Vandringar i Rom

←  Ett par penndrag öfver julen i Rom

Borta och Hemma av Edvard Flygare, Emilie Flygare-Carlén, Julius Axel Kiellman-Göranson Vandringar i Rom

Monte Pincio  →

IX.

Vandringar i Rom.

Det finnes bestämdt icke en stad i hela verlden der man flanerar så mycket som i Rom. Öfverallt annorstädes ser man på de menniskor, hvilka man möter på gatan, att de äro ute i affärer, mer eller mindre angelägna göromål — här åter utvisa de förbigåendes blickar, min, gång och alla rörelser att de gå blott för att gå, utan bestämdt mål, öfverlemnande åt slumpen att skaffa dem någon sysselsättning, det vill säga förströelse.

Men hvilken annan stad än Rom har så djupt och storartadt intresse att erbjuda åt vandraren! Jag har hört personer, som i tjogtals år vistats der och nästan dagligen varit ute för att beundra och studera, försäkra mig att ännu mycket återstod, som förtjenade att ses. Man skulle ej tro det, om icke så många öfverensstämde i detta yttrande.

Men må man betänka att Rom inom sina murar innesluter lika många kyrkor som dagar i året och att af dessa kyrkor ingen enda finnes, som ej eger något anmärkningsvärdt konstalster, hvaremot de flesta gömma rika konstskatter i sina kapeller! Och alla dessa palatser med sina samlingar, af hvilka ett enda rum uppväger ett helt museum, med sina praktfulla fasader och borggårdar, arkader och portiker! Och alla dessa fontäner med deras sinnrika omvexling i gruppering och form! Hvarje fläck, hvarje punkt visar för den uppmärksamma blicken någon dold skönhet, erinrar om någon förfluten händelse. Öfverallt ruiner, med hvilka verldens historia är sammanknippad, ruiner, der hvarje sten ger ett ämne till betraktelse icke blott för antiqvarien och konstnären, utan äfven för historieskrifvaren, filosofen, poeten, ja, hvarje tänkande menniska.

Jag vill icke neka att man i Rom genom detta ständiga betraktande och reflekterande lätt kan gå till öfverdrift, särdeles om man har någon fallenhet för ett stilla och kontemplerande lif. Man blir också smittad af infödingarnes indolens och tröghet. Jag har sett mången sittande på något nedfallet stenblock i Coliseum eller i Constantins basilika uppmärksamt betraktande jorden framför sig, likasom vore den en af Rafaels taflor eller någon antik basrelief. I allmänhet märker man huru dylika personer länge betrakta hvarje nytt föremål, endast småningom flytta blicken från en punkt till en annan och förlänga åskådningens njutning ända till det otroliga. Det är samma fenomen som observeras hos gastronomen. Man kunde göra den motsvarande liknelsen mellan storätaren (gurmanden) och dessa resande, som bese Rom på en veckas tid och med guiden i hand rusa från den ena platsen till den andra, skänkande blott en blick åt hvarje föremål.

Men, för att återvända till de romerska flanörerna, kan man genast vid första anblicken igenkänna en dylik.

De förnämsta kännetecknen äro följande:

Han går alltid vårdslöst klädd. Drägten må nu för öfrigt vara elegant eller smaklös, dyrbar eller tarflig, prålande eller enkel, modern eller fantastisk, det säkra är att den är vårdslöst pådragen och vårdslöst buren. Detta kommer sig deraf att flanören ej det ringaste bekymrar sig om den yttre verldens tankar om honom: han är blott medveten om sina egna tankar om den yttre verlden.

Han röker oftast, emedan ingenting så mycket som rökande gynnar ett dylikt tänkande utan bestämdt mål och bidrager att qvarhålla själen i ett visst sjelfförnöjdt lugn.

Hans blick är egen nog. Det finnes i den på en gång likgiltighet och nyfikenhet, den öfverhalkar med lätthet ting, som ådraga sig vanliga personers uppmärksamhet, och fäster sig envist vid de skenbart obetydligaste ting. Om ni ser på honom, betraktar han er med en lugn, förnäm liknöjdhet, liksom tillhörde ni en annan verld än han.

Gången är långsam, vårdslös, ojemn, likasom tvekande. Härifrån bör undantagas de tillfällen, då flanören söker följa yttersta raden af trottoaren eller den rad af stora stenar, som bruka ligga midt i gatorna.

Men nu torde det vara nog sagdt om flanören, särdeles som ämnet längre fram torde återtagas.

Af den stora rymd, som inneslutes inom Roms murar, är icke fullt tredjedelen ordentligt bebyggd. Både på vestra, östra och södra sidan får man genomvandra långa trakter, använda till köksträdgårdar och vinplanteringar, der man högst sällan stöter på något enstaka hus, en osteria, en kyrka eller en villa — ty många villor ligga här inom stadens murar.

Då man går framåt de djupa hålvägarne, som leda fram i dessa trakter mellan täta häckar af höga buskväxter, när man ser sig sjelf ensam på vägen och tystnaden sällan afbrytes af något aflägset ljud, kan man väl ej annat än tro sig vara långt ute på landet med flera mil till närmaste stad. Om man då efter en half eller hel timmas vandring stöter på en hög mur med sin krenelering och sina skottgluggar, vakttorn och väldiga portar, framför hvilka en skara soldater göra vakt eller ligga utsträckta i solskenet, händer det väl någon gång att man med en viss förvåning ser sig om efter en stad, som de der murarna skydda. Och är lyckan god, torde man då upptäcka långt bortom de ödsliga vinfälten en väldig kupol eller ett af dessa fyrkantiga torn, hvarpå Rom är så rikt, höjande sig öfver de mellanliggande föremålen.

Åt norra sidan af staden tyckes allt dess lif vara sammandraget. Från piazza del Popolo, som ligger längst i norr, utgrena sig trenne långa gator, hvilka liksom utgöra Roms pulsådror. De bilda med hvarandra en mycket spetsig vinkel och omfatta derföre i sin början föga rymd, inom hvilken dock en så mycket större liflighet herrskar. Der via Condotti skär de tre gatorna, vinkelrät mot den mellersta af dem, har lifvet och rörelsen sin kulmination. Ju mera de trenne gatorna sedan skilja sig från hvarandra och innesluta större rymd, desto trängre och krokigare bli de mellanliggande gränderna, desto dystrare och öfvergifnare qvarteren.

Der il Corso slutar upphör allt lif. Man kommer först till ruinerna, till Forum och Colosseum, sedan vidtaga vinfält och trädgårdar. Öster om via Babuino och dess fortsättningar är det på samma sätt. Vester om via di Ripetta flyter Tibern, på hvars andra strand Peterskyrkan, Vatikanen och S:t Angelo trängas högst upp i norr, under det att blott några få förfallna hus äro spridda i den öfriga rymden mellan murarna och vestra flodstranden.

Om nu Roms befolkning står i en påtaglig missproportion till stadens område och ifrån en otroligt hög siffra (fyra millioner menniskor) nedsjunkit till ungefär 140,000, så har dock i ett annat hänseende »de sju kullarnes stad» märkligen förkofrat sig. Utom de 7 verldsberömda kullarne innesluter den numera inom sina murar ännu 8. Dessa 8 kullar indelas uti naturliga och artificiella. De förra äro trenne till antalet: monte Gianicolo, som omtalas i Roms äldsta historia, monte Pincio, den förnämsta promenaden, och il Vaticano, egentligen en kedja af kullar. De fem artificiella kullarne ha uppstått af ruiner efter ramlade byggnader, hvilka seklerna öfvertäckt med jord och grönska. Namnkunnigast af dem äro monte Testaccio, som påstås hufvudsakligen bestå af en massa sönderslagna lerkärl och andra husgeråd, ditkastade under och efter barbarernas plundringar. Man skulle ha svårt att tro på möjligheten af dylika kullar, om man ej visste att hela det nuvarande Rom hvilar på spillorna och gruset af det fordna. Man promenerar nuförtiden mellan 10 och 20 fot öfver den gamla staden, och det är blott här och der man upptäcker någon ruin, något stort monument, uppskjutande ur jorden liksom de uppgräfda lemmarne af ett till hälften begrafvet jätte-lik.

Rom är i flera riktningar genomkorsadt af breda och raka gator, hvilka gifva en ovanlig rikedom af vackra perspektiver. I fonden presenterar sig vanligen ett torg och på dess midt en obelisk, kolonn eller något annat monument. För dylika perspektiver tyckes man här ha sörjt mera än på något annat ställe. Den ståtliga obelisken på piazza del Popolo presenterar sig lika från hvarje punkt af hvar och en af de tre gator, som föra till torget. På en punkt, der dessa gator skäras af via Condotti, har man derjemte den praktfulla utsigten af piazza di Spagna med sin fontän, den deröfver sig höjande majestätiska trappan och i fonden, på spetsen af kullen, kyrkan Trinitá del Monte med sina bägge torn och obelisken på den öppna platsen framför templet. Samma obelisk presenterar sig äfven från via Frastina och via Felice. Går man åter denna sednare gata rakt fram, så kommer man till ett af de präktigaste vägmöten i verlden. Tvänne gator skära hvarandra här vinkelrätt och erbjuda åt alla fyra hållen ett ståtligt perspektiv. Platsen har fått namnet le Quattro Fontane (de fyra källorna) af de fyra fontäner, som pryda hörnen, bevakade af lika många liggande flodgudar. Man står på en upphöjd punkt, och gatorna slutta åt alla håll. Bakom sig har man nu kyrkan Trinitá del Monte och dess obelelisk. Rakt fram ligger santa Maria Maggiore, och midt framför den står en obelisk af granit. Der bakom synes ej annat än den blå himmelen. Till höger ett liknande perspektiv. Äfven der står en obelisk och å ömse sidor af den tvänne kolossala marmorgrupper. Platsen, hvilken de pryda, är monte Cavallo, och det Quiriualska palatset höjer sig der bredvid. Till venster är utsigten olika, fonden utgöres af porta Pia och bakom den Campagnan.

Så ser det dock icke ut öfverallt. På högra Tiber-stranden och i trakten af piazza Navona finnes ej annat än små mörka, trånga, krokiga och smutsiga gränder, som upplysas — om man ens kan kalla det upplysning — mera af det fladdrande skenet af lamporna framför de talrika madonnabilderna än af de sparsamma lyktornas rödgula lågor. Husen äro här i allmänhet ruskiga och förfallna, linne och sängkläder hänga ut genom fönstren för att vädras, gatorna sopas endast till påsk och jul. Någonting så stinkande och vämjeligt som judarnes Ghétto, det enda qvarter der de få bo, torde knappast ens i Neapel kunna uppletas.

Den osnygghet, som i allmänhet råder här, i förening med malarian och de fuktiga dimmorna från Tibern, skulle inom kort decimera befolkningen, om icke Rom gynnades af tvänne ting: en rik tillgång på friskt vatten och ständigt vexlande vindar.

Öfverflödet på vattenledningar, reservoarer, bassiner, fontäner, springbrunnar och dylikt af alla slag är förvånande. Man må befinna sig hvar som helst i staden, behöfver man aldrig gå många steg, innan man kan tillfredsställa sin törst med det friskaste, klaraste vatten. De gamla konungarne, som kände sitt folks ringa passion för snygghet, började i god tid att bygga kloaker och fontäner. Sedan ha konsuler, kejsare och påfvar fortsatt deras verk. Hela Campagnan är uppfylld af långa sträckor aquedukter, somliga ruinerade, andra i full verksamhet. På hvarje öppen plats inom stadens murar är åtminstone en fontän, der vattnet sprutar fram i en aldrig trytande stråle eller brusar ned öfver klippblock likt en kaskad. Fontana di Trevi är vida berömd för sin enorma rikedom af svallande, brusande vatten, hvilket i en ofantligt stor genomskinlig skifva hvälfver fram under ett praktfullt monument, derifrån störtar ned i bassinen, krossas och stänker upp i milliarder skimrande droppar. Dånet liknar det af ett vattenfall och höres under natten på flera hundra stegs afstånd.

Om romarne förbruka föga af allt detta vatten för sin toalett, så tyckas de dock fullt uppskatta dess fördelar såsom dryck. Omkring hvarje fontän tränges vanligen en mängd folk, som hemta vatten i ämbar eller i dessa klassiska vaser, som italienskorna veta att bära på hufvudet med så mycket behag.

Ett par pojkar äro vanligen uppkrupna på tritonerna, sfinxerna, sjöhästarne eller hvad det annars kan vara för figurer, som pryda fontänerna. Med armen lindad kring vidundrets hals söka de i sin mun uppfånga vattenstrålen, som springer fram ur dess gap. Vid denna manöver få de väl sällan mycket att dricka, men i stället öfverspolas deras ansigten af strålen, och ibland tumla de ned förblindade af det yrande skummet. Enligt all sannolikhet utgör detta tillika deras toalett för dagen.

Går man utåt Corso'n, skulle man möjligen kunna tro sig vara i hvilken annan af Europas hufvudstäder som helst. Husen äro i allmänhet prydliga och vackra, men af en ganska vanlig stil, med undantag af tio eller tolf palatser, hvilkas makar väl knappast kunna uppletas annorstädes. Kyrkorna stå här också icke så tätt som öfverallt annars: om jag minnes rätt, kan gatan ej skryta med flera än fem, högst sex sådana. Detta är dock jemförelsevis småsaker. Hvad som egentligen gifver Corso'n en mera europeisk, civiliserad, modern karakter än de andra gatorna, är menniskorna, som visa sig der. De likna i allmänhet dem man får se på Paris’, Berlins eller Stockolms gator, mer eller mindre klädda efter fransyskt mod, putsade och fina, med svarta hattar och hvita handskar. De spatsera fram och tillbaka på trottoarerna, betrakta hvarandra eller butikerna. Kort och godt, de se ut som vanligt folk och tala engelska, tyska, fransyska, allt utom italienska. Hvad butikerna beträffar, äro de temligen eleganta, och i fönstren äro uppstaplade fransysk granlåt och andra utländska varor. Det tyckes som funnes der ett spår af industrielt lif, men det är blott ett sken: de der varorna äro betalta med klingande mynt, icke med landets egna produkter^[1]. Också är det blott resande och förmögnare personer som komma i åtnjutande af dem. Folket får nöja sig med alstren af landets egna fabriker, hvilka äro otroligt dåliga. För öfrigt ser man knappast i hela det återstående Rom en enda butik i den mening, som vi äro vana att gifva ordet. I trånga, mörka kyffen säljas några få artiklar, såsom skodon och eländiga klädespersedlar, stengods och simplare glasvaror, enkelt husgeråd och kokkärl. De, som ha verkstäder, sälja uti dem. De flesta slå sig ned på trottoarerna eller vid träbänkar, som de ställa ut på torgen. Men också här är det hufvudsakligen främlingarne och de rikare, som handla något. I fattigare familjer söker man hjelpa sig sjelf och, så vidt möjligt, tillverka allt inomhus. Dervid kan just ej arbetets fördelning komma till sin rätt och yttra sin välgörande inflytelse.

Då man från den moderna Corso’n begifver till det antika Forum och dess omgifningar, passerar man såsom ett slags förberedelse palazzo di Venezia, en värdig representant af medeltiden. Uppbygdt, såsom så många andra bland Roms palatser, af spillror från Colosseum, är dess arkitektyr lika främmande för den klassiska forntidens storartade smak som för den modernare byggnadskonstens prydlighet. Liksom ville det imponera endast genom sin massa, saknar det hvarje spår af dessa kolonner och ornamenter, som i allmänhet äro slösade på Roms palatser. De väldiga massiva murarna ha en dyster gråröd färg. Fönstren äro anbragta med ytterlig sparsamhet och likna, oaktadt sin storlek, skottgluggarne på en fästning. En enda väldig fris pryder taklisten, och öfver den höjer sig den mörka kreneleringen, en hotande krona öfver den österrikiske ambassadörens residens.

Bakom palazzo di Venezia leder en krokig och trång gata till foten af Capitolium, och man ser framför sig det gamla Forum Romanum.

---

1. Roms enda exportation är jord, trasor och antiqviteter. Puzenlan-jorden hemtas i Rom och föres till aflägsna länder: den begagnas till ett förträffligt cement. Man exporterar äfven en mängd trasor, i hvilka man under vintern insveper ömtåligare träd, vinrankor och oranger. Hvad antiqviteterna beträffar, finnes det i Rom ett torg, dit bönderna komma på bestämda dagar för att sälja hvad de funnit i jorden under yeckans arbete.
    Michelet.