Huckleberry Finns äventyr/Kapitel 08
| ← Kapitel 7 |
|
Kapitel 9 → |
VIII.
Solen stod så högt på himlen, när jag vaknade, att jag gissade, att klockan kunde vara över åtta. Jag låg där i gräset och den svala skuggan och tänkte på en hel mängd saker och kände mig utvilad och belåten, och allting var så trevligt. Jag kunde se solen genom en eller två öppningar mellan träden, men för det mesta stod det stora träd runt omkring mig, och det var alldeles dunkelt mellan dem. Det var små solbelysta ställen på marken, där ljuset silade ned genom löven, och dessa fläckar flyttade sig omkring en smula, visande, att en liten bris rörde sig där uppe. Ett par ekorrar sutto på en gren och småpratade helt vänligt med mig.
Jag var alldeles obeskrivligt lat och välbelåten — jag hade inte alls lust att stiga upp och laga till frukost. Nåja, jag höll på och dåsa av igen, då jag tyckte, att jag hörde ett dovt dån som »Boom!» uppifrån floden. Jag blev genast fullt vaken, stödde mig på armbågarna och lyssnade; snart hörde jag samma ljud igen. Jag sprang upp och tittade ut mellan en öppning i löven, och jag såg ett moln av rök ligga över vattnet långt upp — ungefär mitt emot ångfärjans tilläggsplats. Och där var ångfärjan, full av folk, och den kom och flöt nedåt. Jag förstod nu, vad det var fråga om. »Bom!» Jag såg den vita röken spruta fram från ångfärjans sida. De sköto med en kanon över vattnet, begriper ni, för att försöka få mitt lik att flyta upp till ytan.
Jag var mycket hungrig, men det dugde inte för mig att tända en eld nu, för de hade kunnat se röken. Så satt jag där och betraktade krutröken och lyssnade till smällarna. Floden var en mil bred där, och den är alltid så vacker en sommarmorgon — så det hade varit riktigt roligt att sitta där och se på, huru de bråkade för att få tag i mina kvarlevor, om jag bara hade haft en smula att äta. Men så råkade jag tänka på, huru de alltid brukade hälla kvicksilver i brödstycken och låta dem flyta med vattnet, emedan brödet alltid går rätt till den drunknade och stannar där. Jag skall hålla utkik, tänkte jag, och om något bröd kommer och flyter hit ned till mig, skall jag hugga det. Jag gick över till Illinois-sidan av ön för att se efter, vad tur jag kunde ha där, och jag hade inte räknat miste. En väldig dubbel brödskiva kommer flytande, och jag hade så när knipit den med en lång käpp, men jag slant med foten, och hon flöt längre ut. Naturligtvis var jag där strömmen gick närmast in till stranden — så mycket begrep jag mig då på. Men om en stund kommer det en annan brödskiva, och den här gången lyckades det för mig. Jag tog ur pluggen och skakade ut den lilla smulan kvicksilver och bet gott stycke. Det var bagarbröd — sådant som herrskapet äter — och inte något sådant där simpelt hembakat rågmjölsbröd.
Jag valde mig ett bra ställe mellan buskarna och satte mig ned på en trädstam, mumsande på brödet och givande akt på ångfärjan och kände mig mycket belåten. Men så föll mig en tanke in; jag säger för mig själv: Nu, gissar jag, har prästen eller frun eller någon annan bett, att det här brödet skulle finna mig, och nu har det kommit och funnit mig, så det är inte något tvivel om, att det inte är någonting i det där ändå. Det vill säga, att det är någonting med det, när en sådan som prästen eller frun ber, men inte skulle det ha någon verkan, om jag både, och jag gissar, att det inte tjänar något till, om det inte är så'nt där bättre folk som ber.
Jag tände pipan och fick mig en god rök och fortfor att ge akt på dem. Ångfärjan kom drivande med strömmen, och jag beslöt att skaffa mig tillfälle att se, vilka som voro ombord på henne, då hon kom förbi, för hon skulle nog komma nära stranden, liksom brödstycket gjorde. När hon kom bra nära intill där jag satt, släckte jag pipan och gick till det ställe, där jag fiskade upp brödet, och lade mig bakom en trädstam på stranden på ett litet öppet ställe. Där stammen delade sig, kunde jag titta ut.
Om en stund kom hon drivande så nära, att de hade kunnat lägga ut en planka och gå i land. Nästan varenda en var på båten: farsgubben och domaren Thatcher och Becky Thatcher och Joe Harper och Tom Sawyer och hans gamla tant Polly och Sid och Mary och många Hera. Varenda en talade om mordet, men kaptenen avbröt dem och sade:
»Håll god utkik nu! Strömmen går närmast intill stranden här, och kanske han har kastats i land och snärjts in bland småbuskarna i vattenbrynet. Jag hoppas det åtminstone»
Men jag hoppades inte det. De kommo tillsammans allihopa och lutade sig över relingen, nästan alldeles inpå mig, och stodo där och tittade sig omkring av alla krafter. Jag kunde se dem alldeles utmärkt bra, men de kunde inte se mig. Då ropade kaptenen:
»Ur vägen!» och kanonen slungade ut en blixt rätt i ansiktet på mig, så att jag blev döv av knallen och nästan blind av röken, och jag trodde det var ute med mig. Om kanonen hade varit laddad med kula, tror jag de hade fått tag i det lik de sökte. Men jag fann, att jag, Gud vare lov, inte var sårad. Färjan drev vidare och försvann ur sikte vid bredaste stället av ön. Jag hörde dånet av kanonskotten då och då längre och längre bort, och om en timme ungefär hörde jag inte något mer. Ön var tre mil lång. Jag förmodade, att de hade följt den till dess nedre ända och sedan uppgivit försöket. Men de gjorde det ännu icke på en stund. De gingo runt omkring öns spets och togo vägen upp genom grepå Missouri-sidan, skjutande någon gång då och då, under det de ångade framåt. Jag gick över till den sidan och stod och såg på dem. Då de hade kommit till övre änden av ön, slutade de att skjuta och veko av till Missouri-stranden samt begåvo sig tillbaka till staden.
Nu visste jag, att jag kunde vara lugn, ty nu skulle ingen annan komma och söka efter mig. Jag tog upp mina saker ur kanoten och lagade till ett trevligt läger åt mig inne i skogen. Jag gjorde ett slags tält av mina täcken att lägga mina saker under, så att regnet icke skulle komma åt dem. Jag metade upp en kattfisk och hackade upp honom med min såg, och inemot solnedgången tände jag min lägereld och lagade till min aftonmåltid. Därpå lade jag ut en rev för att skaffa mig någon fisk till frukost följande dag.
Då det blev mörkt, satte jag mig vid lägerelden och rökte och kände mig mycket välbelåten; men om en stund började det bli ensligt och långsamt, och därför gick jag och satte mig på stranden och lyssnade till den starka strömmens skvalpande vågor och räknade stjärnorna och de stockar och flottar, som kommo drivande, och sedan gick jag och lade mig; det finnes inte något bättre sätt att döda tiden än att sova, då man är ensam och har tråkigt, för då glömmer man alltihopa.
Så gick det i tre dagar och tre nätter. Ingen omväxling — beständigt ett och detsamma. Men dagen därpå gick jag ut på en upptäcktsfärd nedåt ön. Jag var herre och härskare över den; allt tillhörde mig, så att säga, och jag ville lära känna den hel och hållen, men framför allt ville jag döda tiden. Jag fann mycket smultron, mogna och förträffliga, och omogna druvor och hallon, och det höll just på att bli björnbärskart. Allt detta skulle komma mig till pass längre fram, tänkte jag.
Nåväl, jag gick och strövade omkring på måfå, djupt inne i skogen, tills jag tyckte, att jag inte skulle kunna vara långt från öns spets. Jag hade bössan med mig, men jag hade inte skjutit någonting; jag hade henne med bara till skydd, och jag tänkte skjuta något villebråd närmare till lägret. Här hade jag så nära trampat på en ganska stor orm; han slingrade sig undan genom gräset och blommorna och jag efter honom och försökte få ett skott på honom. Jag skyndade framåt, och så med ens hoppade jag rätt på askan av en lägereld, som rökte ännu.
Hjärtat kom ända upp i halsen på mig. Jag stannade inte ett ögonblick för att se mig omkring bättre, utan fällde ner hanen på bössan och smög mig tillbaka på tå så fort jag någonsin kunde. Litet emellan stannade jag ett ögonblick i det täta lövverket och lyssnade, men jag andades så hårt, att jag icke kunde höra någonting. Jag smög mig undan ett stycke till, och så lyssnade jag igen, och så den ena gången efter den andra; om jag såg en trästubbe, tog jag den för en karl, om jag trampade på en sticka och den gick av, kändes det, som om någon hade skurit min andedräkt i två halvor och jag endast hade fått den ena hälften, och det till på köpet den mindre.
Då jag kom till lägret, var det inte mycket kurage i mig, men säger jag till mig själv, nu är det inte tid att gå och fundera, så jag har alla mina mojenger ner i kanoten igen, för att de skulle vara ur sikte, och jag släckte elden och strödde omkring askan för att det skulle se ut, som om det vore ett gammalt läger från förra året, och sedan klättrade jag upp i ett träd.
Jag tror jag satt uppe i trädet i två timmar, men jag såg ingenting, och jag hörde ingenting — jag bara tyckte, att jag hörde och såg tusentals saker. Men jag kunde inte stanna där uppe för alltid, så jag klev ned till sist, men jag höll mig inne i den tätaste skogen och var på min vakt hela tiden. Allt jag kunde få att äta var bär och det lilla, som var kvar från frukosten.
Då kvällen kom, var jag riktigt hungrig, och när det blev riktigt mörkt, gled jag därför sakta ut från stranden, innan det blev månljust, och paddlade över till Illinois-sidan — omkring en fjärdedels mil. Jag gick in i skogen och lagade till kväll åt mig, och jag hade nästan beslutat att stanna där hela natten, då jag fick höra ett ljud som trippeti-trapp, trippeti-trapp, och då säger jag till mig själv, att det är hästar som komma, och strax därefter hörde jag människor tala. Jag plockade ned allting i kanoten så fort jag kunde, och så kröp jag genom skogen för att söka ta reda på, vilka det var. Jag hade inte kommit långt, förrän jag hörde en mansröst säga:
»Det är bäst vi slå läger här, om vi kan få tag i ett bra ställe; det är nästan alldeles förbi med hästarna. Låt oss se oss omkring.»
Jag väntade inte på dem, utan sköt ut kanoten och paddlade tyst bort min väg. Jag band fast kanoten på det gamla stället, och beslöt att lägga mig och sova i kanoten.
Men det blev icke mycket sova av för mig — jag kunde inte för alla tankar. Och var gång jag spratt upp ur sömnen trodde jag, att någon hade huggit fast mig i nacken. Sömnen gjorde mig därför inte något gott. Om en stund säger jag till mig själv: »Nej, jag kan inte leva på det här viset — jag måste ta reda på, vem det är, som är på ön utom mig — om jag också skulle dö på fläcken, skall jag ta reda på'et.» Jag kände mig nu genast bättre till mods.
Jag fattade därför paddelåran och gled ut från stranden en famn eller två, och sedan lät jag kanoten driva utför inne i skuggorna. Månen sken så klart, att det var nästan som ljusa dagen utanför skuggorna. Jag gled framåt nära på en timme, och allt var så tyst som en sten och sov gott. Nu hade jag kommit nästan ända till nedre ändan av ön. Vattnet började krusas av en liten svag bris, vilket betydde så mycket som att natten nära på var slut. Jag svängde om kanoten med paddelåran, så att fören kom in mot stranden; därpå tog jag bössan med mig och smög mig i land in i skogsbrynet. Där satte jag mig på en trädstam och tittade ut genom lövverket. Månen lämnade nu sin vakt, och mörkret lade sig som ett täcke över floden. Men om en liten stund såg jag en blek ljusning över trädtopparna och visste då, att dagen nalkades. Därför tog jag bössan och smög mig tyst åt det håll, där jag hade råkat på den där lägerelden, stannande var eller varannan minut för att lyssna. Men huru det nu var, så hade jag inte någon tur, för det tycktes som om jag inte kunde finna rätt på stället igen. Men som det var, så sannerligen fick jag inte se en glimt av elden långt borta bland träden. Jag närmade mig stället sakta och varsamt. Snart var jag nog nära för att kunna ta en överblick, och där låg en man på marken. Jag hade så nära fått slag. Han hade ett täcke omkring huvudet, och huvudet låg nära elden. Jag satte mig bakom ett busksnår ungefär sex fot från honom och höll ögonen stadigt fästa på honom. Det började nu bli ganska ljust. Nu gäspade han och sträckte på sig och kastade av sig täcket, och det var — fröken Watsons Jim! Ni kan tro, att jag blev glad, när jag fick se honom. Jag sade:
»Hallå, Jim!» och sprang fram.
Han störtade upp och stirrade på mig med vilda blickar. Därpå föll han ned på knä och knäppte hop händerna och sade:
»Gör mig inte nå' ont — o, gör inte de'! Jag har aldrig gjort någe spöke någe ont. Jag har alltid tyckt om döfolk, å har gjort allt va' jag kunna' för dom. Gå tillbaka ner i floden igen, där ni ska' vara, å gör inte gamle Jim nå'nting, som alltid ha' vari' eran vän.»
Men det dröjde inte länge, förrän han begrep att jag inte var död. O, vad jag var glad över att råka Jim! Nu var jag inte ensam längre. Jag sade honom, att jag inte var rädd för, att han skulle tala om för någon, varest jag var. Jag gick på och talade, men han bara satt där och såg på mig och sade inte ett enda ord. Då sade jag:
»De' ä' full dager nu — låt oss äta frukost. Friska upp lägerelden igen.»
»Va' tjänar de' till att friska på lägerelden igen för att koka smultron och så'nt skräp? Men ni har ju en bössa? Då kan vi få nå'nting bättre än smultron.»
»Smultron å så'nt skräp!» säger jag; »ä' de' så'nt du lever av?»
»Jag ha' inte kunna' få nå'nting annat», säger han.
»Men hur länge har du varit på ön då, Jim?»
»Jag kom hit natten efter se'n ni blev dödad»
»Va' för slag? Hela tiden?»
»Ja, de' ä' riktig sanning.»
»Å ha' du inte haft nå'nting annat än de' där skräpet att äta?»
»Nej, massa Huck — ingenting annat.»
»Då ä' du väl hungrig, då — ä' du inte?»
»Jag tror, jag kunde äta upp en hel häst — ja, sannerligen tror jag inte de'. Huru länge ha' ni varit på ön?›
»Sedan den natten, då jag blev mördad.›
»Åh! Men va' ha' ni levt på då? O, ni ha' ju en bössa! Ja visst, ni ha' en bössa! De' ä' bra. Nu ska' vi skjuta nån'ting och jag ska' göra upp ell.»
Vi gingo nu bort dit kanoten var, och under det han gjorde upp en eld på ett gräsbeväxt, öppet ställe mellan träden, bar jag upp mjöl och fläsk och kaffepannan och stekpannan och socker och bleckbägare, och niggern stod bara och gapade, för han trodde, att det bara var trolleri alltihopa. Jag fick en präktig kattfisk också, och Jim rensade honom med sin kniv och stekte honom.
Då frukosten var färdig, lade vi oss ned i gräset och åto maten medan den var alldeles brånnhet; Jim tog för sig av alla krafter, för han var nästan alldeles uthungrad. När vi hade laddat oss riktigt försvarligt, lade vi oss ned och dåsade.
Om en stund sade Jim:
»Men hör nu, Huck, vem va' de', som blev dödad i blockhuse', om de' inte va' ni?»
Då talade jag om för honom alltihopa, och han sade, att det var bra gjort. Han sade att Tom Sawyer inte kunde göra upp någon bättre plan, än vad jag hade gjort. Så säger jag:
»Hur har du kommit hit, Jim, å varför ä' du här?»
Han såg riktigt besvärad ut och sade ingenting på en bra stund. Så sade han:
»Kanske de' ä' bäst, att jag inte säger de'.»
»Varför då, Jim?»
»Jo, jag har mina skäl. Men inte vill ni skvallra på mig, om jag talar om de' för er, Huck — säg, gör ni de'.»
»Nej, så ta mig katten, om jag de' gör, Jim.»
»Nå, jag tror er, Huck. Jag — jag har rymt!»
»Fy, Jim!»
»Ja, men kom ihåg, att ni sa', att ni inte skulle skvallra — ni vet att ni sa', att ni inte skulle skvallra, Huck»
»Ja, de' gjorde jag. Jag sa' att jag inte skulle de', å jag ska' stå fast vid mitt ord. Ta mig dalern, ska' jag inte de'. Folk må gärna få kalla mig för en usel abillionist och förakta mig för att jag håller mun — de' bryr jag mig inte om. Jag ska' inte tala om de', å tänker inte ens gå tillbaka dit. Så låt mig veta allt nu, hur de' har gått till.»
»Jo, ser ni, de va' på de' här viset. Gamla fröken — fröken Watson menar jag — hon hacka på mig beständigt och behandla' mig hårt, men hon sa' alltid att hon aldrig skulle sälja mig ner till Orleans. Men jag märkte, att de” va' en slavhandlare, som mycke' strök omkring i närheten av gården, och jag börja' bli orolig. Och så en kväll mycke' sent smög jag mig till dörren, och den va' inte riktigt stängd, och jag hörde gamla fröken säga till frun, att hon tänkte sälja mig ner till Orleans; hon ville inte göra de', men hon va' bjuden åtta hundra dollars för mig, och de' va' en så stor massa pengar, att hon inte kunde stå emot. Frun försökte förmå henne att låta bli, men jag vänta' inte för att få höra resten. Jag gav mig i väg som en blixt.
»Jag sprang allt va' jag orka' utför kullen och tänkte stjäla en båt vid stranden nå'nstans ovanför sta'n, men de' va' för mycke' folk i rörelse än, så jag gömde mig i de' gamla rucklet till tunnbindarskjul på stranden å vänta', tills alla gått sin väg. Å där va' jag hela natten, för där va' alltid någon i närheten beständigt. Så där omkring sex på mårron börja' båtar gå förbi, å så där omkring åtta eller nio tala' de om på varenda båt, som gick förbi, hur eran far kommit in till sta'n å sagt, att ni va' mördad. Å de sista båtarna va' fulla av herrar å fruar, som for för att se stället. Ibland rodde de i land å vila' en stund, innan de rodde över till andra sidan, å då talte de med varann, å då fick jag veta allt om morde'. Jag va' rysligt lessen över att ni va' mördad, Huck, men nu ä' jag inte de' mera.
»Jag låg där under hyvelspån hela dagen. Jag va' hungrig, men jag va' inte rädd, för jag visste, att gamla fröken å frun farit till ett bönmöte genast efter frukosten å skulle vara borta hela dagen, å de visste att jag gått bort med korna i daggryningen, så de vänta' inte att få se mig vid gården, å så sakna' de mig inte, innan de' blev mörkt på kvällen. De andra tjänarna sakna' mig inte heller, för de hade gett sig i väg å tagit sig en fridag, så snart frun å fröken vore ur vägen.
»Nåja, när de blev mörkt, gnodde jag av vägen oppefter floden å gick omkring två mil eller mera, tills där inte fanns några hus längre. Jag hade nu beslutat va' jag skulle göra. Om jag fortsatte att gå till fots, skulle hundarna spåra opp mig, ser ni; om jag stal en båt å rodde över floden, skulle de sakna båten, ser ni, å då skulle de veta, var omkring jag hade landat på andra sidan å var de kunde komma på mina spår. Då tänkte jag: en flotte ä' va' jag behöver; den gör inte några spår.
»Jag fick si ett ljus komma förbi udden om en stund, å då gick jag ner i vattnet å sköt en stock framför mig å simma' mer än halva vägen över floden å kom in bland drivveden å höll mitt huve' lågt å nästan simma' mot strömmen, tills flotten kom. Då simma' jag till bakändan av den ä högg tag i den. De' va' mycke' moln på himlen å mycke' mörkt en liten stund, så jag klev upp å la' mig på plankorna. Karlarna va' alla på mitten av flotten, där lyktan va'. Floden steg alltjämt å de' va' en mycke' stark ström, så jag tänkte att jag klockan fyra på mårron skulle vara tjugufem mil nerför floden, å då skulle jag ge mig ut i vattnet just före dagningen å simma i land å ge mig in i skogarna på Illinois-sidan.
»Men jag hade inte någon tur. När vi va' nästan framme vid övre ändan av den här ön, kom de' en man å gick aktuerut med lyktan. De' va' inte värt att vänta, tills han fick syn på mig, så jag gav mig över bord å simma' till ön. Jag trodde jag skulle kunna landa nästan var som helst, men de' kunde jag inte — stränderna va' för branta. Jag va' nästan vid nedre ändan av ön, innan jag fann ett bra ställe. Jag gick in i skogen å beslöt, att jag inte skulle bry mig om nå' flottar mera, när dom gick omkring å snoka me' lyktan så där. Jag hade min pipa å en kaka pressad tobak å några tändstickor i min mössa, å de va' inte våta, så jag hade de mycke' bra.»
»Å du har således inte haft nå' kött eller nå' bröd att äta hela den här tiden? Varför skaffa' du dig inte några sköldpaddor?»
»Huru skulle jag kunna ta dom? Man kan inte smyga sig på dom och knipa dom. Och huru ska' man bära sig åt för att hitta dom med en sten? Huru kan man göra de' på dagen?»
»De' har du rätt i. Du har naturligtvis måst hålla dig i skogen hela tiden. Hörde du, när dom sköt' me' kanon?»
»Jaa då. Jag förstod att dom sökte efter er. Jag såg dom fara förbi här — jag kika' på dom mellan buskarna.»
Några ungfåglar kommo flygande en famn eller två åt gången och satte sig sedan på en gren. Jim sade, att detta var ett tecken, att det skulle bli regn. Han sade, att det var tecken till regn, när kycklingar flögo på det sättet, och då förmodade han, att det betydde detsamma, när andra ungfåglar gjorde på samma sätt. Jag tänkte söka få tag i några av dem, men Jim ville inte, att jag skulle göra det. Han sade det vara rama döden. Hans far hade varit mycket sjuk en gång, sade han, och någon av dom hade fångat en sparv, och hans gamla farmor hade sagt, att hans far skulle dö, och han dog.
Och Jim sade, att man inte fick räkna de saker man skulle koka till middag, för det hade olycka med sig. På samma sätt ginge det, om man skakade bordduken, sedan solen gått ner. Och han sade, att om en man ägde en bikupa och den mannen dog, måste man tala om det för bina, innan solen gick upp morgonen därpå, för annars sjuknade alla bina och slutade att arbeta och dog. Jim sade, att bina inte stack idioter, men det tror jag inte på, för jag hade då försökt med dem många gånger själv, och dom ville aldrig stinga mig.
Jag hade hört talas om mycket sådant där förut, men inte allt. Jim kände till alla slags tecken och förbud, han; han sade, att han visste nästan allting. Jag sade, att jag tyckte, att alla tecknen bara bådade olycka, och jag frågade honom, om det inte fanns några tecken för lycka också.
»Inte många», svarade han, »å dom ä' inte till nå'n nytta för nå'n människa. Vad behöver man veta för; när lyckan kommer? För att hålla henne borta?» Och han sade: »Om man har håriga armar och hårigt bröst, så ä' de' ett tecken, att man kommer att bli rik. Nå, ett så'nt tecken kan vara till någe gagn, för de' säger till så långt på förhand. Man kommer kanske, ser ni, att vara fattig en lång tid först, och så kan man mista modet och ta livet av sig själv, om man inte vet av tecknet, att man om en tid kommer att bli rik.»
»Har du håriga armar å hårigt bröst, Jim?»
»Va' tjänar de' till att fråga så? Ser ni inte, att jag har de'?»
»Nå, ä' du rik?»
»Nej, men jag ha' vari' rik en gång å jag blir rik en gång till. En gång hade jag fjorton dollars, men jag slog mig på att göra affärder, å jag mista' alltihop.»
»Va' slags affärer gjorde du, Jim?»
»Jo, först lade jag mina pengar i en oppsättning.»
»Va' slags uppsättning?»
»Kreatur, vet jag — boskap. Jag lade tie dollars i en ko. Men jag tänkte inte mer riskera nå' pengar på kreatur. Kospektaklet gick å dog, mitt för ögona på mig.»
»Nå, då förlorade du tie dollars.»
»Nej, inte allt. Jag bara förlora' omkring nie. Jag sålde huden till en garvare för en dollar å tie cents.»
»Då hade du fem dollars å tie cents kvar. Gjorde du några flera affärer?»
»Jaa! Ni känner ju den där niggern me' ett ben, som tillhör gamla herr Bradish? Nåväl, han satte opp en bank å sa' att var å en som satte in en dollar i den, han skulle få fyra dollars till efter ett år. Nåväl, alla niggrerna satte in i banken, men de hade inte mycke'. Jag va' den enda, som hade mycke' pengar. Nå, jag satte in för mera än fyra dollars, å jag sa', att om jag icke fick de', skulle jag göra en bank själv. Den niggern ville naturligtvis hålla mig ute ur affärden, för han sa', att de' inte va' affärder nog för två banker, å så sa' han, att jag kunde sätta in mina fem dollars, å han skulle betala mig trettifem om ett år.
»Nå då gjorde jag de'. Jag fundera' på att genast sätta in de trettiofem dollarna igen å låta affärden gå undan. De' va' en nigger, som hette Bob; han hade kommit över en pråm å hans massa visste inte av de', å jag köpte den av honom å sa' honom, att han finge ta de trettifem dollarna om ett år; men de' va' någen, som stal pråmen samma natt, å dagen därpå sa' niggern me' ett ben, att banken va' bankrutt, så att ingen av oss kunde få nå' pengar.»
»Va' gjorde du med dina tio cents, Jim?»
»Jo, jag tänkte ge ut dom, men jag hade en dröm, och drömmen sa' mig, att jag skulle ge dom till en niggger, som heter Bilam — Bilams åsna kalla de honom kort, för han ä' en så'n där träskalle, ni vet. Men han har tur me' sig, säger man, å jag har inte nå' tur me' mig. Drömmen sa' mig, att jag skulle låta Bilam sätta in de tie cents, å han skulle skaffa mig stor vinst. Nå, Bilam han tog pengarna, och när han va' i kyrkan, hörde han prästen säga, att var å en som ger de fattiga, han lånar åt Herren, å han ska' få sina pengar tillbaka hundra gånger. Då tog Bilam å gav de tie cents till de fattiga, å sedan vänta' han för att få se', va' de skulle bli' av de'.»
»Nåå, va' blev de' av de', Jim?»
»Aldrig blev de' nå'nting. Jag kan inte få igen de pengarna på nå' sätt, och Bilam kunde inte han heller. Men nu kommer jag inte att låna ut pengar nå' mer, utan att jag får säkerhet. De' ä' sanning att man får sina pengar tillbaka, säger prästen. Om jag kunde få de tie cents tillbaka, skulle jag tycka de' vore bra å bli glad till på köpet»
»Nå, de' kan ju vara de'samma, Jim, då du förr eller senare kommer att bli rik igen.»
»Jaa — å jag ä' rik nu, då jag tänker på de'. Jag äger mig själv, å jag ä' värd åtta hundra dollars. Jag önskar jag hade de pengarna, så behövde jag inte nå' mer.»