Hemmet/Kapitel 01

Hemmet av Fredrika Bremer Morgontvist och aftongnabb

Kandidaten  →

FÖRSTA AVDELNINGEN.

Morgontvist och aftongnabb.

»Min söta vän, det är inte värt att jag läser för dig, när du oupphörligt gäspar och jämt tittar till höger och till vänster!» sade, något stött, lagman Frank, i det han lade bort en avhandling av Jeremy Bentham och steg upp.

»Söta du, förlåt! men — de där goda sakerna äro allt något hårdsmälta, och jag tänkte på… hör, kära Birgitta!…» och fru Elise Frank vinkade till sig en gammal tjänarinna och talade sakta med henne.

Emellertid spatserade lagmannen, en vacker, kraftfull man om fyrtio år, upp och ned i rummet. Plötsligen stannade han i begrundande framför en vägg, och när frun i huset och tjänarinnan talat slut, utropade han: »ser du, min vän, om vi här slå upp en dörr — det går mycket lätt, ty här är blott en cloisonsvägg — så kunna vi komma in i sängkammaren, utan att först gå genom förmaket och barnkammaren — det bleve ju präktigt!»

Med någon ängslan svarade Elise:

»Min bästa vän, det blir ju ett högst farligt drag från dörrn för dem, som sitta i hörnet där!»

»Ack, alltid pjunk och svårigheter! Tycker du inte själv, att det vore en stor vinst att här få upp en dörr?»

»Nej, uppriktigt sagt, tycker jag det är bättre som det är!»

»Ja, så äro fruntimmerna alltid. Ingenting vilja de röra på, ingenting göra, ingenting förändra för att få det bättre och bekvämare; allt skall vara så bra, så förträffligt som det är, till dess man gör förändringen för dem; då se de på en gång, att det är bättre; då ropa de: ah, se nu är det präktigt! Fruntimren höra givet till det stationära partiet!»

»Och herrarna till mouvemangspartiet, åtminstone vad bygga och bråka beträffar!»

Frasen var ämnad att låta skämtfull, men fick genom ordet »bråka» någonting beskt, som framkallade i lagmannens röst någonting skarpt, i det han på piken till herrarna svarade: »Ja, de sky icke gärna en liten möda, som kan åstadkomma en stor vinst. Men — få vi aldrig frukost i dag? Klockan är en kvart och sju minuter över nio. Det är då fasligt, min kära Elise, att du aldrig kan vänja dina pigor vid någon punktlighet. Och barnen — äro de ej heller färdiga? För Guds skull, söta Elise…»

»Jag skall gå och se till!» sade Elise, och gick hastigt ut.

Det var söndag. Junisolen sken in i ett stort och vänligt rum och lyste på en snövit damastduk, som föll i silkesmjuka veck kring ett avlångt bord, på vilket kaffestaten var i prydlighet uppställd. Med förstämt utseende närmade sig lagmannen frukostbordet, men det klarnade plötsligen vid inträdet av en person, över vilken unga fruntimmer genast skulle fällt domen: »rysligt ful!» men som säkert den tänkande fysionomisten hade betraktat med intresse. Han var lång, ovanligt mager och höll sig något lutad åt vänstra sidan; ansiktets hy var mörk och de icke oädla dragen vanställda av en grämlig min, som blott sällan ett leende av sällsynt skönhet utplånade. Pannan drogs gärna i djupa veck över de stora, bruna, underliga ögonen, och över dem reste sig en skog av svartbrunt hår, i vars hårda knorrar man skulle sagt, att tjogtals olynnen och paradoxer huserade.

»God dag, min bror!» ropade lagmannen hjärtligt och räckte handen till den inträdande, »hur står det till?»

»Illa!» svarade den grämlige assessor Jeremias Munter, »hur kan det vara annorlunda? Jag har förargat mig i dag, så att… har du läst den hätska artikeln mot dig i — tidningen?»

»Nej, jag håller icke det bladet, men jag har hört talas om den. Den är ju riktad mot min skrift om fattigväsendet i länet?»

»Ja, eller rättare nej! Ty det märkliga är, att den nästan ingenting innehåller om sak; den är riktad mot din person — har du hört vem som skrivit den?»

»Nej, och önskar ej veta det!»

»Men det skall du, ty man bör känna sina ovänner. Det är herr N. Jag skulle vilja slå tre kräkpulver i den karlen, så skulle han få smaka sin egen galla!»

»Vad? N., som bor snett emot oss och som nyligen från Cap fått hem sitt barn? — den stackars moderlösa flickan!»

»Just han! Se här! Jag tog den med mig. Jag hade fått höra, att den i dag skulle bli din hustru tillsänd. Ah, där ha vi henne! God morgon, mylady Elise! Så charmant på morgonstunden! Men så blek! Uj, uj, uj! Det går inte an! Vad är det jag jämt säger och predikar? Motion, frisk luft! eljest hjälper ingen hjälp i världen. Men ho tror vår predikan? Nej, adjö nu, mitt herrskap! Var är min snusdosa? Under tidningarna? De förbannade tidningarna, alltid skola de falla över. Inte en gång sin snusdosa kan man få ha i fred. Adjö, fru Elise, adjö, Frank! Nej, se där hur han sitter och läser ovett om sig, som om det alls icke anginge honom! Nu skrattar han till på köpet — smaklig frukost, mina vänner!»

»Smaka den med oss!» bad Elises vänliga röst. »Vi ha helt färskt, hembakat bröd att bjuda på i dag.»

»Nej, jag tackar! Jag tycker inte om sådant där hemgjort. Det duger aldrig, fast det skrytes med. Hembakat, hembryggt, hemgjort, bevars! Det skall låta så galant. Duger inte alltihop!»

»Försök ändå om det ej duger i dag! Där ha vi nu madam Folette på bordet. Ni måste äntligen ha er en kopp av henne.»

»Va ba? Vad för slag? Vad är det för en madam, som skall ge mig en kopp? Aldrig har jag tålt käringar, och komma de nu till upp på kaffebordet…»

»Den runda kaffekannan där är madam Folette. Kan ni inte tåla henne?»

»Varför skall hon heta så? Vad är det för dumma upptåg?»

»Det är barnens påhitt. Barnen älska den särdeles, emedan den var söndagsmorgon skänker i kaffe åt dem.»

»Varför ska barnen ha kaffe? Den där Petrea är ju spinkig nog ändå. Jag har aldrig tyckt om henne, och blir hon nu en kaffekäring, så…»

»Men bästa Munter, ni är icke vid gott lynne i dag!»

»Gott lynne? Nej, fru Elise, jag är icke vid gott lynne. Jag vet icke mycket här i världen att ha gott lynne åt. Där har er stol rivit ett hål i mitt frackskört! Är det vackert? Det är ju också hemgjort. Nej, nu går jag, ifall era dörrar — äro de också hemgjorda? — vilja låta mig passera.»

»Vill inte du komma igen och äta middag med oss?»

»Nej, jag tackar. Jag är bortbjuden, och det här i huset.»

»Till hovmarskalkinnan W**?»

»Nej, för tusan! Jag spisar middag i dag hos mamsell Berndes. Det är en förnuftig människa, och hennes lilla miss Laura är rätt söt. Se så i Herrans namn, nu ha vi hela barnskaran här! Mjuka tjänare, syster Charlotte! Jaså, lilla miss Eva! Hon är icke rädd för »fula gubben» hon — Gud signe henne! Där har hon en karamell! Och lillan då, hon ser ju ut som en liten äng… grinar hon åt mig? Då måste jag bort, ty barnskrik kan jag icke tåla. Hu bevars! Hör också till hemmets behag, kan jag tänka; är kanske hemmusik? Hembakat, hemgjort, hemmusik… hu!»

Assessorn sprang på dörren, lagmannen skrattade, lillan tystnade vid anblicken av en kringla, genom vilken brodern Henriks vackra öga lornjerade henne. Barnen flockade sig hoppande kring frukostbordet.

»Se så, se så, söta små änglar, håll er nu lite i styr. Vänta, kära Petrea, tålamod är en god krydda. Eva lilla, hamsa inte så där. Inte ser du mamma göra så? Se, hur mamma gör!» så moraliserade mildeligen modern, under det hon, biträdd av sin äldsta dotter, den lilla visa Louise, sörjde för de andra barnen. Fadern gick förnöjd omkring, klappade de små huvudena och drog dem sakta i håret. »Jag borde ha klippt er allihop i går», sade han. »Eva har en peruk, så att man knappt kan se hennes ansikte; ge pappa en kyss, min lilla flicka! I morgon bittida skall jag ta peruken av dig!»

»Och min med, och min med, pappa!» ropade de andra.

»Ja, ja, jag skall raka er allihop!» svarade fadern. Alla skrattade, men »lillan» gömde förskräckt sitt ljuslockiga huvud vid moderns bröst. Fadern upplyfte det sakta och kysste först henne, så modern.

»Lägg nu i socker åt pappa», sade denna, »ser du han räcker dig sin kopp!» Lillan smålog, lade socker i koppen, och madam Folette begynte sin glädjefulla rund.

Vi lämna nu madam Folette, hembakat bröd, familjefrukost och morgonsol och flytta oss till aftonlampan, vid vilken Elise skriver.

Till Cecilia!

Jag måste porträttera för dig min lilla barnskara, som nyss, efter slutad kvällsvard, gått till vila på mjuka fjäderholmarna. Ack, om jag kunde få ett riktigt gott porträtt — målat porträtt, menar jag — av min Henrik, min förstfödde, mitt sommarbarn, som jag även kallar honom, ty han föddes en midsommardag, i mitt livs och min lyckas sommarstund! Men blott en Corregios pensel kunde återgiva dessa sköna, varma, blåa ögon, dessa gyllne lockar, denna älskliga mun, detta hela så fullkomligt rena och sköna ansikte. Min elvaårige gosse. Gud bevare min älskling, mitt sommarbarn, min ende son! O, vad jag älskar honom! Ernst varnar mig ofta för en partisk kärlek till detta barn. Och därför vill jag nu även slita mig från porträttet n:o 1 och övergå till

N:o 2.

Se nu på lilla Visen, vår äldsta dotter vid nyss fyllda tio år. Du ser en liten allvarsam, blond flicka, icke vacker, men med ett runt, trevligt ansikte, i vilket jag hoppas småningom kunna utplåna en viss butter min. Hon är ovanligt flitig, tyst och ordentlig; hon är snäll mot sina yngre syskon, men något fallen för att moralisera dem, och mycket mån om att med dem iakttaga sin värdighet som äldsta syster, varför de små kalla henne ömsom »hennes majestät», ömsom »justitierådet». Lilla Louise ser mig ut att bli en av dem, som gå stilla och säkert, och därför lyckligt, igenom sin värld.

N:o 3.

Man säger om min nioåriga lilla Eva, att hon skall bliva mycket lik sin mor. Nu ser du en liten mjuk, klotrund figur, som rullar ledigt hit och dit under lek och skratt, med en kapriciös fysionomi, snarare ful än vacker, upplyst av ett par sköna, goda, mörkblå ögon. Snabb till sorg och snabb till glädje, hjärtegod, smekande, konfektälskande, glad åt främmande och granna kläder, dockor och lek, är lilla Eva av syskon och tjänare i huset mycket älskad och sin broders bästa vän och lekkamrat.

N:o 4.

N:o 3 och 4 tåla ej rätt varandra. Stackars Leonore har haft en mycket sjuklig barndom, och den — tror jag — mer än naturen, har givit henne ett ojämnt och häftigt lynne och nedlagt hos henne ett avundsfrö mot hennes lyckligare syskon. Djup känsla felar icke, men förståndet är trögt och hon har ovanligt svårt att lära, vad det ock må vara. Intet tecken till grace, men väl till motsatsen.

N:o 5.

Vad skall ödet göra av min Petreas näsa? Den är för närvarande det märkvärdigaste av hennes lilla person. Vore icke den så stor, så vore hon ett vackert barn. Vi hoppas hon skall växa i den. En livlig liten flicka är hon, med fallenhet snart sagt för allt, både i gott och ont. God är hon och ger så gärna som hon lever. I allahanda upptåg förenar hon sig gärna med Henrik och Eva, när dessa i nåder vilja taga emot henne, och när dessa tre viska tillsammans, kan man vara säker på, att något spratt är å bane. Det lever redan så mycken oro i henne, att jag fruktar hon får en orolig levnadsdag. Men hon skall tidigt få lära att vända sig till Den, som kan vända oro i ro.

N:o 6.

Och nu till husets bortskämda barn, det yngsta, det vackraste, den så kallade »Lillan», hon, som var dag lägger med sina vita händer sockret i sin fars och sin mors koppar — kaffet skulle ej smaka dem det förutan ä hon, vars lilla bädd ej ännu kommit ur föräildrarnas rum, som var morgon kryper upp i deras säng och lägger sitt ljuslockiga huvud på sin fars axel och insomnar där ånyo. Kunde du se min tvååriga Gabriella, med sina stora, allvarsamma, bruna ögon, sitt fina, litet bleka, men obeskrivligt täcka ansikte, sina förtjusande små fasoner, du skulle bli intagen av henne som alla andra, du skulle skämma bort henne såsom vi alla.

Frid över mina smål! Det är ingen av dem, som icke bär inom sig ämne till en egen dygd och förträfflighet, men även fröet till en farlig odygd, som kunde fördärva Guds sköna utsäde, men jag söker att bannas så litet som möjligt; jag vet hur lätt man därmed bannlyser barnlivets frimodighet och oskyldiga glädje, och tror över huvud, att blott man oupphörligt fortbildar det goda, värmer, livar, upplyser, så faller småningom det sämre bort av sig själv.

Jag sjunger mycket för mina små; de äro uppfödda vid visor. Jag ville tidigt liksom bada deras själar i harmoni. Det är min Henriks belöning, då han om dagen varit rätt snäll, att jag om aftonen sjunger vid hans bädd till dess han somnar.

Jag är allena i afton; Ernst är borta hos landshövdingen; det är min födelsedag, och jag har ej sagt det åt någon, emedan jag älskar att fira denna dag i ett stilla gästabud med mina egna tankar.

Huru i denna stund de flydda åren rulla tillbaka för mina blickar! Jag ser mig åter vid din sida, min enda och älskade syster, i det vackra, ståtliga huset, med ängarna och byarna runtomkring.

Livet var glättigt för oss då, Cecilia, och så sorgfritt! Vårt liv var sång och dans och lek med mängden av glada grannar; med de mest bildade svärmade vi för musik och litteratur. Vänskap var vår passion! Så kom Ernst Frank på besök till oss. Ryktet om en kunskapsrik och kraftfull man gick honom förut, och vände våra ögon mot honom, ty hur det är, så älska fruntimmer sådant hos männen. Minns du, hur han sysselsatte oss? Hans djupa sorgdräkt, ett drag av stilla, manligt lidande, som ibland syntes i hans ansikte, bidrog att göra honom intressant för oss. När hans mörka, allvarliga ögon voro fästade på mig, hade de över mig en halvt tjusande, halvt förtryckande makt, och när han var mild och vänlig, huru oändligt behaglig var han ej! För var dag blev hans inflytande på mig större. Jag tyckte ibland — och ännu tycker jag så — att om denna klara, så förunderligt genomträngande" blick fästades på mig med mycken stränghet, så skulle mitt hjärta upphöra att slå. Och ändå vet jag ej om jag älskade honom. Ja, jag tror det knappast. När han var borta, drog jag andan så fritt och lätt, men hans liv hade jag velat frälsa med förlusten av mitt eget. Vid denna tid var det, som du måste lämna mig, Cecilia, och våra öden skildes, fast icke våra hjärtan.

En dag var det mycket främmande hemma. På eftermiddagen kastade jag volant med min unga kusin Emil, som vi höllo så mycket av och som förtjänade det så väl. Hur det gick till, minns jag icke, men Ernst bytte plats med honom och blev min motspelare. Han kastade förträffligt och med säker hand den flygande draken, men alltid lät han den flyga över mitt huvud, så att jag måste springa ett par steg tillbaka för att uppfånga den. Så jagades jag oförmärkt och under glättigt skämt genom en lång rad av rum, till dess vi befunno oss långt ifrån sällskapet och allena. Då upphörde plötsligen Ernst med leken och det gick en förändring över hela hans ansikte. Jag anade oråd, och hade gärna sprungit långt, långt bort, men jag var liksom förlamad. Och nästan utan att jag visste det själv, hade jag samtyckt att vid hans sida vandra genom livet. Jag var då nyss fyllda nitton år. Mina goda föräldrar gillade sin dotters förbindelse med en så allmänt ansedd och aktad man, och Ernst, vars natur är att i allt raskt gå framåt, drev allting så, att en kort tid därefter firades vårt bröllop.

Första året av mitt giftermål tillbragte jag i våra föräldrars hus, såsom de hade fordrat det av min man, och hade jag känt mig mindre underlägsen honom och varit säkrare på att vara honom till nöjes, så hade ingenting felats i min lycka.

Mången plan uppgjordes i dessa sommardagar, som lekte glatt för mitt romantiska sinne, Bland dessa var en fotresa i det sköna landet väster om Sverge, en av min Ernsts älsklingstankar. Hans mor — efter vilken lilla Petrea bär sitt något kuriösa namn — var en norska, och hennes för honom kära minne tyckes ha vävt sig samman med de fjäll och dalar, som hennes berättelse framställt för honom likt en underskön sagovärld. Dessa minnen äro en romantisk nejd i Ernsts själ; han går dit, när han vill vederkvicka sig och uppliva sin framtid. »Nästa år skola vi resa!» utropade Ernst i dessa dagar, och vi utkastade tillsammans på kartan våra vandringar, och jag hade redan tänkt ut den dräkt, i vilken jag skulle bliva hans reskamrat och besöka det »havomkrandste Norge», Ack, andra resor kommo snart för mig!

Det var även under detta år, som min förstfödde såg ljuset, min sköna gosse, som så upptog min kärlek och mina tankar, att Ernst blev nästan svartsjuk däröver. Så långt, Cecilia, hade allt gått i ordningen av de romaner, varmed vi i unga år födde själ och hjärta. Men andra tider kommo. Först den stora förändringen i mina föräldrars förmögenhet, som så mycket inverkade på vår levnadsställning, så för mig de många barnen, besvär oändligt, bekymmer, sjukdom! När lilla Gabrielle föddes, var jag mycket nära döden; det är min fasta tro, att utan Ernsts omsorg, hade jag gått bort ifrån mina många små. Under det tillstånd av stor svaghet, som följde därpå och räckte i flera månader, rörde min fot sällan golvet, ty Ernsts armar buro mig vart jag ville. Han var outtröttlig i godhet och tålamod mot den sjuka makan. Skulle icke då den friska ägna sitt liv åt honom? Ack, jo! det vill hon, det skall hon. Vore blott min förmåga jämnstark med min vilja! Vet du Cecilia vad som ofta gör mig stort bekymmer: jag är ingen snäll hushållerska och saknar fallenhet och minne för de omsorger, på vilka hemmets välbestånd så mycket beror.

Jag fyller trettiotvå år i dag och tycker mig inträda i ett nytt skifte av mitt liv; min ungdom ligger bakom mig; jag inträder i medelåldern och känner väl vad den och min man ha rätt att fordra av mig. Måtte Gud stå mig bi och Ernst vara mild mot sin felande maka! Ernst borde ha en raskare hustru. Min nervsvaghet gör mitt lynne retligt, och jag blir så lätt störd.

En förändring kommer snart att ske i vårt hem, för vilken jag icke är utan oro. Det är ankomsten av filosofie kandidaten Jacob Jacobi, såsom informator för mina små. Han skall under denna sommar taga vård om min yra gosse, samt ge lektioner i skriva, rita och räkna åt hans systrar, och i höst skall han föra min förstfödde ur modershemmet till en större undervisningsanstalt. Han kommer att läsa för Jacobi, i sällskap med landshövdingen Stjernhöks son, Nils Gabriel, en utmärkt stadig och ovanligt snäll gosse, av vars inflytande på min Henrik jag hoppas mycket gott.

Kandidaten är oss med mycken värme rekommenderad av min mans vän, den förträfflige biskop B. Och likväl låta hans bedrifter vid akademien ingalunda rekommenderande. Genom godtrogenhet och lättsinne har han hastigt gjort av med ett litet vackert arv efter tre gamla tanter, som uppfostrat och skämt bort honom, och överhuvud har han visat ett ostadigt uppförande. Biskop B. överskyler icke detta, men säger sig mycket hålla av den unge mannen, berömmer hans hjärta, hans förträffliga gåvor som lärare och ber oss varmt att upptaga honom med föräldraömhet i vårt hus. Få nu se, hur han gör sig förtjänt av ett så hjärtligt intresse. Jag tillstår, att min moderliga ömhet för honom ännu fullkomligt slumrar.

Denna gäst skrämmer mig ändå nästan mindre än ett besök, som inom kort hotar mig. Du har hört talas om överstinnan S., den vackra Emilie, min mans »gamla flamma», som jag kallar henne i liten hämndlust över all den oro, som hennes förträffligheter — vilka äro så motsatta mina — förorsakat mig. Hon har nu i flera år varit änka, vistats länge på utrikes orter och är nu på återvägen till sitt fädernesland och vill besöka oss.

Klockan slår tio. Förrän mot tolv kommer icke Ernst hem. Jag lämnar dig nu Cecilia, för… skall jag säga dig min hemlighet? Du vet, att ett av mina största nöjen varit läsningen av en god roman; men detta nöje har jag fått lov att nu alldeles försaka, ty när jag en gång fått en intressant roman i handen, har jag gruvligt svårt att släppa den, förrän jag uppnått dess sista sida; men det bär sig icke för mig; och när fru Staels Corinna, två middagar, en stortvätt och sjutton småbestyr höllo på att stranda och min husliga frid att lida skeppsbrott, så tog jag beslutet att övergiva all romanläsning, åtminstone tills vidare. Men så stort är mitt behov av litterär vederkvickelse av den sorten, att, sedan jag ej mer läser romaner, har jag begynt själv — skriva en. Denna sysselsättning muntrar och stärker mig, och när jag, i följd av trötthet eller ledsnad, om aftnarna får min nervösa tandvärk, så är det intet, som förströr den, som arbetet med min lilla roman. Just i afton plågar den mig mer än vanligt och jag vill använda mitt oskyldiga opiat. Ernst skall dock ej finna mig uppe när han kommer; jag har lovat honom det. God natt, söta Cecilia! —

Vi vilja här smyga in en lätt teckning av brevskrivarinnan, av modern till Henrik, Louise, Eva, Leonore, Petrea och Gabrielle.

Vacker var hon ej, men naturen hade givit henne en ädel växt, som ännu var fin och smärt, lik en ung flickas. Ansiktets drag voro oregelbundna, men munnen var frisk och behaglig, läpparna av en vacker ljusröd färg, hyn vit och de ljusblå ögonen milda och vänliga. Hennes rörelser hade mycket behag, hon hade vackra händer — vilket är vackert hos ett fruntimmer — och gjorde ingen exposition av dem, vilket förskönar dem ännu mer. Hon klädde sig med smak, nästan alltid i ljusa färger, vilket, jämte den lätta doft av rosor, som hon älskade och som alltid åtföljde henne, gav hennes väsen något mycket milt och för sinnena välgörande. Allt som rörde barnen, rörde hennes hjärta nära; i hemmet vidmakthöll hon ordning, frid och behaglighet. Linneskåpets innehåll var henne dyrbart, en snövit duk gladde hennes själ. Grått linne, damm och flugor hatade hon — så mycket som hon kunde hata. Och nu vidare fram i våra historiska teckningar.

Vi lämnade nyss Elise vid sitt manuskript; det upptog henne så, att hon ej hörde klockan slå tolv. Det slog henne med förskräckelse, när hon plötsligen hörde sin man komma. Kasta manuskriptet i byrålådan och begynna kläda av sig hade varit en lätt sak för Elise; hon var i begrepp att göra så, men besinnade sig hastigt. Jag har ännu aldrig dolt mina handlingar för Ernst, tänkte hon, jag skall ej börja i dag! och hon satt stilla vid skrivbordet, tills han inträdde i rummet.

»Vad? Uppe ännu och skrivande?» sade han med en missnöjd blick. »Är det så du håller dina löften, Elise?»

»Förlåt mig, Ernst! Jag har glömt mig.»

»Och för vad? Vad skriver du? Nej, låt mig se! Vad, en roman, tror jag! Vad skall det tjäna till?»

»Tjäna till? Ack! det roar mig.»

»Man bör ha mening och ändamål även med sina nöjen, och mig roar det alls icke, att du sitter uppe om nätterna, fördärvar dina ögon för en eländig romans skull. Hade vi en eldbrasa här, så skulle jag bränna upp den smörjan!

Jag hade lust att binda ihop alla romaner och romanförfattare i världen och göra av med dem. Världen blir ej förnuftig förr, och du ej heller. Emellertid är det bra, att jag fann dig vaken, ty jag hade eljest väckt dig, blott för att visa dig, att du ingenting kan dölja för mig, ej en gång hur gammal du blir. Här nu, till straff för din elaka avsikt.»

»Ack! Walter Scotts romaner! Och en praktupplaga! Tack! Tack du goda, bästa Ernst! Men du är mig en vacker lagstiftare, du! Du befordrar vad du fördömer.»

»Lova mig blott, att icke tillbringa nätterna med att skriva eller läsa romaner! Kom ihåg för hur många din hälsa är dyrbar!»

Makarna följdes åt i barnens rum, där den gamla trogna finskan, Brigitta, låg vaktande dem, som drakan sina skatter. Barnen sovo som — barn. Lagmannen strök sin hand över gossens sköna, lockiga huvud, men var liten flicka fick en kyss på den rosiga kinden. Förädrarna gingo därefter åter in till sig. Elise gick till sängs; hennes man satte sig till skrivbordet och så, att han med detsamma skyddade henne för ljusskenet. Hans pennas sakta raspande liksom viskade henne till sömns. När klockan slog två, vaknade hon; han skrev ännu. Få människor behövde och unnade sig så liten vila som Ernst Frank.