Jakob/Kapitel 7
| ← VI. |
|
VIII. → |
VII.
Det var strax efter middagen. Gustaf Kröger satt bekvämt i sin länstol och läste litet förrän han somnade. Det kunde icke räcka länge, ty ljuset aftog hastigt på den korta höstdagen.
Tant Sofie stickade och Julie låg tillbakalutad i en gungstol med en tidning och hörde på de andra, men sade själf ingenting.
— Hvarför stretar du emot, Sofie? — sade Kröger.
— Jag stretar inte als emot; jag frågar bara om här fins någonting att hålla bal med?
— Julie har lust.
— Två bondlöjtnanter, en och en half student och för resten bodpojkar! Kan det värkligen löna mödan?
— Det är väl inte du som skall dansa, Sofie?
— Nej, Gud ske lof!
Efter en stund återtog Kröger, fortfarande utan att se upp från boken:
— Jag antar att det är därför att du inte bryr dig om att se fru Steiner omgifven af alla sina beundrare.
Men då måste tant Sofie skratta; och det var ett riktigt öfverlägset spotskt skratt. Det var minsann sköna beundrare, till exempel adjutanten Jensen, som till på köpet var gift.
— Ja, det är så med gamla jungfrur att de inte tycka om. . . .
— Gamla jungfrur! — inföll tant Sofie. — Det uttrycket har hon infört i familjen; det begagnade du aldrig förr, Gustaf.
— Ja, men Sofie, du kan väl inte bestrida att du är gammal, och . . . ogift?
— Det förnekar jag inte, — svarade tant Sofie.
— Ja, ja, någonting annat var det ju inte jag sade, — återtog Kröger med en gäspning.
Kort därpå snarkade han jämnt och taktfast. Tant Sofies strumpstickor gingo äfven till hvila, och Julie lät tidningen glida ner på golfvet samt försjönk i drömmar.
Efter det hon kom hem från Dresden och synnerhet sedan hon hade blifvit fru Steiners väninna, hade staden och alla människor blifvit så främmande för henne. Alla sådana fruntimmer som till exempel bankodirektörskan Christensen, som hon kände sedan sin mors tid, hade börjat se så underligt på henne, tykte hon.
Under de första dagarna hade de alla skockat sig omkring henne och inbjudit henne, och hon hade berättat om sin vistelse i utlandet, om alt hvad hon hade upplefvat, sett och smakat.
Men någon tid därefter ansåg hennes bästa väninna Jolla Blom det vara sin skyldighet att anförtro Julie huru löjlig hela staden fann henne med den där utrikesresan, som hon berättade om öfveralt. Det var ju så många som hade rest, till exempel fru Christensen, som hade varit med sin man i Paris, och dessutom konsul With; han hade minsann rest, han! Och han hade sagt att Dresden var ett riktigt hål.
— Ja, men de frågade ju alla, — menade Julie — de ville ju alla veta. . .
— Dessutom är det ju inte alla, som ha råd att resa, — återtog Jolla Blom, hvars hjärta var fullt — och därför tycka många att det inte är någon orsak att vara så viktig. Ja, de säga att här hemma kan vara bra nog för dig, då så många andra måste nöja sig därmed.
— Kära Jolla! Har jag då sagt någonting annat? — inföll Julie sårad.
— Och inte är alt häller så utmärkt som fins i utlandet, ty den köttsalad du lärde fru Ludvigsen. . . .
— Hon begärde receptet. . . .
— Ja, du får ursäkta, men den var inte ätbar, ty jag var där själf den kvällen, och tjänsteflickan, som fick resten, hade uppkastningar hela natten.
Efter den tiden aktade Julie sig att ens nämna utlandet, men hon märkte mycket väl att det var för sent. Temperaturen hade sjunkit med en grad; hon hade förnärmat dem alla; och ännu värre blef det, då fru Steiner kom till staden, och tog Julie för sig.
Ty fru Steiner blef strax bemött med den största köld, och om icke alla herrar hade sökt hennes sällskap, skulle hon helt och hållet ha blifvit utesluten ur societeten. Bland damerna umgicks emellertid ingen annan förtroligt med henne än Julie Kröger, och därför lade hon också strax beslag på henne.
Den gamla umgängeskretsen och moderns väninnor höllo emellertid ännu fast vid Julie och fortforo att inbjuda henne till sig, och det med en sådan ifver, att Julie märkte att det var ett försök att rädda henne ifrån det dåliga inflytandet.
Det förargade henne, och hon slöt sig ännu mera till den unga frun. Hon började styra ut sig och arrangerade små middagar till sin lättsinnige fars stora glädje.
Men hon hade också sina bittra stunder, då modet sjönk, såsom till exempel denna eftermiddag, då hon väntade på sin väninna.
Julie hade så mycket af moderns blod i sina ådror och kände sin lilla värld så väl, att ingen min i ett ansikte, ingen hänsyftning i ett tonfall undgick henne. Alla de hvassa pikar, som riktades emot henne, träffade; och hon tykte att den enda utvägen var att visa sig lika skarp och bitter tillbaka.
Alt sedan hon var liten hade hon varit i valet och kvalet. Om hon munter och glad kastade sig om faderns hals, kände hon likasom litet samvetskval. Men om hon satt förnuftig med ett handarbete tillsammans med moderns väninnor och hörde samtalet gå från hus till hus, från sorg till sorg, från det ena onda till det andra, så led hon, därför att hon längtade bort.
Efter moderns död och vistelsen i utlandet både hon blifvit något säkrare, men nya tvifvel vaknade under hennes förtroliga förhållande till fru Steiner.
Det var männen, alltid männen, om hvilka hon fick höra. Afgrunder af uselhet och orenlighet öppnade sig för Julie; fastän hon ofta förstod endast hälften, fick hon dock så grundliga upplysningar, att hon till och med blygdes för sin egen far.
Ty det kunde hon förstå, och hennes väninna hade också sagt det rent ut, att hennes far inte var en hårsmån bättre än de andra.
Men att någon kunde skratta åt det! . . . och Lulli, som hade försökt det förskräckliga att vara gift med en sådan man, och hon, som så hjältemodigt hade häfdat renheten, att hon med sin dyrköpta erfarenhet om männens bottenlösa osedlighet likväl ständigt kretsade omkring dessa män, eller åtminstone lät dem kretsa omkring sig.
Hon lade visst inte fingrarne emellan; de fingo nog besked; hon kände dem ut och in och det fingo de veta.
Men de skrattade bara och kommo tillbaka. De skockade sig omkring henne, likasom om de bara hade önskat att bli riktigt illa åtgångna och få all sin uselhet framdragen.
Roligt var det, det var säkert; men det gjorde Julie förvirrad. Hon längtade till Lullis atelier, medan hon satt och bäfvade för att hon skulle komma.
Fru Steiner hade nämligen omskapat sin bostad till en modern atelier. Och det imponerade på alla, som fingo tillträde dit: de halfmörka rummen med plötsliga ljuseffekter, mattor, portièrer, draperier och skärmar; djärfva teckningar efter nakna modeller, fru Steiners egna målningar, hvilkas bjärta färger uppreste sig emot alla gamla auktoriteter; de omöjliga stolarne, på hvilka man icke kunde sitta; de låga divanerna; hela denna främmande omgifning omkring den vackra, frånskilda hustrun gjorde ett intryck af ytterlig förfining på gränsen till det lastbara.
Här gåfves små utsökta dinéer med de egendomligaste rätter och mycket vin, cigaretter och otvunget samtal. Men dagen därpå gick det en rysning genom staden, likasom om helvetets portar hade öppnats på ett ögonblick.
Mest fängslades Julie af de långa eftermiddagsstunderna, då hon och fru Lulli lågo utsträkta på divanerna med en cigarett och ett glas likör; det var då hon lärde. —
Det ringde på tamburklockan, men Julie gick icke och öppnade, fastän hon var nästan säker på att det var hennes väninna. Hon älskade och beundrade Lulli, men likasom denna eftermiddag var det alltid något som väntade henne, en domstol, som hon icke kunde undslippa.
Då fru Steiner trädde in i rummet, som nu var nästan mörkt, vaknade de gamla genast och började ifrigt språka, likasom om de icke hade sofvit. Julie reste sig också, ehuru långsamt.
— Vill ni göra oss den äran att öppna vår julbal? — frågade Kröger artigt från soffan.
— Skall här bli bal? . . . Charmant! . . . Du var så obeslutsam, Julie.
— Julie tykte naturligtvis att staden är så fattig på kavaljerer, — sade tant Sofie.
— Vi få lof att ta dem, rubb och stubb, — menade fru Steiner leende.
— Ni håller således till godo med mig? — frågade Kröger.
— Om jag gör det!
— En gammal otäck karl, sådan som jag?
— Om vi bara hade flere sådana som ni, herr, Kröger! . . . Men är du inte glad, Julie?
— Jag tycker som tant Sofie. . . .
— Kära du, vi få lof att ta hela menageriet och dessutom alla skogens vilda djur. Vi ransaka tull-, post-, telegraf- och skolvärket samt därpå alla handelsbodarne; den lilla, nätta Jessen hos Knudsen kan mycket väl gå an.
— Det är dessutom gammal sed hos oss att inbjuda Knudsens folk, — inföll Kröger.
— Charmant! — utbrast fru Steiner, — då får du också din vän, Julie! . . . han den långa rödhåriga.
— Nej, ursäkta mig, det är ditt eget svärmeri, Lulli, — inföll Julie litet skarpt.
— Det var du som upptäkte honom, Julie.
— Om hvem tala damerna? — frågade Kröger.
— Om den stora, nya hos fru Knudsen. . . .
— Om honom! bondpojken, odjuret! — utbrast Kröger och störtade upp. — Åh, det är visst bara skämt för att reta mig!
— Visst inte, herr Kröger! Julie tycker att han är distinguerad.
— Det har du hittat på, Lulli.
— Skynda dig, Sofie! Här är så mörkt, att jag inte kan se om de göra narr af mig, — sade Kröger förargad. Men då tant Sofie, som länge hade bråkat med taklampan, slutligen fick lågan uppskrufvad, och då fru Steiner fortfarande försäkrade att både hon och Julie hyste det lifligaste intresse för herr Wold, blef han riktigt utom sig och svor på att den gynnaren aldrig skulle sätta sin fot inom hans dörr.
Men då unga fru Steiner, som var van vid hans häftighet, bara skrattade, tog han sin hatt och gick ner på kontoret.
Sedan lampan väl var i skick, började tant Sofie syssla med brasan och slamrade så länge med eldgaffeln och kolskyffeln, att de unga damerna icke fingo språka med hvarandra. Fru Lulli tog då Julie med sig. De skulle gå hem till henne för att revidera menageriet och se hvad som egentligen kunde gillas på en bal.
Men på gatan stannade de utanför det öfversta fönstret i Knudsenska butiken, där Törres just var upptagen af några unga damer, som smålogo.
— Han är inte als så tokig, Julie!
— Det var dumt af dig, Lulli, att inbilla pappa att jag . . . att han. . . .
— Men kära du, din far kunde väl begripa att det var skämt, . . . eller skulle det. . . .
— Fy, Lulli! I dag är du elak.
Fru Steiner trykte hennes arm intill sig och drog henne med sig genom de mörka gatorna.
På kvällen kom öfverläraren på besök till Kröger. Han brukade infinna sig där ett par gånger i veckan; och då de hade spelat schack och druckit ett par glas, sutto de gärna och talade allvarligt långt in på natten.
Likasom Gustaf Kröger, fastän han var innehafvare af den stora affären, aldrig hade blifvit riktigt hemmastadd i staden, så var också öfverläraren Hamre en enstöring. De stötte de andra ifrån sig därigenom att de ansågo sig klokare än de. I skolan vaktade man på att öfverläraren ej skulle få utsprida farliga läror, och i det kommunala lifvet aktade man sig noga att låta Kröger vinna insteg.
Då hela staden sålunda i tysthet vände sig emot dem, funno de sig väl i hvarandras sällskap; och medan de i början både i läsning och samtal värkligen höllo sig långt framom de andra, märkte de icke själfva att den lilla staden under årens lopp också fick bukt på dem och förmådde dem att kretsa i alt trängre kretsar omkring samma tankar och samma toddyglas.
Kröger sade åt Hamre:
— Huru långt har du kommit?
Och så berättade öfverläraren om den bok för folkskolan, som han skulle skrifva. Den skulle begynna så här:
„Då du träder ut på gatan, trampar du på en solid stenläggning; — hvem har lagt den? — och hvem har betalat arbetet?“
Från denna början skulle hela samhällslifvet förklaras för barnen, så att de gradvis skulle få lära sig alla institutioners och auktoriteters sammanhang och rot i det gemensamma hela, så att folket redan i ungdomen skalle bli medvetet om sin själfständighet och icke längre förtryckas af de gamla fördomarne att polis, rättsväsende, skatter och präster funnos till endast för att de stora skulle kanna begagna sig af dem emot de små.
Men hela detta stora mellanparti af boken fick han icke riktigt färdigt, hvaremot han hade klart för sig slutet, och därmed var han mycket nöjd: „öfverst står kungen såsom en oansvarig guldknapp.“
Eller också var det Hamre, som sade åt Kröger:
— Har du ännu inte valt tomten?
Och sedan talade de om den stora soppkokningsanstalt, för hvilken Kröger i åratal hade sparat penningar.
Han hade en fullständig plan om huru soppan i blankpolerade kopparkittlar kokhet skulle köras till skolorna klockan half tolf. Alla skolbarn skulle få äta en stor portion soppa med bröd, så att de under vintermånaderna kunde komma varma och mätta från skolan, utan att behöfva kasta sig öfver den fattiga maten hemma. Då skulle modern få råd att hålla det bättre i hemmet och extra mat på söndagen, och sedan . . . sedan öppnades oändliga vyer för de båda, som sutto och uppgjorde planer till långt in på natten.
Och då de slutligen sade godnatt, trykte de hvarandras händer med värme; de hade godt mod och voro säkra på att det slutligen skulle bli de och deras idéer, som vunno segern, och de gingo till hvila i lyckliga drömmar.
Men följande dag brydde de sig aldrig om att träffa hvarandra. —