Nordiska kämpa dater/Rimen om Karl och Grym
← Norriges Upfindelse. |
|
Rolf Krakes saga. → |
Här börja
Rimen
Om
Karl och Grym
Swea Kongarna,
Samt om
Hjalmar
Kong Harektzon på Bjarmaland.
EN Kong har hetat Karl, som för Kämpar åtte at råda; han hade satt sig i Swerige til glädje och ro, och war detta land, som han styrde, både widt och folkrikt. Så bestod jämwäl hans swit eller krigsmänn mästadelen af et utwalt mannskap. Ena Fru hade ha fått sig, som war den fagraste at åskåda, aflande med denna sin prydeliga kwinna, ena dotter, den mann kallade Ingegärd; Hon wäxte up med hurtighet och heder, samt härlig prydnad. Mann sade at hännes like war ingen af Jungfrur, och at hon war både fager och rik, glädjandes således Kongens mod.
Härhos är til berättandes, at en hurtig Jarl benämd Erik, försvarade berörde Konungs wällde och rike; Han war nära, där swerd och spjut gullo, fällande många Garpar eller stormodiga Bussar. Sama Jarl hade skaffat sig ena Fru, som war mycket hedersam, och aflade med hänne en son, som het Grymer. Han wäxte up och wart brått wander at öfwa stridslekar, nämliga at rödfärga swerd i skjöldmänn; ränna eller springa berg och tefla; leka tafl och idka stjärnekånst; samt stenar långt at kasta, så at han fast ingen lärdom hade mist, som en Hjällte kunde pryda. Han war altså redan tolf åhra gamal, när ingen torde bjuda honom til fäcktefärd och at skjuta folk, samt strida. Imedlertid skjämtade han sig ofta i Jungfru kamaren med den härliga Kongadottren, winlade sig och om hännes kjärlek, pröfwande tillika dugtiga swerd, och som så enteliga under sina idkade hederliga kånster, och spörja hänne således til: will du rika Fru wäl äga mig, om jag fore åstad at bedja tig? Den prydeliga Jungfrun swarade: jag gjer mig åt ingen mann, utan låt du min fader förhöra dig, och fresta altså slika ord hos honom.
Gick därföre denna kämpe til Kongen, och heltzade honom hederliga, så sägjande: gift mig din skjöna och rika dotter til egen hustru. Kongen swarade wredeliga: du har litet öfwat dig i spjutslekar, och wunnit fåå hederswärk, ej eller fött något blodgirigt djur. Grymer sade: hwart skall jag då fara, Kong, til at rödfärga swerdet, på det jag må få den fagra och skjöna Frun? Kongen swarade: jag wet en hård och kjäck mann i swerdseggs brukande; han skilljer eller klyfwer skjöna skjöldar, och skiftar klara wapn, med wäna gullet gläder han männen, och idkar swersstrider. Han heter Hjalmar Harekers son, som råder öfwer Bjarmaland[1], och wet jag ingen wänare man; han styrer et raskt mannskap, och må du strax fara til at fälla honom, frestande därmed dit pryde. Begynn altså en hård strid, och lägg honom hastigt neder på stridswallen, då skall jag gifta dig den gullsmyckada Jungfrun med nog silfwer. Och må det wäl heta et lyckprof, at fälla Kämpen Hjalmar, imedlertid skall mann hafwa Jungfrun i löndom och hänne utsmycka. Grymer geck sedan bort at besöka Jungfrun, helsade och såg på hänne kjärliga. Huru for det det, sade hon, med dit ärende hos Kongen, därom wil jag dig fråga? Hans kinder woro både röda och bleka, då han skulle berätta hänne sådant, sägjande enteliga: Kongen namngaf Hjalmar, som wore en träffelig mann, och skulle jag förr taga lifwet af honom, än jag får dig. Hon swarade med swårt mod: min fader wil hafwa dig til en fegan mann, men här har du et swerd, som kan bita på blodiga handwapn; styr det sama i strid och gif starka hugg. Han såg i swerdets egg, och har mann berättat det het Thröste; han bekom ochså af denna bruden brynjoarmar, sägjande sig således hwarken skola wika tilbaka eller ränna undan wid samankomsten med Kongsonen. Sedan besöker Grymer sin fader och sägjer; få mig skjep och drängar, ty min heder månn nu wäxa, och wil jag ej länge dröija. Fadren swarade: jag wil få dig femton skjep samt et skjönt Drakeskjep at styra; och må du siälf wälja dig de hederligaste wapn och dyraste stridsmänn.
Därefter wart Thing pålyst, och sökte många männ dit af wida bygder, fående således Grymer et gillt wal af en skjön Kämpaswit. Hwar och en war snart färdig at fölgja honom med skyndesam prydelighet, så at Kämpaheren drefs til stranden, hwilka alla woro mycket starka. De skuto sedan ut skjepen, som woro utrustade med alt tilbehör; stridskläderne som woro hårda och blåa, hölgde stridsmännen; de winde up seglen, och wädret stod wist i alla skjöten, så at skjepslinorna gisslade, och wågorna forssade. Grymer lagade sig då til en grymd strid och widt herjande, så at ingen skulle töras stå emot pilarnes anfall, och måste de flesta swärja trohets edar. De ställta krigsmänn höllo altså til Gjötaland med sina många skjep, därest nog mat skulle ökas för rofdjuren, och wargar få godt gästabod. De låto all sin flotta ränna til lands, och månde kämpar därefter, utan twifwel, hopetals upoffra sina lif.
Kom altså Grym til Gjötaland, och skulle wäl någon stek där wänta för wargar, enär starka och stollta männ måste strida för en fager Fru. Man feck få se, at tällt stodo widt och tätt på landet, och at heren war prydder med långa ståckeldar, hållande wann före, at Hjalmar där öfwer rådde. Hjalmar sporde de ankomna raska männen, ho för skjepen rådde? Grymer lopp då fram och sade sit namn, bekjännande sig hafwa hela sommaren letat efter honom. Hjalmar sade: kom du Grymer med lycka, helsa och heter prydder; jag wil strax bjuda dig wäna gullet och rena winet. Grymer swarade: jag må ej emottaga dit bod, ty min hug är hitsad emot dig, utan laga dig til strids, och skolom wi hugga stekar för rofdjur. Hjalmar sade mist lid och dåd: jag ser et bättre råd, nämliga at wi bindom brödralag oss emellan, och följoms så åt natt och dag. Låtom oss dy ej fresta sådan strid, ty om den sama har jag rätt kunskap, och skal jag nu först förskaffa mig Jungfrun, och flyttia hänne bort af Swerige. Grymer swarade af häfftig grymhet och sårat mod: bona dig snart til, och låtom oss bryta skjöldar, och fruchta du ej för sweradrift. Hjalmar sade: jag har en wida berömd syster at åskåda, och denna präcktiga Jungfrun wil jag dig bjuda, därtilmed Bjarmaland och Konganamn, på det wi detta sinn ej måttom mätta wargarna med stek. Grymer swarade: jag wil ej se dina syster, och säg mig ej mera därom, det är ochså en stor stackare, som fruchtar för strid, hwilket den fagra bruden snart torde spörja.
Hjalmar sade då af ifrighet: nu skall jag och ej längre draga mig undan, utan wj skolom rödfärga swärden, och båda tilsaman pröfwa wåra hwassa swerd i skjöldar; Han grep altså til sin hwita brynja, sin hjälm, swerd och wäna skjöld, hwars like mann knapt hade sett. Skulle altså nu Grym hugga först, och war han färdig til at fäckta. Hans swerd bet af Hjalmars skjöldekant, och skillde därpå strax från honom den ena handen; men Hjalmar brydde sig ej därom, fast mindre bad han om frid, utan swingade sit swerd, högg til och ristade af Grym både brynja och hjälm, så at bloden rann, och mannen hettades därwid. Bet altså Hjalmars swerd, och sargade både bröst och inelfwor, löpande sedan neder i wallen. Hjalmar sade då, at swerdet bet alt för litet, och at han icke tida huggit, men om han hade fört och nyttjat swerdet med båda händerna, skulle wäl kämpen Grymer hafwa mist lifwet. Grymer löftade då med båda händerna up sit swerd och högg til, satte det så i Hjalmars hjälm, och skar strax sönder hans hufwud samt hjärna. Heren såg då på Hjalmars fall, och at swerdet gall eller klang i såren. Så föll och Grymer wid sit gryma sår, hwarutur strida blodströmar flöto. Mann högade där Hjalmar, men Grymer wart af sina hermänn buren til skjepen, och seglade de bort med denna kämpen, hwarmed jämwäl bägges deras samankomst lycktade. Mannskapet höllt hem til Swenska landet, och wordo Gryms sår upswullna, hans kraft liten och lifwet minskat. Sedan kongen sporde detta tillika med sina dotter, begynte hon at läka kämpen Grymer, som och därefter fästade sig hänne. Hwarefter gjästabod wart tillagat i kongasalen, och all hirden eller hofswiten pryddes samt plägades hederliga. Winet skänktes och flöt jämte mjöd, men watn wart icke ens ihugkomit. Bröllopsglädjen stod med blidhet, och kongen delade ut gull, hwarefter de förnämsta männ i riket blefwo af honom bortfärdade med gåfwor af silfwer och gull; men den skjöna kwinnan roade sin hjälte med alskjöns glädje.
Nu skall mann ihugkoma hwad förut gjordes, nämliga at kämparna tyckte sig hafwa utstått en stor swårighet, när Hjalmar neg eller föll för swerdskämpen Grymer, och de måste så sårada fara bort; De högade Hjalmars krop, och sade mann, at hans like fans aldrig; de togo jämwäl gull, och grofwo det med honom i jorden. Då wäxte och därmed stor grymhet til hos stridsmännen, farande sedan hem sorgsna och modfällta. De foro til Bjarmaland, och brusade stormwågorna i hwarje wåd, hwarpå de sågo Hareks borg, utan förminskande af deras sorg; och sedan de stigit å land och komit hem, geck kongen emot dem. Han såg at mannskapet war blekt, och at deras ögon brunno af strid, ty frågade han, om Hjalmar wore å skjepen, och om han hade fått Jungfrun? De swarade: Hjalmar har i stridsfärden fått inga små sår, ty lifwet är honom beröfwat, och feck han icke se den wäna frun. Kongen blåste eller pustade då af stark nöd och sade; det är stor skada i Hjalmars död; tute eller båse därföre hwar som kan i hornen, ty nu skall jag herja å Swerige; så skall och hwar som skjöld äger, skjuta skjepen fram på siön, samt således börja strid och bryta hjälm, helt färdiga til detta swerdsdånet. Wart altså hela landet ödelagt af stridsmännens uttåg, den kallda striden lågade i bröstet, och skulle det wäl hugna Hjalmar, at hämnden strax anställtes. Wart nu Thing pålyst, och mycket mannskap sökte dit öfwer alt landet. Brynjor hölgde kiämparna, och skjöldar samt gyllende wapn skinte på dem.
Harek tog då at hölja eller mundera mannskapet med hårda stålet, hjälmar, brynjor, swerd, pilar och skjölldar. Han for af Bjarmaland med färdiga krigsmänn, som hade skjöldar af stål slagna, och woro de til strids aldeles modiga, gående detta gryma mannskapet strax til skjepen. Hwarpå de i sin prydnad ej dwäldes at segla bort, och blänkade skjölldar wid skjepsborden med skinande strålar; så woro jämwäl seglen både af röda och blå dukar med rena rådar. Därefter tog Hareker at härda mannskapet mäd hämngiriga stridsord; de skjöna skjepen brutos af kallda swallwågar, och ingen kämpe bidde den andra. Alla hissade i sender up seglen efter kongens råd, winden wäxte jämnwäl strax, och wågorna wältade om skjepsborden. Denna stridsfärden war likast en ljungelds flygt, böljorna brusade om hwarje bord, och hafsfruarna swälgde skjepsstjåran hasteliga. Kämparna lade skjepen til Swenska jorden, och stungo där in stamnarna, kastande sina ankar i diupa hamnar. Bjarmarna läto sina smorda kablar ränna för bord, och dugtiga båtshakar kiänna grundet, hwarpå bussarna spände om sig hjälmarna. Widare eggiade Harek detta sit stridsfolk til slags och sade, at mann nu skulle i sender framfara med brand och swerd öfwer landet. Kongsheren war då ej trög at herja, utan lågan gick öfwer landsbygden och folket tynde både lif och heder. Den Swenska jorden sweddes wida och kämparna föllo. Mann hörde at Ludrarna gullo långt, och wärjorna klöfwo hufwuden. Erik Jarl feck så weta, at strid war å färde i kongens land, ty lagade denne kämpe sig til reds med starkt swerd, i mening at dämpa sådan skada. Han stämmer til sig både träl och husbonde öfwer riket, och mannskapet pryddes med herkläder, så at det nu för många war tilämnat at sälja lifwet. Heren kom saman och swerden nådde at hugga skjöldar och wackra brynjor. Hurtiga männ töto wida i ludrar, pilar refwo männen ofta i skottstriden, och swerden skuro af både ben och läggar, så at nästan alt bars til döden.
En kämpe benämd Grund rasade fram i striden, han kunde bryta swerd i skjöldar, och för mången swäng warg öka gille, hafwande eljest et Hertigadöme til at förestå i Hareks wällde eller rike. Han war mägta ifrig at fächta och skjuta, fälde och mångt wackert lik til döden. Denne fächtaren Grund rasade fram igenom tropparna, och lågo för honom många blodiga samt heta bukar, så at rofdjur fingo däraf feta stekar. Erik Jarl skyndade sig emot Grund af grymhet och wrede, men måste sielf niga til jorden för pilskäkt, och hans bussar weko tillika undan. När heren då såg, at han föll döder i striden, kastade mann sina skjöldar, och hwar flydde som wille lefwa. Kämpar utgöto blod, så at fiänderna hopetals flydde, och wart då et stort glam uphäfwit genom denna wapnskyn, begynnande ochså swerden at warda slöa för sköldar. Sedan nu de flygtiga skyndat sig til skogs ur denna skjöldaleken, då wart folkets råd lutande, och stridsstaden täckter med bleka as. Hwarken skjöldar eller klara hjälmar förswarade folket, utan den fiänteliga heren tog at bränna bygderna, och synte Bjarmarna därmed liten dygd. Kong Karl spord altså brått sina kämpars död och Jarlens fall, samt at blodröda forssar orsakade mannskapet stor nöd. Mann sade honom at en Hertig benämd Grund följde Harek, som mäst hade sargat folket i striden, och huggit med et skarptskinande swerd. Detta hörde Grymer, men kongen lade sin igenom det; således kläder stålet hwar och en efter sin naturs art och kånst. Strax därpå gränjade eller upblåstes ludren, och bussarna togo til wapnen, Fruarne båro swårt mod, och således ware nog om detta talat.
Almogen sökte nu til kongen, och sade, at en dödelig nöd wore öfwer Swerige, i det elden alt brände, hwaraf redliga männ haft skada. Kongen wart då röd af denna oförmodeliga nöden, och sade a mann skulle rödfärga blåa stålet; hwarpå ochså den prydeliga ludren wart högt anbläster, och därefter sökte stridshoparna strax at hämna sin skada. Grymer tog på sig en kåstelig brynja, och war den hjälten tamer eller snäller til sådant snellwerk. Hans wapnskrud prydde honom, och swerdet skjen härliga, alla skyndade sig til strids och stenar utkastades, farande hela heren emot Bjarmarna. Hareks hårda männ slogos, och täflade den ena öfwer den andra til strids. Såren gränjade wid swerdahuggen, ty Grund söndrade folkets lif, spjut och pilar skötos hwast, och Grymer upeggjade fast mannskapet. Karl såg på kämparnas slagsmål, och bet hans swerd länge på skjöldar samt hjälmar, åstadkomande stor dödsgjäld. Alt brast wid hans stora hugg, och hans skinande swerd smygde sig in i hjärtan. Kongsmännen nego til jorden i detta fächtandet, så at hramar samlade sig til at slita stekar; örnungarna skreko högt, och rofdiuren nåkade sig til fåren; höken gol öfwer sin warma stek, och mången warg war wid denna stridsleken tilstädes. Grund skyndade sig imedlertid at hugga, och stod hans swerd i blod. Det befann kong Karl, at han klöf och ref mannskapet med sina wapn, och worda således deras bröst häftigt upswullna af wrede emot hwarannan där i striden. Men som de alt mera och mera förökade sina hugg, ty wart kongen med sår öfwerhopad, och sedan blodet utströmat, föll han neder, och hans armar flöto i blod, hwarpå de ljusa Ödes Jungfrur bud honom dädan til Odens hem.
När Karl således war fallen til jorden, och ulfwarna såto kåta wid honom, rasade STymer fram igenom stridsflockarna, så at det gjäste och tjöt i eggafloden. Grunder rosade då sig, at hafwa beröfwat de käcka kämparna en klar seger, i det kong Karl fallit och Erik blifwit klufwen med swerd, sägjande han widare til Grymer: nu står det dig åter, at gå til sträng swerdskamp, du må nu hämnas och ställa dig til strids emot mig, och är nu wäl tid at mitt swerd ochså klyfwer dig. Mann rönte eller såg strax en mörk stridsdima, doch bar Grymer sig därwid åt såsom en jungeld; så at när dessa båda kämpar anföllo hwarannan, rödfärgade de swerden i såren, och swingade dem högt, ökande således stridsgillet. Å sidstone rann röda bloden ur Grunde, ty de täta huggen upwäckte såralöder, och Grymer upgaf ett hisligt segerrop, warande hans swerd blandat med etter. Grundes fall hållte blodforssar ur såren, hwilka hela kämpen omflödade. Hans hjälm klyfdes, och dy for sträfwet af och bröstet feck hål., skjärande swerdet där sönder Grund, så at mann såg såraåar utflyta. Spjuten flögo tida, och pilarna refwo samt skuro hopetals; swerden beto starkt och skilde hufwuden frå härderna, såsom hade det gått genom snjö; då sprungo jämnwäl armringar frå förnäma männ, ty blåa swerdeggar refwo sönder skjölarna och lifwapnen. Flydde altså mannskapet ut på skjepen, och for då hwar såsom han mäst orkade, blifwande skjepen altså skilda från hwarandra, bodandes landsmännen liten frid. Fräcka männ gingo då småningom, och deras hårdar gjäste ändå.
Mann förnam ej, at Harek flydde, eller at denna gilda kongen wende sig ur striden, utan måste mann drygt söka den kämpen; men hans männ gingo til Grym och sade: här har du den hetsiga kämpen, som wäl war tunger doch modigt stridde såsom en unger; dit beröm är falskt om mann skulle honom fälla, ty wi kåm ingestädes nära slikan mann. Grymer kastade då ögonen på kongen, men det war ej så altings samt eller helt dem emellan. Folket war sorgse öfwer Hjalmars död, hade doch redan hämnat den nöden å sin sida. Grymer sade: min swärfader har nu mistat andan, och war din son märkelig samt stark; wj mågom dy nu räkna mannskaps fallet lika, och låtom oss för jämt skatta Grundes och Jarlens död; få tag och nu, du kong, wid fredighet och lif, som warit i striden nog trygger och rasker, behållande dina breda skjep och riket Bjarmaland. Denna hjältens råd war både blidt och kjärt, och bundo de så sin emellan en täck trohet, hälst kongen sig däröfwer fägnade, at han feck lefwa. Han styrde sin flotta til Bjarmaland, och kämparna läto sina wapn hwila, men de som sårada woro, flyttades hem. De utlefda wordo högada, och alla som tarfde, fingo läkning. Grymer behöllt rikswäldet och hans mägtiga Fru prisade honom; han war dyr, wältalig samt wänlig, så at alla undersåtare tyckte honom wara berömlig.
Til Läsaren.
OM denna Hjalmar eller Hjälmer, samt hans bruna brand, det är, bläckande swerd, siunges ännu en Wisa af gamalt folk i Nordland, besynnerliga i Medelpa och Ångermannland, där Bjarmaland hafwa warit belägit, mann redan i anmärkningen til förestående Saga har berättat; hwilket och efter min anledning är wordet intygat i Upsaliska disputationerna om Medelpas och Ångermannlands forna och nya häfder, såsom och i den om Kämpen Starkader, där auctoren har infört mina egenhändiga Latinska ord, hela pag. 10. samt ifrån p. 15. alt til slutet af p. 21.
⁎
I Första Sagan om Norriges Upfinnelse etc. äro några ord och pagina
14. linea 16. af hastighet i Swenskan förbigångna, hwilka således
böra intagas och läsas: Hans (Bäjters) son war Häjter,
Swade Sjökongs fader. Gäjters söner woro Galmer etc.
- ↑ Detta land har fordom inbegripit norra delen af Medelpa, och södra delen af Ångermannland, hwarom bewis finnes i mina skrifter: Gotunhejm eller Nordland, samt Swea- Gjöta och Finska Landskrån eller Geographien. Se Riks Historiographi Ädle Herr Willdes Hist. Svec. Pragm. pp. 86. 143. 172.