Huckleberry Finns äventyr/Kapitel 39

←  Kapitel 38

Huckleberry Finns äventyr av Mark Twain Översättare: Petrus Hedberg Kapitel 39

Kapitel 40  →

XXXIX.

På morgonen gingo vi in till staden och köpte en råttfälla av ståltråd och togo den med oss ned i källaren och öppnade det bästa råtthålet, och om en timme ungefär hade vi fångat femton de präktigaste råttor man någonsin kan tänka sig; och så togo vi fällan och ställde den på ett säkert ställe under tant Sallys säng. Men medan vi voro ute och letade efter spindlar, fann lille Thomas Franklin Benjamin Jefferson Elexander Phelps fällan och öppnade luckan på henne för att se efter, om råttorna skulle komma ut, och det gjorde de; och tant Sally kom in, och när vi kommo tillbaka, stod hon oppe på sängen och gallskrek, och råttorna gjorde allt vad de kunde, för att hon inte skulle ha tråkigt på en stund. Så tog hon och slog dammet ur kläderna på oss med en käpp, och vi fingo hålla på i två timmar till för att fånga femton eller sexton andra råttor bara för den där klåfingriga pojkvaskens skull, och de voro ändå inte av prima vara, då vi vid första varpet hade fått de bästa som funnos. Jag har aldrig sett en vackrare samling av råttor, än det där första varpet var.

Vi fingo ihop en massa de utmärktaste spindlar av flera olika slag och skalbaggar och grodor och larver och sådant där, och vi tänkte ta ett bålgetingbo också, men det gjorde vi inte, för familjen var hemma. Vi uppgåvo inte planen helt och hållet, utan stannade kvar hos dem så länge vi kunde, för vi tänkte, att vi kanske skulle kunna trötta ut dem eller att de skulle trötta ut oss, och det gjorde de. Men så kommo vi i sällskap med dem, och de gåvo oss en kyss både här och var, och så blev allt nästan gott och väl igen, men det var en smula kinkigt för oss att sätta oss. Och så gingo vi och sökte ormarna och fingo tag i ett par dussin snokor och lade dem i en säck och buro upp den på vårt rum, och då var det just tid att äta kväll, och ett riktigt gott dagsverke hade vi bakom oss. Om vi voro hungriga? Jo, det kan ni lita på.

När vi kommo tillbaka opp på vårt rum, fanns det inte en enda orm kvar där — vi hade inte bundit igen säcken riktigt, och de hade letat sig ut och kilat sin väg. Men det gjorde inte så mycket, då de ju ännu voro någonstädes i närheten, och vi tänkte, att vi nog skulle kunna få fatt på några av dem igen. Det var inte brist på ormar där, må ni tro. Man såg, huru de föllo ner då och då, än från taksparrarna och än från andra ställen, och vanligtvis hamnade de på ens tallrik eller bakpå halsen eller på något annat ställe, där man inte alls ville ha dem. Men de voro mycket vackra och strimmiga, och det fanns inte något ont i dem, om de också hade kommit en hel miljon, men det tänkte aldrig tant Sally på, utan hon avskydde allt vad ormar heter, av vad slag de än voro, och hon kunde inte med dem på något vis, huru man än försökte att ställa det. Och varenda gång någon av dem kom nerdansande på henne, så kastade hon ifrån sig vad det än var, som hon höll på med, och sprang på dörren. Jag har aldrig sett maken till kvinna. Och man kunde höra ända till Jericho, huru hon skrek. Man skulle inte ha kunnat förmå henne att ta i en av dem med en tång en gång. Och om hon vände sig och fann en orm i sängen, kastade hon sig ut ur sängen och gav till ett tjut, så man hade kunnat tro, att elden var lös. Hon väsnades så, att gamle herrn sade, att han nästan kunde önska, att aldrig några ormar hade blivit skapade. Och när varenda orm var borta ur huset, och man inte hade sett någon enda av dem på en hel vecka, var tant Sally ändå inte lugn, nej, hon hade inte lugnat sig på långt när. Om hon satt och tänkte på någonting och man rörde vid henne bak i nacken med en fjäder, hade hon nästan kunnat hoppa ur strumporna. Det var mycket besynnerligt, tyckte jag, men Tom sade, att alla kvinnfolk voro på det där sättet; de voro så skapade, sade han, av ett eller annat skäl.

Vi fingo oss en avbasning varenda gång en av våra ormar kom i hennes väg, och hon sade, att de avbasningarna voro ett ingenting mot vad hon skulle ge oss, Om vi någonsin droge in dem i huset igen. Jag frågade inte ett dyft efter hennes avbasningar, för de voro just som ingenting, men jag var arg över allt besvär vi hade att få tag i en ny samling. Men vi fingo ihop dem till slut ändå, och alla de andra sakerna med, och aldrig har man väl någonsin sett en stuga, där det gått så muntert till som i Jims, när alla de där djuren kommo fram för att höra på, då han spelade, och krälade opp på honom. Jim kunde inte med spindlar, och spindlarna kunde inte med Jim, och därför lade de sig på lur för honom och höllo honom i en ständig oro. Och han sade, att det knappast fanns något rum i sängen för honom för kvarnstenen och råttorna och ormarna, och om det också hade varit det, hade inte en människa kunnat sova där ändå, sådant liv höllo de för beständigt, sade han, för de sovo aldrig någonsin alla på en gång, utan turade om med varandra, så att när ormarna lågo till kojs, voro råttorna oppe på däcket, och när råttorna gingo och lade sig, övertogo ormarna vakten, så att han alltid hade ett parti under sig, och det andra partiet lekte cirkus ovanpå honom, och om han steg opp för att söka sig en annan plats, där han kunde lägga sig, begagnade spindlarna tillfället att anfalla honom på vägen. Han sade, att om han någonsin komme ut därifrån, skulle han aldrig någonsin vilja bli fånge igen, nej, inte för aldrig det.

Om tre veckor hade vi allting i ganska god ordning. Skjortan hade vi ganska tidigt skickat till honom i en pastej, och varenda gång en råtta bet Jim, steg han opp och skrev litet i sin dagbok, medan bläcket rann; pennorna voro färdiga, och inskriptionerna och allt det där var inristat på kvarnstenen; sängfoten var avsågad, och vi hade ätit opp sågspånen och fått alldeles ohyggliga magplågor av den. Vi trodde, att vi skulle dö alla tre, men det gjorde vi inte. Det var den mest svårsmälta sågspån jag någonsin råkat på, och detsamma sade Tom också. Men, som jag sade, så hade vi äntligen allting färdigt ändå, och vi voro riktigt duktigt uttröttade alla tre, och allra mest Jim. Gamle herrn hade skrivit ett par gånger till plantagen nedanför Orleans, att de skulle komma och hämta sin förrymde nigger, men hade inte fått något svar, därför att det inte fanns någon plantage med det namnet där. Nu beslöt han sig för att annonsera om Jim i S:t Louis- och New Orleans-tidningarna. När han nämnde S:t Louis-tidningarna, gick det en kall rysning genom mig, och jag insåg, att vi nu icke hade någon tid att förlora. Då sade Tom, att vi nu skulle ta ihop med de annenyma breven.

»Va' ä' de'?» frågade jag.

»Jo, de' ä' att man varskor fångvaktarna om, att nå'nting ä' i görningen. Ibland gör dom de' på ett sätt å ibland på ett annat. Men alltid ä' de' nå'n, som spionerar, å han underrättar guvernören på slottet. Då Ludvig den Sextonde tänkte rymma ur Tullerierna, va' de' en piga, som gjorde de”. De' ä' ett mycket' bra sätt, å så ä' de' me' de annenyma brevena också. Vi ska' begagna båda sättena. Å ibland brukar fångens moder byta kläder me' honom, å hon stannar kvar i fängelset, å han smyger sig ut i hennes kläder. Vi ska' göra de' me'.»

»Ja, men Tom, va' ska' de' tjäna till att varsko nå'n, att nå'nting ä' i görningen? Låt dom ta reda på de' själv, om dom kan — de' ä' dom, som ska' hålla vakt.»

»Ja, nog vet jag de' också, men man kan inte lita på dom, då jag tänker på, huru dom ha burit sig åt under hela den här tiden — dom ha ju låtit oss göra varenda smula, vet jag. Dom ä' så omisstänksamma å trånghuvade, att dom inte märker någonting alls. Å därför, om inte vi underrättar dom om de', kommer inte så mycke' som en katt en gång att försöka att hindra oss, å efter allt besvär å bråk vi ha haft me' den här rymningen, skulle de' bara bli strunt av alltihopa; de' skulle inte vara nå'nting me' den alls — inte nå'n stil i den.»

»Men vet du, Tom, va' mig angår, så ä' de' just de' sättet, som jag skulle tycka mest om.»

»Så dumt du kan prata!» säger han med en förtretad min.

»Ja, inte tänker jag beklaga mig. Gör som du vill, gärna för mig. Hur tänker du göra i fråga om pigan?»

»Du ska' vara pigan. Du ska' smyga dig in vid midnatt å knycka den där gula klänningen.»

»Ja, men Tom, då blir de' ju bara bråk i morgon, för flickan har kanske inte flera än den klänningen.»

»Det vet jag, men du kommer inte att behöva den mera än en kvart, medan du bär de' annenyma brevet och skjuter in de' under främre förstu'dörren.»

»Nå, så kör för de', då. Men nog skulle jag väl kunna bära de' lika bra, om jag vore klädd i mina egna kläder.»

»Men du skulle inte vara lik en piga då — skulle du de', kanske?»

»Nej, men de' finns ju ingen, som kan si, vem jag är lik.»

»Nå, va' gör de' till saken? Va' vi ha att tänka på, de' ä' att vi ska' göra vår plikt å inte bekymra oss om nå'n ser oss eller inte. Har du då inte alls nå' principer?»

»Låt gå då — jag ska' inte säga nå'nting — jag ska' vara pigan. Vem ska' vara Jims mamma?»

»De' ska' jag vara. Jag ska' knycka en klänning av tant Sally.»

»Då måste du stanna kvar i huset, när Jim å jag ge oss i väg.»

»Sällan. Jag ska' stoppa Jims kläder fulla me' halm å lägga dom på sängen, så får dom föreställa hans moder i förklädnad, å Jim får ta negerkvinnans klänning av mig, å vi rymmer tillsammans alla tre. Då en fin å förnäm fånge rymmer, säger man, att han flyktat. De' kallas till exempel alltid så, när en kung rymmer. Å på samma sätt ä' de' me' en konungs son — å de' gör inte nå' till saken, om han ä' en naturlig eller en onaturlig son.»

Tom skrev nu det annenyma brevet, och jag knyckte den gula klänningen den natten och satte den på mig och stack in brevet under dörren på framsidan av huset, som Tom hade sagt mig, att jag skulle göra. Brevet lydde så här:

Akta er. Faror stå för dörren. Håll skarp utkik.

En okänd vän

Natten därpå satte vi opp en tavla, som Tom hade ritat, och som föreställde en dödskalle med två korslagda benknotor, på förstugudörren, och nästa natt en annan tavla, föreställande en likkista, på bakdörren. Jag har aldrig i mitt liv sett en familj i en sådan ängslan. De hade inte kunnat vara mera skrämda, om huset hade varit fullt av spöken, som hade legat och lurat på dem bakom allting och under sängarna och svävat omkring i luften. Om de smällde i en dörr, hoppade tant Sally upp och skrek: »Hu!» Om någonting föll ned på golvet, hoppade hon opp och skrek: »Hu!» Om man råkade röra vid henne oförvarandes, gjorde hon på samma sätt; hon tordes inte sitta stilla en längre stund med ansiktet vänt åt samma håll, då hon oupphörligt fruktade för, att det var någonting bakom henne — och därför snurrade hon oupphörligt omkring helt plötsligt och skrek: »Hu!», men innan hon hade snott sig ett två tredjedels varv, snurrade hon tillbaka igen och sade detsamma igen. Och hon var rädd för att gå och lägga sig, men hon vågade icke sitta uppe. Det gick således alldeles utmärkt bra för oss, menade Tom; han sade, att han aldrig hade sett någonting, som gått så efter uträkning, och därav, sade han, kunde man se, att det var riktigt gjort.

Och nu skulle minan springa, sade han. Morgonen därpå i dagbräckningen hade vi ett nytt brev färdigt, men vi voro rådvilla, huru vi skulle göra med det, då vi hade hört dem säga, när vi åto kväll, att de skulle låta en nigger sitta och vakta vid vardera dörren hela natten. Tom klättrade utför åskledaren för att spionera, och niggern vid dörren åt bakgården satt och sov, och Tom stack fast brevet bak i halsen på honom och kom tillbaka. Det brevet lydde så här:

Förråd mig inte, för jag önskar vara er vän. Ett band av de oförvägnaste mördare från indian-territoriet tänker i natt stjäla eran förrymda nigger å dom ha försökt å skrämma er, så ni ska' stanna inne i huset, å inte hindra dom. Jag tillhör bandet, men jag har en smula relijon i mig och vill slippa ifrån dom å föra ett hederligt liv igen å jag vill nu förråda för er deras jävelska plan. Dom tänker smyga sig hit norrifrån utefter stakete' presis vid midnatt me' en falsk nyckel å gå in i niggerns køja å ta ut'en. Jag ska' stå ett stycke ifrån å blåsa i en trumpet, om jag sir nâ'n fara, men jag tänker inte göra de', utan jag tänker bräka som ett får, så snart dom ha kommit in i huse', å inte blåsa nå' alls, å medan dom då håller på å ta lös kedjorna på'n ska' ni smyga er dit å stänga in dom å kan skjuta dom, om ni vill. Gör inte på nå' annat sätt, utan alldeles precis som jag har sagt er, för om ni gör de', så kan dom misstänka nå'nting å ta till schappen. Jag vill inte ha nå'n belöning, för de' ä' nog för mig att jag vet, att jag har gjort rätt.
En okänd vän