I Hamburg, en gammal bokhållares minnen/Kapitel 12

←  XI. Återigen i den stora förstugan vid Alter Wandrahm

I Hamburg, en gammal bokhållares minnen av Claës Lundin XII. Från Raboisen till Blankenese

XIII. Vid Flodstranden  →

XII.
Från Raboisen till Blankenese.

Raboisen är ingalunda det ohyggligaste fängelse på jorden. Det kan till och med betraktas såsom en ganska komfortabel bostad, om man jemför det med många andra öfver- och underjordiska lägenheter, vindsrum och källarvåningar, och mången fattig handtverkare i »Gängeviertel», det tätast bebygda samt för luft och sol minst tillgängliga qvarter i Hamburg, bodde åtminstone på den tid, hvarom här är fråga, visst icke bättre än fångarne i Raboisen.

Men att Gustaf Blom, detta oaktadt, icke fann behag uti vistelsen inom dessa murar, bör icke förvåna någon. Han hade icke ännu fått veta orsaken till sin inspärrning. Han rasade öfver det ovärdiga beteendet, att beröfva honom hans frihet endast derför att hans hatt hittats en natt på en aflägsen plats eller derför att man sett honom bortföras på en trång och smutsig kanal. Om sådana arresteringsorsaker hade han ännu aldrig hört talas, och då ett förberedande förhör anstäldes med honom i fängelset, begagnade han tillfället att i ett helt och hållet osminkadt språk säga »polisherren» allt hvad han tänkte om de hamburgska myndigheterna.

»Polisherren», en gammal hederlig senator, som kände både jus romanum och en myckenhet nyare juridik samt specielt alla hamburgerförordnanden, hade likväl ännu aldrig hört ett sådant språk och betraktade derför den djerfve fången med högsta förvåning. Han inlät sig dock icke uti någon diskussion i ämnet, utan nöjde sig med att framställa många och invecklade frågor, hvilka alla tycktes gå ut på att framkalla en tvetalan hos den tillfrågade i afseende på hans vistelseort den afton, då hans hatt upphittats eller, såsom »polisherren» envisades att kalla det, då han, »förföljd af polisen, kastat sig i en båt och lyckats för tillfället undandraga sig rättvisans arm».

Gustaf Blom var nära att förbanna den dag, han kom till Hamburg. Han kände sig uppretad mot »Ölträdgården», Ascher Lazarus och Sarahs sköna ögon, de krokiga, mörka och vilseledande gatorna, den ödsliga stora platsen, dit han kommit utan att veta huru, den smala och smutsiga gränden och framför allt Peter Kühn, som dragit honom i båten och dermed i förderfvet.

Han längtade rätt hjertligt tillbaka till sin pulpet. Han sträckte ut handen efter brefpackan, som väntade på att besvaras, men det var blott i tomma luften, och dertill i fängelseluften, han grep. Här funnos inga bref att besvara, inga order att anteckna, inga remisser, hvilkas ordentliga ingång skulle erkännas. Huru skulle det nu gå med den gyllene framtiden?

Ändtligen infann sig Max Keller, tryckte hans hand med vänskapens hela värme och talade åtskilliga tröstande ord, men hade ingenting att förkunna om befrielse. Han visade ej heller samma glada lynne, som annars utmärkte honom, utan var tankspridd och blef snart fåordig, hvilket Gustaf Blom ansåg både besynnerligt och allting annat än uppmuntrande.

En af de glada förhoppningarne hade åter ramlat öfver ända, och när kastellanen tillkännagaf, att tiden för besöket vore förbi och Max Keller blott med ett ord i allmänhet, om att vännen borde hoppas på snar rättvisa, begaf sig ut i det fria, var det med bittrare känslor, än någonsin förr, Gustaf Blom tänkte på detta »afskyvärda Hamburg», der han hoppats se sina ungdomsdrömmar så snart förverkligade, men der han ännu icke funnit mycket annat än svårigheter och nu, till råga på allt, ett vanärande fängelse utan minsta skymt till snar befrielse. Detta hade han ingalunda kunnat förmoda, då han kommit till den stora affärsstaden för att studera till »handelsfurste».

Flera dagar förgingo under dessa sorgliga betraktelser. Gustaf Blom underkastades ett förhör hvarje dag, och hade nu för längesedan erhållit full visshet om orsaken till sin arrestering samt till sin fasa funnit att på honom hvilade misstankar för ett afskyvärdt mord.

Att Peter Kühn varit innehafvare af en ring, som någon trott sig igenkänna såsom en af de vid mordet röfvade dyrbarheterna, öfverraskade alldeles icke Gustaf Blom, då han under förhörets fortskridande derom erhöll upplysning, och att den ringen sedermera påträffats hos Ascher Lazarus, förvånade honom ej heller. Han hade ju med egna ögon sett ringen blänka i husdrängens hand och, ett par minuter derefter, observerat att lotterikollektören gömde samma ring i ett förvaringsrum uti sin butik. Men att Ascher Lazarus icke kände på hvad sätt Peter Kühn blifvit innehafvare af denna dyrbarhet, derom var Gustaf Blom på det bestämdaste öfvertygad. Ascher Lazarus är en redbar man, upprepade Gustaf Blom mångfaldiga gånger inför »polisherren».

Veckan led till slut och lördagen var kommen. Den påföljande dagen skulle blifva mycket olika den förflutna söndagen, tänkte Gustaf Blom och erinrade sig med stort nöje huru han då lustvandrat på vallarne och stått på »Stintfang», betraktande den stolta floden med de många skeppen, lustfararne och fiskarbåtarne och hela det glada, solbelysta fria, rörliga helgdagslifvet samt huru han sedan med Max Keller vandrat till Spielbudenplatz och roat sig åt de brokigt hvimlande folkscenerna. Den kommande söndagen skulle icke gifva honom ett sådant nöje. Den skulle tillbringas ensam emellan fängelsemurar, utan sällskap, utan en bok, utan ens en tidning; ty böcker och tidningar i Raboisen öfverensstämde icke med fängelsereglementet. Han skulle ej ens ega trösten af att låta sin fantasi vid röken af en cigarr göra fria utflygter utanför fängelsemurarne, »ins Blaue hinein», ty cigarrer och all annan röktobak voro också stridande mot reglementet.

Gustaf Blom hade således icke särdeles glada utsigter för morgondagen. Det sorgligaste af allt var att han icke vid veckans slut mer än vid dess början visste huru länge det kunde behaga myndigheterna att på endast lösa misstankar qvarhålla honom i fängelse.

Under dessa betraktelser öppnades dörren med det vanliga gnisslandet och rasslandet. Kastellanen stack in hufvudet och befalde fången att följa sig.

— Det är någon som väntar på er dernere, — sade kastellanen och tycktes, till Gustaf Bloms förvåning, icke vara fullt så brutal i sina ord, som vanligt.

Gustaf Bloms förvåning blef nästan lika stor, då han i kastellanens rum träffade Ascher Lazarus.

— En rätt skön god dag, herr Blom! — utropade lotterikollektören och kom mot honom med glad uppsyn, som genast gjorde det bästa intryck.

— Ni här, herr Lazarus, — sade Gustaf Blom och skakade hand med sin vän kollektören, betraktande honom med nyfikna blickar för att söka så fort som möjligt utforska hvad detta besök skulle betyda.

Ascher Lazarus, den gamla smutsige pantlånaren, var riktigt vacker denna dag, tyckte den arme fången. Han hade aldrig förr sett det välvilliga draget omkring munnen så tydligt markeradt och de plirande ögonen hade ej heller något annat att uttrycka, än brådskande åstundan att se lyckliga ansigten omkring sig. Gustaf Blom fann att den gamle kollektören erinrade särdeles mycket om den sköna Sarah och han var färdig att applådera en så angenäm företeelse på Raboisen.

— Det är lördag, herr Blom, — började Ascher Lazarus, — och jag kan icke påminna mig den lördag, då jag icke ordentligt gått i synagogan, naturligtvis med undantag af de lördagar, då det varit dragning. I dag är det icke dragning och likväl följde jag icke Salomon och Nathan, då de begåfvo sig till Pool Strasse för att dyrka den ende guden. Jag gick i stället till Raboisen. Kan ni förklara det, herr Blom?

— Ni har bestämdt någon god nyhet, herr Lazarus! — svarade Gustaf Blom och fattade ännu en gång kollektörens hand. — Ni är min bäste vän, herr Lazarus! — och han var färdig att omfamna den som kom med en så glad uppsyn. Han hade otvifvelaktigt fulländat den omfamningen, om icke kastellanen stått bredvid och med sina loögon beskådat scenen. Gustaf Blom tyckte icke om ointeresserade vittnen till sina varma känsloutbrott, synnerligen om vittnet var en odräglig fångvaktare på Raboisen.

— Först och främst har jag en god butelj vin med mig, herr Blom! Vin fröjdar själen, sade Salomon den praktfulle, som också var Salomon den vise.

Ascher Lazarus tog fram en vacker butelj »Liebfrauenmilch». Gustaf Blom kände sig rörd öfver kollektörens vänlighet och hade verkligen ingenting emot att styrka sig med ett godt glas »Liebfrauenmilch». Han ville dricka kollektörens skål, sade han.

Kastellanen förklarade dock, att detta stred helt och hållet mot reglementet. Han kunde omöjligt tillåta att någon besökande medförde förfriskningar till fångarne.

Den välvillige kollektören stod helt försagd och tummade på sin »Liebfrauenmilch». En sådan motgång hade han icke beräknat. Den långa, smärta flaskan kostade hans vackra preussiska thaler i godt, oskafvet silfver, och han hade af hjertans lust fröjdat sig vid tanken på den belåtna min herr Blom skulle göra, när första glaset blifvit drucket och Ascher skulle uppmana den »gode herr Blom», att äfven tömma det andra, hvarefter man helt långsamt skulle njuta af återstoden och derunder sysselsätta sig med ett ganska angenämt samtal, hvilket alltsammans borde hålla den »gode herr Blom» skadeslös för det myckna onda han utstått. Detta skulle vara en sann sabbatsglädje för den välvillige lotterikollektören.

Nu kom den gemene fångvaktaren och förstörde hela den vackra planen. Hvad skulle Ascher Lazarus nu göra med sin »Liebfrauenmilch?»

— Herr Lazarus, — sade Gustaf Blom, som kände medlidande med kollektörens förändrade uppsyn, hvilken öfvergått från det gladaste rosenrödt till det bedröfligaste gråbrunt, — jag är er mycket tacksam för er vänlighet, men eftersom den icke öfverensstämmer med reglementet, så anhåller jag att ni behagade dricka ett glas med mig ... Jag hoppas, — fortfor han, vänd till kastellanen, — att det icke strider mot reglementet, om jag skickar efter en butelj vin för att bjuda min vän?

— Jo, herr Blom, — svarade kastellanen (han sade »herr» Blom den dagen), — det är verkligen stridande mot reglementet. En fånge har icke rättighet att förse sig med något, som kommer utifrån. Han måste hålla sig till hvad inom fängelset finnes att tillgå, och jag är verkligen för närvarande i tillfälle att låta er af mig få köpa en flaska vin.

Gustaf Blom var nära att utbrista i vreda ord mot kastellanen för dennes egendomliga sätt att tillämpa reglementet, men Ascher Lazarus lade sin hand lugnande på hans arm och hviskade:

— Se så, ingen öfverilning, min gode herr Blom! Det är ledsamt att jag icke fick tillfälle att bjuda er på ett glas, men jag skall gömma den vackra flaskan för er räkning.

Fången smålog åt Ascher Lazarus och lät sin vrede mot kastellanen sjunka, anmodande den sistnämnde att taga fram en butelj godt vin och tvänne glas.

Kastellanen kom snart fram med en butelj vin, som icke var godt, utan tvärtom riktigt gement dåligt; men i ersättning för det dåliga vinet, på hvilket han sedan skref en räkning med rätt stora siffror, framsatte han trenne glas i stället för tvänne och slog sjelf uti alla tre, drickande herrarne till med en nådig nick och grinade rätt ärligt åt det sura vinet, offrande sig således sjelf för den frikostige fångens skull.

— Nu skola vi tala om affärer, min goda herr Blom, — sade Ascher Lazarus, sedan han med synbar motvilja druckit ur sitt glas. — Herr kastellanen torde nog i dag gifva sitt bifall till att vi tala om den affär, som förskaffat er, herr Blom, nöjet af hans bekantskap. I dag strider det ju icke mot reglementet?

Gustaf Blom väntade att få höra kastellanen göra sin bestämda invändning mot kollektörens förmodan, men någon sådan förnams icke. Tvärtom tycktes kastellanen fullkomligt gilla hvad i det afseendet yttrats och det gick så långt, att han, efter att ensam hafva tömt två tredjedelar af buteljens innehåll, för hvilken sjelfuppoffrande handling Gustaf Blom kände sig mycket tacksam, förklarade sin närvaro numera vara öfverflödig och, lemnande kollektören i fångens sällskap, gick att vaka öfver reglementet i någon annan del af den stora inrättningen.

Ascher Lazarus skulle gerna hafva utan några omvägar tillfredsställt Gustaf Bloms otålighet, men han ansåg sig böra gå i ordning med hvad han hade att säga och uppmanade sin åhörare att lugnt lyssna till en liten redogörelse för de sistförflutna dagarnes tilldragelser och kollektörens derunder genomgångna lidanden.

När kastellanen nu lemnat dem åt sig sjelfva, kunde de väl icke heller, menade Ascher Lazarus, så gerna de för öfrigt ställde sig höga öfverhetens bud till efterrättelse, känna sig förpligtade att fortfarande rätta sig efter reglementet, hvarför flaskan med »Liebfrauenmilch» åter framtogs och vederfors all den ära, som den i så hög grad förtjenade.

— Det var en svår stund, min gode herr Blom — började lotterikollektören derefter, — då man kom och sade mig, att ni blifvit förd till Raboisen. Jag stod just och såg igenom dragningslistan från Frankfurt, som kommit på morgonen, och tänkte finna rätt mången lott från min kollektion på den listan, men underrättelsen om er olycka gjorde mig så förvirrad, att jag icke kunde upptäcka en enda vinst ... Du Israels gud, sade jag och suckade, så att min gamla moder i öfra våningen hörde det och frågade hvarför min själ var så bedröfvad; du Israels gud, sitter nu herr Blom i fängelse. Jag kan försäkra er, herr Blom, att det icke var för de mark, ni är skyldig mig, som jag suckade, men jag har aldrig haft smak för affärer med herrarne på Raboisen. Dessutom är ni min vän och det gjorde mig ondt om er. Men då man kom och sade, att det var fråga om den stygga historien vid Kloster Thor, då gick Frankfurterlistan ännu vildare omkring för mina ögon. Dagen förut hade en herre, som brukar köpa ädla stenar och gamla kuriositeter, sett på en ring, som jag hade i mitt våld och på hvilken jag satte mycket högt värde, ty det var en kostlig klenod. Jag hade haft den ringen sedan förlidet år och hvarje dag tagit fram den och fröjdat mig åt glansen af den sten, som der var innefattad, en mycket, mycket dyrbar diamant, herr Blom. Jag hade sagt mig sjelf, att den ringen icke kunde säljas under flera tusen mark och det sade jag också åt den herre, som såg på den och nog gerna ville köpa den, om vi kunde komma öfverens om priset. Men så sade han plötsligt, att han kände igen ringen och frågade mig mycket noga hvar jag hade fått den. Gud bevare mig från att svara på sådana frågor.

— Det var en affärsvän, som lemnat ringen i mitt förvar och som fått ganska vackra summor i förskott för den händelse att klenoden slutligen skulle säljas, det vill säga då ett år gått till ända, icke förr, herr Blom. Jag säljer aldrig något, som jag så der förskotterat, förrän de tolf månaderna äro utlupna och egaren icke genom förskottens återbetalande visar sig verkligen vilja behålla det der föremålet. Icke svarade jag på den närgångna frågan. Det enda som angick honom vore att ringen var vacker och värd den summa, som jag begärde, och det må Israels gud veta att den var ... Men tänk er min förskräckelse, herr Blom, då två polistjenare kommo till mig samma dag, som jag fått veta att ni satt här på Raboisen, och kallade mig till polisherrn. Jag har aldrig förr stått inför polisherrn, och det är sannerligen alldeles icke för sitt nöjes skull man infinner sig hos honom. Han ville veta hvarifrån jag fått ringen och då sade jag honom helt öppet och ärligt, att den som lemmnat mig klenoden i händerna var Peter Kühn, första husdrängen hos firman Schmidt, Schmidt & Schmidt.

— Men herr Lazarus — afbröt Gustaf Blom den något omständliga berättelsen, — säg mig uppriktigt, om det var Peter Kühn, som verkligen egde den dyrbara ringen?

— Ack, herr Blom, — svarade Ascher Lazarus, — det var Peter Kühn och det var icke Peter Kühn. Hvad vill ni att jag skall säga? Jag förklarade inför polisherrn att det var Peter Kühn, som lemnat ringen i mina händer. Något annat kunde jag icke säga, ty det är vid den lefvande Guden rena sanningen, herr Blom. Men polisherrn ville se på ringen och jag måste hämta den till Neuerwall. Då kom en ännu svårare stund, herr Blom, ty polisherrn nöjde sig icke med att för tillfället noga betrakta ringen, utan ville behålla den qvar hos sig. Hvarför ville polisherrn det? Jo, det fick jag sedan veta. Det var för att den ädla klenoden skulle hafva tillhört den vid Kloster Thor mördade mannen. Dumheter, idel dumheter, herr Blom!

— Har ringen verkligen icke varit den mannens i lifstiden, herr Lazarus? — sporde Gustaf Blom med största interesse.

— Aldrig, herr Blom! Jag kan försäkra er, att det är bara prat.

— Men känner ni så noga Peter Kühn?

— Om jag känner första husdrängen på ert kontor? Jo, jag skulle tro det, herr Blom. Peter Kühn har jag kännt i tretio år.

— Vet ni hvad han alltid företager sig, herr Lazarus?

— Nästan allt, herr Blom. Jag försäkrar er, att jag vet nästan allt hvad Peter Kühn gör från det han om morgonen begifver sig från Binnen Hafen till Alter Wandrahm och ända till dess han om aftonen åter går ifrån kontoret, sedan han »expedierat posten», såsom han sjelf kallar det.

— Det är godt och väl, men ni vet kanske icke hvad han företager sig under de nattliga timmar, då han icke är använd i firmans tjenst?

— Om något sådant har jag aldrig bekymrat mig, herr Blom. Peter Kühn är en ärlig man, fastän han älskar glaset något för mycket. Och det kan jag gå ed på, herr Blom, att den dyrbara ringen icke kommit i Peter Kühns händer på oärligt sätt.

— Hm, jag har mina egna tankar om den saken, herr Lazarus.

— Jag kan icke hindra er att hafva edra egna tankar, herr Blom; men nu är det emellertid upplyst, att ringen icke kommit från Kloster Thor, och jag har åter haft den lyckan att få bära den tillbaka till Neuer Steinweg. Åh, det är en ljuflig klenod. Det är derför jag är så glad i dag.

— Är det endast för ringens skull, herr Lazarus? — frågade Gustaf Blom, som vaggat sig i förhoppningen om att lotterikollektörens glädje skulle hafva något närmare sammanhang med hans vän i Raboisen.

— Åh nej, det är äfven en annan anledning, men som också står i förbindelse med ringen, Peter Kühn och polisherrn ... Vet ni, herr Blom, något högst ovanligt har inträffat, och fastän jag icke skulle få tala om det för er, så måste jag dock glädja er med en anförtrodd hemlighets utspridande. När jag en dag nu i veckan stod i min butik och kalkylerade Braunschweigerlotterna och gjorde det mer af gammal vana än af kärlek för saken, ty min själ var alltför bedröfvad, så öppnades dörren, och in i butiken steg den vackraste unga dam, som satt sin fot der, sedan min egen Sarah lemnade sin faders hus. Kan ni gissa hvem det var, herr Blom? Ah, jag tror att ni rodnade. Det var ingen annan än fröken Elise Schmidt, den gudsengeln, som sökte upp gamle Ascher Lazarus, men var mycket rädd att någon skulle se henne, ty det passar sig naturligtvis icke för en så fin dam att besöka en gammal butik vid Neuer Steinweg. Och hon ville se på några kuriositeter, sade hon, men så kom hon att tala om er, det föll sig så, och jag sade att ni hedrade mig med er vänskap, och då betraktade hon mig med de ljufvaste blickar, och de vackraste blå ögon. Gamle Ascher kände sig riktigt ljufligt rörd, herr Blom, och glömde för en stund att tänka på den präktiga ringen.

— Min vän Lazarus, hvad sade fröken Elise till er? — utbrast Gustaf Blom, som icke längre kunde tygla sin otålighet.

— Hvad hon sade? — genmälde lotterikollektören. — Ack, herr Blom, ni är den lyckligaste menniska på jorden. Det är jag, som säger er det, fastän ni ännu bor på Raboisen. Johann Gottschalk Schmidt är en mäktig man, ty han är rik; men Johann Gottschalk Schmidt är gammal och ni, herr Blom, är ung, och derför är ni ännu lyckligare. Den rike Johann Gottschalk Schmidts enda dotter kan göra en ung man mycket, mycket lycklig.

— Ja visst, ja visst, min vän Lazarus; men säg mig nu hvad som blef resultatet af fröken Elises besök i er butik?

— Hvad resultatet blef, herr Blom? Det får ni snart erfara. Det är blott första kapitlet, att jag nu är här och säger er, att ni innan denna afton är fri.

— Fri? Herr Lazarus, vet ni verkligen att jag blir fri i dag?

— I annat fall, herr Blom, hade jag icke erhållit tillåtelse att besöka er. Fröken Elise är icke blott den skönaste och vänligaste, hon är också det klokaste och företagsammaste unga fruntimmer i hela Hamburg. Det var hon, som erinrade mig om att ni varit i mitt sällskap i en »Ölträdgård» samma afton, som mordet begicks vid Kloster Thor. Huru hon fått veta det, är mig alldeles obegripligt, men kärlekens vägar äro underbara.

— Kärlekens, herr Lazarus?

— Ja, herr Blom, kärlekens? Tror ni, att den fina och rika fröken Elise Schmidt kommit i min butik, om icke kärleken fört henne dit? Förstå mig rätt, herr Blom; jag menar naturligtvis kärleken till er. Åh, gamle Lazarus är icke så okunnig ... Ännu ett glas »Liebfrauenmilch», herr Blom! Jag dricker för er välgång, för den rike och lycklige Gustaf Blom i firman Schmidt, Schmidt & Schmidt.

— Ack, herr Lazarus, kom ihåg att jag ännu icke är fri!

— Ni blir, herr Blom! Ni blir fri denna dag. Det är blott några formaliteter, som skola iakttagas. Man får icke göra något mot reglementet, förstår ni ... Men detta har ni fröken Elise att tacka för. Nog visste jag att det var i en »Ölträdgård», som jag fick nöjet göra er bekantskap, men jag hade glömt datum, om jag icke, när fröken Elise började tala om saken, erinrat mig att det var jemnt en vecka före hufvuddragningen. Då fick jag benen i fart och icke blef det mig svårt att skaffa fullständig bevisning om att ni varit i »Ölträdgården» på den och den timmen, den och den dagen, ty i en sådan lokal är man aldrig ensam. Mig ville man naturligtvis förklara jäfvig, eftersom jag blifvit inblandad i processen, men det hjelpte icke. Om jag också varit jäfvig, så funnos mina söner Salomon och Nathan och värden och uppassarne, och jag skaffade ännu ett par vittnen, hvilka alla intygade hvad sanningen var. Åh, i det fallet är man aldrig förlägen i Hamburg, herr Blom. Rätt skall vara rätt. Det var uppdagadt, att den olycklige mannen vid Kloster Thor varit synlig lifslefvande utanför sin port ännu klockan åtta på aftonen, och redan klockan tio var han död, strypt, herr Blom, i sin sängkammare eller nära på hängd. Det var just på de timmarne, som ni drack det undersköna ölet i mitt sällskap. Och nu är det vackraste alibi, såsom juristerna säga, fullständigt konstateradt. Ni blir fri, herr Blom!

— Huru skall jag kunna tacka er, herr Lazarus?

— Det är icke mig, ni skall tacka, herr Blom, utan er principals sköna dotter. Men dertill behöfver jag väl icke uppmana er? ... Det är en rätt sabbatsfröjd i dag, herr Blom. Jag kan glädja mig i dubbelt mått, ty den kostbara klenoden har jag räddat och en vän förkunnar jag friheten. Så mycket min gamla mor än bannar mig för att jag icke går i synagogan i dag, så måste hon dock glädjas med mig öfver den lycka, som vederfarits mig, och mina söner skola också glädja sig. Ack, herr Blom, hvarför är icke min dotter äfven i sin faders hus? Den vänliga fröken Elise förde helsningar från Sarah. Gerna ville jag taga emot henne på min tröskel, men min gamla mor har förbannat henne och hon vill icke återvända från den syndiga vägen. Mycket har jag dock på sednare tider, herr Blom, börjat tänka på att de Israels söner och döttrar, hvilka egna sig åt ett »Kunst-Geschäft», egentligen bringa stor heder åt vår stam och visa att vi icke äro endast schackrare eller hålla lånebutiker, stora såsom Salomon Heines eller små såsom Ascher Lazarus’. Men så tänker icke min mor. Den gamla frun har ännu sitt skarpa förstånd i behåll och hon menar att vi skulle förlora allt inflytande på verlden, om vi lemnade våra stora och små lånebutiker för att bara skrifva böcker, sjunga operastycken eller lägga färger på stora dukar. Hvad menar ni om den saken, herr Blom?

— Jag menar att den gamla fru Recha Lazarus tillhör en redan förfluten tid, hvars åsigter icke böra inverka på den närvarande. Ni är sjelf en alltför klok man, för att icke tydligt inse detta.

— Kanske att så är, herr Blom; men det vet jag, att min son Salomons butik i Grosse Burstah börjar redan göra honom till en rik man ... Se der kommer kastellanen igen.

Kastellanen inställde sig och med honom en representant för höga öfverheten, en notarie eller något sådant der, som uppläste en resolution, enligt hvilken Gustaf Blom förklarades fri och oförhindrad att begifva sig hvart han ville. Det var en helt kort och torr resolution, utan några motiver. Om någon ersättning för fängelsetiden nämnde den icke ett enda ord, lika litet som om någon annan slags upprättelse för de ogrundade misstankarne.

Gustaf Blom reflekterade likväl icke mycket öfver denna uraktlåtenhet från myndigheternas sida. Han kände sig alltför glad öfver att åter vara fri, för att vid detta tillfälle tänka på något annat, och vid utträdet ur fängelset öfverraskades han af kamraterna på kontoret, hvilka samtligen infunnit sig för att taga emot honom och önska honom välkommen i det fria.

Denna vänliga uppmärksamhet gjorde ett starkt intryck på Gustaf Blom, hvilken deruti fann ett ytterligare bevis på att han verkligen lyckats göra sig omtyckt på kontoret. Men hvad som mest öfverraskade honom var att finna, det äfven Wilhelm Schmidt befann sig bland de andra och räckte honom handen.

— Välkommen igen till oss, — sade unge hr Schmidt. — Ni är en famos korrespondent, hr Blom. Det har jag ytterligare lärt mig inse under denna vecka, då ni varit saknad på kontoret och vi andra fått anstränga oss dubbelt för att sköta äfven eder andel. Vi hafva dock icke gått i land dermed så bra som ni. Jag kan först nu fullt uppskatta ert värde, och om det beror på mig, så tänker firman aldrig släppa er.

Det var märkliga ord från Wilhelm Schmidts mun, och att de voro allvarligt menade kunde man tydligt finna. Gustaf Blom tryckte med tacksamhet den hand, som »firmans brorson» räckte honom, och kände icke mera någon afvoghet mot Wilhelm Schmidt. Kanske att dertill äfven bidrog det ljufva hopp, som tändts hos honom med förökad styrka genom lotterikollektörens berättelse om fröken Elises stora interesse för honom sjelf. Om Elise verkligen älskade honom, hade han ju icke någon anledning att stå i spändt förhållande till hennes kusin, för hvilken han för öfrigt, i allt hvad affärslifvet angick, måste känna stor aktning.

Om Gustaf Blom blifvit öfverraskad af att finna Wilhelm Schmidt, blef han nästan ännu mera förvånad, då han bakom herr Krull och herr Wulff upptäckte herr Brummer, gamle bokhållaren, hvilken äfven infunnit sig vid Raboisens port för att välkomna honom. Herr Brummer räckte också fram sin hand och sade ett par vänliga ord, fastän man såg på honom att han kände sig mycket förlägen öfver att på gatan befinna sig i så stort sällskap.

När Gustaf Blom vände sig om efter Ascher Lazarus, för att säga honom ännu några tacksamma ord, fann han att lotterikollektören helt blygsamt dragit sig tillbaka och redan aflägsnat sig, hvilket gjorde Gustaf Blom ondt, ty han ville inför alla kamraterna hafva uttryckt i hvilken förbindelse han stod till den vänlige mannen.

Sedan de första handtryckningarne och välkomsthelsningarne voro undangjorda, kom man öfverens om att man borde så fort som möjligt aflägsna sig från trakten af Raboisen, och hr Grünbein steg fram till Gustaf Blom och förkunnade å de öfriga kamraternas vägnar, att man beslutat rätt grundligt högtidlighålla den glada dagen samt, emedan det föll sig så lyckligt att det var en lördagseftermiddag, på hvilken man icke hade synnerligt mycket att göra på kontoret, företaga en utflygt till Blankenese och der på ett värdigt sätt afsluta veckan. Till denna festliga utflygt blef Gustaf Blom högtidligt inbjuden.

Wilhelm Schmidt förklarade, att han med största nöje skulle hafva deltagit i den glada festen, om icke han nödgades återvända till kontoret för att der afsluta ett ganska angeläget arbete. Han hade dessutom aldrig tid till några förlustelseturer. Dygnets tjugofyra timmar voro alltför knappt tillmätta för den som har så mycket att tänka på, sade han och tog farväl af kamraterna.

Gamle Brummer beklagade på det högsta, att han icke vågade utsätta sig för den skarpa flodluften vid Blankenese. Han hade nyss råkat ut för ett återfall af den envisa snufvan. I annat fall hade han visst icke försummat att den dagen vara tillsammans med herrarne.

Familjen Schmidt var denna eftermiddag församlad på den gamla balkongen, der vi en gång förut träffat dess medlemmar, ofvanför den gamla kanalen, midt emot de gamla korsverkshusen, som lutade sina sneda spetsgaflar öfver det mörkbruna vattnet.

Vi veta, att det var der Johann Gottschalk Schmidt helst njöt af en vacker sommareftermiddag, och han var äfven denna gång försänkt i stilla beundran öfver de många pråmarna, som fullastade med dyrbara laddningar sökte sig ut från kanalen. Ett belåtet leende thronade med nästan majestätisk glans på det gamla köpmansanletet. Han var nöjd med sin dag, det kunde man se.

Att den goda fru Luise då också var belåten, behöfva vi icke omtala för dem som redan känna henne. Fröken Elises vackra ansigte var äfven gladare än när vi sednast sågo henne. Också hon tycktes vara nöjd med sin dag, fastän hon ofta blickade otåligt till dörren, som ledde ut till balkongen. Det såg ut såsom hade hon väntat någon. Troligtvis gälde hennes väntan dock icke kusin Wilhelm, hvilken var den ende af familjen, som ej tog sig ledighet på lördagseftermiddagen.

— Du ser efter din kusin, — sade herr Schmidt, och hans leende blef ännu mer strålande. — Wilhelm ger sig icke ännu tid att slå sig ned här hos oss. Han arbetar på kontoret äfven i eftermiddag, då ej ens gamle Brummer är på sin plats. Det är för ditt bästa han arbetar på samma gång som för firmans, mitt barn ... Se så, blif nu icke så förlägen, min kära Elise. Jag skall säga dig hvad jag ej ännu sagt till Wilhelm sjelf, att jag från och med nästa år ämnar göra honom till partner i firman, och sedan få vi väl se, min lilla Elise, när ert bröllop kan stå.

— Min far! — Det var allt hvad den vackra Elise sade för tillfället, — men samtalsämnet tycktes icke interessera henne. Det glada uttrycket i hennes ansigte försvann helt hastigt, men återkom dock lika hastigt, åtföljdt af en stark rodnad, då en bland tjenstfolket öppnade dörren till balkongen och anmälde, att herr Blom önskade tala vid herr Schmidt.

— Herr Blom! — utropade herr Schmidt. — Ah, jag hade nästan glömt honom, ehuru jag nyss ämnade säga er, att han blifvit fullkomligt frikänd. Det gör mig riktigt glad, ty nu kan ingen säga något ondt om en enda bland firmans biträden ... Låt herr Blom komma hit.

Gustaf Blom instälde sig, strålande glad öfver att åter befinna sig i det gamla huset vid Alter Wandrahm, som han lärt sig älska mest bland alla gamla hus på hela jorden. Men då han fann sin principal midtemellan fru Luise och fröken Elise, tycktes han känna sig mycket förlägen. Han bugade sig och stammade några ord till helsning.

— Det fägnar mig att återse er, herr Blom, — sade principalen och räckte honom sin hand, hvilken Gustaf Blom fattade under några mindre sammanhängande uttryck af tacksamhet för herr Schmidts fortfarande vänlighet mot honom och för hvad denne gjort till hans befrielse; men under dessa tacksamhetsord vågade Gustaf Blom kasta en blick på fröken Elise, hvilken dock icke gaf honom en enda blick tillbaka.

— Hm, hm, herr Blom, — sade Johann Gottschalk Schmidt, — jag har gjort hvad jag kunnat och jag hoppas att ni bevisar er tacksamhet mot firman genom att fortfarande flitigt arbeta på kontoret.

Det var allt hvad principalen yttrade, under det fru Luise också bad herr Blom vara välkommen till dem igen, men fröken Elise fortfor att under tystnad betrakta det gamla träskranket som omgaf balkongen och det mörkbruna vattnet som flöt der nedanföre i kanalen. En af Hamburgs sedesamma döttrar kunde icke iakttaga ett annat uppförande vid ett sådant tillfälle. Hon måste se på träskranket, om hon aldrig så gerna ville se på en ung mans lifliga ögon.

Då principalen icke gjorde någon min af att vidare fortsätta samtalet, ansåg Gustaf Blom sig böra åter lemna principalen och hans familj.

Detta var just icke det möte, som Gustaf Blom tänkt sig, när han återvände till Alter Wandrahm. Han var missnöjd, nästan bedröfvad och hade helst velat draga sig tillbaka i ensamheten för att fritt öfverlemna sig åt sina egna tankar, hvilka alltid visade förhållandena i en mycket gladare dager, än den som verkligheten gaf. Men kamraterna väntade på honom med otålighet. Man skulle gå ombord vid Hafen Thor för att sjövägen begifva sig till Blankenese. Gustaf Blom måste naturligtvis följa med, ty han var ju föremålet för den fest, som de vänliga kamraterna ämnade fira.

Med strömmen gick det nu lustigt utför Elbe mellan St. Pauli och Steinwärder och vidare förbi den höga stranden med de präktiga villorna och de stora och små landthusen vid Flottbek och Nienstedten, till dess man landade vid fiskarbyn Blankenese, nedanför de branta kullarne, som der resa sig på högra Elbestranden.

Det vackra vädret och det glada sällskapet kunde icke blifva utan allt inflytande på den som få timmar förut satt ensam och öfvergifven mellan fyra väggar uti ett dystert fängelse.

Det låg icke i Gustaf Bloms lynne, det veta vi, att låta ogynnsamma förhållanden förlama de friska förhoppningarne. Så blef ej heller fallet, då han af den snabba strömmen fördes långt bort från Raboisen. Det tillfälle, han denna dag sökt, men icke funnit, skulle han nog en annan dag uppnå, tänkte han snart, och så kom ännu en frisk vindflägt och hviskade i hans öra, att den vackra fröken Elise älskade honom och ingen annan. De upplysningar, som Ascher Lazarus i detta afseende lemnat, voro ovärderliga. I medvetande af hvad de innehöllo, tyckte Gustaf Blom sig aldrig kunna misströsta om framtiden. Hans ungdomsplaner skulle nog en gång förverkligas. Och så blef han åter glad med de glada, sjöng om att »lifvet är skönt» och steg i det muntraste lynne i land vid Blankenese samt sprang i kapp med kamraterna rakt upp till öfversta toppen af Süllberg.

---