Myladys son/Del I/Kapitel 27

←  Stora landsvägen

Myladys son eller 20 år efteråt av Alexandre Dumas den äldre Översättare: Fredrik Niklas Berg Sammanträffandet

Fyra gamla vänner bereda sig att återse varandra  →

XXVII.
SAMMANTRÄFFANDET.

ÄNNU REDO DE FEM MINUTER MED SAMMA fart.

Snart frigjorde sig två svarta punkter från masan; de syntes närmare, förstorades och i samma mån som de förstorades antogo de form av två ryttare.

— Aha, sade d'Artagnan, de komma emot oss.

— Så mycket värre för dem, som komma, sade Porthos.

— Vem där? ropade en barsk stämma.

De tre ryttarne varken hejdade farten eller svarade; man hörde blott rasslet av värjorna, som drogos ur slidorna och knäppningen av hanen på pistolerna, vilka spändes av de båda gestalterna.

— Tygeln mellan tänderna! sade d'Artagnan.

Porthos förstod; båda togo med vänstra handen en pistol ur hölstret och spände likaledes hanen.

— Vem där? ropade man för andra gången. Inte ett steg längre, eller ni äro dödens!

— Bah! svarade Porthos, nästan kvävd av dammet och tuggande på tygeln, liksom hans häst tuggade på betslet. Bah, vi ha sett värre än så!

Vid dessa ord spärrades vägen av de två skuggorna, och vid stjärnornas sken såg man de höjda pistolerna blänka.

— Tillbaka! skrek d'Artagnan, eller är det ni, som är dödens!

Två pistolskott besvarade denna hotelse, men de två angriparne kommo med sådan häftighet, att de nästan i samma ögonblick voro inpå sina motståndare. Ett tredje pistolskott smällde nu, avlossat av d'Artagnan på nära håll, och hans fiende föll. Porthos stötte så våldsamt emot sin, att han, ehuru hans värjstöt parerades, kastade honom av hästen, så att han rullade tio steg därifrån.

— Avfärda honom, Mousqueton! sade Porthos.

Därmed skyndade han åter fram till sin vän, som redan återtagit förföljelsen. Ännu ett pistolskott hördes; det var Mousqueton, som i förbifarten verkställde sin herres befallning.

— Framåt! sade d'Artagnan. Det går bra, vi ha redan vunnit första partiet.

— Ah! utropade Porthos. Se där ha vi nya motspelare!

Två andra ryttare skilde sig verkligen från huvudgruppen och närmade sig hastigt för att åter spärra vägen.

Denna gång väntade d'Artagnan icke tills man tilltalade honom.

— Undan! ropade han. Undan!

— Vad vill ni? frågade en röst.

— Hertigen! skreko Porthos och d'Artagnan på en gång.

Till svar hördes blott ett skratt, men det slutade med en suck; d'Artagnan genomstack den skrattande med sin värja.

I detsamma lossades två skott, vilka hördes som ett, det var Porthos och hans motståndare, som sköto på varandra. D'Artagnan vände sig om och såg Porthos helt nära sig.

— Bravo, Porthos! sade han. Jag tror, att du gjort slut på honom?

— Jag träffade visst bara hästen, svarade Porthos.

— Lika gott, min vän. Man träffar inte pricken med varje skott, man får vara nöjd, om man träffar tavlan i alla fall. Seså, för tusan, vad, är det med min häst?

— Han störtar, svarade Porthos, i det han hejdade sin.

D'Artagnans häst vacklade verkligen och föll på knä, därpå utstötte han ett rosslande läte och sjönk till marken. Han hade i bringan fått den kula, som d'Artagnans förste motståndare avskjutit.

D'Artagnan utstötte en ed, som kunde komma himlen att remna.

— Önskar ni en häst, herre? frågade Mousqueton.

— Anfäkta, om jag önskar en! skrek d'Artagnan.

— Se här, sade Mousqueton.

— Var tusan har du fått två handhästar ifrån? sade d'Artagnan, i det han hoppade upp på den ena.

— Deras ryttare äro döda. Jag tänkte, att de kunde bli oss till nytta, därför tog jag dem.

Under tiden hade Porthos åter laddat sin pistol.

— Fort! ropade d'Artagnan. Där ha vi redan två andra!

— Det ser ut som om det här skulle räcka tills i morgon bitti, sade Porthos.

Två andra ryttare närmade sig nu hastigt.

— Herre, sade Mousqueton, den, som ni stötte av hästen reser sig nu upp.

— Varför gjorde du inte av med honom som med den förste?

— Jag var hindrad, herre, jag höll hästarna.

Ett skott avlossades, och Mousqueton uppgav ett rop av smärta.

— O herre, skrek han, nu träffade det i den andra, precis i den andra. Det där skottet blir ett motstycke till det jag fick på vägen till Amiens.

Porthos vände sig om som ett lejon och rusade på den avsuttne ryttaren, vilken försökte draga sin värja, men innan den kommit ur slidan, hade Porthos med fästet av sin givit honom ett så fruktansvärt slag i huvudet, att han föll som en oxe faller för slaktarens klubba.

Kvidande hade Mousqueton glidit ned av sin häst, emedan det sår, han fått, ej tillät honom att sitta i sadeln.

Då d'Artagnan varseblev de nya ryttarne, hade han stannat och laddat om sin pistol. För övrigt fanns på hans nya häst en karbin vid sadelbommen.

— Här är jag nu, sade Porthos. Ska vi vänta eller angripa?

— Låt oss angripa dem! sade d'Artagnan.

— Gott, sade Porthos.

De höggo sporrarna i hästarnas sidor. Ryttarna voro blott tjugu steg framför dem.

— I konungens namn, ropade d'Artagnan, låt oss slippa fram!

— Konungen har ingenting här att göra, svarade en dov och vibrerande stämma, som tycktes komma ur en sky, ty ryttaren närmade sig, inhöljd i en virvel av damm.

— Gott. Vi få väl se, om konungen inte skall fram över allt, återtog d'Artagnan.

— Låt se, sade samma röst.

Två pistolskott avlossades nästan på samma gång, det ena av d'Artagnan, det andra av Porthos motståndare. D'Artagnans kula slog av hatten på hans fiendes huvud, kulan från Porthos motståndare gick genom halsen på dennes häst, vilken genast stupade.

— För sista gången … vart ämna ni er? frågade samma röst.

— Åt helvete! svarade d'Artagnan.

— Gott, var då lugna, ni komma snart dit.

D'Artagnan såg en muskötpipa riktas mot honom; han fick ej tid att draga upp en ny pistol ur hölstret, men påminde sig ett råd, som Athos fordom givit honom; han lät sin häst stegra sig, och kulan träffade djuret mitt i bringan. D'Artagnan kände hästen svikta under sig, och med sin vanliga vighet kastade han sig åt sidan.

— Men för knäveln, yttrade samma vibrerande och gäckande röst, det här är ju en hästslakt och inte en strid man mot man. Låt oss draga värjan, min herre, värjan!

— Gärna, svarade d'Artagnan. Det är just min sak.

Med två språng var d'Artagnan mitt framför sin motståndare, som hoppat av sin häst, och vars klinga nu korsade hans. Med sin vanliga skicklighet hade han engagerat värjan i ters, hans favoritgarde.

Under tiden hade Porthos knäböjt bakom sin häst, som skälvde i dödskampen, och höll en pistol i vardera handen.

Striden mellan dArtagnan och hans motståndare började. D'Artagnan anföll enligt sin vana häftigt, men denna gång hade han träffat en fäktare och en hand, som gåvo honom full sysselsättning. Två gånger återförd i kvart, tog d'Artagnan ett steg tillbaka. Hans motståndare rörde sig ej, d'Artagnan återkom och engagerade åter i ters.

Två eller tre stötar riktades å ömse sidor utan påföljd. Gnistorna yrde om klingorna.

Slutligen ansåg d'Artagnan stunden vara inne att försöka sin mest omtyckta fint; han förberedde den med skicklighet, utförde den med blixtens snabbhet och måttade stöten med en kraft, som han trodde oemotståndlig.

Stöten parerades.

— Mordious! utropade han med sitt mest gascogniska tonfall.

Vid detta utrop studsade motståndaren tillbaka, sköt fram sitt blottade huvud och bemödade sig om att i mörkret urskilja d'Artagnans anletsdrag. D'Artagnan, som fruktade en fint, höll sig nu på defensiven.

— Akta er! varnade Porthos sin motståndare. Jag har ännu två pistoler laddade.

— Så mycket större skäl att ni skjuter först, svarade främlingen.

Porthos sköt … en blixt upplyste stridsplatsen.

Vid detta sken uppgåvo de båda stridande var sitt rop.

— Athos! skrek d'Artagnan.

— D'Artagnan! utropade Athos.

Athos höjde sin värja, och d'Artagnan sänkte sin.

— Aramis, ropade Athos, skjut inte!

— Ah, är det du, Aramis? sade Porthos.

Han kastade ifrån sig sin pistol. Aramis satte sin i hölstret och stack sin värja i slidan.

— Min son! sade Athos, i det han räckte d'Artagnan handen.

Det var den benämning, han förr i tiden givit sin vän, då han velat betyga honom sin tillgivenhet.

— Athos, svarade d'Artagnan, i det han vred sina händer. Du tar honom alltså i försvar? Och jag, som hade lovat att föra honom tillbaka, levande eller död! Åh, jag är vanärad!

— Döda mig, sade Athos, i det han blottade sitt bröst, ifall min död är nödvändig för din heder.

— Åh, ve mig, ve mig! utropade d'Artagnan. Det fanns blott en man i världen, som kunde hejda mig, och mitt olycksöde skulle just föra denne man i min väg. Ah, vad skall jag nu säga kardinalen?

— Ni skall säga honom, min herre, svarade en röst, som hördes över hela stridsplatsen, att han skickat mot mig de två enda män, som voro i stånd att övervinna fyra, att man mot man kämpa mot greve de La Fère och chevalier d'Herblay och att ej giva sig för ett mindre antal än femtio.

— Prinsen! utropade Athos och Aramis på samma gång, i det de gjorde en rörelse för att lämna plats åt hertig de Beaufort, medan d'Artagnan och Porthos däremot togo ett steg tillbaka.

— Femtio ryttare, mumlade d'Artagnan och Porthos.

— Se er omkring, mina herrar, om ni tvivla därpå, återtog prinsen.

D'Artagnan och Porthos blickade omkring sig; de voro i själva verket alldeles omringade av en hel trupp ryttare.

— Vid bullret av er strid, mina herrar, fortfor hertigen, trodde jag, att ni voro minst tjugu, och jag återvände därför med alla dem, som omgåvo mig, trött vid att ständigt fly och längtande efter att själv få draga värjan … men ni voro endast två.

— Ja, monseigneur, sade Athos, men som ni själv sagt, två lika goda som tjugu.

— Nåväl, mina herrar, edra värjor! sade hertigen.

— Våra värjor! upprepade d'Artagnan, i det han lyfte upp huvudet och återkom till sig själv. Våra värjor … aldrig!

— Nej, aldrig! ropade Porthos.

Några av ryttarne gjorde en rörelse.

— Ett ögonblick, monseigneur, sade Athos. Några ord!

Han närmade sig prinsen, som lutade sig mot honom, och till vilken han med låg röst yttrade några ord.

— Som ni önskar, greve, svarade prinsen. Jag står i alltför stor förbindelse hos er för att kunna avslå er första anhållan. Skingra er litet, mina herrar, sade han till sitt följe. Herrar d'Artagnan och Porthos, ni äro fria.

Befallningen åtlyddes genast, och d'Artagnan och Porthos funno sig nu utgöra medelpunkten i en vid krets.

— Nu, d'Herblay, sade Athos, stig av hästen och kom med.

Aramis steg ned och närmade sig Porthos, under det Athos gick fram till d'Artagnan. Alla fyra voro åter förenade.

— Min vän, sporde Athos, ångrar du ännu, att du inte utgjutit vårt blod?

— Nej, svarade d'Artagnan, men jag är ledsen över att se oss mot varandra, vi, som alltid varit så nära förenade, jag är ledsen att vi mötas i motsatta läger. Ah, nu kommer ingenting mer att lyckas oss!

— Ack, min Gud, nej, nu är allt förbi, sade Porthos.

— Nåväl, gå då över på vår sida, sade Aramis.

— Tyst, Aramis! avbröt Athos. Åt sådana män som dessa föreslår man inte något dylikt. Om de slutit sig till Mazarins parti, är det därför, att deras samvete förmått dem därtill, liksom vårt drivit oss att sluta oss till prinsarnas.

— I alla fall äro vi nu motståndare, sade Porthos. För tusan, vem kunde väl någonsin ha trott det?

D'Artagnan sade ingenting, han suckade blott.

Athos betraktade dem och tog deras händer i sina.

— Mina vänner, sade han, saken är allvarlig, och mitt hjärta blöder, som om ni stungit tvärsigenom det. Ja, vi äro åtskilda, det är den stora, den bedrövliga sanningen, men ännu ha vi inte förklarat varandra krig … vi kunna kanske ännu komma överens … ett sista möte är oundgängligt.

— Jag för min del yrkar därpå, sade Aramis.

— Jag samtycker därtill, svarade d'Artagnan.

Porthos nickade bifall.

— Låt oss då, fortfor Athos, utsätta en mötesplats, som ligger bra till för oss alla, och låt oss vid denna sista sammankomst definitivt bestämma vårt ömsesidiga förhållande och den hållning vi böra iakttaga mot varandra.

— Gott! svarade de tre andra.

— Ni äro alltså av samma tanke? frågade Athos.

— Ja, fullkomligt.

— Nåväl, mötesplatsen då?

— Passar Place Royale er? frågade d'Artagnan.

— I Paris?

— Ja.

Athos och Aramis sågo på varandra. Aramis gav ett bifallande tecken.

— Må det bli Place Royal då, sade Athos.

— När?

— I morgon kväll, om ni så vilja.

— Äro ni återkomna då?

— Ja.

— Hur dags?

— Klockan tio på kvällen, passar det er?

— Utmärkt.

— Därav skall följa fred eller krig, sade Athos, men vår heder förblir åtminstone oförkränkt.

— Ah, mumlade d'Artagnan, vår militäriska heder är redan förlorad!

— D'Artagnan, genmälde Athos allvarsamt, jag svär, att du gör orätt, om du tänker på det där. Jag för min del tänker blott på en sak, nämligen att vi korsat våra klingor. Ja, fortfor han med en skakning på huvudet, du har själv sagt det, olyckan hotar oss. Kom nu, Aramis!

— Och vi, Porthos, sade d'Artagnan, låt oss återvända och underrätta kardinalen om vår vanära.

— Och säg honom framför allt, ropade en röst, att jag ännu inte är för gammal för att vara verksam.

D'Artagnan igenkände Rocheforts röst.

Hertigen hälsade dem, satte åter sin häst i galopp och försvann snart i mörkret med sina följeslagare, under det bullret småningom förlorade sig i rymden.

D'Artagnan och Porthos stodo nu ensamma på landsvägen med en man, som höll två tomma hästar. De trodde, att det var Mousqueton och närmade sig.

— Vad? sade d'Artagnan, är det du, Grimaud?

— Grimaud! upprepade Porthos.

Grimaud tecknade åt de båda vännerna, att de icke misstogo sig.

— Vem tillhör hästarna? frågade d'Artagnan.

— Ja, vem ger oss dem? inföll Porthos.

— Greve de La Fère.

— Athos, Athos, mumlade d'Artagnan, du tänker då på allt, du är en verklig ädling.

— Förträffligt! sade Porthos. Jag var rädd, att vi skulle behöva gå till fots.

Han steg upp i sadeln. D'Artagnan satt redan till häst.

— Nå, vart skall du hän, Grimaud? frågade d'Artagnan. Du lämnar då din herre.

— Ja, svarade Grimaud, jag är på väg att förena mig med vicomte de Bragelonne, vid armén i Flandern.

De redo under tystnad några steg på landsvägen i riktning mot Paris. Plötsligt hörde de ett klagande ljud, som tycktes komma från ett dike.

— Vad är det? frågade d'Artagnan.

— Det är Mousqueton, svarade Porthos.

— Ja, herre, det är jag, inföll en klagande stämma, i det en gestalt reste sig vid sidan av vägen.

Porthos skyndade fram till sin intendent, för vilken han hyste en verklig tillgivenhet.

— Är du farligt sårad, min käre Mouston? frågade han.

— Mouston! upprepade Grimaud, i det han gjorde stora ögon.

— Nej, herre, det tror jag inte, men jag är sårad på ett mycket obehagligt sätt.

— Du kan då inte rida?

— O nej, det kan jag visst inte.

— Kan du gå då?

— Jag skall försöka … till närmaste hus.

— Hur ska vi då bära oss åt? frågade d'Artagnan. Vi måste ovillkorligen återvända till Paris.

— Jag åtager mig att hjälpa Mousqueton, sade Grimaud.

— Tack Grimaud, det var hyggligt, svarade Porthos:

Grimaud steg av sin häst och gick att bjuda armen åt sin gamle vän, vilken mottog honom med tårar i ögonen, utan att Grimaud egentligen kunde veta, om dessa tårar frampressades av glädjen att återse honom eller av smärtan, som hans sår förorsakade.

D'Artagnan och Porthos fortsatte under tystnad färden till Paris.

Tre timmar senare upphunnos de av ett slags kurir, överhöljd av damm. Det var en man, som skickats av hertigen, och som till kardinalen medförde ett brev, i vilket prinsen enligt sitt löfte till Athos intygade Porthos och d'Artagnans bedrifter.

Mazarin hade tillbringat en ganska orolig natt, då han mottog detta brev, vari prinsen själv underrättade honom om, att han var fri och förklarade honom krig på liv och död.

Kardinalen läste brevet två eller tre gånger, varefter han vek ihop det och stoppade det i sin ficka.

— Vad som ändå tröstar mig, sedan d'Artagnan förfelat honom, sade han sig, är att han, under förföljandet ridit ihjäl Broussel. Denne gascognare är verkligen en ovärderlig man; han tjänar mig till och med i sin oskicklighet.

Kardinalen hänsyftade på den man, d'Artagnan ridit omkull på kyrkogården Saint-Jean i Paris, och som icke var någon annan än parlamentsrådet Broussel.

Men olyckligtvis för kardinalen var Broussel icke allvarligt skadad, han hade blott kastats omkull av d'Artagnans häst och i fallet erhållit några skador. Ryktet härom spreds emellertid hastigt i staden, tillväxte och förstorades, i den mån det spred sig, och den redan förut upprörda folkstämningen upphetsades ytterligare av denna händelse.

— Kardinalisterna ha mördat Broussel! ropade man.

— Man har velat döda Broussel, vår försvarare, folkets vän! hette det på annat håll.

— Det är Mazarins verk! tillade alla.