Kvartetten som sprängdes/Kapitel 41

←  Kap 40

Kvartetten som sprängdes av Birger Sjöberg Kapitel 41. Julklockorna och Jultomten

Kap 42  →

41
Julklockorna och Jultomten

Julklockornas darrande klang svävade över de vita taken på julaftonens morgon. Det snöade blitt och med stora stjärnor över kyrktornens spiror, över kanslihusets brutna tak, över fabriker och nakna parker. Det lades vit ull på Mötesklockan vid stora torget, över Kurirens stora skylt med de blåa emaljbokstäverna och över Hotell Svanlunds fågelboliknande vindsfönster.

Vid ett av dessa fönster stod i dag på morgonen en man och rakade ett par ganska trinda kinder, medan de nytra, gröna ögonen kvickt spejade i spegeln för att kontrollera knivens gång. Det enkla rummet, i vars gamla kakelugn en brasa väsnades med knäppar och sprak, var ett av hotellets billigaste, men man hade därifrån en fri utsikt över industristadens svarta skorstenar, och även en vit strimma av den isbelagda sjön kunde skönjas från fönstren. Dock hade icke rummet blivit hyrt av mannen, som rakade sig, på grund av dess företräden i utsiktsväg utan uteslutande därför, att det var ett billigt och synnerligen fredat rum. Förre bankiren Solander hade nämligen behov av en viss avskildhet, när han uppehöll sig i denna stad, som skådat honom i gudagestalt högt över taken på ett guldmoln, men som även sett honom utspys från sin himmel med dunder och brak och nedstörta till jorden. Snöväder och gråväder hade herr Solander lärt sig att hålla av, liksom han förr alltid bäst tyckt om solskenet, när det grant blixtrade i hans darrande bil utanför bankirkontoret. Ju tjockare flingor, desto bättre lynne — och i dag hade herr Solander önskeväder. Han gnolade, medan kniven skrapade och brasan sköt sina salvor i kakelugnen.

Bankir Solander hade efter affärens avveckling, alltjämt med hälsans färg på kinderna, fortsatt att leva. Han steg ur sin lyxbil för att icke mera nedsjunka i dess elastiska dynor, men detta allvarliga steg tog han med en förvånande sinnesstyrka. Icke heller tycktes det svavelregn av förbannelser, som efter fallet utlöste sig över hans trinda huvud, på något allvarligare sätt skaka den ruinerade mannens nerver. Hans forna, nu mycket bittra kunder, betraktade denna traditionsfientliga bild av en krossad storhet med hälften harm och hälften beundran. Helst skulle de ha velat se bankir Solander, stödd på två kryckor och med en svart lapp för ögat, vandra omkring i staden, levergul i ansiktet, hackande fram ursäkter och böner om nåd och förlåtelse med en jämrande röst. Men herr Solander kunde icke stå sina förra kunder till tjänst med en sådan hemsk bild av upplösning och elände bara för att göda skadeglädjen och vreden hos dem. Den runde, rappe mannen gick i stället på gatorna med sina guldbågade glasögon, sina gråblonda tandborstmustascher under en hyfsat vinröd potatisnäsa, alltjämt välklädd och nyter, låtsande som om förbannelserna varit komplimanger och bittra grin hugnesamma leenden. Att herr Solander var så stark i motgången berodde till stor del på verklig berghälsa och en aldrig rubbad samvetsfrid, men även på den av alla förbisedda omständigheten, att bankiren, som tidigare än kunderna varsnat skutans säkra gång mot oundvikliga skär, för länge sedan genomlidit katastrofens alla fasor. Medan de andra ännu hoppades på sin lycka och voro röda och glada, hade bankiren verkligen en tid varit något blek, men ingen hade lagt märke till dessa spår av oro. Herr Solander smakade på detta sätt sitt helvete i förskott, och just i samma ögonblick, som kunderna bleknade för kraschen, vars explosioner förintade drömmar, sönderslogo hemfrid och grävde djupa, ekonomiska sår, hade bankiren åter hunnit att bliva en smula röd och glad. Han ämnade fortsätta att leva.

En modern konkurs, hette det i Kuriren med tämligen moderat satir. Häpnadsväckande konkurssiffror, stod det i Morgonposten, där man tydligen baxnat, som en nutidsmänniska skulle göra inför en levande urtidsödla av jättedimensioner på ett torg. Bankir Solander slår världen med häpnad, kunde man läsa i Aftontidningen. Huruvida bankir Solander i någon mån kände sig smickrad över dessa rubriker, är för evigt outrett, men säkert är, att han försvann från staden, så fort hans person icke längre behövdes för utredningens skull. Vid höstetid hade han sista gången blivit iakttagen i fönstret till en tredjeklasskupé, röd och frisk, vinkande farväl med en rund hand, ganska gemytligt leende. Det blev emellertid en mycket hård tid för herr Solander, då ingen plats, inga pengar stodo till hans förfogande efter sammanstörtandet. Den tämligen blygsamma agentur i aseptintvålar, på vilken han under en period försörjde sig, gav nämligen skäligen ringa utbyte, möjligen beroende på att en viss sinnesförslappning inträtt hos den ruinerade mänskligheten, och att denna förslappning i sin ordning födde likgiltighet för personlig hygien. Kanhända resonerade den ekonomiskt slagna mänskligheten så, att när man icke kunnat bli fri och oberoende, icke glad och rik; när man icke ens längre hade det så väl ställt som före spekulationsfebern utan i stället led under sparbankslåns och växlars marterande tryck, då kunde man även avstå från att tvätta sig, i varje fall med tillhjälp av aseptintvål och alldeles särskilt med den aseptintvål, som utbjöds till salu av en före detta bankir, vars vittflygande planer och vilda penningbegär varit medverkande orsak till så mycket ont. Ofta hade herr Solander under denna tid begrundat lyckans nyckfullhet i ledsamma hotellrum på skilda platser i landet, sittande med sitt runda, välfriserade huvud lutat i händerna och omvärvd av den ljuvaste doft från alla tvålproverna. Men länge hade han icke tillbringat tiden i gagnlöst grubbel. Han vädrade och fikade i tidningarna, han talade med människor överallt och började spinna nya planer, dock städse med aseptintvålarna som operationsbas. Han vågade nämligen inte släppa en agentur, som visserligen ej skänkte honom någon som helst lyx, men som dock gav honom ett nödtorftigt uppehälle.

Genom en tillfällighet hade herr Solander någon tid före jul kommit i förbindelse med en olycklig boktryckare, som utgav en kalender, kallad Julklockorna. Denna kalender, som från början var avsedd att mätta ett lokalt eller allra högst ett provinsiellt behov av julstämning, tyckte boktryckaren, att herr Solander skulle söka sälja på sina tvålturnéer inom landet. Leende och utan högmod mottog herr Solander erbjudandet men kunde icke tillbakahålla en känsla av olust var gång, han i övertalningsögonblicket skulle övergå från tvålen till Julklockorna eller från Julklockorna till tvålen. Mellan dessa två föremål fanns icke för vältaligheten en än så bräcklig spång; själv kände herr Solander ett sken av ovederhäftighet utstråla från sin person under de disharmoniska affärssamtal, han måste underhålla.

— En vacker liten kalender med en dikt i början. Konungarnas konung, råd för hus och hem, liten dagbok i slutet och dessutom noveller av våra mest framstående författare. Tårar och löjen om vartannat. Priset är… Och så har jag en annan sak. En liten härlig tvål…

Hur herr Solander än lade sina samtal, verkade det hela splittrat och oroligt. Stämningen blev icke den, som bör dväljas omkring en solid affärsunderhandlare; det svävade i stället omkring honom en andlig atmosfär av gårdfarihandlare med kängsnöreknippen hängande utanför lådan och lyckobrev gömda under locket.

— Det går inte, sade bankir Solander. Jag fördärvar mitt anseende. Nej, en idé, en idé!

En måndag i höstrusket på stadshotellet i Arvika hade herr Solander under en gles palmväxt intagit en frukostmåltid, bestående av lurad sill och kokt potatis, åtföljd av en kopp kaffe. Stimulerad av denna måltid, gick herr Solander gnolande upp på sitt enkla rum, där julkalendrar lågo uppradade på ett bord och en mängd välluktande tvålprover på ett annat. Genast vid sitt inträde i rummet kom herr Solander att lägga märke till, att kalenderns format var precis detsamma som lådornas å tio stycken aseptintvålar, och i samma ögonblick drog en orkan av tankar genom hans finurliga huvud, där halvfärdiga idéer en stund trängdes och dödade varandra, till dess den livsdugligaste plötsligt hoppade upp på de andras lik.

— Hallå, ropade f. d. bankir Solander. Äntligen!

I stället för att som hittills företaga små resor här och var i landet, vilka slukade mycket av hans blygsamma förtjänster, slog sig herr Solander under största stillsamhet ned på ett rum å Hotell Svanlund i samma stad, mot vars stränder hans vackra guldgaleja nyligen förlist. Och från denna anspråkslösa vrå utvecklade han en rastlös efterkravsverksamhet. I pressen annonserades tid efter annan följande meddelande:

En gåva till julen för kropp och själ!

Kombinerade tvål- och kalendersatsen Julklockorna, den vackraste julgåva för alla!

Kalendern innehåller lyftande, roande läsning.

Tvålsatsen uppfriskande stimulans för kroppen!

Insänd o. s. v.

Ibland kunde även nedanstående meddelande om herr Solanders nya affärsföretag återfinnas av nyfikna annonsgranskare:

Över 30,000 Julklockor sålda på 14 dagar!

Kombinerade tvål- och kalendersatsen Julklockorna, årets populäraste julgåva till hem och arbetsplatser!

Glöm icke Edra medarbetare på kontor och fabriker, nu när helgen är inne!

Giv dem en Julklocksats och knyt samhörighetens band fastare!

Insänd o. s. v.

Herr Solander, som alltså länge legat och kryssat i dödvatten, kände liksom en föryngringens fläkt genomila sig, så snart han märkte, att det började nappa runt omkring. Siffrorna i tidningarna om den enorma åtgången voro givetvis falska, men till sin förvåning iakttog herr Solander, att han denna gång gjort en riktig spekulation; efterfrågan på tvål- och kalendersatsen blev verkligen ganska livlig, och särskilt tycktes en del verkstadsägare, hantverkare och lantpatroner ha lyssnat till de vädjande orden i annonsen att knyta samhörighetens band fastare.

Snart mottog boktryckaren en anmaning från herr Solander att trycka flera Julklockor, och det dröjde icke så synnerligen lång tid, förrän herr Solander, som nu såg julmarknaden nära slutet, telegraferade:

Tryck tvåtusen Julklockor. Titeln ändras till Nyårsklockorna.

Solander.

Denna nya order var sedan några dagar expedierad och en ny liten affärsoperation sålunda inledd av den företagsamme före detta bankiren. Han hade anledning att för tillfället glädjas, även om affärerna måste betraktas som tillfälliga hjälpkällor. Ett gott lynne var också bankir Solanders gäst, medan rakningen pågick och snön föll stor och grann i ett stilla, saktmodigt largo utanför Hotell Svanlunds fågelboliknande vindsvåningsfönster.

Julklockorna ringde klart och vackert. Den ena klockan i fjärran lät litet mjältsjuk och sorgsen men ändå högtidlig; den andra klang i dur sin starkt ljudande hymn med darrande, utdragna bastoner, som länge vilade sjungande i luften.

Klockornas klang sökte liksom söva vemodet och saknaden i alla hjärtan, som klappade under fabrikör Åviks tak, men Jultomten hade kommit till huset i sin röda luva, sin vida blus och sitt vita skägg, och det var ingen vanlig jultomte, Lille Edmund smög överallt omkring i den gråa tomtekostym, som systern en gång givit honom, och som brukat komma till användning under jularna. När fabrikör Åvik, som själv skulle sätta fot på granen, med sin knotiga hand omslöt yxskaftet och höjde yxan för att slå i en träsplits, fick han se tomten stå bredvid, och det var nära att han varnande mumlat:

— Undan Edmund lille, akta benen!

Fru Åvik hade sett Jultomten stå nedböjd över en röd puff, sysslande med några små paket, och Märta tyckte sig ha hört tasset av hans strumpfötter bakom dörren till vardagsrummet. Hushållerskan Alma tittade åt köksdörren, som knarrade, och väntade att bli skrämd av en liten vitskäggig man med röd luva, och redan hade hon många gånger i tankarna schasat undan lille Edmund vid bakbrädan, där han stod och hängde i sin askgrå blus.

De tyckte att det var en evighet, sedan gossen blev jordad. Sakta och stilla hade förtvivlan domnat, liksom vissnat bort, och ur dess stoft spirade vemodsfulla och vackra minnen. Edmund hade blivit en ande.

Så kom plötsligt julhögtiden störtande över dem, kringvärvd av sitt buller. Den skulle firas på övligt sätt hos familjen Åvik, och som vanligt hade man tänkt att inbjuda ett par ungkarlsvänner, i första hand den originelle gamle urmakaren, som känt fabrikören sedan gesälltiden, en lustig skåning, som själv brukade medföra en svart skånsk surlimpa, en liten bytta med surkål och en burk skånsk senap, allt för att på julaftonen få vara hemma i Skåne, fastän han befann sig så långt borta från hembygden.

Vidare skulle ingenjör Planertz inbjudas. Denne respektable men tungrodde herre med sina exakta mått på allt och sina precisa uttalanden hade nästan omärkligt glidit in i familjens liv alltsedan sommarens fisketurer. Själv tycktes han vara besluten att bortröva dess prydnad och blomma, fröken Märta Åvik, men flickan hade ej kunnat känna någon starkare dragning till honom. Föräldrarna gjorde emellertid allt för att uppmuntra ingenjör Planertz, i vilken de sågo en präktig man med god framtid, och när sorgen lade sin tunga hand över allt och alla, då blev ingenjören plötsligt betraktad som en familjemedlem. De tycktes finna en viss ro i att se den store mannen vanka omkring i huset, lugn och tämligen kall, men alltid hövlig; och när föräldrarna själva kände det brista inom sig, tyckte de det vara gott att Märta erhållit ett värn och ett stöd. Men fröken Åvik erkände icke ingenjör Planertz såsom sitt stöd och sitt värn; endast genom omständigheternas tryck bringades hon att komma honom närmare, och en vacker dag fann flickan, att hon höll på att göra ett offer. Hon uppmuntrade ingenjören för att under dessa upprörda dagar få se ljusare blickar från föräldrarna, vilka nästan ständigt voro fångna i tankarna på den döde.

Märta Åvik tänkte länge, men hon förmådde icke att fullborda offret; rädd drog hon sig tillbaka och beslöt att hädanefter vara vänlig men också försiktig. Nu när julaftonen nalkades, deltog hon med iver i tillrustningarna, och hon sökte vara glad. Men när skymningen föll, då kom den lille tomten emot henne ur varje levande skugga i rummen. Vid julgranen hade under alla år stått en stor björkkubb, som haft sin lilla roll att spela vid julklappsutdelningen. När nu tjänstflickan Hedvig rullade in kubben och ställde den under ett par svarta, gungande grankvistar, satte sig genast lille Edmund med korslagda ben ovanpå densamma, precis som han förr brukat göra. Han satt där med sitt stora vita skägg, sin gråa blus och sin röda toppmössa, och när ljusen och kronorna tändes och julfirandet skulle taga sin början, stirrade alla familjens medlemmar, en efter en, bort till björkkubben under det mörka granträdet.

— — —

Surret kring julbordet hade dock ett ögonblick stigit ganska högt, mest till följd av den skånske urmakarens joviala pratsamhet och stridslust. Denne, som var ett älskvärt original, hade till en gammal redingote påtagit vit väst, och när han kom på eftermiddagen, bar han sin svarta surlimpa, sin surkål och sin med kanonkula malda senap i ett paket under armen.

— Den här surkålen, Alma, hade han sagt, till hushållerskan. O, hon må tro, att den är kär! Den är så kär! så kär! Jag förstår mej inte på Anders Åvik, som inte kan med min skånska surkål. Men utan surkål kan ju ingen människa fira julen, det är omöjligt det. Surkålen måste också vara från Skåne liksom senapen, för det finns inget land i hela världen, som har en sådan surkål och en sådan senap.

Ingenjör Planertz hade varit oroväckande vänlig och förekommande mot fröken Märta, som åter bringades att kämpa med sig själv. Hade icke den skånske urmakaren varit närvarande, visste icke Märta, hur aftonen skulle ha förgått, ty ingenjör Planertz tycktes komma henne närmare och närmare, och hans lugna och metodiska envetenhet tryckte och oroade, ja, nästan skrämde henne. En julbukett av rosor hade Märta under föräldrarnas menande ögonkast mottagit ur hans hand, och i samma ögonblick hade en gammaldags fästmanssoffa öppnat sin famn bakom dem. Ett ögonblick till och fröken Åvik skulle ha suttit i denna soffa tillsammans med ingenjör Planertz och hans rosenbukett. Hur litet detta än kunde betyda, tyckte likväl flickan i sitt irriterade tillstånd, att en sådan placering just nu skulle ha verkat som ett officiellt meddelande om en förlovning.

En soffa, en rosenbukett och en herre! Nej, jag sätter mig inte, tänkte fröken Åvik, och i detsamma kom den högljudde urmakaren i sin vita väst och högg ingenjör Planertz i jaquetteknapphålet.

— Allting finns i Skåne, herr Planertz. Men där är ont om vattenfall, det erkänner jag. Men märk väl, att vi ha stora skogar också…

— Här begår herr Silius en överdrift, vilken knappast tör kunna emottagas mera än på ett sätt, yttrade ingenjör Planertz. Men inlägget är väl ej heller från herr Silius' sida menat annat än som ett uttalande i allmänhet till förmån för hembygden — —

Diskussionen var snart i gång; men hur muntert eller passionerat den lille skåningen utbredde sig om sitt moderland, och hur korrekt och sanningsenligt ingenjör Planertz meddelade statistiska uppgifter rörande skogs- och vattenkraftsförhållandena i sin hembygd i norr, hur mycket fabrikör Åvik själv ansträngde sig för att få fram befängda minnen från ungdomsårens Värmland, ville denna julafton ändå icke bliva vad en julafton förr i världen alltid varit i familjen Åviks hem.

När julfirandet var över och larmet hade tystnat, drog Märta Åvik sig tillbaka med sin stora rosenbukett. Till de andra gåvorna hade hon även fått ett litet paket ombundet med ljusblå band, som hon ännu icke öppnat. När flickan kom upp i sitt rum, ställde hon rosenbuketten i en vas och sjönk därefter ner i skrivbordsstolen, lutande huvudet i sina händer. Bredvid henne satte sig då den lille tyste hustomten, som i afton följde var och en av familjens medlemmar till sängs. Märta kände en varm ström av tårar stiga upp i sina ögon, medan hon öppnade paketet. Det innehöll en kalender och en liten tvållåda, och när flickan slog upp kalendern, som bar titeln Julklockorna, visade det sig att tolv små sidor voro avsedda för dagboksanteckningar för det kommande året.

— Jag skall skriva om min olyckligaste julafton, sade flickan för sig själv och beredde sig till att börja skrivningen i kalendern.

Hon satt en stund och funderade i tystnaden och ensamheten, varefter det kom några rader med små, men klara bokstäver:

Den 24 december. Julaftonen.

Den olyckligaste julafton i mitt liv. Jag tänkte hela tiden på min älskade lille Edmund, och det gjorde vi alla. Varför tog Gud vår älskling ifrån oss? Så var det något annat. O, måtte jag få kraft att motstå P—z. En rosenbukett av P—z. Denna kalender av pappa. Redan i morse, när klockorna började ringa, förstod jag, att dagen skulle bli en sorgens dag. Jag undrar så mycket på framtiden. Måtte jag kunna reda mig i striden mot P—z.

M. Å.

Julklockorna ringde till julotta, och det var en morgon med svart himmel och vita gator och tak. Det strålade ur det gamla templets stora fönster.

Cellos närmaste vänner voro bortresta, och i år kunde han icke för revyarbetets skull fira julen hos sin syster på landet. Journalisten hade tillbringat julaftonen tillsammans med ett ungkarlslag på matstället, där tre av uppasserskorna varit med och alla tre förärats var sin tvål- och kalenderlåda i julgåva. I likhet med så många andra människor, som icke så ofta besöka kyrkan, var Cello mycket principfast, när det gällde julottan; med denna voro även högtidliga minnen från hemmet förknippade. Cello var ju son till en organist, som många år spelat den vackra julpsalmen i hemstadens kyrka.

Men när journalisten tillsammans med Bokhandelsmedhjälparen, Apotekseleven, Handelsbokhållaren och Banktjänstemannen, alla tillhörande matställets gäster, anlände till templet, var detta redan fullproppat av en högtidsklädd åhörarskara, som trängdes ända ute på det tegelröda vapenhusets snöiga och våta golv. I trappan, som ledde upp till läktaren, hade emellertid en del personer hunnit att under försynta småknuffningar tillkämpa sig anspråkslösa sittutrymmen. I ett par ögonkast igenkände Cello Symaskinsagenten, Kanslisten, Exekutionsbetjänten och herr Stoltz, men först då han kom närmare, urskilde han längst upp i dess skymning ett par långa mustaschsvansar, som tillhörde herr Backlund. En lätt doft av våta kläder, hårvatten och glögg svävade över församlingen i denna kyrkans avkrok, och nästan utan undantag höllo herrarna höga hattar i sina händer; endast herr Stoltz, som satt med sin feta haka mellan knäna djupt nere vid golvet på en av läktartrappans trånga och amfiteatraliskt ordnade platser, trillade i handen en hård och låg hatt.

— Ska vi gå igen, viskade en röst i det nästan omärkliga sorl, som rådde.

— Nej, vi stannar, väste Cello till svar.

Och i detsamma hördes ett fjärran brus av toner, som växte i styrka och slutligen klarnade i en stor och mäktig koral, som fyllde det ljusglimmande, immiga templet med sitt dån. Med andakt lyssnade Cello till dessa välkända ljud, och hans hjärta värmdes och blev mjukt. Minnet av fadern steg fram tillsammans med orgelns toner, dessa än sorlande, söta och flöjtljuva stämmor, än fräna, trumpetliknande och än brakande och surrande röster, vilka åstadkommo en lätt darrning under åhörarnas fötter. Han kom ihåg några kyrkobesök tillsammans med sin moder och syster under ett annat vitt tempelvalv än detta, men minnet låg så långt borta och i ett så sällsamt ljus, att det tedde sig som en erinring från en annan och bättre värld. Från ett sonort tonande ackord lyfte sig orgelspelet upp i rena silverljud med kerubers flöjtröster och de lenaste sus av höga toner; det liknade ett regn av fina silverdroppar, varefter det hela sakta löstes upp, blåstes bort och dog.

En ensam men klar mansstämma ljöd långt därborta; Cello kunde icke höra mycket av vad prästmannen talade, men troget stod han ändå och lyssnade i det kvava vapenhuset med sin höga hatt i handen. Kören utsände nu ett fridens budskap på sångens vingar till en bedjande menighet.

— — —

När gudstjänsten var avslutad, dröjde Cello med sina tankar långt i fjärran ännu en stund intill den stora kyrkporten, och förstrött lät han blickarna överfara de svarta troppar, som under tystnad strömmade ut från ljuset under de vita valvbågarna till en grå morgondager. Plötsligt ryckte han till. Fröken Åvik passerade förbi lik en skugga, höljd i svarta flor, vid sin moders sida,

Cello avtog sin höga hatt. Ingen varsnade hans hälsning, men den unge mannen stod så pass länge med hatten i handen, att han kunnat liknas vid en välklädd tiggare, som på själva juldagsmorgonen bad om en skärv till förmån för ett fattigt, ensamt hjärta, medan julklockorna dånade i tornet.