Henrik Ibsen/Kap. 9
← Kapitel 8 |
|
Kapitel 10 → |
FRUN FRÅN HAFVET, HEDDA GABLER,
LILLE EYOLF — TRE DRAMER
OM KVINNLIGHET OCH EROTIK.
H är sammanföras under en titel, som fru Edgren,
duchessa di Cajanello, en gång använde på ett
novellämne, tre skådespel af Ibsen. Dock bör det
anmärkas, att titeln, lika litet här som vid nästföljande
kapitel, gör anspråk på att vara uttömmande eller ens
tolkande ideinnehållet. Ibsen skall icke tolkas genom
rubriker. Francisque Sarcey — i den franska klarhetens
namn Ibsens svurne motståndare — har om
hans mystiska hemlighetsfullhet fällt det omdömet, att
han gör som tyskarne, när de sätta ihop sina meningar,
de spara verbet till slutet, fastän utan detta hela
meningen är obegriplig[1]. Det kan icke nekas, att anmärkningen har sitt berättigande just med afseende på
»Frun från hafvet», där den analytiska metoden är
drifven till sin spets, så att man ej får den egentliga förklaringen på styckets gåta förr än alldeles vid slutet.
Så småningom lyftes här en efter annan flikarna på
den slöja, som döljer denna gåta.
Ellida Wangel är »frun från hafvet». Ellida har under sin barndom och ungdom vuxit vildt där ute på fyrbåken, med sin far fyrvaktaren och en mor, som varit vansinnig. Hon är, liksom Rebekka Vest i Rosmersholm, ett af dessa af vinden kringdrifna frön, utkastadt för alla vindar. Hvar skall hon hamna? — skall hon kunna fästa rot? — hela stycket har till grundtanke, om hon skall kunna få fast jordmån — om hon, som Ballested säger, skall kunna »acklimatisera» sig. Och det är just detta, som lyckas för Ellida. Hon lyckas genom ett viljebeslut att »acklimatisera sig», att reformera sig, stycket är som en pendantmålning till »Dockhemmets» upprorsmakerska, och det efterföljes af »Hedda Gabler», hvars naturell äger samma vilda frihetsbegär och som går under i dess malström. Men om nu Ibsen här har framställt, hur en människa kan acklimatisera sig, hur sker det? Om blott icke uttrycket missförstodes och förtolkades, skulle man vilja kalla det, att Ellida lärt sig att älska sin man utan att själf veta det. Läkaren, doktor Wangel, fick se den unga vackra flickan där ute vid fyrbåken, han tog henne till hälften på röfvarvis, friade och fick ja. Ellida »tog honom» af ren egoistisk önskan att bli försörjd. Nu sitter hon i hans hem tillsammans med de två döttrarna från hans föregående äktenskap, och den unga styfmodern blir allt mer och mer främmande ej blott för hemmet och för döttrarna, men för maken. Äktenskapet är ej längre något äktenskap — hennes tankar och drömmar vandra på andra vägar, som ingen vet — minst hennes man. Doktor Wangel är en i grund och botten ädel människa, men från början har det varit ren sinnlighet, som drifvit honom att göra Ellida till sin hustru.
Det är en myckenhet af mystik och ganska grumlig sådan, som spelar in i stycket. Den sagofigur, hvilken likasom besvärjer, som trollkarl, som hafsmannen, Ellidas fantasi, är styckets deus ex machina. Mannen från hafvet, »den främmande mannen», är en matros, som gjorde Ellidas bekantskap där ute vid fyrbåken. Han tillhörde besättningen på ett skepp, som förlist, och han bekänner för henne, att han dödat kaptenen, ett i onödan ohyggligt drag efter min mening. Han förlofvar sig med Ellida, och i hennes drömfantasi symboliserar han hafvets underbara makt. Han reser sin väg, men han säger henne, att han skall komma tillbaka och hämta henne. Och en vacker dag kommer han, då har hon varit gift i sex år, men under hela denna tid har hans bild stått kvar hos henne som det »grufulde», det hemska, men på samma gång som en mystiskt lockande fantasigestalt. Han må aldrig så mycket förklaras som ett symboliskt uttryck för den sinnesförvirrande tjusning, som hafvet utöfvar, som den lockande, sugande makten af en okänd naturmakt, denna gestalt är mer en skrämmande barnsagofigur än en varelse af kött och blod. Att han som sådan kan ha makt öfver en sjuk fantasi som Ellidas, kan gärna medgifvas, men diktaren själf har tagit honom för mycket på allvar — det vill säga — låtit doktor Wangel taga honom för mycket på allvar. Vi fransmän, säger Sarcey ungefärligen, skulle göra processen kort och kasta en sådan herre på dörren, men jag tror, att vi nordbor också skulle göra det. Ellidas art af vansinne kan ju förklara mycket i hennes abnorma själstillstånd. Hennes fixa idé att vara liksom tvungen att följa den halft spöklika uppenbarelsen af den främmande mannen uttrycker det dunkla behofvet efter det okända, vilda äfventyrslifvet att komma ut, som hos oss människor i allmänhet behärskar all ungdomsdrift hos oss. Dikten »På vidderne» är ett utryck för samma sak. Ibsen har med sitt sedvanliga mästerskap låtit samma grundton af längtan ut spela igenom stycket hos »flickorna» — Bolette och Hilde, styfdöttrarna.
«Hvad är det för gagn för oss", säger Bolette, “om den stora främmande världen kommer här förbi för att resa upp och se på midnattssolen. Vi själfva få nog vackert låta bli att se på midnattssolen. Åhnej, vi få nog fortfarande lefva i ruddammen.“
»Rudornas dam» är det uttryck, i hvilket Ibsen sammanträngt det instängda, som beklämmer och som ger fantastiska drömmar fritt spelrum. Den snälla Bolette, styfdottern, längtar också hon. Oupphörligt vid detta stycke erinras man om Geijers »Vikingen».
där jag bodde med moder min,
att vakta på gettren blef dagen mig lång,
jag bytte om håg och sinn’.
Jag drömde, jag tänkte, jag vet icke hvad;
jag kunde som förr ej mer vara glad
uti skogen.
Med häftigt sinne på fjället jag språng
och såg i det vida haf.
Mig tycktes så ljuflig böljornas sång,
där de gå i det skummande haf.
De komma från fjärran, fjärran land;
dem hålla ej bojor, de känna ej band
uti hafvet“.
Man torde lätt inse, att det är svårt att motstå frestelsen att citera vår skald från förra århundradets första fjärdedel, emedan dessa verser skulle rent af antagas kunna vara den text, på hvilken »Frun från hafvet» är skrifven. Och Bolette uttalar sin känsla af vanmäktigt fantasibegär så, att hon säger, att här i den norska staden har man den inskjutande fjorden, och man känner sig som rudorna i dammen. »Fjorden ha de alldeles inpå sig. Där stryka de stora fiskstimmen ut och in. Men det få de stackars tama husfiskarna icke veta något om.»
Intresset hos diktaren är mycket lätt att sympatisera med. Tror man, att det väglystna eller drömlystna ungdomslynnet hos en människa någonsin dör, då har man förunderligt misstagit sig på människonaturen. Ännu hos ålderdomen kan det ju upptäckas, denna drömmande längtan, när solen sjunker bakom horisonten — aldrig bli vi så gamla, att vi ej följa solskifvans färd till främmande trakter med svärmiska tankar, hennes Amerikafärd, sit venia verbo, dessa regioner, som vi aldrig skola få se. För Ellida förkroppsligar den »främmande mannen», Freeman, det okändas frestelse. Friluftsmannen är drömmen om det »stora» lifvet, som gör hennes lilla hvardägslif till någonting löjligt, osmakligt och instängdt, till en boja. Och när hennes make en gång riktigt får syn på detta, då först förstår han, att han aldrig vunnit henne. Att dessa tankar spela en så afgörande roll för henne, beror därpå, att hon aldrig fäst sig här hos honom. Kunde hon få hemmet till sin verkliga verkningskrets, kunde hon i honom finna något mer än älskaren, som friade till hennes sinnliga jag — då vore hon måhända räddad.
Det är då, Wangel ändtligen besluter sig att tillåta Ellida att fara med sjömannen, Wangel lämnar åt henne själf att bestämma sig. Han säger till henne: Gå, om det är till ditt eget bästa. Om du vill — ja, då får du handla på eget ansvar, handla, jag hindrar dig ej längre. I och med detsamma hon känner, att hon kan, att hon får bryta förtrollningen, blir han, som hittills öfvat en nästan despotiskt hypnotisk makt öfver henne, henne likgiltig. Det var förbudet, som väckte begäret, och när nu främlingen kommer för att föra henne med på skeppet och i egen person vill tvinga henne, är det som om drömbildens glans förbleknade. Hon är som en människa, den där legat i sömnen, bunden af gycklande drömbilder, hon slår upp ögonen och ser sig omkring och se! det lefvande lifvet sträcker leende ut sina armar mot henne och säger: grip mig, här är en värld, där du kan och får verka, ej drömma — och hon kastar sig i mannens famn och ropar: tag mig, rädda mig. Huru många fantasimänniskor lefva icke fångade i något dylikt lifsfantoms makt.
Men stycket bör dock icke så ensidigt uppfattas som berättelsen om en inbillnings makt öfver en människor själ, som man i allmänhet gjort. Äfven som en studie om hjärtats filosofi har stycket sitt djupsinne, och äfven doktorn, Ellidas man, får sin läxa för lifvet. En stark sinnlig natur som han är, har han aldrig förstått kärleken annat än som ett nöje. Icke groft men som en helt naturlig sak tager han henne som välfånget byte, tillhandlar han sig den alldeles obemedlade och stödlösa vackra flickan, gör henne till sin hustru och finner till sin häpnad, hur vantrefnaden smyger sig in i hans hem, ser sina döttrar utan glädje vid den unga moderns sida och finner sig slutligen stå som anklagad inför hustrun, på samma gång hon också anklagar sig själf, det har varit en affär, ett köp mellan honom och henne, ett skamligt köp. Därför har hon heller aldrig älskat honom. Då uppfattar doktorn, att grunden till kärleken icke är den kroppsliga attraktionen, och att kvinnan, som är den sensiblare kärleksnaturen, ej är nöjd med några momentana, erotiska extatiska stunder, utan saknar det egentliga, därför att för henne kärleken är ett helt lif. Henne bedrar man icke på, hvad hon kunnat få och hvad hon fått. Hon vet instinktivt, hvad det vill säga att äga ett hjärta helt, hon är fordrande, och när hon ser, att hon dragit en nitvinst på äktenskapslotteriet, resignerar hon icke, hon hör alltid till de missnöjda, åtminstone till de hemligt missnöjda. Här får då doktorn gå i skola hos sin unga hustru, och han vinner hennes kärlek med att stå bredvid henne i själsstridens afgörande ögonblick, ej som älskare blott, men som hjärtevän, för hvilken hennes väl eller ve är det väsentliga, skulle han också själf få offra sin egen lycka. När han har sagt henne sitt: »välj, jag tvingar dig icke», finner hon, att hon har en vän för lifvet och förstår, att hon älskar honom. Här skulle det kanske vara tillåtet att uttrycka sig litet flicksentimentalt och säga: här finns det djupa kärlekshafvet, ur hvilket hon skall kunna dricka sig otörstig. Nu kan gemensamhetslifvet börja, det verkliga hemlifvet, där de tu äro ett, men som två människor, två toner i ett ackord. Åter har Ibsen funnit en rikedom på färgskiftande nyanser i detta äktenskapslifvets genombrott till förståelse, som det är vår nordiska litteraturs ära att ha höjt som idéfana och döpt med namnet själsgemenskap. Det är i synnernet Ibsen, som gått i spetsen för denna ideströmning, men låt oss nu, så godt vi kunna, värna detta ord om själsgemenskap eller själsäktenskap. Det är viktigt, att det icke upprepas så ofta, att man icke längre orkar höra det, viktigt, att det icke läspas med sentimentalt tonfall, och kanske allra viktigast, att det icke besudlas af rått skämt, som om det vore ett hyperidealistiskt ord. Det är ett af mänsklighetens vackraste ord, därför att det gömmer på en så stor skatt af rik lifslycka, därför bör det hvarken utslitas eller hädas.
Från författarsynpunkt torde »Frun från hafvet» böra betraktas som Ibsens författarsynd. Det spökaktiga är på scenen alltid farligt att återgifva, och här är denne näcken, som skall fascinera Ellida, så nära det rent spöklikas gräns, att han öfverspringer det möjligas råmärken. Ibsen har likasom alla världens borna dramaturger förkärleken för det mystiska. Ganska ursäktlig är också denna förkärlek, då han är en mästare i att ge oss skrämselstämningen af dunkel fasa, men det bör dock icke fördöljas, att den svaga punkten i hans författarskap ligger här, och att just hans ålderdomsdramer, med hvilka vi redan börjat sysselsätta oss i och med »Frun från Hafvet», som utgafs 1888, starkt skatta åt ett element, som jag, i brist på bättre namn, ville kalla det vidskepliga. Vi finna utan tvifvel häri en naturellegendomlighet hos Ibsen, kanske stående i samband med ett drag i det norska lynnet, denna »framsynthet», det visionära, som Lie och Björnson skildrat som tillhörande det norska folket uppe i den höga norden och som är alstradt af de vidunderliga naturscenerierna, fjärrsynerna öfver hafvet, fjälltopparna och afgrunderna, stormarna och det sagans lif, som dödsfarorna vid fisket medför för en god del af denna befolkning. De partier i hans diktning, där skalden verkligen misslyckats, äro att finna i elementet »det underbara», Redan bisp Nikolas som vålnad i »Härmännen» var ett missgrepp, som kritiken med komplett enstämmighet fördömde. För mig står det som obestridligt, att byggmästar Solness öfverspändhet kunnat lyckligare uttryckas än genom att han skall tro sig i besittning af någon hemlighetsfull makt, motsvarande folktrons »onda öga». Äfven »råttjungfrun» i »Lille Eyolf» har en demonisk naivetet, som ställer stora prof på läsarens barnsliga lättrogenhet, ehuru man alldeles icke önskar bort figuren, om den också är litet chargeradt ryslig. Och det är till och med fråga om, ifall ej i »När vi döda vakna» det hade varit till fördel för stycket, om Rubecks gamla kärlek icke uppträdt i skepnaden af en sjukling med hallucinationer. Att vilja korrigera en diktares planläggning är naturligtvis högst vanskligt och förmätet. Också är det enda gången, jag tillåtit mig något sådant i detta lilla arbete. Men den reflexionen gör sig nästan själfmant, att till och med Shakspere och Goethe varit ytterst försiktiga, när de behandlat det rent fantastiska. Ofelia i Hamlet drager oss förbi i sitt vansinne som en hastigt flyktande bild. Innan vi hunnit hämta oss från den gripande uppenbarelsen, är hon borta. Och Mignons stilla, svårmodiga vansinne — är det ens vansinne? — hur mjukt är det icke tecknadt! Det sväfvar öfver till den magiska skymningsvärld, där dröm och verklighet förmälas med de lättaste nyanser. Och Ibsen själf kan teckna detta — det har han bäst visat i Hedvig i »Vildanden».
⁎
Hjältinnan i Hedda Gabler, som bär titelrollens
namn, har likasom Ellida alltifrån barndomen varit
samma väderdrifna frö, vid hvilket jag har förliknat
Ellida, fast försatt i helt andra yttre omständigheter.
Hon är dotter till general Gabler, har i umgängeskretsen
som flicka insupit den stora världens föreställningar
om lifvet, ser lifslyckan i att bli rik och firad och
framför allt spela en roll i världen. För att finna den
praktblommans jordmån, hon trår efter, det lysande
världslif med hästar och vagn och betjänt, som hon
beslutit sig för att med näbbar och klor eröfra, har
hon gått och gift sig med en bokmal, denne Tessman,
professor utan vyer, en flitig kammarlärd med alla
pedanteriets obehag, en beskedlig nolla, en medelmåtta,
om hvilken hon inbillat sig, att han skulle äga
förutsättningarna att bli en stor man. Hon känner sig andligen
döden dö af den tråkighetens sjukdom, i hvars
lifsatmosfär hon lefver, omgifven af den banala hygglighet,
som den beskedlige Tessman och de älskvärda mostrarna
slösa på henne. Hon känner sig likasom kväfvas
i det dunbolster af älskvärdhet, i hvilket man vill
inbädda henne, och det är intressant att finna, att en af
Frankrikes i eminent mening moderne kritiker, René
Doumic, i sin ypperliga, af franska akademien
prisbelönta bok »De Scribe à Ibsen»[2] har visat sig förstå
typen och särskildt antydt släktskapen mellan Hedda Gabler och Flauberts »Madame Bovary». Den anmärkningen,
som Doumic gör, att stycket Hedda Gabler står
mycket begripligt för den franska publiken, är fullt riktig,
emedan i Frankrike dylika kvinnor med en instängd,
vulkaniskt jäsande ärelystnad, som tar sig uttryck i
ett extravagant behof efter äfventyr, äro vanliga. Faran
för ungdomslifvets och ungdomspassionens urartande
till romanesk fantasiflykt har sysselsatt Ibsen, så att
man skulle kunna kalla det en af hans återkommande
texter. Han har gjort mera än någon för att motarbeta den.
Jag borde kanske icke säga det, då han ej älskar att göras till pedagog, och dock är det min tro, att Ibsen alls icke är den hufvudsakligen objektiva realist, han vill utge sig för. Han är en realist, som oafbrutet har det ideala krafvet i bakfickan på sin långa bonjour. I »Samhällets pelare» går Hilmar Tønnesen omkring och jollrar om att »vissa naturer behöfva då och då upprifvande strider.» »Det är något nervspännande i att fyra af ett gevär». Det talas om idrott gubevars, men alltsammans är det lek, undervisar han lille Olaf. Själf är han en fullkomlig stackare, så feg, att han är rädd för Olafs pilbåge. Vi återfinna äfventyrslystnaden, nyfikenheten efter lifvets stora vidder hos Ellida i »Frun från hafvet» och i parodierande form har Ibsen tecknat det i Hilde i samma stycke, ja äfven i »Byggmästar Solness» Hilde Wangel spelar det med, och lille Eyolfs död förorsakas rent af genom att han helt barnsligt vill se sagojungfrun trolla. Och det är samma sjukliga behof efter det fantastiskt storslagna, som behärskar Hedda Gabler, det, som Ibsen i tvänne pjäser låtit två flickgestalter kalla »det spännande», Hedda Gabler betecknar Jæger mycket lyckligt som en Hjördis i korsett. Hon är rädd för opinonen, rädd för skandalen, men innerst inne hos henne ligger en vild frihetslängtan, förakt för opinionen och beundran för det naturliga, starkt personliga, djärft och säreget individuella. När Tessman sviker hennes förhoppningar på en rik och berömd man, när han uppenbarar sig vara en blott tarflig medelmåtta utan kraft och schvung, återser hon den, som hon har älskat i ungdomens vår, Ejlert Løvborg. Hon har brutit med honom, därför att han visat anlag att bli en förfallen människa. Att hon skulle kunna rädda honom, har icke fallit henne in. När hon nu återser honom, är han återupprättad, och förtjänsten därför tillhör hennes skolkamrat, Thea Elvsted, som gjort sig till hans sjuksköterska och nykterhetspredikant, en liten obetydlig varelse enligt Heddas åsikt. Och det ser icke osannolikt ut, att han skall bli den store mannen, den uppgående stjärnan. Han håller på med en bok: alla förstå, att mannen är ett geni. Han skall säkert lyckas, om han blott kan afhålla sig från glada vänners lag. En ursinnig svartsjuka fattar Hedda. Skall detta lilla dumhufvud Thea göra hennes hjälte från fordom dygdig men på samma gång feg? Skall han stå där för henne som omvänd syndare, som icke vågar tro på sin egen kraft att motstå frestelsen af ett glas. Hvarpå Hedda för honom predikar frihetsevangeliet, den frigjorda människans frihetsevangelium. Han skall vara fri — fritt själfbestämmande. Han skall gå på festen i afton — hon ger honom tillåtelsen. Han går, och han faller så grundligt, som en människa öfver hufvud kan falla. Han slutar på en bordell, och hans »död i skönhet» blir en död i smutsen. Man kan knappast tänka sig något ohyggligare än styckets slutscener. Man har knappast rättighet att dikta sådant. Ohyggligt gripande är det. Det förefaller mig som ren löjlighet, när man gör sig lustig öfver denna »död i skönhet» och dylikt, som är ett rent genialiskt uttryck för just Hedda Gablers romantiska maktkänsla gent emot lifvets små villkor. Kritiken famlar i blindhet, när den vill komma åt Ibsen, där han naturligtvis blott gett uttryck åt hennes själsstämning.
⁎
Lille Eyolf är knappast något problemdrama. Det
skrefs 1894, och man blef helt förvånad öfver dess
fredlighet. Det har här sammanförts med de föregående dramerna med öfverhoppande af »Byggmästar
Solness», som har årtalet 1892, därför att det finns
beröringspunkter mellan »Lille Eyolf» och de skådespel,
som nyss granskats. Det är en ganska alldaglig
familjekonflikt, som här skildras, men mot bakgrunden af
sorgens väldiga tragik. Man upptäcker en allmännmänsklig
horisontvidd, som verkar med den slags upplifvande
ro, som äfven aftonens färgtoner kunna skänka
ett landskap, när solen slutat att hetta. Ofta nog få
vi intrycket af en lefnadsvishet af samma slag, som
när vi erfara det mjuka och dock fasta handtaget af
en kamrat i lifvets strid.
Vi se först Rita Allmers, när hon väntar sin man, som är på fjällvandring för att samla material för ett arbete, han har under utarbetande. Rita är förtjusande vacker. Den unga frun är berusad af kärlekens svindlande glädje, som har öppnat lifvets portar för henne på ett sätt som aldrig förr. Hon har erfarit den gladt triumferande känslan af, att kärleken betyder makt öfver en annan — det är detta, som hänrycker henne. Hon vill härska i och genom kärleken, hon fordrar att få vara ensam om sin man, att få rå om honom helt. Det är ett menande jubel i hennes samtal med Asta, mannens halfsyster, att åter ha mannen tillbaka.
Han kommer hem, denne stilla, innerlige Allmers, men huru förändrad är han ej. Han har förr arbetat på en bok, som hustrun ansett vara sin rival, en bok om det mänskliga ansvaret.
Och nu kommer han tillbaka från sin fottur i fjällen, som doktorn föreskrifvit, och talar om för henne och Asta, att boken, den har han uppgifvit.
Han har ett annat lifsmål nu hädanefter. Alltså — tror hustrun, att hon nu skall få äga honom helt och hållet. Dock, bokens lifsmål är icke uppgifvet, det har blott bytt plats. Till lifvet är det nu Allmers vill förflytta det mänskliga ansvar, som han vill arbeta för. Nu skall han verka för att uppfostra Eyolf till arftagaren af hans tankar.
Han skall uppfostra honom med en sådan ömhet, att han glömmer sitt lyte, gossen är nämligen halt — gossen skall fylla löftena, som han en gång gjort sig själf.
När Eyolf visar sig i pjäsen, är intrycket af honom, att krymplingen ser med glada barnaögon ut i världen. Han vill bli soldat, han vill lära sig simma. Han vill — han vill — men han kan ej — som fadern och alla andra inse.
Nu inkastas en besynnerlig företeelse, som man kunde tycka nästan meningslöst i denna familjekrets. Rättjungfrun är en af Ibsens visioner, som verka på oss som gengångare från miraklets värld.
Om hon spelas väl, skall hon kunna låta oss äldre än en gång erfara barndomens hemlighetsfulla rysning. En förkrympt gammal svagsint människa, som allra ödmjukast erbjuder herrskapet sin tjänst. Åh råttorna, de kära, små djuren! Hon lockar dem, och de komma. Hon kan befria herrskapet från allt i huset, som gnager och skafver.
Eyolf hör på med vidöppna ögon. Se, det rör sig något i påsen, hu! Och ur påsen sticker en hund upp sin trubbiga nos. Hon frågar honom, om hunden ej är älsklig. Tycker ej lilla hjärtekungen det? Eyolf ser på henne med förundrade ögon och utbrister så: nej, aldrig har han sett något så förfärligt som denna hund med sin breda nos. Men han drages till hunden: barnets fantasi har erfarit det hemlighetsfulla i denna halft mystiska uppenbarelse.
När påsen väl är tillknuten, går han fram och smeker påsen med hunden i —, hvad det är hemskt och intressant allt detta! Och rått-jungfrun berättar om sin hemlighetsfulla makt. Hon vet, att råttorna skola komma, när hon lockar, hon skall bädda dem så mjukt på hafsbottnen — dessa stackars små, som hon vill så väl och som människorna förakta, hon älskar dem. Förr i tiden lockade hon människor, det var då, när hon lockade sin egen älskling samma väg i hafsens djup, men det var länge sedan. När hon tar afsked, smyger också Eyolf, som följt hennes tal med lysande ögon, sig ut.
Nu kommer scenen, där modern är svartsjuk på sonen. Hon söker af mannen smeka sig till ett kärleksrus, och när detta icke lyckas, hotar hon och rasar. Eyolf är hennes rival. Hellre än att han skulle stå emellan dem, måtte han då hellre aldrig ha blifvit född. Hon kan ej dela.
Det praktiska lifvets man är ingeniören Borghejm, som går i friarärenden till Asta, han är en lifskraftig ung man, som tror, att lifvets svårigheter kunna brottas och lekas bort. Han får sitt nej af Asta, efter hvad man kan ana, på en promenad, men han är en olycklig älskare, som ej vill bli slagen.
Stycket får sin gripande tragik, då lille Eyolf drunknar. Vid bryggan nere vid fjorden har han tumlat ut, medan råttjungfrun rodde bort, och ingen af de duktiga trasiga barfotaungarna, som kunna simma, har räckt honom en hjälpsam hånd. Blott den lilla kryckan flyter därute på vattnet. Skrik och tumult därutifrån väcka Allmers och hans fru. Skräckslagen förtviflan hos dem bägge. Lille Eyolf är blott ett minne nu.
Andra akten visar oss lif och sorg i sin förfärliga motsats. Allmers sitter i dof förtviflan och ser utåt fjorden. Hvad är lifvet, när döden finns, — döden, som, dumt och obarmhärtigt, afklipper före mognad och fruktsättning. Hvad är lifvets mening, när slumpen, tillfälligheten, har rätt att gripa in på detta sätt? Hvad finns det för möjlighet att lefva med detta minne, som evigt förebrår? Hvad är lifvet utan mål? Och lifvet med en sådan oläklig sorg, kan det lefvas? Lefver man, när man lefver utan hopp, utan möjlighet att godtgöra? Och är icke otröstligheten en plikt, vore det icke ett förräderi att försöka glömma?
Hvad är det för ett gäckeri i allt detta outgrundliga? Lifvet med evig förtviflan öfver ett irreparabelt. Fjorden svarar ej på detta, den ligger därute, kallt leende med sina färgreflexer. Då kommer Asta till Allmers, innerligt deltagande. Han är bra olycklig, stackars, stackars Allmers. Han får ej fråga så förfärligt, hon ber om nåd inför hans frågor. Minns han, när de två voro ensamma i världen? Han minns. Och hur de sträfvade? Ja, han minns. Nåja, det var ju egentligen han, som fick sträfva och slita. Åhnej, det var hon också.
De erinra sig barndomsdagarna. Den tid, då han kallade henne sin lilla bror. Nu har hon genom några familjepapper fått veta, att hon ej är hans halfsyster. Han föreslår henne, att de ändå skola lefva som förr — som syskon. Hon vägrar — allt är underkastadt »förvandlingens lag», har han själf sagt, allt utom förhållandet mellan bror och syster, men nu äro de ej längre bror och syster längre. Ja men deras förhållande är detsamma, säger han, hvarför vägrar hon? Jo… därför att… därför att… hon kan inte förklara det bättre än hon redan gjort — med förvandlingens lag. Man kan icke bättre, finare uttrycka ett kvinnohjärtas fruktan för en hotande möjlighet af en kärlek, hvilken redan börjat gry och som kan växa! »Kom med till Rita», manar Asta, och Allmers följer. Han förstår och han följer, och läsaren eller åskådaren känner en slags vördnad för dessa två, som ej vilja taga lifvets lycka med röfvarhand.
- ↑ Francisque Sarcey: Quarante ans de théatre Tome VIII s. 34 och följande, Paris 1902.
- ↑ René Doumic: De Scribe à Ibsen, Causeries sur le théâtre contemporain, 4:e edition Paris 1896.
← Kapitel 8 | Upp till början av sidan. | Kapitel 10 → |