Huckleberry Finns äventyr/Kapitel 38

XXXVIII.

Att göra pennorna var ett tråkigt och långsamt göromål, och så var det med sågen också; och Jim påstod, att inskriptionerna skulle komma att ta ännu längre tid än allting annat, den där inskriptionen menar jag, som fången skulle rista in på väggen. Men vi måste ha den, det sade Tom, för man hade aldrig hört något enda fall omtalas, då en statsfånge icke lämnat efter sig en inskription och sitt vapen, som han ristat in på väggen.

»Tänk på lady Jane Grey», sade han; »tänk på Gilford Dudley, tänk på gamle Northumberland. Jag medger, att de' ä' förfärligt besvärligt, men va' ska' man göra… huru ska' man kunna komma ifrån'et. Jim måste göra sin inskription och sitt vapen, då alla andra gör'et.»

Jim sade:

»Men jag har ju inga vapen, massa Tom; jag har ingenting annat än den här gamla skjortan, å. ni vet ju, att jag ska' hålla dagboken på den.»

»Äh, de' här begriper du inte, Jim; ett vapen ä' nå'nting helt annat.»

»Ja, men Jim har rätt ändå», säger jag, »då han säger, att han inte har nå' vapen, för han har inte någe.»

»Liksom inte jag skulle veta de'», säger Tom, »men du kan slå dig i backen på, att han ska' ha ett, innan [ 338 ]han kommer ut härifrån… därför att han ska' komma ut härifrån efter reglerna, å de' inte kommer att få finnas nå' fel i hans historia.»

Medan Jim och jag filade pennorna på var sin tegelsten, och Jim gjorde sin av mässing och jag gjorde min av teskeden, satt Tom och sökte fundera ut, huru vapnet skulle se ut. Om en stund sade han, att han hade hittat på så många goda förslag, att han knappast visste, vilket av dem han skulle taga, men det var ändå ett, som han trodde att han skulle komma att bestämma sig för. Han sade:

»På vapenskölden ska' vi ha en slinga i guld i nedre högra hörnet, ett mörkrött Andreaskors i mitten med en liggande hund, som betyder mödor och besvär i allmänhet, och under honom en hopringlad kedja, som betyder slaveri, med en grön sparre i ett uddigt fält och tre linjer med avrundade taggar i ett asurblått fält, och taggarna, som utgå uppåt från sköldens bas, stödjande sig mot en tandad list; i hjälmen en förrymd nigger i svart med sitt knyte över axeln på en sned genbjälke, och ett par gula sköldhållare, som betecknar dig och mig; devis: Maggiore fretta, minore atto — jag har fått de' ur en bok, å de' betyder: ju mera man brådskar, desto mindre hinner man.»

»De' va' sabeln!» sade jag; »men va' betyder allt de andra?»

»Vi ha inte tid att bråka om de' nu», svarade han, »då vi ha så mycke' annat att göra.»

»Ja, men åtminstone kan du väl säga mig, vad somten av'et betyder. Va' ä' en genbjälke för slag?»

»En genbjälke — en genbjälke, de' ä' — åh, va' har du att göra me' va' en genbjälke ä'? Jag ska' visa honom hur han ska' göra den, när han ska' till me' de'.»

»Nu ä' du kitslig, Tom. Kan du inte tala om de' för mig. Va' menas me' ett Andreaskors, då?»

[ 339 ]»Inte vet jag, men han måste ha'et — alla adelsmän ha de'.»

Alltid var det så där med honom. Om det inte behagade honom att förklara någonting för en, så gjorde han det inte. Man hade kunnat få pumpa honom en hel vecka, och han hade inte talat om det ändå.

Sedan han nu hade fått allt det där om vapnet klart, gav han sig i färd med det övriga av denna del av vårt arbete, nämligen att fundera ut en sorglig inskription — en sådan måste Jim ha, sade han, för det hade alla. Han hittade på en hel mängd och skrev upp dem på ett papper och läste sedan upp dem för oss:

Här brast en fånges hjärta.
Här har en arm fånge, övergiven av alla vänner och hela världen, framsläpat sitt sorgliga liv.
Här brast ett ensamt hjärta, och en outtröttad ande gick till vila efter trettiosju års fängelse i enrum.
Här avled en ädelboren främling, naturlig son till Ludvig XIV, hemlös och värnlös, efter trettiosju års bitter fångenskap.

Tom darrade på rösten, under det han läste, och det var nära, att han hade fallit i gråt. Då han slutat uppläsningen, var det honom alldeles omöjligt att bestämma sig för, vilkendera inskriptionen Jim skulle rista på väggen, då alla voro så utmärkta, och därför beslöt han att han skulle låta honom rista dit dem alla fyra. Jim sade, att det skulle behövas ett år för honom att rista in en hop smörja på väggen med en spik, och dessutom kunde han ju inte skriva en enda bokstav, men Tom sade, att han skulle rita opp orden åt honom på väggen, och då skulle han bara hava att följa linjerna med spiken. Litet senare säger Tom:

[ 340 ]»Vänta lite?! Jag har kommit att tänka på att stockarna inte alls duger; dom ha inte väggar av timmer i ett fängelse. Vi måste rista in inskriptionerna i sten. Vi ska' skaffa hit en sten.»

Jim sade, att stenen var ännu värre än stockarna; han sade, att det skulle ta en så förfärligt lång tid för honom att rista in dem i stenen, att han aldrig någonsin skulle bli fri. Men Tom sade, att han skulle låta mig hjälpa honom göra det.

Sedan begärde han att få se, huru långt vi hade kommit med pennorna. Det var det allra gemenast tråkiga och långsamma arbete man kan tänka sig, och så länge jag höll på med det, kunde inte blåsorna läkas på mina händer, och inte visade det sig, att vi gjorde det ringaste framsteg heller. Då säger Tom:

»Jag vet, huru vi ska' göra. Vi ska' ha en sten för att rista vapnet Och de sorgliga inskriptionerna på, och vi kan slå två flugor med samma sten. De' ligger en väldigt stor kvarnsten nere vid kvarnen, den ska' vi knycka och rista in alltihopa de' här på den, å så kan vi slipa pennorna och sågen på den också.»

Det var inte en dålig idé, och det var inte en dålig kvarnsten heller, och vi beslöto att göra det. Det var inte midnatt än, och därför begåvo vi oss ner till kvarnen, lämnande Jim vid hans arbete. Vi höggo kvarnstenen och började rulla den hem, men det var det allra värsta arbete jag varit med om i mitt liv. Göra vad vi ville, kunde vi inte hindra den från att falla omkull gång på gång, Och varenda gång var det bara ogjort, att den skulle ha slagit oss i småbitar. Tom sade, att den nog komme att knäppa endera av oss, innan vi hade fått fram den dit, där den skulle vara. När vi kommit halvvägs med den, voro vi alldeles dödströtta och höllo nästan på att drunkna i svett. Vi sågo att det inte var möjligt för oss båda att få den vidare, utan vi måste gå och taga Jim till hjälp. Han lyfte därför upp sin [ 341 ]säng, drog kedjan av sängfoten och lindade den flera gånger omkring halsen på sig, och så kröpo vi ut genom vårt hål och gingo till det ställe, där kvarnstenen låg, och Jim och jag höggo tag i den och rullade i väg med den som en dans, och Tom övervakade vårt arbete. Jag har aldrig i mitt liv sett en pojke så styv som Tom i att kommendera andra. Han visste, hur man skulle göra allting.

Vårt hål var ganska stort, men det var inte nog stort för att släppa fram kvarnstenen, men Jim tog hackan och hade snart vidgat ut det tillräckligt.

Sedan ritade Tom ut med spiken allting, som skulle stå på kvarnstenen, och satte Jim till att hugga in det med spiken till mejsel och en järnbult, som vi hade funnit i skjulet, till hammare, och han tillsade honom att fortsätta med det, tills ljuset hade brunnit ut, och sedan fick han gå och lägga sig, men först skulle han gömma kvarnstenen under sin halmmadrass och ligga på den. Sedan hjälpte vi honom att sätta fast kedjan igen kring sängfoten och tänkte själva gå och lägga oss. Men i detsamma kom Tom att tänka på någonting och sade:

»Har du några spindlar här, Jim?»

»Nej, guvarelov, de' har jag inte, massa Tom.»

»Då ska' vi skaffa dig några.»

»Men, kära gullgossen, jag vill inte ha några. Jag ä' rädd för dom. Lika gärna ville jag ha skallerormar hår.»

Tom tog sig en funderare på ett par minuter, och så sade han:

»Det var en bra idé, å jag tror, att man har gjort de' förr också — man måste ha gjort de' förut. Ja, de' ä' en alldeles utmärkt bra idé. Var skall du kunna ha honom?»

»Vem, massa Tom?»

»En skallerorm, vet jag.»

»Gud förbarme sig, massa Tom, om en skallerorm [ 342 ]skulle komma in här, skulle jag genast på fläcken ränna huvudet ut genom den här timmerväggen.»

»Men, Jim, efter nå'n tid skulle du inte vara rädd för honom — du kunde tämja honom.»

»Tämja honom?»

»Ja, de' ä' så lätt så. Alla djur ä' tacksamma för vänlighet och god behandling, å de' kan aldrig falla dom in att skada en människa, som ä' snäll mot dom. De' kan du läsa om i snart sagt va' bok som helst. Försök bara — de' ä' allt va' jag begär — försök bara i ett par tre da'r. O, om en liten tid har du fått honom så tam, att han älskar dig och ligger i sängen tillsammans me' dig å inte vill vara skild från dig en enda minut, å du kan ta å linda honom omkring halsen på dig och sticka hans huvud i-munnen på dig.»

»Nej, snälla, goa massa Tom, tala inte så där! Jag kan inte stå ut me' å höra de'. Han skulle låta mig sticka hans huvud i min mun av tacksamhet, säger ni! Nej, han kunde ge sig den på att han finge vänta, innan jag ba' honom om'et. Å jag vill inte ha honom hos mig i sängen heller.»

»Ä, var inte dum nu, Jim. En fånge måste ha något älsklingsdjur, å om aldrig nå'n har haft en skallerorm förut, kan du väl begripa, att de' ä' mer ära att vinna, om du blir den första, som försöker de', än om du hittar på vad som helst att rädda ditt liv på.»

»Men jag bryr mig inte om en så'n ära, massa Tom. Om ormen tar å biter av mig hakan, var ä' äran då? Nej, massa Tom, nå' så'nt vill jag inte befatta mig me'.»

»Äh, ditt dumhuvud! Kan du inte försöka åtminstone? Jag vill ju bara, att du ska' försöka — du behöver inte alls fortsätta me' de', om de' inte går bra.»

»Men om ormen hugger mig, medan jag håller på och försöker me' honom, ä' de' på en gång slut me' alla mina bekymmer. Jag gör gärna nästan vad som helst, som inte å' oförnuftigt, men om ni, massa Tom å Huck, [ 343 ]skaffar hit en skallerorm, som jag ska' tämja, kilar jag min väg härifrån, de' ä' säkert, de'.»

»Nåja, så få vi väl låta de' vara, då, efter du ä' en så'n tjurskalle. Vi kan skaffa några snokar åt dig å du kan binda några knappar vid stjärten på dom å låtsas, att de' ä' skallerormar, så tänker jag att de' får duga.»

»Ja, dom kan jag tåla, massa Tom, men ta mig katten kunde jag inte reda mig lika bra utan dom också, det säger jag er. Jag har aldrig vetat förut, att de' va' så mycke' bråk ä besvär me' att vara en fånge.»

»Jo, men de' ä' de' alltid, om man gör de' riktigt. Har du några råttor här?»

»Nej, massa, jag har inte sitt nå'n.»

»Nå, då ska' vi skaffa dig några.»

»Men, massa Tom, jag vill inte ha några råttor här. De' ä' de' gemenaste kräk till å störa en människa å dom springer över en å biter en i tårna, då man försöker att få sova. Nej, massa, ge mig snokar, om jag ska' ha nå' tocke där, men skaffa inte hit nå' råttor, för jag har knappast nå'n användning för dom.»

»Men, Jim då, du måste ha dom, för alla andra fångar ha råttor, så krångla inte nå' mer för de' nu. Fångarna ä' aldrig utan råttor — de' finns inte ett enda exempel på att en fånge har varit utan råttor. Å dom tämjer dom å pysslar om dom å lär dom konster, å dom blir så tama å sällskapliga som flugor. Men du måste spela för dom. Har du nå'nting att spela på?»

»Jag har inte nå' annat än en grovkam å en papperslapp å en mungiga, men jag tror inte att dom ä' mycke' förtjusta i en mungiga.»

»Jo, de' ä' dom. Inte må du tro att dom bry sig om va' slags musik de' ä'. En mungiga duger mer än väl för en råtta. Alla djur tycka om musik — å i ett fängelse ä' dom alldeles förtjusta i den, å allra mest i sorglig musik, å nå' annat slag kan man inte få fram ur en mungiga. De' intresserar dom alltid, å dom kommer [ 344 ]fram för att se efter, huru de' står till me' dig. Jo, du mår ju bra, de' ä' ingen fara me' dig. Å så ska' du sitta på sängen om kvällarna, innan du går å lägger dig, å tidigt om mårnarna å spela på din mungiga — spela 'Sommarens sista ros' — de' finns ingenting, som kniper dom fortare än den — å när du har spelat omkring två minuter, ska' du få si, att alla råttor å ormar å spindlar börjar att känna sig oroliga för dig å kommer fram. Å dom kommer att springa å kräla omkring på dig överallt, så du kommer att få riktigt roligt.»

»Ja, de' får dom nog, gissar jag, men huru kommer Jim att få de'? Sannerligen jag kan begripa, va' de' ska' tjäna till. Men jag ska' väl göra de' ändå, om de' ä' nödvändigt. De' ä' väl bäst, tänker jag, att jag håller djurena vid gott humör, så jag inte har ofrid i huset.»

Tom stod och tänkte efter, om det inte kunde vara någonting annat, som också borde göras, och om en stund säger han:

»O, jag hade så när glömt en sak. Tror du, att du skulle kunna sköta en blomma här?»

»Jag vet inte, men kanske jag skulle kunna de', massa Tom. Men de' ä' bra mörkt här inne, å jag behöver inte nå'n blomma heller, å jag skulle få förfärligt mycke' besvär me' henne.»

»Ja, men försök ändå. Några andra fångar ha gjort de' också.»

»Ett så'nt där stort kungsljus, som sir ut som en kattsvans, kunde växa här, tror jag, men de' skulle inte vara värt hälften av de' besvär, som de' skulle kosta.»

»Tro inte de du. Vi ska' skaffa dig en liten planta, å du ska' plantera henne i hörnet där borta å sköta henne. Å du ska' inte kalla henne för ett kungsljus, utan du ska' kalla henne för Pitchiola… de' ä' hennes rätta namn, när hon ä' i ett fängelse. Å du ska' vattna henne me' dina tårar.»

[ 345 ]»Men jag har ju fullt opp me' källvatten, massa Tom.»

Du får inte använda källvatten, utan du måste vattna henne me' dina tårar. De' ä' på de' sättet dom alltid gör.»

»Ja, men kan inte jag få vattna en så'n där kungsljus-blomma me' källvatten, fastän en annan har vattna' sin blomma me' tårar?»

»Nej, de' går inte an… du måste vattna henne me' tårar.»

»Men då kommer hon alldeles säkert att dö, massa Tom, för jag gråter aldrig nå'nsin.»

Nu var Tom i klämman. Men han funderade på saken, och så sade han, att det nog ginge för honom att gråta, om han gnede sig duktigt i ögonen med en lök. Han lovade honom att gå till negrernas hyddor och lägga en, så att ingen såge det, i Jims kaffemugg morgonen därpå. Jim sade, att han lika gärna ville ha tobak i kaffet, och han hade så mycket att anmärka däremot och mot allt arbete och besvär han skulle få med att sköta kungsljusplantan och spela mungiga för råttorna och kela med ormar och spindlar och andra sådana otäckingar, utom allt annat arbete han hade med att göra pennor och inskriptioner och dagböcker och allt möjligt, som gjorde det mera bråkigt och besvärligt och ansvarsfullt att vara en fånge än vad annat som helst, som han någonsin hade gjort, att Tom nästan alldeles förlorade tålamodet med honom, och sade, att han hade det allra utmärktaste tillfälle, som någonsin i världen någon fånge hade haft, att göra sig namnkunnig, och ända förstod han inte att uppskatta det, och att all möda vore nästan förspilld på honom. Då blev Jim ledsen och sade, att han aldrig mera skulle bära sig så illa åt, och därpå gingo Tom och jag in och lade oss.