Jakob/Kapitel 6
| ← V. |
|
VII. → |
VI.
Hvarje gång Gustaf Kröger kom till fru Knudsens kontor, och han kom dit ganska ofta, antingen bara för att språka eller för att påteckna växlar, sade han åt henne:
— Akta er för den där unge mannen! Det är en farlig människa.
Det liknade just Kröger att hysa motvilja mot en människa, hvilken han själf hade behandlat mindre väl, och han erkände ju att han gärna kunde hafva tagit bondgossen med i båten.
Det var emellertid en sådan obetydlighet, att han förmodligen skulle ha glömt bort altsammans, om icke den förbannade rödhåriga pojken nästan hade sprungit i famnen på honom följande dag på hans eget kontor.
Men från det ögonblicket hade Gustaf Kröger klart för sig att han inte kunde fördraga den gossen. Det var utan tvifvel en lömsk och farlig person.
Det var trefligt i Cornelius Knudsens gamla kontor, där den vackra enkan satt vid sin låga pulpet vid fönstret, medan Kroger brukade slå sig ner på den höga stolen, som förr hade varit gamle Knudsens och nu var herr Jessens plats.
Det hade en gång blifvit en vana att allting emellan dem var halft skämt. Därför kunde han säga hvad som föll honom in och roa sig med att iakttaga hennes förlägenhet då rodnaden, till hennes egen fasa, öfvergöt hennes ansikte. Och hon, som icke hade någon annan att sluta sig till, kände sig lugnare med sin tacksamma tillgifvenhet för denne man, emedan ju altsammans gick på skämt.
Det hörde till saken vid dessa små förmiddagssamtal att han gjorde antydningar om en förening af de båda grannbutikerna.
Han kunde sålunda med den allvarligaste min i världen säga:
— Inte sant, fru Knudsen, vi äro ju ense om att i vår hugga hål i väggen mellan butikerna och sätta in en hög dörr med portiérer. På det sättet få vi en butik, hvars make inte ens fins i själfva hufvudstaden. Ja, ja, jag ser hvad ni menar: att vi då också i andra afseenden måste förena oss. Det var ju det ni ville säga, inte sant?
Men sedan Törres kom i butiken var det alltid om honom Kröger till först talade.
— Kan ni värkligen inte se att han är en utstuderad skälm?
— Så ni pratar, Kröger! Han är ju öppenhjärtligheten själf; han säger alt som faller honom in.
— Ni tycker om honom?
— Han är mycket flink och pålitlig.
— Pålitlig! . . . Han?
— Men vet ni då någonting?
— Rakt ingenting, — svarade Kröger uppriktigt. — Men det behöfs inte; jag ser det på hans tänder.
— Ja, men de äro ju präktiga, — svarade fru Knudsen skrattande.
— Alldeles! Han kan tugga småsten, den uslingen! Han vore i stånd att uppsluka oss allesamman.
Fru Knudsen skrattade och tystade honom, för att det icke skulle höras i butiken.
— Och det kommer ändå att sluta med att ni gifter er, — sade Kröger och steg ner ifrån stolen.
— Se så, skola vi nu tala om det igen? — sade fru Knudsen. — Det går ju bra så här.
— Affären går nog, ty den är gammal, men ni är ung, fru Knudsen.
— Det förgår med åren.
— Det gör det minsann inte! — sade Kröger och skrapade sig i hufvudet. — Om den där Jessen bara inte vore en sådan nåldosa. . . .
— Nej, nej, låt mig nu vara i fred, — bad hon och rodnade.
— Ja, lofva mig åtminstone att ni först rådfrågar mig!
— Det gör jag ju alltid, — sade hon småleende.
— Ja, lofva mig det, — återtog Kröger då han tog afsked och gick hem — helt tankfull.
Men Törres Wold hade å sin sida också fattat motvilja mot den tjocke herrn i båten, en motvilja, som var vida djupare. Hvarje gång Gustaf Kröger gick igenom butiken, instälde sig hos Törres tanken på huruvida han icke skulle lyckas hitta på någon hämd.
Men han insåg snart att det var en vida djupare klyfta, som skilde honom från den mannen, än det snart utjämnade afståndet mellan honom själf och fröken Thorsen eller till och med herr Jessen.
Likasom det var skilnad på de stora bondesläkterna och de simpla inhysingarne, så fans det också mellan stadsborna klyftor, som han först efterhand lärde sig upptäcka. Det var icke blott skilnaden i rikedom, utan äfven det där dunkla, som herr Jessen kallade bildning. Törres förstod till och med att då herr Jessen talade om bildning, så var det någonting, hvari han själf icke var synnerligen långt kommen. Det menades väl därmed först och främst den myckna lärdomen ur böckerna.
I skolan och skriftskolan hade Törres varit medelmåttig. Han kunde nog lära fort, då han ville. Men största delen af det som han fick lära sig intresserade honom föga, därför att han aldrig kunde få klart för sig om det var sant eller ej. Och om det inte var sant, så skulle minsann ingen kunna narra honom att lära om ormar, som kunde tala, eller om kor, som åto upp hvarandra.
Endast en enda berättelse i bibliska historien kunde han, men den kunde han också förträffligt. Det var historien om Jakob, skälmen, som snodde sig fram igenom lifvet och slutade såsom patriark i himmeln.
Den kristliga skolundervisningen hade skyddat Törres Snörtevolds barndom och första ungdom mot alla andra berättelseböcker än bibliska historien. Hvarken han eller hans kamrater både någonsin haft världsliga hjältar att svärma för, sådana som Robinson eller Tordenskjold; en enda, som var lärarens favorit, slog sig på Josef, som nådde så högt i Faraos gunst; de starka gossarne däremot tuggade tobak och tänkte på Simson, men Jakob! . . . han var den stora förebilden, han, som förstod sig både på människor och djur.
Och alt gick bra för honom, och allting var honom tillåtet, och aldrig tillfogade Gud Jakob någonting ondt, utom den där ena gången med höften. Men det hade Törres aldrig riktigt förstått; därför tykte han inte om det; det var någonting oklart och icke värkligt om en dröm och en stege. Det hoppade han hälst öfver, då han läste om Jakob. Han tänkte sig bara att en hög stege var stäld fritt upp i luften, och att Jakob föll ner ifrån den och knäkte höften. Det föreföll Törres mycket möjligt, både därför att stegen stod fritt utan stöd, och därför att den var full med änglar, som gingo upp och ner.
Men annars var hans beundran för Isaks son gränslös. Att han narrade den dumma Esau med maten hade Törres många gånger tänkt på, då han lockade ifrån sina små bröder hvad de hade.
Men tänk att Jakob vågade gå till gamle Isak, som var en riktig patriark, och lura honom så där!
Ty Rebecka hade visserligen hjälpt honom med skinnen på händerna och med maten, men det var Jakob själf som i en hast hittade på att nämna Gud, då det knep. Då den gamle började fatta misstankar och förvåna sig öfver att maten kom så snart, svarade Jakob ju att det var Gud själf som hade sändt honom villebrådet.
Det hade många gånger roat Törres.
Och Esau sedan! Den store ludne klumpige Esau, som kom släpande på sin mat! Tänk ett sådant nöje för Jakob att se honom svettas och elda på för att få någonting riktigt läckert åt den gamle, som redan var mätt! Bä!
Törres skrattade så att han var nära att kikna, då han tänkte på den komedin.
Och sedan måste alla böja sig för Jakob. Han lurade dem allesamman. Till och med Laban, som annars var så slug, att han gång på gång narrade Jakob, ja, sina tio gånger, men den elfte gången tog Jakob hela grisen.
Och Rachel, som stal sin fars avgudabilder och satt på dem! Alt detta beundrade Törres, han nöjde sig icke med det som stod i bibliska historien; han läste i själfva bibeln alt som rörde Jakob.
Och han såg honom samla egodelar och feta boskapshjordar; honom var allting tillåtet både bland kvinnor och män, och Gud var alltid med honom.
Och då Törres i sin barndom tänkte på att han skulle komma till himmeln och få sitta till bords med Abraham, Isak och Jakob, hade han klart för sig att han skulle tränga sig fram så nära Jakob som möjligt.
Nuförtiden var det ur böcker folk inhämtade alt; om man bara kunde få tag i de rätta böckerna! Men han kände sig så hjälplös. Hvar skulle han börja? Det var klyftan, som alltid skulle skilja honom från Kröger och den värld han tillhörde.
Emellertid gjorde han på söndagen bekantskap med flere unga handelsbokhållare, som på kvällarne gingo och lärde sig bokföring. Törres sällade sig genast till dem.
Under de första timmarna var han tämligen dum. Han skref försiktigt upp alt utan att begripa det och teg hårdnackadt. Men småningom kom det lif i siffrorna för honom. Han grep sig an med värklig ifver de exempel på affärer, som läraren lät dem öfva sig med, sålde och köpte och bokförde. Innan kort öfverraskade unge Wold handelsskoleläraren genom den snabbhet, hvarmed han uppnådde ett resultat, och hans aldrig svikande noggrannhet i beräkningarna.
Men det som mest intresserade Törres var räntan och ränteberäkningarna. Alt sedan barndomen hade han hört talas om „penningar emot ränta“ med mycken respekt, likasom om det nästan vore någonting gudomligt. Och då han nu lärde sig om räntan, då han såg huru den uppstod, då han såg de välsignade penningarnas trägna arbete dag och natt utan en enda timmes hvila, då han såg huru de kunde växa med bara en kvart procent och huru de små beloppen snabt ökades, då uppfylde detta helt och hållet hans själ. Och snart räknade han i hufvudet ut räntorna på alla de summor han hörde nämnas eller själf tänkte sig.
Från de första tio örena han den första dagen tog ur penninglådan hade han regelbundet, men långsamt och försiktigt ökat sin hemliga behållning af silfverpenningar. Det föreföll honom efter hand så lätt och naturligt, att han icke kunde tänka sig annat än att de båda andra gjorde på samma sätt. Han tänkte sig alltid att han vaktade kassan för fru Knudsen, och för denna tjänst var det som han tog en lämplig ersättning. Därför kretsade han ständigt omkring penninglådan, tils det en dag hände att herr Jessen i barsk ton yttrade:
— Hvad vill det säga att ni alltid fjäskar här omkring kassan? Har ni inte annat att göra?
— Någon måste väl se efter den, också, — svarade Törres, och de sågo hvarandra ett ögonblick in i ögonen utan att blinka. Fröken Thorsen darrade.
Emellertid var ju herr Jessen herre öfver det som var vida bättre, nämligen själfva räkenskaperna. Han gjorde inköp och skref ut räkningar. Medan Törres helt anspråkslöst samlade silfverslantar ur lådan, kunde herr Jessen låta stora sedlar glida ut ur räkenskaperna och ner i sin egen ficka.
Det var detta, som plågade Törres. All hans omsorg om fru Knudsen var af föga nytta, så länge herr Jessen hade väldet. Och aldrig fick Törres sköta böckerna. Till och med då han hade hunnit långt i bokföring, fick han icke föra in den allra minsta post, utan att herr Jessen stod bredvid honom och dikterade, likasom om Törres aldrig hade kunnat bli annat än en omyndig bondpojke.
Om fröken Thorsen någon gång lade sig till litet grannlåter och dylikt, så var det inte så farligt. Törres unnade henne det gärna; därför att hon rar så nätt och söt. Och han fick alt mera lust på denna fina leksak.
Sålunda förflöt det första året i staden för Törres Wold. Då det åter blef höst med långa kvällar, började han en kurs i dubbel bokföring för mera försigkomna elever.
Hans kapital hade nu ökats så mycket att han kunde låna ett par hundra kronor mot hög procent åt de små uppköparene och ägghandlarene, som betalade ränta per vecka. Det var en god affär, men den måste bedrifvas i smyg, hälst om söndagen, då han var ledig. I någon bank vågade han icke placera penningarna för att icke väcka misstankar.
Men i andra afseenden hade han just icke kommit längre. Fastän han hade namn om sig att vara god säljare, och fastän damerna gärna läto betjäna sig af honom samt fru Knudsen hade höjt hans lön, så kom han henne dock icke närmare. Hon var det finaste fruntimmer han kände, inte en sådan docka som fröken Thorsen, men fin i sitt väsende, samt stilla och öfverlägsen.
Men herr Jessen vakade öfver skatten likasom öfver räkenskaperna. En känsla af att bondpojken kanske ändå kunde bli farlig hade börjat oroa honom, och han blef alt mera nogräknad i de minsta småsaker. Törres skulle icke få komma en enda linje högre än han önskade.
Därför var herr Jessen också mera älskvärd mot fröken Thorsen, ty äfven där tykte han att Törres försökte att tränga sig fram. Och sålunda hölls fröken Thorsens stackars hjärta i en ständig spänning, deladt emellan dem båda.
Endast på ett håll hade Törres vunnit en fullständig seger, och det var öfver den stora Berta. Den snabbhet, hvarmed denne bondgosse, som hade börjat såsom hennes jämlike, hade avancerat till en fin herre, hvilken åt i matsalen och blef inbjuden på söndagen, hade imponerat ofantligt på henne.
Men Törres själf började känna att han stod stilla. Så länge han icke kunde gå förbi herr Jessen, var det icke någonting bevändt med honom. Men Jessen var så ordentlig och skicklig, att Törres aldrig kände upptäcka något fel hos honom, som han kunde taga fasta på. Det såg tvärtom ut som om herr Jessen hade fått alt mera fast fot i affären. Och stadsborna voro mera än någonsin ense om att det skulle bli ett par af honom och enkan.
Det var sent en natt, då Törres kom hem från ett spelparti hos en kamrat. Han var het om öronen af tobaksrök och toddy och stretade mot regn och blåst i trotsiga tankar. Kamraterne hade åter talat om Jessen och fru Knudsen och Törres svor under hemvägen att nu skulle slaget stå.
Hvad han skalle göra det viste han icke så noga, men redan följande dag skulle Jessen få se att han inte längre lät kufva sig, han . . . han . . . Stundom kommo sådana anfall af raseri öfver honom, men då brukade han bita ihop tänderna så att han darrade, och då gick det öfver.
Han drog af sig stöflarne nere, såsom han brukade, då han kom sent hem, och smög sig försiktigt uppför trappan i mörkret. Men då han skulle trefva sig fram genom gången till sitt rum, stannade han plötsligt; en tanke vaknade blixtsnabt inom honom. Där till vänster bodde Jessens fästmö eller hvad hon nu var; åtminstone var hon på hans sida. Henne skulle han börja med!
Mången kväll då han gick förbi fröken Thorsens dörr, hade han tänkt på henne, men han hade alltid tagit sitt förnuft till fånga.
Men i kväll hade han mod till hvad som hälst, och han smög sig i strumpfötterna fram till hennes dörr.
Fröken Thorsen hade troligen läst sin dörr den första tiden efter det Törres hade flyttat upp på vinden, men då hon sedan kände sig fullkomligt lugn, brydde hon sig icke vidare om att göra det. Han öppnade ljudlöst dörren och steg in.
Hon spratt upp ur sömnen, men han hviskade att hon inte skulle bli skrämd; det var ingen fara.
— Är elden lös? — mumlade hon.
— Nej, nej; det är bara jag, Wold, som har kommit för att tala några ord med er, fröken Thorsen.
— Hvad jag blef skrämd! — suckade fröken Thorsen. Först nu blef hon klarvaken och i detsamma drog hon sig förfärad så nära väggen som möjligt och frågade hvad han ville där.
Han ville bara tala litet med henne.
Han måste gå genast, sade hon darrande. Hvad hade han att säga henne? De sågo ju hvarandra hela dagen.
Ja, det var just det. De sågo hvarandra hela dagen och fingo dock aldrig tala förtroligt med hvarandra. Han var så ensam; ingen brydde sig om honom.
Hon låg med vidöppna ögon i mörkret och lyssnade till hans ord, som han hviskade i en sorgsen och aktningsfall ton. Och då han icke gjorde något tecken att närma sig henne, höll hon sig stilla och hörde på honom utan att darra.
Hon hade alltid varit så vänlig emot honom, alt sedan han kom; men just därför kunde han inte längre härda ut. . . .
Hvad kunde han inte uthärda? — Hon talade hviskande likasom han.
Åh, hon viste nog hvad han menade.
Nej, det viste hon sannerligen inte.
Likasom om han inte skulle ha sett huru det stod till mellan henne och herr Jessen!
Han hörde att hon gjorde en häftig rörelse och hon svarade med fasthet:
— Jag är inte förlofvad med herr Jessen.
— Kalla det hvad ni vill, — sade Törres i en förolämpande ton.
Men då satte hon sig upp och sade med bestämdhet:
— Jag har rakt ingenting att göra med herr Jessen. Men nu måste ni gå, och det strax på ögonblicket!
Han tystade henne, därför att hon hade börjat tala med hög röst, och han sade hviskande att han måste tacka henne för det som hon hade sagt om herr Jessen; det gjorde honom så glad. Och han bad att hon inte skulle vara ledsen på honom därför att han hade kommit.
Nej, det skulle hon inte vara, men nu måste han gå.
Han svarade aktningsfullt:
— Eftersom ni önskar det, så går jag.
Och vid dörren tillade han hviskande:
— Var det inte snält af mig att gå strax då ni bad mig därom?
— Jo, jo; godnatt! — hviskade hon tillbaka i mörkret.
Hon lyssnade tils alt hade blifvit tyst. Och hon kände en öfversvallande glädje öfver att han hade gått strax då hon bad honom. Och hon trodde att hon låg vaken och tänkte därpå, medan hon sof i timtal. Och på morgonen var hon inte riktigt säker på huruvida inte altsammans hade varit en dröm.