Jane Eyre/34

←  Kapitel 13

Jane Eyre av Charlotte Brontë Översättare: Carl Johan Backman Kapitel 14

Kapitel 15  →

FJORTONDE KAPITLET.

Vi hade hunnit nära jul, innan arfsfrågan blifvit behörigen afgjord. Jag lemnade nu min plats såsom lärarinna i Morton och begagnade skilsmessans stund att ge mina lärjungar några gåfvor. En oväntad lycka öppnar såväl handen, som hjertat. Att något gifva, när vi sjelfva blifvit rikligen begåfvade, är blott att ge luft åt våra öfversvallande känslor. Redan länge hade jag med nöje märkt att mina skolbarn i allmänhet höllo af mig, och när vi skildes åt, erhöll jag bekräftelse härpå: deras rörelse var lika stark som liflig. Jag kände en ren glädje och en varm tacksamhet öfver att ega ett rum i dessa okonstlade varelsers hjertan; och jag lofvade dem, att jag icke skulle uraktlåta att besöka dem och en gång i veckan ge dem en lektion.

Mr Rivers anlände just då jag låtit mina lärjungar, hvilka nu uppgingo till ett antal af sextio, defilera förbi mig, och, sedan jag stängt skolsalen, stod med nyckeln i hand, utbytande några sista afskedsord med de bästa bland mina elever — så städade, aktningsvärda, hyggliga och kunniga unga qvinnor, som man kan påträffa bland Englands allmoge. Detta är icke litet sagdt, ty när allt kommer omkring, har det engelska landtfolket mera vett och mera bildning, än något annat i Europa. I en senare tid har jag lärt känna franska »paysannes» och tyska »Bäuerinnen», men de bästa bland dem ha förekommit mig okunniga och ohyfsade i jemförelse med mina flickor i Morton.

»Anser ni inte att ni erhållit en riklig belöning för den tid och den möda, ni användt vid skolan?» frågade mr Rivers. »Är det inte så, att medvetandet af en nyttig verksamhet skänker en sann njutning?»

»Jo, det är mycket sant.»

»Och likväl har ni arbetat endast några månader. Skulle ni inte anse ett lif väl användt, om det blefve egnadt till medmenniskors förädling?»

»Jo; men jag för min del skulle inte stå ut dermed för beständigt. Det är för mig ett behof att verka för mig sjelf och att utbilda mina egna förmögenheter, lika mycket som att utveckla andras. Jag vill nu begagna mig af detta tillfälle dertill, och jag ber er att inte återföra hvarken min själ eller kropp till skolan, ty sedan jag nu sluppit derifrån, vill jag tills vidare vara alldeles ledig.»

Hans panna mulnade. »Hvad vill detta säga? Hvad är det som kommit åt er nu? Hvad ämnar ni göra?»

»Jag tänker vara verksam, och det så mycket som möjligt. Först och främst får jag be er att afstå Hanna åt mig och skaffa er en annan uppasserska.»

»Hvad skall ni göra med henne?»

»Hon skall följa med mig till Moor-House. Mary och Diana komma om en vecka, och jag önskar ha allt i ordning vid deras återkomst.»

»Jaså; är detta er mening, så må ni gerna taga Hanna. Jag trodde först att ni ämnade företaga en resa; men så mycket bättre att jag misstog mig.»

»Var god och säg åt henne, att hon är i ordning i morgon bittida. Här har ni nyckeln till skolrummet; den till min stuga skall ni få i morgon.»

Han tog nyckeln. »Ni ser så glad ut, då ni ger mig den», anmärkte han. »Jag är inte i stånd att fatta er munterhet, emedan jag inte kan begripa, hvad ni skall taga er till för sysselsättning i stället för den, som ni lemnat. Hvad har ni för plan för er kommande verksamhet?»

»Min första plan är att anställa storskurning vid Morton-House — storskurning, förstår ni, uppifrån taket ända ned till källaren. Min andra plan är att med vax, olja och klädeslappar bona allt, till dess det glänser som guld. Min tredje är att med matematisk noggranhet placera stolar, bord, sängar och mattor. Derefter tänker jag så godt som ruinera er med utgifter för ved och kol, som behöfvas till väldiga brasor i hvart rum, och slutligen ämnar jag anslå de två sista dagarna före Marys och Dianas ankomst till ett så öfverdådigt sönderknackande af ägg och ett sådant rensande af russin och stötande af kryddor och bakande af julbröd och knådande af pastejdeg, jemte alla andra möjliga köksbestyr, att blotta ord alls icke kunna gifva någon klar föreställning derom åt en oinvigd, sådan som ni. Min plan är i korthet, att ha allting i komplett ordning till Marys och Dianas ankomst om torsdag, och min ärelystnad är att mottaga dem så ståtligt som möjligt.»

S:t John drog på munnen, men tycktes icke vara fullt belåten.

»Det der kan vara godt och väl för det närvarande, men allvarsamt taladt hoppas jag, att ni, när det första glädjeruset är öfver, riktar edra blickar något högre än till hushållsangelägenheter och familjefester.»

»Detta är det bästa, som verlden eger», anmärkte jag.

»Nej, Jane, så är det inte. Vi äro inte skapade för att njuta eller för att lefva i lättja och beqvämlighet. Den gör orätt, som tager verlden på det viset: han är en drönare.»

»Jag för min del tänker vara verksam.»

»För närvarande är ni ursäktad, och jag ger er två månaders tid att njuta af er nya belägenhet och af den glädje edra nyförvärfvade slägtingar skänka er. Men sedan, hoppas jag, skall ni rikta edra blickar bortom Moor-House och Morton samt börja tänka på något annat än ett blott syskonlif, en maklig ro och sinlig njutning. Jag hoppas, att en kraft inom er skall uppresa sig mot ett så tomt lif.»

Hans ord väckte min förvåning. »S:t John», sade jag, »det är bra obeskedligt af er att tala så. Jag är så nöjd med min ställning, som om jag vore en drottning, och nu söker ni inom mig väcka missnöje och oro. Hvad är ert syfte härmed?»

»Att låta de förmögenheter Gud gifvit er, och för hvilka ni en dag har att aflägga räkenskap, komma till gagns. På förhand bereder jag er på, att jag kommer att noga och sorgfälligt observera er. Fäst inte så mycken vigt vid det vanliga lifvet och dess nöjen! Låt inte verldsliga band få makt med er själ! Spar er kraft för ett värdigt föremål, och slösa inte bort den på småsaker! Hör ni mig, Jane?»

»Ja, på samma sätt som om ni talade ett för mig främmande tungomål. Jag känner inom mig att jag har rätt att vara lycklig, och jag vill bli det. Farväl!»

I sjelfva verket kände jag mig lycklig vid Moor-House och arbetade af hjertans lust. Så gjorde äfven Hanna. Det fägnade henne obeskrifligt att se huru glad jag var midt i det husliga bråket, med allting huller om buller, och huru jag kunde borsta och damma, skura och koka. Det var också otvifvelaktigt ett nöje att, efter den oreda, som man sjelf gjort ännu värre, så småningom få ordning och skick på allt. Redan förut hade jag rest in till S— för att köpa åtskilliga nya möbler. Mina kusiner hade gifvit mig öppen fullmakt att göra hvilka förändringar jag behagade, och vi hade gemensamt afsatt en summa till detta ändamål. Jag lät hvardagsrummet och sängkamrarna vara nästan i samma skick som förut, ty jag visste att Mary och Diana skulle mera tycka om de gamla borden och stolarna, än om nya, huru prydliga de än måtte vara. Dock var någon förändring nödvändig, för att vid deras hemkomst bereda dem den öfverraskning jag hade i sigte. Nya mattor och gardiner i smakfulla mönster, några omsorgsfullt valda prydnader af porslin och brons i gammaldags stil, nya öfverdrag, speglar och några småsaker för toilettbordet gåfvo det hela ett utseende af nätthet och prydlighet, utan prål. Ett litet förmak och en sängkammare ommöblerade jag helt och hållet med mahognymöbler, klädda med karmosinfärgadt tyg, samt lade mattor i korridoren och trapporna. När allt var färdigt, tyckte jag att Moor-House i det inre lika mycket var ett mönster af glad, anspråkslös prydlighet och snygghet, som dess omgifningar nu vid denna årstid var en typ af dyster ödslighet och vildhet.

Ändtligen kom den märkliga torsdagen. Vi väntade våra gäster på qvällen. Före skymningen påtändes brasor i alla rummen: köket var städadt, Hanna och jag hade klädt oss, och allting var i ordning.

S:t John kom först. Jag hade bedt honom att icke besöka oss förrän allt var färdigt, hvilket också icke mötte några svårigheter å hans sida, då ingenting kunde mera genera honom än allt det bråk och den oreda, som under sista veckan herrskat inom Moor-House. Han träffade mig i köket, sysselsatt med att baka thébröd. Han gick fram till spiseln och frågade, »om jag nu hunnit tröttna vid en hushållerskas göromål?» Jag svarade honom med en inbjudning att följa mig omkring i rummen, för att se hvad jag uträttat. Det var med en viss motsträfvighet han följde mig. Han tittade knappast in genom dörrarna till de rum jag öppnade, och sedan han gått trappa upp och trappa ned, förklarade han att jag måtte haft mycket besvär för att på så kort tid åstadkomma så betydliga förändringar; men yttrade för öfrigt icke ett ord, som kunde uttrycka belåtenhet och tillfredsställelse.

Denna hans kalla tystnad utöfvade på mig ett nedslående intryck. Jag trodde att jag måhända vidtagit några förändringar af det gamla, hvilka misshagade honom. Med en något nedstämd ton frågade jag, om detta var fallet.

»Alldeles inte», svarade han: »tvärtom hade han funnit, att jag samvetsgrant vårdat ställets gamla minnen: han fruktade till och med, att jag åt dessa saker egnat mera uppmärksamhet, än de voro värda. Han undrade huru mycken tid jag användt på ordnandet af det rum, i hvilket vi befunno oss. I förbigående sagdt», tillade han, »vill jag fråga hvarest en viss bok står» (han nämde dess titel).

Jag visade honom hvar boken stod på hyllan, han tog ned den, drog sig tillbaka till sin vanliga fönstersmyg och började läsa.

Detta var alldeles icke i min smak. På samma gång jag erkände att S:t John var en god och redlig man, började jag nu inse att han hade rätt, då han kallade sig sjelf för en hårdhjertad och kall natur. Lifvets små njutningar hade för honom intet behag, de stilla fröjderna ingen dragningskraft. Han lefde uteslutande för stora och höga syften: sjelf full af en inre oro, ville han icke lemna andra i ro. Då jag betraktade hans höga panna, som var hvit och kall som marmor, då jag såg den rastlösa ifver med hvilken han arbetade, insåg jag genast att han icke skulle bli en god make, och att den skulle komma att bestå ett svårt prof, som blefve hans hustru. Jag insåg nu genast naturen af hans kärlek till miss Oliver och att han talat sanning då han sade, att den endast var af sinlig natur. Jag förstod nu huru han kunde förakta sig sjelf för det inflytande hon utöfvade på honom, och huru han skulle göra allt för att qväfva och tillintetgöra det. Jag insåg att S:t John var en af de varelser, som af naturen äro skapade till hjeltar, lagstiftare och statsmän, men hvilka derföre oftast icke äro på sin plats vid hemmets lugna och stilla härd.

»Salongen är inte hans sfer», tänkte jag, »men sätt honom bland Himalayas bergsryggar eller i Kafferlandets skogar eller på den pestångande Guinea-kusten, och han skall känna sig hemmastadd. Det husliga lifvet duger inte för honom: hans själskrafter kunna der inte utveckla sig; men i strid och faror, der mod, kraft, karaktersstyrka både behöfvas och tillika finna ett fält för deras verksamhet, der är hans rätta element, och der skall han framstå i första ledet. Han gör rätt i att blifva missionär: jag märker det nu.»

»Nu komma de! nu komma de!» ropade Hanna och öppnade salsdörren. I detsamma hördes gamla Carlo muntert skälla. Jag skyndade ut. Det var mörkt;, men jag hörde huru ett åkdon närmade sig. Hanna kom ut med en lanterna. Vi gingo ned till vagnen, som stannat vid gårdsporten. Kusken öppnade vagnsdörren, och tvenne välkända gestalter stego ur. Inom ett ögonblick var jag med mitt hufvud under deras hattar, och i beröring först med Marys lena kind och sedan med Dianas fladdrande lockar. De logo och kysste först mig och sedan Hanna; klappade Carlo, som var halft vild af förtjusning, och frågade ifrigt om allt stod väl till, hvarefter de hastade in i huset.

De voro ännu stela i sina lemmar efter den långa och skakande färden från Whitcross samt frusna af den kyliga qvällsluften, och den trefliga brasan tycktes väl behaga dem. Under det kusken och Hanna buro in deras saker, frågade de efter S:t John. Han kom i samma ögonblick från salen. Båda kastade de sina armar kring hans hals. Han gaf dem en broderlig kyss, helsade dem välkomna hem och samtalade med dem några ögonblick, hvarefter han, under yttrande att de väl snart skulle komma in i salen, drog sig tillbaka dit som till en tillflyktsort.

Jag tände nu deras ljus och ville att de skulle gå upp på sina rum; men Diana ville först sörja för att kusken blef riktigt förplägad; sedan detta var gjordt, följde de mig båda. Den nya möbleringen i deras rum, mattorna, gardinerna och porslinsvaserna behagade dem särdeles, och de slösade med varma uttryck af tacksamhet och belåtenhet. Jag hade det nöjet att se att mina anordningar noga motsvarade deras önskningar, och att hvad jag gjort ännu mera ökade behaget af deras glada återkomst till hemmet.

Det var en glad och njutningsrik afton. Mina kusiner, upprymda af glädje, voro så lifliga och språksamma, att S:t Johns tystlåtenhet ej märktes: denne var visserligen hjertligt glad öfver att träffa sina systrar, men kunde ej dela deras öfversvallande, lifliga känslor. Dagens händelse — Marys och Dianas hemkomst — gjorde honom nöje, men biomständigheterna, den bullersamma munterheten, uppståndelsen i huset, med mera, voro alldeles icke i hans smak; jag såg att han önskade att vi redan vore komna till den lugnare morgondagen.

Just när vi voro som lifligast och gladast, en stund efter théet, bultades det på dörren. Hanna inträdde med den underrättelsen, att det var en stackars pojke derute, som kommit så här tids på qvällen, för att hemta mr Rivers till hans mor, som låg i själtåget.

»Hvar bor hon, Hanna?»

»Strax vid Whitcross kulle, nära fyra mil härifrån. Det är bara mossar och moras hela vägen dit.»

»Säg honom att jag kommer.»

»Jag skulle tro, sir, att det vore bäst, om ni inte gjorde det. Det är den värsta väg en menniska kan färdas efter mörkningen, ty man kan inte se gångstigen öfver kärrena. Och så är det en så kall natt — den skarpaste blåst man kan tänka sig; så det vore rätt så godt, sir, att ni skickade den helsning, att ni kommer i morgon.»

Men under det hon yttrade dessa ord, var han redan i korridoren, sysselsatt med att påtaga sin öfverrock, hvarefter han, utan att yttra ett ord af missnöje, gaf sig å väg. Klockan var nu nio; han kunde ej vara tillbaka före midnatt. När han återkom, syntes det att han var ytterligt trött, men likväl såg han vida mera belåten ut, än innan han gaf sig af. Han hade fullgjort en pligt, han hade fått anstränga sig, fått försöka sin förmåga att handla och försaka, samt var derföre mera nöjd med sig sjelf.

Vårt lif under hela den följande veckan satte hans tålamod på ett hårdt prof. Det var nu jul, och vi företogo oss ingen ordentlig sysselsättning, utan tillbragte tiden med att roa oss hemma, så godt vi kunde. Hedarnas luft, hemmets frihet och de ljusa utsigterna för framtiden verkade på Mary och Diana såsom ett lifselixir: de voro glada och muntra dagen igenom. Aldrig tröt det dem samtalsämnen, och deras qvicka och originela konversation hade sådant behag för mig, att jag föredrog den för allting annat. S:t John tillät sig ej några anmärkningar mot vår upprymda sinnesstämning, men han drog sig i stället undan. Han var sällan hemma, och hans vidsträckta församling gaf honom tillräcklig sysselsättning med besök hos de sjuka och fattiga.

En morgon, vid frukosten, frågade Diana, sedan hon några minuter tankfullt betraktat honom, »om hans planer ännu voro oförändrade?»

»Oförändrade och oföränderliga», var svaret, hvarefter han underrättade oss, att han oåterkalleligen bestämt sig att resa från England nästa år.

»Än Rosamunda Oliver då?» inföll Mary. Orden tycktes ofrivilligt ha halkat öfver hennes läppar, ty hon hade knappast yttrat dem, förrän hon gjorde en rörelse, liksom för att taga dem tillbaka.

S:t John hade en bok i handen — han hade den otrefliga vanan att läsa då han åt — han slog nu ihop den och såg upp.

»Rosamunda Oliver», sade han, »skall med det första gifta sig med mr Granby, en af de mest ansedda, unga män i S—, sonson och arfvinge till sir Frederic Granby. Jag hörde detta af hennes far i går.»

Hans syster och jag vexlade blickar med hvarandra, hvarefter vi alla tre betraktade honom. Ej ett spår af sinnesrörelse syntes på hans ansigte.

»Partiet måste blifvit hastigt uppgjordt», yttrade Diana, »de kunna inte ha känt hvarandra länge.»

»Endast två månader. De råkades första gången i höstas, på grefskapets bal i S—; men då, såsom i detta fall, inga hinder möta och partiet är i alla hänseenden önskvärdt, så äro uppskof onödiga, och de skola gifta sig så snart den gård, Sir Frederic anslagit åt dem, blir i ordning.»

Första gången jag efter detta meddelande befann mig allena med S:t John, kände jag mig frestad att fråga, om nyssnämnda tilldragelse bedröfvade honom; men han tycktes så litet behöfva något medlidande, att jag, långt ifrån att erbjuda honom något dylikt, snarare skämdes för hvad jag redan vågat i denna sak. Dessutom hade jag kommit ur vanan att tala med honom: han hade återtagit sitt förra förbehållsamma sätt, och min öppenhet afkyldes deraf betydligt. Han hade ej hållit sitt löfte att behandla mig lika med systrarna och iakttog ständigt små, men obehagliga åtskilnader, hvilka på intet vis uppmuntrade mig till förtrolighet. Kort sagdt, ehuru jag var hans erkända slägting och lefde under samma tak med honom, så märkte jag att afståndet mellan oss var större, än då han i mig såg blott skolmästarinnan. När jag besinnade det förtroliga förhållande, som egt rum oss emellan, kunde jag ej förklara hans nuvarande stela väsende.

Under sådana omständigheter kände jag mig litet förvånad, då han helt plötsligt vände sig till mig, under det han satt vid sitt arbetsbord, och utbrast:

»Ni ser, Jane, striden är utkämpad och segern vunnen.»

Något öfverraskad öfver att blifva så utan omsvep tilltalad, kom jag mig ej genast för att svara, men efter ett ögonblicks besinning yttrade jag: »Men är ni väl säker på att inte vara i samma belägenhet som den segervinnare, hvilken måste utropa: ’ännu en sådan seger till, och jag är förlorad!’»

»Det tror jag inte, och om äfven så skulle vara, har det ingenting att betyda, ty jag kommer aldrig mera att kämpa en sådan strid. Den jag nu bestått har varit afgörande. Min bana är klar: jag tackar Gud derför.» Med dessa ord återtog han sitt arbete och vårt samtal slutades.

Sedan vår i början ystra glädje antagit en lugnare karakter och vi återgått till våra vanliga sysselsättningar och studier, var S:t John oftare hemma: han satt i samma rum som vi och qvardröjde stundom flera timmar. Under det Mary ritade, Diana genomgick en vetenskaplig encyklopedi, hvars studium hon till min förvåning och förskräckelse företagit sig, och jag bråkade med min tyska, studerade han ett underligt österländskt språk, hvars kännedom han ansåg nödvändigt för utförandet af sina framtida planer.

Då han, upptagen af detta arbete, satt i sin vanliga fönstersmyg, syntes han lugn och fördjupad i sina studier, utom att hans ögon då och då gjorde en utflykt från de konstiga bokstäfverna, för att med noggrann uppmärksamhet följa oss i våra sysselsättningar. Ertappades hans blick härvid, så var han genast tillbaka bland hans böcker, men litet emellan var den ånyo fäst på oss. Jag undrade hvad hans mening härmed kunde vara och icke mindre öfver den synbara belåtenhet han städse visade öfver en sak, som förekom mig temligen obetydlig, nemligen mina besök i Mortons skola. Ännu mindre kunde jag förklara, hvarföre han, när det var svårt väder och systrarna uppmanade mig att stanna hemma, städse gjorde gäck af deras bekymmer för min helsa och i stället uppmuntrade mig att fullgöra mitt förehafvande, utan att fråga efter storm eller snö.

»Jane är inte en sådan svag stackare», sade han, »som ni vilja göra henne till. Hon kan tåla vid bergsvindarna eller en regnskur eller några snöflingor, lika bra som någon af oss. Hennes kroppsbeskaffenhet är god och mera egnad att fördraga temperaturförändringar, än mångens, som har större krafter.»

Och sedan jag kommit hem rätt trött och väderbiten, vågade jag aldrig beklaga mig deröfver, emedan jag såg att detta endast bedröfvade honom. Mod och behjertenhet var hans lust: motsatsen var hans synnerliga plåga.

En dag hade jag dock tagit mig lof, emedan jag verkligen kände mig illamående. Mary och Diana hade gått i mitt ställe: jag satt och läste Schiller; S:t John grubblade med sina orientaliska kråkfötter. Under det jag höll på härmed, kom jag en gång att kasta mina blickar åt det håll der han satt, och fann att jag just då var ett föremål för hans ständigt vaksamma och forskande uppmärksamhet. Huru länge den följt mig, visste jag ej, men hans blick var på en gång så genomträngande och så kall, att jag kände mig helt beklämd och underlig till mods.

»Jane, hvad håller ni på med?»

»Jag läser tyska.»

»Jag skulle önska ni lemnade tyskan åsido och toge till med sanskrit.»

»Kan det vara ert allvar?»

»Ja, så fullkomligt, att jag inte vill afstå derifrån. Hör mina skäl!»

Han började då upplysa mig om att det var sanskrit han studerade, men att det gick trögt dermed, då han, alltefter som han framskred, glömde det han förut lärt. Det skulle derföre vara honom till stor nytta om han hade en lärjunge, med hvilken han gång efter annan finge repetera elementerna, och på sådant sätt inprägla dem i sitt minne. Han hade någon tid tvekat i sitt val mellan mig och sina systrar, men hade slutligen bestämt sig för mig, emedan han funnit att jag gaf mig bättre ro vid arbetet, än de andra. Nu frågade han, om jag ville göra honom denna tjenst. Den uppoffring jag komme att göra, skulle troligen ej räcka länge, emedan det vore blott tre månader till hans afresa.

S:t John var en man, hvilken man hade svårt att svara nej, ty ens känsla sade en, att hvarje intryck man gjorde på honom var djupt och fortvarande. Jag lemnade mitt bifall till hans begäran. När Mary och Diana kommo hem, funno de mig vara S:t Johns lärjunge; Diana skrattade, och båda yttrade med en mun, att deras bror aldrig skulle kunnat förmå dem dertill. Han svarade helt lugnt:

»Jag vet det.»

Jag fann i honom en tålig, öfverseende, men på samma gång mycket fordrande lärare. Han pådref arbetet oaflåtligt och väntade att jag skulle göra stora framsteg, ehuru han å andra sidan ej sparade med uttrycken af sin belåtenhet, då jag motsvarade hans förväntningar. Efterhand förvärfvade han ett välde öfver mig, som betog mig all sjelfständighet: hans beröm och hans gillande utöfvade på mig ett vida mera hämmande inflytande än hans klander. Jag kunde ej längre prata och skratta otvunget, då han var närvarande, emedan en viss obehaglig instinkt sade mig, att glädtig liflighet (åtminstone hos mig) misshagade honom. Det var mig fullkomligen klart, att blott en allvarlig sinnesstämning och sysselsättning voro i hans smak, och derföre var det mig icke möjligt att i hans närvaro öfverlåta mig åt någon annan. Jag lefde som under inflytandet af en förtrollning. Jag lydde hans minsta vink, men detta slafveri behagade mig på intet vis, och mången gång önskade jag, att han nu som förr lemnat mig utan uppmärksamhet.

En afton då vi skulle gå till sängs och togo god natt af honom, kysste han, som vanligt, sina systrar och räckte mig, likaledes som vanligt, sin hand. Diana som händelsevis var vid ett uppsluppet lynne — och hon hölls icke i ledband af hans vilja, emedan hennes var lika fast och energisk som hans — utbrast då:

»S:t John! du brukar kalla Jane din tredje syster, men behandlar henne icke som sådan: du borde kyssa henne också.»

I detsamma sköt hon mig fram till honom. Jag fann Dianas beteende opassande och kände mig ganska förlägen; men under det jag så tänkte och kände, böjde S:t John sitt hufvud. Hans ansigte var i jemnhöjd med mitt, hans genomträngande ögon mötte mina — och han kysste mig. Om det funnes sådana slags kyssar, som marmor- eller is-kyssar, skulle jag säga att min kusins afskedshelsning hörde till någon af dessa klasser. Kanhända gifves det en klass som heter pröfvande kyssar, och om så är, hörde den till denna. När han gifvit mig den, betraktade han mig, för att se dess verkan. Den var ej särdeles märkbar; åtminstone rodnade jag ej, ehuru väl det kan hända att jag blef litet blekare, emedan den förekom mig såsom inseglet på mitt slafveri. Alltifrån denna gång utaktlät han ej denna ceremoni, och den värdighet och det lugn, med hvilket jag underkastade mig den, tycktes gifva den ett visst behag för honom.

Hvad mig beträffar, så önskade jag för hvarje dag mera att vara honom till nöjes, men kände också på samma gång, att jag i många stycken förnekade mig sjelf, qväfde en del af mina förmögenheter, tvang mina böjelser i en annan riktning än deras ursprungliga och arbetade för syften, för hvilka jag ej hade någon naturlig kallelse. Han sökte lyfta mig till en höjd, som var mig omöjlig att hinna, och det var mig en ständig pina att arbeta för ett mål, som jag ej kunde uppnå. Saken var lika omöjlig, som att bilda mina oregelbundna ansigtsdrag till likhet med hans sköna, klassiska form, eller gifva mina i grönt skiftande ögon samma mörkblå färg och dystra, högtidliga glans som hans egna.

Men det var icke blott hans öfverlägsenhet som nedtryckte mig för närvarande. På den senaste tiden hade jag ej haft svårt för att se nedslagen ut. Det var tanken på och bekymmer för mr Rochester som nu mer än någonsin plågade mig.

Kanske tror du, käre läsare, att jag under dessa mitt ödes vexlingar glömt mr Rochester. Men långt derifrån. Hans bild stod ännu ständigt framför mig, emedan den ej var en töckengestalt, som solstrålarna kunde upplösa, eller en ritning i sanden, som stormen kunde bortsopa, utan en inskrift, ristad i en marmortafla, hvilken varar så länge som sjelfva marmorn. Längtan att få veta hvad som blifvit af honom trängde sig på mig öfverallt. När jag var i Morton, förföljdes jag af denna tanke så snart jag lemnat skolrummet, och nu vid Moor-House rufvade jag öfver den under nattens timmar.

Under loppet af min brefvexling med mr Briggs angående testamentet, hade jag frågat honom, om han kände till något rörande mr Rochesters vistelseort och helsotillstånd; men han var, såsom S:t John förmodat, fullkomligt okunnig derom. Derefter skref jag till mrs Fairfax, med anhållan om upplysningar derom. Med säkerhet hade jag räknat på att af henne få snart och upplysande svar, men till min förvåning kom intet sådant, och när två månader förflutit sedan jag skref, utan att jag hörde ett ord till svar, steg min oro och nedslagenhet till sin höjd.

Ännu en gång skref jag, emedan jag tänkte mig den möjligheten, att mitt förra bref ej kommit henne till handa. Men äfven detta var fruktlöst: icke en rad, icke ett ord! Jag väntade förgäfves ett halft år och fann då att jag icke hade något mera att hoppas.

Våren hade nu kommit i all sin prakt och skönhet, men jag kunde ej njuta deraf. Sommaren nalkades. Diana sökte att krya upp mig: hon förklarade att jag borde i hennes sällskap resa till ett hafsbad, emedan jag såg så sjuklig ut. Men S:t John ville ej höra talas härom. Det var, menade han, ej förströelse utan verksamhet, som fattades mig: mitt nuvarande lif vore för planlöst. Förmodligen för att afhjelpa dessa brister, gaf han mig ännu längre lexor i sanskrit och var i sina fordringar ännu strängare än förr, under det jag, min dåre, ej tänkte på att göra något motstånd — eller rättare sagdt ej kunde göra det.

En dag började jag mina sanskrit-studier mer nedstämd än vanligt, hvilket kom sig af bedragen förväntan. Hanna hade på morgonen nämt att ett bref till mig anländt, och då jag kom ned för att mottaga det, i den säkra förhoppningen att de länge efterlängtade underrättelserna om mr Rochester nu anländt, så var det blott en föga vigtig affärsskrifvelse från mr Briggs. Denna missräkning fylde mina ögon med tårar, och då jag nu satt och mödade mig med de konstigt formade bokstäfverna i den hinduiska skriften, började jag åter att gråta.

S:t John kallade mig till sig; han önskade att jag skulle läsa högt; när jag försökte det, ville det ej gå: rösten qväfdes af snyftningar. Vi två voro ensamma i salen. Diana musicerade i salongen, och Mary arbetade i trädgården, ty det var en herrlig, klar och vacker majdag. S:t John lät ej förmärka någon öfverraskning öfver min sinnesrörelse, ja, han frågade ej ens efter anledningen dertill, utan yttrade blott:

»Jane, vi skola vänta några minuter, till dess ni hunnit lugna er.»

Under det jag med all makt sökte att betvinga mina känslor, satt han der, lugn och kall, lutande sig mot skrifbordet, lik en läkare, hvilken med vetenskapligt intresse följer krisen i en sjukdom, som han redan genomskådat. Sedan jag hämmat mina snyftningar, torkat mina ögon och mumlat något om illamående, återtog jag mitt arbete och lyckades genomgå det föresatta pensum. S:t John lade nu bort böckerna och föreslog mig en promenad.

»Jag skall säga till Diana och Mary.»

»Låt bli det. I dag vill jag ha blott en följeslagerska, och det är ni: gör er i ordning, gå genom köket och tag vägen åt Marsh-Glen. Jag skall om ett ögonblick möta er der.»

Jag kände vid detta tillfälle ingen medelväg mellan fullkomlig hörsamhet och afgjordt motstånd — liksom det i allmänhet aldrig funnits någon sådan för mig, så snart jag haft att göra med fasta och beslutsamma karakterer. Jag har ständigt varit medgörlig, ända till dess jag med ens, dertill oemotståndligt drifven af en inre kraft, uppträdt med trotsande motstånd. Vid detta tillfälle hade jag hvarken anledning eller lust att revoltera; jag fogade mig derföre efter S:t Johns vilja, och inom tio minuter befann jag mig vid hans sida, promenerande på vägen genom dalen.

En frisk vestanvind drog fram öfver kullarna, doftande af hedens blommor; himmelen var klar och molnfri, och den genom dalen rinnande strömmen, uppsväld af de sista dagarnas strida regn, framvältade stolt och majestätiskt, glittrande i solens strålar. Sedan vi följt vägen ett stycke, lemnade vi den och beträdde den mjuka, smaragdgröna gräsmattan, här och der prydd med en mängd snöhvita samt gula, stjernformiga blommor. Inom kort voro vi så godt som instängda af höjderna, bland hvilka dalens mynning förlorade sig.

»Låtom oss stanna här», sade S:t John, då vi hunnit till de första klipporna, hvilka liksom utposter bevakade ett pass, genom hvilket strömmen rusade fram, bildande ett fall, och bortom hvilket höjderna stodo nakna, utan gräs eller blommor, med ljungen till klädnad och stenblock till smycken, och hvarest naturens allvarsamma skönhet öfvergick till dyster vildhet.

Jag satte mig ned; S:t John fortfor att blifva stående. Han lät sina blickar sväfva uppför bergpasset och utför dalen, utefter strömmens krökningar och uppåt himlahvalfvet; tog derefter af sig sin hatt och lät vinden spela i hans lockar och svalka hans panna. Det tycktes som om hans själ stått i gemenskap med ställets genius, och som om hans öga tagit farväl af de kära nejderna.

»Jag skall se dem åter», yttrade han för sig sjelf, »i drömmen, när jag sofver vid Ganges’ stränder, och ännu en gång senare i tiden, när den långa sömnen sluter mina ögon.»

Han satte sig ned. Under en halftimmes tid yttrade ingendera af oss ett ord. Slutligen bröt S:t John tystnaden.

»Jane! om sex veckor reser jag. Jag har redan köpt biljett på en Ostindiefarare, som afseglar den tjugonde juni.»

»Gud skall beskydda er: det är i hans värf ni drager åstad.»

»Ja», sade han, »och just detta är min stolthet och min fröjd. Jag tjenar en Herre, hvars makt ej kommer på skam. Det är ej under mensklig ledning, eller i enlighet med svaga menniskors föreskrifter jag skall utföra mitt värf: min lagstiftare, min Herre och Mästare är ingen annan än den Allsmäktige. Det förekommer mig underligt, att icke en och hvar har en brinnande håg att inskrifva sig bland hans stridsmän och att taga del i samma företag.»

»Det är inte alla, som ha edra krafter: det vore en dårskap af den svage att söka hålla jemna steg med den starke.»

»Jag hvarken tänker på eller talar om de svaga: det är endast till dem, hvilka ega kraft och kallelse till det stora värfvet, som jag talar.»

»Dessa äro en ringa hop och svåra att finna reda på.»

»Ni talar sant; men har man en gång funnit en af dem, så är det en pligt att väcka honom, att mana honom till arbetet, att visa honom hvilka hans gåfvor äro och hvartill de äro förlänade, att förkunna honom himmelens budskap och tillbjuda honom en plats i de utvaldas led.»

»Om någon verkligen är vuxen detta stora värf, skall då ej hans eget hjerta vara det första att säga honom det?»

Det föreföll mig, som om en mäktig förtrollning alltmera omhvärfde mig. Jag darrade för att höra ett ord uttalas, som med ens skulle fästa inseglet på förtrollningen.

»Och hvad säger ert hjerta, Jane?» frågade S:t John.

»Mitt hjerta är stumt — mitt hjerta är stumt», svarade jag bäfvande.

»Då tillkommer det mig att tala i dess ställe», fortfor den djupa, obevekliga stämman. »Jane, följ mig till Ostindien, blif min hjelpare och medarbetare!»

Himmel och jord dansade omkring för mina ögon. Det föreföll mig, som om en stämma ljudit från himmelen, som om ett öfverjordiskt budskap hade talat: »Kom hitöfver och hjelp oss!»

»O, S:t John», utbrast jag, »haf förbarmande med mig!»

Jag talade till en, som i uppfyllandet af hvad han ansåg för sin pligt hvarken kände medlidande eller ånger. Han fortfor:

»Gud och naturen hafva ämnat er, Jane, till en missionärs hustru. Ni har fått på er lott ej yttre, men inre företräden: ni är skapad för arbete, ej för kärlek. Ni skall och måste bli en missionärs hustru. Ni skall bli min, och jag utväljer er, ej af jordisk lusta, utan till min Herres och Mästares tjenst.»

»Jag duger ej dertill: jag känner ingen kallelse inom mig», svarade jag.

Han hade beräknat dessa inkast och blef ej förtörnad öfver dem. När jag såg upp på honom, der han stod med ryggen mot ett stenblock och armarna korslagda, såg jag att han var beredd på ett envist motstånd, och att han föresatt sig att vara lugn, i alla händelser besluten att gå segrande ur striden.

»Hör mig, Jane!» sade han. »Ödmjukhet är grundvalen för alla kristliga dygder, och det är rätt och tillbörligt att ni erkänner er oförmåga till det stora värfvet. Finnes det väl någon, som är detsamma vuxen? Nej; och om det ock finnes någon sådan, så har han säkert icke ansett sig värdig den höga kallelsen. Jag för min del är endast stoft och aska. Med Paulus erkänner jag, att jag är den förste bland syndare, men jag låter ej denna känsla af min egen ovärdighet nedtrycka mig. Jag känner den, som leder mina vägar: Han är lika nådig, som mäktig, och då han utvalt ett svagt redskap till ett stort arbete, skall han, i sin oändliga nåd, jemna min väg. Tänk såsom jag, Jane! Hoppas och tro, som jag! Stöd er mot den, som blifver beståndande. Han skall hjelpa er att bära bördan.»

»Jag har intet begrepp om en missionärs lif: jag har inte gjort några förberedelser dertill.»

»Se, så ringa jag än är, kan jag dock gifva er den hjelp ni behöfver: jag kan timme från timme föreskrifva ert arbete, stå vid er sida och stödja er. Men detta behöfves blott till en början: snart skall ni — ty jag känner er förmåga — växa till i krafter och ej mera behöfva min hjelp.»

»Mina krafter? Hvad eger jag väl för krafter till ett sådant värf? Sjelf känner jag inga sådana. Intet ljus har uppgått i min själ, intet återsvar till ert tal har jag förnummit i mitt hjerta. Jag önskade att ni kunde skåda in i mitt inre; det liknar ett fängelse, dit ingen solens stråle tränger, och det enda, som rörer sig der, är den skygga fruktan att af er blifva öfvertalad till något, som öfverstiger mina krafter.»

»Jag är beredd att svara derpå: hör endast på hvad jag säger! Jag har med uppmärksamhet följt er, Jane, allt ifrån vårt första möte och studerat er under loppet af tio månader. Jag har på mångfaldiga sätt ställt er på prof: se här resultatet af mina iakttagelser. I sockenskolan fullgjorde ni med noggrannhet och skicklighet ett arbete, som alls icke öfverensstämde med edra lefnadsvanor och böjelser: ni utförde det med takt och förmåga; ni vann deras sinnen, som stodo under er lydnad. Det lugn, med hvilket ni mottog underrättelsen om er oförväntade rikedom, bevisade att ni ej är vinningslysten, och att Mammon ej har något otillbörligt välde öfver er. Den raska beslutsamhet, med hvilken ni delade med er af den egendom, ni lagenligt kunnat ensam behålla, ådagalade att ni eger en själ, som villigt och gerna offrar — vore det ock sig sjelf. Den medgörlighet, med hvilken ni åsidosatte ett studium, som intresserade er, och vände er till ett, som intresserade mig, den ihärdighet och oförtrutenhet samt det goda lynne, med hvilka ni hållit ut dermed — allt detta bevisar, att ni har just de egenskaper jag önskar. Jane, ni är läraktig, flitig, sjelfförsakande, trofast, ståndaktig och behjertad. Ni är på samma gång mild och stark. Upphör att misstro er sjelf: jag hyser ett obegränsadt förtroende till er. Såsom lärarinna i Indiska skolor, såsom min medarbetare bland Hindostans qvinnor, skulle ni vara mig till oberäknelig nytta.»

Mina fjettrar drogo sig allt fastare omkring mig: min motståndskraft började alltmer försvinna. Ville jag äfven göra mig döf för hans stämma, så hade dock hans sista ord tyckts öfvervinna största delen af mina betänkligheter. Det arbete jag skulle åtaga mig hade synts mig så obestämdt, ja, snart sagdt omöjligt att bestämma, men nu antog det en gifven form under hans ordnande hand.

Han fordrade svar af mig. Jag utbad mig en fjerdedels timmes betänketid.

»Gerna», sade han och gick några steg uppåt höjden, der han lade sig ned på den ljungbeväxta marken.

»Jag kan uträtta det han fordrar af mig — det måste jag erkänna», tänkte jag för mig sjelf, »förutsatt likväl att jag blir vid lif, ty min kropp är inte skapad att brännas af Hindostans sol. Men hvad gör det honom? Han frågar inte derefter: när min sista stund komme, skulle han med ödmjukt lugn skiljas från mig. För öfrigt är saken klar för mig. Skiljes jag från England, så lemnar jag ett kärt och älskadt land, men som dock förekommer mig tomt och ödsligt, emedan mr Rochester inte är der; och skulle han också vara der, så har det numera ingenting att betyda för mig. Vi äro nu skilda: detta måste jag betänka, liksom att det inte fins någonting ömkligare och befängdare än att förhala dag från dag, som om jag förbidade något underverk, hvilket kunde återförena mig med honom. Jag måste derföre taga mitt parti, och som S:t John en gång yttrade, söka ett nytt intresse i lifvet i stället för det förlorade, och är då inte det han erbjuder mig det ärorikaste af alla en menniska kan välja och Gud anvisa? Är det inte, genom sina ädla mödor och upphöjda syften, bättre än något annat egnadt att fylla den tomhet, som min krossade kärlek, mitt förbleknade hopp verkat i min själ? Jag kan inte undgå att svara ja, och ändock bäfvar jag tillbaka derför. Förenar jag mig med S:t John, så uppgifver jag hälften af mitt eget väsende. Ger jag mig af till Ostindien, så går jag en tidig död till mötes. Och huru skall jag tillbringa mellantiden mellan min resa från England till Ostindien, och mellan min färd från detta senare till grafven? Äfven den saken inser jag tydligt. Jag skall anstränga mig för att uppfylla S:t. Johns önskningar, så mycket, ja, mer än mina krafter tillåta, och jag skall uppfylla dem, så i det stora som i det lilla. Följer jag honom, så kommer jag att göra min uppoffring fullständig: jag skall då på offeraltaret frambära mitt hjerta, mitt lif, hela mitt väsende. Aldrig skall han älska mig, men han skall högakta mig: han skall få se prof på en energi, som han ännu inte sett, krafter, som han ännu inte anat. Ja, jag kan arbeta lika strängt som han, och med samma hjeltemod.

»Det är mig således möjligt att efterkomma hans begäran, vore blott inte en enda förfärlig omständighet i vägen. Han vill att jag skall bli hans hustru, oaktadt hans hjerta inte klappar varmare för mig, än klippan der borta, utför hvars sida fjellbäcken störtar. Han håller af mig på samma sätt, som en krigare värderar sitt goda vapen. Detta skulle inte göra mig någon sorg, om jag som ogift följde honom, men skall jag väl ända till den grad vara ett undergifvet redskap för hans planer, att jag blott för dessas skull blir hans hustru? Kan jag af honom mottaga vigselringen och tillåta kärlekens yttre former (hvilka jag är öfvertygad om att han samvetsgrant skall iakttaga), då jag vet att dennas väsende är borta? Kan jag uthärda med det medvetandet, att hvarje hyllning han egnar mig är en uppoffring af hans grundsatser? Nej, en sådan martyrdom vore vidunderlig. Som hans syster vill jag följa honom — inte som hans hustru. Jag skall säga honom det.»

Jag blickade uppåt kullen: han låg der utsträckt, som en kullfallen pelare, med ansigtet vändt mot mig och med sina skarpa ögon bevakande mig. Han sprang upp och kom till mig.

»Jag är färdig att resa till Ostindien, om jag får förbli fri.»

»Ert svar är inte fullt tydligt; det tarfvar förklaring.»

»Ni har hittills varit min fosterbror, S:t John, och jag er fostersyster. Låt oss fortfarande förblifva i denna ställning till hvarandra. Detta är bättre än att bli man och hustru.»

Han skakade på hufvudet. »Ert förslag duger inte i detta fall, Jane. Vore ni min verkliga syster, så vore det någonting helt annat: jag toge er då med mig och tänkte inte på någon maka; men som det nu är, måste vår förbindelse helgas och beseglas genom äktenskapet. Utom detta är den omöjlig: praktiska hinder möta hvarje annan plan. Inser ni inte detta, Jane? Tänk på saken ett ögonblick — ert sunda förstånd skall visa er det rätta.»

Jag tänkte derpå, men mitt förstånd, sådant det var, riktade sig blott på det faktum, att vi icke älskade hvarandra, som man och hustru böra, och derföre blef min slutsats, att vi icke borde gifta oss med hvarandra. Jag sade honom det. »S:t John!» förklarade jag, »jag betraktar er som en bror och ni mig som en syster: låt oss förblifva dervid!»

»Det kunna vi inte, det kunna vi inte», svarade han med en viss skärpa i rösten, »det är ogörligt. Ni har yttrat att ni vill följa med mig till Ostindien, Jane; kom i håg att ni lofvat det.»

»Ja, men på vissa vilkor!»

»Må så vara; men mot hufvudsaken — resan till Hindostan och samverkandet med mig i mina framtida arbeten — har ni inte haft något att invända. Ni har så godt som redan lagt hand vid verket, och ni är inte så vankelmodig, att ni nu drager er tillbaka. Ni måste ha blott en sak för ögonen, nemligen huru det värf, ni åtagit er, bäst kan utföras. Ni har så många intressen, känslor, tankar och önskningar. Lösgör er från de öfriga, och egna alla edra sträfvanden och alla edra krafter blott åt en enda sak: att med all er förmåga verka det värf er Herre och Mästare uppdragit åt er. Men för att kunna det, måste ni ha en hjelpare; inte en bror, ty detta är ett svagt band, utan en make. Jag för min del vill inte ha med mig en syster, ty en sådan kan hvilken dag som helst tagas ifrån mig. Jag behöfver en hustru, emedan en sådan är den enda hjelparinna, öfver hvilken jag oinskränkt kan förfoga, och hvilken jag till lifvets slut kan behålla.»

Jag darrade, medan han talade: jag märkte huru hans välde öfver mig allt mera växte och snart skulle blifva obegränsadt.

»S:t John, sök er någon annan än mig — någon som bättre passar för er.»

»Ni menar: någon som passar för mina planer, ty ännu en gång förklarar jag, att det inte är qvinnan och hennes egenskaper jag afser — sådant vore sjelfviskt; nej, det är en medarbetarinna i min missionsverksamhet, som jag söker och som jag vill förena mig med.»

»Och jag vill åt missionären hembjuda alla mina krafter — det är dessa han behöfver — men inte min person. Denna är för öfrigt i hans ögon blott skalet till kärnan. Han kan inte ha något gagn deraf, derföre behåller jag det för egen del.»

»Ni hvarken kan eller får det, Jane. Tror ni att Gud låter sig nöja med ett halft offer? Det är Hans sak jag förfäktar, det är till Hans tjenst jag kallar er. Jag kan inte å Hans vägnar mottaga en delad trohet: ni måste göra offret fullständigt.»

»O, jag vill egna Herran mitt hjerta: ni behöfver det likväl inte.»

Jag vill ej svara för att det icke låg något satiriskt både i den ton, med hvilken jag uttalade dessa ord, och i den känsla, som framkallade dem. Hittills hade jag hyst en blandad känsla af fruktan och vördnad för S:t John, emedan jag icke förstått honom. Jag hade aldrig kunnat göra mig reda för huru mycket han var ett helgon, och huru mycket han var en vanlig syndig menniska, men under detta samtal hade ett ljus uppgått för mig. Jag insåg hans svagheter, jag begrep, att han kunde fara vilse, lika väl som jag. Hans hårdhet och hersklystenhet stodo blottade för mig. Han var således numera min like, och jag fattade mod och ansåg mig i stånd så väl att med skäl och grunder bekämpa honom, som att till sist behålla segern.

Mina sista ord hade bragt honom till tystnad. Jag vågade kasta en förstulen blick på honom, och mötte hans ögon, som med ett uttryck af öfverraskning bespejade mig. De tycktes säga: »är hon sarkastisk, och sarkastisk mot mig? Hvad skall det betyda?»

»Låtom oss inte glömma», sade han efter en stunds besinning, »att detta är ett vigtigt ämne, om hvilket man inte utan synd kan tänka eller tala lättsinnigt. Jag litar på att ni menar uppriktigt, Jane, då ni förklarar att ni vill hembära Herran ert hjerta. Jag är belåten härmed. Ty har ni vändt ert sinne från det jordiska och egnat det helt och hållet åt Gud, så skall befrämjandet af hans rike blifva er högsta önskan och ert enda sträfvande, och ni skall då vara färdig till allt, som befrämjar detta mål. Ni skall då inse, hvilket stöd och hvilken lyftning våra krafter få genom föreningen af vår kroppsliga och andliga natur i äktenskapet, ty detta är det enda band, som fullt förenar menniskors öden, liksom det är den enda förening, som bereder fortvarande harmoni dem emellan. Betänker ni detta rätt, Jane, så skall ni lemna alla nycker åsido, sätta er öfver alla betänkligheter angående styrkan eller graden af den personliga böjelsen och skynda er att afsluta vår förening.»

»Tror ni det, S:t John?» svarade jag helt kort, under det jag mönstrade hans sköna, men genom uttryckets kalla hårdhet fruktansväckande ansigte: hans befallande och dystra panna, hans klara, djupa och genomträngande, men aldrig milda ögon, hans höga, imponerande gestalt, och försökte tänka mig som hans hustru. Nej; det var mig omöjligt. Att vara hans biträde, hans följeslagerska, det syntes mig icke svårt. Jag skulle ganska väl kunna resa med honom öfver oceanen, arbeta med honom i Asiens ödemarker, under tropikernas sol; beundra hans mod och entusiasm samt likna honom deri; foga mig efter hans herskarevilja; skilja mellan kristendomens förkämpe och menniskan, samt beundra den ena och urskulda den andra. Utan tvifvel skulle mitt arbete blifva tungt och mödosamt, men mitt hjerta och min själ skulle dock förblifva fria. Oaktadt allt det slafveri, som väntade mig, skulle jag likväl i en punkt — mitt väsendes lifspunkt — vara oberoende; min själs helgedomar skulle tillhöra mig ensam, och till dem skulle han icke ha något tillträde, och jag skulle ha en inre verld för mig sjelf, hvars blommor icke af honom skulle förtrampas — men att vara hans hustru, att vid hans sida ständigt känna mig betryckt och förtryckt, att ständigt bekämpa just det, som var min innersta håg, och ändock vara tvungen att ingenting låtsa derom — det förekom mig i sanning outhärdligt.

»S:t John!» utropade jag, då jag i mina betraktelser kommit till denna punkt.

»Nå?»

»Ännu en gång upprepar jag, att jag villigt följer er såsom en hjelparinna vid missionsarbetet, men inte såsom er maka. Jag kan inte gifta mig med er och bli ert andra jag.»

»Ni måste det, Jane», svarade han med fasthet, »annars blir det ingenting af hela saken. Huru skulle jag, sjelf ännu inte trettio år, kunna taga med mig en flicka, som blott är nitton, utan att hon är min hustru? Huru skulle vi, under alla möjliga förhållanden, kunna vara tillsammans såsom ogifta?»

»Lika väl, som om jag vore er verkliga syster, eller vore en man och en prest, som ni sjelf.»

»Det är en känd sak att ni inte är min syster, och det låter sig inte göra att utgifva er derför. Försökte jag det, så skulle det blott medföra orättvisa misstankar mot oss båda. För öfrigt, om ni än har en mans hufvud, har ni dock en qvinnas hjerta — med ett ord, det går inte an.»

»Det gör det», svarade jag något förtrytsamt, »och det mycket bra. Visserligen har jag en qvinnas hjerta, men det är inte svagt för er. Åt er egnar jag blott en kamrats vänskap, en medarbetares trohet och brodersinne, och, om ni så vill ha det, en lärjunges undergifvenhet för sin mästare; ingenting mera — var lugn derför.»

»Just så vill jag ha det», sade han för sig sjelf. »Det är just detta jag önskar. Men det är hinder i vägen, och dessa måste undanrödjas. Jane, ni skall inte ångra er, om ni gifter er med mig, var säker derpå, och ni måste gifta er med mig. Jag säger er ännu en gång, det gifves intet annat sätt, och utan tvifvel skall med äktenskapet följa en tillräcklig andel kärlek, för att rättfärdiga föreningen, äfven i edra ögon.»

»Jag föraktar er åsigt af kärleken», utropade jag, icke längre i stånd att beherska mina känslor, i det jag reste mig upp och stälde mig framför honom. »Jag föraktar den hycklade ömhet ni erbjuder mig, och jag föraktar äfven er, då ni gör ett sådant anbud.»

Han betraktade mig med spänd blick och sammanpressade läppar. Så väl beherskade han sina anletsdrag, att jag icke kunde märka om han var förtörnad eller blott kände sig öfverraskad af mina djerfva ord.

»Jag väntade knappast att höra ett sådant uttryck från er mun, Jane. Jag vet mig inte ha gjort eller sagt någonting, som förtjenar förakt.»

Hans milda ton rörde mig: den lugna högheten i hans väsende aftvang mig min högaktning.

»Förlåt mig, S:t John, hvad jag nyss sade, men det var ert eget fel att jag yttrade så hårda ord. Ni har bragt ett ämne till tals, angående hvilket våra åsigter äro fullkomligt olika, och på hvilket vi derföre inte borde inlåta oss. Blotta ordet kärlek är för oss ett tvedrägtsäpple: när så är, huru skall det då kunna vara med kärleken sjelf? Bäste kusin, afstå från giftermålsplanen, tänk inte mera derpå!»

»Jag kan inte afstå från den», svarade han; »det är en tanke, med hvilken jag länge umgåtts, ett nödvändigt vilkor för uppnåendet af mitt syfte. Emellertid skall jag inte för närvarande vidare besvära er härmed. I morgon reser jag till Cambridge: jag har der många vänner, af hvilka jag vill taga afsked. Fjorton dagar blir jag borta; använd dem till att taga mitt anbud i öfvervägande, och glöm inte att om ni afslår detsamma, det inte är mig, utan Gud, som ni förnekar. Genom mig anvisar han er en herrlig lefnadsbana; det är endast i egenskap af min hustru ni kan beträda densamma. Vägrar ni att bli det, så inskränker ni er sjelf till ett sjelfviskt hvardagslif och en oberömlig ringhet. Bäfva för att i sådant fall bli räknad till dem, som förnekat sin tro och äro värre än hedningarna!»

Vid dessa ord tystnade han och vände sig från mig. Ännu en gång

»Öfver nejden blicken flög.»

Men denna gång behöll han sina känslor för sig sjelf; han ansåg mig icke värdig att få del af dem. Då vi sedan vandrade hem, kunde jag af hans envisa tystnad sluta till hans sinnesstämning mot mig: deri låg både en hersklysten naturs missbelåtenhet med ett oväntadt motstånd och en förståndsmenniskas ogillande af känslor, som hon aldrig erfarit och hvilka hon derföre icke kan dela.

Om qvällen, sedan han med en kyss tagit god natt af sina systrar, ansåg han det vara i sin ordning att helt och hållet glömma mig. Han fattade icke ens min hand, innan han lemnade rummet. Fastän jag icke älskade honom, hyste jag dock mycken vänskap för honom och blef derföre både sårad och bedröfvad öfver detta påtagliga förbiseende. Tårarna kommo mig i ögonen.

»Jag märker att du och S:t John haft någon tvist er emellan under er utfärd», yttrade Diana. »Gå efter honom, Jane; han är ännu qvar i korridoren och väntar på dig — han vill säkert ställa saken till rätta.»

Under sådana omständigheter var min stolthet icke stor: jag ville hellre vara lycklig än hålla på min värdighet; jag skyndade derföre efter honom. Han stod färdig att gå uppför trappan.

»God natt, S:t John!» yttrade jag.

»God natt, Jane», svarade han med afmätt röst.

»Räck mig er hand!» tillade jag.

Han gjorde det, men huru knapphändig och lös var icke denna handtryckning, om den så kan benämnas! Dagens händelser hade hos honom alstrat ett sådant missnöje med mig, att min hjertlighet icke kunde värma honom. Det blef ingen försoning af, han skänkte mig icke ett vänligt leende, icke ett godt ord, ehuru väl hans grundsatser bjödo honom att vara lugn och fördragsam.

Derföre, när jag frågade honom om han förlät mig, svarade han, att det icke var hans vana att lägga lidna oförrätter på sinnet, samt att han för öfrigt icke hade något att förlåta mig, då jag icke förolämpat honom.

Med dessa ord lemnade han mig. Jag hade hellre sett att han slagit mig till golfvet.