Huckleberry Finns äventyr/Kapitel 06

←  Kapitel 5

Huckleberry Finns äventyr av Mark Twain Översättare: Petrus Hedberg Kapitel 6

Kapitel 7  →

VI.

Nåväl, det dröjde inte länge, innan gubben var på benen och i rörelse igen, och då stämde han domaren Thatcher inför rätta för att få honom att lämna ifrån sig de där pengarna, och så kom han över mig också, för att jag inte hade slutat i skolan. Han fick tag i mig ett par gånger och genompryglade mig, men jag gick i skolan ändå, jag, och höll mig undan för honom eller sprang ifrån honom för det mesta. Förut hade jag inte haft mycket stor lust för att gå i skolan, men nu tyckte jag jag ville gå där för att trotsa gubben.

Rättegången var en långsam affär; det syntes som om man aldrig tänkte ta itu med saken. Jag lånade därför då och då av domaren två à tre dollars, som jag lämnade gubben för att slippa ifrån en avbasning. Var gång han fick penningar, söp han sig full, och var gång han blev full, levde han rövare runt om i den lilla staden, och var gång han levde rövare, kom han i kurran. Han var riktigt nöjd och belåten med alltihopa — ett sådant liv var just i hans stil.

Han stod och hängde allt för mycket omkring fru Douglas gård, varför hon till sist sade honom, att om han inte slutade opp med sina visiter, skulle hon vidta lämpliga åtgärder. Ni kan tro, att han blev något till ursinning. Han sade, att han skulle visa, vem som var Huck Finns far. Och så låg han på lur efter mig en dag på våren och fick tag i mig och rodde mig omkring tre mil uppför floden i en båt och for över till Illinois-stranden, som var tätt skogbeväxt, och där fanns icke några andra byggningar än ett gammalt blockhus på ett ställe, varest skogen stod så tät, att man inte kunde finna huset, om man inte visse, varest det låg.

Han behöll mig kvar hos sig hela tiden, och jag hade aldrig tillfälle att rymma. Vi bodde i den där gamla kojan, och han stängde alltid dörren och lade nyckeln under huvudet om nätterna. Han hade en bössa, som han hade stulit, tänker jag, och vi fiskade och jagade, och det var det vi levde av. Litet emellan stängde han in mig och for tre mil utför floden till boden och ångfärjan och bytte fisk och vilt mot whisky, och tog den med sig hem och söp sig full och hade en glad stund och klådde mig.

Till slut fick frun reda på, varest jag fanns och skickade dit en karl för att söka få tag i mig, men gubben jagade bort honom med bössan, och det dröjde inte så länge, innan jag började bli van vid att vara där jag var och trivdes där och tyckte om allting utom karbasen.

Det var så ledigt och trevligt att leva så där fritt hela dagen, röka och fiska och inte behöva bråka med böcker och läsning. Det gick två månader eller något mer och mina kläder voro bara smuts och trasor, och jag kunde inte begripa, huru jag någonsin hade kunnat trivas hos frun, där jag måste tvätta mig och äta på en tallrik och kamma mig och gå till sängs och stiga opp på klockslaget och ständigt sitta och hänga med näsan över en bok och så ha fröken Watson, som hackade på mig hela tiden. Jag hade inte alls lust att komma tillbaka dit. Jag hade slutat att svära, därför att frun inte tyckte om det, men nu började jag igen, då gubben inte hade något emot det. Allt som allt så var det riktigt trevligt där borta i skogen.

Men efter hand blev gubben för mycket kvick att gripa till påken, och det kunde jag inte stå ut med. Jag var randad över hela kroppen. Han var borta så mycket också, och då stängde han alltid in mig. En gång stängde han in mig och var borta i tre dagar. Det var förfärligt långsamt. Jag tänkte, att han hade drunknat och jag aldrig mer skulle komma ut därifrån. Jag var rädd. Jag beslöt att försöka hitta på något sätt att kunna komma därifrån. Jag hade många gånger försökt att komma ut ur blockhuset, men hade inte kunnat hitta på något sätt. Där fanns inte något fönster nog stort, att en hund hade kunnat krypa genom det en gång, och inte kunde jag komma ut genom skorstenen, för den var för trång. Dörren bestod av tjocka, fasta ekbakar. Gubben aktade sig väl för att inte lämna en kniv eller något sådant där i kojan, när han gick bort; jag tror jag letade igenom henne sina hundra gånger, ja, jag höll på med det nästan hela tiden, för det var mest det enda sättet för mig att använda tiden. Men den här gången fann jag någonting till sist: jag fann en gammal rostig vedsåg utan handtag; den var inlagd mellan översta stocken i väggen och understa taksparren. Jag smorde den och gick till arbetet.

Ett gammalt hästtäcke var fastspikat över stockarna i bortre ändan av kojan bakom bordet för att förhindra vinden att tränga sig in mellan springorna och blåsa ut ljuset. Jag kröp under bordet och lyfte upp täcket och gav mig i färd med att såga ut i den tjocka bottenstocken ett hål nog stort, att jag skulle kunna krypa igenom det. Det var inte lite arbete med det, ska' ni tro, men jag hade det nästan färdigt, då jag hörde gubbens bössa ute i skogen. Jag skaffade undan alla märken efter mitt arbete och fällde ned täcket och gömde sågen, och strax därefter kom gubben in.

Han var inte alls vid något gott humör — så han var sig alldeles lik som vanligt. Han sade, att han hade varit nere i staden och att allting gick på tok där. Hans advokat sade, att han trodde, att han skulle vinna processen och få ut penningarna, om bara målet någonsin komme före, men det fanns så många sätt att få det uppskjutet, och domaren Thatcher förstod nog, huru han skulle ställa sig. Och vidare sade advokaten, att man allmänt trodde, att det skulle bli en ny process för att ta mig ifrån far min och få frun tillsatt till min förmyndare, och man trodde det skulle gå den här gången. Jag blev riktigt rädd, för jag hade inte lust att komma tillbaka till frun något mera och bli så instängd och silveriserad, som de kallade det. Och sedan tog gubben till att svära och banna, och han förbannade allting och varenda en, som han råkade tänka på, och sedan förbannade han dem allihopa en gång till igen för att vara säker på, att han inte hade farit om någon, och så tog han ett sista notvarp, förbannade alla i klump, däri inbegripet en hel mängd människor, som han inte kände namnet på en gång, varför han kallade dem »den och den vad han nu heter», när han kom till dem, och gick på hela raden utefter med sitt förbannande.

Det skulle roa honom, sade han, att få se frun få tag i mig. Han skulle vara på sin vakt, sade han, och om man försökte spela honom något spratt, kände han till ett ställe sex eller sju mil längre bort, där han kunde gömma mig och där kunde de söka mig tills de ruttnade, och de skulle inte finna mig ändå. Detta gjorde mig ganska orolig igen, men bara för en liten stund, för jag tänkte, att jag inte skulle stanna kvar, tills han fick tillfälle att göra det.

Gubben befallde mig gå ner till båten och ta upp de saker han hade haft med sig. Där fanns en femtiskålpundssäck med mjöl, en fläskskinka, ammunition och ett fyrkannskrus med whisky och en gammal bok och två tidningar till förladdning samt något tågvirke. Jag knogade upp med en börda och gick tillbaka och satte mig på framstammen av båten för att vila mig. Jag tänkte över allt, och jag funderade på att ta med mig bössan och några rep och ge mig av in i skogen, när jag skulle rymma. Jag beslöt, att inte stanna någon tid på samma ställe, utan raska på mitt genom landet och för det mesta gå om nätterna och jaga och fiska för att livnära mig och så ge mig av så långt bort, att varken frun eller gubben någonsin mer skulle få tag i mig. Det var min avsikt att såga mig ut den natten, om gubben bleve nog full, som jag nog tänkte han skulle bli. Jag satt så fördjupad i mina tankar, att jag inte märkte, huru länge jag stannade ute, förr än gubben ropade och frågade, om jag hade somnat eller om jag hade drunknat.

Jag bar upp alla sakerna till blockhuset, och när det var gjort, var det nästan mörkt. Medan jag lagade till kvällen, tog sig gubben en dram eller två och blev en smula livad och började banna och svära igen. Han hade varit full borta i staden och legat i en rännsten hela natten, så han såg härlig ut, må ni tro. Man skulle ha kunnat tro, att han var Adam själv, för han såg ut, som om han hade varit bara av jord. Alltid när spriten började göra verkan på honom, började han för det mesta att fara ut mot regeringen. Den här gången sade han:

»Kan man kalla de' här för en regering? Titta på den, får ni se, va' han duger till. Gör ihop lagar, som tar ifrån en människa hans son — hans egen son, för vilkens uppfostran han ensam har haft allt besvär å all oro å alla omkostnader. Å så just som den mannen har fått sin son uppfostrad till allt å då pojken kan börja arbeta å göra nå'nting för far sin, så han kan få vila sig, då kommer lagen å hugger klorna i honom. Å de' kallar dom för regering! 'Å de' ä' ändå inte allt. Lagen håller den där gamle lagvrängaren Thatcher under armarna å hjälper honom att undanhålla mig mina pengar. Så här gör lagen: den tar en man, som ä' värd sina sex tusen dollars å mer än de' å kastar in honom i en sån här gammal usel stughåla å låter honom gå klädd i kläder, som inte duger åt ett svin. Å de' kallar dom en regering. En man kan inte få sin rätt under en så'n regering. Ibland har jag riktigt god lust att för alltid lämna de' här landet. Och de' sa' jag dom också — jag sa' de' mitt i syna på gubben Thatcher. En hel mängd av dom hörde de' å kan tala om, va' jag sa'. Jag sa' så här, sa' jag: Ge mig två cents, ska' jag lämna detta fördömda land å aldrig komma hit mer igen. De' va' just mina ord. Si på min hatt, sa' jag, — om man kan kalla de' här för en hatt, då kullen ä' lös å står opp som ett lock å resten av den sjunker ned ända till hakan, å dä' ä' inte alls en riktig hatt, utan ä' mera likt som om mitt huvud stucke upp genom en skorsten. Si på den, sa' jag: ä' de' här en hatt för mig, de' — en av de rikaste männen i den här staden, om jag kunde få ut mina rättigheter.

»Jo, de' ä' en utmärkt regering — en utmärkt regering minsann. Hör på, ska' ni få höra. De' va' en fri nigger från Ohio, en mulatt, nästan så vit som en vit man. Han hade på sig den vitaste skjorta ni nån'sin ha' sitt och den mest glänsande hatt, och det finns inte en enda man i hela denna stad, som har så fina kläder, som han hade; å han hade gullur å kedja å en käpp me' silverknapp — den värsta gamla gubbstut till nabob i hela staten. Å kan ni tänka er, dom sa' han va' prefessor i en skola å kunde tala alla slags språk å visste allt möjligt. Å de' va' inte de' värsta. Dom sa', att han hade rösträtt, då han va' hemma i sin stat. Men då blev jag alldeles ursinnig. Hur ska' de' gå med landet, tänkte jag. Det var valdag, och jag tänkte just gå å rösta själv, om jag inte va' för full att komma dit, men då dom sa' mig, att de' fanns en stat i detta land, varest dom lät niggrerna rösta, drog jag mig tillbaka. Ja sa', att jag aldrig ville rösta mera. Just de ordena sa' jag; dom hörde mig allihopa; å hela landet må gärna dra till håken för mig, men jag röstar aldrig mer, så länge jag lever. Å att se den niggern, hur trankil och högmodig han var — kan ni tänka, han skulle inte ha gått undan för mig en gång, om jag inte hade visat honom ur vägen. Jag sa' till folket: varför sätter man inte den här niggern på auktion å säljer honom? — de' skulle jag ha lust att veta. Å va' tror ni dom svarade? Jo, dom svarade, att han kunde inte bli såld. förr än han hade varit sex månader i staten, å han hade inte varit där så länge än. Jo, de' ä' härligt, vill jag lova! Dom kallar de' för en regering, som inte kan sälja en fri nigger, förr än han varit i staten i sex månader! Här ha vi en regering, som kallar sig själv för en regering, å låtsas vara en regering å tror, att den är en regering, å ändå sitter den molstilla i hela sex månader, innan den kan ta fast en kringsmygande, tjuvaktig, infernalisk, vitskjortad fri nigger, å…»

Gubben gick an så, att han aldrig gav akt på, vart hans gamla vacklande ben förde honom, så han stupade hals över huvud över en fjärding med salt fläsk och skavde skinnet av båda skenbenen, och vad han nu sade var då det mest ettriga man kan få höra av någon människa — mest utfall mot niggrerna och regeringen, fast han gav då hugg åt alla möjliga andra också. Han hoppade och skuttade omkring en lång stund i stugan först på det ena benet och sedan på det andra, hållande i handen först det ena skenbenet, och sedan det andra, och till sist sträckte han plötsligt ut det vänstra benet och gav fläskfjärdingen en dundrande spark, så han dansade. Men det var inte klokt gjort av honom, för det var den stöveln, ur vilken två tår stucko ut framtill, och nu gav han till ett tjut, som rakt kunde komma håret att resa sig på ända på en, och han kastade sig ned i smutsen och låg och rullade där hållande i tårna, och de eder han nu öste ur sig gingo över allt vad han i den vägen låtit höra förut. Han sade det själv efteråt. Han hade hört gubben Soberry Hagan under hans bästa dagar, och han sade, att han gick över honom också, men jag tror ändå, att det var en smula skryt av honom.

Sedan vi ätit, tog gubben kruset och sade, att han hade nog whisky där för två rus och en dille. Han brukade alltid säga så. Jag gissade, att han skulle bli blixtfull på omkring en timme, och då skulle jag stjäla nyckeln eller såga mig ut, ett av de tu. Han drack och drack och raglade omkull ned på sin bädd om en stund, men jag hade ingen tur. Han somnade väl, men sov inte lugnt, utan var orolig. Han pustade och stönade och låg och mumlade om ett och annat en lång stund. Till slut blev jag sömnig, att ing inte kunde hålla ögonen öppna, så mycket jag än bjöd till, och förr än jag visste ordet av, hade jag somnat, och ljuset stod och brann.

Jag vet inte, huru länge jag hade sovit, men plötsligt väcktes jag av av ett förskräckligt skrik och rusade opp genast. Det var farsgubben; han såg ut som om han alldeles varit från sina sinnen och han for omkring än hit och än dit och skrek om ormar Han sade, att de krälade uppför hans ben, och så hoppade han till och skrek, att en hade bitit honom i kinden — men inte kunde jag si några ormar. Nu började han springa runt omkring i stugan, ropande: »Ta bort honom! Ta bort honom! Han biter mig i halsen!» Jag har aldrig sett en människa se så vild och galen ut. Snart var han alldeles uttröttad och föll ned till golvet flämtande, och så rullade han sig fram och tillbaka med en alldeles obegriplig fart, sparkande undan allt, som var i vägen för honom, och slående och famlande i luften med händerna och skränande och skrikande, att det var djävlar som höllo fast honom. Efter hand blev han alldeles utmattad och låg stilla en stund, jämrande sig. Så blev han lugnare och lät inte höra ett ljud. Jag kunde höra ugglorna och vargarna långt borta i skogen, och jag tyckte det var så förfärligt hemskt. Han låg borta i en vrå. Om en stund reste han sig till hälften och lyssnade, lutande huvudet åt ena sidan. Så säger han mycket tyst:

»Tramp-tramp-tramp; de' ä' de döda; tramp-tramp-tramp; de komma för att ta mig, men jag vill inte följa med dom. — O, nu ä' dom här! Rör mig icke — rör mig icke! — Bort med händerna! — Hu, så kalla dom ä'! Låt bli mig! Kan ni inte låta en fattig sate vara i fred!»

Så kastade han sig ner på alla fyra och kröp omkring och bad dem låta honom vara i fred, och han rullade in sig i sitt täcke och kullrade bort under det gamla furubordet, fortfarande bedjande, och så började han gråta. Jag kunde höra genom täcket, att han grät.

Om en stund kastade han av sig täcket och sprang upp med ett vilt uttryck i ögonen, och han fick syn på mig och kom emot mig. Han jagade mig runt runt omkring i stugan, hållande en fällkniv i handen, kallande mig för dödens ängel och sängande, att han skulle döda mig, så kunde jag inte komma och ta honom. Jag bad honom och sade, att jag bara var Huck, men han gav till ett så ohyggligt skärande skratt så, och han vrålade och svor och förföljde mig fortfarande. En gång, då jag gjorde en knapp vändning och kröp under armen på honom, fick han fast i mig i rocken mellan axlarna, och jag trodde, det var ute med mig, men jag gled ut ur rocken fort som blixten och slapp undan. Snart var han alldeles uttröttad och sjönk ned med ryggen mot dörren och sade, att han skulle vila sig en stund och sedan döda mig. Han lade kniven under sig och sade, att han skulle sova för att få igen krafterna och sedan finge man se, vem som skulle rå.

Det dröjde inte länge, förrän han somnade. Genast tog jag ned den gamla stolen och klev upp på den så tyst jag kunde för att inte göra något buller och tog ned bössan. Jag stack ner laddstocken i henne för att förvissa mig om, att hon var laddad, och så lade jag henne tvärs över tunnan, som vi hade rovorna i, med mynningen riktad mot gubben och satte mig ned och väntade, tills han skulle vakna. O, huru långsamt timmarna skredo!