Högadals prostgård/Del II/Kapitel 07
| ← Sjette kapitlet |
|
Åttonde kapitlet → |
Sjunde kapitlet.
Timmarne hade sakta framskridit, och likväl hade deras oupphörliga ringdans redan bildat dagar och veckor, sedan Maria inträdt i Helenas hydda, der hon, lik en god engel, helgat de älskade så väl nattens som dagens stunder, der hon känt den djupa smärta, den stilla frid, hvilka äro oförstädda af den, som icke vakat och bedt i det dystra sjukrummet, detta mellanting af lif och död, från hvars dunkla djup hjertat upphemtar religionens skönaste perlor, och ur hvilket säkert ingen återgått, till det rörliga lifvet utan en djupare uppfattning af dess stora ändamål.
Helenas tillstånd hade oupphörligt vexlat mellan detta bättre och sämre, så vanligt hos lungsotspatienter. — Vid ditt hjerta får jag icke utandas min sista suck, Maria! — sade hon ofta, då hon såg det milda ögat anande hvila på henne. — Först när du ser naturen blek och skakad af höstens härjningar, ser de sista bladen falla — då, Maria, sjunker ock mitt stoft, likt ett fallet blad, i den tysta jorden.
— Gråt icke! — tillade hon med ömhet; — det är ju blott den brustna puppan, ur hvilken anden frigjord utgår till ljus och salighet, — och så började hon med trons åskådning blicka in i fröjder, dem intet öga sett, intet öra hört.
Doktorn, hvilken ofta återkommit, delade Helenas tanke, och sade, sedan han nu närmare blifvit bekant med hennes sjukdom, att han trodde henne ännu kunna uthärda månader.
Alfreds sjukdom ansåg läkaren farligare än han i början förestält sig samt utgången ännu ganska oviss; men äfven under de häftigaste plågor var gossen tålig och god, och räckte ofta den lilla handen åt Maria, till tecken af tacksamhet, då hans läppar icke orkade uttala den, och det sköna ögat sökte alltid mormoderns blick.
Det var en rörande tafla att se dessa ofta stumma, men ändå så talande kärleksvexlingar mellan den svaga, men ändå så ömma mormodern och den sköne, feberrosige gossen, mellan hvilka den ljuslockiga Rosa sväfvade lik ett englabud.
Sextonde dagen efter Marias ankomst inkom Anna med ett bref från Gustaf En svag rodnad upplifvade fru Werthers drag, då hon höll det kära brefvet i sin hand. Hon bad Maria läsa det.
— Jag får alltid höra på hvad han skrifver, — sade Anna, då hon såg Maria dröja att uppfylla Helenas bön.
Ack, det var icke tanken på Annas närvaro, som hindrade Maria! Det var första gången hon höll ett ouppbrutet bref från Gustaf i sin hand; hjertat, handen och rösten darrade så, att gamla Anna måste ställa sig alldeles bredvid henne för att höra ett ord.
Gustafs bref var fullt af ömhet Han talade om Axels afresa, sin djupa saknad efter honom, i hvilken han äfven inbegrep den smärtan att aldrig mera höra talas om Maria. Utan aning om sin mors sjukdom, skildrade han i kärleksfulla ord sin längtan efter det moderliga hjertat, och räknade de långa månaderna till julen, då han hoppades få njuta denna sällhet. Han berättade, att han då önskade medtaga Alfred, för hvilken han fått löfte om plats i det hus, der han sjelf var lärare. Glädjen att på detta sätt kunna bibringa Alfred de första grunderna, blandade sig så varmt med smärtan, som han kände att nödgas skilja honom från den ömma mormodern.
— Omfamna våra små älsklingar och den goda Anna, — skref han, — och tala snart med mig det kärleksrika språk, hvarefter min själ så högt längtar, det språk, som ännu aldrig förfelat sin kraft öfver mitt sonliga, tacksamma hjerta!
Det var icke utan svår kamp, som Maria kunnat läsa brefvet till slut. Fru Werther låg tyst, händerna voro sammanknäppta, och hon andades djupa, men tysta andetag.
— Gustaf, det är tomt och öde i din moders hydda, när du återser den! — sade hon slutligen, och en tår darrade i ögat. — Din moder och Alfred ha fått ett bättre hem; men du står ensam och öfvergifven — dock icke ensam, — tillade hon och räckte med ett outsägligt leende handen åt Maria.
— Herre Gud, då ä' dä' som ja ha trott; mamsell Maria ä' herr Gustafs fästmö! — sade Anna och framgick till fru Werthers säng.
— Ja, Anna, sådan är Guds godhet och Gustafs lycka! — svarade denna djupt rörd.
— Ack, herre Gud välsigne henne! Fagrare ros fins inte i Guds örtagård! — utropade den gamla och tog Maria i famn. — Men så, om ho' ha sökt mä' lykta och ljus, så ha' ho heller inte fått maken! — tillade hon och såg Maria in i de daggiga ögonen. — Nå, nu ä' dä' inga konst, skrif nu bara och be'n komma hit.
Huru ofta hade icke Maria velat skrifva och underrätta Gustaf om hans mors tillstånd; men denna, som trodde sig lefva ännu länge, ville ej oroa honom härmed, väl vetande, att han vid en sådan underrättelse genast skulle hafva hemkommit, utan att sedan hafva kunnat skilja sig vid henne.
Det hade varit en lycksalighet att se honom så länge ögat kunde se, höra honom så länge örat kunde höra; men hon visste, huru dyrbar hans tid var. — Nu kan han arbeta, ty han tror mig frisk, — tänkte hon; — och jag kan ju ändå minnas och bedja för honom. — Sådan är moderskärleken. — — — — — —
Fru Werther förklarade nu så godt hon kunde Gustafs och Marias förhållande för Anna, hvilken inföll — att dä' va' allmänt tåcke, som mellan Anderson och henne, för dä' va väl mä' dem i två år, och ingen mer än sali' nåda visste å't; men derpå röstade Anna, att Maria samma afton skulle skrifva till Gustaf. — Ett bondbref kan lätt förkomma; men ett tåcke der ska' fälle gå fram, — menade gumman.
Hvarken fru Werther eller Maria tänkte på betydelsen af dessa ord; men de hade begge beslutit att följa Annas råd, ty Gustafs bref hade besegrat all grannlagenhet, alla beräkningar hos dem båda; och hans okunnighet om dens tillstånd, som han mest älskat på jorden, stod ensam, manande och öm, för deras hjerta.
— Jag törs knappt fråga hvad dina föräldrar skrifva? — sade fru Werther, sedan Maria genomläst det andra brefvet.
— De äro så glada att veta mig här, att hoppas mig kunna vara något för Gustafs mor! — svarade Maria med hjertlig glädje.
— O, Gud välsigne dem! — sade fru Werther och ögat sade, att dessa ord utgingo från själens innersta.
Alfred var vid sitt uppvaknande sämre än någonsin. Högt slogo de små pulsarne, och ögat irrade själlöst från föremål till föremål, tills det tillslöts i en oredig dvala.
— Gud vare lof, han går förut, Maria! — sade fru Werther, som med stilla smärta betraktade den lille älsklingen.
Hennes öga föll nu på Rosa, som, med sina små händer fulla af luktvioler, stod hos brodern, utan att kunna tilldraga sig en blick eller ett ord, ehuru hon, liksom för att beveka honom, framräckte blommorna.
Det kom en tår i fru Helenas öga, och en suck höjde hennes bröst.
— Gud är de faderlösas far! — sade hon slutligen, till svar på den sorgliga, ljudlösa frågan.
— Om du går bort, moder, — sade Maria, kämpande att kunna fortfara, — o, säg, vill du då anförtro Rosa i Marias vård, och är du nöjd att veta ditt hjertas barn med henne dela hem och föräldrakärlek?
— En omfamning af min Gustaf, och jag eger ej en önskan öfrig för jorden, — sade fru Helena och blickade upp under stilla tårar.
Det var så ljuft för Maria att nu kunna säga fru Werther, huru hjertligt hennes föräldrar bedt henne framföra denna bön.
— Så mycket jorden kan gifva henne i ersättning för den förlust, som icke här kan ersättas, skall hon hafva i vår kärlek, — skref fadern. — Du får uppfostra henne, och då vet jag, att det icke felas henne ömhet, — skref modern.
Efter några häftiga återfall af yrsel, blef Alfred åter stilla och redig. Det vänliga ögat sökte åter fru Werthers blick.
— Mormor, — sade han, och hela den späda varelsen darrade af ömhet, — jag ville så gerna ännu en gång klappa dig!
— Vi skola flytta fram din säng till mormors, Alfred lilla! — sade Maria. Nu flög ett himlaleende öfver de sköna anletsdragen.
Den lilla sängen stod bredvid fru Helenas, hvars vänliga hand smekande strök den brännande pannan, medan den andra, öfverhöljd af kyssar, hvilade vid Alfreds mun.
Alfred hade smugit sig upp i mormors säng. Gamla Anna satt nedanför den på den stora vanliga pallen, och Maria stod på litet afstånd, försänkt i stilla åskådande.
— Mormor, icke gråter du nu, om Alfred går ifrån dig? — frågade slutligen gossen och såg ömt in i fru Werthers öga.
— Nej, Alfred; ty när du går bort från mig, går du hem till Gud! — svarade mormodern, segrande öfver sin djupa rörelse.
— Och du kommer snart efter, mormor lilla; om jag icke visste det, så ville jag ej gå ifrån dig.
— Men huru vet du det, Alfred?
— Jo, för att du är sjuk, och jag drömde så underligt. Jag tyckte, att jag såg Jesus. Ack, mormor, hvad han var vacker! — Han hade en sol kring pannan och var så ljus, ja, ljusare än månen. Men jag kunde ej se på honom; men då sa han, hvad du sagt, att han säger åt alla goda barn: »Låter barnen komma till mig!» och så tog han mig i famnen, och då kunde jag se på honom. Men då kom jag i håg dig, och då frågade jag, om han icke också skulle taga mormor i famn, och då pekade han ner och då såg jag dig, mormor, komma upp till himlen på en sky, som var så röd som när solen går ner. Då klappade jag händerna, så glad blef jag; men då vaknade jag. Ack, mormor, hvad vi ska få roligt hos Gud! Der få vi råka pappa och mamma och morfar. Der bli vi englar och få hvita vingar och flyga hit ner till morbror Gustaf, till gamla Anna, Rosa och Maria; och om de gråta och ha mycket ledsamt, så be vi Gud, att de snart också få komma till oss.
Ett salighetssken spred sig öfver Alfreds drag och återspeglades klart i fru Helenas öga. Rosa gret tyst bakom mormoderns rygg, och Anna och Maria längtade båda att få hvita vingar.
— Goda, gamla Anna, kom hit, så får jag tala vid dig! — började åter Alfred. Gumman framgick, och innan Anna visste det, förde han hennes hand till sina läppar.
— Söta Anna, förlåt mig, att jag en gång var stygg mot dig, som alltid var så snäll mot mig! — sade Alfred och en tår föll ned på gummans hand.
— Du himlens engel! — ropade Anna och lutade sitt gamla hufvud ned mot gossens kind, den hon kysste.
— Orkar du ännu en gång läsa dina böner för mormor, Alfred lilla?» — frågade fru Helena.
— Åh ja; men då ska Rosa falla på knä vid min säng. Gud ser, att jag icke orkar det.
Rosa knäböjde och lutade det blomstrande ansigtet mot Alfreds kanske skönare, men redan åt döden invigda drag; och sedan Alfred sammanknäppt sina händer, så att de inneslöto mormoderns hand, började han med klar, ehuru svag stämma de böner, som han lärt i fru Helenas knä. Rösten aftog småningom, och de sista ljuden bortdogo som en matt hviskning.
Nu följde en stilla oredig dvala, från hvilken han uppväcktes till häftiga plågor, stundom aflösta af lugnare ögonblick. På samma sätt fortfor det hela natten.
Maria, som förstod hvad den lilla kämpande gossens åsyn skulle smärta och försvaga fru Werther, ville flytta den lilla sängen; men då fattade han hårdt i mormoderns hand, den han under plågans mellanstunder alltid sökte, och öfver de nu länge ordlösa läpparne framsmög ännu ett brutet: »mormor!» och det matta ögat sökte den kära blicken.
Emot morgonen blef han stilla och lugn, lugn som den sköna morgnade naturen, i hvars ljusnade sköte foglarne slogo dagens segerhymner, och den lutande blomman åter öppnade sitt tillslutna öga.
Ännu en gång uppslog Alfred sin blick. Det späda bröstet höjdes under djupa andetag. Det blef tyst. Ett fridfullt leende hvilade öfver de sköna anletsdragen. Morgonsolen inblickade klart, men endast på engelns lemnade stoftdrägt; sjelf hade han på dess skönaste stråle uppsväfvat till kärlekens, till de hvitvingade syskonens hem.
— — — — — — — — — — — — — — —
— Herre Gud, trösta mig, gamla kräk, jag tror inte, att fröken Lena har långt igen! — klagade Anna i djup bedröfvelse, då Maria, morgonen efter Alfreds död, i köket höll på att blanda de nya medikament, som doktorn etter dagens besök hemskickat. — Ska' ja' gamla stackare se henne stoppas ner i jola, ja', som burit henne på mina armar? Och ska' ho' dö och inte få si Gustaf?
Maria försökte att på allt sätt trösta Anna, ehuru hennes egen själ djupt delade Annas fruktan och smärta.
— Ack, kära mamsell, — svarade Anna, som i denna stund tycktes mnedböjd af lidande, — tro mig, det lider med hvar stund. Sedan Alfred dog, så va' dä' slut med henne, fast ho' va' gla', att han gick förut, men dä gjole ändå så mycket, att ho snart kommer ätter, som den der lille engeln sa'; Gud fröjde hans själ!
Anna hade rätt, Alfreds död hade verkat en hastig försämring i Helenas tillstånd, hvilket tydligt uppenbarade sig i en högre grad af svaghet, en svårare andtäppa och en ojemnare andedrägt, hvilket äfven doktorn förklarat såsom tecken till en snar upplösning.
— Hon säger ju knappt ett ol, — fortfor Anna, efter några ögonblicks tystnad; men si ögona, di der ögona, som ä' så vackra, att ja' jemt tycker, att Gud ser på mej genom dem, de säga: »Kära Anna, jag går ifrån dig.»
Nu qväfde tårar den gamlas röst.
— Men säga de icke också: »Sörj icke, Anna; jag går dit, der jag innerligare får bedja för dig, och dit du snart kommer efter för att få belöning för allt det du gjort för mig och mina barn?» — sade Maria med djup rörelse.
— »Hvad har jag det jag icke undfått hafver?» — utropade Anna; men nästan omedvetet lade den goda viljan, den outtröttliga kärleken, sitt vittnesbörd, sin lugnande hand på det sorgsna, ödmjuka hjertat, och ett fridsleende uppklarnade sorgens mörker i den gamlas drag. Småningom återkom dock tanken på skilsmessan från fru Helena.
— Ack, om ja, som Hulténs hund, kunde lägga mig på grafven och dö! — utbrast hon klagande; — ty vet mamsell, att dä' va' en prest, som dog för några år sen i Kind härad, och ingen kunde få hund' ifrån grafva förrän han va' dö. Den arme hunden hade, som ja', se'n fröken Lena ä' borta, ingen att lefva för, ingen mera, som höll å'n.
— Ingen mera, som håller af dig, så länge Gustaf lefver? Och det kan du säga, Anna? — utbrast Maria.
— Gud förlåte mej, om ja' talte orättvist! Nog vet ja', att han håller å mej; han är ju mi' frökens ende son. Men han har ungdomen och mamsell Maria och hela väla; han behöfver icke gamla Anna. Gud bevara mej att lefva den da', han behöfde mig; då vore allt annat för honom förbi.
— Men han har behöft dig, Anna, och dessutom behöfva vi alltid den, som är oss kär.
— Åh ja, dä' ä' sant; men han ska' långt bort, och då sitter ja' gamla ensam qvar, som på en grafhög. Då först kommer ja' i håg, att ja' lefver hofsekterns te förargelse. Så länge fröken Lena behöft mitt lif, ha' ja' aldrig brytt mej om'et.
— Det gör du icke, Anna, — svarade Maria medlande.
— Jo, Gud hjelpe mig, om jag inte gör'et! »Jag önskar, att fan tog begge käringarne på en gång», sa' han i går, då han fick höra, att frun var så dålig, »så att jag kunde slippa ge ut den der tiggarstaten.» De talte huspiga, som ä' min systerdotter, om för mej; för ho' gick å passa på bolet, å då skratta di allihop, utom den äldste, som kallas borgmästare och ä' hemkommen.
En bitter känsla grep Marias själ. Hon hade väl djupt lidit och förvånats öfver den Brennerska familjens hårdhet och gudlöshet mot Helena; hon hade sett och hört månget förskräckligt prof deraf; hon hade genom Anna hört deras afskyvärda anspelningar på hennes förhållande till Gustaf; hon hade lidit djupt af allt detta, men ändå varit lugn; och nu, vid blotta underrättelsen om borgmästarens hemkomst, darrade hennes själ af en mörk, outredd fruktan. Det var som kände hon närvaron af en ond ande, hvilken försåtligt ville draga henne mot en afgrund.
Under de oroliga tankar, som nu bestormade Marias bröst, hade Anna stilla öfvertänkt sin smärta. Hon hade jemfört fru Werthers sällhet med sin egen sorg, jordens öfvergående qval med den eviga friden, och i varm kristlig anda utropade hon: — Säll är den, som sina händer i Guds händer sluter in.
Maria kände dessa ord, som voro de sagda till henne. Hon blef lugnare, och i fridfull, ehuru sorglig sinnesstämning ingick hon till fru Helena, som ännu slumrade.
— När kan Gustaf vara här, Maria? — frågade Helena, strax efter sitt uppvaknande, med svag stämma.
— Om några dagar, — svarade Maria och dolde med möda den oro, fru Helenas fråga ingifvit henne.
— Han kommer då för sent, min arme Gustaf! — suckade modern och upplyfte det ännu själfulla ögat. — Då är mitt hjerta kallt, ty jag känner, att dess slag äro räknade, och fastän de gå sakta, så äro de dock snart slut.
Maria gret och fru Helena lade sin hand på hennes hufvud, hvilket låg nedlutadt mot sängkanten.
— Jag har länge längtat efter min frälsares blod — fortsatte hon, bekämpande den moderliga smärtan; — men jag hoppades att med min Gustaf få, sista gången på jorden, smaka dessa hugsvalelsens droppar. Det vore så ljuft för Gustaf att taga detta heliga minne med sig genom lifvet; men Gud vill det ej! Derföre, Maria, skrif några rader till kyrkoherden, och bed honom komma hit. Anna skall framskaffa brefvet.
— Fröken Lena har sagt mig allt i hop, — sade Anna, då hon såg Maria blek och darrande lemna henne brefvet. — Vi ska inte sörja, — tillade hon, nedsväljande tårarne; — dödsdagen är bättre än födelsedagen, när man lefvat som hon. Om bara Gustaf vore här; men han kommer nog, innan ho' dör, så vida brefvet gått rätt; — och då Maria sade, att brefvet icke förr än dagen förut kunnat vara hos Gustaf, då omtalade Anna, att hon af nämndemans son i Bro låtit skrifva ett bref till Gustaf, samma afton som Maria kom, men att det varit så kort, att hon icke en gång fått berätta, att Maria var ditkommen.
— Gossen ä' allt gången, söta fru lilla; — sade Anna med lugn ömhet till fru Helena, och började att ordna det lilla, alltid så snygga rummet.
— Nej, nej, dä' här gör ja', bara mamsell gör frun i ordning; ty gamla Anna ä inte mera så lätthändt som förr. — Ack, gamla Anna, ditt hjerta gömde ett annat skäl!
Emellertid förrättade gumman sina små bestyr stilla och noggrant, medan ett bibelspråk eller en psalmvers sväfvade på de fromma läpparne och med sin underkraft hindrade tårarne, hvilka ville framtränga, i synnerhet då hon såg åt sängen, och huru ofta såg hon icke dit!
Allt var i ordning i det lilla rummet, inom hvars fridfulla helgedom vi vilja kasta en blick, och der fru Werther med stilla längtan väntade kyrkoherden, som lofvat komma mot aftonen.
Det snöhvita golfvet, från hvilket Anna borttagit alla mattor och fläckar, var beströdt med björklöf och högröd väppling. Bakom spiseln voro instuckna friska björkqvistar, från de damfria fönstren doftade blåklint och luktvioler i husets alla glas, utom det, som, spegelblankt och utsiradt med Annas namnchiffer, var hvälft öfver den med friskt vatten uppfylda karaffinen. På det snöhvita lägret hvilade fru Helena, ack, denna Helena, förtärd af plågor och lidande, kring hvars bleka, ädla drag tålamodet utbredt sin helgongloria, hvars strålar skimrade klarare, ju närmare evighetens sol belyste dem. Bredvid henne satt Maria, öfver hvars hela varelse hvilade ett heligt, rörande uttryck. Hon liknade en madonnabild, der hon satt med Rosa hvilande i sina armar.
På den vanliga platsen vid fru Helenas fötter satt Anna i helgdagsskrud; men det var icke blott drägten, som talade om sabbat. På hennes knä låg en stor bibel, och på hans gamla nötta permar darrade klara tårar.
— Öppna dörren, du goda Anna, — bad fru Helena, — att jag ännu en gång må få dricka luft och ljus ur den klara källan!
Solen hade närmat sig vestern, hennes strålar inströmmade i glänsande brytningar och belyste med ett förklaringssken den del af rummet, der fru Helena låg.
Fru Helena log mot det varma solljuset och skådade tacksamt upp mot solen, hvilken äfven strålade i underbar glans.
— O, det är härligt! — utbrast Helena. — När jorden kan vara så skön, huru skön skall då Guds himmel vara!
En tår, en aningens, en åskådandets tår, darrade klar i ögat, och hon log, liksom hade hon blickat in i en himlens förgård.
— Läs nu något vackert för mig, Maria, — sade hon slutligen.
Maria började, icke utan svår ansträngning.
O, det var skönt att höra den härliga psalmen: »En fridens engel ropar: kom!» m. m. Rösten darrade väl; men han var ändå ljuf och klingande som en harpoton. Så ljöd han i fru Helenas själ, så i dens hjerta, som osedd från hörnet af förstugan beskådade och lyssnade till den kära gruppen, och hvars hela varelse var liksom upplöst i kärlek och smärta.
Gustaf hade nemligen ankommit i det ögonblick Maria börjat läsningen. Sakta hade han smugit till den kära hyddan, utan att veta, om han der ännu skulle finna modershjertat varmt. Allt var så tyst der ute; hans små älsklingar, Alfred och Rosa, lekte ej som vanligt utanför hyddans dörr. Han kunde knappt taga de sista stegen, krafterna hade öfvergifvit honom, och nu såg han genom den öppna dörren en på en gång så skön och så sönderslitande syn.
Med våld bekämpade han sin smärta och stannade, skådande, lyssnande, ehuru i ett af dessa lifvets djupaste ögonblick, för hvilka vi aldrig kunna göra oss reda, men hvilka inbrännas med eldbokstäfver i hjertat.
Nu hade alla de irrande bilderna försvunnit; en enda stod qvar, och denna enda var den döende modern. Han ville flyga till hennes hjerta, ännu en gång känna dess slag; han ville bestorma himlen med böner att icke borttaga henne från hans bröst; han ville fasthålla hennes flyende själ — och ändå, han stod stilla, from som ett barn, och vågade knappt andas, af fruktan att förråda sin dervaro.
En helig tystnad hade efter läsningens slut herskat i rummet.
— O, de voro ljufva, dessa ord! — sade slutligen fru Helena. — Ljufvare får jag dock höra, — tillade hon med helig värma. — Jag får höra: »Var vid godt mod, dina synder förlåtas dig!»
Det blef åter tyst.
— Anna, du fromma, goda Anna, säg mig, är det synd att i de stunder, då själen är färdig att gå till sin frälsare, ändå minnas och längta efter de kära på jorden? — frågade fru Helena. Ty, Anna, jag vet, att det är godt, att icke Gustaf kommer; men jag kan ej vända mina tankar från min Gustaf. Icke för min skull, ehuru ljuft det varit att ännu en gång se hans öga och höra hans röst, ty sedan jag fått smaka den saliga drycken, så är säkert hvarje jordisk längtan stillad i min själ; men min arme Gustaf, som hemkommer till det kalla hjertat, till den stela blicken — o, Anna! Anna!
— Gud liknade ju sin kärlek vid en mors, och tänkte icke Jesus från korset på sin moder; skulle det då kunna vara synd att i dödsstunden älska och minnas sin son? — svarade Anna med helig ingifvelse.
Nu ville Gustaf instörta; men han viste icke huru han skulle uppenbara sig. Han gick ut och stälde sig med hufvudet hårdt lutadt mot väggen.
Så hade han stått några minuter, då han kände någon, som sakta vidrörde hans skuldra.
Gustaf såg upp, och en medelålders, för honom obekant prest, (kyrkoherden hade först den förflutna våren tillträdt pastoratet) stod, med ett vänligt ansigte och de heliga emblemerna i handen, framför honom.
— Säkert fru Werthers son? — sade den andlige med en röst, i hvilken det hjertligaste deltagande talade.
Gustaf berättade då i få, nästan orediga ord sin hemkomst, den fruktan han hyste att genom sin åsyn ännu mera försvaga den döende modern, och den smärta han kände att frånröfva deras gemensamma längtan de dyra, räknade minuterna.
Kyrkoherden fann det bäst, att fru Helena genom honom först finge veta Gustafs hemkomst, och Gustaf gillade detta förslag.
Han ingick till den sjuka, men återkom snart med den försäkran, att Gustaf nu kunde gå in.
Fru Helenas åsyn och de få ord, hon talat till honom, hade väckt så djup rörelse i kyrkoherdens själ, att han var nöjd att få återhemta sig, och lemnade modern och sonen de första ögonblicken ostörda.
Gustaf gick eller snarare vacklade in; ty den manliga kraften var nästan bruten.
Efter en stund inkallades kyrkoherden. Han inkom och fann både modern och Gustaf lugna.
Fru Helena satt kringbäddad i sängen, och vid den knäföllo Gustaf och Anna. Rosa, som lofvat vara så stilla, hade smugit sig upp bakom den kära mormodern, och liknade en af dessa englar, hvilka fantasien målar sig nedsända från Gud för att upphemta de godas själar. Maria hade nedsjunkit bakom sängen, i sitt hjerta delande de älskandes lycksalighet.
Med heligare känsla och varmare anda hade kyrkoherden aldrig förrättat det heliga kallet. Hvarje hans ord var ett skönt vittnesbörd af denna rena ingifvelse. Han var mild, hög, tröstande och kärleksfull! Ljuf var försoningsrösten, hvilken lik en himladagg genomträngde de troendes hjertan.
Fru Helenas anlete klarnade, såsom då himlaljusets strålar upplyser en helgonbild, och slutligen glänste det i förklaringens skimmer, och hela det lilla templet tycktes öfvergjutet af dess sken.
Kyrkoherden tystnade.
— Fader, jag är redo! — utropade fru Helena och log som det återvändande barnet, hvilket på nära håll ser ljusen lysa i sin faders hus.
Gustaf stod ensam vid sin moders säng; ty kyrkoherden var borta, Anna och Maria hade dragit sig till baka, och Rosa, som nu insåg, att äfven mormor skulle dö, och ännu icke förstod dödens lif, hade gått ut på sin vanliga lekplats, der hon kastade sig framstupa i gräset, och der hon vattnade blommorna med heta tårar.
Fru Helena talade några ord sakta vid Gustaf. Hon vinkade åt de andra att framkomma. Anna gick att hemta Rosa, som hon fann inslumrad bland blommorna.
Gumman upplyfte henne sakta och frambar henne till fru Helena, hvars hulda blick ännu en gång dröjde hos det älskade barnet. Sedan nu Anna nedlagt den lilla och borttorkat spåren af de tårar, som nedfallit bland Rosas lockar, gick hon åter till sängen.
Nu tackade fru Helena dem för allt, med dessa en döendes enkla, varma ord, hvilkas minne aldrig försvinner ur hjertat.
— Jag skulle då hafva dig att tacka för min sista jordiska fröjd, Anna! — sade fru Helena, underrättad att Gustaf hemkommit i följd af Annas bref, — för den sällheten att från min dödssäng välsigna min Gustaf! Men evigheten skall rikt belöna dig, och länge skall det ej dröja; men till dess, Anna, upphör icke att tala fromhetens och gudsfruktans ord vid mina barn. Du vet det, Anna, dessa äro mina, — sade hon och utsträckte de matta armarne mot Maria och Gustaf, hvilka nedföllo vid hennes säng.
— Mina älskade barn, — fortfor hon till dem, — det enda arf, jag lemnar er, är min tro; behållen den, och er skall intet fattas!
Hon tystnade och kämpade djupt efter andan. — Nu farväl! Gud välsigne eder! — sade hon med högre röst.
En helig tystnad herskade i rummet. Fru Helenas läppar logo ännu en gång. — Jag kommer, min frälsare! sade hon så sakta, att det var fattligt endast för ett vandt öra.
Dessa voro hennes sista ord, och hon inslumrade från sin sista aftonbön stilla och ljuft som ett barn.
Segerleendet dröjde på de bleka läpparne; en fridssusning flägtade underbart kring rummet; de älskade kände flägten af ett himmelskt besök. Solen sjönk stilla och gick att med morgonljusets strålar upplysa en skönare verld. Alfred fick rätt: på aftonrodnadens guldmoln fick han från försonarens famn utbreda de snöhvita vingarne och flägta englaspråkets välkommen till den frigjorda anden.