Jerusalem/Kapitel 35

←  ”Vi ska mötas en gång”

Jerusalem av Selma Lagerlöf Barnet

Hemma från vallfarten  →

BARNET.

Nu är att berätta vad som hade hänt Barbro Svensdotter, sedan Ingmar hade rest till Jerusalem.

När Ingmar hade varit borta väl en månad, började Gammal Lisa på Ingmarsgården lägga märke till att Barbro hade fått en ständig oro och rastlöshet över sig. ”Det är besynnerligt vad hon ser vild ut i ögonen”, tänkte gumman. ”Det skulle inte förundra mig, om hon bleve tokig endera dagen.”

En kvällsstund tog hon sig för att fråga ut Barbro.

— Jag undrar vad som fattas dig, sade hon. När jag var ung tös, såg jag en vinter matmodern på Ingmarsgården gå omkring med sådana ögon, som du nu har.

— Var det hon, som dräpte barnet? frågade Barbro raskt.

— Ja, sade gumman, och nu börjar jag tro, att du går med samma tankar.

Barbro gav inte något direkt svar på detta.

— När jag har hört talas om den där historien, sade hon, har jag bara undrat över en sak.

Gammal Lisa frågade vad det kunde vara.

— Jo, att hon inte gjorde över med sig själv också.

Gammal Lisa hade suttit och spunnit. Hon lade handen på hjulet for att få det att stanna och fäste ögonen på Barbro.

— Det kan ju ingen undra på om du tar illa vid dig, ifall här skulle komma småfolk till gården, sedan mannen har rest ifrån dig, sade hon långsamt. Han visste då väl aldrig om detta, när han for?

— Vi visste inte om det, varken han eller jag, sade Barbro med låg röst, som om det vilade sådan tryckande sorg över henne, att hon inte kunde tala.

— Men nu ska du väl skriva efter honom?

— Nej, sade Barbro, den enda tröst jag har är, att han är borta.

Gumman fällde ner händerna och blev förfärad.

— Är det en tröst? utbrast hon.

Barbro stod borta vid fönstret och stirrade rätt framför sig.

— Vet du inte om, att det vilar förbannelse över mig? sade hon och försökte göra rösten stadig och lugn.

— Å jo, man kan väl inte gå ut och in i stugan utan att få reda på åtskilligt, sade gumman. Jag har allt hört, att du ska vara en av Sorgbacksfolket.

Det blev inte mer talat på en stund. Gammal Lisa satt och snurrade på sitt hjul. Alltemellanåt kastade hon en blick bort till Barbro, som stod kvar vid fönstret och gång på gång skakade till av en rysning. När en fem minuter hade gått, höll gumman upp med arbetet och gick mot dörren.

— Vart ska du gå? frågade Barbro.

— Det kan jag gärna säga dig. Jag ska gå och finna reda på någon, som kan skriva till Ingmar.

Barbro ställde sig rakt i vägen för henne.

— Du får allt låta vara med detta, sade hon. Innan det brevet är skrivet, ligger jag i Långforsen.

De stodo nu och betraktade varandra. Barbro var stor och stark. Gammal Lisa trodde, att hon ämnade hålla kvar henne med våld. Men med ens brast Barbro i skratt och gick åt sidan.

— Skriv du, sade hon, det gör mig ingenting. Det blir bara så, att jag får göra slut på alltsammans förr, än jag hade ämnat.

— Å nej, sade gumman, som förstod, att hon måste fara varligt med Barbro, då hon var i sådan förtvivlan. Jag ska inte skriva. Jag vill inte driva dig till någon förhastad gärning.

— Jo, skriv! sade Barbro. Det gör varken till eller från för mig. Du förstår väl, att jag måste göra över med mig i alla fall. Inte kan man stå till svars med att låta sådant här elände fortgå till evig tid.

Gumman gick tillbaka till spinnrocken och satte sig att arbeta.

— Ska du inte gå och ställa om brevet? sade Barbro och gick efter henne.

— Jag undrar om jag kunde få tala med dig ett klokt ord, sade Gammal Lisa.

— Å jo, sade Barbro, det kan du nog få.

— Jag tänker som så, sade Gammal Lisa, att jag kan lova dig att hålla allt detta hemligt, men då ska du gå in på att inte göra något ont varken åt dig själv eller barnet, förrän vi är säkra på att det blir sådant, som du väntar.

Barbro stod och betänkte sig.

— Vill du lova, att du ger mig fria händer efteråt?

— Ja, sade gumman, efteråt ska du få göra vad du vill, det lovar jag dig.

— Å, jag tycker, att jag lika gärna kan göra slut på mig med detsamma, sade Barbro och såg liknöjd ut.

— Jag trodde, att du nu mest av allt önskade, att Ingmar skulle få ställa till rätta det, som han har gjort illa, sade gumman, men därav blir väl ingenting, om han får sådana nyheter.

Barbro ryckte till och tog sig åt hjärtat.

— Det ska få bli som du vill, sade hon, men detta är ett tungt löfte. Du får allt noga tänka på att du inte sviker mig.

Detta avtal blev väl hållet. Gammal Lisa förrådde intet, och Barbro tog sig efter detta så noga i akt, att ingen anade vad som förestod henne. Hon hade lycka med sig däri, att det blev tidig vår. Snön smälte bort ur skogen redan i april. Barbro lät driva en del boskap upp till fäboden, som låg långt borta i ensamma ödemarken, så snart som det fanns ett grönt strå för den att leva på. Hon och Gammal Lisa följde med dit upp för att sköta den.

Så blev ett barn fött i slutet av maj. Det var en gosse, och han såg vida sämre ut än det barn, som Barbro födde förra våren. Han var både liten och klen och skrek ständigt. När Gammal Lisa visade honom för Barbro, log denna bittert.

— Du hade inte behövt tvinga mig att leva för det här barnets skull, sade hon.

— Inte kan någon se på en sådan liten en vad han ska bli till, sade gumman.

— Nu får du komma ihåg, att du håller ditt löfte och lämnar mig fria händer, sade Barbro med hård röst.

— Ja, sade gumman, men jag ska först veta, att han är blind.

— Du kan ju låtsa, att du inte ser vad detta är för ett barn, sade Barbro.

Barbro var själv klenare än förra gången. Hela första veckan var hon så svag, att hon inte kunde komma ur sängen. Barnet låg inte i stugan, utan gumman hade det undandolt i en av de små ladorna, som stodo på fäbodvallen. Hon pysslade om det både natt och dag, gav det getmjölk att dricka och höll det med stort besvär vid liv. Ett par gånger om dagen kom hon in med det i stugan. Då vände sig Barbro mot väggen för att slippa se det.

En dag stod Gammal Lisa vid det lilla fönstret i fäboden och såg ut. Barnet höll hon på armen, det skrek som vanligt, och gumman stod och tänkte på hur litet och ynkligt det var.

— Se, se, sade hon då plötsligt och böjde sig framåt för att se bättre, här kommer vandrare till gårds! Ögonblicket därefter var hon med gossen borta hos Barbro, Du får ta barnet så länge. Jag ska gå ut till dem, som kommer, och säga, att du ligger sjuk i stugan och att de inte ska gå in. Hon lade barnet i sängen, och Barbro lät det ligga utan att röra vid det. Hela tiden skrek det så mycket det orkade. Gammal Lisa kom tillbaka inom ett ögonblick.

— Det här barnet skriker så, att det hörs över hela skogen, sade hon. Om du inte kan få det att tiga, så är det väl omöjligt att hålla folk ovetande om att det finns till. Hon ut igen efter detta, och Barbro visste sig ingen annan råd än att lägga barnet till bröstet.

Gumman stannade ute en god stund. När hon kom tillbaka, sov barnet, och Barbro låg och betraktade det.

— Du behöver inte vara rädd, sade Gammal Lisa. De har ingenting hört, de tog av åt annat håll.

Barbro såg på henne med en tung blick.

— Nu tycker du allt, att du har gjort det bra, sade hon. Tror du inte, att jag förstår, att det inte var någon där ute, utan att du skrämde mig för att få mig att ta barnet.

— Jag kan gott bära ut det igen, sade gumman.

— Nu får det väl ligga, tills det vaknar.

Mot kvällen ville gumman på nytt gå bort med gossen. Han var då tyst och god och låg och öppnade och slöt de små händerna.

— Var gör du av honom om nätterna? frågade Barbro.

— Han ligger där ute i höladan.

— Låter du honom ligga där som ett kattunge?

— Jag trodde inte, att det var så noga hur det här barnet hade det. Men nog kan det få stanna inne i stugan, om du så vill.

När gossen var sex dagar gammal, satt Barbro i sängen och såg på hur gumman lindade honom.

— Du håller honom allt bra illa, sade Barbro, det är inte underligt, att han skriker så mycket.

— Jag har skött om barn förr, sade gumman. Jag tänker, att jag förstår mig på dem lika bra som du.

Barbro höll sig tyst en stund, men inom sig tänkte hon, att hon aldrig hade sett någon fara så illa med ett barn.

— Du håller honom ju så, att han blir svartblå i ansiktet, sade hon otåligt.

— Jag trodde inte, att man behövde akta en sådan här bortbyting, som om han vore en prins, sade gumman och blev ond, men eftersom jag inte duger, så kan du ju försöka själv. Och när hon hade sagt detta, kastade hon barnet till Barbro och gick ut.

Barbro tog emot barnet. Hon lade om lindan och fick gossen snart tyst och nöjd.

— Ser du, att nu tiger han? sade hon, då Lisa kom tillbaka, och hon såg stolt ut.

— Jag har alltid hört, att jag hade en god hand med barn, sade gumman på nytt och var i dåligt humör en lång stund.

Efter detta blev det emellertid så, att Barbro alltid skötte om gossen. En dag, då hon ännu var sängliggande, bad hon Lisa, att hon skulle ge henne en ren blöja. Gumman svarade, att hon ingen hade att lämna henne. Hon höll på att tvätta dem, som funnos. Barbro blev röd i ansiktet och fick tårarna i ögonen.

— Det här barnet har det inte bättre, än om det vore fött av en tiggarkäring, sade hon i hastigheten.

— Du borde ha tänkt en smula själv på sådant här, sade gumman. Jag undrar hur du skulle ha rett dig, om inte jag hade plockat ihop vad jag kunde komma över av småkläder och tagit med mig.

Barbro kom nu ihåg sig. Den mörka förtvivlan, som hon hade levat i under hela vintern, grep henne och gjorde henne hård på nytt.

— Det hade varit bättre, om barnet varken hade blivit lindat eller vårdat, sade hon.

Nästa dag steg Barbro upp. Hon tog fram nål och tråd och började klippa sönder ett lakan för att sy kläder åt gossen. När hon hade hållit på en stund, kommo de dystra tankarna åter över henne: ”Vad tjänar det till, att jag gör i ordning sådant här åt honom? Det vore bättre, att jag gick ner i myren med honom, för dit måste vi ändå, vi båda.”

Hon gick ut till Gammal Lisa, som mjölkade korna, innan de skulle gå ut i skogen.

— Vet du, Lisa, hur länge det kan dröja, innan vi kan vara säkra på att barnet inte ser?

— Nog dröjer det ännu en åtta dagar eller kanske ett par veckor, innan man kan vara riktigt säker, svarade gumman. Barbro gick tillbaka in och återtog arbetet. Då hon förde saxen, gick den ojämnt, hon kände, att handen darrade och skälvde. Snart spred sig darrningen genom hela kroppen, och hon måste för en stund höra upp med arbetet. ”Herregud, vad går det åt mig? Kan det vara möjligt, att jag blev så glad åt att få ha honom kvar några veckor ännu, att jag skälver i var led?”

Gammal Lisa hade det strävsamt uppe i skogen. Hon fick både driva korna i vall och sköta om mjölken. Barbro tänkte numera bara på att vårda gossen och kom sig inte för att hjälpa henne med någonting.

— Du, Barbro, kunde väl göra annat än sitta och stirra på gossen, sade gumman en dag, då hon var alldeles uttröttad. Barbro steg upp och gick ut ur fäboden, men hon vände på tröskeln.

— Du får nog med hjälp sedan i sommar, sade hon. Under de här dagarna vill jag inte gå ifrån honom.

Alltsom Barbro lärde sig att mer och mer älska barnet, sade hon sig själv, att den största barmhärtighet, som hon kunde visa det, vore att fullfölja sitt första uppsåt. Det var hela tiden svagt och sjukligt. Det tilltog knappast i storlek, utan var nästan lika litet, som när det först kom till världen. Och allra mest bekymrade det henne, att dess ögon alltid voro svullna och rödkantade. Det gjorde knappast ett försök att lyfta ögonlocken.

Det föll sig så, att Gammal Lisa en dag började tala om hur gammalt barnet var.

— Nu, Barbro, är gossen redan tre veckor, sade hon.

— Nej, sade Barbro häftigt, inte förrän i morgon.

— Jaså, sade gumman. Ja, jag räknar väl miste då, men nog vill jag minnas, att han var född på en onsdag.

— Jag tycker, att du kunde unna mig att vara med honom än en dag, sade Barbro.

När Garmmal Lisa klädde sig nästa morgon, sade hon till Barbro:

— Det är ont om bete för korna här i närheten. Jag ska driva dem ett stycke längre neråt skogen. Vi kommer nog inte hem före kvällen.

Barbro vände sig häftigt mot henne och tycktes ämna säga något, men knep ihop läpparna och teg.

— Ville du något? frågade gumman. Det föreföll henne, som om Barbro hade haft lust att be henne stanna hemma. Därav blev dock ingenting.

På kvällen kom gumman sakta hemdrivande med boskapen. Hon gick och lockade på korna, som togo omvägar till höger och vänster och stannade, så snart de sågo en grön tuva. Gumman blev otålig. Hon gick och smågrälade på de envisa djuren.

— Å ja, sade hon till sist. Det är inte värt, att du är så ivrig, du Lisa. Du kommer väl hem tids nog till det, som väntar dig.

När hon öppnade dörren till fäboden, satt Barbro med gossen i knäet och sjöng för honom.

— Å herregud, Lisa, att du aldrig kommer hem! utropade hon. Jag vet inte vad jag ska ta mig till. Se, nu har gossen fått utslag! Och hon kom fram och visade ett par röda fläckar på barnets hals.

Gammal Lisa stod kvar i dörren, slog ihop händerna i förvåning och skrattade. Barbro såg bestört på henne.

— Är det inte farligt, det här utslaget då? sade hon.

— Det är bra till i morgon, sade gumman och fortfor att skratta. Barbro förvånade sig alltmer, men kom till sist ihåg vad för en ängslan gumman måtte ha gått i just den dagen.

— Ja, det hade varit bättre för oss alla, om jag hade gjort det, sade hon. Och det var väl också din mening, eftersom du gick din väg i dag.

— Jag låg i natt och tänkte på vad jag skulle ta mig till, svarade gumman, och då var det något, som sa mig, att han där skulle vaka bäst över sig själv, om jag lämnade dig ensam med honom.

När alla kvällssysslorna voro över och de skulle gå och lägga sig, sade gumman till Barbro:

— Är det nu säkert, att gossen får leva?

— Ja, sade Barbro, om Gud vill ge honom hälsan, så att jag får behålla honom.

— Men om han nu blir en sådan där idiot och blind till?

— Det vet jag ju redan att han är, sade Barbro, men jag kan i alla fall inte göra något illa åt honom. Hurudan han är, så är jag bara tacksam, att jag får ta vård om honom.

Gumman satte sig på sängkanten och funderade.

— När det nu har gått på detta sättet, sade hon, så ska du väl skriva till Ingmar.

Barbro såg alldeles förfärad ut.

— Jag tror, att du gärna vill, att det här barnet ska få bli vid liv, sade hon, men om du skriver efter Ingmar, så svarar jag inte för vad jag gör.

— Jag kan undra hur du eljest ämnar ställa till? sade gumman. Vem helst som får veta, att du har ett barn, kan ju skriva och tala om det för honom.

— Jag tänkte också försöka att hålla allt detta hemligt, ända tills Ingmar har blivit gift med Gertrud.

Gammal Lisa satt åter tyst och tänkte på dessa ord en god stund. Hon såg tydligt, att Barbro var så benägen att dra någon stor olycka över sig, att hon inte vågade säga emot henne.

— Du har varit mycket god mot oss gamla på Ingmarsgården, sade gumman tveksamt. Du får inte undra på om jag gärna ville ha dig kvar som matmor.

— Om jag har varit god mot dig någon gång, svarade Barbro, så vedergäller du det tusenfalt genom att du är mig lydig i denna saken.

Barbro satte igenom sin vilja, och på hela sommaren fick ingen veta, att gossen fanns till. När det kom folk upp till sätern, gömdes han undan i höladan. Barbros stora bekymmer var hur hon skulle bära sig åt för att hålla honom dold, när hösten kom och hon måste vända om ner till bygden. Hon gick och grubblade över detta varje dag.

Men timme efter timme fick hon barnet kärare, och härmed återkom något av hennes förra sinnesro. Gossen blev ock starkare så småningom, fastän han alltjämt var sen att växa och utveckla sig. Hela sommaren var han svår med att gråta, och ögonlocken voro alltid röda och svullna, så att han knappt kunde öppna dem. Barbro tvivlade inte ett ögonblick, att han var en idiot, och fastän hon nu inte tänkte på annat än att låta honom leva, hade hon dock många tunga stunder för hans skull. De kommo oftast om nätterna, och då brukade hon stiga upp och ställa sig att betrakta barnet. Det var mycket fult med blekgul hy och tunt, rödaktigt hår. Näsan var för kort och underläppen för stor, och när det sov, drog det samman ögonbrynen, så att det fick djupa rynkor i pannan. När Barbro såg gossen, tyckte hon, att han hade ett riktigt idiotansikte, och hon låg och grät hela natten Över att hennes son skulle bli en olycklig stackare. Men tidigt om morgonen vaknade barnet, låg fullsövt och i gott humör i korgen, som fick tjäna det till vagga, och sträckte armarna mot Barbro, när hon talade till det. Då blev Barbro stilla och tålig på nytt.

— Jag tror, att de, som har friska barn, inte har så mycken kärlek för dem, som jag har för den här sjuklingen, sade hon till Gammal Lisa.

Tiden gick, och det led mot slutet av sommaren. Barbro hade ännu inte kunnat tänka ut hur det skulle lyckas henne att hålla barnet dolt efter hemkomsten. Ibland tyckte hon, att det inte återstod henne något annat än att resa ur landet.

I början av september blev det en gång en mörk och ruskig kväll med regn och blåst. Barbro och Lisa hade gjort upp eld i spisen och sutto och värmde sig vid brasan. Barbro hade barnet liggande i sitt knä, och som vanligt satt hon och tänkte på hur hon skulle laga så, att Ingmar ingenting fick veta.

”Eljest kommer han tillbaka till mig”, tänkte hon. ”Jag vet inte hur jag då ska få honom att förstå, att jag vill bära min börda ensam.”

Just då hon tänkte så, öppnades dörren till fäboden helt oförväntat, och en vandrare kom in.

— Guds fred i skogen! hälsade karlen. Det var en lycka, att jag fann reda på stugan. Jag kunde inte hitta ner till bygden i detta kolmörker, men då kom jag ihåg, att Ingmarsgårdens fäbod måtte ligga i den här trakten.

Karlen var en fattig stackare, som förr i världen hade gått omkring som handelsman. Numera hade han inga varor att bjuda ut, utan gick och tiggde. Han var visst inte så utarmad, att han inte hade kunnat leva utan att anlita andras barmhärtighet, men han var inte i stånd att låta bli att gå från gård till gård och inhämta nyheter.

Det första han såg i fäboden var naturligtvis barnet. Han gjorde stora ögon, när han fick se det.

— Vems är den där? frågade han genast.

Båda kvinnorna tego ett ögonblick, därpå sade Gammal Lisa kort och bestämt:

— Det är Ingmar Ingmarssons.

Karlen såg än mer undrande ut. Han blev brydd också över att ha kommit in i något, som han törhända inte borde ha reda på. I förvirringen lutade han sig ner över barnet.

— Jag undrar hur gammal en sådan liten en kan vara, sade han.

Nu var det Barbro, som skyndade att svara.

— Han är en månad.

Karlen var ogift och förstod sig inte mycket på barn. Han kunde inte se, att Barbro bedrog honom. Han blickade helt förskräckt på henne, som satt där alldeles lugn.

— Jaså, han är bara en månad, sade han.

— Ja, svarade Barbro på sitt stillsamma sätt. Karlen blev röd och förvirrad, så gammal han var, men Barbro såg ut, som om saken inte rörde henne. Han märkte väl, att Gammal Lisa gjorde varnande tecken åt Barbro, men denna satt med stolt upplyftat huvud och frågade alls inte efter henne. ”Den där gamla är inte rädd för att ljuga”, tänkte han, ”men på Barbro kan man se, att hon anser sig för god till sådant.”

Nästa morgon tog han Barbros hand och tryckte den trovärdigt.

— Jag ska nog tiga, sade han.

— Ja, det räknar jag på, sade Barbro.

— Aldrig kan jag förstå vad som kom åt dig, Barbro, sade gumman, så snart han var gången. Varför ljuger du på dig själv?

— Jag hade inte annat att göra, sade Barbro.

— Och du tror, att Krämar-Johannes tiger med en sådan sak!

— Det är inte meningen, att han ska tiga.

— Är det meningen, att folk ska tro, att det här barnet inte är Ingmars?

— Ja, sade Barbro, nu är det ju omöjligt att dölja längre, att det finns till. Det är intet annat att göra än att låta dem tro detta.

— Och det tänker du, att jag ska gå in på? sade gumman.

— Du får väl gå in på det, om du inte vill, att en sådan här fåne ska bli arvinge till Ingmarsgården.

I mitten av september brukade alla de, som hade suttit i fäbodar under sommaren, vända om hem. Barbro och Lisa foro då också ner till Ingmarsgården. De märkte genast, att nyheterna om Barbro hade spritt sig kring hela bygden. Hon sökte inte heller numera hålla hemligt, att hon hade barnet, men hon var mycket rädd, att någon skulle få se det. Hon gömde alltid undan det i kammaren innanför brygghuset hos Gammal Lisa. Hon tyckte sig inte kunna uthärda, att någon skulle kasta blickarna på det och se, att det var sjukt och aldrig skulle bli en riktig människa.

Det var helt naturligt, att Barbro denna höst blev mycket klandrad och missaktad. Människor brydde sig inte om att dölja vad tankar de hade om henne, och Barbro blev snart så skygg för dem, att hon aldrig ville lämna hemmet. Men även gårdsfolket visade sig annorlunda mot henne än förut. Drängar och pigor gjorde elaka häntydningar, så att hon hörde det, och hon hade svårt för att få dem att lyda.

Härmed tog dock ett brått slut. Stark Ingmar hade bott nere vid gården och regerat den som husbonde, medan Ingmar vistades i främmande land. Han fick en dag höra, att en av drängarna gav Barbro ett ohövligt svar, och han slog karlen för örat, så att han tumlade mot väggen.

— Du ska få flera av det slaget, om jag hör sådant en gång till, sade gubben.

Barbro såg förvånad på honom.

— Du ska ha mycken tack, sade hon.

Han vände sig om, och det var ingen blid blick han gav henne.

— Det är ingenting att tacka för, sade han. Men så länge som du är matmor på Ingmarsgården, ska jag nog se till, att folket visar dig aktning och lydnad.

Något längre framåt hösten kom bud från Jerusalem, att Ingmar och Gertrud voro avresta från kolonien. ”Kanske äro de redan hemma, då dessa rader nå till er”, stod det i brevet. När Barbro fick höra detta, kände hon det först som en stor lättnad. Nu var hon säker om att Ingmar skulle fullfölja skilsmässan, och då hon väl hade blivit fri, så behövde hon inte en dag längre gå och bära på den tunga börda av missaktning, som nu tyngde henne.

Men fram på dagen, då hon gick i sina sysslor, ville tårarna gång på gång tränga fram i hennes ögon. Det var dock hjärtslitande, att allt var slut nu mellan henne och Ingmar. Så otroligt tomt, att de två inte skulle ha något mer att göra med varandra.