Henrik Ibsen/Kap. 7
| ← Kapitel 6 |
|
Kapitel 8 → |
DE BÄGGE ÄKTENSKAPSDRAMERNA:
ETT DOCKHEM OCH GENGÅNGARE.
Aldrig hade striden hittills varit så allmän och
så hetsig om något stycke af Ibsen som när
Dockhemmet 1879 utkom, man delade sig i två motsatta
partier, och inom hela det bildade Europa blef
Dockhemstiteln ett slagord. I högtidliga ämbetsmannalika former hade Ibsen hittills låtit ondt samvete bakom
fracken med ordensstjärnan passera revy, men här var
det en kvinna, som är feg och småljuger snarare omedvetet
än medvetet: här var det äktenskapets lögn,
medan det förr var samhällets, som fick sitta emellan.
Den lära om alla människors lika berättigande i egen
sak, som i teorin var en gammal grundsats för alla,
som ville åtnjuta ringaste anseende som frisinnade,
och tämligen nyligen af mera avancerade andar hade
börjat predikas äfven angående kvinnorna genom t. ex.
Stuart Mills vältaliga stridskrift: Kvinnornas
underkufvande, blef nu allmänt samtalsämne genom Ibsens
själsskakande stycke. Jag har en gång i ett kåseri angående dockhemmet framdragit det gamla barnrimmet:
jag bränner mig uppå vällingen.
Jam, jam, sade katten,
du skulle låtit mig hatt’en“,
hvilket bevisar, att redan amsagorna visste, att hvad som är för hett för en mun är alldeles lagom för en annan. I Vildanden tecknar Ibsen t. ex. också, hur olyckligt det går, när det ideala krafvet genom Gregers införes i Hjalmar Ekdals krets, men den ömklige Hjalmar likaväl som den prosaiska Gina skulle icke kunna spela hjältar i en slutscen af samma slag, där Nora är heroisk. Noras uppförande är alltså för diktaren själf ingalunda någon regel för alla, »hatten för alla hufvuden».
Stycket är planeradt med Ibsens mest illfundiga konst, det undergräfver våra invändningar så gradvis, det går så sakta i backarna, det ser så oskyldigt ut, att man blir öfverumplad nästan oförberedd. Det vore icke omöjligt att berätta dess början nästan à la en flickhistoria af Gyp eller Rhoda Broughton. Nora har blifvit kränkt i sin kärlek. Hon var ursprungligen en liten docka, lätt som en älfva, munter som en lärka och hade ingenting obehagligt pröfvat på. Hon hade den blinda tilliten hos ett bortfjäsadt barn. Hennes andliga människa hade stannat i växten. Fadern hade blott lekt med henne. Och när Helmer, den förste friaren kom, så såg han ut som en så treflig lekkamrat, och så jollrade han med henne så vackert »lärkfågeln, ekorren», och andra vackra namn. Det var icke tu tal om, att det var en bra leksak att tufsa med, och så var det klappadt och klart. En vacker dag kom sorgens spöke och tittade in till henne. Hon var mörkrädd och sjasade, men spöket stod kvar. Skulle hon kanske förlora sin älskade Helmer, därför att han icke hade råd att göra en utrikes resa, som han behöfde för sin hälsa? Slutligen fick hon tag i en besvärjelseformel, som jagade bort sorgens spöke, och det var icke tal om, att den borde begagnas, att den icke var den rätta, när den var så verksam. Hon riktigt lyckönskade sig, att hon hade funnit den. Och hennes make for och blef frisk och kom tillbaka och blef bankdirektör, och allt var fröjd och gamman med barn och blomma och julgran samt lek och konfekt, precis som i en barnsaga, i ett dockhem. Och Ibsen anför leken, som om han aldrig varit annat än lekmästare. Men så befanns det, att maken, hennes lekkamrat var en stygg gosse. Han var stygg i kärleksleken, och hon sade pax. Hon blef plötsligt allvarsam, när hon förklarade, att hon icke ville vara med längre. När hon gör upptäckten, att han bedragit hennes blinda tillit, säger hon till sig själf: det duger icke att ha blind tillit. Hon skall börja om att lefva, och enda möjligheten är att öfvergifva sin forna stråkväg, det enda sättet att undvika ett recidiv är att undvika allt, som påminner om detta fordom, så frestande genom minnet af traditionella snedsprång och muntra krumbukter. Hon bryter med det, se där problemet. Det är Ibsen, som utfärdar attesten åt henne, att nu är hon, vill åtminstone bli en myndig varelse, och han sätter diktens kungliga sigill på hennes skiljebref.
Det beundransvärda i Noras karaktärsteckning är ju, att hon så tydligt är en sammansatt varelse, är kvinnan-barnet eller, som Dickens kallar lilla Dot, hustru-barnet, så att hon verkligen syndar utan känsla af skuld, nästan omedvetet. Hon är helt enkelt obetänksam, nyckfull och okynnig men på det hela taget en ärlig själ, trots bakelsebedrägerierna. Att snaska konfekt bakom mannens rygg och trots hans förbud är för henne skolflickans lyckade puts inför en allt för sträng lärare: å, Nora är inte så dum hon! säger hon själf triumferande. Dessa bedrägerier äro för henne lika odisputabelt oskyldiga, som de inställsamma kyssar hon ger sin make. Hon blir ungefär lika gränslöst förvånad, när hon får höra, att den falska namnunderskriften är ett brott, som om man sade henne, att det vore synd att dra på sig ett par handskar, när det är kallt, eller spänna upp sitt paraply, när det regnar. Hennes öfvertygelse är så stark, att det skulle förefalla henne lika onaturligt och dåraktigt att icke göra ALLT för den hon älskar, som att icke skratta, när hon är glad. Under den brådmognande drifhusvärme, som utvecklas i kritiska ögonblicks atmosfär och just med hennes natur, fattas hennes beslut. Det skjuter upp som profetens kurbits på en enda natt.
Men tuktomästaren erfarenheten pluggar in lifvets läxor mycket fort. Först namnunderskriften, så Helmers hjärtlöshet! Och dessutom har han vårdslösat henne och icke uppfostrat henne, fast han vet bättre, det är icke kärlek. Också känner hon för honom på ett alldeles nytt sätt. Han är en »främmande man». Har hon rätt? Det vet hon icke själf. Det gäller nu att undersöka detta och allt annat. Det, som föranleder det orätta hos henne, är något af det, vi eljes anse som det mest förtjusande hos kvinnan — ungdomsöfvermodet, öfverdådet, det muntert oresonliga, lekfullheten och framför allt det veka hjärtat. Hon har öfverflöd på godt hjärta, hon kan tillåta sig en vänskapstjänst mot en obekant, uppoffra sig gränslöst för sin man, sitt barn, »men allt inom sin krets» — de andra äro främmande. När hon har försett skuldsedeln med faderns falska underskrift, som redan var död, på detta sätt kommit i den tämligen illa ansedde Krogstads våld, och när samme Krogstad för att bibehålla sin plats i banken, från hvilken Helmer vill afsätta honom, ämnar använda skuldsedeln för att hota denne, förstår Nora till en början ingenting. Var icke detta enda utvägen för henne, och var icke bevekelsegrunden god och ädel? Men lagarna, säger Krogstad, taga icke hänsyn till bevekelsegrunder. »Då», svarar Nora, »måtte det vara några ytterst dåliga lagar.» Och när Krogstad söker bibringa henne insikten om, att hon därigenom kunnat bringa honom i svårigheter, förklarar hon, måhända något dröjande, att han kunde ju icke komma i betraktande, när så höga intressen som hennes man och deras lycka stode på spel.
Mot detta par ställer Ibsen i verksam motsats och parallellism Krogstad och fru Linde, tvenne förolyckade, hon en fattig änka, han en, som kommit på sned genom en ungdomsförsnillning af samma art som Noras. Och när de nu träffas efter mänga år och lifvet har blifvit tomt och ödsligt för dem bägge, och hon föreslår honom, att de skola söka rädda spillrorna och segla på samma skeppsvrak, står hennes tro bi på ett helt annat sätt än Helmers sedermera vis à vis Nora. Ty när Krogstad frågar henne, om hon någonsin skall kunna tro på honom, svarar hon med den gamla, aldrig svikna flicktrohetens trofasthet:
Helmer är visst ingen dålig karl. Han har sina principer, ifvern att hålla sitt namn utan fläck, han är oklanderlig ämbetsman, han vill i sin advokatverksamhet icke befatta sig med några smutsiga eller tvetydiga saker. Han har framför allt reda på, hvad som hör till statsmaskineriets trefnad, det behagliga ordningssinnet i ett lugnt lif. Han är formalist, bokstafsträl, egenrättfärdig i allra högsta grad, men han är också ästetiker. När Nora t. ex. frågar honom, hvarför han har en slags panisk förskräckelse att få upp ett län, svarar han med två skäl: det skulle bli något ofritt i vårt förhållande och alltså — tillägger han karaktäristiskt — något oskönt, här är han ästetikern, och han har rätt. Och för det andra, säger han, antag att en tegelpanna i morgon dag ramlade ned och slog ihjäl mig, hur skulle jag stå till svars inför mina fordringsägare? Det är en vidd i synpunkten, som Nora aldrig fattat, och så förstår diktaren, att låta henne på förhand ana, att hon måtte vara en större brottsling, än hon någonsin förstått.
Men när hon slutligen allt mer börjat inse, att all hennes strid att längre fördölja denna falska namnunderskrift för mannen är fåfäng, då går hon och hoppas på »det vidunderliga», det stora, att Helmer skall ta på sig allt, och hon drömmer det så vackert och så fasansfullt romantiskt, som en flicka diktar lifvets tragedier, sedan är det hennes tur att döda sig eller rymma och bekänna, att hon gjort det, med det lyckliga medvetandet af hans oändliga kärlek.
Och i stället står hon vid upptäckten framför en ursinnig anklagare, och hennes äktenskapsbubbla är för alltid brusten. Ty hon kan inte säga som fru Linde om Krogstad, att hon »tror på grundlaget» hos Helmer. Det intressantaste för Ibsen har icke, såvidt jag förstår, varit att påvisa den själfklara saken, att en kvinna icke bör vara en leksak, ett bohagsting, en ytlig varelse utan en tänkande sådan, men hur hon genom en plötslig uppryckning växer till personlighet. Hon lösgör sig från Böjgen, fantasidrömmen, som hållit henne fången. Därför tar »uppgörelsen», när hon säger sig fri från »den främmande mannen», i stycket en så stor plats. Den verkar till viss grad dramatiskt kallt, därför att Nora är och måste vara kall. Hon vill resonera och icke på nytt komma in i ett fantasins själfbedrägeri. Hon måste klara sina begrepp, därför måste hon säga farväl — och som en möjlighet — au revoir.
Om det är ett uppror, skådespelet proklamerar, så kan det väl svårligen sägas hota äktenskapets grundvalar eller fortbestånd, när det är fotadt på naturlig utveckling, snarare har väl det sanna äktenskapet allt att vinna på, att »dockhemmen» blifva allt sällsyntare, och att det finns förtroende och samförstånd mellan makar, som ha gemensamma intressen för lifvet att sköta. Och kan något farligare för samhällslifvet i allmänhet tänkas än att kvinnorna uppfostras så, att det, som i stora saker anses som bedrägeri och otillåtna smygvägar, det behandlas hos dem som ett lustigt puts. Så har Nora icke ansetts värdig att bestraffas eller uppfostras ens. »Ni ha aldrig älskat mig», säger hon om fadern och Helmer, »ni ha bara tyckt, att det har varit lustigt att vara förälskade i mig», Det är, som om hon ville säga: åtminstone så mycket måtte väl ett äktenskap vara värdt som en vanlig handelsfirma, som sköter gemensamma intressen, där den ene kompanjonen alltid behandlar det som hufvudsak, att den andre skall vara invigd i allt och förstå sig på de gemensamma angelägenheterna. Det är därför Nora icke vill mottaga Helmers försäkran, att hon skall vara »hans hustru och barn, han hennes vilja och samvete». En sådan äktenskapets skyddsinrättning har hon nu haft nog af, hon ser, hvart det leder, när »en skall vara bägges vilja», och det är samma resonemang, som här tillämpas med afseende på familjen, som förut tillämpats med afseende på samhället, vådligheten af dylika skyddsanstalter, som verka drifhusmässigt under den rutinerade trädgårdsmästarens egenmäktiga skalperknif. Nora slutar med att säga, att de heligaste af alla plikter äro plikterna mot en själf, man är först människa, sedan maka och moder. Detta påstående kan vara betänkligt nog, men dess betydelse är riktig, om man förstår dess bud som ett först och ett sedan, ett grundläggande och ett sekundärt, icke ett större och ett mindre. Säkert är, att i första och sista hand måste man taga vara på sig själf, vara sin egen förmyndare. För öfrigt skulle man ju också kunna uttrycka detta styckes släktskap med de föregående samhällsdramerna så, att man äfven på Nora använde namnet en falsk samhällets pelare, då hon som mor egentligen borde ha varit stödet för sina barn, för det lilla samhället, som kallas ett hem.
⁎
Hade uppståndelsen vid »Dockhemmets» framträdande varit stor, var den, vid »Gengångares» offentliggörande 1881, än större. De ärftliga sjukdomarnas förödande inflytande som hemliga faktorer inom samhällslifvet hade hittills icke dragits inom teaterdiskussionens domvärjo, och naturligtvis var det fy, som ropades öfver stycket, i så fall berättigadt, att ämnet är i högsta grad ohyggligt och pinsamt, och att vi med all aktning för teaterns fria yttranderätt må be om förskoning för många dylika stycken. Den med häpnad blandade förargelse, som upptagandet af ämnet väckte äfven bland Ibsens beundrare, får en lustig bekräftelse af det öde, som vederfors den tryckta boken. Genom rekvisitioner var en god del af upplagan på förhand betingad af köplystna kunder, men några dagar efter sedan boken blifvit synlig, öfversvämmades den antikvariska bokhandeln af Gengångar-exemplar, som blifvit bortslumpade af missnöjde köpare (Jægers norska litteraturhistoria för sista århundradet). Stormen har nu lagt sig, ett lugnare bedömande har inträdt, pjäsen har vunnit den beundran, den i så hög grad förtjänar, och man inser nu, att det icke är »lasarettsluften», som lockade Ibsen att behandla ämnet, att kärnpunkten i stycket alls icke är Osvalds hemska sjukdom, men den frågan, huruvida det finns sådana undantagsfall, där ett sådant uppförande som Noras är berättigadt eller icke. Detta hade förnekats af Ibsens motståndare. Nu framställer han fru Alvings öde som en fråga till dem. Man hade sagt, att Helmers förbrytelse, om också stor dock var den första mot Nora, och han hade aldrig hört henne begära ett annat behandlingssätt än myndlingen och leksaken. För hållandena voro icke förtviflade, och därför var hennes otålighet själfsvåld, och däri kunde man ju till en viss grad ha rätt. Man hade talat vackra ord, att äfven de olyckliga förhållandena kunna uppfostra en karaktär och utbilda den, det blir kanske mindre lyxskönhet, men det torde bli mera hjärtefägring, med ett ord sådana argument hade anförts, hvilka här icke behöfva närmare angifvas, då vi så väl känna till dem och äfven här kunna vi ju ge vårt erkännande. Och man hade slutligen talat högtidliga ord, som i sanning göra denna fråga mycket svårlöst. Skall nöden bryta ingångna förpliktelsers gällande kraft? Skall budet heta: »du skall icke stjäla, men om nöden tvingar dig, må du stjäla, och det är du som bestämmer, när den tidpunkten kommer», eller skall det heta: »du skall icke göra äktenskapsbrott, men känner du dig olycklig, må du söka en gladare tillvaro i en annans famn». Nej, heter det på denna sida, en desertör från fanan kan möjligen ursäktas men aldrig gillas. Han måste stå kvar på sin post, äfven om slaget aldrig kan vinnas, därför att disciplinen icke kan undvaras, och därför att utan denna mänsklig ordning vore ett tomt ord. Jag har med den största skärpa, som det varit mig möjligt, sökt framhäfva styrkan af motsidans argument för att vi skola inse, huru viktigt det var för Ibsen att i ett rätt slående exempel visa, att frihetsrätten, revolutionsrätten,upprorsrätten i vissa enskilda fall var tillåten. Frihetsevangeliets faror vet Ibsen lika väl som någon, den omogna upproriskhetens faror. Jag går här ur ramen för detta familjedrama för att gifva en antydan, hur jag tror, att han löser detta spörsmåls svårighet. I hans senare stycken, skall jag få tillfälle att framlägga vittnesbörd om dels, huru ofta han låter den egoistiske, själfsvåldige trotsaren falla på sin gärning, dels huru ofta han låter en människa lyckas att »acklimatisera» sig, som han säger i »Frun fra havet», eller hur han framdrager bedröfliga exempel på vildsinnet, när man icke kan »foga sig» som Hedda Gabler eller Borkman. Men han släpper därför icke individens heliga rätt att bryta den döda lagens formel, det förkväfvande förhållandets boja, när individen är en myndig, utvecklad person, hvars skäl för sitt handlingssätt äro själfklara. Det är sannt, att denna rätt till lagbrott kan hvilken idiot eller vällusting som hälst rent formellt åberopa, tack vare dessa exempel, genom att säga; hvarför får han och icke jag? men han bedrar ingen och minst sig själf. Och framför allt blir en humbugsmakare icke trodd på sitt ord, om de rätt myndiga personligheternas antal i ett samhälle tillväxer, de, som förbinda känslan af frihet med känslan af ansvar: frihet under ansvar är också Ibsens valspråk. Därför är Ibsens första och sista ord: bort med de fullvuxna barnen, bort med de osjälfständiga karaktärerna, fram med de äkta männen och kvinnorna, adelsmänniskorna, och då kan vågspelet tryggt göras att säga: den döda allmänna regeln är en god allmän ram för handlingssättet, men det finns ögonblick och förhållanden, då det är ej blott min rätt men min plikt att säga: här och nu duger den ej för mig.
Följaktligen blir då lydnadens döda lagbud som oeftergifligt band på en skara omyndiga undersåter just den största faran och källan till de största olyckorna, en slags säkerhet för de maktägande, som vilja missbruka sin makt, att löpa linan ut i trygg och obestridd besittning af sin våldsmakts företräden. Det är som ett offer för detta blinda lydnadsbud, fru Alving framstår. Och hon utbrister slutligen: »Ja det här med lag och ordning! Jag tror mången gång, det är det, som vållar alla olyckorna här i världen.» Fru Alving har haft till rådgifvare pastor Manders, en verkligt ädel karaktär, en fridens man, som tror alla om godt och för hvilken allt, som stör samhällsordningen och åstadkommer ofrid, är nästan oförklarligt. Allt, tror han, kan försonas, och när det onda är skedt, så må då framför allt skandalen undvikas, skapandet af misstämning, fiendskap, oregelbundna förhållanden må då till hvarje pris undvikas: nödd och tvungen går han då med svidande samvete in på nedtystandets taktik och hyckleriets vägar, i uppriktig tro på, att det är bättre än att släppa lös »förargelsen», upproriskhetens ande, laglöshetens vildhet, passionens yra. Hans ytterliga menlöshet har af både framställare och kommentatorer missuppfattats så, att man gjort honom till en vanlig ljusskygg prästtyp, han är ljusskygg, men af princip, icke därför att han vill hålla sig på solsidan, men han är rädd som en riktigt genomfin natur är rysande rädd för lifvets lumpenheter. Fru Alving har ingått sitt äktenskap med den blifvande kammarherren, dåvarande löjtnanten Alving på släktingars råd, han var rik, det var ett godt parti. Han är redan utlefvad: och när hon märker hans vilda lif och utsväfvande vanor, rymmer hon från honom och tar sin tillflykt till Manders, för hvilken hon hyst en hemlig böjelse, hvilken hon då bekänner, men han återkallar henne till hennes »plikt», hvarpå hon återvänder hem till kammarherren. Hon ägnar sig nu åt att dölja mannens förnedring för världen, hon finner sig så godt som tvungen att bortskicka deras gosse Osvald till främmande land, för att icke det anstötliga lif, som föres inom hemmets fyra väggar, skall komma till hans ögon och öron. Då ändtligen en hennes tjänarinna får ett barn, som är hennes makes, upptar hon flickan, Regine, och ger henne en viss uppfostran. Det har blifvit henne en äresak att för gossens skull hälla husets ära högt: han skall icke behöfva veta något annat om sin far, än om han varit son till en ädel man: hon uppehåller lögnen med en samvetsgrannhet, som bedrar världen. Hon gör sig till Alvings sällskap uppe på hans rum, hör på hans rusiga pladder, och förhindrar allt, hvad som kan väcka skandal, så godt ske kan. Vid hans död är han ansedd som en herre, som varit litet vidlyftig af sig i sina unga dar, men som på senare tider godtgjort allt, ty fru Alving har till och med låtit honom figurera som verkställaren af de förbättringar på gård och grund, som hennes energiska hjärna uttänkt. Och när han är död, nedlägger hon hans förmögenhet i en asyl, ett barnhem, för att denna förbannade förmögenhet ej skall klibba vid sonens händer: intet farsarf skall han äga efter denne fader.
Och fru Alving själf? Hon har ju varit en mönstermaka efter de abstrakta trohets- och pliktbegreppen, men hennes inre varelse är som förtorkad och förbränd, dock finns det en grön frisk fläck kvar: det är den, som skall blomstra, nu när sonen som lofvande konstnär kommer hem från Paris. Hon har aldrig älskat: nu skall hon älska. Hennes ömmare intressen ha fått frysa bort, hon känner sig i allmänhet hvarken sympatisk eller antipatisk, nu skall hon kunna känna sympatin. Diktaren har återgifvit den brist i hennes karaktär, som blifvit en följd af bristen på kärlek, genom att visa henne som glänsande sakförare för modärna radikala ideer med en viss torr bevisföring, på samma gång som den kvinnliga humorn just vid samtalen med Manders sticker fram högst älskvärdt. Hon är logiskt orädd, så som den är det, hvilken vid dragandet af sina slutsatser har ingenting att förlora, om sanningen kommer fram, hon har ingen älskad kvinnlig fördom, vid hvilken ett minne är förknippadt att försvara, hennes forntid är tom.
Osvald — det är för henne allt, forntidens hopp och stundens glädje, ty nu är han återkommen. När hon småningom börjar ana, att det äfven här och nu skall misslyckas för henne att få sina kapital af ömhet placerade och räntebärande, börjar hon en förtviflad kamp mot ödet.
Osvald är sjuk, sjuk af den »förnäma sjukdomen», utsväfningarnas sjukdom, det glada lifvets sjukdom, som skördar sina offer öfverallt men framför allt där, hvarest det lätta lynnet firar sina orgier. Han förstår det icke, han har fört ett gladt konstnärslif men ingalunda stormande. Men det måste ju vara hans skuld, ty fadern var ju en så utmärkt personlighet. Och nu har han kommit hit för att dö eller för att lefvande dö. Hos sin mor. Och ändå börjar han på att längta tillbaka ditut. Här i detta eviga regnväder — här behandlas arbetet nästan som ett syndastraff, där är det ljust och gladt, och jorden är ingen jämmerdal, man talar icke blott om lifsglädje, man känner den. Han känner det som om allt det, som finns inom honom, här skulle urarta till stygghet. För fru Alving skjuter liksom en ljusstråle midt upp i hennes gränslösa förtviflan: »hon ser sammanhanget» säger hon. Då är ju icke hennes mans uselhet så stor som hon trott. Hon minns, hur det var som ett »söndagsväder» bara att se på denne unge löjtnant. Han var så hjärtevinnande, säger fru Alving själf om honom till pastorn: »han hörde till de människor, hvilkas lif icke biter på deras rykte». Denna ostyriga lifskraft fick gå här i denna dystra småstad »utan lifsuppgift, bara ett ämbete».
“Ikke øjne något arbejde, som han kunde kaste sig over med hele sit sind; — han havde bare forretninger. Ikke eje en eneste kammerat, som var mægtig at føle, hvad livsglæde var for noget; bare dagdrivere og svirebrødre —“
Och därmed bekänner hon för Osvald, hurudan fadern var, och att han ärft sin sjukdom. Men det gör egentligen icke något intryck på honom. Dödens trötthet är öfver honom, och egentligen är han en främling i detta hus: fru Alving har förlorat sin son, innan hon ägt honom. Det är sista fasen af hennes lifs tragedi. Hennes ömhet får förtviflade modersuttryck af ömhet, som äro aflurade sjukbäddarnas mysterier.
Och för Osvald är lifvet så godt som slut. Han har alla sjuklingars lust att tillgodogöra sig de smulor af lefnadsfröjd, som ännu återstå honom. Han kurtiserar den vackra Regina, men det ligger något annat bakom detta än hvad modern tror. Han ser, att hon är rå. Han tror, att, om det förfärligaste skulle komma, vansinnet, skall hon ge honom »handräckningen», döden, som han bär på sitt bröst som några morfinpulver. Med brutal kraft är Regina, representanten för plebejiskheten, tecknad. Hennes längtan bort, hennes försök att spela dam, hennes äfventyrslust, hennes »pardon» och »merci», det är någonting obeskrifligt simpelt i allt detta, och dock finns det en viss bedårande samvetslös lifsfriskhet öfver henne, som tilltalar Osvald just nu. Hon är så » härligt lätthjärtad», säger han. Sjukdomens trötthet gör honom omänsklig. Skall man förklara det, låter det så hjärtlöst. Det är nämligen det, att en sjuk människa icke riktigt är människa längre. Vi veta alla, att man bara vid litet snufva och feber blir retlig, och när sjukdomen förvärras, komma nya symtom till, man blir trög, har icke lust för någonting, ovänligheten mot de närmaste tilltager eller ville åtminstone tilltaga, men när det kommer till sista stadiet som hos Osvald, och sjukdomen blir lifsfarlig, kan det rent af hända, att den sjuke blir en slags omänniska. Det är, som om man icke hade några band på honom, han flyr undan. Glädjen och smärtan glida af honom utan spår, han är likgiltig för bägge. Det finns intet eko vidare, ingen resonansbotten för lifvet, ingen bakgrund att måla på, inga friska intryck af någonting att vädja till. Det är början till slutet, och det är Osvalds kasus. Men hos honom kommer därtill, att denna cyniska likgiltighet framträder ohöljd. Det finns annars någonting, som heter stoicism och som består i ett bemödande att dölja sanningen. Sjuklingen ler matt, talar, fastän själen är borta, frågar, fast han icke bryr sig om svaret, och tack vare denna förställning är han ännu medlem af sin familj och tillhör kretsen af lefvande varelser. Själf märker han nog, att själen dör tillsammans med kroppen, men kan han icke bedraga sig själf, besparar han åtminstone andra i det längsta den sorgliga vissheten. Men Osvald har icke ens stoicismen att dölja sitt tillstånd för sin mor. Hon är så främmande för honom, och han blir nästan ledsen, att hon älskar honom så mycket. Det är en så besvärlig tacksamhetsplikt, ej att spela frisk, det bryr han sig ej om, men att söka trösta henne. Det är fru Alvings värsta straff, att sonen är så innerst kall, han möter hennes ömhetsutbrott så lamt och främmande. Hon har stungits af den sista taggen i sin törnekrona: att förlora sonen, innan hon ägt honom.
Skall man i korthet karaktärisera Osvald, så är det hemska och spöklikt ohyggliga i hans figur dödskylan, den andliga dödskylan, som redan har satt sitt märke på alla hans ord och hvarje hans handling, medan han ännu till det yttre är som alla andra, äter, dricker, skrattar och talar. Men fru Alving förstår honom med modershjärtats ömma instinkt. Nåväl, den stackars gossen skall dö, hon inser det, lät honom få sin champagne och om han så vill, få sin Regina, och med vildt trots ropar hon på champagnen med en glädje, som kommer de förtviflade att skratta. Låt gå, säger hon till sig själf, ödet vill så hafva det, och ödet skall få sin vilja fram. Och slutligen upplösningen: Osvalds hemska rop: mor, ge mig solen … solen, solen. Ja, fru Alving har gjort allt för att ge sin son solen, och så gräsligt har hon misslyckats. Det är som om man hörde Ibsen säga till sina motståndare: se här den plikttrogna makan, tålamodets martyr. Ni ha anmärkt mot Nora, att hon var otålig i förtid, men nu har väl ställningen för en sådan stackars kvinna varit till- räckligt af en pinbänk genom upprepade prof på hjärtlöshet, trolöshet, oefterrättlighet? Denna martyr har ägnat sig åt barnet, så godt som under dessa förhållanden varit möjligt, gjort hvad hon kunnat för maken. Voro frukterna goda? Viljen I ännu påstå, att det var rätt af henne att stanna? Eller viljen I måhända nu medgifva, att det varit rättast af henne att fly denna pesthärd till ett hem, äfven fast det kan kallas att svika sin post, rent idealt abstrakt taget?
| ← Kapitel 6 | Upp till början av sidan. | Kapitel 8 → |