Myladys son/Del I/Kapitel 26
| ← d'Artagnan kommer i rätt tid |
|
Sammanträffandet → |
XXVI.
STORA LANDSVÄGEN.
DE SKYNDADE SÅLUNDA GENOM DEN LÅNGA förstaden Saint-Antoine och ut på vägen till Vincennes. Snart befunno de sig utom staden, snart i skogen, snart i sikte av byn.
Hästarna tycktes bli mer livaktiga för varje steg, och deras näsborrar började bli röda som brinnande ugnar. D'Artagnan, som alltjämt sporrade sin häst, red knappt två fot framom Porthos. Mousqueton följde två hästlängder bakom dem. Drabanterna kommo efter på längre avstånd, allt efter deras hästars snabbhet.
Från höjden av en backe såg d'Artagnan en grupp folk, som stod på andra sidan löpgraven, mitt emot den del av fångtornet, som vetter åt Saint-Maur. Han förstod, att det var åt detta håll fången flytt, och att han således på den andra sidan kunde erhålla underrättelser. Inom fem minuter hade han uppnått detta mål, där drabanterna efter hand förenade sig med honom.
Alla personer i gruppen voro ivrigt upptagna; de betraktade det ännu i skottgluggen hängande repet, som brustit på tjugu fots avstånd från marken. Deras blickar mätte höjden, och de utbytte många gissningar. På vallen gingo skiltvakter fram och tillbaka med häpen uppsyn.
En trupp soldater, kommenderad av en sergeant, avlägsnade nu de nyfikna från det ställe, där hertig de Beaufort stigit till häst. D'Artagnan red rakt fram till sergeanten.
— Min officer, sade sergeanten, här får ingen stanna.
— Detta förbud gäller inte mig, svarade d'Artagnan. Har man förföljt flyktingarna?
— Ja, herr löjtnant, men olyckligtvis ha de goda hästar.
— Hur många äro de?
— Fyra friska och en femte, som de förde med sig sårad.
— Fyra! sade d'Artagnan, i det han såg på Porthos. Hör du, baron? De äro inte mer än fyra!
Ett glatt leende upplyste Porthos ansikte.
— Hur långt försprång ha de?
— Två och en kvarts timme, min officer.
— Två och en kvarts timme … det betyder inte mycket. Vi äro väl beridna, inte sant, Porthos?
Porthos drog en suck; han tänkte på det öde, som väntade hans stackars hästar.
— Bra, sade d'Artagnan. Säg mig nu, vilken väg de tagit?
— Vad det beträffar, så är det förbjudet att yppa det.
D'Artagnan tog upp ett papper ur fickan.
— Se här konungens order, sade han.
— Tala då vid guvernören.
— Var är guvernören då?
— På landet.
Vreden blossade upp i d'Artagnans ansikte, hans panna rynkades och hans kinder färgades röda.
— Usling! sade han. Jag tror du gör narr av mig. Vänta!
Han vek upp papperet, visade det med ena handen för sergeanten och tog med den andra ur hölstret en pistol, vars hane han spände.
— Konungens order, säger jag dig! Läs och svara ögonblickligen eller skjuter jag dig. Vilken väg togo de?
Sergeanten märkte, att d'Artagnan talade på fullt allvar.
— Vägen åt Vendomois, svarade han.
— Genom vilken port redo de. ut?
— Genom Saint-Maurporten.
— Om du bedrar mig, din usling, sade d'Artagnan, så blir du hängd i morgon!
— Och ni, om ni hinner upp dem, kommer inte tillbaka för att låta hänga mig, mumlade, sergeanten.
D'Artagnan ryckte på axlarna, gav ett tecken åt sitt följe och sporrade sin häst.
— Hitåt, mina herrar, hitåt! ropade han, i det han styrde kosan åt den anvisade parkporten.
Men nu, då hertigen rymt, hade portvakten funnit för gott att låsa porten i dubbla slag. D'Artagnan måste tvinga honom att öppna, liksom han tvingat sergeanten, och detta förorsakade åter tio minuters uppehåll.
Då det sista hindret undanröjts, återtog truppen sin fart med samma snabbhet som förut.
Men alla hästarna voro icke lika goda springare. Några av dem kunde icke längre uthärda detta ursinniga lopp, tre stannade efter en timmes språng, och en stupade.
D'Artagnan, som icke vänt sig om, märkte det icke ens. Porthos underrättade honom därom med sin lugna min.
— Bara vi två hinna fram, sade d'Artagnan, är det allt, som behövs, då de endast äro fyra.
— Det är sant, medgav Porthos och högg sporrarna i sin häst.
Efter två timmars förlopp hade hästarna tillryggalagt tolv lieues utan att stanna; deras ben började svikta och fradgan, som de frustade ut, fläckade ryttarnes rockar.
— Låt oss hålla ett ögonblick, så att de stackars djuren få frusta ut, sade Porthos.
— Låt oss hellre rida ihjäl dem och hinna fram … jag ser helt färska spår … det är inte mer än en kvarts timme, sedan de färdades fram här.
Vägen var verkligen trampad av hästfötter, som lämnat spår, vilka vid dagens sista sken tydligt kunde urskiljas.
De fortsatte, men efter ytterligare två lieues störtade Mousquetons häst.
— Ah, sade Porthos, nu är Phebus sprängd.
— Kardinalen får betala dig med tusen pistoler.
— Sak samma, det sätter jag mig över.
— I väg då … i galopp!
— Ja, om vi kunna.
D'Artagnans häst vägrade nu verkligen att springa längre, han andades ej mer; vid ett ytterligare hugg av sporren störtade han i stället för att fortsätta sitt lopp.
— Anfäkta! sade Porthos. Nu störtar Vulcain också.
— F-n anamma! utropade d'Artagnan, i det han fattade sig i håret med båda händerna. Giv mig din häst, Porthos! Nå, men vad tusan gör du?
— För knäveln, jag faller, ser du väl, eller rättare sagt, det är Bayard, som störtar.
D'Artagnan försökte resa upp hästen, under det Porthos, så gott han kunde drog sina fötter ur stigbyglarna, men han märkte nu, att blodet strömmade ur hästens näsporrar.
— Det var den tredje, sade han. Nu är det alltså slut!
I detsamma hördes det avlägsna ljudet av en gnäggande häst.
— Tyst! sade d'Artagnan.
— Vad är det?
— Jag hör en häst.
— Den tillhör väl någon av våra följeslagare, som nu hinner upp oss.
— Nej, det är framför oss.
— Ah, det var en annan sak, sade Porthos, och han lyssnade i sin tur med spända öron åt det håll d'Artagnan utpekat.
— Herre, sade Mousqueton, som, sedan han lämnat sin häst på landsvägen, nu till fots förenade sig med sin husbonde, Phebus kunde inte uthärda längre, och …
— Tyst, Mouston! sade Porthos.
I detta ögonblick hördes åter en gnäggning, ditförd av nattvinden.
— Det är femhundra steg framför oss, återtog d'Artagnan.
— Ja, herre, inföll Mousqueton, omkring femhundra steg härifrån ligger ett litet jakthus.
— Mousqueton, tag dina pistoler, sade d'Artagnan.
— Jag håller dem redan i handen, min herre.
— Tag dina ur hölstren, Porthos.
— Jag har dem.
— Bra, sade d'Artagnan, i det han även fattade sina, nu förstår du väl meningen, Porthos?
— Inte alldeles.
— Vi äro stadda i konungens tjänst.
— Ja visst.
— För konungens tjänst fordra vi dessa hästar.
— Alldeles riktigt, sade Porthos.
— Gott, till verket utan ett ord vidare!
Alla tre gingo framåt i mörkret, tysta som vålnader. Vid en sidoväg sågo de ett ljus lysa mellan träden.
— Där ligger huset, viskade d'Artagnan. Låt mig hållas, Porthos, och gör som jag.
De smögo sig från det ena trädet till det andra och kommo fram på tjugu stegs avstånd från huset, utan att någon sett dem. Här sågo de vid skenet från en lykta fyra hästar av gott utseende i ett lider. En betjänt höll på att ansa dem. Bredvid hästarna lågo sadlar och betsel.
D'Artagnan närmade sig nu hastigt och vinkade åt sina båda följeslagare att hålla sig på några stegs avstånd.
— Jag köper dessa hästar, sade han till betjänten.
Denne vände sig förvånad om, utan att svara.
— Hörde du inte, din slyngel? återtog d'Artagnan.
— Jo, svarade betjänten.
— Nå, varför svarar du inte då?
— Därför att de här hästarna inte äro till salu.
— Då tar jag dem, sade d'Artagnan.
Han lade nu handen på den häst, som stod närmast. I detsamma stego även hans båda följeslagare fram och gjorde som han.
— Men, mina herrar, utropade betjänten, de ha nyss sprungit sex lieues utan uppehåll, och det är knappt en halvtimme sedan vi sadlade av dem.
— En halvtimmes vila är nog, sade d'Artagnan.
Stalldrängen ropade på hjälp. Ett slags intendent kom dit, just i samma ögonblick som d'Artagnan och hans följeslagare lade sadeln på hästarna.
Intendenten protesterade högljutt.
— Min vän, sade d'Artagnan, om ni säger ett ord till skjuter jag er en kula i pannan.
— Men, min herre, invände intendenten, vet ni, att dessa hästar tillhöra herr de Montbazon?
— Så mycket bättre! sade d'Artagnan, då är det säkert goda hästar.
— Herre! återtog intendenten, i det han steg för steg ryggade tillbaka och sökte närma sig dörren, jag förbereder er på, att jag ropar hit mitt folk.
— Och jag ropar även mitt, svarade d'Artagnan. Jag är löjtnant vid konungens musketörer, jag har tio drabanter, som följa mig. Hör bara! Hör ni, hur de galoppera? Nu få vi väl se!
Ingenting hördes i själva verket, men intendenten var rädd att höra något.
— Är du färdig, Porthos? frågade d'Artagnan.
— Ja, jag är färdig.
— Och ni, Mouston?
— Jag också.
— Sitt då upp och i väg!
Alla tre hoppade i sadeln.
— Hitåt! ropade intendenten. Alle man hit med karbiner!
— Framåt! sade d'Artagnan. Här kommer att bli hett!
Alla tre foro av som vinden.
— Hitåt! skrek intendenten, och stalldrängarne skyndade till med bössor i händerna.
— Akta er för att döda era hästar! ropade d'Artagnan skrattande.
— Giv fyr! röt intendenten.
Ett sken, liknande en blixt, upplyste vägen, och i samma ögonblick, som knallen ljöd, hörde de tre ryttarne kulorna vina omkring dem och förlora sig i luften.
— De skjuta som tölpar, sade Porthos. Bättre sköt man på kardinal Richelieus tid. Kommer du ihåg vägen till Créve-Coeur, Mousqueton?
— Ah, herre, jag tycker mig känna det ännu i högra skinkan.
— Är du säker på, att vi äro dem på spåren, d'Artagnan? frågade Porthos.
— Ja för tusan, hörde du inte?
— Vad då?
— Att dessa hästar tillhöra herr de Montbazon.
— Än sedan?
— Herr de Montbazon är fru de Montbazons man.
— Och fru de Montbazon …
— Är hertig de Beauforts älskarinna.
— Aha, då förstår jag, sade Porthos. Hon hade anordnat ombyten åt flyktingen.
— Alldeles.
— Och vi sätta efter hertigen med samma hästar, som han nyss begagnat.
— Du har verkligen en överlägsen intelligens, min käre Porthos, skämtade d'Artagnan.
En hel timme jagade de framåt; hästarna voro vita av lödder, och blodet rann ur deras sidor.
— Vad är det som syns där borta? sade d'Artagnan.
— Du är ganska lycklig, som kan se något i detta mörker, sade Porthos.
— Det är gnistor.
— Ja, jag såg dem också, sade Mousqueton.
— Ah, skulle vi då ha hunnit upp dem?
— Här ligger en död häst! ropade d'Artagnan, i det han återförde sin springare från ett sidosprång, han gjort. Det ser ut som deras också börja ta slut.
— Jag tycker mig höra bullret av en trupp ryttare, sade Porthos, i det han lutade sig fram över manen på sin häst.
— Omöjligt.
— De äro talrika.
— Då kan det vara de.
— Säkert. Se här, åter en häst!
— Död?
— Nej, men döende.
— Sadlad eller osadlad?
— Sadlad?
— Då är det en av deras.
— Friskt mod, alltså! Vi ha dem!
— Men om de äro talrika, invände Mousqueton, så är det väl inte vi, som ha dem, utan snarare de, som ha oss.
— Bah! sade d'Artagnan. De tro oss vara starkare än de, emedan vi förfölja dem; de bli rädda och skingra sig. Ah, såg du nu?
— Ja, återigen gnistor, den här gången såg jag dem också, svarade Porthos.
— Framåt, framåt! ropade d'Artagnan med sin starka stämma, om fem minuter få vi roligt.
De jagade åter framåt. Ursinniga av smärta och ansträngning, flögo hästarna fram på den mörka vägen, på vars mitt de nu började skönja en massa, tätare och mörkare än den övriga horisonten framför dem.