Kalevala/Sång 1
< Kalevala
|
Sång 2. → |
FÖRSTA SÅNGEN.
Begynnelsesång
v. 1—102.
Nu mig lyster uti hågen,
I mitt huvud bor en tanke:
Lust jag har att börja sjunga,
Att till runosång mig reda,
Att en stamsång påbegynna,
Stämma upp ett ättekväde.
Orden smälta mig i munnen,
Tränga tätt uppå varandra,
Skynda fram uppå min tunga,
10. Träda över mina tänder.
Du min egen, gode broder,
Vän som vuxit vid min sida!
Red dig nu med mig att sjunga
Att med mig till orda taga,
Då engång vi sammankommit,
Mött från tvenne håll varandra.
Sällan händer att vi råkas,
Att varandra mer vi möta
Här i dessa öde trakter,
20. Dessa nordens sorgsna nejder.
Hand i hand vi då må taga,
Våra fingrar sammanfoga,
För att sjunga goda kväden,
Fram de bästa sånger lägga,
Att de ädle här må höra,
Våra vänner må förnimma —
Bland den ungdom, som nu växer,
Bland det släkte, som här uppgår —
Dessa sångens ord, som tagits,
30. Dessa kväden, dem man hämtat
Från den gamle Väinös bälte,
Ifrån Ilmarinens ässja,
Ifrån Kaukomielis svärdsudd,
Ifrån Joukahainens båge,
Ifrån Pohjas fjärran åkrar,
Och från Kalevalas moar.
Dessa sjöng min fader fordom,
Då han slöjdade sitt yxskaft,
Dessa lärde mig min moder
40. Under det hon vred sin slända,
Medan jag, ett barn, på golvet
Tumlade vid hennes fötter
Klen och svag, ännu ett mjölkskägg,
Blott en dregelmun, helt liten.
Ord om Sampo då ej tröto,
Trolldomsformler ej om Louhi:
Sampo gammal blev i sagan,
Louhi omkom under trollord,
Vipunen förgicks vid sånger,
50. Under lekar Lemminkäinen.
Även andra ord det finnes,
Snärjeord, dem förr jag lärt mig
Dem jag upp vid vägen plockat,
Dem jag brutit mig från ljungen,
Dem jag ryckt från skogens ruskor,
Dragit från de späda skotten,
Slitit av från gräsens toppar,
Rivit lös vid stigens kanter,
Då som barn jag gick att valla,
60. Följde hjorden ut på marken
Över honungsrika tuvor,
Över fältets gyllne kullar,
Efter Muurikki, den svarta,
Den med fläckar märkta Kimmo.
Även kölden gav mig sånger,
Runor bragtes mig av regnet;
Andra buros fram av vinden,
Hämtades av havets vågor;
Ord av fåglarna mig skänktes,
70. Talesätt av trädens toppar.
I en bunt jag band dem alla,
Sammanknöt dem till ett nystan,
Lade nystanet på kälken,
Bunten på min lilla släde.
Hem jag förde dem på kälken,
I min släde fram till rian,
Upp på bodens loft dem lade,
I en kopparask dem gömde.
Länge låg min sång i kölden,
80. Dvaldes länge i det dolda;
Skall jag sången nu ur kylan,
Runorna ur kölden rycka,
Bära in min ask i stugan,
Skrinet fram till bänkens ända,
Under vida frejdad takås,
Under dessa sköna sparrar?
Skall jag öppna sångarskrinet,
Uppslå asken, full av sägner,
Taga upp mitt nystans ända,
90. Lösa knuten uppå bunten?
Så en vacker sång jag sjunger,
Låter goda runor ljuda,
Sen med rågbröd mig jag mättat
Och förplägat mig med kornöl.
Men om öl man ej mig hämtar,
Om ej spisöl ens mig bjudes,
Sjunger jag mer torr om munnen,
Kväder vid en droppe vatten
För vårt nöje nu i afton,
100. Denna sköna dag till ära,
Kanske inpå nästa morgon,
Till vår fröjd vid dagens gryning.
v. 1—102.
Nu mig lyster uti hågen,
I mitt huvud bor en tanke:
Lust jag har att börja sjunga,
Att till runosång mig reda,
Att en stamsång påbegynna,
Stämma upp ett ättekväde.
Orden smälta mig i munnen,
Tränga tätt uppå varandra,
Skynda fram uppå min tunga,
10. Träda över mina tänder.
Du min egen, gode broder,
Vän som vuxit vid min sida!
Red dig nu med mig att sjunga
Att med mig till orda taga,
Då engång vi sammankommit,
Mött från tvenne håll varandra.
Sällan händer att vi råkas,
Att varandra mer vi möta
Här i dessa öde trakter,
20. Dessa nordens sorgsna nejder.
Hand i hand vi då må taga,
Våra fingrar sammanfoga,
För att sjunga goda kväden,
Fram de bästa sånger lägga,
Att de ädle här må höra,
Våra vänner må förnimma —
Bland den ungdom, som nu växer,
Bland det släkte, som här uppgår —
Dessa sångens ord, som tagits,
30. Dessa kväden, dem man hämtat
Från den gamle Väinös bälte,
Ifrån Ilmarinens ässja,
Ifrån Kaukomielis svärdsudd,
Ifrån Joukahainens båge,
Ifrån Pohjas fjärran åkrar,
Och från Kalevalas moar.
Dessa sjöng min fader fordom,
Då han slöjdade sitt yxskaft,
Dessa lärde mig min moder
40. Under det hon vred sin slända,
Medan jag, ett barn, på golvet
Tumlade vid hennes fötter
Klen och svag, ännu ett mjölkskägg,
Blott en dregelmun, helt liten.
Ord om Sampo då ej tröto,
Trolldomsformler ej om Louhi:
Sampo gammal blev i sagan,
Louhi omkom under trollord,
Vipunen förgicks vid sånger,
50. Under lekar Lemminkäinen.
Även andra ord det finnes,
Snärjeord, dem förr jag lärt mig
Dem jag upp vid vägen plockat,
Dem jag brutit mig från ljungen,
Dem jag ryckt från skogens ruskor,
Dragit från de späda skotten,
Slitit av från gräsens toppar,
Rivit lös vid stigens kanter,
Då som barn jag gick att valla,
60. Följde hjorden ut på marken
Över honungsrika tuvor,
Över fältets gyllne kullar,
Efter Muurikki, den svarta,
Den med fläckar märkta Kimmo.
Även kölden gav mig sånger,
Runor bragtes mig av regnet;
Andra buros fram av vinden,
Hämtades av havets vågor;
Ord av fåglarna mig skänktes,
70. Talesätt av trädens toppar.
I en bunt jag band dem alla,
Sammanknöt dem till ett nystan,
Lade nystanet på kälken,
Bunten på min lilla släde.
Hem jag förde dem på kälken,
I min släde fram till rian,
Upp på bodens loft dem lade,
I en kopparask dem gömde.
Länge låg min sång i kölden,
80. Dvaldes länge i det dolda;
Skall jag sången nu ur kylan,
Runorna ur kölden rycka,
Bära in min ask i stugan,
Skrinet fram till bänkens ända,
Under vida frejdad takås,
Under dessa sköna sparrar?
Skall jag öppna sångarskrinet,
Uppslå asken, full av sägner,
Taga upp mitt nystans ända,
90. Lösa knuten uppå bunten?
Så en vacker sång jag sjunger,
Låter goda runor ljuda,
Sen med rågbröd mig jag mättat
Och förplägat mig med kornöl.
Men om öl man ej mig hämtar,
Om ej spisöl ens mig bjudes,
Sjunger jag mer torr om munnen,
Kväder vid en droppe vatten
För vårt nöje nu i afton,
100. Denna sköna dag till ära,
Kanske inpå nästa morgon,
Till vår fröjd vid dagens gryning.
Så jag fordom hörde sägas,
Hörde sången förr begynnas:
Ensam kommer till oss natten,
En i sänder ljusnar dagen,
Ensam föddes Väinämöinen,
Bars i ljuset gamle sångarn,
Av sin höga fostrarinna,
110. Utav Ilmatar, sin moder.
Det var luftens sköna jungfru,
En ibland naturens döttrar;
Länge levde hon i kyskhet,
I jungfrulighet beständigt
Uti luftens vida gårdar,
Fästets vittutsträckta rymder.
Dock hon tröttnade omsider,
Ledsnade vid denna levnad,
Att beständigt ensam vara,
120. Att som mö allena leva
Uti luftens vida gårdar,
På dess tomma, öde slätter.
Lägre ner hon då sig sänker,
Stiger slutligt ner i vattnet,
Ute på det vida havet,
På dess breda, öppna yta;
Väldig kommer då en vindstöt,
Stark en stormil ifrån öster,
Som i skum uppdriver havet,
130. Jagar böljan upp i fradga.
Vinden vaggar luftens jungfru,
Havets vågor driva tärnan
Av och an kring blåa fjärdar
Mellan skumbetäckta böljor:
Vinden henne här befruktar,
Havande hon blir av havet.
Och hon bar sitt tyngda sköte,
Bar den mödosamma bördan
Väl sjuhundra år igenom,
140. Under nio mänskoåldrar,
Men ej föddes något foster,
Icke avgick hennes livsfrukt.
Kring hon drevs, en vattnets moder,
Sam mot öster, sam mot väster,
Emot norr och emot söder,
Emot alla himlens kanter
Under pinsam födslovånda,
Svåra smärtor i sitt sköte;
Kunde dock ej fostret föda,
150. Icke bringa fram sin livsfrukt.
Ut i sakta gråt hon brister,
Yttrar slutligen och säger:
»Ve mig, ve min levnads dagar,
Ve min irrfärd här, jag arma!
Ila nu jag ut har råkat:
Under himlen hit för evigt,
Att av stormen ständigt vaggas,
Att av havets vågor vräkas
Över dessa vida vatten,
160. Här bland dessa breda böljor.
Vida bättre hade varit
Att som luftens jungfru leva,
Än att nu i alla tider
Irra kring som vattnets moder!
Kyligt är det här att vara,
Mödosamt är här att dväljas,
Att bland böljor bo beständigt,
Att omkring i vattnet irra!
»O du Ukko, högst bland gudar,
170. Du som hela himlen uppbär,
Kom hit ner, där du behöves,
Närma dig, då hit du kallas,
Lindra här en tärnas plågor,
Lös en kvinnas vedermöda,
Skynda strax, o kom nu genast:
Mer än snart du här behöves!
När en liten stund förlidit,
Någon ringa tid förflutit,
Kom i säker flykt en havs-and,
180. Flaxande med korta vingslag,
Sökte för sitt bo ett ställe,
Plats att bygga sig ett hemvist.
Flög mot öster, flög mot väster,
Flög mot norr och emot söder,
Fann ej något sådant ställe,
Ej den allra sämsta plats ens,
Där sitt bo hon kunnat bygga,
Sig en vilostad bereda.
Långsamt av och an hon svävar,
190. Eftersinnar, överlägger:
»Bygger jag mitt bo i vinden,
Reder jag mitt hem på vågen,
Skall för vinden stugan störta,
Boet bort av böljor föras.»
Men då höjer vattnets moder,
Vattnets moder, luftens jungfru,
Höjer upp sitt knä ur havet,
Skulderbladet upp ur böljan
Till en plats för andens bostad,
200. För den goda fågelns hemvist.
Anden då, den vackra fågeln,
Flyger långsamt fram och åter,
Märker hennes knä omsider
Ute på det blåa havet,
Tar det för en gräsrik tuva,
För en torva, än i grönska.
Långsamt av och an hon flyger,
Uppå knät hon ner sig sänker,
Däruppå sitt bo hon bygger,
210. Lägger gyllne ägg i boet:
Sex av äggen äro gyllne,
Men det sjunde är ett järnägg.
Anden börjar nu att ligga,
Börjar värma knäets ända,
Ligger en dag, ligger tvenne,
Ligger inpå tredje dagen.
Men då kände vattnets moder,
Vattnets moder, luftens tärna,
Kände i sitt knä en hetta,
220. Rönte ren en brand i huden,
Trodde då sitt knä förbrännas,
Alla sina ådror smälta.
Hastigt på sitt knä hon knyckte,
Skakade på sina lemmar:
Äggen rulla då i vattnet,
Sjunka ner i havets vågor;
Uti spillror krossas äggen,
Sönderfalla uti stycken.
Ej i dyn förkommo äggen,
230. Deras bitar ej i vattnet;
Skönt förbyttes äggens spillror,
Vackert blev var bit förvandlad:
Nedre delen utav ägget
Blev den låga modern jorden;
Övre delen utav ägget
Blev det höga himlafästet.
Men av övre deln det gula
Blev den sol som lyser dagen,
Och av övre deln det vita
240. Blev till nattens klara måne,
Men vad brokigt fanns i ägget,
Blev förbytt till himlens stjärnor,
Och av äggets svarta delar
Blevo skyarna i luften.
Tider åter framåt ledo,
År allt vidare förgingo
Vid den nya solens strålar,
Vid den nya månens skimmer;
Ständigt flyter vattnets moder,
250. Vattnets moder, luftens jungfru,
Uppå havets lugna vatten,
På dess töckenhöljda vågor,
Ser det våta hav framför sig,
Över sig den klara himlen.
När då nio år förflutit,
Tio somrar hunnit skrida,
Höjer jungfrun upp sitt huvud,
Reser hjässan upp ur vågen,
Börjar sina verk att skapa,
260. Påbegynner tingens daning,
Ute på det öppna havet,
På dess vittutsträckta yta.
Där sin hand hon framåt sträckte,
Där anordnade hon uddar;
Där hon bottnade med foten,
Grävde hon för fiskar gropar;
Där hon eljest ned sig sänkte,
Djup hon danade i havet;
Där med sidan land hon nådde,
270. Åstadkom hon jämna stränder;
Där sin fot mot land hon sträckte,
Bildades för laxfångst ställen;
Där mot land hon vände huvu't,
Där uppstodo breda bukter.
Ut från land hon sedan simmar,
Stannar ute uppå fjärden,
Danar klippor uti havet,
Låter dolda grund sig bilda,
Ställen, varest fartyg stranda,
280. Rev, där sjömän mista livet.
Redan hade öar bildats,
Klippor uti havet uppstått,
Resta voro luftens stolpar,
Jord och marker frambesvurna,
Brokigt randad varje stenart,
Räfflor ristade i bergen;
Men ännu ej föddes Väinö,
Den evärdelige sångarn.
Gamle trygge Väinämöinen
290. Vandrar i sin moders sköte,
Dväljes där i tretti somrar,
Uti vintrar lika många,
Uppå havets lugna vatten,
På dess dimomhöljda vågor.
Eftersinnar och betänker
Hur det föll sig här att leva,
Uti denna mörka gömma,
Denna alltför trånga boning,
Där han ej fick månen skåda,
300. Icke solens ljus betrakta.
Höjer då sin röst omsider,
Yttrar dessa ord och säger:
»Lös mig, måne! Sol, befria,
Och du Karlavagn, ledsaga
Mig från obekanta dörrar,
Ifrån portar, icke kända,
Ifrån detta trånga hemvist,
Denna bostad, föga rymlig!
Låt på jorden mannen träda,
310. Mänskors ättling i det fria,
Att på himlen månen skåda,
Att åt solens ljus sig fröjda,
Att få se på Karlavagnen
Och betrakta himlens stjärnor!»
Då ej månen honom löser,
Solen honom ej befriar,
Tyckes honom tungt att vara,
Alltför brydsamt här att leva.
Och sitt fängsels port han öppnar
320. Med det ej benämnda fingret,
Läste upp det hårda låset
Med en tå på vänstra foten,
Föll på händerna från tröskeln,
Ner på knä från farstudörren;
Sjönk i havet huvudstupa,
I dess våg med öppna händer;
Kvar i vattnets våld förblev han,
Hjälten uti havets böljor.
Här i fem års tid han kringdrevs,
330. Uti fem år, uti sex år,
Uti sju års tid, i åtta.
På en fjärd han stannar slutligt,
Stannar vid en namnlös udde,
På ett fastland, obevuxet.
Här på knä han upp sig svängde,
Höjde sig på sina armar,
Uppsteg nu att månen skåda,
Att åt solens ljus sig fröjda,
Att betrakta Karlavagnen
340. Och beskåda himlens stjärnor.
Så blev Väinö bragt till världen,
Så den store sångarn föddes
Av sin höga fostrarinna,
Utav Ilmatar, sin moder.
Hörde sången förr begynnas:
Ensam kommer till oss natten,
En i sänder ljusnar dagen,
Ensam föddes Väinämöinen,
Bars i ljuset gamle sångarn,
Av sin höga fostrarinna,
110. Utav Ilmatar, sin moder.
Det var luftens sköna jungfru,
En ibland naturens döttrar;
Länge levde hon i kyskhet,
I jungfrulighet beständigt
Uti luftens vida gårdar,
Fästets vittutsträckta rymder.
Dock hon tröttnade omsider,
Ledsnade vid denna levnad,
Att beständigt ensam vara,
120. Att som mö allena leva
Uti luftens vida gårdar,
På dess tomma, öde slätter.
Lägre ner hon då sig sänker,
Stiger slutligt ner i vattnet,
Ute på det vida havet,
På dess breda, öppna yta;
Väldig kommer då en vindstöt,
Stark en stormil ifrån öster,
Som i skum uppdriver havet,
130. Jagar böljan upp i fradga.
Vinden vaggar luftens jungfru,
Havets vågor driva tärnan
Av och an kring blåa fjärdar
Mellan skumbetäckta böljor:
Vinden henne här befruktar,
Havande hon blir av havet.
Och hon bar sitt tyngda sköte,
Bar den mödosamma bördan
Väl sjuhundra år igenom,
140. Under nio mänskoåldrar,
Men ej föddes något foster,
Icke avgick hennes livsfrukt.
Kring hon drevs, en vattnets moder,
Sam mot öster, sam mot väster,
Emot norr och emot söder,
Emot alla himlens kanter
Under pinsam födslovånda,
Svåra smärtor i sitt sköte;
Kunde dock ej fostret föda,
150. Icke bringa fram sin livsfrukt.
Ut i sakta gråt hon brister,
Yttrar slutligen och säger:
»Ve mig, ve min levnads dagar,
Ve min irrfärd här, jag arma!
Ila nu jag ut har råkat:
Under himlen hit för evigt,
Att av stormen ständigt vaggas,
Att av havets vågor vräkas
Över dessa vida vatten,
160. Här bland dessa breda böljor.
Vida bättre hade varit
Att som luftens jungfru leva,
Än att nu i alla tider
Irra kring som vattnets moder!
Kyligt är det här att vara,
Mödosamt är här att dväljas,
Att bland böljor bo beständigt,
Att omkring i vattnet irra!
»O du Ukko, högst bland gudar,
170. Du som hela himlen uppbär,
Kom hit ner, där du behöves,
Närma dig, då hit du kallas,
Lindra här en tärnas plågor,
Lös en kvinnas vedermöda,
Skynda strax, o kom nu genast:
Mer än snart du här behöves!
När en liten stund förlidit,
Någon ringa tid förflutit,
Kom i säker flykt en havs-and,
180. Flaxande med korta vingslag,
Sökte för sitt bo ett ställe,
Plats att bygga sig ett hemvist.
Flög mot öster, flög mot väster,
Flög mot norr och emot söder,
Fann ej något sådant ställe,
Ej den allra sämsta plats ens,
Där sitt bo hon kunnat bygga,
Sig en vilostad bereda.
Långsamt av och an hon svävar,
190. Eftersinnar, överlägger:
»Bygger jag mitt bo i vinden,
Reder jag mitt hem på vågen,
Skall för vinden stugan störta,
Boet bort av böljor föras.»
Men då höjer vattnets moder,
Vattnets moder, luftens jungfru,
Höjer upp sitt knä ur havet,
Skulderbladet upp ur böljan
Till en plats för andens bostad,
200. För den goda fågelns hemvist.
Anden då, den vackra fågeln,
Flyger långsamt fram och åter,
Märker hennes knä omsider
Ute på det blåa havet,
Tar det för en gräsrik tuva,
För en torva, än i grönska.
Långsamt av och an hon flyger,
Uppå knät hon ner sig sänker,
Däruppå sitt bo hon bygger,
210. Lägger gyllne ägg i boet:
Sex av äggen äro gyllne,
Men det sjunde är ett järnägg.
Anden börjar nu att ligga,
Börjar värma knäets ända,
Ligger en dag, ligger tvenne,
Ligger inpå tredje dagen.
Men då kände vattnets moder,
Vattnets moder, luftens tärna,
Kände i sitt knä en hetta,
220. Rönte ren en brand i huden,
Trodde då sitt knä förbrännas,
Alla sina ådror smälta.
Hastigt på sitt knä hon knyckte,
Skakade på sina lemmar:
Äggen rulla då i vattnet,
Sjunka ner i havets vågor;
Uti spillror krossas äggen,
Sönderfalla uti stycken.
Ej i dyn förkommo äggen,
230. Deras bitar ej i vattnet;
Skönt förbyttes äggens spillror,
Vackert blev var bit förvandlad:
Nedre delen utav ägget
Blev den låga modern jorden;
Övre delen utav ägget
Blev det höga himlafästet.
Men av övre deln det gula
Blev den sol som lyser dagen,
Och av övre deln det vita
240. Blev till nattens klara måne,
Men vad brokigt fanns i ägget,
Blev förbytt till himlens stjärnor,
Och av äggets svarta delar
Blevo skyarna i luften.
Tider åter framåt ledo,
År allt vidare förgingo
Vid den nya solens strålar,
Vid den nya månens skimmer;
Ständigt flyter vattnets moder,
250. Vattnets moder, luftens jungfru,
Uppå havets lugna vatten,
På dess töckenhöljda vågor,
Ser det våta hav framför sig,
Över sig den klara himlen.
När då nio år förflutit,
Tio somrar hunnit skrida,
Höjer jungfrun upp sitt huvud,
Reser hjässan upp ur vågen,
Börjar sina verk att skapa,
260. Påbegynner tingens daning,
Ute på det öppna havet,
På dess vittutsträckta yta.
Där sin hand hon framåt sträckte,
Där anordnade hon uddar;
Där hon bottnade med foten,
Grävde hon för fiskar gropar;
Där hon eljest ned sig sänkte,
Djup hon danade i havet;
Där med sidan land hon nådde,
270. Åstadkom hon jämna stränder;
Där sin fot mot land hon sträckte,
Bildades för laxfångst ställen;
Där mot land hon vände huvu't,
Där uppstodo breda bukter.
Ut från land hon sedan simmar,
Stannar ute uppå fjärden,
Danar klippor uti havet,
Låter dolda grund sig bilda,
Ställen, varest fartyg stranda,
280. Rev, där sjömän mista livet.
Redan hade öar bildats,
Klippor uti havet uppstått,
Resta voro luftens stolpar,
Jord och marker frambesvurna,
Brokigt randad varje stenart,
Räfflor ristade i bergen;
Men ännu ej föddes Väinö,
Den evärdelige sångarn.
Gamle trygge Väinämöinen
290. Vandrar i sin moders sköte,
Dväljes där i tretti somrar,
Uti vintrar lika många,
Uppå havets lugna vatten,
På dess dimomhöljda vågor.
Eftersinnar och betänker
Hur det föll sig här att leva,
Uti denna mörka gömma,
Denna alltför trånga boning,
Där han ej fick månen skåda,
300. Icke solens ljus betrakta.
Höjer då sin röst omsider,
Yttrar dessa ord och säger:
»Lös mig, måne! Sol, befria,
Och du Karlavagn, ledsaga
Mig från obekanta dörrar,
Ifrån portar, icke kända,
Ifrån detta trånga hemvist,
Denna bostad, föga rymlig!
Låt på jorden mannen träda,
310. Mänskors ättling i det fria,
Att på himlen månen skåda,
Att åt solens ljus sig fröjda,
Att få se på Karlavagnen
Och betrakta himlens stjärnor!»
Då ej månen honom löser,
Solen honom ej befriar,
Tyckes honom tungt att vara,
Alltför brydsamt här att leva.
Och sitt fängsels port han öppnar
320. Med det ej benämnda fingret,
Läste upp det hårda låset
Med en tå på vänstra foten,
Föll på händerna från tröskeln,
Ner på knä från farstudörren;
Sjönk i havet huvudstupa,
I dess våg med öppna händer;
Kvar i vattnets våld förblev han,
Hjälten uti havets böljor.
Här i fem års tid han kringdrevs,
330. Uti fem år, uti sex år,
Uti sju års tid, i åtta.
På en fjärd han stannar slutligt,
Stannar vid en namnlös udde,
På ett fastland, obevuxet.
Här på knä han upp sig svängde,
Höjde sig på sina armar,
Uppsteg nu att månen skåda,
Att åt solens ljus sig fröjda,
Att betrakta Karlavagnen
340. Och beskåda himlens stjärnor.
Så blev Väinö bragt till världen,
Så den store sångarn föddes
Av sin höga fostrarinna,
Utav Ilmatar, sin moder.