Högadals prostgård/Del II/Kapitel 06
| ← Femte kapitlet |
|
Sjunde kapitlet → |
Sjette kapitlet.
Nå, den stackars Axel, som icke längre fick vara med Maria! — utbrast fru Sylvén med smärta och förvåning, sedan prosten för henne uppläst det bref, som Axel skrifvit från Göteborg. — Gud skall veta hvad jag led att skiljas vid Axel; men det var just som en tröst att veta honom vara med Maria.
— Och att veta Maria ega honom, — tillade prosten. — Men Gud vare lof, att vi ha underrättelser från dem begge, — fortfor han och bröt ett bref med W—s poststämpel och Marias stil. — Jag hoppas att äfven dessa äro goda.
— Ack, de barnen, Axel! — sade prostinnan med moderlig ömhet. — Tror du, att de förstå huru mycket vi älska dem.
— Ja, så mycket, som ett barnahjerta kan fatta föräldrakärleken! — svarade prosten och började läsningen af brefvet.
— Jag förstår icke det här, Hedda, — sade han och började åter med ökad förvåning.
— Felas det Maria något? — utbrast hans hustru med bäfvande häftighet.
— Nej, Gud vare lof; men äfven hennes resplan har förändrat sig, — tillade han försonande.
— Nå, så läs då, i Guds namn, Sylvén!
Prosten läste; men den, som åskådat de båda makarne, den skulle sett, huru prosten med hvarje rad blef allt mera lugnad, tills han slutligen, med en öm suck till himlen, sammanlade brefvet, medan prostinnans hjerta bestormades af häftiga, mot hvar andra stridande känslor.
— Nu felas det intet mera, än att Gustaf hemkommer, för att fullkomligt förstöra Marias rykte, — utbrast hon slutligen. — Men sådan blir följden, då en far ingår på sådana galenskaper!
— Hedda, öfverlägg saken, och du skall som mor döma på annat sätt! Tänk dig i den arma fru Werthers ställe! Tänk, om du låge sjuk, fattig, öfvergifven, med ett sjukt barn och en gammal rådvill gumma, långt bort i en aflägsen koja, skulle du icke önska, ja, fordra, att en hvar, som såge ditt beklagansvärda tillstånd, vore det ock en främling, måtte ömma för dig? Och hvad skulle du då säga, om den, som älskade din Axel så, som Maria älskar fru Werthers son, komme, såge dig och lemnade dig ensam och hjelplös, för att njuta egna nöjen och förströelser? Hvad skulle du, hvad skulle Gud tänka om ett sådant uppförande?
— Du har rätt, Axel — svarade hans hustru slutligen; — men det är tanken på Marias rykte, som gör mig så orolig; och kommer Gustaf hem, så är det förbi. Vet du icke, huru ömtåligt en flickas rykte är? Och ni karlar tänka aldrig på, att det behöfver bibehållas, men äro de första att fördöma, när någon skugga faller derpå.
— Låt äfven Gustaf komma hem; det är ändå ej förbi. Ren står Maria för Gud, för honom, för verlden.
— Men om borgmästaren reser hem till sina föräldrar, och får se Maria der, ensam med Gustaf, så …
— Skall han högakta Maria, om han är hvad du tror honom vara; och skall han fördöma henne, så går Maria fri ur hans dom, som Petrus med engeln ur de gudlösas fängelse.
— Måtte icke mamma ogilla mig! — skrifver den goda flickan. — Men nej, det kan hon ej; hon skulle handlat som jag, om hon i en dylik belägenhet sett pappas mor! — Du tviflade nyss, att Maria skule förstå din kärlek; skall du låta henne hafva högre begrepp derom än du förtjenar; och skall du sjelf borttaga hennes sköna tro?
Prostinnan var besegrad. — Jag vill skrifva till Maria, — svarade hon; — jag skall icke ogilla hvad hon gjort; jag ärnar blott bedja henne vara försigtig.
— Nu känner jag igen ditt hjerta, Hedda, — sade prosten med ömhet; — och i morgon skrifva vi båda till vår goda Maria. Men för att nu litet förströ dig, så läs Lovisas bref. Hon brukar alltid ha godt om små nyheter.
— Hvad kan det innehålla? — tänkte prosten, som såg det missnöje, hvilket under läsningen borttog det nyss så vänliga uttrycket i hans hustrus anlete.
— Axel, du ser längre än jag! — utbrast Hedda, sedan hon slutat brefvet. — Borgmästaren håller på att bli suspenderad, och det pratas så mycket i staden om honom.
— Så illa är det väl ej, som de säga; ty allt ondt förstoras, — svarade prosten. — Men Gud vare lof, att icke vår Maria är hans hustru; då väntade oss säkert djupa bekymmer!
I samma ögonblick körde majorens åkdon in på gården.
— Nämn icke hvar Maria är! — ropade prostinnan, inlade brefven och instängde alla vexlande känslor inom sjelfbeherskningens bommar, samt gick att med glad uppsyn mottaga majorskan.
Majoren hade, vid sin återkomst till Stockholm, åter insjuknat, hvilket gjort, att de först för en vecka sedan återkommit till Strålvik, der Alma då varit dem till mötes; och nu kommo de för att tacka för Almas långa vistande i prostgården.
— Har det ännu varit bref från de resande? — frågade majorskan från förmakssoffan, hvars hälft upptogs af den utbredda sidenklädningen, i det hon kastade en forskande blick på Alma.
Denna fråga, hvars besvarande utgjorde Almas största intresse, och för hvars skull hon så mycket fröjdat sig åt resan, öfvergöt hennes kinder med den högsta purpur.
— Just i dag! — svarade prostinnan och omtalade förändringen med Axels resa, samt att han redan vore på vägen till Danmark.
— Hvar är då Maria? — frågade Alma och upplyfte ögat, i medvetande af den sjunkande purpurn. — Hennes bref har W—s poststämpel, — svarade modern och framförde nu de ömma, hjertliga helsningar, som icke funnos i Marias bref.
För att komma från Maria, som ej nämt ett ord om resan, förde prostinnan samtalet på deras Norrköpings-vistelse.
— Alma fann den åtminstone obeskrifligt intressant, — sade majorskan, — och har aldrig sett ett ställe så vackert som Himmelstalund. Jag tror, att hon icke finner sjelfva Haga eller Rosersberg värdt en jemförelse.
Alma blef blodröd. Hon hade i sin oskuldsfulla upprigtighet varmt och lefvande beskrifvit det i hennes tycke så vackra Norrköping; hade åt det skuggrika Himmelstalund, detta hennes hjertas paradis, gifvit en för hänförande kolorit för att icke väcka misstankar i ett så misstänksamt sinne som majorskans.
— Jag har ej jemfört det med något, mamma! — svarade Alma blygsamt.
Nu blef det fråga om Lemners och deras artighet under resan. Majorskan var outtömlig i beröm och upphöjande af Johannas lycka. — Ja, jag kan icke frångå, att det är afundsvärdt att vara fru på Lundafors, — sade hon med egen tonvigt, — att bo nästan kungligt, göra kalaser, resor, få och gifva skänker, och till detta allt hafva en man, som är så god, att han nästan ligger för sin hustrus fötter!
Majorskan hade vunnit sin önskan. Afundens törnen stungo djupt in i prostinnans hjerta; men hon var stolt, och ehuru häftig, var dock vreden underlägsen stoltheten.
— Ja, Johanna är lycklig, — svarade hon lugnt; — ty hon älskar sin man och kan fullt njuta af alla yttre fördelar, då ömheten ger dem värde. Ingen annan skulle blifvit så lycklig med Lemner, oaktadt hans goda egenskaper, och ingen skulle heller gjort honom så lycklig som Johanna.
Majorskan bet sig i läppen. — Nå, för att genomgå listan på alla våra gamla bekanta, huru mår den stackars Werther? — frågade hon med låtsadt medlidande.
— Jag hoppas, väl! Axel hade bref från honom några dagar innan hans afresa.
— Stackars Werther, det var för honom en oersättlig förlust, att magister Sylvén lemnade Upsala.
— Liksom det var för Axel att lemna Gustaf; ty en sådan vän möter honom aldrig mera.
— Åh, för samma pris är icke svårt att vinna en sådan vara, — svarade majorskan med en ton, hvilken tydligast förklarade bitterheten.
Herrarne inträdde och det i en behaglig stund; ty Gud vet huru långt de så fiendtliga fruarne annars fört hvar andra på ironiens tistelmark. Likväl voro de icke utan skäl så fiendtligt sinnade. Majorskan, hvilken nästan ursinnigt utfarit mot sin man, då hon fått höra, att Axel varit hemma, hade genom Almas tankspriddhet och hastiga färgskiftningar fått bekräftelse på sin aning; och som hon tänkte, att prostinnan icke på jorden kunde skapa sig en högre lycka, än att se Axel intagen i en adlig ätt — på Almas älskvärdhet tänkte hon icke — så hatade hon prostinnan, så mycket mera som hon aldrig kunde glömma husmamsellen. Prostinnan deremot, i sin stolta harm öfver majorskans högfärd, i sin moderliga förtjusning, huru kunde hon tåla den, som icke förstod lyckan att kalla hennes Axel sin son? Lägg nu härtill prostinnans visshet om sin mans goda och majorens dåliga affärer, och vi skola ej förundra oss öfver de begge fruarne, hvilka, likt alla menniskor, som ingifva hvar andra motvilja, behöfde blott det ringaste skäl att känna oviljan förbytas i ett rätt hjertligt hat.
Herrarne, hvilka, i likhet med de flesta af sitt kön, sällan tala så mycket om vänskap och sällan känna så många stötestenar vid hennes utöfning, som de småsinnade Evas döttrar i allmänhet, hade med samtal i literatur och landthushållning trefligt fördrifvit tiden, och inkommo vid gladt lynne till fruntimren.
— För dig är väl prostgården litet tom i dag? — sade majoren vänligt till Alma, hvilken sydde så flitigt, som symamsellerna under den stockholmska karnavalstiden.
Stackars Alma! hon hade förstått moderns tankar och insytt mången hemlig suck, hvilken, likt en siroccovind, dödande sväfvat öfver den första kärlekens lustgård.
På prostens uppmaning hade Alma utgått i trädgården; och der log så månget heligt minne det sextonåriga hjertat till mötes. I en löfsal hade hon suttit bredvid Axels sida; der hade han tillhviskat henne dunkla, nu väl förstådda ord. Der vid åbrädden hade hon plockat de blå blommor, hvarmed hon lagt det A, hvilket sedan frodats i Axels kammare uti den lilla théfatsvågen. Der stod björken med de sammanväxta namnen. Der i det höga päronträdet hade hon hört vårens första kuku, då Axel och hon till sammans mottagit gökens orakelsvar!
O, det ligger något så rikt och oskuldsrent i den första kärlekens små oräkneliga fröjder! Hon liknar barndomen, då hvarje småsak är oss kär, då vi plocka och njuta hvarje fröjd, och då äfven den obetydligaste öppnar oss en ny himmel! Säg, om icke paradiset är ohelgadt med fordringarne, om också ej tillslutet?
— Sedan Alma är utgången, — började majorskan, då herrarne inkommit i ett lifligt samtal i andra ändan af rummet, — kan jag säga, att hon var mycket saknad i Stockholm.
— Fröken Alma är så söt, att hon måste vara saknad öfver allt, der hon icke är.
— Ja, men det var en enskild saknad jag menade, — invände majorskan, i föresats att från ett annat håll nedslå prostinnans mod, — och jag motser, att vi icke länge få rå om henne. Men, ehuru jag sjelf gifte mig vid sjutton år, så tycker jag icke om de der barnpartierna; ty man kan ännu länge tjusa och tjusas, i stället för att sitta i barnkammaren.
— Der var du så sällan, — tänkte prostinnan, men fortfor att tiga.
— Visst medger jag, att en flicka bör vara gift innan tjugu år, — fortfor majorskan (Maria var tjugu år), — ty sedan går det allt litet trögt; men det är långt mellan sexton och tjugu, och följer den unge baronen mitt råd, så dröjer han ännu några år, innan han inför Alma i dessa, om än aldrig så lysande, dock olika förhållanden.
På prostinnans hela varelse kunde ingen märka den ringaste förändring, om ej kanske en något stigande ansigtsfärg; men inom henne stridde stolthet med modersömhet, ty i afskedsstunden hade hon sett hvad Alma var för Axel.
— Min son skall då aldrig tigga Alma af en sådan högfärdig mor, — tänkte prostinnan. — Förr skall Alma i all sin dar vara ogift, än hon skall gifva en för detta husmamsell namnet mamma! — tänkte majorskan, när de begge med vanlig artighet, dock icke utan hemlig belåtenhet, sade hvar andra farväl. Men nu, nu ljöd oupphörligt i prostinnans hjerta skärande genljud af majorskans ord: Johannas lycka, brukspatronens beröm, »den stackars Werther!» baronens frieri, Marias tjugu år och, värst af allt, Marias nuvarande förhållande. Prostinnan kände en sjudande lava inom sitt bröst. Slutligen utbröt vulkanen.
Storgråtande ilade hon in i sin mans kammare, der hon ännu en gång genomläste Marias bref.
Det fordrades Sylvéns både lugn och vana vid sådana uppträden för att icke förskräckas.
Som vanligt, lät han den första stormen rasa ut, och sedan kom han med de väl bepröfvade släckningsmedlen, kärlek och allvar, genom hvilkas underkraft ömhetens grönska åter började uppspira på deu släckta vulkanen.
Han upprepade åter den gamla trösten, att Maria aldrig skulle hafva blifvit lycklig med brukspatronen, samt att Johanna förtjent och ensam kunde blifva det med honom. Han påminte henne om Gustafs ovanliga egenskaper, om allt hvad denne gjort för Axel, och om den gamla regelns tillämpande på honom: att den, som är en god son, blir en god man. — Öfverlemna den saken åt Gud, Hedda, — sade han, då han kom till Alma, ty äfven han hade bemärkt hennes besvarade böjelse för Axel; och slutligen, i afseende på Maria, hänviste han henne till hennes egna sansade tankar några timmar förut.
— Ja, du har rätt, alltid rätt, Axel! — sade hans hustru, under djup ånger af sin öfverilning; men majorskan kan med sin högfärd och sina pikar reta en engel att bli en afgrundsande.
Prosten log, och samtalet slutades så, att de begge följande dagen skulle uppfylla Marias bön och glädja henne med ett svar på det ömma brefvet.