Jane Eyre/28

←  Kapitel 7

Jane Eyre av Charlotte Brontë Översättare: Carl Johan Backman Kapitel 8

Kapitel 9  →

ÅTTONDE KAPITLET.

Två dagar ha förflutit. Det är nu en vacker sommarqväll; kusken har låtit mig stiga af vid ett ställe, som heter Whitcross; han ville icke låta mig åka längre för de pengar jag lemnat honom, och utom dem egde jag icke ett öre. Vagnen har nu väl hunnit en mil härifrån; jag är helt och hållet ensam. I detta ögonblick upptäcker jag, att jag glömt taga mitt knyte ur vagnslådan, der jag lade ned det för att ha det i säkert förvar; der ligger det nu, oåtkomligt för mig: jag står här således alldeles utblottad.

Whitcross är ingen stad, icke ens ett bebygdt ställe; det är endast en stenpelare, upprest vid en korsväg och hvitlimmad, för att så mycket bättre falla i ögonen på afstånd och i mörkret. Fyra vägvisare peka, liksom armar, från stenpelarens spets, åt hvar sitt håll: till den stad som ligger närmast är det, enligt anvisningen, tio mil; till den längst bort är det öfver tjugu. Af de väl kända namnen på dessa städer finner jag i hvilken trakt jag nu är: det är ett nordligt grefskap inne i landet, så vidt jag kan se, dystert och ödsligt genom flacka hedar och brutet af bergåsar. Stora vildmarker ligga bakom mig och på båda sidor; höjder resa sig på afstånd. Befolkningen måste vara gles; jag ser inga vägfarande; åt alla fyra väderstrecken sträcka sig vägarna — hvita, breda och öde: de äro upptagna midt genom heden, och ljungen växer hög och frodig ända till vägkanten. Om också en resande tillfälligtvis skulle här färdas fram, önskar jag icke att möta hans ögon: han skulle undra hvad jag kan ha att göra här, dröjande vid vägstolpen och påtagligen redlös och utan mål. Det kunde hända att jag blefve ombedd att göra reda för mig, och jag kan icke gifva andra svar än sådana, som skulle låta otroliga och uppväcka misstankar. Intet band fäster mig vid samhället i detta ögonblick, ingen förhoppning drager mig till mina medmenniskor, ingen af alla dem, jag här kan möta, kan hysa en vänskaplig tanke eller en god önskan för mig. Jag eger ingen annan anhörig än allas vår moder, naturen; jag vill luta mig till hennes bröst och der söka hvila.

Jag begaf mig af rätt in i vildmarken och styrde min kosa mot en dalsänkning, som sträckte sig genom den bruna heden; jag vadade knädjupt genom den mörka ljungen; jag följde dalgångens krökningar, till dess jag vid en af dessa påträffade ett mossklädt stenblock: der satte jag mig ned. På ömse sidor hade jag de höga väggarna af dalgången. Mitt hufvud skyddades af klippan, och öfver denna var himmelen.

Det dröjde en stund innan jag, äfven på detta ställe, kunde känna mig trygg; jag hyste en obestämd fruktan att det kunde finnas vild boskap i trakten, eller att någon jägare eller tjufskytt skulle upptäcka mig. Om en vindstöt drog öfver heden, blickade jag mig ängsligt omkring, befarande att det var en tjur, som störtade fram; om en ljungpipare hvisslade, inbillade jag mig att det var en menniska. Men då jag fann mina farhågor ogrundade och kände mig lugnad genom den djupa tystnad som inträdde mot qvällen, fattade jag mod och förtröstan. Hittills hade jag icke gifvit mig tid att tänka öfver min ställning: jag hade endast lyssnat, spejat mig omkring och skrämt upp mig; nu först började jag resonnera med mig sjelf.

Hvad skulle jag taga mig för? Hvart skulle jag taga vägen? De sorgligaste frågor i verlden, då jag icke hade något att göra och ingenstädes att gå; då jag med mina trötta, darrande lemmar måste tillryggalägga långa vägar, innan jag kunde uppnå en menniskoboning; då jag måste anlita en motvillig hjelp för att få tak öfver hufvudet, och då jag dessutom måste besvära menniskor, troligen ogynsamt stämda mot mig, och nästan med säkerhet kunde räkna på att mer än en gång blifva tillbakastött, innan någon trodde min berättelse eller hjelpte mig i min nöd!

Jag lade mig ned på ljungen; den var torr och ännu varm efter sommardagens hetta. Jag såg upp mot himmelen: en vänlig stjerna blinkade rätt öfver ravinens öppning. Daggen föll, men den kändes icke obehaglig; luften var så stilla att icke ett strå rörde sig. Naturen tycktes gynsamt stämd mot mig; jag trodde att hon älskade mig — den förskjutna, och då jag från menniskor endast kunde vänta misstroende, snäsor och förolämpningar, slöt jag mig med barnslig ömhet till hennes sköte. I natt åtminstone — tänkte jag — skall jag blifva hennes gäst, liksom jag är hennes barn: min moder skall hysa mig utan att taga penningar i betalning derför. Jag hade ännu en bit bröd, återstoden af en bulle, som jag, i en stad som vi middagstiden passerade, köpte för den sista slant jag egde. Jag påträffade mogna blåbär, hvilka här och der i ljungen glänste likt mattblå perlor; jag plockade en hand full och åt dem till brödet. Min häftiga hunger blef, om icke tillfredsstäld, dock tystad genom denna eremit-måltid. Sedan jag slutat den, läste jag mina aftonböner, hvarefter jag utsåg mig ett läger för natten.

Bredvid klippblocket var ljungen mycket hög; då jag lade mig ned, var min kropp gömd af densamma, och då den reste sig högt på båda sidor om mig, var jag temligen väl skyddad för nattfrosten. Jag hopvek min schal och begagnade den till täcke; en liten mossklädd tufva blef min hufvudkudde. Sedan jag så placerat mig, kände jag icke någon kyla, åtminstone icke under nattens början.

Min hvila skulle ha varit god, så vida den icke störts af sorgen i mitt hjerta, ty detta led af de öppna och invärtes blödande såren, och dess strängar voro brustna. Det darrade för mr Rochester och hans öde; det sörjde öfver honom med djup medömkan; det ropade efter honom med oaflåtlig trängtan, och hjelplöst såsom en fogel med brustna vingar, skälfde det dock af vanmäktiga försök att flyga honom till möte.

Uttröttad af dessa själsqval reste jag mig upp på mina knän. Natten hade inbrutit med sina stjernor: en natt så lugn och stilla att den icke tillät någon fruktan. Vi veta att Gud är allestädes närvarande, men säkerligen känna vi hans närvaro lifligast, när hans verk i all deras storhet ligga framför oss, och det är under den klara natthimmeln, då hans verldar röra sig i sina tysta banor, som vi mäktigast förnimma hans oändlighet, hans allmakt och hans allestädesnärvaro. Jag hade fallit på knä för att bedja för mr Rochester. Då jag blickade upp med mina i tårar simmande ögon, såg jag Vintergatans stjernverld. Då jag besinnade hvad detta var — hvilka tallösa verldar, som rörde sig i rymden under formen af en svag ljusstrimma, då kände jag lifligt Herrans storhet. Jag var öfvertygad om hans vilja att uppehålla sina skapade verk, och jag visste att han icke skulle låta sin jord förgås, och icke heller en menniskosjäl. Jag tackade honom för hans nåd: Han, som är lifvets källa, är också själens Frälsare. Jag var icke längre orolig för mr Rochester; himmelens herre var hans skapare och beskyddare. Jag lutade mig åter ned på mitt läger och glömde inom kort i sömnen alla mina sorger.

Men följande dagen kom den bleka Nöden i all dess nakenhet öfver mig. De små foglarna hade redan lemnat sina nästen, bien hade redan från den ännu daggvåta ljungen börjat samla sin honing, morgonens långa skuggor hade förminskats, och solen hade med sin glans fylt luft och jord — förrän jag vaknade och såg mig omkring.

Hvilken stilla, varm och herrlig dag! Den vida heden liknade en guldskimrande öken. Ett klart solsken bestrålade hela nejden. Jag önskade att kunna lefva i detta och af detta. Jag såg en ödla springa öfver klippblocket; jag såg ett bi beskäftigt syssla i blåbärsriset. Jag skulle gerna i detta ögonblick velat vara en ödla eller ett bi, ty då hade jag kunnat finna passande föda och bostad på detta ställe. Men jag var en mensklig varelse med menskliga behof och kunde således ej stanna qvar der ingenting fanns att fylla dem med. Jag steg upp och kastade en blick på det läger jag lemnat. Beröfvad alla förhoppningar för framtiden önskade jag blott ett — nemligen att min Skapare af nåd tagit min själ under det jag låg der och sof, och att min matta kropp, genom döden befriad från kampen med ödet, nu i ro fått multna och förena sig med vildmarkens stoft. Men — jag lefde ännu, med alla lifvets behof, lidanden och pligter, och derföre måste bördan bäras, behofven tillfredsställas, lidandet fördragas och plikterna uppfyllas.

Jag lemnade min hviloplats, begaf mig åter til Whitcross samt valde den väg, der jag kunde ha den nu brännande solen på ryggen. Jag hade ingen annan omständighet som kunde bestämma mitt val. Min vandring räckte i många timmar: till sist tyckte jag mig ha gått tillräckligt för att med godt samvete kunna hvila mig — jag tänkte sätta mig på en sten, som stod nära bredvid och der öfverlåta mig åt den känslodomning, som smugit sig öfver mitt sinne och mina lemmar — då jag i samma ögonblick fick höra klämtandet af en kyrkklocka.

Jag vände mig nu efter ljudet och upptäckte nu bland de pittoreska höjderna, för hvilkas skiftande former jag under den sista timmen ej haft öga, en by och ett kyrktorn. Hela dalen åt höger var uppfyld af ängar, åkrar och lundar, och en klar ström bugtade sig genom de olika skiftningarna af grönt — den saftiga säden, de mörkare träden och det friska gräset. Rasslet af hjul återförde min uppmärksamhet till landsvägen, på hvilken en tungt lastad vagn arbetade sig uppför backen. Icke långt derifrån syntes tvenne kor med deras vaktare. Menskligt lif och mensklig verksamhet voro i mitt grannskap; äfven jag måste sträfva för att lefva och arbeta som alla andra.

Omkring klockan tu eftermiddagen inträdde jag i byn. Vid slutet af dess enda gata fanns en liten bod med några bröd i fönstret. Jag längtade efter en kaka bröd. En sådan skulle kanhända återgifva mig en del af mina krafter; utan föda skulle det blifva svårt för mig att gå vidare. Önskan att ega välde öfver min kropp återkom, så snart jag befann mig bland mina medmenniskor. Det förekom mig så förödmjukande att midt på gatan i en by sjunka ned afdånad af hunger. Jag tänkte efter om jag ej egde något som kunde utbytas mot en af dessa bullar. Jag hade en silkeshalsduk och ett par handskar. Jag visste icke rätt huru menniskor i denna belägenhet bruka bete sig. Det var osäkert om någondera af dessa persedlar skulle tagas i stället för betalning; jag trodde icke sjelf derpå, men här var intet val: jag måste försöka.

Jag inträdde i boden: der fanns en qvinna. Då hon fick se en bättre klädd person, kom hon mig artigt till mötes och frågade hvari hon kunde vara mig till tjenst. Jag stod utom mig af blygsel; min tunga kunde ej framföra den begäran jag hade tänkt framställa. Jag tordes ej erbjuda henne de nötta handskarna, den skrynkliga halsduken; ty jag insåg sjelf att detta skulle förefalla besynnerligt. Jag bad endast om tillstånd att få sitta ned en stund, emedan jag var trött. Bedragen i sin förväntan att i mig få en kund, var det med en viss köld hon biföll min begäran. Hon pekade på en soffa: jag sjönk ned i den. Tårarna ville tränga fram i mina ögon, men då jag insåg huru opassande en sådan känsloyttring skulle vara, höll jag dem tillbaka. Jag frågade henne om det fanns någon modesömmerska eller klädsömmerska der på stället.

»Det finnes här två eller tre: fullt så många, som här kunna få arbete.»

Jag var nu drifven till det yttersta. Nöden stod handgripligt för mig. Jag hade inga resurser, ingen vän, icke ett öre. Någonting måste jag göra. Jag måste skaffa mig arbete någonstädes — men hvarest?

»Finnes det någonstädes i grannskapet ett ställe, der man behöfver en tjenarinna?»

»Det vet jag inte.»

»Hvilken är den förnämsta näringsgren här på stället, som sysselsätter de flesta händer?»

»En del äro åkerbrukare, och många äro anstälda vid mr Olivers nålfabrik och vid gjuteriet.»

»Kunna qvinnor få anställning hos mr Oliver?»

»Nej, endast karlar.»

»Hvad göra då qvinnorna?»

»Det vet jag inte. En får göra det, och en annan det. Fattigt folk får ta sig fram så godt de kunna.»

Hon tycktes trött vid mina frågor och jag kunde ej undra derpå. Ett par af hennes grannar kommo in; min sittplats tycktes behöflig för andra. Jag reste mig upp och tog afsked.

Jag gick gatan framåt, under det jag betraktade husen på båda sidor: ingenstädes kunde jag finna någon anledning eller förevändning att stiga in. Jag ströfvade omkring i byn, aflägsnade mig från den ett stycke och vände åter tillbaka, under loppet af en timmes tid eller mera. Mycket uttröttad och plågad af den gnagande hungern, vek jag af in på en smal väg och satte mig ned i skyddet af en bäck. Men jag hade ingen ro i min själ: efter några minuter reste jag mig åter upp för att söka hjelp eller åtminstone råd. Vid slutet af vägen stod ett litet vackert hus, med en nätt trädgård, full af blommande växter, framför detsamma. Jag stannade der. Jag hade intet skäl att närma mig den hvitmålade porten och att fatta den blanka portklappen, ej heller fanns det någon anledning för husets invånare att intressera sig för mig, men jag kunde ej låta bli att gå fram och klappa på. Ett ungt, välklädt fruntimmer med godt utseende öppnade dörren. Med halfqväfd, darrande stämma — kännetecknet på ett hopplöst hjerta och en vanmäktig kropp — frågade jag om der behöfdes någon piga.

»Nej,» ljöd svaret, »vi hålla inga tjenare.»

»Skulle ni kunna säga mig hvar jag kunde få någon anställning? Jag är här en främling, utan bekantskaper. Jag önskar arbete, lika godt hvilket.»

Men det var icke hennes sak att tänka för mig eller att skaffa mig en tjenst, och dessutom huru tvetydig måste icke min karakter, min samhällsställning och hela min framställning ha förefallit henne. Hon skakade på hufvudet, betygade sin ledsnad öfver att ej kunna hjelpa mig med några upplysningar, och dörren tillslöts mycket lugnt och höfligt — men jag var dock utestängd. Hade hon hållit den öppen några ögonblick till, så hade jag visst tiggt henne om en bit bröd, ty jag var nu bragt till det yttersta.

Jag kunde ej förmå mig att återvända till den smutsiga byn, der det för öfrigt ej fanns någon utsigt till hjelp. Jag skulle haft lust att taga vägen till en skogslund, som låg ej långt derifrån, emedan den med sina täta skuggor tycktes vara en inbjudande tillflyktsort, men jag var så förstörd, så svag och så pinad af naturens kraf, att instinkten höll mig qvar i grannskapet af menniskoboningar, der föda kunde vankas. Ensamheten hade ej varit någon ensamhet, hvilan ingen hvila, så länge hungerns gam högg sin näbb och sina klor i mitt inre.

Jag närmade mig gårdarna, aflägsnade mig ifrån dem, vände om igen och gick åter tillbaka: ständigt drefs jag bort af den tanken, att jag ej hade någon rätt att fordra eller vänta deltagande för min nödstälda belägenhet. Emellertid förflöt eftermiddagen, under det jag så ströfvade omkring som en vilsekommen och utsvulten hund. Under det jag gick öfver ett åkerfält, blef jag varse ett kyrktorn: jag skyndade ditåt. Nära kyrkogården, omgifvet af en trädgård, stod ett litet men välbygdt hus, hvilket icke kunde vara något annat än prestgården. Det rann mig nu i sinnet, att främlingar, som komma till en ort, der de ej ha bekanta, bruka vända sig till presterna för att genom dem få sysselsättning och understöd. Och det är också de andligas pligt att — åtminstone med råd — hjelpa dem, som önska hjelpa sig sjelfva. Jag tyckte mig derföre ega ett slags rättighet att här få bistånd. Jag tog derföre mod till mig, samlade mina sista krafter och sträfvade framåt till dess jag kom till bygningen, då jag knackade på dörren. Denna öppnades af en gumma.

Jag frågade: »Är detta prestgården?»

»Ja.»

»Är pastorn hemma?»

»Nej.»

»Kommer han hem snart?»

»Nej, han är bortrest.»

»Har han rest långt bort?»

»Icke så långt — tre mil ungefär. Hans far har dött helt plötsligt, derföre är han vid Marsh End nu och stannar väl der en fjorton da’r till.»

»Finns det några fruntimmer i huset?»

»Nej, ingen mer än jag, som är hushållerska här.»

Det var mig icke möjligt att af denna menniska begära den hjelp jag behöfde: ännu kunde jag ej tigga. Jag stapplade bort derifrån.

Ännu en gång aftog jag mig min halsduk; ännu en gång tänkte jag på simlorna i boden; jag önskade mig blott en bit bröd, en mun full för att dermed döfva hungerns qval. Utan att tänka på hvad jag gjorde, återvände jag till byn och gick in i brödboden. Ehuru flera personer voro der inne, vände jag mig genast till qvinnan och frågade henne om hon ville gifva mig en simla för halsduken.

Hon betraktade mig med misstänksamma blickar och svarade, att hon ej sålde sina varor på det viset.

Drifven af förtviflan, begärde jag blott en half kaka, men hon svarade ånyo nej. »Det kunde ingen veta, hur jag kommit öfver halsduken,» tillade hon.

»Nå, vill ni ta mina handskar då?»

»Nej, hvad ska jag göra med dem?»

Läsare, det är långt ifrån behagligt att dröja vid dessa detaljer. Mången påstår det vara en njutning att blicka tillbaka på öfverståndna lidanden, men ännu i dag har jag svårt vid att rikta mina tankar på denna nödens tid. Det var för mycket både förödmjukelse och kroppsligt lidande för att kunna vara behagligt ens i minnet.

Jag vill ej tadla dem, som visade mig från sig: jag hade ingenting bättre att vänta. En vanlig tiggare är ofta ett föremål för misstankar, och en välklädd tiggare är det alltid. Nu var det visserligen ingenting annat än arbete, som jag bad om; men hvilkens sak var det att skaffa mig sådant? Åtminstone icke de personers, hvilka sågo mig för första gången i sitt lif och ingenting kände om mitt uppförande. Jag kan icke ens klandra qvinnan, som ej ville gifva mig ett bröd för min halsduk. Hon gjorde rätt som nekade, så snart mitt anbud syntes henne antingen misstänkt eller ofördelaktigt. Men nog om detta ämne — det är mig vidrigt.

Nyss före mörkningen passerade jag förbi en farm. Egaren deraf satt vid den öppna dörren och åt sin aftonvard af bröd och ost, jag stannade och frågade honom, om han ej ville gifva mig en bit bröd, emedan jag var mycket hungrig. Han syntes öfverraskad, men utan vidare svar skar han ett dugtigt stycke af kakan och räckte mig det. Förmodligen trodde han, att jag ej var någon tiggerska, utan endast en excentrisk dam, som i en hast fått särdeles aptit på hans grofva bröd.

Så snart jag icke mer kunde bli bemärkt från farmgården, satte jag mig ned för att äta.

Som jag ej hade något hopp att få tak öfver hufvudet för natten, tog jag min tillflykt till den förutnämnda skogslunden. Men min natt var högst olycklig och min hvila obetydlig, ty marken var fuktig och luften kall, och dessutom stördes jag af förbivandrande personer, så att jag flera gånger måste ändra hviloplats. Mot morgonen föll regn, hvilket fortfor hela den följande dagen. Denna förflöt på samma sätt som den föregående. Jag sökte arbete, men blef afvisad; jag svalt, och blott en gång fick jag någon föda öfver mina läppar. Jag kom fram till en koja, just som en liten flicka höll på att maka ned en tallrik kall gröt i en svinho.

»Vill ni gifva mig detta?» frågade jag.

»Flickan gapade på mig. »Mamma,» ropade hon, »här är en qvinna, som ber mig ge henne gröten.»

»Ja så,» svarades det inifrån, »ja, ge henne det, om hon är en tiggerska. Grisen står sig ändå.»

Flickan tömde den stelnade massan i min hand, och jag slukade den ifrigt.

Mot skymningen satte jag mig ned att hvila på en smal väg, som jag följt under ett par timmars tid.

»Det är nu slut med mina krafter,» sade jag för mig sjelf; »jag orkar inte gå stort längre. Skall jag äfven denna natt blifva husvill? Måste jag väl i detta hällregn ligga på den kalla och vattendränkta marken? Jag fruktar att jag måste det, ty hvem vill hysa mig? Detta blir likväl förfärligt, helst som jag är så matt, så frusen och så hungrig — så i alla afseenden olycklig och hopplös. Innan morgon bittida är det väl slut med mig. Hvarföre kan jag då inte försona mig med tanken på döden? Hvarföre kämpar jag för bevarandet af ett värdelöst lif? Derföre att jag tror att mr Rochester ännu lefver, och emedan en död af hunger och köld är något som den kroppsliga naturen ej kan förlika sig med. O, du Fader i himmelen! stöd mig, led mig och hjelp mig!»

Mina slöa blickar sväfvade öfver det töckenhöljda, ödsliga landskapet. Jag märkte att jag aflägsnat mig långt från bebygda trakter. Nästan hvarje spår af odling var försvunnet. Jag hade på småvägar närmat mig en hedsträckning. Endast några plöjen, hvilka syntes nästan lika ofruktbara som ljungmarken, hvilken de nyligen tillhört, skilde mig från en kulle, som låg framför mig.

»Hellre vill jag dö der uppe,» tänkte jag, »än här på vägen, der menniskor färdas. Det är bättre att korpar och kråkor slita köttet af mina ben, än att de skola inneslutas i en fattigkista och multna i en fattiggraf.»

Jag sträfvade uppför höjden. Det återstod nu blott att finna en håla, der jag kunde lägga mig ned, dold för menniskors blickar; men någon sådan kunde jag ej upptäcka: den nedanför liggande marken var jemn. Der fanns ingen annan omvexling än i kolorit; denna var grön, der det växte starr och mossa; brun åter, der marken var torrare och endast bar ljung. Mörkt som det var, kunde jag dock se denna olikhet, men endast såsom en olikhet i dagrar och skuggor, ty färgen hade försvunnit med dagsljuset.

Mina blickar ströfvade fortfarande än öfver den gråa kullen och än öfver heden och funno ingen tröst i den ödsliga anblicken, då plötsligt långt bort, mellan kärr och kullar, ett ljussken framglänste. »Det är en lyktgubbe,» tänkte jag först och väntade att det snart skulle försvinna. Men det fortfor att lysa på samma sätt, utan att närma eller aflägsna sig. »Månne det kan vara en lusteld?» frågade jag mig sjelf. Jag väntade att lågan skulle sprida sig, men den gjorde den icke: den blef hvarken större eller mindre. »Det kan då inte vara annat än ett ljus i en boning; men om ock så är, har jag inte krafter att hinna dit: och vore det äfven blott en enda aln ifrån mig, hvad gagn hade jag väl deraf? Jag skulle knacka på dörren, endast för att genast åter få den stängd för mig.»

Jag sjönk ned der jag stod och gömde mitt anlete mot marken. Der låg jag en stund; nattvinden strök fram öfver kullen der jag låg och bortdog sakta klagande i fjärran; regnet föll stridt och genomblötte mig ånyo. Om jag blott varit riktigt stelfrusen, så hade jag ej märkt huru regnet piskade mig, men jag hade ännu nog lifsvärme qvar för att känna det obehagliga, kalla droppandet. Till följd häraf reste jag mig upp.

Ännu syntes ljuset, som lyste med ett jemnt, ehuru genom regndimman dunkelt sken. Jag försökte åter att gå, i det jag med uttömda krafter släpade mig fram; jag riktade mina steg mot ljuset: min väg förde mig öfver ett stort kärr, hvilket under senhösten ej kunnat passeras, och som äfven nu under högsommaren var vått och sumpigt. Två gånger föll jag omkull, men samlade mina krafter och reste mig ånyo. Ljuset var mitt sista hopp; jag måste försöka att hinna dit.

Sedan jag kommit öfver kärret, bemärkte jag en hvit strimma. Jag närmade mig den, och fann att den var en väg, som ledde rätt mot ljuset, hvilket nu glänste fram från en liten kulle, omgifven af en trädgrupp, hvilken, så vidt jag i mörkret kunde skönja, bestod af tallar. Min ledstjerna försvann när jag kom närmare: den var bortskymd af något föremål. Jag utsträckte min hand mot den mörka massan framför mig: den befanns vara en låg mur; öfver denna höjde sig ett slags pålverk och innanför den senare var en häck af taggiga buskar. Trefvande mig fram längs efter muren kom jag till en port, som öppnade sig då jag rörde vid den. På hvar sin sida om denna stod ett buskartadt träd — buxbom eller idegran.

Sedan jag kommit in genom porten, skönjde jag konturerna af en mörkfärgad, låg och temligen lång bygning; men ljuset, som vägledt mig, kunde jag ingenstädes upptäcka. Det var mörkt öfver allt: månne de som bodde der redan gått och lagt sig? Jag fruktade att detta var fallet. Men under det jag sökte efter dörren, passerade jag förbi en knut af bygnaden, och åter framglänste det vänliga skenet från de små rutorna i ett med blyinfattning försedt fönster, som låg blott en fot från marken och som förekom ännu mindre genom ett slags spalier af murgrön eller någon annan krypväxt, som med tätt löf slingrade sig utefter denna del af bygningen. Öppningen var så trång och undangömd, att man ej ansett sig behöfva rullgardin eller luckor: till följd häraf kunde jag, då jag lutade mig ned och undanvek det yppiga löfverket, se allting inne i rummet. Golfvet var rent och beströdt med fin sand. Mot ena väggen stod en hylla af valnöt med sina rader af tenntallrikar, hvilka återgåfvo skenet af en glödande torfbrasa. Der fanns ett väggur, ett stort bord af furu och några stolar. Ljuset, hvars strålar varit min ledning, stod på bordet, och vid dess sken satt en äldre qvinna, med temligen sträft utseende, men utmärkt snygg, — liksom allting omkring henne — och stickade på en strumpa.

Jag betraktade dessa föremål endast helt flyktigt: i dem fanns just ingenting ovanligt. Uppmärksamheten togs vida mera i anspråk af en grupp nära vid eldstaden, öfvergjuten af skenet från denna. Tvenne unga, intagande fruntimmer — synbarligen af bättre stånd och fin bildning — sutto, den ena i en låg gungstol, den andra på en vanlig, ännu lägre stol; båda voro djupt sorgklädda. Den mörka drägten förhöjde ännu mera den mjella färgen på deras skönt formade halsar och ansigten. En stor, gammal rapphönshund stödde sitt massiva hufvud mot den enas knä; i den andras sköte hvilade en svart katt.

Detta anspråkslösa kök tycktes ej vara en rätt passande vistelseort för dessa damer. Hvilka kunde de väl vara? Det var ej troligt att de voro döttrar till den äldre qvinnan vid bordet, ty hon såg ut som en bondhustru, då deremot hela deras yttre tillkännagaf god härkomst och en fint bildad uppfostran. Aldrig i mitt lif hade jag sett sådana ansigten som deras, och ändock, då jag betraktade dem närmare, tyckte jag mig förtrogen med hvarje drag. Vackra kunde de ej kallas — de voro för bleka och sågo för allvarliga ut för att så benämnas och då de sutto der försjunkna i studiet af hvar sin bok, hade deras utseende ett tankfullt, nästan strängt uttryck. På ett litet bord mellan dem stod ett ljus och tvenne digra volumer, hvilka de ofta bläddrade uti och hvilka efter allt utseende voro ordböcker, som anlitades till hjelp vid öfversättning. Allt var så tyst, som om personerna varit skuggor, och det upplysta rummet en tafla. Jag kunde höra huru kolen föllo från rosten och huru klockan pickade i sin vrå, och jag tyckte mig till och med kunna urskilja det klingande ljudet af gummans strumpstickor. När en röst till sist bröt den djupa tystnaden, kunde jag derföre urskilja hvarje ord.

»Hör på, Diana!» sade den ena af de ifriga läsarinnorna, »Franz och den gamle Daniel äro tillsammans under natten, och Franz förtäljer en dröm, från hvilken han nyss med fasa uppvaknat — hör!» Nu uppläste hon med sakta röst någonting, af hvilket jag ej förstod ett enda ord: det var ett för mig okändt språk och alltså hvarken franska eller latin.

»Detta är gripande,» sade hon då hon slutat; »jag är förtjust deri.» Den andra flickan, som upplyftat sitt hufvud för att lyssna på systern, upprepade, under det hennes ögon voro fästa på elden, en rad af det upplästa. En tid derefter lärde jag känna både språket och boken: jag vill derföre anföra den reciterade raden, ehuru väl, när jag först hörde den, den för mig var ett klingande ljud utan någon mening:

»’Da trat Einer hervor, anzusehen wie die Sternen-Nacht’.^[1] ’Då trädde en fram, hvars anblick var som stjernehvalfvets’. »Skönt, skönt!» utropade hon, under det hennes mörka ögon glänste. »Der har du en mäktig erke-engel lifslefvande framför dig. Denna rad är mera värd än hundrade sidor af vanliga granna ord.» — ’Jag väger tankarna i min vredes vågskål, och gerningarna med min stränghets vigter.’ Detta är sublimt!»

Båda systrarna tystnade ånyo.

»Fins det något land, der di talar så der?» frågade den gamla qvinnan, i det hon såg upp från sitt arbete.

»Ja, Hanna — och det landet, der man talar så, är ett mycket större land än vårt.»

»Tror nog det, men jag begriper inte, hur di kan förstå hvarann, och om någondera af er kom dit, skulle ni då förstå hvad di sa’?»

»Till en del skulle vi väl det, men inte helt och hållet ty vi äro inte så snälla, som du tror, Hanna. Vi kunna inte tala tyska, och vi kunna inte ens läsa det utan tillhjelp af ordboken.»

»Nå, men hvad kan ni ha för nytta af det?»

»Vi ämna framdeles undervisa deri, och då skola vi få mera pengar än vi nu ha.»

»Det kan så vara, men låt nu bli att läsa mera, ni ha arbetat nog för i qväll.»

»Du kan ha rätt häri: åtminstone är jag trött; är du trött, Mary?»

»Obeskrifligt; det är, när all kommer omkring, ett hårdt arbete att lära sig ett främmande språk, utan någon annan lärare än en ordbok.»

»Det är det visst, i synnerhet ett sådant språk som det konstiga, men herrliga tyska. Jag undrar när S:t John skall komma hem?»

»Åh, det kan inte dröja länge, klockan är nu tio» (hon såg på ett litet guldur, fäst vid hennes skärp). »Hör, hur det hällregnar ute! Hanna var god och titta efter brasan i förmaket.»

Gumman reste sig och öppnade en dörr, och jag hörde henne laga om elden i ett annat rum, hvarefter hon strax kom tillbaka.

»Ack, barn,» sade hon, »det riktigt kostar på att gå der nu; der ser så tomt ut nu, med länstolen tom och undanskjuten i ett hörn.»

Hon torkade sina ögon med förklädet: de båda flickorna, förut allvarliga, sågo nu sorgsna ut.

»Men han har det bättre nu, der han är,» fortfor Hanna, »det är inte rätt att önska honom hit tillbaks. Och dertill kan ingen få en lättare död än han fick.»

»Talade han aldrig om oss på sitt sista?» frågade den ena systern.

»Han fick inte tid dertill: det var slut med honom på en minut — ja, var det så. Han var litet skral dagen förut, men ingenting att tala om, och då frågte S:t John, om han ville att vi skulle skicka efter er, men det bara skrattade han åt. Andra dagen kände han sig litet tung i hufvudet — det är nu fjorton dar se’n — och då lade han sig att sofva och vaknade aldrig mer; han var redan nästan stel, när er bror gick in för att se efter honom. Ack, barn, han var af gamla stammen; ni och S:t John äro af en annan sort än de som nu ha gått bort; fast er mor var ungefär af samma slag som ni och nästan lika så boklärd. Ni är hennes afbild, Mary; Diana är mera lik sin far.»

För min del tyckte jag att de båda systrarna voro så lika hvarandra, att jag ej kunde märka hvari den gamla tjenarinnan (ty jag antog nu att hon var en sådan) fann någon skilnad. Båda voro de blonda och smärta: begges utseende var distingeradt. Den enas hår var dock ett grand mörkare än den andras, och de hade det kammadt på olika vis: Marys ljusbruna hår var slätkammadt, medan Dianas mörkare lockar ringlade sig öfver hennes hals.

Klockan slog nu tio.

»Nu vill ni väl ha qvällsvard?» anmärkte Hanna, »och det vill väl mr S:t John också, när han kommer hem.»

Hon gick nu att laga aftonmåltiden i ordning. De unga fruntimren reste sig upp, som det tycktes för att gå in i förmaket. Ända tills nu hade jag varit så sysselsatt med att gifva akt på dem; deras sätt att vara och deras samtal hade hos mig väckt ett så lifligt intresse, att jag till hälften glömt min egen eländiga belägenhet; nu återkom tanken derpå, och den förekom mig ännu mera tröstlös och förtviflad, just genom kontrasten mot det, som jag nyss sett. Det syntes mig alldeles omöjligt att väcka deltagande för mig här på stället, eller att kunna öfvertyga dessa personer om min nöd och mina sorger, eller att förmå dem att gifva mig en fristad från mina irrvandringar. Då jag trefvat mig fram till förstugudörren och tveksamt bultade på, ansåg jag åtminstone det sistnämnda för en ren orimlighet.

Hanna öppnade dörren. »Hvad är det ni vill?» frågade hon, under det förvåning röjde sig i hennes ton, och under det hon granskade min person vid skenet af det ljus, som hon höll i handen.

»Jag skulle önska att få tala vid de unga fruntimren», svarade jag.

»Det är rätt så godt att ni talar om för mig hvad ni har att säga dem. Hvarifrån kommer ni?»

»Jag är en främling här på orten.»

»Hvad har ni här att göra så här dags?»

»Jag önskar tak öfver hufvudet för natten, i ett uthus eller hvar som helst, och dessutom en bit bröd att äta.»

Ett påtagligt misstroende, just det jag nyss fruktade för, uttryckte sig i Hannas ansigte. »Jag ska ge er ett stycke bröd», yttrade hon efter något besinnande, »men jag kan inte ge en kringstrykande person husrum. Det går inte an.»

»Får jag inte tala vid de unga fruntimren?»

»Nej, det får ni inte. De kunna dessutom ingenting göra för er. Ni skulle inte stryka omkring så här dags: det ser så illa ut.»

»Men hvart skall jag taga vägen, om ni visar bort mig, hvad skall jag taga mig för?»

»Åh, jag vill slå vad att ni har reda på begge delarna. Akta er bara att göra det ondt är — det är det vigtigaste. Här har ni en slant, och adjö se’n.»

»En slant stillar inte min hunger, och jag orkar ej gå längre. Stäng inte dörren! För Guds barmhertighets skull, gör det inte!»

»Jag är tvungen: regnet slår in.»

»Ropa på herrskapet! Låt mig tala med dem —»

»Nej, det gör jag inte. Det hänger inte rätt ihop med er, efter ni gör så’nt der väsen. Gå er väg!»

»Men jag dör, om ni motar bort mig.»

»Har ingen fara. Jag är rädd att ni har något ondt i sinnet, eftersom ni går omkring i gårdarna så här sent på qvällen. Har ni någon i sällskap — inbrottstjufvar eller dylikt folk — här i närheten, så kan ni nämna för dem att vi inte äro värnlösa: vi ha här en herre och hundar och gevär.» Med dessa ord slog den hederliga, men hårdhjertade tjenarinnan igen dörren och stängde den innanför.

Mitt olycksmått var nu fullrågadt. En känsla af namnlöst lidande, en vånda af djupaste förtviflan genomfor mitt innersta. Det var alldeles slut med mina krafter: jag kunde ej röra mig ur stället. Jag sjönk ned på den våta trappan, jag snyftade högt, jag vred mina händer och gret blodiga tårar. Den var då för handen, den sista förfärliga timmen med alla dess fasor! Och jag stod ensam, bortstött af mitt eget slägte! Icke blott hoppets ankar, utan äfven ståndaktighetens stöd var borta — åtminstone för ett ögonblick: men jag sökte att genast återvinna det senare.

»Jag kan inte mera än dö,» sade jag, »och jag tror på Herren Gud. Jag vill söka att ödmjukt foga mig efter hans vilja.»

Dessa ord tänkte jag icke blott, utan uttalade dem äfven, och i det jag med all makt sökte att öfvervinna mig sjelf, ville jag äfven kämpa för att behålla segern, så länge mitt arma hjerta ännu slog.

»Alla menniskor måste dö,» ljöd en stämma helt nära mig, »men alla äro icke dömda till en tidig och långsam dödskamp, såsom fallet skulle vara med er, om ni här omkomme af hunger.»

»Hvem eller hvad är det som talar?» frågade jag, häpen öfver de oförväntade orden. En gestalt var nära mig, men hvad för en gestalt — det kunde jag i den kolmörka natten och med mina försvagade ögon icke urskilja.

Jag behöfde dock ej länge vara i ovisshet. Strax bredvid mig bultade en person med starka slag på dörren.

»Är det ni, mr S:t John,» frågade Hanna.

»Ja, ja! — Öppna fort!»

»Ack, hvad ni måtte vara våt och frusen, en sådan förfärlig natt som det nu är. Kom in nu; edra systrar äro oroliga för er skull, och jag tror att det finns misstänkta personer i grannskapet. Här var nyss en tiggerska — och, min själ, hon är inte borta än! — hon ligger der. Laga er upp, om ni har någon skam i er! Ge er af, säger jag!»

»Håll, Hanna! Jag har ett ord att säga till denna qvinna. Du har gjort din pligt i att utestänga henne; min pligt blir att släppa in henne. Jag har hört hela ert samtal och måste bekänna att detta är ett eget fall, som åtminstone tål vid att närmare undersökas. Res er upp, unga qvinna, och träd in i detta hus!»

Det var med svårighet, som jag kunde efterkomma hans tillsägelse. Ett ögonblick derefter stod jag i det snygga, trefliga köket, darrande, eländig och med ett så förstördt utseende, att det kunde skrämma en och hvar. Också betraktades jag med spänd uppmärksamhet af dem alla.

Den ena af systrarna frågade: »S:t John, hvem är det?»

»Jag vet inte: jag påträffade henne liggande vid förstugudörren.»

»Hon är mycket blek,» anmärkte Hanna.

»Blek som döden, låt henne sitta, annars faller hon omkull.»

S:t John hade sagt sant: jag höll på att svimma af, och hade sjunkit till golfvet, om man ej gifvit mig en länstol att sitta uti.

»Gif henne litet vatten, Hanna; det skall måhända vederqvicka henne. Hon måtte ha utstått mycket, så afmagrad och så blek är hon.»

»Hon liknar snarare en död än en lefvande.»

»Är hon sjuk eller förtärd af hunger?»

»Snarare det senare. Tag hit litet mjölk, Hanna, och ett stycke bröd.»

Diana — hon med de långa lockarna — bröt af en bit bröd, doppade den i mjölken och förde den till mina läppar. Hennes ansigte kom helt nära mitt: jag läste medlidande i hennes miner och jag förnam deltagande i hennes hastiga andedrag, och då hon helt enkelt yttrade: »försök att äta,» så låg det något ljuft och vederqvickande i tonen af hennes ord.

»Ja — försök!» upprepade Mary vänligt, under det hon aftog min genomblötta hatt och upplyftade mitt hufvud.

Jag började äta, först utan aptit, sedan med glupskhet.

»Inte så mycket till en början — låt henne inte få mera,» sade S:t John; »det kan vara nog för denna gång.»

»Litet mera, min bror; du kan se på hennes ögon huru hungrig hon är.»

»Det går inte an. Försök om hon kan tala: fråga henne hvad hon heter.»

Jag kände att jag åter kunde tala och yttrade: »Mitt namn är Jane Elliot.» För att förekomma hvarje upptäckt hade jag redan förut beslutit att antaga ett annat namn.

»Hvar är ert hem? Hvar har ni edra anhöriga?»

Jag svarade icke.

»Säg oss namnet på någon af edra bekanta!»

Jag gjorde en vägrande rörelse med hufvudet.

»Hvilka upplysningar kan ni lemna om er person?»

Nu, då jag en gång trädt öfver tröskeln till denna boning och skådade dess innevånare ansigte mot ansigte, kände jag att jag ej längre var ensam, kringirrande och förskjuten af hela verlden. Jag tog mod till mig att lägga bort min tiggareskepnad och att i stället återtaga mitt naturliga sätt att vara. Då mr S:t John äskade en redogörelse, som jag för närvarande var för svag att afgifva, yttrade jag derföre efter några ögonblicks besinning:

»I afton kan jag inte lemna er några upplysningar.»

»Men hvad vill ni då att vi skola göra för er?»

»Ingenting», svarade jag. Jag var för matt att svara utförligt.

Diana tog ordet. »Är det er mening», frågade hon, »att vi nu gifvit er den hjelp ni behöfver, och att vi nu kunna hänvisa er till heden och den regniga natten?»

Jag fäste mina blickar på henne. Hon hade ett märkvärdigt ansigte, vittnande både om själskraft och godhet. Jag ansåg mig derföre ej hafva något att frukta, och besvarande hennes medlidsamma blick med ett tacksamt leende genmälde jag: »Jag öfverlåter mitt öde i edra händer. Vore jag en vilsekommen hund, så vet jag att ni inte skulle köra bort mig en sådan natt som denna, och således har jag ännu mindre att befara. Gör med mig som er lyster, men bespara mig alla längre förklaringar. Mitt bröst är besväradt, och jag känner ett slags kramp, när jag talar.»

Alla tre betraktade mig tigande. Slutligen yttrade S:t John: »Hanna, låt henne sitta här och genera henne inte med några frågor, samt gif henne om tio minuter det som är qvar af mjölken och brödet. Mary, Diana, kommen med mig in i salen, så få vi talas vid.»

De aflägsnade sig. Efter en kort stund återkom den ena systern, men hvilkendera kunde jag ej få klart för mig. Ett slags behaglig dvala kom öfver mig der jag satt vid den vederqvickande brasan. Med låg röst gaf hon Hanna några befallningar. Det dröjde ej länge förrän jag, understödd af denna, sträfvade uppför en trappa, hvarefter hon aftog mina våta kläder och hjelpte mig i en varm och torr bädd. Jag tackade Gud, förnam, trots min outsägliga kraftlöshet, en känsla af ljuf glädje — och somnade.

1. Ur Schillers »Die Räuber.»