Kvartetten som sprängdes/Kapitel 40
| ← Kap 39 |
|
Kap 41 → |
40
”Ä.S. * Rep. fr. Entr. a. gr. Tsd. 5 kl. 8”
Den ganska livskraftiga logen Ädelstjärnan, vars grundpelare tänktes murade på guldbottnen av några sköna bibliska ord, var en loge, där varje medlem blivit av kvinna född och alltså endast var en fattig, bristfällig människa. Därav följde, att de bibliska orden och logens vackra syften ibland kunde bli glömda för tvister och intriger, ingivna av människosläktets fiende, som inom tekniska förbund, ideella sammanslutningar eller för övrigt all föreningsverksamhet tyckes ha vissa regelbundna tjänstgöringsdagar, dem han aldrig försummar. Av den stora stjärnan, som krönte bokstäverna Ä. S., vilka då och då voro synliga i annonsspalterna över högtidliga och mystiska sammanträdeskallelser, lät den onde aldrig skrämma sig. Han visste, att han vid sammanträdena, hur milt och vackert de än började, skulle få gott skadestånd för de olustrysningar, det vackra och goda framkallade hos honom, bara han ståndaktigt bemödade sig om att stanna tillräckligt länge.
Logens medlemmar hade kallats till möte denna afton genom en annons, som var utstyrd på nyss nämnda sätt och försedd med bokstäverna Rep. fr. Entr. a. gr. Tsd. 5 kl. 8. De i högre grader invigda bröderna visste, att bokstäverna betydde: reparationsfrågan, entreprenadanbud granskas, tisdagen den 5, klockan åtta, men de yngre logemedlemmarna erforo en känsla av högtidlig olust, blandad med självmedvetenhet, då de togo del av kallelsen.
När medlemmarna nu församlats i den tämligen enkla, men dock hemtrevliga lokalen, hördes ett stilla sorl, som avbröts, när Ordförande-Befallaren, iförd ett rött band med väldig stjärna samt dessutom en liten silverbroderad dödskalle i omedelbart grannskap till det välputsade helskägget, tog till orda och med mild stämma yttrade:
— Stjärnbröder!
Äro nu alla de, som samlas i Ädelstjärnans välsignade namn, medvetna om vägen vi gå? Vill Nedre Befallarebrodern upplysa om detta, och kan han för oss utpeka vägen?
Nu reste sig vid en låg pulpet en liten man, som talade högt i falsetten, oändligt honungslent men samtidigt med en viss fasthet. Den lille mannen, som över bröstet bar ett grönt band, från vilket vid ena sidan dinglade en yxa av nickel, yttrade, i det han höjde handen och satte ett fett barnpekfinger upp i luften:
— Vägen går mot Ädelstjärnan. Alla äro med vid vandringen. Yzan, som röjer väg, heter EVIG VÄNSKAP, HJÄLPSAMHET OCH TROFASTHET, SANNING OCH RENHET.
— Ha stjärnbröderna intet att svara häruppå? inföll Ordförande-Befallaren i en ton som om han uttalat en mild förebråelse.
— Vi svara: ÄDEL STJÄRNA, ÄDEL SYFTNING, ropade ett trettiotal röster i bänkarna.
Nu började en liten orgel att pipa såsom en själ i stor nöd, och en sång, snarlik ett mummel, åtföljde den smärtfyllda melodien. Sedan ytterligare några ceremonier under stillsam gång och med det noggrannaste iakttagande av ritualen blivit utförda, påskruvades full belysning i salen.
— Vi skola nu, sedan löftet till Ädelstjärnan avgivits, övergå till vissa angelägenheter, som sammanhänga med frågan om logens framtid, yttrade Ordförande-Befallaren. Som alla bröderna torde vara underkunniga om, att den länge påtänkta reparationen nu skall äga rum, ber jag Nedre Befallarebrodern uppdraga åt stjärnbroder Planertz att lämna upplysningar om de utredningar, han i denna viktiga fråga företagit.
Mannen med honungsfalsetten snarare kvad än talade nu, riktande sina milda ögon mot en av de främsta bänkarna.
— Stjärnbroder Planertz ombedes att lämna upplysningar om inkomna entreprenadanbud och om reparationsfrågans läge. Broder Planertz, vars breda rygg reste en oöverskådlig mur för de närmast bakom sittande, tog till orda. På grund av hans sakliga framställningssätt verkade anförandet, som hölls omedelbart ovanpå milda röster och mystisk musik, liksom ljudet av en såg mitt i en påskhymn.
— Det förefaller, yttrade broder Planertz, som de av mig granskade anbuden skulle väga tämligen lika, ställda emot varandra, detta så väl med avseende på pris som ock med hänsyn till materialernas kvalitet, och det är endast rörande avloppsledningarna till det påtänkta diskrummet i anslutning till köket, som anbuden väsentligt skiljas, så ock när det gäller anbuden på den stora stjärna av slipat glas i lyktform, vilken skulle utföras ovanför Ordförande-Befallarens högtidssäte. Det förefaller mig rätt förvånansvärt, att denna glasstjärna, vilken skulle förses med åtta femtioljuslampor, kan draga så betydande kostnader i stjärnbroder Kumlins anbud, när grosshandlare Tedblad, vilken icke är stjärnbroder, lämnat ett anbud, som långt understiger det förra. Medan alltså…
— Ordförande-Befallare! Jag anhåller att genast nu få ordet, då jag något senare måste avlägsna mig, hördes en av raseri flämtande röst.
— Stjärnbroder Planertz har ju nu ordet, svarade med en förebrående kerubstämma Ordförande-Befallaren, men tillade: Vill broder Planertz låta stjärnbroder Kumlin yttra sig?
Planertz bugade sig tungt och prasslade med sina papper, varefter den flämtande rösten vidtog:
— Omöjligt, omöjligt att göra en sådan stjärna billigare, nå, vad är det för glas, för glas, som det andra anbudet bjuder på, skulle intressera mig få veta, beskylles öppet för att inte veta vägen uppåt, lika god stjärnbroder som någon av de andra häri sällskapet, verkligen mycket, ja, upprörd, mycket upprörd över ett sådant påstående, vad menas? Ett sånt helv— ett sådant herkulesarbete som det är med en sådan lykta, tror jag inte att någon av de närvarande kan bedöma — är inte värdig, kan jag förstå…
Ett sakta och förvånat mummel förnams nu runt omkring.
— Låtom oss lugnt diskutera, stjärnbröder, vädjade Ordförande-Befallaren med stor fattning.
Men plötsligt smattrade hans stämma, som om han avfyrat en serie pistolskott tätt på varandra.
— Hör på, Nedre Befallarebroder! Vad säger Stjärnskriften, när hjärtan oroas och sinnen förvillas?
Det var icke första gången kamrer Block visat stor kraft. Också var det mest i egenskap av domptör, som han blivit så högt lyftad mot Ädelstjärnan. När nu Ordförande-Befallarens röst började ljuda så häftigt, anade man liksom glödande tänger och andra inkvisitoriska redskap bakom hans ord; han hade utbytt kerubens flöjt mot domsbasunen. Den lille mannen med honungsfalsetten reste sig åter upp, lyfte barnpekfingret i luften och läste med sin milda stämma, som något avspeglade sinnesrörelse:
— Stjärnskriften säger: Bitter bölja bryts och brist! Kom kärlek, mild och mjuk! Förvillade hjärta, sök strålen, som skiner i självprövnings stunder!
— Ja, men, fortsatte likväl den flämtande rösten, lika oböjlig och obruten som förut. För självkostnadspris, extra slipning, tag vem som helst, och försök få samma kvalitet för billigare pris… jag ger…
Nu avbröt Ordförande-Befallaren stjärnbroder Kumlin nästan med ett rytande, riktande sitt rop åt hela församlingen.
— Stjärnbröder, haven I intet att svara härpå?
Då uppsteg från bänkarna ett nytt sorl, i vilket fördömande ord urskildes. Detta var logens ritualenliga plägsed att tysta van- vördiga talare.
— Stjärnfläckaren tige! Ädel Syftning!
Den flämtande rösten tystnade, och en nedtryckt stämning härskade en stund bland bröderna, som dock icke voro ovana vid scener av detta slag, allra helst när det gällde materiella ting.
Många av bröderna omfattade logens goda syften med tämligen barnsliga hjärtan, en stor del hade sökt inträde för att knyta affärsförbindelser vid glaset, en annan och mindre del för att få härska och leda samt den allra minsta delen för att utöva vältalighet. Samtliga voro dock medvetna om att sällskapet verkade stödjande och hjälpande och deltogo därför allvarligt i högtidligheterna, mer eller mindre förtryckta eller imponerade, för att efteråt få samlas vid punschen, som ägde förmåga att utjämna gradskillnader och göra stjärnbröder med yxa eller dödskalle till de enklare brödernas likar.
Vilka brustna stämningar, som än härskade inom logen, när romantikens röda bölja skar sig, som sur mjölk mot verkligheten gråa, så stodo stjärnbröderna, utifrån sedda, med ödesdigert sammanpressade läppar och hemlighetsfullt förmörkade ögon, då någon tvivlare ställde förfrågningar om meningen med det hela.
— Du borde, tillrådde vederbörande stjärnbroder, du borde gå in i Orden. Där får du helt andra synpunkter på livet. Då först blir det mening i allt.
— Jag vet, att syftet är gott, kunde tvivlaren säga. Men stjärnbröderna uppträda dock, som om de blickat bakom dödens förlåt. De göra sig sken av att veta mera om de högsta sanningarna än några andra. Ändå äro de ju vanliga människor.
Det leende, som då krusade stjärnbroderns läppar måste ha liknat Guds leende, när en fåvitsk ängel darrande frågar om livets mening. I detta leende låg dels mystisk förbehållsamhet, som förkrossade, dels sorg över att se förmätenheten så slå ut sina stinkande blad. Men även ideellt anlagda stjärnbröder hade i logen efter någon tid överraskat sig själva med att visa anlag för härsklystnad och översitteri, som de förut icke upptäckt. Det gick väl an att tala med kerubstämma, då man satt på en högre stol, men att höra andra sitta däruppe och tala lent, medan man själv fick stå nedanför och höra på, det kändes understundom mer än svårt. Vid sådana tillfällen kom Stjärnan i kollision med Jorden, och det uppstod ödsliga knallar och en sur dunst.
Vad ingenjör Planertz beträffar, hade denne tungrodde man sökt inträde i orden, fast besluten att erövra en maktställning, på vilken plats det så månde vara. Efter att ha gjort sig skenbart oumbärlig i vissa tekniska och ekonomiska ting pressade sig broder Planertz sakta men oavlåtligt framåt. Han var en psykologisk gåta så till vida, att han, trots sina jordiska intressen, tycktes ha en viss dragning åt det mystiska, men troligen hade broder Planertz icke hunnit göra klart för sig själv, huruvida det verkligen var mystiken eller lusten att sitta på andra, som bringat honom in i dessa kretsar. Sak samma vilket. När nu emellertid Planertz en gång var intagen i Ä.S., då måste han där sätta sig på en av de bästa platserna. Till en början måste han nöja sig med att vara broder bland de enklare bröderna, men så småningom tilltvang han sig uppdraget att vara ordens F.-broder, det vill säga Fägnare eller Klubbmästare; därifrån steg han till logens M. G., en mystisk förkortning av ordet Muntergök, med vilket rumormästaren betitlades. Om nu samtliga stjärnbröder i norr, söder, öster eller väster, sökande, suckande, trofast och träget länge letande genomrest hela världsalltet för att finna en lynnestorrare Muntergök än broder Planertz, hade de säkert måst återvända till Ordförande-Befallaren med oförrättat ärende. Men när logens förre M. G., som var distriktsveterinär och tillfällighetsdiktare, hade avlidit till följd av en åkomma i pancreas, vågade helt enkelt icke vederbörande på den lediga platsen tillsätta någon annan än ingenjör Planertz, som med ett högtidligt leende åtog sig uppdraget. Till detta gick han med samma metodiska beräkning och samma lugna viljekraft som de ingenjörer, vilka på sin tid sprängde fram Simplontunneln. Broder Planertz tog sig före att urklippa skämtsamma anekdoter och historier, med vilka han fyllde ett av sina plånboksfack och sedan läste upp i brödrakretsen. När högtidligheterna vid logens sammankomster voro förbi, började samkvämet vid punschen; timglas och yxor lades åt sidan, stjärnor gömdes i skåp, och det var vid dessa tillfällen broder M. G. skulle fungera.
Ordförande-Befallaren ropade nu i kväll med ett försök till gaskighet för att avskaka allvaret från sammanträdets förra del:
— Broder M. G.! Låt oss nu få höra några av dina putslustigheter!
Stjärnbroder Planertz blickade då allvarligt omkring sig, precis som om han ämnat trotsa befallningen att vara putslustig och i stället tänkt hålla en föreläsning om skillnaden i tekniskt och hygieniskt avseende mellan ytvatten och grundvatten. Men snart hördes han läsa med sin grova stämma och på sitt långsamma sätt:
”Betänkligt tecken.
En handelsresande kom en dag till en gästgivargård och bad att få skjuts. Då drängarna voro borta, fick en flicka köra för honom. Handelsresanden tyckte det gick för långsamt och sade till flickan — — —”
— Bravo, ropade Ordföranden-Befallaren, när anekdoten var berättad.
Men bland stjärnbröderna härskade delade meningar rörande anekdotens kvickhetsvärde. Stjärnbroder Planertz rörde emellertid icke en min, utan lade endast urklippet åt sidan, varefter han på sitt vanliga pedantiska sätt framtog ett nytt urklipp. Den mörka rösten ljöd ånyo:
”Från exercisheden.
Löjtnanten: — Om någon obehörig närmar sig bron, så skjut honom på fläcken! Har 47 förstått?
47:an: — Jaha då. Men — om utifall han inte har någon fläck o. s. v.”
— Bravo, ropade åter Ordförande-Befallaren och höjde ett
punschglas. En äkta Stjärnskål för det skojfriska gosselynnet! Må
det alltid vara tillstädes i vår krets.
— Ädel Stjärna! Ädel Syftning, ljödo ropen runt omkring.
Men i ett hörn sutto några ofridsamma och bland dem en äregirig tandläkare från Stockholm, som alldeles nyss blivit intagen i orden och hade rykte om sig att vara en utmärkt anekdotberättare.
— Va tusan, väste denne. De där anekdoterna är ju två år gamla vetja. Äh, hörru! Dumheter! Vad är det där för en dystergök, han skulle ju vara en muntergök, vetja!
— Ja, tillstod en annan stjärnbroder. Här är, vid Gud, inte allting som det borde vara. Här finns mycket att ordna i. För den som vågar. Men Planertz törs de inte röra nu. Han betyder så mycket för logen, se.
Stjärnbroder Planertz satte sig ned som efter en lyckligt avslutad debatt i Teknikerförbundet och samkvämet fortsattes, därvid den lille mannen med honungsfalsetten och barnpekfingret läste upp en vek dikt om Makan och Modern. Denna dikt framsades med darrande röst:
Makan och Modern.
Tänk på henne ni, som bålar tömma,
tänk på henne uti glädjens stund,
Må ni aldrig Makan eller Modern glömma,
medan bägarn går sin glada rund.
Ensam hon får sitta uti tjället,
medan ni med sång och skämtsamt glam
roa er och glädjas uti stället.
Hon har plikten, tung och allvarsam.
Tänk på henne uti hemmet gärna!
Lillen gråter, hennes käraste klenod,
medan ni för idealens stjärna
höjer skål på skål, som skingrar sorgset mod!
— Tack, Nedre Befallarebroder, för din vackra och härliga sång, ropade Ordförande-Befallaren och höjde sitt glas på nytt. Jag ber alla stjärnbröderna att deltaga i en skål för våra kära, vilka långt borta från denna krets kanske just i detta ögonblick bära pliktens tunga. Leve kvinnan!
— Leve kvinnan! Ädel Syftning, hördes åter de festliga ropen. Men hade nu verkligen de gifta stjärnbröderna och i synnerhet den lille mannen med honungsfalsetten och barnpekfingret känt och tyckt i överensstämmelse med diktens anda, då hade uppbrott omedelbart skett och alla hade störtat hem till modern och barnet. Men i stället fortsattes festligheterna, och ingenjör Planertz skar ännu en liten lager genom att uppläsa en anekdot om ett par sängresårer. Medan emellertid broder P. ett ögonblick avlägsnade sig, passade den färske stjärnbrodern från Stockholm på att berätta en historia om en tjock sjökapten, som skrämde vettet av en städerska genom att kläda sig i korsett. Den nye berättaren lyckades utomordentligt väl, applådsalvorna rungade i samma stund, som stjärnbroder Planertz åter gjorde sitt inträde. Hans avundsmän sågo honom redan avsatt från sitt ämbete som broder M.G., men de hade icke riktigt gjort klart för sig, med vilken grundlighet Planertz gått till sitt värv. Den hotade Muntergöken upptog nämligen ur västfickan en hittills dold reservhistoria, som handlade om en fästman, som av misstag bjöd sin fästmö på laxerkonfekt.
I ett slag hade stjärnbroder Planertz återerövrat ett visst anseende som Muntergök i logen Ädelstjärnan.
Allting lyckas, om man går metodiskt tillväga, tänkte den tunge herr Planertz för sig själv. Både det ena och det andra!
För att emellertid fastlåsa den färske stjärnbrodern från Stockholm och avstänga honom från vidare tävlingsförsök för aftonen bad ingenjör Planertz att åter få vidröra avloppsledningarna i diskrummet, men diskussionen dog av sig själv, och snart tittade en grå dager in mellan gardinspringorna, kallande de ogifta stjärnbröderna till sina ungkarlskulor och de gifta hem till den ensamma men aldrig förgätna Makan och Modern.