Monte Pincio
← Vandringar i Rom |
|
Sista ättlingarne → |
X.
Monte Pincio.
Romarne älska ej att promenera på det gamla Forum Romanum, lika litet som på någon annan af dessa klassiska platser, der så många ruiner erinra dem om deras fordna storhet och deras nuvarande elände.
De romerska notabiliteterna lemna ruinerna åt det lägre folket och nyfikna främlingar. Bankirerna och ädlingarne promenera på Monte Pincio, der de omgifvas af leende grönska och der utsigten öfver Rom ännu kan bibehålla dem i deras illusioner om den eviga stadens storhet och glans.
Monte Pincio är också icke en af de sju kullarne, som så ofta nämnas i Roms gamla historia. Det har först sednare blifvit bebygdt, och de minnen, som fästa sig dervid, äro af långt sednare dato.
En stor del af berget upptages af en promenadplats, en ganska vacker anläggning, för hvilken dock naturen gjort oändligen mycket mera än konsten.
Luften är der frisk och behaglig att inandas, bullret från gatorna af vagnarne och den larmande folkhopen hinner ej dit upp; solen tyckes der lysa gladare och vänligare än nere i staden; de fuktiga dimmor, som uppstiga från Tibern, skingras ögonblickligen af de friskt spelande vindarne, och, framför allt, man har der en hänryckande utsigt öfver Rom och en del af dess Campagna.
Också, då värmen ej är alltför besvärlig, kan Monte Pincio i förhållande till sin storlek täfla med Champs-Elysées i rikedom på lysande ekipager och eleganta toaletter, och utan tvifvel öfverträffar det den parisiska promenaden genom mängden af sköna ansigten. Mången målare har här sökt och funnit inspiration, och mången främling har här ändrat sin resplan, tjusad af någon ädel romarinnas blixtrande ögon.
Jag tror att, om jag skulle kunna räkna efter huru många timmar jag tillbragt på Monte Pincio, jag skulle upptäcka det bemälte promenad upptagit en ganska vacker procent af tiden för mitt vistande i Rom. Men jag var der vid så många olika timmar på dagen, under så varierande belysningar och temperaturer, i så olika sällskaper, i så skiftande sinnesstämningar, vid så olika tillfällen och af så skilda anledningar, att jag nästan ständigt tyckte mig emottaga nya intryck.
Från Monte Pincio öfverblickade jag för första gången den eviga staden, från Monte Pincio tog jag afsked af den. Från dess platå har jag betraktat de fransyska truppernas revyer och varit vittne till en arkebusering; jag har derifrån sett likprocessioner tåga öfver piazza del Popolo och den hvjmlande karnavalen några timmar sednare fylla samma plats med yrande upptåg. Monte Pincio är sig icke likt i det matta skimret af den uppstigande morgonsolen och i den hastiga öfvergången mellan dag och natt, icke i belysningen af fullmånens klara, men milda sken och i det bländande ljuset af middagssolens glödande strålar. Med hvarje timma på dagen, hvarje ny årstid, hvarje förändring i väderleken tyckes det erhålla ett nytt utseende, en ny karakter.
Min älsklingsplats var en platå, som skjuter öfver de terrasser, på hvilka man från piazza del Popolo uppstiger till promenaden.
En afton, då jag stod der, lutande mig öfver balustraden för att betrakta den herrliga utsigten, stannade en grupp af promenerande nära intill mig. Som jag ej hade något annat att göra, betraktade jag dem med en flanörs sjelftagna rättighet att anse allt utom sig existerande blott för sin förströelse.
Gruppen utgjordes af fem personer. Tre af dem voro tydligen romare: en gammal qvinna, som såg mycket högmodig och mycket bigott ut, en ung man, med blekt ansigte och en ytterst sjelfkär min, samt en ung dam, en äkta romersk skönhet, insvept i en hvit mantilj och med en fin halmhatt beskuggande det ädla ansigtet. Dessa tre tycktes vara slägtingar, kanske mor och barn. De bägge andra personerna voro tydligen främlingar. I följd af den enes lifliga rörelser och sätt att vara antog jag honom för fransman, hvilket ock besannade sig. Att den andre var engelsman, derpå kunde enhvar tryggt aflägga ed, då man såg hans styfva, tätt åtdragna halsduk, långa och smala ben, instuckna i svarta pantalonger, och de bakom ett par gröna glasögon framtittande blågrå ögonen. Alla fem talade fransyska, och deras olika accent öfvertygade mig om riktigheten af mina gissningar i afseende på deras hemland. Ljudet af deras röster trängde tydligt fram till mig, så att jag, utan att egentligen vilja det, fick höra hela samtalet.
— Hvilken herrlig januaridag, sade fransmannen, hvars blick ofta med synbar beundran sökte den unga romarinnans.
— Den är verkligen vacker, svarade den gamla damen. Äfven under vintern är Italiens himmel leende och klar.
— Jag vågar till och med tro, inföll engelsmannen, att nordbon helst bör bese södern under den kallare årstiden.
— Är det för att slippa frysa hemma, mylord? frågade fransmannen.
— Nej, vikomt, det är derföre att jemförelsen då helt och hållet utfaller till det sydliga klimatets fördel, och en alltför brännande sol kommer oss icke att sakna hembygdens mildare, om än mindre glänsande sommar.
— Jag delar ej er åsigt, svarade den yngre romarinnan. Om jag någonsin komme att besöka norden, ville jag göra det under vintern, då floderna stelnat till is, marken är betäckt af snö och träden fällt sin grönskande beklädnad. På samma sätt föreställer jag mig att nordbon borde vilja se södern, då dess sol är som mest glödande, dess vegetation rikast och dess sköna natur visar sig i sin fulla blomstring.
— Jag måste medgifva att ni har rätt i allmänhet, men hvad Rom beträffar . . .
— Jag förstår hvad ni menar, afbröt romarinnan med ett leende, som föreföll mig bittert. Den resande besöker ej Rom för dess natur, för dess folklif, med ett ord, för hvad det är. Han intresserar sig endast för hvad det har varit och betraktar det som ett ofantligt museum, som man kan bese när som helst utan afseende på väderleken.
Härpå uppstod några ögonblicks tystnad, under hvilka mina fem promenerande gingo närmare och ställde sig utåt balustraden alldeles invid mig. Liksom jag tycktes de helt och hållet upptagna af den tafla, som utbredde sig framför dem.
Vid foten af den kulle, på hvilken vi befunno oss, ligger piazza del Popolo, utan tvifvel ett af de vackraste och mest reguliera torg i Europa. Det omslutes af tvänne halfcirklar, hvilka dock ej vidröra hvarandra med sina motsvarande ändar, utan å ena sidan lemna rum åt porta del Popolo, genom hvilken en rak och bred väg leder ut i Campagnan. Å andra sidan är mellanrummet större: här afslutas halfcirklarne med tvänne präktiga palatser, mellan hvilka ligga tvänne symmetriska kyrkor, skilda från hvarandra och palatserna af lika afstånd. De trenne öppningar, som sålunda uppstå mellan de fyra byggnaderna, utgöra mynningar åt trenne af Roms förnämsta gator, via del Babuino, il Corso och via di Ripetta, hvilka, utgående från samma punkt, genomskära staden i trenne särskilta riktningar. Torget sluttar från alla sidor åt midten, och dess derigenom konkava yta gör att det ser ännu större ut än det verkligen är. I medelpunkten reser sig en väldig obelisk af röd granit, som af Augustus fördes till Rom från Heliopolis, der den för några årtusenden sedan restes af någon egyptisk konung. Kring obeliskens fot hvila fyra lejon, som oupphörligen framspruta en hög stråle af det kristallklaraste vatten. Den ena af de bägge halfcirklarne är planterad med höga cypresser, hvilka bilda en mörkt grönskande ram åt platsen. Den andra halfcirkeln, som bildar uppgången till Monte Pincio, är med ett utomordentligt slöseri prydd af bildstoder och grupper. Kolossala flodgudar och fantastiska hafsvidunder bevaka ständigt spelande fontäner, hemlighetsfulla sfinxer hvila på balustraderna, marmorstatyer, föreställande nymfer och heroer, framskymta mellan grönskan på de sig öfver hvarandra höjande terrasserna.
Om man från Monte Pincio blickar rakt fram öfver torget, ser man bakom de mörka cypresserna ett temligen glest bebygdt fält, der blott enstaka villor sticka fram mellan vingårdarne och lunder af ständigt grönskande träd. Men öfver fältet resa sig de kantiga konturerna af kastellet sankt Angelo, Vatikanen och sankt Peterskyrkans väldiga kupol med sitt i solskenet glimrande guldkors, som aftecknar sig mot himmelens genomskinliga azur. Till venster ligger jättestaden utbredd, de lägre delarne insvepta i dimma, medan kullarna ännu belysas af den sjunkande solen. Till höger bördiga slätter, begränsade af en kedja af kullar. Der slingrar Tibern fram i oupphörliga bugter, och den beryktade Ponte Molle visar sina gråa hvalf, som figurera i minst tiotusen albums.
Men betraktarens blick återvänder alltid gerna till Peterskyrkan. Dess kolossala kupol tyckes, sedd mot denna klarblå himmel och i denna fulla belysning, ega någonting luftigt och lätt, som på en gång tjusar och förvånar nordbon, van att tänka sig dessa egenskaper uteslutande tillhöra den götiska eller byzantinska arkitekturens spetsiga, uppåtsträfvande torn och kantiga, fantastiska konturer. Också skulle dessa omätliga dômer med sin majestätiska hvälfning kanske synas tunga och dystra under nordens gråa himmel och mera sparsamma belysning.
Jag hade under en stund alldeles förglömt sällskapet bredvid mig; men som de nu började tala om Peterskyrkan, lyssnade jag till dem.
— Hvad tänker ni, frågade den sköna romarinnan, vändande sig till fransmannen, hvad tänker ni, då ni betraktar detta jätteverk, som börjades af Konstantin och fortsattes under tjugofyra påfvar och till hvars förherrligande Italiens alla stora konstnärer bidragit med sitt snille och jordens alla folkslag med sitt guld?
— Jag funderar på hvad som hände min landsman Paul de Musset, då han besåg basilikan i Vatikanen, svarade fransmannen, tydligen så hänförd af att betrakta den romerska skönheten att han i flygten måtte gripit till hvad som föll honom in.
— Och hvad hände er landsman?
— Han hade stigit upp på platformen, som, enligt hans beskrifning, i storlek lär kunna mäta sig med ett ganska försvarligt torg.
— Det är sant: öfverdriften är icke stor.
— En mulåsna med sin lilla lastvagn existerar deruppe, och man har i en vrå byggt ett stall och ett vagnsskjul åt dem.
— Det är också sant . . . Kanske er landsman föll på den idén att med detta besynnerliga ekipage köra omkring på platformen.
— Det hade varit en originel idé, utbrast engelsmannen. Jag har god lust att försöka den.
— Paul de Musset, återtog fransosen skrattande, kom ej att tänka derpå: han gjorde i stället reflexioner öfver att det olyckliga djuret på detta sätt är dömdt att lefva och dö flera hundra fot öfver marken. Han föreställde sig att åsnan, om hon förstode uppfatta sin ställning, borde tänka att menniskorna äro bra underliga och elaka djur.
— Det är troligt . . . men sedan?
— Sedan, signora, vände min snillrike landsman sin uppmärksamhet på sjelfva kupolen. Under det han beundrade dess majestätiska form, kom han att erinra sig ett af Diderots bref till mademoiselle Voland, der det är fråga om detta Michel Angelos arkitektoniska mästerverk. Känner ni detta bref, madame?
— Ni glömmer, svarade matronan med ett sötsurt leende, ty frågan ställdes till henne, ni glömmer att kyrkan förbjuder oss en så gudlös lektyr.
— Det är skada . . . I sitt bref behandlar den store encyklopedisten läran om medfödda idéer och deras utvecklande genom erfarenheten, och han nedlägger deri lika mycket djup och kraft för att några ögonblick roa sin älskarinna som om det varit fråga att försvara en filosofisk sats mot den Holbachska skolans alla tänkare. För att utveckla huru han tänker sig snillets verksamhet och de medfödda idéernas kombinationer, påstår Diderot att Michel Angelo, under det han endast tänkte att gifva kupolen den möjligast vackra hvälfning, på samma gång, så att säga, ofrivilligt fann den mest solida kroklinia. Stödjande sig på detta exempel, låter Diderot sig hänföras af sin fantasi och bygger ett helt system, som söker bevisa den innerliga harmonien mellan lagarne för det sköna och det solida — en harmoni, genom hvilken ensamt det skönaste mästerverk inom arkitekturen på samma gång kan vara det mest varaktiga.
— Allt detta är mycket bra, vackert och rätt, sade den unga romarinnan. Men hvart tog då Paul de Mussets händelse vägen?
— Händelsen . . . ah . . . sjelfva händelsen . . . den bestod i upptäckten af att Diderots resonnemang, om det än var vackert, alldeles icke var sant. Sedan Musset vandrat omkring öfverallt och klifvit upp och ned i trapporna, märkte han arbetsfolk, verktyg för murare, högar af lera och sand och stenblock, som gnisslade under sågen. Man höll på med reparationer . . . Kupolen var allt utom solid och började remna på flera ställen. Troligen har den redan störtat tillsamman, då ruinerna af Colosseum ännu stå upprätta, och detta grofva materiella faktum kullstörtar Diderots vackra system.
— Om än kupolen hvarje dag hotade att ramla, sade engelsmannen, som med fullt intresse upptog det ämne, den unga damen endast med ett lätt och spetsigt leende besvarade, så kommer jag dock ej att neka mig det nöjet att se mulåsnan uppe på platformen. Bestämdt måtte hennes ovanliga lefnadssätt ha intryckt en prägel af originalitet på hennes fysionomi . . . hon bör erinra om orientens styliter, som tillbragte hela år, stående på spetsen af en pelare, orörliga och utsatta för den glödande solhettan och nätternas isiga kyla.
Den gamla matronan såg förvånad och missnöjd ut. Hon fann sig troligen skandaliserad af denna förbindelse mellan en åsna och forntidens svärmande helgon. Men de andra skrattade ogement, och den unga romerska skönheten kunde ej hindra sig från ett nytt småleende.
Det värsta var att liknelsen och den gamla damens min föreföllo mig, som blifvit tvungen att åhöra konversationen, till den grad besatta att jag ej kunde hindra mig från att äfven skratta.
Nu vände sig alla åt mitt håll, liksom om de ej förut märkt att platsen var upptagen eller som de trott att jag ej förstode dem. Den unge romaren, med det bleka ansigtet och den sjelfkära minen, tog för första gången till ordet och yttrade några fraser på italienska till sin mor. Följden deraf var att snart nog hela säll- skapet aflägsnade sig, under det jag inom mig harmades öfver att jag just i dag skulle vara i en sinnesstämning, som gjorde mig känslig för det löjliga i hvarje form. Man har sådana dagar. Men jag påminde mig Horatius: »Menniskan aktar sig aldrig nog för hvad hon vid hvarje särskilt tillfälle bör undvika».
Under förmiddagarne är Monte Pincio vanligen uppfyldt af lekande barn med deras väktare. Det är rätt lustigt att se de små springa omkring med sina tunnband, stöta på hvarandra och göra min af att ingå bekantskap, men bestörta tystna, då de upptäcka att de ej begripa hvarandra, att de ej tala samma språk. Då är det sköterskornas eller mödrarnes tur att komma fram och tjena som tolkar. Ibland slå de små sig ihop om någon lek, i hvilken ett större antal deltager, och det är då förvånande med hvilken ensemble lekar utföras, ehuru ingen begriper hvad den andra säger. Den stora sandplanen genljuder då af fransyska, italienska, tyska, engelska, spanska och ryska ord, hvilka låta helt underliga framsagda af barnens späda röster.
Någonting mera underbart skönt än Monte Pincio i månsken kan man svårligen se. Marmorbilderna tyckas då lefvande i det ovissa sväfvande ljuset, och då man ser ned på torget, tyckes den urgamla obelisken stiga upp ur ett omätligt djup och med sin spets förlora sig bland skyarne. Hur månskenet spelar i de fradgande, silfverhvita vattenstrålarne, som oupphörligt uppstiga för att åter nedfalla i bassinen med ett eget fantastiskt ljud! Huru de mörka cypresserna stå der på andra sidan torget, likt en dyster spetsgård af väldiga jättar, hvilka vakta detta förtrollade ställe! Hur balsamiskt doftande luften, huru angenämt svalkande vindfläktarne, hur skönt och tjusande allt — allt!
Ille terrarum mihi præter omnes
Angulus ridet.
(Denna fläck af jorden ler för mig, skönare än alla andra.)