Håkan Smulgråt/2
← Första Öpningen |
|
Tredie Öpningen → |
Andra Öpningen.
1. Inträdet.
HÅKAN. Ensam.
JAg har warit litet ute i staden, och kräfft up någre Interesse pengar hos åtskillige mine Debitorer. Hos somlige har jag änteligen med mycken möda twungit ut dem. Men andre åter igen har jag af medlidande öfwer deras fattigdom, måst gie upskof: Dock på det sättet, at de för de uplupne och obetalte Interessen hafwa måst gifwa mig nya panter och nya förskrifningar, at för desse Interessen betala mig äfwen så mycket nytt interesse, som för sielfwa Capitalet, hwilcket är 25. pro Cent. Och ehuruwäl de panter, som mine Gäldnärer redan för Capitalerne hos mig satt, änteligen wäl kunde förslå både til Capital och Interesse på Interesse för många åhr, så tycker mig, at en ährlig Man ändå ej kan taga sin säkerhet tilfyllest i denne tiden. Dock om jag skal säja sanningen, så har jag täml. sedt mig före med godo panter, och om jag wore så lyckelig, at alla mina Gäldnärer wille snart dö, så kunde jag af deras panter, som wäl a 20. gånger mer wärde än Capitalerne, bli en förmögen och behållen man. Ty de äro alla så utfattige, at ingenderas änckior eller barn skulle, som jag hoppas, nånsin kunna lösa dem ut. Och ju fattigare folcket i gemen är, ju nöjsammare är det för den, som har litet penningar in manibus til at röra sig med: emedan då måste andras egendom ibland så godt som för ingen ting falla en ährlig Karl til, utan at man behöfwer mycket swettas. . . .
2. Inträdet.
HÅKAN. TRULS.
Låssar ej bli Håkan warse: utan kommer löpandes och springer omkull Honom:
ACh! hwad för en stor olycka, hwar skal jag finna igen min ährliga Husbonde; den ährlige och widtberömde Herr Håkan Smulgråt. Jag har nu lupit hela Staden omkring och sökt honom, så at jag rätt nu mister anden; men det har warit fåfängt. Jag kan ingenstädz träffan. Doch hwad hielper det, at jag står här och pratar längre. Jag måste ännu löpa på flere ställen, at söka honom up:
I det samma springer han än en gång ikull Håkan.
Du ährliga Husbonde, det angår din wälfärd, at jag får dig igen.
H. Smulgråt.
Huru är det fatt, Truls, ästu galen. Jag står ju här för dig, och du ser mig intet.
Truls.
Låssar ej bli honom warse:
Nå, skal jag då wara så olyckelig, at jag ej någorstädz skal kunna finna honom igen.
H. Smulgråt för sig sielf:
Ach! jag kommer rätt nu aldeles ifrån mig sielf. Kom wäss, at någon Tyf brutit sig in, och stulit ifrån mig min Kista, hwari jag giömt mina Banco, Sedlar och panter. Til Truls. Jag tror, du äst underlig; ser du mig intet?
Truls. Låssar ännu ej se honom.
Ach! du ärlige Hr. Håkan, hwem skulle wäl trodt, at sådan olycka skulle hända dig. Men om jag betäncker mig rätt: hwarföre skal jag då wara den första, som skal förkunnan den olyckan, som skiedt. Jag tror, jag låter en annan giörat. Dock jag har alt för stor kiärlek för honom, til at tiga stilla dermed. Jag måste söka up honom.
H. Smulgråt. Ropar darrandes:
Truls, Truls, Truls!
Truls.
Låssar ej höra; utan ropar på en gång med Håkan.
Herr Håkan, Herr Håkan, Herr Håkan! skal jag intet kunna finna dig igen, du ährlige Herre och Husbonde.
H. Smulgråt. Tar i Truls, ruskar honom:
Kiänner du mig intet igen Truls?
Truls.
Hwem är det som ruskar mig: Jag tror at jag af skiälmar ock mördare blir här öfwerfallen til på kiöpet, för det jag är trogen emot min Husbonde, och wil söka up honom; Men jag skal wisa, at jag är Karl til at förswara mig, på min Husbondes wägnar. Han tar Håkan i armen, och gifwer några slängar med sin färla.
H. Smulgråt.
Ai, ai, ai!
Truls.
Åh! hwem är det då, som jag slog. Nå trösta mig nu, hwem som trösta kan. Jag tyckte, at det war min Husbondes röst, som jag hörde.
H. Smulgråt.
Ja wisserligen är det jag, det känner jag wäl, jag undrar, at du stått här en hel timma ock pratat, och twå gånger sprungit mig omkull, utan at kiänna mig igen. Hur är det fatt Truls?
Truls.
Åh! förlåt mig Herre. Den häpenheten, hwari jag war ock ännu är för Er skuld, war orsaken at jag omöjeligen kunde kiänna Er igen, för än kiäpslängarne skulle - - -
H. Smulgråt.
Åh! lät oss nu intet mer tala derom, utan - - -
Truls.
Ja Herre: Men de kiäpslängarne ligga mig så hårdt på sinnet, at jag ej kan glömma dem.
H. Smulgråt.
De lågo i jåns hårdare på min rygg, än de nu kunna giörat på ditt sinne. Men det hielper intet, hwad som är förbi kan ej ändras, och när jag glömmer bort dem, så kan du wäl så giöra med. Säj nu hwad - - -
Truls.
Ja Herre: Men förlåt mej först de kiäpslängarne, som I så oförskylt - - -
H. Smulgråt.
Tala nu intet mer derom, säjer jag dig, utan lät mig snart weta hwad - - -
Truls.
Men at hafwa gifwit sin egen kiäraste Husbonde kiäpslängar, det är en sak, som aldrig - - -
H. Smulgråt.
Jag blir rät nu rasandes öfwer den Karlen. Dra ända til påckers med dine kiäpslängar. Det är nog at jag kiändt dem så wäl, jag behöfwer intet, och wil ej heller mera höra talas om dem. Ock förlåter jag dig giärna, allenast du intet nämner om för någon, at jag dem fådt; utan behåller det för dig sielf.
Truls.
Åh! ingen nöd dermed. Herren behagar allenast å sin sida, också behålla dem för sig sielf, så skal wäl ingen få weta deraf mer än wi båda.
H. Smulgråt.
Wäl. Men säj mig nu kiäre Truls, huru är det fatt, och hwad är det för en stor olycka, som du har at förkunna mig.
Truls.
Åh! Herre, när jag nu åter täncker derpå, så börjar hela min Kropp rysa och darra som ett aspelöf.
H. Smulgråt.
Men uppehåll mig nu ej längre; utan - - - -
Truls.
Tänck Herre at Tyfwar ha - - -
H. Smulgråt.
Nå war det icke som jag tänckte, at mina Banco-Sedlar och Panter äro bortstulne. Ach! Jag arme eländige Man, hwart skal jag nu taga wägen. Jag tror at jag går så giärna straxt och hänger up mig i ställe för tyfwen. Ty jag wil häldre dö, än lefwa min kiära egendom förutan.
Truls.
Ja, Herre, jag beklagar Er af alt Hierta, och kan ingen ta så stor del, som jag, i det som Er angår.
H. Smulgråt.
Ja stackare du, det ser jag wäl. Men säj mig nu rent ut, huru det hänger tilsammans?
Truls.
Tänk, Tyfwarne ha stulit bort Er - - - - Ach! nu kan jag ej komma längre. Gråten står mig så tiock i halsen, at mine ord ej kunna komma fram; utan lät mig först gråta ut. Gråter och tiuter, och Håkan giör så med.
H. Smulgråt. Gråtandes.
Truls här är ej annat at giöra, utan spring straxt bort på Banquen, och förbiud mina Sedlar, at de der ej bli inlöste, och sedan skal du i Tullportarne förbiuda, at ingen menniskia, eho han wara må, utan åtskildnad, hög eller låg får resa ut, innan jag får mina Panter igen.
Truls.
Nu tror jag at I ären underlig Herre. Hwad har wäl Banquen ock Tullportarne, at giöra med Er Nattmössa?
H. Smulgråt.
Hwad! Nattmössa?
Truls.
Ja Herre, den Cattuns Nattmössan, som I mins, at I kiöpten i et Stånd, samma åhr, då jag först kom i Er tienst, ock den I alt stadigt sedan har brukat, den samma Nattmössan är det, som tyfwarne nu stulit bort, ock nu ären I stackars Herre, utan Nattmössa.
H. Smulgråt. Pustar:
Hå! hå! Nu begynner jag, at åter komma mig litet före igen. Jag mente at alt war förlorat: dock när jag noga eftertäncker, så är det olycka stor nog för mig, at jag så liderligt mist min Nattmössa. Ty om jag skal kiöpa mig en ny igen, så går wäl så mycket bort, som jag kunde hafwa i interesse af en Plåt på en hel Månad, eller mer. Nej det skal intet skie, för än jag skal kiöpa mig en ny, förr skal jag wara henne aldeles förutan; dock det går ej heller wäl giärna an: utan Truls, som du altid warit mig en trogen ock beskedelig Dräng, så laga nu så, at jag får min Nattmössa igen.
Truls.
Ja Herre; men på hwad sätt skal jag det giöra?
H. Smulgråt.
Jo jag skal säja dig, lät trumla efter henne i alla gathörn i Staden ock på malmarne, och sen skal du låta lysa efter henne på alla Predikstolar, och befalla, at Natmössan kommer igen til sin ägare.
Truls.
Ja giärna Herre, om hon wil. Men detta lär kosta Herrn mer, än han kunde kiöpa en ny Nattmössa före.
H. Smulgråt.
Hwad säger du? Skal det kosta mig? Nej, förr skal jag stämma Tyfwen med Mössan för alla Rätter, som til äro, förr’n jag skal gie ut pengar derföre. Det wore underligt, om en ährlig Man ej skulle kunna få sitt igen utan omkostnad.
Truls.
Ja Herre, det är wäl så: Men det låter sig ändå ej på annat sätt giöra.
H. Smulgråt.
Men om det änteligen så skal wara, så kan wäl du, som en trogen ock redlig Dräng, bestå omkostnaden dertil. Och betänck derhos, at om jag wil räkna noga med dig, så är du dertil skyldig, emedan, om du bättre hade tagit wara på mine saker, så hade jag wäl ännu haft min Nattmössa i behåld. Det är altså din wårdslöshet, som är orsaken til denne olyckan, ock om du ej skaffar mig min Nattmössa igen, så lär jag nödgas at draga af så mycket på din Löhn, som deremot kan swara. Ty jag kan ej binda en sådan skada wid mit ben.
Truls.
Ja, Herrn kan giöra som honom behagar.
H. Smulgråt.
Ja; Men det är sant. Om tu wäl drifwer igenom den Giftermåls-handeln, som du wet wäl, så skal jag bara beräkna dig hälften af Nattmössans wärde.
Truls.
Jag tackar Herrn. Men a propos, det war wäl, at Herrn påminte mig angående Giftermålet. Jag har giordt derwid hwad jag kunnat, ock hoppas jag intet annat, än at saken lär kunna drifwas igenom. Jag har allenast någre små påminnelser derwid at giöra. Den första är, at Herrn måste kiöpa sig nya Kläder.
H. Smulgråt.
Hwad säger du? Nya kläder, Skal jag giöra mig så stor omkostnad. Nej det skal aldrig skie; Ty då blefwe jag en förlorad Man.
Truls.
Ja Herrn kan wäl sielf täncka, at sådant måste wara; Ty hon är en Dame af qualité, ja men är hon så, och altså måste hon wäl något hafwa som sticker i Ögonen.
H. Smulgråt.
Än, min Person då, hwad - - -
Truls.
Ja Er Person Herre, har sin merite för sig. Men en Frijare måste ju ändå altid ha något på sig som lyser.
H. Smulgråt.
Hå, hå, jag förstår wäl dine Konster du skiälmer, du menar så, at om jag nu kiöper mig en ny råck, så får du då straxt denne, som jag nu har på mig. Nej, nej Monsieur, det går ej så fort. Ett sådant stycke lönar wäl mödan, at wänta något längre efter. Giör dig ej någon räkning, säjer jag dig än en gång på denne Råcken, förr än Testamentet kan winna sin kraft som ej kan skie för än efter min död.
Truls.
Herre, jag giör mig aldeles ingen räkning derpå. Och på det Herrn må kunna se, at jag ej för en sådan orsak skul bedt Herrn kiöpa sig nya Kläder, så wil jag gie Herrn ett förslag, huru han skal få andre Kläder, åtminstone så länge frieriet ock Bröllopet påstår, utan någon särdeles omkostnad.
H. Smulgråt.
Ja om det kan skie utan någon omkostnad, så wore det wäl. Säj hwad är det för et förslag?
Truls.
Jo, jag känner en wacker Gumma i ett Kläd-Stånd, som har både wackra Kläder ock Peruquer til at sälja. Om jag talar wäl wid henne, så torde jag kanskie på någre dar få låna en Peruque ock Klädning för Herrn.
H. Smulgråt.
Ja det wore bra. Ock intet tror jag, at hon just kan begära något derföre, särdeles efter du äst så wäl bekant med henne. Dessutan får hon ju sina Kläder lika goda igen.
Truls.
Det är wäl så. Men jag tycker likwäl, at hon bör ha något derföre. Jag wet at Herrn lånar ut penningar, ock får dem lika goda igen. Men imedlertid tar Herrn likwäl Interesse för dem.
H. Smulgråt.
Ja det är en annan sak det, hwartil jag har goda skiäl.
Truls.
Ja; men det wore synd at begära något af denne hustrun för intet. Ty hon är fattig.
H. Smulgråt.
Hwad fattig? hwad har jag deraf, ock huru skal jag betala henne något derföre at hon är fattig som mig intet angår. Nej klokare är jag.
Truls.
Men Herrn wil li kwäl at hon skal låna honom Kläder.
H. Smulgråt.
Ja wisst, det är inte mer än hennes skyldighet at tjena sin nästa.
Truls.
Åh! Herre, det kan ju intet komma Herrn an på en Plåt eller något, särdeles wid ett sådant tilfälle som detta.
H. Smulgråt.
Ja du säger så du. En Plåt är ej så lätt at förtjena, skal du weta. Men dock när jag täncker efter, at jag genom denne Plåten kan winna 10000:de plåtars ränta, så kan det änteligen så wara. Derföre skal du nu straxt gå bort ock se til, at du på något ställe kan få låna en Plåt åt mig, som jag kan gie åt denne hustrun som du talar om. Jag kan sedan betala honom igen, när det faller mig lägligt.
Truls.
Åh! Herre narras intet.
H. Smulgråt.
Giör du som jag befaller dig. Afsides: Ty mine käre plåtar, som äro hemma hos mig i Huset, har jag så wäl rangerat, at om en kom undan, så blef hela ordningen skiämd.
Truls.
Ja Herre, jag skal beställa derom. Men jag har ännu en ting at påminna.
H. Smulgråt.
Nå nu åter igen.
Truls.
Jo, Herrn måste bereda sig på, at giöra ett wackert tal til detta Fruentimret, när han nu skal frja til henne.
H. Smulgråt.
Du har rätt. Men huru skal jag giöra dermed. Ty intet kan jag sätta något sådant ihop?
Truls.
Jag har redan tänckt derpå ock fådt råd derföre. Jag har en af mina bekanta, som är en wacker ock galant skrifware. Denna har på min begäran sat något tilsammans, som här wid kan passa sig, ock som Herrn måste lära utantil.
H. Smulgråt.
Men, skal det också kosta pengar? Ty jag wet, at Skrifware ibland äro tämmeligen dyrlegde.
Truls.
Nej Herre, jag har så lagat med denne, at han giordt det för intet. Sj här är papperet, som Herrn behagar taga til sig, ock läsa öfwer tils det behöfwes.
H. Smulgråt.
Klappar Truls ock tar honom i famn. Nå, det war under, at jag då en gång kunde få något för intet. Det är alt wäl Gå nu Truls ock beställ om altsammans. Det blir derwid, som jag i jåns sade, at hwad Natmössan angår, så wil jag ej beräkna dig mer än hälften deraf på din Lön.
Truls.
Det är wäl Herre. Wil gå bort.
H. Smulgråt ropar honom tilbakars.
Men giör likwäl dit bästa, at du kan få Natmössan igen.
Truls.
Ja, jag skal giöra min flit. Går bort.
3. Inträdet.
BIRGER. HÅKAN. Pigan MAJA.
H. Smulgråt.
DEt hielper intet, jag måste hålla Truls wid godt Lynne, och bestå halfwa skadan. Går han wäl igenom, at skaffa mig 10000. Plåtars Ränta, så lönar saken wäl mödan. Men sj hwar min Bror kommer. Hwad mån tro han nu igen lär hafwa för Moraler, at kasta mig i Näsan med.
Birger.
God Dag min kiäre Bror, det fägnar mig at jag ser Er hafwa hälsan. Men jag beklagar at jag denne gången ej har någon god tidning at berätta Er.
H. Smulgråt.
Nå nu åter igen. Skal jag än en gäng få höra något sådant nytt som i jåns. Det är för en ärlig Man odrägligt, när den ena olyckan följer så tätt på den andra.
Birger.
Jag wet ej hwad för en olycka för ut må händt Er. Men hwad jag nu har at berätta Er, angår Er Doter.
H. Smulgråt.
Hwad! min Doter? Har hon stulit något ifrån mig. Afsides. Hwem wet om icke jag nu torde få rätt på min Nattmössa. - - -
Birger.
Nej min Bror. Gif Er tils tåls. Hon har intet stulit något ifrån Er, och tyckes mig, at det ej är billigt, at hafwa så gemena tancker om henne.
H. Smulgråt.
Ja, I säjen så I kiäre Bror. Det är lät at så tala för den, som ej warit i faran. Men jag stackare, som altid skal wara olycklig, har nyss så wäl warit deran för Tyfwar, at jag ej så brått lärer kunna glömmat, och wet jag, snart sagt, ey mer hwem jag skal tro. Men säj mig nu, hwad är det för en elak tidning, som Bror nu har at berätta mig?
Birger.
Det består deruti at Er Dotter är siuk.
H. Smulgråt.
Är hon siuk?
Birger.
Ja hon är wäl ej sängliggande: Men så har hon i några dagar klagat sig, at hafwa ondt, hwilcket ock synes på henne. Ty hon ser nu helt bleker och förstälder ut.
Maja. Afsides.
Ja jag wet wäl hwad som fattas min Jungfru. Ingri har förtrodt mig det. Det blir wäl godt igen.
H. Smulgråt.
Ja så, är det intet wärre än så. Afsides: Jag blef så illa wid, jag tänckte i förstone at en Tyf hade åter igen stulit något ifrån mig, som i jåns. Men hwad min Doter angår, så kan det ändteligen wara lika mycket, och skulle det ej gå mig så särdeles til sinnes, om hon än skulle dö. Ty så wore jag så lycklig, at jag slapp en, som önskar lifwet af mig för arfs skuld.
Birger.
Men säj mig, min Bror, hwad skola wi dermed begynna. Man måste wäl rådfråga någon Doctor, innan siukdomen tager öfwerhand?
H. Smulgråt.
Åh! Lappri i Doctorer. Läs man Molliers Comœdier, så får I sj, hwad de är för Stympare. Dessutan plä de Herrarna också wara mycket dyrlejde.
Birger.
Det är wäl sant. Men ock man wågar giärna den sista Half-Ören man har för Lifwet och hälsan. Och hwad Moliere angår, så är det wäl wisst, at han har mycket hafft at säja på Doctorerne. Men detta oacktat se wi dock dageligen, at många siuka genom deras hielp komma til hälsan igen, och finner jag för min del nödigt, at rådfråga någon Doctor om henne, det må och kosta hwad det wil.
H. Smulgråt.
Men det är ändå wisst, om det hielper eller ej, och at gie ut sina pengar i sådan owisshet. - - -
Birger.
Gif Er tilfreds min Bror, det skal ej kosta Er något.
H. Smulgråt.
Ja så, ja Bror har rät, och tror jag wäl, at Doctorernes råd ibland kunna wara gode. Men min kiäre Bror, det mästa, som mig ligger härwid på sinnet, så är det hennes begrafning. Ty dertil fordras stor omkostnad.
Maja skrattar för sig sielf:
Det har ingen nöd. Utaf den siukan som hon nu har, dör hon intet. Det lär dess förinnan finnas någon bot derföre.
Birger.
Jag wil ej hoppas, at olyckan skulle wara så stor, at hon skulle dö, som mig öfwermåttan mycket skulle gå til sinnes. Men om ock så wore, så wil jag til at ställa Er til freds, härmed lofwa Er, at bestå omkostnaden til hennes begrafning.
H. Smulgråt.
Tag mig i hand derpå.
Birger.
Ja, hwarföre intet.
H. Smulgråt.
Nå wäl, så får det gå med henne hur det wil. Men et begiär jag allenast, at min Bror ej giör alt för stor omkostnad, hwarcken til hennes skiötzel under siukdomen, ej heller til hennes begrafning, i fall hon skulle dö.
Birger.
Men hwarföre begiär Bror en sådan sparsamhet af mig. Det är ju Er egen Doter, som det angår och om I ej sielf näns kosta något på henne, så kunnen I wäl ändå tåla, at jag giöret.
H. Smulgråt.
Nej det kan jag ej heller giärna giöra. Afsides. Ty ju mindre han förtärer, ju mer kan jag hoppas at en gång få ärfwa efter honom.
Maja.
Men Herre, jag beklager Er sorg rätt mycket.
H. Smulgråt.
Hwad är nu åter för en sorg å färde?
Maja.
Ja tyckte at Herren talte om sin Doters begrafning. Det wore ju sorg stor nog, om hon skulle begrafwas.
H. Smulgråt.
Ja, du har rät Maja, det wore wist stor sorg nog för mig, om jag skulle kosta på hennes begrafning.
Maja.
Nå, nå, gif Er til freds, min Högtährade Hr. Håkan Smulgråt. I behöfwen intet taga så många precautioner, som I nu giordt, angående Er Doters begrafning. Ty hon dör intet denna gången: Dermed kan jag trösta Er.
H. Smulgråt.
Jag behöfwer intet din tröst Maja; utan jag kan wäl trösta mig sielf, om så skulle behöfwas.
Maja.
Men mig tycker, at Herrn giorde bättre, om han beredde sig på at giöra omkostnad til hennes Bröllop än begrafning.
H. Smulgråt.
Hwad! Bröllop? Nej det skal aldrig skie, så länge jag lefwer.
Birger.
Säg intet så, min Bror. Jag wet fuller intet om något giftermål för henne ännu; men det wet jag, at om henne något fördelachtigt giftermål blef tilbudit, I då ej skulle wara den, som wille hindra hennes lycka.
H. Smulgråt.
Hon är ju lycklig nog, så länge hon har sin dageliga föda hos Er. Men hwad giftermål angår, derom wil jag aldeles intet höra talas.
Birger.
Det består ju intet en Flickas hela lycka i hennes dageliga nödtorftiga föda; men förnämligast deruti, at hon blir hederligen ock wäl försörgd.
H. Smulgråt.
Försörg henne hwem som wil. Men jag wil aldeles intet, at hon skal gifta sig. Afsides: Jag har stora skiäl dertil. Ty om hon finge en unger Snushane, så är jag wiss, at det första som han skulle yrcka på, wore hennes möderne, som hos mig innestår, ock om jag skulle betala det ut, så skulle det giöra någon förminskning i min Cassa ock i mina uträkningar. Men det skal aldrig skie, och wille jag häldre önska, at jag antingen aldrig haft någon Doter, eller ock, at hon hade dödt en dag efter hennes Mor. Ty förutan det, at jag då nu hade slupit at fruckta före, til at betala ut hennes möderne, så hade jag haft någre Plåtar besparde, som hon förtärt i mit hus. Til Birger. Nå jag hoppas, at min Bror är så god, som han lofwat, at bestyra om hennes siukdom och begrafning.
Birger.
Ja, min Bror, som jag sagt: I kunnen wara utan bekymmer för någon utgifft, hwarken för det ena eller andra.
Maja.
Men jag blir ändå wid min mening, at om Hr. Håkan wil gie sin Doter en beskiedlig Man, så blir hon snart frisk igen.
H. Smulgråt.
Hör du då intet, hwad jag säjer. Det är just det som jag intet wil.
Maja.
Och jag säjer at det är just det, som bör wara, och som mäst skulle tiena uti hennes siukdom.
H. Smulgråt.
Nej hör på denne Näswisan. Jag ber Er min kiäre Bror, at I hållen styr på denna owettiga pigan, som altid wil tala med. Jag kan ej tåla at höra giftermål nämnas emellan ungt Folck. Men om en Man som är någorlunda kommen til sina åhr, som jag, skulle falla på den tanckan, at willa gifta sig, antingen för sin kropz skiötzel, eller för andra wichtiga orsaker skul, det är en annan sak. Ty ungt Folck kunna wäl skiöta sig sielfwa.
Birger.
Afsides: Nu märcker jag wäl, at det lärer wara sant, som jag förr hördt glunckas om, at den gamle token torde hafwa fådt gifft-tanckar i hufwudet.
4. Inträdet.
TRULS. HÅKAN. BIRGER. MAJA.
Truls.
ÅH! det är mig kiärt, at min Herr husbonde än är här qwar. Nu har jag en öfwermåttan god tidning, at berätta Herrn.
H. Smulgråt.
Nå, det wore wäl, om jag då en gång i dag finge höra något, som wore godt. Hwad är det, som du har at säja.
Truls.
Jo, det är en sak, som jag wet rät mycket lärer fägna Herrn. Ha, ha, ha, ha.
H. Smulgråt.
Du skrattar Truls, ock jag får ändå intet weta mer.
Truls.
Ja Herre, skratta med så skolen I få wetat.
HÅKAN och TRULS skratta ock håppa bägge tilsamman.
Truls.
Sj, detta kläder både Er ock mig Herre, bättre, än gråta, som i jåns för Nattmössan.
H. Smulgråt.
Men min käre Truls, säg mig, hwarföre äre wi nu så lustige?
Truls.
Jo, derföre Herre. Ha, ha, ha, ha.
H. Smulgråt.
Skrattar med: Ha, ha, ha, ha.
Truls.
Jo, derföre Herre, at jag fådt Er Nattmössa igen.
H. Smulgråt.
Nå, har du fådt min Nattmössa igen, det war mig hiertelig kiärt, ock har friat mig ifrån mången sömlös ock orolig natt. Men hwar fick du henne igen?
Truls.
Jo Herre, jag kom til all lycka, at få se henne, hwar hon hängde på en lång stång utan för Er hus-dör. Jag tror at Tyfwen, som stulit henne, lärer hafwa redan ångrat sig när han nogare fådt beskådat henne, och at han för den orsaken skull warit glad, at slippa henne igen, efter han ei funnit henne wara wärd at stiälas.
H. Smulgråt.
Det kan wara mig lika mycket, huru mycket tyfwen har wärderas henne före. Men jag är glad, at jag fådt henne igen: jag måste gå ut, ock se åt, om det är den samma. Går bort, och wid utgåendet säger han: Ach! du kiära Nattmössa, huru skal jag icke fägna mig där öfwer, at åter få se dig igen.
Birger.
Men at säja dig sanningen, Truls, så tycker mig, at du giör min Bror, som är din husbonde, til en mycket större narr, än du sielfwer äst. Det förtryter mig så mycket mer, som han har nog galenskaper i hufwudet förut, utan at han behöfwer bli retad af någon annan til flere.
Truls.
Nu kommer Herrn tämmeligen tårt fram med sin sanning, då han säger mig mit up i synen, at jag är en narr. Det kan så wara. Jag wil ej säga mycket deremot. Ty jag tycker, at det är en heder för mig, när jag har Herns Bror til Camerat. Dock är denne åtskilnad oss emellan, at jag ej oftare giör mig til narr, än jag kan förtiena pengar derigenom, dem jag rätt wäl behöfwer: men han är en narr, utan at ha annat deraf, än Folcks åtlöje.
Birger.
Du har wäl deri så wida rätt: men derföre behöfwer du ej styrcka’n i hans galenskaper. Går bort.
5. Inträdet.
MAJA. INGRI. TRULS.
TRULS och MAJA bli i förstone INGRI ej warse.
MAJA.
DEt är mig kiärt, at han nu gick sin wäg, och at jag en gång får se ock tala med dig allena, som jag nu på någre dar ej har haft tilfälle at giöra.
Truls.
Ja, min kiära MAJA, det må du wäl säja. Jag fägnar mig intet mindre än du, när wj få tilfälle at talas wid emellan 4. ögon. Ty du wet, huru mycket jag älskar dig, ock at du ibland alla är den endaste i hela werlden, som blifwit en härskerinna öfwer mitt hierta, som eljest altid warit tämmelig stålt, ock ej låtit någon annan skiönhet, än du allena hos sig få råda. Ja, detta hiertat, som förr warit wildt, än Tigrar ock alla odiur, som i werlden fins, ock hwilcket så många skiönheter tilförene fåfängt anwändt alla deras konster, at intaga detta hiertat, säger jag, har ingen annan än du, kunnat underkufwa ock tämja.
Maja.
Men min kiäre Truls, kan jag ock wara aldeles försäkrad om din kiärlek för mig, ock at ingen annan än jag, räder öfwer dit sinne?
Truls.
Jag tror du äst underlig. Jag har ju så ofta sagt dig det tilförene, och ändå twiflar du nu derom. Wil du at jag skal swärja, så - - -
Ingri.
Hålla, Truls, lät man bli at swärja. Jag har ej lust at höra dina Eder.
Truls.
Sj, god dag min kiäre Ingri Afsides til INGRI: Det fägnar mig, at jag nu åter får se dig igen, ock om du wisste huru mitt hierta har längtat derefter, så skulle du hafwa medlidande - - -
Ingri.
Håll mun på dig, din matljugare. Kanskie du nu är hungrig igen. Men tro mig säkert, du skal härefter slå felt i dina uträkningar.
Truls.
Nå, nå min kiära Ingri, war ej så hastig, och lät ej din wrede komma öfwer den, som ingen annan, än endast ock allenast din skiönhet har kunnat fängsla i de starckaste band ock bojor, som finnes i werlden, ock tror jag - - - -
Maja.
Huru war det, som du sade Truls? Säg det samma än en gång, så at jag också får hörat.
Truls.
Til Maja: Jag förtrodde åt Ingri, at du fängslat mit hierta i band ock bojor.
Maja.
Jag skiöter intet om, at du har et sådant förtroende til någon annan än mig.
Truls.
Åh lapperi, det skadar ju intet, at andra få weta, at wj älska hwarannan, det är ju ingen skam det?
Ingri.
Hör Truls, nu har du talt med henne. Lät mig också få tala med dig någre ord. Det består allenast derj, at jag wil säja dig i synen, at du äst en Liugare och bedragare ock du Mamselle MAJA, äst intet bättre än han, som understår dig, at taga för dig, det som ingen annan än mig bör tilhöra.
Truls. afsides.
Wasslapperdibus. Nu blir här en annan Lek af. Dock är det mig kiärt, at ej flere af mine Flickor äro här än desse bägge.
Maja.
Min kiära Ingri, jag wet ej hwaruti jag giordt dig emot. Men det wet jag, at Truls hör mig til och ingen annan.
Ingri.
Men må icke det wara en oförskiämd Menniskia: ock jag säjer deremot, at ingen annan än jag, har någon rättighet til Trulses Person och hierta.
Truls för sig sielf.
Nå är det icke, som jag altid sagt, at Qwinfolcken äro rasandes efter mig. Jo, jo, Truls lärer ej wara så fuhl Karl, som mången tör inbilla sig.
Medan Maja och Ingri träta, spatzerar Truls af och an på Theatren mycket fort och ifrigt, som wore han uti särdeles starcka och angelägna Speculationer.
Maja.
Hwaruti tro den rättighet må bestå, som du har i hans Person fram för mig?
Ingri.
Det går dig intet an, och behöfwer jag intet at stå här, och giöra dig räkning derföre.
Maja.
Jo hwem wet, om icke det torde gå mig när nog an, ock kan skie närmare än du tror. Ty jag wet, hwad Truls en gång för alla har lofwat mig.
Ingri.
Du må weta hwad du wil, så wet ändå jag den saken bättre, och at jag ock ingen annan är den rätta och sanskyldiga, som har behagat Truls.
Maja.
Nå jag må skratta åt de falska Inbilningarne, som du giör dig om dig sielf. Om jag wore Karl, intet skulle jag kunna finna något på dig, som wore så behageligt, som du sielf tror.
Ingri.
Jo altid tror jag mig, til at snarare kunna winna en Karls tycke, än du din stygga. Och kan jag wäl säja dig, efter wi nu komma at tala derom, at förutan Truls månge andre wackre Monsieurer, som intet pläga liuga, hafwa sagt mig, at jag är wacker. Men med alt detta, har ända ej någon annan så mycket kunnat behaga mig, som Truls. Åtminstone skal det aldrig skie, at du skal taga honom ifrån mig.
Maja.
Jo det skal skie säjer jag dig.
Ingri.
Det skal intet skie, säjer jag dig igen, och om du intet tiger stilla, skal jag rättnu wisa dig annat.
Maja.
Och jag skal wisa dig, at jag ej är så rädd för dine hotelser.
I detsamma slår hon til Ingri, och de begynna bägge at slås och rifwas.
Truls. kommer at taga fred dem emellan.
Jag tror I ären galna Flickor, hwad fattas Er, kunnen I ej förlikas.
Därpå får den ena Truls i den ena armen, och den andra i den andra, och wilja draga honom hwar på sin sida.
Ingri.
Han skal höra mig til, säjer jag.
Maja.
Och jag säjer at han hör mig til.
Truls.
Jag tror de äro rasande. Släpp mig bara lös, så skolen I sedan få dragas så mycket I willien.
Ingri och Maja.
Nej wi släppa dig intet, för än du först sagt oss, hwilkendera af oss har rät.
Truls rifwer sig lös ifrån dem:
Huru kan jag säja, hwilcken af Er har rät, som ej wet hwaruti Er träta består: För jag har godt här uti helt andra tanckar och Speculationer.
Ingri.
Säg mig bara, om icke jag är den samma, och den endaste, som har wunnit ditt tycke, och som du håller af. Du wet huru ofta du försäkrat mig derom, och huru ofta jag dessutan giet dig både Mat och Dricka, när du det behöfft.
Truls.
Ja du har rät Ingri, och jag har lust at weta, hwem som understår sig at säja annat.
Maja. På andra sidan.
Min kiäre Truls. Lät oss nu bägge weta, om det är sant, som Ingri här står och säjer, angående din Kiärlek för henne. Jag har hit intils trodt, at jag rådt ensam om dig, och jag kan ej heller ännu annat tro, och om du påminner dig, at du ännu aldrig hwarcken gådt hungrig eller torstig ifrån mig, så hoppas jag, at du deremot ej lärer wara otacksam, utan hålla hwad du så ofta lofwat.
Truls.
Du har rätt Maja. Blif man i tin tro, så skal det intet ha någon fahra.
Maja.
Nå ser du nu Ingri, at jag ändå har rätt, och at det är fåfängt, at du sagt mig emot.
Ingri.
Jag tror du äst galen. Jag har ju af hans egen Mun, som du hört, at han älskar mig fram för . . . .
Truls.
Tyst Flickor, jag årckar ej längre höra på Edra trätor; utan kom lät oss gå bort och dricka förlikning, så skal det wäl sedan bli godt igen. Han låssar at wilja gå bort, och Maja går bort med: Men Truls kommer straxt tilbakars igen. Du måtte ej tro Ingri, hwad den Slinckan Maja säjer och inbillar sig om mig. Det är underligt, at om en ährlig Karl råkar ibland at säja en sådanen et ord, så tagas det straxt up för alfware, och då inbilla de sig, at man är kär åt dem.
Ingri.
Ja; men mån tro, at Maja intet i somt har rätt; ty när jag kom i jåns, hörde jag några ord, som mig intet behagade.
Truls.
Är det icke som jag säjer, at man ofta kan tala, utan at hafwa någon mening dermed:och huru är det möjligt, at man skal kunna lägga alla sina ord på Wigtskålen, när man är ihop med Flickor. Men detta alt är lappri. Lät oss nu tala om angelägnare saker. Jag skal berätta dig, at jag nu helt och hållit lagt an Gifftermåls-Saken, emellan Gubben och dig, och har jag på Gubbens Räkning hos en wiss Kiöpmän, som wäl kiänner honom, skaffat dig Kläder ifrån tåp til tå, med alt til behör, hwilcket du måste hafwa på dig, när Gubben nu kommer och skal fria. Kläderna skal jag bära til dig, då du kan kläda dem på dig och giöra dig färdig, at taga emot Frjaren. Farwäl emedlertid, jag går bort och beställer om andra saker, som här wid blifwa nödige. De gå ut.
Ända på den andra Öpningen.