I Hamburg, en gammal bokhållares minnen/Kapitel 13
| ← XII. Från Raboisen till Blankenese |
|
XIV. I sällskapslifvet och på emigrantskeppet → |
XIII.
Vid Flodstranden.
Den sena aftonen fann Gustaf Blom och hans
vänner ännu på terrassen utanför »Fährhaus», det
på en af höjderna vid Blankenese belägna värdshuset, från hvilket man njuter af en vidsträckt
utsigt öfver Hamburgs och Altonas omgifningar.
Elbes breda vattenyta färgades purpurröd af den nedgående solen, och fiskarbåtarnes segel lyste ännu rödare i aftonglöden. Öfver vattenspegeln for blicken till det hannoverska »Altenland», Hamburgs förnämsta fruktträdgård, som låg såsom en oöfverskådlig grön karta, i skarp motsats till högra Elbstranden, hvilken vid Blankenese höjer sig i kägelformiga kullar.
På kullarnes nedersta sluttningar och djupt ned i dalsänkningarne ligga Blankeneses små korsverkshus, af hvilka många äro målade i brokiga färger och alla betäckta med ofantliga tegelstenstak samt inbäddade mellan grönskande trädgårdar.
Det var åter flodtid, och Elbe steg till dörren af de lägst belägna husen, förande med sig mången fiskarbåt, som med rik laddning återvände från Cuxhaven eller till och med från Helgoland. I dörröppningarne syntes kraftiga qvinnogestalter i den egendomliga drägten med de mörka färgerna, som bäras i Blankenese och som ega synbarlig förvandtskap med holländska drägter samt också med Amagerfolkets utanför Köpenhamn. I de gröna trädgårdarne, mellan de röda husen, hvilka göra en så brokig motsats till qvinnornas allvarliga, nästan dystra utstyrsel, lekte halfnakna barn, miniatyrafbilder af de kraftiga fiskrarne, som nu stego ur båtarne.
Det var första gången Gustaf Blom betraktade denna tafla, hvilken han fann ganska intagande; och när han från fiskarbyn under sina fötter åter vände blicken utåt Elbe, såg han huru de stora skeppen, som voro på uppväg till Hamburg, utan tillhjelp af segel, af flodvattnet fördes mot strömmen och med rask fart ilade förbi Nienstedten och framåt Hamburgs hamn.
Men man sysselsatte sig icke endast med den vackra utsigten. Det glada sällskapet hade med tysk grundlighet firat Gustaf Bloms återvändande till det fria lifvet, och glädjemåltiden hade varit lika rik i materielt afseende, som den var öfverflödande på vänskapsfulla skålar och entusiastiska »lebe hoch»!
När solen sjunkit ned bortåt Stade eller någonstädes ännu längre bort mot Elbmynningen, kom man först att tänka på, det man redan försummat den sista ångbåten för dagen och att man troligtvis icke kunde återvända till Hamburg förrän påföljande morgon, såvida man ej föredrog att till fots tillryggalägga den långa vägen eller möjligtvis kunde befrakta någon fiskare, hvilken styrde sin kosa till staden.
Max Keller, hvilken för längesedan tycktes hafva återvunnit sitt sorglösa lynne, föreslog att man skulle tillbringa natten i Blankenese och från Süllberg se solen gå upp. Dagen derpå vore ju en söndag, då man icke behöfde begifva sig till kontoret och som man ej gerna kunde börja bättre än med att dyrka solen från toppen af Süllberg.
Herr Grünbein, hvilken helst ville vakna i sin egen säng, enligt hvad han ansåg sig böra förklara, opponerade sig mot den af Max Keller föreslagna soldyrkan och röstade för återvändande till staden antingen på det ena eller det andra sättet.
Några af sällskapet förenade sig med Max Keller, andra instämde med herr Grünbein. Saken underkastades formlig diskussion, sedan naturligtvis nya förfriskningar först reqvirerats, och när natten redan för längesedan stadgat sitt välde öfver vatten och land samt månen hunnit ett godt stycke öfver skogsparken vid Dockenhude, satt sällskapet ännu på terrassen utanför »Fährhaus» och öfvervägde skälen för och emot.
Den liflige diskussionen hindrade icke att många nya »lebe hoch!» utbragtes för Gustaf Blom samt att herr Grünbein reguliert hvar tionde minut ansåg sig, såsom den äldste i sällskapet, böra föreslå en ny skål för den gamla firman vid Alter Wandrahm, och att denna skål lika reguliert dracks under de lifligaste uttryck af erkänsla såväl för firman som för herr Grünbein, hvilken så välvilligt åtog sig att föreslå en skål, som hvar och en hade velat föreslå, om sådant kunnat anses passande, då herr Grünbein, den äldste korrespondenten och dertill firmans prokurist, sjelf var närvarande.
Gustaf Blom deltog icke i den lifliga diskussionen, hvaremot han kände sig lockad att göra en lustvandring helt allena vid den mörka stranden, för att derifrån betrakta månglansen på flodytan.
Denna plan satte han också i verket, då allmänna uppmärksamheten åter var riktad på ett nytt tal, det tionde i ordningen, af herr Grünbein till förmån för firman Schmidt, Schmidt & Schmidt. Han vandrade utför de många trapporna, som från »Fährhaus» leda ned till stranden och stod slutligen vid flodkanten, der han snart försjönk i de ljufva betraktelser, i hvilka han ansåg sig berättigad att sjunka, när han ännu en gång erinrade sig hvad Ascher Lazarus berättat om fröken Elises besök vid Neuer Steinweg.
Gustaf Blom beundrade månens milda glans och tänkte på den milda glansen uti ett par blå ögon, då han obehagligt öfverraskades af några röster, som läto höra sig ej långt från honom och som tillkännagåfvo att han ingalunda var ensam på denna plats.
Han tänkte att det var några af kamraterna, som följt honom och ville återföra honom till det glada laget utanför »Fährhaus» och derför drog han sig ännu djupare in i skuggan af ett invid stranden beläget hus, ty han hade beslutat att ej ännu återvända till det öfriga sällskapet. Men så upptagen han än var med sina egna ljufva månskensfantasier, förnam han dock snart att de röster som läto höra sig i grannskapet och hvilka talade platt-tyska, icke tillhörde någon af kamraterna. Han ämnade, efter den upptäckten, icke vidare bekymra sig om dessa främmande röster, då han i en af dem igenkände en stämma, vid hvilken han ovilkorligt rycktes ifrån alla månskensfantasier och fördes till tanken på den obehagliga förflutna veckan.
— Den rösten kan omöjligt vara någon annans, än Peter Kühns, — sade Gustaf Blom för sig sjelf.
Hvad hade väl Peter Kühn att göra vid Blankenese på denna tid af dygnet? Hans närvaro der kunde svårligen vara orsakad af några ärliga affärer, tänkte kontoristen.
Gustaf Blom stod orörlig och utan att på något afstånd kunna varseblifvas i den djupa skuggan. Sjelf kunde han deremot utan svårighet observera hvad som tilldrog sig i månskenet längre ned vid stranden. Han såg två karlar nalkas. I den ena igenkände han genast Peter Kühn. Någon tvekan i afseende på dennes närvaro var icke längre möjlig. Nu gälde det endast att se hvad de begge karlarne ämnade företaga sig.
Det var troligtvis samme man, tänkte Gustaf Blom, den der andre karlen, som rodde båten den aftonen, då han sjelf bortfördes på de ödsliga kanalerna. Peter Kühn och den der kamraten voro väl ännu en gång ute på rof.
Ebbtiden hade nyss förut lemnat ett vidsträckt mellanrum mellan det hus, invid hvars vägg Gustaf Blom tagit plats, och den punkt, på hvilken de begge karlarne stannat för att, såsom det tycktes, hålla en öfverläggning. Nu var det dock slut med ebben, och vågorna började slå högre upp på stranden. Nära vår observators plats låg en liten båt, ännu till hälften på det torra, men floden vätte redan dess akter och steg allt högre upp mot relingarna.
De begge karlarna drogo båten ett stycke längre upp på stranden, så att vattnet ännu icke kunde göra den flott, hvarefter de, lutande sig mot förstammen, fortsatte sitt samtal.
— Vi måste snart passa på floden för att komma tillbaka i rätt tid — sade den ene.
— Flodtiden har knappt börjat, — svarade den andre. — Och jag tror att vi göra klokast, om vi här vänta in den stora »Ewer», som i natt skall komma upp från Brunshausen. Det är nog troligt att vi då kunna göra oss ett kap.
Ännu ett rån, ett sjöröfveri, tänkte Gustaf Blom. Den här gången ämna de anfalla en hel »Ewer».
En »Ewer» är en stor båt, som med en mast och ett enda, men stort segel och egendomligt byggd förstam begagnas af fiskrarne på Elbe och med hvilken en Blankenesare ofta vågar sig långt ut i Nordsjön. »Ewer» kallas också de stora farkoster, som i Hamburgs hamn föra varor till och från skeppen.
— Det är samma »Ewer», som vi länsade i förra månaden, — tillade Peter Kühn.
Jo jo, det tror jag nog, tänkte Gustaf Blom, men fann de begge männens oförskämdhet nästan kolossalare än han föreställt sig. Han fasade för den djerfhet, som dref två personer att angripa en hel stor »Ewer» med kanske tre eller fyra mans besättning. Men ju vådligare han fann deras förehafvande vara, desto ifrigare blef han att ändtligen kunna afslöja en bof, som så länge lyckats trotsa rättvisan. För att bättre kunna uppfatta den försmädliga platt-tyskan, med hvilken Gustaf Blom ännu icke lyckats göra sig riktigt förtrogen, tog han ett par steg fram åt hörnet af det hus, der han funnit skydd mot månens klara sken.
Denna rörelse kunde han dock icke utföra alldeles ljudlöst. Sanden knarrade under hans fötter och väckte de begge karlarnes uppmärksamhet.
— Är det någon i grannskapet? — sade Peter Kühn till kamraten och spejade omkring sig.
— Det lät som någon kommit ut från stugan der, — sade den andre karlen, hvilken också blickade forskande åt alla sidor.
Under ett par minuter fortforo de att se sig omkring. Mörkret var dock så starkt invid det hörn, der Gustaf Blom stod, att han icke kunde upptäckas af dem som befunno sig på den af månen skarpt belysta delen af stranden. Han förhöll sig tyst, afvaktande hvad han derefter skulle få se och höra, men också fullt beredd på att förr eller senare upptäckas af de begge karlarne, ett ögonblick som just icke fylde honom med stort förtroende, ehuru han visst icke öfvergafs af sin vanliga fasta förtröstan på en god utgång. Denna gång lifvades han dessutom af begäret att komma en förbrytare på spåren.
— Det är Lüttjohanns hus, — sade Peter Kühn, då han icke lyckats upptäcka hvarifrån det nyss hörda ljudet kommit. — Tror du att han är hemma?
— Lüttjohann är ute vid Helgoland, — svarade den andre. — Men hans hustru och hennes gamle far äro väl ännu hemma. De skulle på morgonen begagna sig af flodtiden för att fara till Hamburg. Det är deras båt som ligger förtöjd på andra sidan om hörnet. Kanske att de börja rusta sig till färden. Ser du om det lyser ur något fönster?
— Härifrån ser jag ingenting, — sade Peter Kühn, — men jag skall gå om hörnet och se in från landsidan.
Detta var just icke i öfverensstämmelse med Gustaf Bloms önskan. Peter Kühn lemnade båten och styrde sina steg rakt på det hörn, i hvars skydd Gustaf Blom fortfarande höll sig.
Hvad var att göra? I nästa ögonblick skulle Peter Kühn vara framme vid hörnet och den der undandolde upptäckt.
Han klämde sig ännu närmare intill väggen fastän med föga hopp att detta skulle hjelpa honom särdeles mycket. Hjelpen kom från annat håll, ty när Peter Kühn var på blott ett par stegs afstånd, vändes hans uppmärksamhet åter åt båten, hvarifrån kamraten ropade, att en stor »Ewer» syntes ute på floden och nalkades stranden.
Peter Kühn vände sig om och begaf sig ända ned till flodbrädden, hvilken närmat sig ett stycke in på det område, som ännu nyss förut var oberördt af vattnet. Ett ögonblick derefter var han åter tillbaka vid båten, sköt den med kamratens tillhjelp ut i vattnet, och de begge karlarne satte sig vid årorna, roende mot den stora farkosten, som syntes nalkas stranden.
Ämnade de äntra denna stora segelbåt? Allt hade utförts så skyndsamt, att Gustaf Blom icke ens hunnit bilda sig en förmodan om deras afsigt, innan de voro ett godt stycke från stranden.
Hvad skulle han företaga? Han kunde icke störta sig i vattnet för att söka komma den stora segelbåten till undsättning, det insåg han mycket väl. Han kunde ej heller börja ropa på hjelp, ty det skulle sannolikt föga uträtta. Men han kunde åtminstone försöka om icke innevånarne i det hus, bredvid hvilket han befann sig, ville vara honom behjelplige att företaga något, och derföre slog han ett par kraftiga slag på det fönster, som var honom närmast.
Man hörde buller och högljudda röster från vattnet. Gustaf Blom vände åter sina blickar ditåt. Hade ogerningsmännen redan utfört sitt uppsåt? Var den stora farkosten redan äntrad? Besättningen var kanske mördad? Nej, skratt och muntra röster läto höra sig. Det kunde icke vara mord och plundring på färde.
De hafva troligtvis träffat på kamrater, tänkte Gustaf Blom. Äfven den stora farkosten är kanske ett röfvarfartyg. Innevånarne i Blankenese pläga måhända drifva äfven andra yrken än fiskrarnes. Att söka hjelp här vore möjligtvis förspild möda och endast ledande till motsatsen af hvad han åsyftat.
Gustaf Blom gjorde i största hast dessa reflexioner och drog sig åter in i skuggan, då en dörr öppnades och en qvinna visade sig, hållande en lykta öfver sitt hufvud och riktande sina blickar utåt vattnet.
De begge farkosterna hade med den stigande floden drifvit in till stranden, hvars ännu torra del deremot drog sig allt närmare det hörn, der Gustaf Blom befann sig. Det var troligt att huset vid den tid på dygnet, då floden nått sin höjdpunkt, stod alldeles invid vattnet. Kanske att det sistnämnda steg ett stycke uppåt husets vägg. Hvart skulle Gustaf Blom då taga vägen? Så betänklig belägenheten än föreföll honom, ville han dock icke på några vilkor aflägsna sig. Han måste hafva reda på hvad Peter Kühn ämnade företaga och hvad denne menade med det uttryck, som undfallit honom, om att han ville invänta en »Ewer» från Brunshausen för att göra sig ett kap.
Peter Kühn och den man, som förut varit i hans sällskap, återvände nu med tre andra karlar, segelbåtens besättning.
— Du kommer tidigare än du ämnade och än jag väntade dig, Lüttjohann, — sade qvinnan. — Har fångsten varit god?
— Jag har icke skäl att klaga, — svarade den man, som tilltalats med nyssnämnde namn, — men ... han tycktes tveka att säga ut hvad han menade.
— Men? — sporde qvinnan. — Hvad vill du säga?
— Åh, det är bara Peter Kühn här, som kommer och vill fresta mig med nya affärer.
— Hm, Peter Kühn kan sköta sina affärer på egen hand, tycker jag, — invände qvinnan med sträf röst.
— Men det är så, att vinsten kan blifva stor nog, — menade Lüttjohann.
— Och risken då? — fortforo invändningarne.
— Hvarför stryker Peter Kühn här omkring på natten och stör folk? — sporde qvinnan ytterligare och lät skenet från sin lykta falla helt näsvist ända in på den tillfrågades ansigte.
— Hvem stör jag? genmälde Peter Kühn och såg mycket förvånad ut.
— Oss, vet jag. Ni bultar ju på våra fönster.
— Bultar jag på edra fönster? Det måste ni ha drömt, mor Lüttjohann.
Qvinnan ville icke tro på Peter Kühns försäkran, men den sednare föreslog att man borde undersöka huruvida det fanns någon främmande person i grannskapet.
— Floden stiger, — erinrade Lüttjohann, och snart når den ända till dörren. Skulle här finnas någon obehörig åhörare, blir han nog våt, och det kommer att räcka honom ända till öronen, skulle jag tro, he, he, he!
Mannen skrattade obehagligt, och hans lugnande försäkran, som visserligen afhöll Peter Kühn från att genast upptäcka Gustaf Blom och kanske kasta honom i floden, hade likväl icke någon lugnande verkan på den som för tillfället icke kunde röra sig ur fläcken, fastän han såg huru vattnet kom allt närmare och närmare.
För tillfället undgick han dock att göra närmare bekantskap med det från Nordsjön inströmmande vattnet. Lüttjohann föreslog de andra karlarne att man skulle gå in till honom för att vid en grogg öfverlägga hvad som borde företagas.
Gustaf Blom andades åter lättare och behöfde ej längre befara att så snart på ett eller annat sätt blifva rof för fiskarna i Elbe, hvilket onekligen var en lugnande tanke, och likväl var han missnöjd öfver att hafva blifvit lemnad allena; ty nu kunde han ej längre lyssna till de misstänkta karlarnes samtal och komma underfund med hvad slags affärer Peter Kühn bedref nattetid.
Han var missnöjd öfver att icke hafva uträttat någonting.
Men det var redan längesedan han lemnat kamraterna utanför »Fährhaus». Midnattstimmen var förliden och han hade föga hopp om att åter träffa någon af dem på den plats de innehade, när han smög sig ifrån sällskapet. Han blef derför så mycket angenämare öfverraskad, då han vid sin återkomst fann herr Wulff och herr Krull och alla de andra uttrycka sitt lifligaste bifall öfver den skål, som herr Grünbein just då ånyo afslutat för den vördade och älskade firman.
Herr Wulff tycktes vilja erinra sig, att det var ganska längesedan man utbragt ett »lebe hoch» för festens föremål, och detsamma påminde sig äfven herr Krull samt sedan i ordningsföljd alla de andra kamraterna, hvarför man, för att godtgöra denna försummelse, ropade en hel mängd nya »lebe hoch» för herr Blom.
Men när denna hyllningsgärd var lyckligt afslutad, sjönk månen bakom det höga Kösterberg, och utanför »Fährhaus» blef det temligen mörkt, hvarför man åter upptog det gamla diskussionsämnet, huruvida man skulle stanna öfver natten der man var eller begifva sig till Hamburg, och den diskussionen fortgick till dess solen steg upp öfver Dockenhudes trädtoppar, då sällskapet enhälligt fattade det beslutet, att stanna qvar.
Och så kom herr Grünbein, den till mogna år komne, allvarlige och förståndige herr Grünbein, firmans förste korrespondent och prokurist, och föreslog att hela sällskapet skulle till fots begifva sig till »Jacobs» för att der frukostera.
I muntert tåg bar det af, förbi Dockenhude och nedåt dalen till Mühlenberg, den lilla byn, der Hugo Grotius en gång fann en tillflyktsort och som nu är bebodd nästan uteslutande af sjöfolk, men i hvars grannskap man finner mången praktfull villa, der Hamburgs och Altonas köpmän hvila ut efter allt det myckna »Geschäft», som sysselsätter dem för öfrigt.
Så gick det åter uppför skogbeväxta höjder, från hvars yttre kant man såg öfver långa sträckor af Elbe, och man anlände till byn Nienstädten. Våra fotvandrare började nu möta den ena vagnen efter den andra med söndagsglada hamburgare och altonabor, som begåfvo sig till Blankenese att fira hvilodagen. En och annan stannade i Nienstädten, under det ett öfvervägande flertal fortsatte vägen till den plats kontoristerna hos den stora firman Schmidt, Schmidt & Schmidt den föregående natten innehaft. De sistnämnde slogo sig ned hos »Jacobs» och fröjdade ännu en gång sina blickar med utsigten öfver den mäktiga floden och det midtemot Nienstädten liggande Finkenwerder.