Myladys son/Del I/Kapitel 25
| ← Ett av hertig de Beauforts fyrtio rymningsmedel |
|
Stora landsvägen → |
XXV.
D'ARTAGNAN KOMMER I RÄTT TID.
D'ARTAGNAN LYFTE I BLOIS DEN SUMMA, SOM Mazarin i sin iver att snart få honom tillbaka, beslutit giva honom för framtida tjänster.
Från Blois till Paris var det fyra dagsresor för en vanlig ryttare. D'Artagnan anlände på tredje dagen vid fyratiden på eftermiddagen till Saint-Denisporten. Förr i tiden skulle han blott behövt två dagar. Vi ha redan sett, att Athos, som avrest tre timmar efter honom, anlände tjugufyra timmar tidigare.
Planchet hade förlorat vanan vid dessa ansträngande ritter, och d'Artagnan förebrådde honom hans veklighet.
— Men, herre, fyrtio lieues på tre dagar! Det tycker jag är ganska vackert för en sockerbagare.
— Har du verkligen blivit krämare, Planchet? Och vill du på allvar nu, sedan vi återsett varandra, föra ett overksamt liv i din butik?
— Hm, ni ensam, herre, är danad för ett verksamt liv! Se på herr Athos. Vem kan väl tro att han är den oförvägne äventyrsriddare, vi förr kände? Han lever nu som en verklig lantjunkare. Vet ni, herre, det finns ingenting mer eftersträvansvärt än ett lugnt liv.
— Din skrymtare! sade d"Artagnan, det märks tydligen, att du närmar dig Paris, och att rep och galge där vänta dig.
Det var i själva verket just vid dessa ord de båda resande anlände till stadsporten. Planchet drog ned sin filthatt över ögonen, ty han påminde sig, att de skulle passera gator, där han var ganska väl känd, och d'Artagnan strök upp sina mustascher vid tanken på, att Porthos väntade honom vid Tiquetonnegatan. Han funderade nu på utvägar att förmå honom att glömma sitt gods Bracieux och det homeriska köket på Pierrefonds.
Då han vek om hörnet på Montmartregatan, såg han Porthos i ett fönster på värdshuset Geten, klädd i en präktig himmelsblå, silverbroderad livrock och gäspande, så att käkarna kunde gå ur led, varför de förbigående också med en viss vördnadsfull beundran betraktade denne så ståtlige och rike ädling, vilken tycktes vara så utledsen vid sin rikedom och sin storhet.
D'Artagnan och Planchet hade knappt vikit om hörnet på gatan, förrän Porthos redan igenkänt dem.
— Ah, d'Artagnan! utropade han. Gudskelov, det är verkligen du, som kommer!
— God dag, käre vän, svarade d'Artagnan.
En liten hop av nyfikna samlade sig snart kring hästarna, vilka värdshusets uppassare redan höllo vid betslet, och kring ryttarna, som talade upp till fönstret, men när d'Artagnan rynkade ögonbrynen och Planchet gjorde en hotande åtbörd, skingrade sig hopen genast.
Porthos stod redan i dörren.
— Ah, min bäste vän, sade han, vad mina hästar fara illa här!
— Verkligen? sade d'Artagnan. Jag är förtvivlad å de ädla djurens vägnar.
— Även jag själv har inte trivts vidare bra, återtog Porthos, och om det inte varit för värdinnans skull, som är mycket förekommande och gärna skämtar litet, så hade jag sökt mig en annan bostad.
Den vackra Madeleine, som närmat sig under detta samtal, tog ett steg tillbaka och blev dödsblek, då hon hörde, vad Porthos sade, ty hon trodde, att uppträdet med schweizaren skulle förnyas, men till hennes stora förvåning blinkade d'Artagnan icke ens, och i stället för att bli förargad, sade han skrattande till Porthos:
— Ja, jag förstår, käre vän, att luften på Tiquetonnegatan inte kan jämföras med den i Pierrefonds dal, men var lugn, jag skall snart låta dig inandas en bättre.
— När då?
— Mycket snart, hoppas jag.
— Nå, så mycket bättre.
D'Artagnan tog nu Porthos avsides och sade:
— Min käre du Vallon, du är redan färdigklädd, det är bra, för jag skall nu föra dig till kardinalen.
— Åh, verkligen? utropade Porthos med stora ögon.
— Ja, min vän.
— En presentation?
— Det förskräcker dig?
— Åh nej, men det gör mig förlägen.
— Var lugn, du har inte med den förre kardinalen att göra nu; den här kommer inte att överväldiga dig genom sitt majestät.
— Nej, det kan så vara, men du förstår… hovet…
— Bah, här finns inte mer något hov!
— Än drottningen då?
— Jag höll på att säga: Här finns ingen drottning heller. Drottningen? Var lugn bara… henne komma vi inte att träffa.
— Du säger alltså, att vi genast ska bege oss av till kungliga palatset?
— Ja, genast, och för att det inte skall bli något uppehåll lånar jag en av dina hästar.
— Mycket gärna, de stå alla fyra till din tjänst. Ska vi taga våra betjänter med oss?
— Ja, tag Mousqueton med, det kan inte skada. Planchet däremot har sina skäl, varför han inte vill bli sedd vid hovet.
— Hur så då?
— Åh, han står illa hos hans eminens.
— Mouston, ropade Porthos, sadla Vulcain och Bayard.
— Och jag, monseigneur, skall väl taga Rustaud?
— Nej, tag en paradhäst, Phebus eller Superbe; det blir en ceremonivisit, vi göra.
— Jaså, sade Mousqueton, i det han andades lättare, det är bara fråga om en visit?
— Ja visst, min käre Mou$ton, ingenting annat. Men stick ändå, för säkerhets skull, dina pistoler i hölstren, mina sitta redan i sadeln och äro laddade.
Mousqueton drog en suck; han förstod inte riktigt ceremonibesök, som man avlade, väpnad ända till tänderna.
— Än du då, sade Porthos till d'Artagnan, ska du inte kläda om dig?
— Nej, jag kommer sådan jag är.
— Men du är ju alldeles våt av svett och neddammad, och dina stövlar äro mycket smutsiga.
— Så mycket bättre, det kommer att vittna fördelaktigt om min iver att efterkomma kardinalens kallelse.
Mousqueton kom nu tillbaka med de tre sadlade hästarna. D'Artagnan hoppade upp i sadeln, som om han redan vilat ut i åtta dagar.
— Planchet, sade han, min långa värja.
— Jag, inföll Porthos, i det han visade honom en liten paradvärja med förgyllt fäste, har bara en hovvärja.
— Nej, tag din stridsvärja, min vän.
— Varför det då?
— Jag vet inte så noga, men tag den i alla fall, tro mig!
— Min stridsvärja, Mouston! befallde Porthos.
— Men det här blir ju en hel krigsrustning, herre? klagade Mousqueton. Vi ska då ut i fält? Säg det så gärna med detsamma, så att jag må taga mina försiktighetsmått.
— Då ni är med oss, Mouston, bör ni alltid taga era försiktighetsmått, inföll d'Artagnan. Antingen har ni inte gott minne eller också har ni ändå glömt, att vi inte ha för vana att tillbringa våra nätter på baler och serenader.
— Ack ja, det är sant, sade Mousqueton, i det han väpnade sig från huvud till fot, jag hade glömt det.
De redo bort i tämligen raskt trav och kommo fram till kardinalens palats omkring en kvart över sju på kvällen. Gatorna voro fulla av folk, ty det var pingstdagen; alla betraktade med förundran de båda ryttarna, av vilka den ene var så putsad, som om han nyss stigit ut ur ett fodral, den andre däremot så dammig, som om han nyss kommit från ett slagfält.
Även Mousqueton tilldrog sig de nyfiknas blickar, och emedan romanen Don Quixote då var mycket populär, sade några, att det var Sancho Panza, som sedan han förlorat en herre, nu i stället erhållit två.
När d'Artagnan kom in i förrummet, fann han sig bland gamla bekanta. Det var musketörer av hans kompani, som just nu voro på vakt. Han lät kalla dörrvakten och visade kardinalens brev, som uppmanade honom att komma tillbaka utan att förlora en sekund. Den vakthavande bugade sig och gick in till hans eminens.
D'Artagnan vände sig till Porthos och tyckte sig märka, att denne besvärades av en lindrig darrning. Han smålog och sade, i det han lutade sig intill hans öra:
— Var vid gott mod, min tappre vän! Var inte blyg… tro mig, örnblicken har slocknat, nu ha vi blott att göra med en vanlig gam. Håll dig rak som den där dagen i bastionen Saint-Gervais, och buga dig inte för djupt för den där italienaren; det skulle bara giva honom en ofördelaktig tanke om dig.
— Gott, gott! svarade Porthos.
Vakthavanden kom nu tillbaka.
— Stig in, mina herrar, sade han, hans eminens väntar er.
Mazarin satt i sitt kabinett, sysselsatt med att stryka ut så många namn som möjligt på en lista över pensioner och nådegåvor. Med en sidoblick såg han d'Artagnan och Porthos inträda, och ehuru hans öga vid dörrvaktens anmälan hade tindrat av glädje, förrådde han nu ej den minsta sinnesrörelse.
— Jaså, det är ni, löjtnant, sade han. Ni har skyndat er… det är bra, ni är välkommen.
— Tack, monseigneur. Jag står nu till ers eminens tjänst, tillika med herr du Vallon, den av mina vänner, som dolde sitt adelskap under namnet Porthos.
Porthos bugade sig för kardinalen.
— En präktig kavaljer! sade Mazarin.
Porthes vände huvudet åt höger och vänster och gjorde med sina axlar vissa rörelser, fulla av värdighet.
— Den bästa klinga i hela landet, monseigneur! sade d'Artarnan. -Det ha många fått erfara så eftertryckligt, att de inte kunna intyga det.
Mazarin satte nästan lika högt värde på vackra krigare som sedermera konung Fredrik av Preussen. Han beundrade Porthos senfulla händer, breda axlar och frimodiga blick. Han tyckte sig se själva sitt rikes och sin ministärs räddning framför sig, förkroppsligad i kött och blod. Detta påminde honom, att det gamla förbundet mellan dessa musketörer bestod av fyra män.
— Och edra två andra vänner? frågade Mazarin.
Porthos öppnade munnen i tanke att även han nu borde säga något, men d'Artagnan blinkade åt honom att tiga.
— Våra andra vänner äro för närvarande förhindrade, men de förena sig sedan med oss.
Mazarin hostade lätt.
— Och denne herre, som inte har förhinder, är hågad att åter träda i tjänst?
— Ja, monseigneur, och det endast av ren tillgivenhet, ty herr du Vallon är rik.
— Rik! upprepade Mazarin, hos vilken detta blotta ord ingav en viss respekt.
— Femtiotusen livres ränta, sade Porthos. Dessa ord voro de första, han yttrat.
— Endast av ren tillgivenhet? återtog Mazarin med sitt fina småleende.
— Monseigneur tror kanske inte mycket på detta ord? sporde d'Artagnan.
— Än ni själv då, herr gascognare?
— Jag för min del, svarade d'Artagnan, tror på tillgivenhet som till exempel på ett dopnamn, vilket helt naturligt måste efterföljas av ett tillnamn. Man är visserligen av naturen mer eller mindre tillgiven, men något måste alltid följa efter visade prov på tillgivenhet.
— Nå, er vän till exempel, vad skulle han önska efter visat tillgivenhetsprov?
— Monseigneur, min vän har tre präktiga lantgods: Vallon vid Corbeil, Bracieux i Soissonnais och Pierrefonds i Valois. Han skulle önska, att något av dessa gods bleve upphöjt til baroni.
— Ingenting annat? sade Mazarin, vars ögon lyste av glädje, då han hörde, att han kunde belöna Porthos utan att behöva lossa på pungen, ingenting annat? Nå, den saken kunna vi nog ordna.
— Jag blir då baron! utropade Porthos, i det han tog ett steg framåt.
— Jag sade dig ju det, återtog dArtagnan, i det han hejdade honom med handen, och monseigneur upprepar det nu.
— Och ni, herr d'Artagnan, vad önskar ni då?
— Monseigneur, svarade d'Artagnan, i nästa september månad blir det tjugu år sedan kardinal Richelieu befordrade mig till löjtnant.
— Jaså, och ni vill nu, att kardinal Mazarin skall befordra er till kapten?
D'Artagnan bugade sig.
— Nåväl, allt det där är inte omöjligt. Vi få se, mina herrar, vi få se. Säg mig nu, herr du Vallon, vad slags tjänstgöring önskar ni helst?
Porthos öppnade munnen för att svara.
— Monseigneur, svarade d'Artagnan, herr du Vallon liksom jag tycker mest om utomordentlig tjänstgöring, det vill säga sådana företag, som anses dåraktiga och omöjliga.
Denna lilla gascognad misshagade ej Mazarin; han funderade.
Ett häftigt buller hördes nu från förmaket. Nästan i samma ögonblick öppnades dörren till kabinettet, och en karl med neddammade kläder störtade in i rummet, ropande:
— Hans eminens kardinalen! Var är hans eminens?
Mazarin trodde, att man ville mörda honom och rullade tillbaka sin länstol. D'Artagnan och Porthos trädde hastigt emellan den nykomne och kardinalen.
— Nå, min herre, sade Mazarin, vad står på, efter ni springer in här som i en saluhall?
— Monseigneur, svarade officern, till vilken denna förebråelse ställdes, jag önskade genast tala några ord med er i hemlighet. Jag är de Poins, gardesofficer, kommenderad till tjänstgöring på Vincennes.
Officern var så blek och förstörd, att Mazarin, övertygad att han medförde någon viktig underrättelse, gav d'Artagnan och Porthos en vink att lämna plats åt budbäraren.
D'Artagnan och Porthos drogo sig tillbaka till en vrå av rummet.
— Tala, sade Mazarin, tala fort. Vad har hänt?
— Monseigneur, svarade den utskickade, hertig de Beaufort har nyss rymt från Vincennes!
Mazarin uppgav ett rop och blev ännu blekare än den, som framförde underrättelsen till honom; nästan tillintetgjord sjönk han ned i sin länstol.
— Rymt! upprepade han. Beaufort rymt!
— Ja, monseigneur, jag såg honom själv fly från höjden av terrassen.
— Och ni lät inte skjuta på honom?
— Han var redan utom skotthåll då?
— Men guvernör de Chavigny, vad gjorde han?
— Han var borta.
— Än la Ramée då?
— Man fann honom bunden till händer och fötter i fångens rum, med en kavle i munnen och en dolk bredvid sig.
— Och den där karlen, som han fått till biträde?
— Han var hertigens medhjälpare och rymde med honom?
Mazarin drog en tung suck.
— Monseigneur, sade d'Artagnan, i det han tog ett steg fram mot kardinalen.
— Nå? sporde Mazarin.
— Jag tycker, att ers eminens förspiller en dyrbar tid.
— Hur då?
— Om ers eminens befallde, att man satte efter fången, skulle man kanske ännu kunna hinna upp honom. Frankrike är stort, och det är sextio lieues till närmaste gränsen.
— Vem skulle göra det? utropade Mazarin.
— Jag, för tusan!
— Och ni skulle gripa honom?
— Ja, varför inte?
— Ni skulle gripa hertig de Beaufort, väpnad till strid?
— Om monseigneur befallde mig att gripa Hin Onde själv, skulle jag fatta honom vid hornen och föra honom till eder.
— Jag också, inföll Porthos.
— Ni också? upprepade Mazarin, i det han betraktade de båda männen med förvåning. Men hertigen kommer inte att giva sig utan en ursinnig strid.
— Nåväl, sade d'Artagnan, vars ögon flammade, så låt det bli strid. Det är länge sedan vi slogos, inte sant, Porthos?
— Ja, låt oss ge oss av! sade Porthos ivrigt.
— Och ni tror er kunna hinna upp honom?
— Ja, om vi ha bättre hästar än han.
— Tag då med er de soldater, som finnas här och skynda!
— Ni befaller det, monseigneur?
— Jag skall ge er skriftlig order, svarade Mazarin, i det han tog ett papper och skrev några rader därpå.
— Vill ni tillägga, monseigneur, att vi få alla de hästar vi behöva på vägen.
— Ja ja, svarade Mazarin, det är i konungens tjänst. Tag det här och ila!
— Gott, monseigneur!
— Herr du Vallon, sade Mazarin, ert friherreskap sitter på hertig de Beauforts hästrygg. Ni behöver blott hinna upp honom. Er, min bäste herr d'Artagnan, lovar jag ingenting, men
om ni för honom tillbaka, död eller levande, kan ni begära av mig vad ni behagar.
— Till häst, Porthos! sade d'Artagnan, i det han fattade sin väns hand.
— Jag är redo, svarade Porthos med sin vanliga, beundransvärda kallblodighet.
De gingo nu utför stora trappan, togo med sig de drabanter, de mötte och ropade: Till häst! Till häst!
Ett tiotal soldater åtföljde dem.
D'Artagnan och Porthos hoppade upp, den ena pa Vulcain, den andra på Bayard; Mousqueton red Phebus.
— Följ mig! ropade d'Artagnan.
— I väg! sade Porthos.
De höggo sporrarna i sidorna på de ädla springarna, vilka likt en ursinnig storm foro av utför Saint-Honorégatan.
— Nåväl, herr baron, jag lovade dig kroppsrörelse… du ser, att jag hållit mitt löfte.
— Ja, min kapten, svarade Porthos.
Vid hörnet av kyrkogården Saint-Jean red d'Artagnan omkull en karl, men detta var en alltför obetydlig händelse för att kunna uppehålla dem, som hade så bråttom. Den galopperande truppen fortsatte därför sin väg som om hästarna haft vingar.
Ack, det finns inga obetydliga händelser här i världen. Vi skola snart få erfara, att detta lilla missöde var nära att störta hela monarkien.