←  Titel och innehåll
Madame Bovary
av Gustave Flaubert
Översättare: Ernst Lundquist

I
II  →
På Wikipedia finns en artikel om Madame Bovary.


[ 1 ]

FÖRSTA AVDELNINGEN




I.

Vi sutto i klassrummet, då rektorn inträdde, åtföljd av en kälkborgerligt klädd nykomling och en skolvaktmästare, som bar en stor pulpet. De som sovo vaknade, och allesamman reste vi oss upp och låtsade som om vi blivit överraskade mitt under arbetet.

Rektorn vinkade åt oss att sitta ned, därpå vände han sig till klassläraren och sade halvhögt:

— Herr Roger, här är en lärjunge som jag anförtror åt er. Han skall in i femte klassen. Om han är flitig och uppför sig väl, får han komma in bland de stora, dit han egentligen hör genom sin ålder.

Nykomlingen stod kvar i en vrå bakom dörren, så att han knappt syntes. Det var en bondpojke om femton år och längre till växten än någon bland oss; håret såg ut att vara klippt efter skopa. Han föreföll mycket stillsam och beskedlig och i högsta grad tafatt. Ehuru han ej var axelbred, tycktes hans gröna jacka tränga honom i armvecken. Hans gulaktiga byxor voro för högt upphängslade, så att benen, som voro beklädda med blåa strumpor, stucko fram ett gott stycke. På fötterna hade han klumpiga och illa borstade skor med klackjärn.

Nu börjades läxuppläsningen. Han hörde på med spetsade öron, uppmärksam som under en predikan; han vågade varken kasta det ena benet över det andra eller stödja sig på armbågen, och när klockan blev tu och det ringde, måste läraren giva honom en särskild tillsägelse, innan han steg upp och ställde sig i ledet bland oss.

[ 2 ]När vi kommo in i klassrummet, brukade vi kasta våra mössor på golvet för att få fria händer. De slungades från tröskeln under vars och ens bänk, så att de slogo emot väggen och rörde upp en mängd damm; bruket var nu en gång så.

Men vare sig han ej hade märkt detta förfaringssätt eller ej vågade följa exemplet, nog av, bönen var redan slut och nykomlingen höll ännu sin mössa i knäet. Det var en huvudbonad så att säga av kompositanordning; man kunde däri återfinna element från pälsmössan, soldatschakån, den runda filthatten och sotareluvan, det var, med ett ord, en sådan stackars persedel, vars stumma fulhet nästan är rörande. Den var oval som ett ägg och inklädd med valfiskben; ovanför ett underlag av tre valkar vidtog ett fält av omväxlande harskinns- och sammetsrutor, som skildes åt genom röda ränder, sedan kom ett slags påse, som slutade i en pappfodrad månghörning, betäckt med gansbroderier, härifrån nedhängde på ett långt, smalt snöre en liten tofs av guldtråd. Mössan var alldeles ny, det syntes på den blanka skärmen.

— Stig upp! sade läraren.

Han reste sig upp; mössan föll till golvet och hela klassen började skratta.

Han lutade sig ned för att taga upp den. Hans granne gav honom en knuff, så att han tappade den igen; han tog upp den ännu en gång.

— Lägg bort hjälmen, sade läraren, som var ett kvickhuvud.

Nu brast ett sådant gapskratt löst, att den stackars gossen alldeles förlorade koncepterna, han visste ej, om han skulle hålla mössan i handen, låta den ligga på golvet eller sätta den på huvudet. Han satte sig ned och lade den över sina knän.

— Stig upp, återtog läraren, och säg mig ert namn.

Nykomlingen framstötte ett oartikulerat läte.

— Säg om det!

Han upprepade under hela klassens fnissande samma obegripliga ord.

— Högre! befallde läraren. Högre!

[ 3 ]Då fattade den nykomne ett förtvivlat beslut, öppnade munnen på vid gavel och skrek av alla krafter, som om han ropade på någon, ordet Charbovari.

Det blev ett oväsen utan like, som gick i ett oupphörligt krescendo; det tjöts, skälldes och stampades och oupphörligen upprepades: Charbovari! Charbovari! Larmet avtog endast småningom och med svårighet och skrattet bröt oupphörligt löst igen än här och än där som en illa släckt svärmare.

Med yttersta ansträngning och hela störtskurar av bannor lyckades läraren slutligen återställa ordningen i klassen. Han lät nu nykomlingen stava till sitt namn och det befanns vara Charles Bovary. Därpå fick den stackaren befallning att gå och sätta sig på skambänken nedanför katedern. Han ämnade bege sig på väg, men hejdade sig tveksam.

— Vad söker ni? frågade läraren.

— Min mös — — svarade nykomlingen förskrämd och kastade oroliga blickar omkring sig.

Lärarens ursinniga rop: — Hela klassen får sitta kvar! förebyggde som ett Quos ego ett nytt utbrott av munterhet. Var stilla! sade han förargad och torkade pannan med en näsduk, som han tog upp ur hattkullen. Och ni, nykomne, fortfor han, skall få skriva verbet ridiculus sum tjugu gånger på svarta tavlan.

Därpå tillade han med mildare röst:

— Ni hittar nog er mössa; ingen lär väl ha stulit den.

Lugnet var återställt. Alla huvud lutade sig ned över skrivböckerna och den nykomne ådagalade under två timmar det mest oklanderliga uppförande, ehuru då och då en pappersplugg, som avskjutits från en gåspennspets, träffade honom mitt i ansiktet. Han torkade av sig med flata handen och satt orörlig med nedslagna ögon.

På aftonen tog han fram sina lösärmar ur pulpeten, linjerade sin skrivbok och lade sina skrivsaker i ordning. Vi sågo huru samvetsgrant han arbetade, huru han bråkade sin hjärna och slog upp alla ord i lexikonet. Det var troligen den goda vilja, han lade i dagen, som räddade honom från att få flytta ner i en lägre klass, [ 4 ]ty de grammatikaliska reglerna kände kan visserligen någorlunda till, men några fina vändningar förstod han sig ej på. Det var kyrkoherden där hemma på landet, som hade börjat att läsa latin med honom, då hans föräldrar av sparsamhetsskäl ej velat skicka honom i skola förrän så sent som möjligt.

Hans far var Charles Denis Bartholomé Bovary, f. d. bataljonsläkare. I följd av något tjänstefel vid en mönstring hade han omkring år 1812 måst taga avsked och hade begagnat sig av sina personliga företräden för att gifta sig till en förmögenhet av sextio tusen francs. Dottern till en strumpfabrikör hade nämligen förälskat sig i hans ståtliga hållning, och detta var den hemgift han medförde. Den skrävlaren såg bra ut, klingade med sporrarna, bar mustascher och polisonger, hade fingrarna fullsatta med ringar och var alltid klädd i lysande färger; hans utseende var martialiskt och hans sätt ledigt som en handelsexpedits. Som gift levde han upp sin hustrus förmögenhet på ett par år, åt kräsligt, steg upp sent, rökte ur stora porslinspipor, besökte kaféer och kom aldrig hem om kvällarna förrän efter spektaklet. Svärfadern dog och lämnade ej mycket efter sig, vilket förtröt honom högeligen. Därefter drev han en tid fabriksrörelse och förlorade därpå en hop pengar, slog sig sedan ned på landet för att bli jordbrukare. Men han förstod sig lika litet på lantbruk som på kattun, han red sina hästar i stället för att låta dem gå i arbete, drack sin cider i buteljer i stället för att sälja den på fat, åt upp de fetaste kalkonerna själv och smorde sina jaktstövlar med fläsksvålarna efter svinen. Snart insåg han, att det bästa vore att ej bry sig om några spekulationer.

För tvåhundra francs om året hyrde han sig nu i en by på gränsen mellan Caux och Picardie en bostad, hälften bondgård, hälften herrskapsbyggning; där stängde han in sig vid fyrtiofem års ålder, knarrig, knotande mot Försynen, utledsen vid hela världen, som han sade, och fast besluten att leva där i lugn och ro.

Hans hustru hade fordom varit dödligt kär i honom, hon hade älskat honom på ett underdånigt, slaviskt sätt, [ 5 ]som ännu mera avlägsnade mannen från henne. I sin ungdom hade hon varit gladlynt, meddelsam och ömsint, men liksom duvnat vin förvandlar sig till ättika, hade hon vid tilltagande ålder blivit gnällig, nervös och konstig till lynnet. Först hade hon utan att klaga lidit så bittert, när hon såg honom springa efter alla flickor han såg, och när han kom hem om kvällarna, utmattad och drucken, från Gud vet vilka dåliga ställen. Snart hade dock stoltheten vaknat inom henne. Men hon teg och sväljde sin harm med en bitter stoicism, som hon bibehöll ända till sin död. Hon var beständigt på språng och hade alltid bråttom. Hon gick till advokaterna och överdomaren, höll reda på förfallodagar, utverkade uppskov. Hemma hade hon full sysselsättning med att laga, sy, tvätta, se till arbetsfolket och betala räkningar, medan herrn, som tillbragte hela dagarna i en trumpen halvslummer, varur han endast vaknade upp för att säga henne ohövligheter, satt och rökte framför brasan och spottade i askan.

När hon fick ett barn, måste det skickas bort för att ammas. Hemkommen skämdes pojken bort som en liten prins. Modern födde upp honom med snask, fadern lät honom springa omkring utan skor och sade, för att spela filosof, att han gärna kunde gå naken som djurens ungar. I motsats till moderns idéer hade han i sitt huvud ett slags manligt ideal för barndomen, varefter han försökte uppfostra sin son. Han tillämpade spartanska stränghetsregler för att ge gossen en kraftig kroppskonstitution. Han lät honom ligga i oeldat rum, lärde honom dricka djupa klunkar rom och kasta sten på helgdagsprocessioner. Men den lille var fredlig till sin natur och gjorde inga framsteg åt detta håll. Modern hade honom alltid i släptåg efter sig, hon klippte pappersgubbar åt honom, berättade sagor och pratade bort långa stunder med honom. Hennes eget liv var ödelagt, men alla sina svikna förhoppningar, all sin ärelystnad överflyttade hon på detta barn. Hon drömde om en framstående plats i samhället för honom, hon såg honom redan stor, vacker, snillrik och långt kommen i graderna, antingen vid väg- och [ 6 ]vattenbyggnadskåren eller i ämbetsverken. Hon lärde honom läsa, ja till och med att sjunga ett par tre små visor med ackompanjemang av ett gammalt piano. Men herr Bovary, som ej frågade mycket efter konster och vetenskaper, förklarade, att allt det där tjänade till ingenting. De skulle ju aldrig kunna få råd att hålla honom i skola, köpa honom en syssla eller ett handelslager, och för resten — den som har ruter i sig tar sig alltid fram här i världen. Fru Bovary bet sig i läppen och pojken fick ränna omkring bäst han ville.

Han följde med plöjarna och kastade jordklimpar efter kråkorna. Han plockade mullbär utefter dikesrenarna, vaktade kalkoner, beväpnad med en stake, vände hö under slåttertiden, sprang i skogen, hoppade hage och bad på de stora högtidsdagarna pedellen att få ringa i klockorna, för att få hänga sig vid repet med hela sin tyngd och bli slungad med högt upp i luften.

Han sköt upp som en ung ek, fick stora, duktiga händer och frisk färg.

När han var tolv år fick han, tack vare moderns förböner, börja sina studier. Det var kyrkoherden som åtog sig dem. Men lektionerna voro så korta och följdes med så ringa uppmärksamhet, att de ej båtade stort. De gåvos på lediga stunder i sakristian, på stående fot och i största hast, mellan ett barndop och en begravning, eller också skickade prästen och hämtade sin lärjunge efter Angelus, när han ej mer hade någonting ute att göra. De slogo sig ned i hans studerkammare; flugor och nattfjärilar surrade omkring ljuset. Det var varmt i rummet, gossen somnade in och det dröjde ej heller länge förrän herr kyrkoherden snarkade med gapande mun och händerna sammanknäppta över magen. Ibland när han återvände från någon sjuk, som han givit sista smörjelsen, och träffade på Charles, som strök omkring i skog och mark, ropade han honom till sig, läste lagen för honom under en kvarts timme och begagnade tillfället att låta honom konjugera sina verb vid foten av ett träd. Ett regnväder eller någon bekant som gick förbi kom och avbröt dem. För övrigt var han mycket nöjd med sin [ 7 ]lärjunge och sade till och med att »den unge mannen» hade mycket gott minne.

Men Charles kunde ej vara nöjd med en sådan undervisning. Fru Bovary var envis, och skamsen eller rättare sagt uttröttad gav herrn efter utan motstånd. De skulle blott vänta ett år, till dess gossen hade gått till skrift.

Sex månader förflöto, och följande året skickades Charles verkligen på fullt allvar till skolan i Rouen, dit fadern själv ledsagade honom mot slutet av oktober.

Ingen av oss kan nu för tiden minnas mycket av honom. Det var en gosse med fogligt lynne; han lekte under lovstunderna, arbetade i arbetsrummet, hörde på i föreläsningssalen, sov lugnt i sovrummet och åt duktigt i matsalen. Till målsman hade han en järnkramhandlare vid rue Ganterie, som en söndag i månaden tog honom med sig på en promenad ned till hamnen för att se på båtarna och förde honom tillbaka till skolan klockan sju, innan det blev kvällsvardsdags. Varje torsdagskväll skrev han med rött bläck ett brev till sin mor, vilket han förseglade med tre munlack, därefter såg han igenom sina historiska anteckningar eller läste i en gammal Anacharsis, som låg och skräpade i arbetsrummet. Då vi voro ute och spatserade, samtalade han med uppassaren, som var från landet liksom han.

Genom trägen flit höll han sig kvar mitt i klassen och en gång fick han till och med ett pris för skicklighet i naturlära. Men när han gått igenom tredje klassen, togo hans föräldrar honom ur skolan för att han skulle få börja studera medicin, övertygade att han skulle kunna bli kandidat på egen hand.

Modern hyrde ett rum åt honom i fjärde våningen hos en färgare av hennes bekanta. Hon gjorde upp villkoren för hans inackordering, skaffade möbler, ett bord och två stolar, ditförde från sitt eget hem en gammal säng av björk, köpte en liten kamin och det vedförråd, som skulle hålla hennes kära gosse varm. Mot slutet av veckan reste hon, efter att ha givit honom en hel mängd förmaningar att uppföra sig väl nu, då han skulle bli överlämnad åt sig själv.

[ 8 ]Han häpnade, då han läste igenom listan på alla de kurser, han skulle genomgå: anatomi, patologi, fysiologi, farmakologi, kemi, botanik, att icke tala om klinik, terapeutik och materia medica, alltsammans ord, vilkas härledning var honom obekant och som föreföllo honom som portar till helgedomar fulla av vördnadsbjudande mörker.

Han förstod ingenting av allt detta; huru uppmärksamt han än hörde på, fattade han icke ett ord. Men han arbetade i alla fall, han hade låtit binda in anteckningsböcker och försummade icke en enda föreläsning. Han fullgjorde sitt beting för dagen likt en konstberidarehäst, som travar omkring arenan med förbundna ögon utan att veta vad han gör.

För att bespara honom utgifter skickade modern honom en gång i veckan med postbudet ett stycke kokat kalvkött, som han på stående fot förtärde till frukost om morgnarna, när han kom hem från sjukhuset. Därefter måste han springa på lektioner, på anatomisalen, till barnbördshuset och så hem igen mitt igenom hela staden. Efter att ha intagit en torftig middag nere hos hyresvärden gick han upp på sitt rum igen och satte sig ned att arbeta framför kaminen i de våta kläderna, som ångade på kroppen på honom.

De vackra sommarkvällarna, när gatorna äro tomma och tjänstflickorna stå och sladdra i portarna, öppnade han sitt fönster och stödde huvudet mot armbågen. Floden, som gör denna del av Rouen till ett litet smutsigt Venedig, flöt alldeles nedanför honom. Arbetare sutto nedhukade på flodkanten och tvättade sina armar i vattnet. Garnhärvor voro uthängda till torkning på stänger, som sköto ut från vindarna. Över hustaken utbredde sig den molnfria himlen, som färgades röd av den nedgående solen. Vad det måtte vara härligt där nere! Vilken svalka under bokträden! Och han vidgade näsborrarna, för att inandas ångorna från landsbygden, som ej trängde upp till honom.

Han magrade, hans växt blev gänglig och hans ansikte fick ett vemodigt uttryck, som nästan gjorde det intressant.

[ 9 ]Hans håglöshet hade helt naturligt till följd, att han bröt mot de föresatser han gjort. En gång skolkade han från föreläsningen, dagen därpå från sjukronden, och när han en gång fått smak på att vara lat, övergav han arbetet helt och hållet.

Han började besöka värdshus och fick en vurm för att spela domino. Att varje kväll stänga in sig i ett smutsigt krogrum och dunka hornbitar med svarta prickar på i marmorborden föreföll honom vara en storartad frihetsakt, som höjde honom i hans egen aktning. Det var detsamma som att träda in i världen, en försmak av förbjudna nöjen. När han inträdde i krogsalen, lade han handen på låset med en nästan vällustig fröjd. Mycket, som förut varit sammanpressat inom honom, vidgade nu ut sig. Han lärde sig utantill kupletter, dem han sjöng vid dryckeslagen, vurmade för Béranger, lärde sig brygga punsch och gjorde sina första erfarenheter av kärleken.

Tack vare dessa förarbeten misslyckades han alldeles i sin examen. Och samma kväll var han väntad hemma, där hans framgång skulle firas med en fest!

Han begav sig på väg till fots. Han stannade vid grinden, bad att få tala vid sin mor och berättade henne allt. Hon ursäktade honom, sköt skulden på examinatorerna och intalade honom mod — hon skulle nog ställa allt till rätta. Först fem år därefter fick herr Bovary veta sanningen, men som nyheten då redan var gammal, lät han udda vara jämnt; dessutom kunde han naturligtvis icke tro, att en man, som hade honom till far, kunde vara dum.

Charles tog således på nytt itu med arbetet och förberedde sig nu utan alla avbrott till sin examen. Alla frågor, som därvid skulle förekomma, lärde han sig utantill på förhand. Han gick igenom och fick ett rätt vackert betyg. Vilken glädjedag för hans mor! Den firades med stor middag.

Var skulle han nu utöva sin konst? I Tostes. Där fanns endast en gammal läkare. Fru Bovary hade länge väntat livet ur honom, och mannen hade ännu ej lagt ögonen ihop, då Charles redan flyttade in mitt emot honom som hans efterträdare.

[ 10 ]Men det var ej nog att ha uppfostrat sin son, låtit honom studera medicin och skaffat honom ett verkningsfält; han behövde också en hustru. Hon sökte snart rätt på en sådan åt honom: en vaktmästareänka från Dieppe, som var fyrtiofem år och hade tolvhundra livres i räntor.

Fastän fru Dubuc var ful, finnig och torr som en sticka, saknade hon icke friare. För att vinna sitt mål måste fru Bovary slå dem allesammans ur brädet och hon omintetgjorde till och med lyckligt en viktualiehandlares intriger, och det fastän han hade medhåll av prästerskapet.

Charles hade tänkt sig äktenskapet som en förbättring i sin ställning och hoppats att som äkta man med mera frihet kunna förfoga över sin person och sina pengar. Men det var hustrun som tog tyglarna: hon föreskrev vad han skulle säga, när han var i sällskap, han måste fasta alla fredagar, kläda sig efter hennes smak och på hennes befallning trakassera de patienter som ej betalade. Hon bröt hans brev, spionerade på allt vad han gjorde och lyssnade vid nyckelhålet, när det kom fruntimmer till honom för att begära råd.

Hon ville ha choklad varje morgon och pjoskade med sig på alla upptänkliga sätt. Hon klagade oupphörligt över sina nerver, sitt bröst och sin matsmältning. Bullret av steg oroade henne; gick han ifrån henne, plågades hon av ensamheten, kom han tillbaka, var det naturligtvis för att se efter om hon ej var död än. När Charles kom hem om aftnarna, stack hon fram sina långa, magra armar ovanför lakanet, lade dem om hans hals, tvingade honom att sitta på sängkanten och började därefter tala om sina lidanden: han hade glömt henne, han älskade en annan! Hennes vänner hade nog sagt henne, att hon skulle bli olycklig. Och till sist bad hon honom om lite violsirap för sitt bröst och om lite mera kärlek.