Nils Holgerssons underbara resa genom Sverige/22

←  Vadmalsvåden

Nils Holgerssons underbara resa genom Sverige av Selma Lagerlöf Karrs och Gråfälls saga

Den sköna lustgården  →

På Wikipedia finns en artikel om Kolmården. och en om Barrskogsnunnan.

XXII.
KARRS OCH GRÅFÄLLS SAGA.

KOLMÅRDEN.

Norr om Bråviken, där gränsen går fram mellan Östergötland och Sörmland, reser sig ett berg, som är flera mil långt och mer än en mil brett. Om det hade en höjd, som svarade mot längden och bredden, skulle det vara ett av de präktigaste berg, som funnes till, men det har det inte.

Det händer ibland, att man råkar på ett bygge, som har blivit så stort tilltaget från början, att ägaren aldrig har lyckats att få det färdigt. När man kommer fram till det, ser man tjocka grundmurar, starka valvbågar och djupa källare, men det finns varken väggar eller tak: alltsammans höjer sig bara ett par fot från marken. Det är inte utan, att den, som får se det där gränsberget, kan komma att tänka på en sådan övergiven byggnad, för det ser nästan ut, som om det inte skulle vara ett färdigbyggt berg, utan bara grunden till ett berg. Det reser sig från slätten med tvärbranta väggar, och överallt stå stolta klippmassor upptornade, som tyckas vara ämnade att bära höga, ofantliga bergsalar. Allt är mäktigt och vilt och stort tilltaget, men det är ingen riktig höjd eller resning på det hela. Byggmästaren har tröttnat och gått ifrån arbetet, innan han har hunnit att resa upp sådana där långa branter och vassa toppar och åsar, som bruka stå som väggar och tak på de färdigbyggda bergen.

Men liksom till ersättning för klintar och klättar har den stora bergstrakten i alla tider varit klädd med höga och väldiga träd. Ekar och lindar ha stått i utkanterna och i dalgångarna, björkar och alar kring sjöstränderna, tallar uppe på de branta avsatserna och granar överallt, där de ha funnit en nypa jord att växa i. Alla dessa träd tillsammans bildade den stora skogen Kolmården, som förr i världen var så fruktad, att envar, som måste fram över den, bad till Gud och beredde sig på sin sista stund.

Det är nu så längesedan Kolmården växte upp, att det är omöjligt att säga hur det kom sig, att den blev sådan den blev. Den hade väl en svår tid i början på den kala berggrunden, och den blev härdad genom att nödgas skaffa sig fotfäste bland hårda hällar och föda ur magra grusbackar. Det gick med den som med mången, som får slita ont i ungdomen, men blir stark och kraftig, när han blir färdig. När skogen var fullvuxen, hade den träd, som voro tre famnar i omkrets, trädens grenar voro sammanflätade till ett ogenomträngligt nät, och marken var genomvävd av hårda, hala rötter. Den var ett ypperligt tillhåll för vilda djur och rövare, som visste hur man skulle krypa och klänga och smyga för att komma fram genom den. Men för andra hade den inte mycket lockande. Den var mörk och kulen, villsam och ovägad, risig och stickande, och de gamla träden sågo ut som troll, där de stodo med skägg på grenarna och mossa på stammarna.

När människor först flyttade till Sörmland och Östergötland, växte det skogar nästan överallt, men de, som stodo i fruktbara dalar och på slätter, blevo snart bortröjda. Kolmården åter, som växte på fattig berggrund, brydde sig ingen om att fälla. Men ju längre den fick stå orörd, dess mäktigare blev den. Den var som ett fäste, vars murar för var dag växte sig tjockare, och den, som ville tränga fram genom skogsmuren, måste ta yxan till hjälp.

Andra skogar få vara rädda för människorna, men för Kolmården fingo människorna lov att vara rädda. Den var så mörk och tätvuxen, att jägare och risplockare gång på gång gingo vilse därinne och höllo på att förgås, innan de kunde arbeta sig ut ur snåren. Och för de resande, som måste färdas mellan Östergötland och Sörmland, var den rent livsfarlig. De fingo leta sig fram på smala djurstigar, för gränsfolket hade inte en gång makt till att hålla banad väg över skogen. Inte fanns det bro över å eller färja över sjö eller spång över myr. Och inte på hela skogen fanns det en koja, där det bodde fredligt folk, men vilddjurskulor och rövarhålor var det gott om. Det var inte mången, som kom över skogen utan skada, men desto flera voro de, som halkade utför bråddjup eller redo ner i moras, som blevo plundrade av rövare eller jagade av vilddjur. Men också de, som bodde nedanför skogen och aldrig vågade sig in i den, hade obehag av den, därför att björnar och vargar jämt och ständigt kommo ner från Kolmården och revo deras boskap. Och det var ingen möjlighet att utrota vilddjuren, när de hade ett så bra gömställe i den täta skogen.

Det var säkert, att både östgötar och sörmlänningar gärna skulle ha velat bli av med Kolmården, men det gick långsamt med detta, så länge som det fanns odlingsbar mark på annat håll. Så småningom blev den ändå en smula kuvad. På bergsluttningarna runt omkring själva storskogen växte det upp gårdar och socknar. Skogen blev någorlunda vägad, och vid Krokek mitt i värsta obygden reste munkar ett kloster, där de resande funno en trygg tillflyktsort.

Skogen fortfor dock att vara mäktig och farlig, ända tills en vacker dag en vandrare, som hade trängt långt in i skogsdjupet, råkade upptäcka, att det fanns malm i berggrunden, som den växte på. Så snart som detta blev kunnigt, skyndade gruvarbetare och bergsmän upp i skogen för att söka reda på dess rikedomar.

Och nu kom det, som bröt skogens makt. Människorna togo upp gruvor, de reste hyttor och bruk på den gamla skogsmarken. Men detta hade inte behövt göra skogen allvarsam skada, om det inte hade varit så, att det gick åt en otrolig mängd ved och kol för bergshanteringen. Kolare och vedhuggare drogo in i den gamla hemska urskogen och gjorde nästan slut på den. Runt omkring bruken blev den alldeles nerhuggen, och där lades marken ut till åkrar. Många nybyggare flyttade dit upp, och snart fanns det flera nya socknar med kyrka och prästgård, där det kort förut inte hade funnits annat än björniden.

Även där skogen inte blev alldeles bortröjd, blevo de gamla träden fällda och de täta snåren genomhuggna. Vägar drogos fram överallt, och vilddjur och rövare jagades bort. När människorna äntligen hade fått makt med skogen, foro de förfärligt illa fram med den: höggo och svedjade och kolade utan hejd. De hade inte glömt det gamla hatet till skogen, och nu tycktes de alldeles vilja förgöra den.

Det var en lycka för skogen, att det inte fanns så särdeles mycket malm i Kolmårdsgruvorna, utan gruvbrytningen och bruksdriften minskades. Då avstannade också kolningen, och skogen fick en smula andrum. Många, som hade bosatt sig i Kolmårdssocknarna, blevo utan arbete och hade svårt att bärga sig, men skogen började åter tillväxa och bredde ut sig, så att gårdar och bruk lågo inbäddade i den som öar i havet. Kolmårdsborna försökte sig med jordbruk, men utan stor framgång. Den gamla skogsmarken ville hellre bära jätteekar och storfuror än rovor och korn.

Människorna gingo där och kastade mörka blickar på skogen, som tycktes bli kraftigare och frodigare, allt eftersom de blevo fattigare, men till sist föll det dem in, att det kunde finnas något gott också i skogen. Kanske att det kunde ligga bärgning i skogen? Det kunde vara värt att försöka att ta vara på den i alla fall.

Så började de att hämta timmer och plank ur skogen och sålde till slättborna, som redan hade gjort ända på sin skog. De märkte snart, att om de bara fore förståndigt fram, kunde de få sitt levebröd av skogen likaväl som av

Carl Nilsson foto.

Kolmården norr om Bråviken.

åkern och av gruvan. Och då kommo de att betrakta den på annat sätt än förut. De lärde sig att vårda den och älska den. De glömde alldeles bort den gamla fiendskapen och ansågo skogen som sin bästa vän.

KARR.

Tolv år ungefär innan Nils Holgersson hade börjat resa omkring med vildgässen, hände det, att en bruksägare på Kolmården ville göra sig av med en av sina jakthundar. Han skickade efter sin skogvaktare, sade honom, att det var omöjligt att behålla hunden, därför att man inte kunde vänja honom av med att jaga efter alla de får och höns, som han fick syn på, och bad skogvaktaren ta hunden med till skogen och skjuta honom.

Skogvaktaren lade koppel på hunden för att leda honom till ett ställe i skogen, där alla uttjänta hundar från herrgården brukade skjutas och begravas. Han var ingen elak karl, men han var rätt belåten med att få skjuta hunden, därför att han visste, att det inte bara var får och höns, som han brukade jaga. Allt som oftast var han inne i skogen och knep sig en hare eller en orrkyckling.

Hunden var liten och svart med gul bringa och gula framben. Han hette Karr och var så klok, att han begrep allt, vad människor sade. När skogvaktaren förde bort honom genom skogen, visste han mycket väl vad som förestod honom. Men det skulle ingen ha kunnat se på honom. Han varken hängde med huvudet eller slokade med svansen, utan såg lika bekymmerslös ut som vanligt.

Det var därför, att de vandrade genom skogen, som hunden var så noga med att inte låta märka någon ängslan. Det utbredde sig nämligen en stor, vid skog på alla sidor om det gamla bruket, och den skogen var beryktad både bland djur och människor, därför att ägarna sedan många år tillbaka hade varit så måna om den, att de knappast hade nänts att fälla träd till vedbrand. Inte heller hade de haft hjärta att gallra och tukta den, utan skogen hade fått sköta sig, som den behagade. Men det var givet, att en skog, som fick stå så fredad, skulle bli ett kärt tillhåll för skogsdjuren, och de funnos där också i stora massor. Sinsemellan kallade de den för Fridskogen, och de räknade den som den bästa tillflyktsort, som de hade i hela landet.

När hunden fördes genom skogen, tänkte han på vilken buse han hade varit för alla smådjuren, som bodde där. »Nu, Karr, skulle de allt vara glada inne i snåren, om de visste vad som förestår dig,» tänkte han. I detsamma viftade han med svansen och upphävde ett glatt skall, för att ingen skulle tro, att han var ängslig och nedslagen.

»Vad skulle det ha varit för roligt att leva, om jag inte hade fått jaga allt ibland?» sade han. »Vem som vill, må ångra sig, men inte lär det bli jag.»

Men just som hunden sade detta, kom en besynnerlig förändring över honom. Han sträckte upp huvudet och halsen, som om han hade haft lust att tjuta. Han sprang inte mer jämsides med skogvaktaren, utan höll sig efter honom. Det var tydligt, att han hade kommit att tänka på något obehagligt.

Nu var detta just i början av sommaren. Älgkorna hade helt nyss fött sina ungar, och förra kvällen hade det lyckats hunden att skilja en älgkalv, som inte kunde vara mer än fem dagar gammal, från hans mor och driva honom ner på en myr. Där hade han jagat honom fram och tillbaka bland tuvorna, egentligen inte för att fånga in honom, utan bara för att roa sig åt hans förskräckelse. Älgkon visste, att myren var bottenlös så där nyss efter tjällossningen och inte ännu kunde bära ett så stort djur som hon, och hon stod i det längsta kvar på stranden. Men när Karr jagade kalven allt längre och längre bort, begav hon sig plötsligen ut på myren, drev undan hunden, tog kalven till sig och vände om mot land. Älgar äro skickligare än andra djur i att gå på sank och farlig mark, och det såg ut, som om hon skulle komma lyckligt i land. Men när hon var helt nära stranden, sjönk en tuva, som hon trampade på, rätt ner i dyn, och hon följde med i djupet. Hon försökte komma upp, men fann intet stadigt fotfäste, utan sjönk och sjönk. Karr stod och såg på utan att våga dra andan, men när han märkte, att älgkon inte kunde rädda sig, sprang han sin väg, så fort han kunde. Han hade kommit att tänka på allt det stryk, som han skulle få, om det bleve upptäckt, att han hade lockat en älgko i olycka, och han blev så förskräckt, att han inte tordes stanna förrän han var hemma.

Det där var det, som hunden hade råkat påminna sig, och det bekymrade honom på ett helt annat sätt än allt övrigt ont, som han hade bedrivit. Det berodde kanske därpå, att han inte hade önskat döda varken älgkon eller hennes kalv, utan hade bragt dem om livet alldeles utan att vilja det.

»Nå, men de lever kanske ännu,» tänkte hunden helt plötsligt. »De var ju inte döda, när jag sprang ifrån dem. De har kanske räddat sig.»

Han fick en oemotståndlig lust att få veta något härom, medan det ännu var tid för honom att få veta något. Han såg, att skogvaktaren inte höll särdeles fast i kopplet, gjorde ett raskt språng åt sidan och kom verkligen lös. Därpå ilade han bort genom skogen åt myren till med sådan fart, att skogvaktaren inte hann att få upp bössan till ögat, förrän han redan var försvunnen.

Skogvaktaren hade inte annat att göra än att skynda efter, och när han kom fram till myren, såg han hunden stå ute på en tuva några meter från land och tjuta av all makt. Karlen tyckte, att han borde ta reda på vad detta kunde ha att betyda, ställde bössan ifrån sig och kröp på händer och fötter ut på myren. Han hade inte kommit långt, förrän han fick se en älgko ligga död i dyn. Tätt bredvid henne låg en liten kalv. Han var ännu vid liv, men var så utmattad, att han inte kunde röra sig. Karr stod bredvid kalven. Än lutade han sig ner och slickade honom, än uppgav han häftiga tjut för att kalla på hjälp.

Nu lyfte skogvaktaren upp kalven och började släpa honom mot land. När hunden förstod, att kalven skulle bli räddad, blev han utom sig av glädje. Han hoppade runt omkring skogvaktaren, slickade hans händer och gnällde av belåtenhet.

Skogvaktaren bar hem kalven och stängde in honom i en kätte i lagården. Sedan måste han skaffa hjälp till att dra upp den döda älgkon ur myren, och först när allt detta var gjort, kom han ihåg, att han skulle skjuta Karr. Han lockade till sig hunden, som hade följt honom hela tiden, och vandrade på nytt inåt skogen med honom.

Till en början gick skogvaktaren rakt fram emot hundgraven, men under vandringen tycktes han komma på andra tankar, för bäst som det var, vände han och gick upp mot herrgården.

Karr hade följt honom helt lugnt, men när han märkte, att skogvaktaren gick fram till hans gamla hem, blev han orolig. Skogvaktaren hade säkert funderat ut, att det var han, som hade bragt älgkon om livet, och nu skulle han upp till herrgården och bli straffad, innan han fick dö.

Men att få stryk, det var värre än allt annat, och inför detta var Karr inte i stånd att hålla humöret uppe. Han gick och hängde med huvudet, och när han kom till herrgården, såg han inte upp och låtsade inte om, att han kände någon människa.

Brukspatronen stod på förstutrappan, när skogvaktaren kom gående. »Vad i all världen är det för en hund, som skogvaktaren kommer med?» sade han. »Det är väl aldrig Karr heller? Han måtte väl vara död för längesedan.» Skogvaktaren började då berätta om älgarna, och Karr gjorde sig så liten han kunde och kröp ihop bakom skogvaktarens ben liksom för att gömma sig.

Men skogvaktaren talade inte om saken så, som hunden hade väntat. Han hade bara beröm för Karr. Han sade, att det var tydligt, att hunden hade vetat, att älgarna voro i nöd, och hade velat rädda dem. »Brukspatron får göra, hur han vill, men den här hunden kan jag inte skjuta,» sade skogvaktaren till sist.

Hunden reste på sig och spetsade öronen. Han kunde knappt tro, att han hörde rätt. Fast han inte gärna ville visa hur ängslig han hade varit, kunde han inte låta bli att gnälla en smula. Kunde det vara möjligt, att han skulle få behålla livet bara därför, att han hade varit orolig för älgarna?

Brukspatronen tyckte också, att Karr hade uppfört sig väl, men som han i alla fall inte ville ha honom tillbaka, visste han inte genast vad han skulle besluta. »Om skogvaktaren vill ta hand om honom och ansvara för att han uppför sig bättre än hittills, så kan han få leva,» sade han om en stund. Ja, det var skogvaktaren villig till, och på detta sättet kom Karr att flytta till skogvaktarbostället.

GRÅFÄLLS FLYKT.

Från den dagen, då Karr kom till skogvaktaren, slutade han alldeles upp med att driva olovlig jakt i skogen. Detta kom sig inte bara därav, att han hade blivit skrämd, utan han ville nog inte, att skogvaktaren skulle bli ond på honom. För sedan skogvaktaren hade räddat hans liv, älskade han honom över allt annat. Han tänkte bara på att följa honom och vaka över honom. Gick han hemifrån, sprang Karr före och undersökte vägen, och satt han hemma, låg Karr utanför dörren och höll uppsikt över alla, som kommo och gingo.

När det var lugnt på skogvaktarbostället, när inga steg hördes på vägen och husbonden gick och sysslade med sina trädplantor, som han drog upp på ett grönsaksland, brukade Karr använda tiden till att leka med älgkalven.

Till en början hade Karr inte alls haft någon lust att ta sig av honom. Men som han följde husbonden överallt, gick han också med honom till lagården, när han gav älgkalven mjölk, och han brukade sitta utanför kätten och betrakta honom. Skogvaktaren kallade kalven Gråfäll, därför att han inte tyckte, att han förtjänade ett grannare namn, och Karr var enig med honom om den saken. Var gång han såg honom, tänkte han, att han aldrig hade sett något, som var så fult och så illa hopkommet. Han hade långa, gängliga ben, som sutto under kroppen som lösa styltor. Huvudet var stort och gammalt och rynkigt, och alltid hängde det åt ena sidan. Skinnet satt i skrynklor och veck, som om han hade fått på sig en päls, som inte var gjord åt honom. Han såg alltid sorgsen och missmodig ut, men, besynnerligt nog, reste han sig med stor hast, var gång han såg Karr utanför kätten, som om han skulle ha blivit glad att se honom.

Älgkalven blev sämre dag för dag, växte inte, och till sist orkade han inte en gång resa sig, när han fick se Karr. Hunden sprang då upp i kätten till honom, och därvid glimtade det till i den stackarens ögon, som om han hade fått en stark önskan uppfylld. Sedan dess brukade Karr hälsa på älgkalven var dag och tillbragte hela timmar hos honom för att slicka hans päls, leka och rasa med honom och undervisa honom om något av varje, som ett skogsdjur behöver ha reda på.

Det var märkvärdigt, att allt sedan Karr hade tagit sig för att hoppa in till älgkalven, började denne att trivas och växa. Och sedan han väl hade kommit i gång, växte han på ett par veckor så, att han inte rymdes i den lilla kätten, utan måste flyttas ut i en hage. När han hade gått i hagen ett par månader, hade han så långa ben, att han kunde kliva över stängslet, när han ville. Då fick skogvaktaren tillåtelse av brukspatronen att sätta upp en hög och stor inhägnad åt honom. Här levde älgen i flera år och växte till ett starkt och ståtligt djur. Karr höll honom sällskap, så ofta han kunde, men nu var det inte av medlidande, utan därför att det hade uppstått stor vänskap mellan dem båda. Älgen var alltjämt sorgsen och syntes vara loj och oföretagsam, men Karr förstod konsten att få honom lekfull och glad.

Gråfäll hade levat fem somrar på skogvaktarbostället, då brukspatronen fick ett brev från en zoologisk trädgård i utlandet med förfrågan om den finge köpa älgen. Brukspatronen tyckte om förslaget, skogvaktaren blev bedrövad, men hade inte makt att säga nej, och så blev det beslutat, att älgen skulle säljas. Karr fick snart reda på vad som var i görningen och skyndade till älgen för att tala om, att det var meningen att sända bort honom. Hunden var i största ängslan över att mista honom, men älgen tog saken lugnt och tycktes varken bli glad eller ledsen. »Tänker du låta föra bort dig utan motstånd?» frågade Karr. — »Vad skulle det tjäna till att göra motstånd?» sade Gråfäll. »Jag ville helst stanna, där jag är, men om jag är såld, måste jag väl härifrån.» Karr stod och såg på Gråfäll, riktigt mätte honom med blickarna. Det märktes nog, att älgen inte var fullt utvuxen ännu. Han hade inte så breda horn och så hög puckel och så strid man som de färdiga älgtjurarna, men nog hade han styrka tillräckligt för att kämpa för sin frihet. »Det syns, att han har hållits fången hela sitt liv,» tänkte Karr, men sade ingenting.

Karr vände inte tillbaka till älggården förrän efter midnatt, då han visste att Gråfäll var fullsövd och höll på med sitt första mål. »Du gör nog rätt, Gråfäll, som låter föra bort dig,» sade Karr och tycktes nu vara lugn och nöjd. »Du kommer att hållas fången i en stor trädgård och får föra ett sorgfritt liv. Jag tycker bara, att det är synd, att du måste ge dig av härifrån utan att ha sett skogen. Du vet, att dina stamfränder har till valspråk, att älgarna är ett med skogen, men du har inte en gång varit inne i en skog.»

Gråfäll såg upp från klövern, som han stod och tuggade på. »Jag ville nog se skogen, men hur skall jag komma över inhägnaden?» sade han med sin vanliga lojhet. — »Nej, det är väl omöjligt för den, som har så korta ben,» sade Karr. Älgen tittade under lugg ner på Karr, som hoppade över inhägnaden flera gånger om dagen, så liten han än var, gick fram till stängslet, gjorde ett språng och var ute i det fria, nästan utan att han visste hur det hade gått till.

Karr och Gråfäll begåvo sig nu inåt skogen. Det var en skön och månljus natt i slutet av sommaren, men inne under träden var det dunkelt, och älgen gick helt sakta. »Det är kanske bäst, att vi vänder om,» sade Karr. »Du, som aldrig förr har gått ute i vilda skogen, kunde lätt bryta benen av dig.» Då började Gråfäll gå fram hastigare och med mera mod.

Karr förde älgen till en trakt av skogen, där det växte väldiga granar, som stodo så tätt, att ingen vind kunde tränga fram mellan dem. »Härinne brukar stamfränderna dina söka skydd för köld och storm,» sade Karr. »Här brukar de stå under öppen himmel hela vintern igenom. Du får det nog mycket bättre, dit du kommer. Du får tak över huvudet och får stå i stall som en oxe.» Gråfäll svarade ingenting, utan stod bara och söp in den starka barrdoften. »Har du något mer att visa mig, eller har jag nu sett hela skogen?» frågade han.

Då gick Karr med honom till en stor mosse och visade honom tuvor och gungflyn. »Över den här mossen brukar älgarna fly, när de är i fara,» sade Karr. »Jag vet inte hur de bär sig åt, men så stora och tunga, som de är, kan de gå här utan att sjunka. Du skulle nog inte kunna hålla dig oppe på så farlig mark, men du behöver det inte heller, för du blir aldrig eftersatt av jägare.» Gråfäll svarade ingenting, men med ett långt språng var han ute på mossen. Han blev glad, när han kände hur tuvorna gungade under honom, jagade åstad tvärsöver mossen och kom tillbaka till Karr utan att ha varit nere i någon dyhåla. »Har vi nu sett hela skogen?» frågade han. — »Nej, inte ännu,» sade Karr.

Han förde nu älgen till skogens utkanter, där det växte ståtliga lövträd: ek och asp och lind. »Här brukar stamfränderna dina äta löv och bark,» sade Karr. »De anser sådant för den bästa föda, men du tör väl få bättre mat i utlandet.» Gråfäll blev häpen över de väldiga lövträden, som välvde sina gröna kupor över honom. Han smakade både på eklöv och aspbark. »Det här smakar beskt och gott,» sade han. »Det är bättre än klöver.» — »Det var ju bra, att du fick äta det då en gång,» sade hunden.

Därpå tog han älgen med sig till en liten skogssjö. Den låg alldeles stilla och blank och speglade stränderna, som voro svepta i tunna, ljusa dimmor. När Gråfäll såg den, blev han stående orörlig. »Vad är detta, Karr?» frågade han. Det var första gången, som han såg en sjö. — »Det är ett stort vatten, det är en sjö,» sade Karr. »Ditt folk brukar simma över den från strand till strand. Det är ju inte att begära, att du ska kunna det, men du borde åtminstone gå ner och få ett bad.» Karr gick själv i vattnet och började simma. Gråfäll stod kvar på land en god stund. Till sist kom han efter. Han blev andlös av välbehag, när vattnet smög sig mjukt och kyligt omkring hans kropp. Han ville ha det över ryggen också, gick längre ut, kände, att vattnet bar honom, och började simma. Han sam runt omkring Karr och var som hemma i vattnet. När de stodo på stranden igen, frågade hunden om de nu skulle gå hem. »Det är långt till morgonen. Vi kan gå omkring i skogen än en stund,» sade Gråfäll.

De gingo omigen in i barrskogen. Snart kommo de till en liten öppen plats, som låg ljus i månskenet, med gräs och blommor glittrande av dagg. Mittpå skogsängen gingo några stora djur och betade. Det var en älgtjur, några älgkor och flera kvigor och kalvar. När Gråfäll fick se dem, stannade han tvärt. Han såg knappt åt korna och ungdjuren. Han bara stirrade på den gamla älgtjuren, som hade breda skovelhorn med många taggar, hög puckel över bogarna och en långhårig skinnflik hängande under halsen. »Vad är det där för en?» frågade Gråfäll, och rösten darrade av häpnad. — »Han kallas Hornkrone,» sade Karr, »och han är din stamfrände. Du får väl också en dag sådana där breda horn och en likadan man, och om du stannade i skogen, finge du väl också en hjord att föra.» — »Om han därborta är min stamfrände, så vill jag gå närmare och se på honom,» sade Gråfäll. »Jag har aldrig tänkt mig, att ett djur kunde vara så ståtligt.»

Gråfäll gick fram till älgarna, men kom nästan strax tillbaka till Karr, som hade stannat kvar i skogsbrynet. »Du blev visst inte väl mottagen?» sade Karr. — »Jag sade honom, att detta var första gången, som jag hade råkat fränder, och jag bad att få gå hos dem på ängen, men han visade bort mig och hotade mig med hornen.» — »Det var rätt, att du vek undan,» sade Karr. »En ungtjur, som bara har taggkrona, får akta sig att slåss med gamla älgar. En annan skulle ha fått dåligt namn om sig i hela skogen genom att vika utan motstånd, men sådant behöver inte bekymra dig, som ska flytta till utlandet.»

Karr hann knappt tala ut, förrän Gråfäll vände om och gick framåt ängen. Den gamla älgen kom emot honom, och de råkade genast i strid. De satte hornen mot varandra och bände på, och det gick så, att Gråfäll blev driven baklänges över hela ängen. Han tycktes inte förstå att göra bruk av sin styrka. Men när han kom till skogskanten, satte han fötterna hårdare i marken, bände kraftigt med hornen och började driva Hornkrone tillbaka. Gråfäll kämpade tyst, men Hornkrone frustade och flåsade. Den gamla älgen blev nu i sin ordning trängd tillbaka över ängen. Plötsligen hördes ett starkt brakande. Det var en tagg i den gamla älgens horn, som hade brustit. Han ryckte sig då häftigt lös från Gråfäll och sprang till skogs.

Karr stod kvar i skogsbrynet, när Gråfäll kom fram till honom. »Nu har du sett vad som finns i skogen,» sade Karr, »Vill du nu gå med hem?» — »Ja, det är nog på tiden,» sade älgen.

Båda voro tysta under hemvägen. Karr suckade flera gånger, som om han hade missräknat sig på något, men Gråfäll skred fram med högt uppburet huvud och tycktes vara glad åt äventyret. Han vandrade framåt utan minsta tvekan, ända tills han kom till inhägnaden, men där stannade han. Han såg in över det trånga utrymmet, där han hade levat allt hittills, såg den tilltrampade marken, det vissna fodret, den lilla hon, där han hade druckit vatten, och det mörka skjulet, där han hade sovit. »Älgarna är ett med skogen,» ropade han, kastade huvudet bakåt, så att nacken låg mot ryggen, och stormade i vildaste flykt inåt skogen.

HJÄLPLÖS.

Djupt inne i den stora Fridskogen visade sig vart år i augusti i ett gransnår några gråvita nattfjärilar av det slag, som kallas nunnor. De voro små och få, och det var nästan ingen, som lade märke till dem. När de hade fladdrat omkring i skogsdjupet ett par nätter, lade de några tusental ägg på trädstammarna, och kort därefter sjönko de livlösa till marken.

När våren kom, kröpo små prickiga larver fram ur äggen och började äta granbarr. De hade god aptit, men de kommo aldrig att göra träden någon allvarsam skada, därför att de blevo hårt eftersatta av fåglar. Det var sällan mer än några hundra larver, som undgingo förföljarna.

De stackars larver, som hunno att bli fullvuxna, kröpo upp på grenarna, spunno in sig i vita trådar och sutto ett par veckor som orörliga puppor. Under denna tid blev vanligen mer än hälften av dem bortsnappad. Om ett hundratal nunnor kommo fram vingade och färdiga i augusti, kunde det räknas som ett gott år för dem.

En sådan där osäker och obemärkt tillvaro förde nunnorna många år i Fridskogen. Det fanns inte något insektfolk i hela trakten, som var så fåtaligt. Och så där maktlösa och ofarliga skulle de ha fortsatt att vara, om de inte helt oförmodat hade fått en hjälpare.

Men att nunnorna fingo en hjälpare, det hängde samman därmed, att älgen hade flytt från skogvaktarbostället. Gråfäll hade nämligen hela dagen efter flykten gått omkring i skogen för att göra sig hemmastadd. Frampå eftermiddagen kom han att tränga igenom några täta snår och fann bakom dem en öppen plats, där marken bestod av gyttja och lös dy. I mitten låg en pöl med svart vatten, och runt omkring alltsammans stodo höga granar, som voro nästan barrlösa av ålder och vantrevnad. Gråfäll tyckte illa om platsen och skulle ha lämnat den genast, om han inte hade fått syn på några klargröna kallablad, som växte bredvid pölen.

När han nu sänkte huvudet över kallastånden, råkade han väcka en stor, svart orm, som låg och sov under dem. Älgen hade hört Karr tala om de giftiga huggormar, som funnos i skogen, och när ormen lyfte huvudet, sträckte ut sin kluvna tunga och väste mot honom, trodde han, att han hade råkat på ett förfärligt farligt djur. Han blev helt förskräckt, lyfte foten, slog till med klöven och krossade ormhuvudet. Därpå skyndade han bort i vild flykt.

Så snart Gråfäll var borta, dök en annan orm, som var lika lång och svart som den första, upp ur pölen. Han kröp fram till den dödade och for med tungan över det krossade huvudet.

»Är det verkligen möjligt, att du är död, gamla Harmlösa?» väste ormen. »Och vi två, som har levat så många år tillsammans! Vi, som har haft det så gott med varandra, och som har mått så väl här i kärret, att vi har blivit äldre än alla andra snokar i skogen! Det var den värsta sorg, som kunde drabba mig.»

Snoken var så bedrövad, att hans långa kropp ringlade sig, som om den hade blivit sårad. Till och med grodorna, som levde i ständig ängslan för honom, tyckte, att det var synd om honom.

»Vad den måtte vara elak, som slår ihjäl en stackars snok, som inte kan försvara sig!» väste ormen. »Han förtjänar sannerligen ett riktigt hårt straff.» Han låg en stund och vred sig i sorg, men på en gång lyfte han huvudet. »Så sant jag heter Hjälplös och är den äldsta snok i skogen, så ska jag ta hämnd för detta. Jag ska inte vila, förrän den där älgen ligger död på marken liksom min gamla snokhona.»

När ormen hade givit detta löfte, kröp han ihop i rundel och lade sig att fundera. Men det kan knappast tänkas något svårare för en fattig snok än att utkräva hämnd på en stor, kraftig älg, och den gamla Hjälplös funderade i både dagar och nätter utan att finna någon utväg.

Men en natt, då snoken låg där med sina hämndtankar och inte kunde sova, hörde han ett lätt prassel ovanför sitt huvud. Han såg upp och varsnade några ljusa nunnefjärilar, som lekte mellan träden. Han följde dem mycket länge med ögonen, därpå började han väsa högt för sig själv, men slutligen somnade han in och tycktes då vara nöjd med det, som han hade tänkt ut.

Nästa förmiddag drog snoken bort till Kryle, huggormen, som bodde i en stenig och höglänt trakt av Fridskogen. För honom berättade han nu om den gamla snokhonans död och bad, att han, som kunde ge så farliga bett, skulle åta sig att hämnas. Men Kryle var inte mycket benägen att ge sig i strid med älgarna. »Om jag anfölle en älg,» sade han, »skulle han genast slå ihjäl mig. Gamla Harmlösa är död, och vi kan inte skaffa henne till liv igen. Varför skulle jag störta mig i olycka för hennes skull?»

När snoken fick detta svar, höjde han huvudet en hel fot från marken och väste alldeles förskräckligt. »Visch, vasch! Visch, vasch!» sade han. »Det är skada, att du, som har fått sådana vapen, ska vara så feg, att du inte törs bruka dem.» När huggormen hörde detta, blev också han vred. »Kryp din väg, gamla Hjälplös!» väste han. »Giftet rinner mig ner i tänderna, men jag vill helst spara en, som ska hetas vara min stamfrände.»

Men snoken rörde sig inte ur fläcken, och en lång stund lågo ormarna där och väste otidigheter mot varandra. När Kryle var så ond, att han inte orkade väsa, utan bara rörde tungan fram och tillbaka, slog snoken hastigt om och började tala ur en helt annan ton.

»Jag hade egentligen ett ärende till,» sade han och sänkte rösten till en mild viskning, »men nu har jag väl retat dig så, att du inte mer vill hjälpa mig?» — »Om du bara inte ber mig om något vanvettigt, vill jag nog stå dig till tjänst.» — »I granarna nära mitt kärr,» sade snoken, »bor ett fjärilfolk, som flyger om nätterna på sensommaren.» — »Jag vet nog vilka du menar,» sade Kryle, »vad är det med dem?» — »Det är det minsta insektfolket i skogen,» sade Hjälplös, »och det oskadligaste av alla, därför att larverna nöjer sig med att bara äta granbarr.» — »Ja, jag vet,» sade Kryle. — »Jag är rädd för att det där fjärilfolket snart blir alldeles utrotat,» sade snoken. »Det är så många, som plockar bort larverna om våren.» Nu trodde Kryle sig förstå, att snoken önskade behålla larverna för egen räkning, och han svarade vänligt: »Vill du, att jag ska säga till ugglorna, att de lämnar de där granmaskarna i fred?» — »Ja, det vore bra, ifall du, som har något att säga till om i skogen, kunde utverka detta,» sade Hjälplös. — »Kanske jag också ska fälla ett gott ord för barrplockarna hos trastarna?» sade huggormen. »Jag vill gärna stå till tjänst, när du inte begär något orimligt.» — »Nu har du gett mig ett gott löfte, Kryle,» sade Hjälplös, »och jag är glad, att jag begav mig hit till dig.»

NUNNORNA.

Flera år efter detta låg Karr en morgon och sov ute på förstubron. Det var på försommaren, i de korta nätternas tid, och det var full dager, fast solen inte var uppe än. Då vaknade Karr vid att någon ropade hans namn. »Är det du, Gråfäll?» frågade Karr, för han var van, att älgen kom och hälsade på honom nästan var natt. Han fick intet svar, men han hörde på nytt, att någon kallade honom. Han tyckte, att han kände igen Gråfälls röst, och skyndade åstad efter ljudet.

Karr hörde, att älgen sprang framför honom, men kunde inte hinna honom. Han rusade in i den tätaste granskogen tvärsigenom snåren utan att följa väg eller stig. Karr hade all möda att inte förlora spåret. »Karr, Karr!» ropade det då, och rösten var Gråfälls, fast den hade en klang, som hunden aldrig förr hade hört. »Jag kommer, jag kommer. Var håller du till?» svarade hunden. — »Karr, Karr, ser du inte hur det faller och faller?» frågade Gråfäll. Karr såg då, att det oupphörligen föll barr från granarna liksom ett glest regn. »Jo, jag ser hur det faller,» ropade han, men gav sig med detsamma av inåt skogen för att söka älgen.

Gråfäll skyndade före, rätt genom snåren, och Karr var på nytt nära att tappa spåret. »Karr, Karr!» skrek Gråfäll med ett riktigt vrålande. »Känner du inte hur det luktar i skogen?» Karr stannade och vädrade. Han hade inte tänkt på det förut, men nu märkte han, att granarna spredo en mycket starkare doft omkring sig, än de brukade. »Jo, jag känner hur det luktar,» sade han, men gav sig inte tid att ta reda på vad det kom sig av, utan skyndade vidare efter Gråfäll.

Älgen sprang än en gång undan med sådan fart, att hunden inte kunde hinna honom. »Karr, Karr,» ropade han om en stund, »hör du inte hur det knäpper i granarna?» Nu var rösten så bedrövlig, att den kunde smälta en sten. Karr stannade för att lyssna och hörde ett svagt, men tydligt knäppande uppe ifrån träden. Det lät som tickandet i ett ur. »Jo, jag hör hur det knäpper,» ropade Karr och sprang nu inte vidare. Han förstod, att älgen inte ville, att han skulle följa efter honom, utan att han skulle ge akt på något, som försiggick i skogen.

Karr stod under en gran, som hade yviga, släpande grenar och grova, mörkgröna barr. Han såg noga på trädet och tyckte då, att det var, som om dess barr rörde sig. När han gick än närmare, upptäckte han en mängd gråvita larver, som trevade sig fram utmed trädgrenarna och åto av barren. Det fanns fullt av dem på var gren, de gnagde och åto. Det knäppte och knäppte i träden av alla deras små arbetande käkar. Avätna barr föllo oupphörligen till marken, och från de stackars granarna strömmade ut en så stark doft, att hunden plågades av den.

»Den där granen får nog inte behålla många barr,» tänkte han och vände blickarna mot närmaste träd. Detta var också en stor, ståtlig gran, men den såg likadan ut. »Vad kan detta vara?» tänkte Karr. »Det är synd om de vackra träden. De har snart inte mycken fägring kvar.» Han gick från träd till träd och försökte att ta reda på hur det stod till med dem. »Där är en tall. Den har de kanske inte vågat sig på,» tänkte han. Men de hade angripit också tallen. »Och där en björk. Jo, där också, där också! Det här kommer inte skogvaktaren att tycka om,» tänkte Karr.

Han sprang längre inåt snåren för att få veta hur vitt förhärjelsen var spridd. Vart han kom, hördes samma tickande, kändes samma lukt, och föll samma barr-regn. Han behövde inte stanna för att se. Han förstod av dessa tecken hur det hängde ihop. De små larverna funnos överallt. Hela skogen höll på att bli kaläten av dem.

Plötsligen kom han till en trakt, där ingen doft kändes, och där det var tyst och stilla. »Här är det slut med deras herravälde,» tänkte hunden, stannade och såg sig omkring. Men här var det ändå värre, här hade larverna redan ändat sitt arbete, och träden stodo barrlösa. De voro som döda, och det enda, som klädde dem, var en hop trassliga trådar, som larverna hade spunnit för att begagna till bryggor och vägar.

Härinne bland de döende träden stod Gråfäll och väntade på Karr. Men han var inte ensam, utan bredvid honom stodo fyra gamla älgar, som voro de mest ansedda i skogen. Karr kände dem. Det var Krokrygg, som var en liten älg, men hade större puckel än någon annan, Hornkrone, som var den ståtligaste av älgfolket, Strävmane med den täta pälsen, och en gammal och högbent en, som hette Storstarke och hade varit förfärligt hetsig och stridslysten, ända tills han vid sista höstjakten hade fått en kula i låret.

»Vad i all världen går det åt skogen?» frågade Karr, när han kom fram till älgarna, som stodo med hängande huvud och långt framskjuten överläpp och sågo fundersamma ut. — »Det kan ingen säga,» svarade Gråfäll. »Det här insektfolket har varit det maktlösaste i skogen och har aldrig förr gjort någon skada, men på de sista åren har det helt hastigt växt till i mängd, och nu ser det ut, som om det skulle komma att förstöra hela skogen.» — »Ja, detta ser illa ut,» sade Karr, »men jag märker, att de visaste i skogen har kommit samman för att rådpläga, och de har kanske funnit någon hjälp.»

När hunden sade detta, lyfte Krokrygg mycket högtidligt det tunga huvudet, klippte med de långa öronen och sade: »Vi har kallat dig hit, Karr, för att få veta om människorna har reda på den här förhärjelsen.» — »Nej,» sade Karr, »så här långt in i snåren går ju aldrig någon människa, när det inte är jakttid. De vet ingenting om olyckan.» — »Vi, som är gamla i skogen,» sade då Hornkrone, »tror inte, att vi djur kan ensamma reda oss mot det här insektfolket.» — »Vi tycker, att det ena är nästan lika stor olycka som det andra,» sade Strävmane. »Det blir nog slut på friden i skogen efter detta.» — »Men vi kan inte låta hela skogen fördärvas,» sade Storstarke. »Vi har inte något att välja på.»

Teckning av Axel Borg.

Karr och Gråfäll i Fridskogen.

Karr förstod, att älgarna hade svårt att komma fram med vad de ville säga, och han försökte hjälpa dem. »Det är kanske er mening, att jag ska låta människorna veta hur det står till här?» Då började alla de gamla nicka med huvudena. »Det är en svår olycka att behöva begära hjälp av människorna, men vi har ingen annan råd.»

En stund därefter var Karr på hemvägen. När han skyndade fram i djupt bekymmer över allt, vad han hade fått veta, kom en stor, svart snok emot honom. »Väl mött i skogen!» väste snoken. — »Väl mött igen!» gläfste Karr och skyndade förbi utan att stanna. Men ormen vände och försökte hinna honom. »Kanske den där också är orolig för skogen,» tänkte Karr och stannade. Snoken började genast tala om den stora förhärjelsen. »Det blir nog slut med frid och ro här på skogen, när människorna ska kallas hit,» sade han. — »Jag är rädd för detsamma,» sade Karr, »men de gamla i skogen vet väl vad de gör.» — »Jag tror nog, att jag skulle veta bättre råd,» sade snoken, »om jag bara finge den lön, som jag önskar mig.» — »Är det inte dig, som de kallar Hjälplös?» sade hunden försmädligt. — »Jag är gammal i skogen,» sade snoken. »Jag vet hur man ska skaffa bort sådant här otyg.» — »Kan du bara få bort det,» sade Karr, »tänker jag, att ingen vill neka dig vad du begär.»

När Karr svarade detta, slank ormen in under en trädrot och fortsatte inte samtalet, förrän han låg väl skyddad i ett trångt hål. »Hälsa då Gråfäll,» sade han, »att om han vill dra bort från Fridskogen och inte stanna, förrän han kommer så långt mot norr, att det inte växer en ek i skogen, och inte komma tillbaka hit, så länge snoken Hjälplös lever, så ska jag sända sjukdom och död över alla dessa, som kryper och gnager på granarna!» — »Vad är det du säger?» frågade Karr, och håret på hans rygg började resa sig. »Vad har Gråfäll gjort dig för ont?» — »Han har slagit ihjäl den, som jag tyckte mest om,» sade ormen, »och jag vill ha hämnd på honom.» Innan snoken hann sluta, gjorde Karr ett utfall mot honom, men ormen låg oåtkomlig under trädroten. »Ligg, där du ligger, så länge du vill!» sade Karr till sist. »Vi ska nog köra bort granmaskarna din hjälp förutan.»

Nästa dag gingo brukspatronen och skogvaktaren framåt en skogsväg. Karr sprang bredvid dem till en början, men om en stund försvann han, och kort därefter hördes ett starkt skall från skogen. »Det är Karr, som driver,» sade brukspatronen. Skogvaktaren ville inte tro det. »Karr har inte jagat olovligt på många år,» sade han. Han sprang inåt skogen för att se vad detta var för en hund, och brukspatronen gick efter honom.

De följde skallet in i den tätaste skogen, men där tystnade det. De stannade för att lyssna, och där, i stillheten, hörde de hur larvernas käkar arbetade, sågo hur barren regnade och kände den starka doften. Då märkte de också, att alla träd voro betäckta av nunnefjärilens larver, de små trädfienderna, som kunna ödelägga miltals med skog.

DET STORA NUNNEKRIGET.

Nästa vår kom Karr en morgon springande genom skogen. »Karr, Karr!» ropade någon efter honom. Karr vände sig om. Han hade inte hört fel. Det var en gammal räv, som stod utanför sin lya och ropade. »Du får lov att säga mig om människorna gör något för skogen,» sade räven. — »Jo, var viss på det!» sade Karr. »De arbetar, allt vad de hinner.» — »De har slagit ihjäl hela min släkt, och de kommer att slå ihjäl mig med,» sade räven. »Men det må vara dem förlåtet, bara de hjälper skogen.»

Karr sprang aldrig genom snåren det året, utan att någon frågade honom om människorna kunde hjälpa skogen. Det var inte så lätt för Karr att svara, för människorna visste inte själva om det skulle lyckas dem att besegra nunnorna.

När man tänker på hur fruktad och hatad den gamla Kolmården hade varit, var det allt märkvärdigt att se, att över hundra man varje dag gingo inne i skogen och arbetade för att rädda den från förödelse. De fällde skogen, där den var som mest skadad, rensade bort underskogen och togo undan de lägsta grenarna, för att larverna inte så lätt skulle kunna krypa från träd till träd. De höggo upp breda gator omkring den skadade skogen och lade ut limstrukna stänger, för att larverna skulle stängas inne där och inte kunna tränga över på nya områden. Sedan detta var gjort, började de lägga limringar runt om trädstammarna. Det var meningen, att man på det sättet skulle hindra larverna att komma ner ur träd, som de redan hade kalätit, och tvinga dem att stanna, där de voro, och svälta ihjäl.

Människorna höllo på med dessa arbeten långt inpå våren. De voro helt förhoppningsfulla och väntade nästan med otålighet på att larverna skulle komma ut ur äggen. De voro vissa om att de hade gärdat in dem så väl, att de allra flesta måste dö av hunger.

Så kommo larverna i början av sommaren och voro mångdubbelt flera, än de hade varit förra året. Men det gjorde ju ingenting, om de bara voro instängda och inte kunde skaffa sig tillräckligt att äta.

Men härmed gick det inte riktigt så, som man hade hoppats. Det var nog larver, som fastnade på limstängerna, och det var hela hopar, som blevo hindrade av limringarna och inte voro i stånd att komma ner från träden, men inte kunde någon säga, att larverna voro instängda. De voro utanför stängslet, och de voro innanför. De voro överallt. De kröpo på landsvägarna, på gärdsgårdarna, uppåt stugväggarna. De vandrade ut över Fridskogens område och in på andra trakter av Kolmården.

»De slutar inte, förrän all vår skog är förstörd,» sade människorna. De voro i den största ängslan och kunde inte gå in i skogen utan att få tårar i ögonen.

Karr vämjdes så vid allt detta, som kröp och gnagde, att han knappt kunde förmå sig att gå utom dörren. Men en dag tyckte han, att han borde gå och höra hur Gråfäll hade det. Han tog genaste vägen mot hans marker och skyndade framåt med nosen mot jorden. När han kom till trädroten, där han förra året hade råkat Hjälplös, låg denne åter därnere och kallade på honom. »Har du talat om för Gråfäll vad jag sade till dig, sist vi råkades?» frågade snoken. Karr bara gläfste och försökte komma åt honom. »Gör det i alla fall!» sade ormen. »Du ser ju, att människorna inte vet någon bot mot förhärjelsen.» — »Ja, inte du heller,» svarade Karr och sprang vidare.

Karr fann Gråfäll, men älgen var vid så dystert lynne, att han knappast hälsade. Han började genast tala om skogen. »Jag vet inte vad jag ville ge till, om det här eländet upphörde,» sade han.

»Då ska jag väl tala om för dig, att du lär kunna rädda skogen,» sade Karr och framförde nu snokens hälsning. — »Om det vore en annan än Hjälplös, som lovade detta, skulle jag genast gå i landsflykt,» sade älgen. »Men hur skulle en fattig snok kunna ha sådan makt?» — »Det är förstås bara skryt,» sade Karr. »Snokar vill alltid låtsa, som om de visste mer än andra djur.»

När Karr skulle gå hem, följde Gråfäll honom till vägs. Karr hörde då hur en trast, som satt i en grantopp, började ropa: »Där går Gråfäll, som har förstört skogen! Där går Gråfäll, som har förstört skogen!»

Karr trodde, att han inte hade hört rätt, men bara en liten stund därefter kom en hare kilande över stigen. När haren såg dem, stannade han, klippte med öronen och ropade: »Här kommer Gråfäll, som har förstört skogen!» Sedan kilade han bort, så raskt han kunde.

»Vad menar de med det där?» frågade Karr. — »Jag vet inte rätt,» sade Gråfäll. »Jag tror, att småfolken i skogen är missnöjda med mig, därför att det var jag, som rådde till att vi skulle söka hjälp av människorna. De har fått alla sina gömställen och boplatser förstörda, när underskogen blev borthuggen.»

De gingo tillsammans än en stund, och Karr hörde, att det ropade från alla håll: »Där går Gråfäll, som har förstört skogen!» Gråfäll låtsade, som om han inte hörde det, men Karr trodde sig nu förstå varför han var så nedslagen.

»Du Gråfäll,» frågade Karr hastigt, »vad menar snoken med att du skulle ha slagit ihjäl den, som han tyckte bäst om?» — »Hur kan jag veta det?» sade Gråfäll. »Du vet, att jag aldrig brukar slå ihjäl någon.»

Kort därefter mötte de de fyra gamla älgarna: Krokrygg, Hornkrone, Strävmane och Storstarke. De kommo sakta och betänksamt vandrande efter varandra. »Väl mött i skogen!» ropade Gråfäll emot dem. — »Väl mött igen!» svarade älgarna. »Vi ville just råka dig, Gråfäll, för att rådgöra med dig om skogen.»

»Det är så,» sade Krokrygg, »att vi har fått veta, att det har skett en ogärning här i skogen, och att det är därför, att den inte har blivit straffad, som hela skogen blir förstörd.» — »Vad är det för en ogärning?» — »Det är någon, som har slagit ihjäl ett oskadligt djur, som han inte kunde äta. Sådant räknas som en ogärning här i Fridskogen.» — »Vem är det, som har gjort ett sådant nidingsdåd?» sade Gråfäll. — »Det lär ska vara en älg, och vi skulle nu fråga dig om du vet vem det kan vara.» — »Nej,» sade Gråfäll, »jag har aldrig hört talas om en älg, som har slagit ihjäl ett oskadligt djur.»

Gråfäll skildes från de gamla och vandrade vidare med Karr. Han hade blivit allt tystare och gick med djupt nersänkt huvud. De kommo att gå förbi Kryle, huggormen, där han låg på sin häll. »Där går Gråfäll, som har förstört skogen,» väste Kryle, han som alla andra. Nu hade Gråfäll förlorat tålamodet. Han gick fram till ormen och lyfte framfoten. »Tänker du slå ihjäl mig, som du slog ihjäl den gamla snokhonan?» sade Kryle. — »Har jag slagit ihjäl en snokhona?» frågade Gråfäll. — »Första dagen du kom i skogen, slog du ihjäl snoken Hjälplös’ hustru,» sade Kryle.

Gråfäll gick hastigt från Kryle och fortsatte att vandra bredvid Karr. Plötsligen stannade han. »Karr, det är jag, som har gjort ogärningen. Jag har slagit ihjäl ett ofarligt djur. Det är för min skull, som skogen blir förstörd.» — »Vad är det du säger?» avbröt Karr. — »Säg du till snoken Hjälplös, att Gråfäll går i landsflykt i denna natt!» — »Det säger jag aldrig,» sade Karr. »Det är ett farligt land för älgar där i norr.» — »Tror du, att jag vill gå kvar här, sedan jag har vållat sådan olycka?» sade Gråfäll. — »Nu ska du inte förhasta dig. Vänta till i morgon att göra något!» — »Det är du, som har lärt mig, att älgarna är ett med skogen,» sade Gråfäll, och med detta skildes han från Karr.

Karr gick hem, men detta samtalet hade gjort honom orolig, och redan nästa dag kom han på nytt ut i skogen för att råka älgen. Då stod Gråfäll ingenstans att finna, och hunden sökte inte heller länge efter honom. Han förstod, att Gråfäll hade tagit ormen på orden och gått i landsflykt.

På hemvägen var Karr vid så dåligt lynne, att det inte kan beskrifvas. Han kunde inte förstå Gråfäll, som skulle låta den där snokstackaren narra bort honom. Han hade aldrig hört en sådan dårskap. Vad kunde den där Hjälplös ha för en makt?

När Karr kom gående i dessa tankar, fick han se skogvaktaren, som stod och pekade uppåt ett träd. »Vad är det du ser efter?» frågade en karl, som stod bredvid. — »Det har kommit sjukdom bland larverna,» sade skogvaktaren.

Karr blev otroligt förvånad, men han blev nästan än mer förargad över att snoken hade haft makt att hålla sitt ord. Nu skulle väl Gråfäll nödgas stanna borta i en oändlig tid, för den där snoken doge väl aldrig.

Mittunder det att Karr var som mest bedrövad, fick han en tanke, som något litet tröstade honom. »Snoken ska kanske inte behöva bli så gammal,» tänkte han. »Han ska väl inte alltid ligga skyddad under en trädrot. Bara han har skaffat bort larverna, vet jag vem som ska bita ihjäl honom.»

Det hade verkligen uppkommit en sjukdom bland larverna, men den första sommaren hann den inte att bli mycket spridd bland dem. Den hade knappt brutit ut, förrän det var tid för larverna att övergå till puppor. Ur dessa kommo milliontals fjärilar. De flögo omkring som yrsnö mellan träden om nätterna och lade ett oräkneligt antal ägg. Nästa år hade man att vänta än större förödelse.

Förödelsen kom, men inte bara över skogen, utan också över larverna själva. Sjukdomen spred sig hastigt från skogstrakt till skogstrakt. De sjuka larverna upphörde att äta, kröpo upp till trädens toppar och dogo där. Det blev stor glädje bland människorna, när de sågo dem dö, men än större bland skogsdjuren.

Karr, hunden, gick var dag i bister förnöjelse och tänkte på den stunden, då han skulle våga bita ihjäl Hjälplös.

Men larverna hade hunnit spridas milsvitt över grannskogarna, och inte heller denna sommar nådde sjukdomen till dem alla, utan många levde, tills de blevo puppor och fjärilar.

Med flygande fåglar fick Karr hälsningar från Gråfäll, att han var i livet och hade det gott. Men fåglarna anförtrodde Karr, att Gråfäll flera gånger hade varit hårt förföljd av krypskyttar, och att han endast med största svårighet hade kommit undan.

Karr levde i sorg och längtan och bekymmer. Och ännu måste han gå och vänta i två somrar. Då först var det slut med larverna.

Knappast hörde Karr skogvaktaren säga, att skogen var utom fara, förrän han gav sig ut på jakt efter Hjälplös. Men när han kom in i snåren, upptäckte han något förfärligt. Han kunde inte jaga mer, han kunde inte springa, han kunde inte spåra upp sin fiende, han kunde inte alls se. Under den långa väntan hade ålderdomen smugit sig över Karr. Han hade blivit gammal, utan att han hade märkt det. Han mäktade inte en gång bita ihjäl en snok. Han var inte i stånd att befria sin vän Gråfäll från hans fiende.

HÄMNDEN.

En eftermiddag slogo Akka från Kebnekajse och hennes flock ner vid stranden av en skogssjö. De voro ännu kvar på Kolmården, men de hade lämnat Östergötland och befunno sig nu i Jönåkers härad i Sörmland.

Våren var efterbliven, såsom den brukar vara i bergstrakter, och isen täckte hela sjön så när som på en rand öppet vatten utmed land. Gässen störtade sig genast i vattnet för att bada och leta efter föda, men Nils Holgersson hade på morgonen tappat sin ena träsko, och han begav sig in bland alar och björkar, som växte på stranden, för att söka efter något, som han kunde binda om foten.

Pojken fick gå tämligen långt, innan han fann något användbart, och han såg sig oroligt omkring, för han tyckte rakt inte om sig i skogen. »Tacka vet jag då slätten eller sjön,» tänkte han. »Där kan man se det, som man går till mötes. Om det vore en bokskog, ginge det väl ändå an, för där ligger marken nästan bar, men sådana här björkskogar och granskogar, som är så ovägade och vilda, begriper jag inte hur folk kan tåla sig med. Om det vore jag, som ägde det här, skulle jag hugga bort alltihop.»

Till sist fick han syn på ett stycke näver och stod just och passade det på foten, när han hörde ett prassel bakom sig. Han vände sig om och såg, att en orm kom skjutande genom riset rätt emot honom. Den var ovanligt lång och tjock, men pojken såg strax, att den hade en vit fläck på vardera kinden, och blev stående stilla. »Det är ju bara en snok,» tänkte han. »Den kan väl inte göra mig något.»

Men i nästa ögonblick fick han en så kraftig stöt för bröstet av ormen, att han föll omkull. Pojken kom på fötter i all hast och sprang undan, men ormen förföljde honom. Det var risig och stenig mark, och pojken kom inte synnerligen raskt undan, utan hade ormen tätt i hälarna.

Plötsligen såg pojken rätt framför sig en stor sten med branta sidor, och han gav sig till att klättra uppför den. »Hit måtte väl inte snoken kunna komma efter mig,» tänkte han, men när han väl var uppe och vände sig om, såg han, att ormen försökte följa efter honom.

Tätt bredvid pojken, på toppen av blocket, låg en annan sten, nästan rund och så stor som ett manshuvud. Den låg alldeles lös på en smal kant. Det var obegripligt, att den hade blivit liggande kvar där. När ormen kom närmare, sprang pojken bakom den runda stenen och gav den en stöt. Den rullade ner rätt på ormen, drog honom med till marken och blev liggande över ormhuvudet.

»Den där skötte sin sak bra,» tänkte pojken och drog djupt efter andan, när han såg hur ormen gjorde ett par häftiga ryck och sedan blev liggande stilla. »Jag tror inte, att jag har varit i värre fara på den här resan.»

Han hade knappt hunnit sansa sig, förrän han hörde ett susande uppifrån och såg en fågel slå ner på marken tätt bredvid ormen. Den var lik en kråka till storlek och skapnad, men den var klädd i en vacker skrud av svarta, metallblänkande fjädrar. Pojken drog sig försiktigt undan i en rämna av stenen. Han hade det där äventyret, när han blev bortförd av kråkorna, i friskt minne och ville inte visa sig i onödan.

Den svarta fågeln gick med långa steg fram och tillbaka utmed ormkroppen och vände på den med näbben. Till sist slog han ut med vingarna och skrek till med en så gäll röst, att den skar i öronen: »Det är bestämt Hjälplös, snoken, som ligger här död.» Han gick än en gång längs efter honom, och därpå blev han stående i djup begrundan och krafsade sig med foten i nacken. »Det är omöjligt, att det kan finnas två så stora ormar här på skogen,» sade han. »Det är säkert, att det är han.»

Han tycktes just ämna köra näbben i ormen, men plötsligen hejdade han sig. »Du ska inte vara någon dumbom, Bataki,» sade han. »Du kan väl aldrig tänka på att äta opp ormen, förrän du har kallat hit Karr. Inte skulle han våga tro, att Hjälplös är död, om han inte får se honom själv.»

Pojken försökte hålla sig tyst, men fågeln var så löjligt högtidlig, där han gick och pratade för sig själv, att han inte kunde låta bli att skratta.

Fågeln hörde honom, och med ett enda flaxande var han uppe på stenen. Pojken reste sig hastigt och gick emot honom. »Är det inte du, som kallas Bataki, korpen, och är god vän med Akka från Kebnekajse?» frågade pojken. Fågeln betraktade honom noga, och därpå nickade han tre gånger med huvudet. »Det är väl aldrig du, som flyger omkring med vildgässen, och som de kallar Tummetott?» — »Jo, det är inte så utan,» sade pojken.

»Det var fasligt bra, att jag råkade dig. Du kan kanske säga mig vem som har slagit ihjäl den här snoken.» — »Det var den stenen, som jag rullade ner mot honom, som slog ihjäl honom,» sade pojken och berättade hur allt hade gått till. — »Det var duktigt gjort av en, som är så liten som du,» sade korpen. »Jag har en vän här i trakten, som blir glad åt att den här ormen är dödad, och jag skulle önska, att jag kunde göra dig en återtjänst.» — »Tala då om för mig varför du är så glad över att snoken är död!» sade pojken. — »Å,» sade korpen, »det är en lång historia. Den har du inte tålamod att höra på.»

Men pojken påstod, att det hade han nog, och nu berättade korpen hela historien om Karr och Gråfäll och snoken Hjälplös. När han hade slutat, satt pojken tyst en stund och såg framför sig. »Nu ska du ha tack,» sade han. »Det är, som om jag skulle förstå mig bättre på skogen, sedan jag har hört det här. Jag undrar om det finns något kvar av den stora Fridskogen numera?» — »Det mesta är allt förstört,» sade Bataki. »Träden ser ut, som om det skulle ha gått brand över dem. De måste fällas, och det dröjer många år, innan den här skogen blir vad den var.» — »Den där ormen var värd sin död,» sade pojken, »men jag undrar om det var möjligt, att han var så vis, att han kunde sända sjukdom på larverna.» — »Kanske han visste, att de brukar bli sjuka på det där sättet,» sade Bataki. — »Ja, det kan ju hända, men jag får säga, att han var ett bra klokt djur i alla fall.»

Pojken tystnade. Korpen hörde inte på honom, utan satt med huvudet bortvänt och lyssnade. »Hör!» sade han. »Karr är i närheten. Nu ska han bli lycklig, när han får se, att Hjälplös är död.» Pojken vände huvudet åt det håll, som ljudet kom ifrån. »Han är i samtal med vildgässen,» sade han. — »Ja, han har nog släpat sig ner till stranden för att få höra nyheter om Gråfäll.»

Både pojken och korpen hoppade ner från stenen och skyndade mot stranden. Här hade alla gässen gått upp ur vattnet och stodo och talade med en gammal hund, som var så bräcklig och svag, att man tyckte, att han kunde falla ner död vilket ögonblick som helst.

»Där har du Karr,» sade Bataki till pojken. »Låt honom nu först höra vad vildgässen har att berätta honom! Sedan ska vi säga honom, att snoken är död.»

De hörde snart hur Akka talade till Karr. »Det var förra året, när vi gjorde vår vårresa,» sade förargåsen. »Vi hade flugit ut, Yksi och Kaksi och jag, en morgon från Siljan i Dalarna och for över de stora gränsskogarna mellan Dalarna och Hälsingland. Vi såg ingenting under oss annat än den svartgröna barrskogen. Snön låg ännu hög mellan träden, åarna var frusna med en och annan svart vak, och på åstränderna var snön delvis borta. Nästan inga byar eller gårdar såg vi till, bara gråa fäbodar, som stod öde under vintern. Här och där löpte smala, krokiga skogsvägar, där folk under vintern hade kört timmer. Nere vid åarna låg stora timmerhögar oppvräkta.

Bäst som vi flög, såg vi tre jägare, som vandrade nere i skogen. De sköt sig framåt på skidor, de hade hundar i band och kniv i bältet, men inga bössor. Det var hård skare på snön, och de brydde sig inte om att följa de krokiga skogsvägarna, utan skred rätt framåt. Det såg ut, som om de väl visste vart de hade att gå för att finna vad de sökte.

Vi vildgäss for fram högt oppe, och hela skogen låg synlig under oss. När vi hade sett jägarna, fick vi lust att ta reda på villebrådet. Vi började flyga fram och tillbaka och spejade mellan träden. Vi såg då i ett tätt snår något, som var likt stora, mossklädda stenar. Men stenar kunde det ändå inte vara, därför att det inte låg snö på dem.

Vi sänkte oss nu hastigt och slog ner mitt i snåret. Då rörde de tre stenblocken på sig. Det var tre älgar, som låg där i skogsmörkret: en tjur och två kor. Älgtjuren reste på sig, när vi slog ner, och kom emot oss. Det var det största och grannaste djur, som vi nånsin hade sett. Men när han märkte, att det bara var ett par fattiga vildgäss, som hade väckt honom, lade han sig ner igen.

’Nej, gamlefar, lägg er inte att sova!’ sade jag då till honom. ’Fly, så fort ni kan! Det är jägare ute i skogen, och de styr rätt emot det här älgståndet.’

’Ni ska ha tack, gåsmor,’ sade älgen, och det såg ut, som om han höll på att somna, medan han talade, ’men ni vet väl, att vi älgar är fridlysta så här års. De där jägarna har väl gått ut för att jaga räv.’

’Det fanns fullt med rävspår i skogen, men jägarna såg inte efter dem. Tro ni mig! De vet, att ni ligger här, gamlefar. Nu kommer de hit för att fälla er. De har gått ut utan bössa, bara med spjut och kniv, därför att de inte vågar lossa skott i skogen den här tiden.’

Älgtjuren låg lika lugn, men älgkorna blev oroliga. ’Det är kanske, som gässen säger,’ sade de och började resa på sig. — ’Ligg ni bara stilla!’ sade tjuren. ’Det kommer inga jägare hit till snåret. Det kan ni vara vissa om.’

Det var ingenting att göra vid detta, och vi vildgäss höjde oss opp i luften igen. Men vi fortfor att flyga fram över samma ställe för att få se hur det skulle gå för älgarna.

Knappt var vi komna opp till vanlig flyghöjd, förrän vi såg, att älgtjuren kom ut ur snåret. Han vädrade omkring sig och gick därpå rätt mot jägarna. Under det att han skred framåt, trampade han på torra kvistar, så att de knäcktes med hårda smällar. En stor, kal myr låg i hans väg. Dit gick han och ställde sig, mittpå öppna myren, där ingenting skylde honom.

Älgtjuren stod där, ända tills jägarna kom fram i skogsbrynet. Då kastade han om och flydde åt annat håll än det, som han hade kommit från. Jägarna släppte hundarna lösa, och själva skrann de efter honom på sina skidor i så stark fart, som det var dem möjligt.

Älgen hade lagt huvudet bakåt ryggen och sprang med största hastighet. Han slog opp snö, så att det stod som ett yrväder omkring honom. Både hundar och jägare blev långt efter. Då stannade han liksom för att invänta dem, och när de omigen var inom synhåll, stormade han åstad på nytt. Vi förstod, att det var hans mening att locka jägarna bort från platsen, där korna låg. Vi tyckte, att han var tapper, som själv gick i faran, för att de, som hörde honom till, skulle få vara i fred. Ingen av oss skulle ha velat fara från stället, förrän vi hade fått se hur allt detta skulle sluta.

Jakten fortgick på samma sätt ett par timmar. Vi undrade på att jägarna gjorde sig besvär att följa älgen, när de inte var väpnade med bössor. De kunde väl inte tro, att det skulle lyckas dem att trötta ut en sådan löpare som han.

Men så såg vi, att älgen inte mer flydde undan med samma hast. Han satte ner fötterna varsammare i snön. Och när han drog opp dem igen, syntes det blod i spåren.

Då förstod vi varför jägarna hade varit så uthålliga. De räknade på hjälp av snön. Älgen var tung, och för vart steg han tog sjönk han ner till bottnen av drivan. Men den hårda skorpan på snön nötte därvid sönder hans ben. Den skrapade bort håret och tog hål på skinnet, så att han pinades, var gång han satte ner foten.

Jägarna och hundarna, som var så lätta, att de kunde vandra på isskorpan, förföljde honom alltjämt. Han flydde och flydde, men stegen blev alltmer osäkra och stapplande. Han flåsade häftigt. Det var inte nog med att han led svåra plågor. Han blev trött också av att vada genom den djupa snön.

Äntligen förlorade han tålamodet. Han stannade för att låta hundar och jägare komma honom inpå livet och kämpa en strid med dem. Medan han stod där och väntade, kastade han en blick oppåt, och när han såg oss vildgäss, som svävade ovanför honom, ropade han: ’Stanna nu här, vildgäss, tills allt är slut! Och nästa gång ni far över Kolmården, sök då opp Karr, hunden, och säg honom om hans vän Gråfäll har fått en god död’»

När Akka hade kommit så långt, reste sig den gamla hunden och gick två steg närmare henne. »Gråfäll har fört ett gott liv,» sade han. »Han känner mig. Han vet, att jag är en tapper hund, och att jag ska bli glad att höra, att han har fått en god död. Berätta nu hur...

Han lyfte svansen och höjde huvudet liksom för att ge sig en käck och stolt hållning, men sjönk ner igen.

»Karr, Karr!» ropade nu en människoröst inifrån skogen.

Den gamla hunden reste sig hastigt. »Det är husbonden, som ropar mig,» sade han, »och jag vill inte dröja att följa honom. Jag såg nyss, att han laddade bössan, och vi två ska nu gå tillsammans inåt skogen för sista gången. Du ska ha tack, vildgås. Jag vet nu allt, vad jag behöver veta för att gå nöjd mot döden.»

---