Om Norrlands skogar

Om Norrlands skogar av Carl Bovallius

(Index)

Medföljer Nya Dagligt Allehandas stora upplaga N:o 61, Måndagen den 14 Mars 1892.

OM NORRLANDS SKOGAR

AF

CARL BOVALLIUS

DOCENT VID UPSALA UNIVERSITET

— 0 —

STOCKHOLM 1892

KUNGL. BOKTRYCKERIET. P. A. NORDSTEDT & SÖNER.

---

Om Norrlands skogar.

Under de sistförflutna åren har jag upprepade gånger haft tillfälle att besöka åtskilliga delar af Norrlands skogstrakter, i synnerhet ofvan lappmarksgränsen. Ehuru mitt hufvudsyfte därvid varit att studera villkoren för tallens och granens trefnad på olika terränger, skogsträdens fiender inom djur- och växtvärlden, med flera omständigheter, som påkalla en vetenskaplig undersökning, har jag ej kunnat undgå att få ögonen öppna för några praktiska förhållanden, hvilka spela en mycket stor roll beträffande skogens bestånd och sunda utveckling. Det är med anledning häraf jag tager mig friheten att framlägga några reflexioner öfver norrländska skogsfrågor, i hopp att de välvilligt måtte bedömas och vägas af de många, som hysa ett allvarligt intresse för den för hela Sverige så viktiga och dyrbara norrländska skogsregionen.

* * *

De flesta torde väl kunna vara ense därom, att det ur ekonomisk synpunkt är en plikt för den nuvarande generationer att så vårda och handhafva våra skogar, att kommande släkten ur desamma skola kunna hämta samma afkastning och samma arbetsförtjänst, som nu står oss till buds. Men äfven ur en annan synpunkt, den klimatologiska, är det en bjudande nödvändighet att vidtaga sådana åtgärder, att de delar af de befintliga skogarna kraftigt hägnas, utan hvilkas framtida bestånd försämringar i det norra och mellersta Sveriges klimatologiska villkor äro att förutse. Dessa skogar, eller delar af skogar, vill jag kalla »skyddsskogar», därför att de, än på ett, än på ett annat sätt, tjänstgöra som skydd för det öfriga landet med dess odlingar och skogar. Låtom oss börja med några betraktelser öfver dessa skyddsskogar och öfver hvad som är nödigt för deras vidmakthållande, vi skola därefter öfvergå till den »vanliga skogen» och dess kraf.

De viktigaste slagen af dessa skyddsskogar äro »bergsskogarna», trädvegetationen på bergens och höjdernas högsta punkter, och »gränsskogarna», de vegetationsbälten, som bilda skogsgränsen antingen på fjällens sidor eller på lågland mot norr under de högre breddgraderna. Under namnet gränsskogar innefattar jag ock de bälten af skog, som på slättland eller vid myr-, sjö- och älf-stränder eller vid hafskusten skydda den bakom liggande skogen och det odlade landet mot i trakten förhärskande vind.

Hvad först bergsskogarna beträffar, hafva de, hvarhelst de äro belägna, vid kusten eller inuti landet, för det omkringliggande landet den allra största betydelse, i det de, så att säga, magasinera och utportionera den atmosfäriska nederbörden eller regnet.

Denna bergsskogarnas förmåga, att under en längre tidsföljd utminutera det från luften hämtade vattnet, beror naturligen därpå, att trädens rötter på berggrunden binda ett mer eller mindre tjockt jordtäcke. Borttagas dessa bergsskogar, så störtar regnet med obruten kraft ned på jordlagret, hvilket alltmer och mer afsköljes, så att efter ganska kort tid bergstopparna stå där nakna. utan förmåga att i ringaste måtto kunna reglera tillflödet af vatten till det nedanför liggande landet. Följden däraf blifver, att vid snösmältning eller vid starkare nederbörd vattnet från höjderna störtar ned snart sagdt på en gång, förorsakande svåra öfversvämningar och tvingande förut under långliga tider regelbundna floder att söka sig nya banor, ofta till oberäknelig skada för det odlade eller skogbärande landet.

Från så väl Europa som Norra Amerika hafva vi flera exempel på sådana genom sköfling af de högt belägna skogarna föranledda stora olyckor. När en bergstopp blifvit beröfvad sin skog, är det naturligen förenadt med ytterligt stora svårigheter att genom skogskultur ersätta förlusten, och i många fall är det omöjligt.

Men det är ej blott fara för öfversvämningar och förstörande af flodbanor, som en sådan sköfling af, bergsskogarna för med sig, den beröfvar också det omkringliggande landet den jämna fuktighet, det åtminstone under en del af en torr årstid hade att påräkna, så länge de vatten magasinerande bergsskogarna funnos kvar. ^[1] Då Norrland ju på många ställen brukar lida af ganska torra vårar, är detta en mycket beaktansvärd omständighet.

Ty värr har redan flerstädes i det norrländska kustlandet en sådan kalhuggning af bergstoppar och bergskammar ägt rum, men mycket sådan skog finnes ännu kvar, som med nödvändighet kräfver skydd.

Hafva dessa bergsskogar så väl i ekokomiskt som i klimatologiskt hänseende en mycket stor betydelse såsom regulatorer af vattentillflödet till det omkringliggande landet, så hafva de s. k. gränsskogarna lika stor vikt och betydelse i klimatologiskt afseende såsom klimatmildrare och i ekonomiskt såsom direkt skydd för bakom liggande odlingar och skogsland.

Hvad först beträffar de gränsskogar, som bilda skogsgränsen, torde det ej vara svårt att inse, att borthuggandet af dessa vegetationens förposter skall medföra ett tillbakavikande af skogsgränsen. Ty dessa träd hafva haft att kämpa med så stora svårigheter för sin tillvaro, att det finnes föga utsikt, att de, en gång borthuggna, skola kunna ersättas genom en naturlig återväxt, äfven om där funnes rik tillgång på unga plantor. Motsatsen är ty värr det vanliga, åtminstone hvad tall beträffar, och på ytterst få af de ställen, där jag haft tillfälle att följa skogsgränsen, har jag kunnat anteckna någon nämnvärd procent af ungtallar.^[2] På de flesta ställen råder däremot så stor fattigdom, att hjälp för gränsskogens bestånd genom inplantering eller sådd visserligen är högeligen önskvärd.

De svårigheter, som de skogsgränsen bildande träden hafva att kämpa emot, bestå ej blott af låg temperatur, snömassor och kalla och våldsamma fjällvindar utan ökas än ytterligare däraf, att själfva jordmånen nästan överallt är mycket karg och mager.

På flera ställen ligga myrar i själfva skogsgränsen, och om träden där sköflas och återväxten ej vårdas, tränger myren fram och dräper alltmer och mer af skogen. Följden af alla dessa omständigheter blifver dels, att tillväxttiden för skogsgränsens träd är mycket lång, dels att träden ofta erhålla en bisarr form och ringa höjd. Dessa skogsbälten blifva således ej särdeles värdefulla för afverkning, och häri ligger ju ett ytterligare skäl att skona dem, och att endast i den mån träden blifva hinderliga för återväxten borttaga dem.

Det andra slaget af gränsskogar eller sådana som inne i landet vid de vidsträckta myrarnas kanter, vid sjöarnas och älfvarnas stränder och vid hafskusten bilda de yttersta bältena af trädvegetation, äro likaledes af en mycket stor betydelse för de innanför liggande skogarnas bestånd och kraftiga utveckling, liksom ock för det odlade landet. De äro äfven i klimatologiskt hänseende af vikt, emedan borttagandet af ett sådant gränsskogsbälte, t. ex. vid en myr, säkerligen i de flesta fall förorsakar myrens starkare utbredning.

Många älfvar och bäckar hafva lidit stort men genom borthuggandet af de skogsbälten, som kanta stränderna, i synnerhet där strandbräddarna bestå af sand eller annat lätt genomskuret jordtäcke. Talrika exempel visa oss, att uppdämningar, strandskärningar och öfversvämningar på senaste tider uppträdt i flera af de viktigaste norrländska älfvarna, till mycken skada för den odlade jorden och till stort hinder för timmerflottning och annan trafik. Får däremot på sådan lös mark ett skogsbälte kvarstå, så skall det, åtminstone i många fall, och i synnerhet där ej bergsskogarna kring älfvarnas käll- och bifloder blifvit sköflade, kraftigt bidraga att hålla älfvarna i deras gamla fåror och dymedelst underlätta trafiken på samma gång de skydda det bakom liggande landet.

Genom borttagandet af sådan skyddsskog vid insjöarnas stränder och vid hafskusten uppstå ofta i skogens ställe flygsandsfält, hvilka med kraftig dynbildning avancera mot den kvarvarande skogen och småningom förkväfva de närmaste delarna af densamma, således sakta drifvande skogen tillbaka. Härigenom underhjälpes å ena sidan bildandet af vidsträckta frostbefordrande sumptrakter, å andra sidan af flygsandsfält, bägge slagen af land lika fientliga mot odling och skogsbruk.

Jag har nu sökt påvisa några orsaker, hvarför det är nödigt att skydda och noga vårda de delar af vårt lands skogar, jag kallat skyddsskogar. För att dessa skogar skulle kunna kraftigt skyddas och med omsikt vårdas fordras först och främst, att det, efter noggrann undersökning, bestämmes hvilka skogar som skola betraktas som skyddsskogar; därefter kunna de ju ställas under en särskild lag, som stadgar, att intet där får afverkas utan efter vederbörande skogstjänstemans utsyning och stämpling och att inplantering af ungplantor skall ske öfverallt, där ej fullt tillfredsställande naturlig återväxt finnes.

Dessa skyddsskogars värde för trävarurörelsen, eller den afkastning de, skyddade af speciallag, kunna lämna, är naturligtvis högst olika. Under det att bergsskogarna i de flesta fall kunna gifva i det närmaste lika stor afkastning som de rationellt skötta vanliga skogarna i samma trakt, kunna däremot de gränsskogar, som bilda skogsgränsen, lämna så obetydligt i timmervärde, att de knappast böra kunna räknas som inkomstbringande skog. Sådana böra därför ej kunna betinga hög inlösen ifall, hvilket väl får anses vara högeligen önskvärdt, staten skulle söka förvärfva dem, där de ännu tillhöra enskild man. Då dessutom den allra största delen af de skogsband, som bilda skogsgränsen, ligger ofvanom den demarkationslinje, som skiljer fjällbygden från den öfriga lappmarken, och fjällbygden ej har undergått skifte, bör det vara ganska lätt för staten att förvärfva de nödiga områdena.

Att generellt bestämma, huru bredt ett sådant bälte af skyddsskog bör vara, är med afseende på skogsgränsskogarna omöjligt; det beror på terrängförhållandena i hvarje särskild trakt. Hvad det andra slaget af gränsskogar beträffar, behöfva skyddsbältena vid myrkanter, älf- och sjöstränder en jämförelsevis ringa bredd, på de flesta ställen väl föga mer än 100 till 200 meter; vid hafskanten däremot mera, men varierande alltefter mer eller mindre skyddadt läge.

Som sammanfattning af hvad vi ofvan anfört, kunna vi därför, såsom ett af de första villkoren för de norrländska skogarnas framtida bestånd och rationella vård, yrka: att de slag af skog inom Norrland, hvilka vi hafva kallat skyddsskogar, ställas genom speciallag under statens skogstjänstemäns omedelbara vård, med absolut utstämplingstvång för afverkning och obligatorisk nyplantering eller sådd, där ej tillräcklig naturlig återväxt finnes.

* * *

Ofvan har jag sökt antyda, hvilka delar af Norrlands skogar företrädesvis och med nödvändighet fordra ett kraftigt och omedelbart skydd; därmed har jag dock ingalunda velat säga, att den öfriga delen af skogarna, eller de »vanliga skogarna», får efter godtycke och utan inskränkningar afverkas. Tvärt om, äfven de vanliga skogarna fordra skydd och rationell vård^[3] men på ett annat och för staten mindre dyrbart sätt än skyddsskogarna. Äro då dessa vanliga skogar nu under så rationell vård och hafva de genom skyddslagar ett så lämpligt skydd, att skogarnas framtida bestånd med det ungefärliga värde, de nu hafva, är betryggadt, och att de lämna sina ägare, så väl staten som enskilda, den skäliga vinst, som de kunna och böra lämna med bibehållet kapitalvärde? Jag tror icke, att så är förhållandet, och skall här söka giva skäl för min åsikt och påpeka några synpunkter, som synas mig beaktansvärda för dem, som vilja arbeta för Norrlands och därmed för hela vårt fosterlands utveckling och väl.

För den vanliga skogens rationella vård så väl ur ekonomisk synpunkt, d. v. s. med högsta möjliga afkastningsförmåga, som ock ur fysiologisk synpunkt, d. v. s. dess hållande vid den kraftigaste och snabbaste möjliga tillväxt, hvilka två synpunkter alldeles sammanfalla, anser jag följande villkor vara de viktigaste:

1. Att skogsafverkningen inom de vanliga skogarna genom lag bindes så, att den får omfatta endast mogna, öfvermogna och skadade träd, och att denna lag så affattas, att den ej lägger hinder i vägen för skogenes fullt rationella vård.

2. Att öfvermogna och skadade träd fortast möjligt afverkas.

3. Att, hvad skogshemmanen beträffar, sådana åtgärder vidtagas, att jordbrukets likaväl som skogsbrukets intressen tillgodoses, så att ej det förra behöfver lida skada af det senares utveckling.

4. Att allt hvad möjligt är göres för att befordra invandring till Norrlands skogstrakter af nybyggare, hvarigenom, utom andra mycket stora fördelar för hela landet, det bästa tänkbara skydd mot skogseldar skulle åstadkommas.

5. Att kreatursbete i de egentliga skogarna förbjudes, eller åtminstone i möjligaste måtto inskränkes.

* * *

1. Att skogsafverkningen inom de vanliga skogarna genom lag bindes så, att den får omfatta endast mogna, öfvermogna och skadade träd, och att denna lag så affattas, att den ej lägger hinder i vägen för skogens fullt rationella vård.

Det torde väl knappast behöfvas att motivera det påståendet, att, om ungplantor och ännu i kraftig tillväxt stadda träd afverkas, skogens värde såsom sådan hastigt förminskas, ja i många fall dess framtida bestånd äfventyras. Lika klart torde det ej vara för alla, att kvarlämnandet af mogen skog är oklokt och att kvarlämnandet af skadad och öfvermogen skog är rent af skadligt för skogens jämna utveckling.

Låtom oss då först klargöra hvad vi förstå med mogen skog och med öfvermogen och skadad skog. En tall eller gran kan betraktas som mogen, när den nått den period i sin utveckling, då den årliga tillväxten i diameter börjar understiga 1 millimeter; den dimension, som träden i allmänhet då nått, är naturligen varierande efter mer eller mindre gynnsamma växtlokaler men torde kunna sättas till circa 30 cm. i diameter vid brösthöjd (1.3 meter från roten) för Västerbotten, för Norrbotten något mindre, cirka 28 cm., och ej obetydligt mera i sydliga Norrland. Naturligtvis är här hänsyn tagen endast till de vanliga skogarna, ej till de s. k. skyddsskogarna.

Tiden för ernåendet af denna mognadsdimension är mycket varierande efter mer eller mindre gynnsamma lokalförhållanden. Mognadsåldern torde på vanliga medelgoda lokaliteter norr om Hernösand kunna anses vara 130 till 170 år för tall och något mindre för gran. På gynnsamma lokaler kan man dock erhålla betydligt lägre tidsvärden.

För de olika breddgraderna är tiden för trädens mognad ej så mycket varierande, som man skulle kunna vara frestad att antaga, utan är i det närmaste densamma på lokaler af samma eller lika god beskaffenhet inom de olika delarna af norra och mellersta Norrland, så att t. ex. på gynnsam terräng ett träd kan vara moget, i den mening vi här ofvan tagit ordet, vid ungefär 130 års ålder så väl vid Kalix älf som vid Ljungans stränder. Men dimensionen är däremot ofta ganska olika, så att skillnaden mellan ett moget träd i sydligaste Norrland och ett sådant i mellersta Norrbotten kan vara 5 till 6 cm. i diameter vid brösthöjd, och dessutom kunna ofta de nordliga träden vara jämförelsevis kortare.

Ned till denna mognadsdimension, hvilken således i de sydligare delarna af Norrland är större än i de nordligare, bör afverkningen kunna gå, ej blott utan skada för skogens bestånd men till fördel för detsamma, ty det är tydligt, att genom borttagandet af ett så stort träd bättre närings- och ljustillgång beredes de smärre kringstående träden.

Vid denna dimension bereder trädet också som timmerämne skogsägaren det ekonomiskt bästa resultatet, ty om äfven ett träd af större dimensioner lämnar större kubikmassa af virke, så har detsamma både fordrat en betydligt längre växttid — t. ex. för en dimension af endast 8 à 10 cm. större diameter ofta inemot dubbla växttiden, — och är dessutom i många, kanske de flesta fall, mer eller mindre angripet af röta. Således visar en enkel beräkning af ränteförlust och kvalitetsförsämring; att en större dimension, än den vi antagit vara mognadsdimensionen, är ekonomiskt vida ofördelaktigare för den skogsägare, som vill drifva ett rationellt skogsbruk.

Att träd af större dimension äro ännu mer hinderliga för skogens föryngring än de, som nått mognadsdimensionen, är tydligt, ty de taga mera rum och hindra återväxten under längre tid.

Träd af så stor dimension som t. ex. 36 à 38 cm. i diameter vid brösthöjd kunna säkerligen, på vanlig mark i norra Norrland, betraktas som öfvermogna, och då de både genom sin långa växttid och sin ofta sämre virkeskvalitet blifva för dyra för skogsägaren, finnes det ej det ringaste skäl att låta dem stå kvar, sedan de nått sådana dimensioner. Men det är ej blott ekonomiskt oklokt att låta dem stå kvar, det är ur skogsvårdens synpunkt en tvingande nödvändighet att fortast möjligt borttaga dem, för att gifva rum för återväxten.

Hvad de skadade träden beträffar, böra de naturligtvis fortast möjligt afverkas, hvilken dimension de än hafva, dels därför att de borttaga rum för den friska återväxten, och dels därför att deras virkeskvalitet försämras mer och mer, ju längre de få stå kvar.

Om vi granska de skogslagar, som nu äro i kraft i Norrland, finna vi, att den s. k. Norrbottenslagen tillåter afverkning af träd, hållande 21 cm. i diameter 4.75 meter från storändan, ungefärligen lika med 25 à 26. cm. vid brösthöjd (1.3 meter från roten). Denna lag torde således ej lämna tillräckligt skydd för skogens rationella vård utan tillåter afverkningen att gå ned till en något mindre dimension än den vi här ansett vara mognadsdimensionen. I öfrigt lämnar denna lag garantier för möjligheten af rationell skogsvård, hvarför den alltid bör kunna tagas till utgångspunkt för en god skogslag. Norrbottenslagen är gällande för kusttrakterna och mellanlandet upp till lappmarksgränsen af Norrbottens och Västerbottens län.

För skogsvården inom lappmarkerna gäller den s. k. Lappmarkslagen. Genom föreskriften, att allt, som skall afverkas till afsalu, skall af statens skogstjänstemän utsynas och afstämplas, lägger denna lag ett så stort hinder i vägen för lappmarksskogarnas rationella vård, att dessa säkerligen hvarken nu eller i den närmaste framtiden kunna lämna så hög afkastning och stort tillfälle till arbetsförtjänst, som de skulle kunna göra, om detta stadgande upphäfdes och ersattes med en skogslag, som tilläte afverkning blott ned till mognadsdimensionen.

Utsyningen genom statens skogstjänstemän på de ytterst vidsträckta områden, som lappmarksskogarna intaga, fordrar uppenbarligen en betydligt större, och följaktligen mycket dyrbarare, personal än som nu finnes i lappmarksreviren. Ty först och främst skall den skadade och öfvermogna skogen utstämplas, som till påtaglig skada för återväxten och med ständigt tilltagande försämring af kvalitet kvarstår, och vidare skall det göras utsyning af den mogna skogen, som för hvarje år den kvarstår förorsakar skogsägaren ökad ränteförlust, på samma gång som den fördröjer återväxten.^[4] Dessutom medför en sådan tvångsutsyning utgifter, som minst sagdt äro onödiga.

Det är ju klart, att man lika väl utefter vattendragen inom lappmarkerna som i Norrbottens och Västerbottens kusttrakter kan kontrollera afverkningen och befordra den, som afverkar undermåligt virke, till laga näpst.

Det ringa antal statens skogstjänstemän, som nu hafva sig vården om lappmarksskogarna anförtrodd, kunna ej, så länge utstämplingstvånget finnes kvar, räcka till för allt hvad de enligt lappmarkslagen hafva att utföra, och dock äro de, det har jag, som under mina vandringar där uppe kommit i beröring med en stor del af dem, allt skäl att tacksamt erkänna, en kår af humana, bildade och driftiga män, som äro djupt intresserade för skogens rationella vård. Ännu mindre kan någon tid blifva dem öfrig att ägna sig åt den del af skogsvården, som jag här ofvan vågat påstå vara den viktigaste, nämligen den rationella skötseln af de s. k. skyddsskogarna.

Utan tvifvel har motivet för fastslåendet af Lappmarkslagens stadgande om tvångsutsyning varit välvillig omsorg om de norrländska skogarnas bestånd; skada blott att denna stränga och för staten dyrbara skyddsåtgärd blifvit placerad på ett objekt, som ej behöfver den. Blefve detta stadgande i stället gällande blott för de s. k. skyddsskogarna, naturligen i förening med lämpliga föreskrifter i öfrigt för dessas rätta vård, skulle, därom är jag lifligt öfvertygad, en af de viktigaste garantierna vara gifven för de norrländska skogarnas framtida bestånd och kraftiga utveckling.

De vanliga lappmarksskogarna lefva och utveckla sig under i det närmaste samma lifsvillkor som skogarna i nedre landet af de respektive provinserna, de behöfva därför ej andra skyddsåtgärder än dessa, d. v. s. skogslag som förbjuder afverkning längre ned än till och med mognadsdimensionen. Men deras sunda utveckling hämmas högst betydligt, och deras afkastningsförmåga minskas alltmer och mer genom utsyningstvånget, hvilken omständighet således är ett kraftigt skäl för denna tvångsstadgas upphäfvande. Detta skäl gäller lappmarksskogarna och omsorgen om deras bästa, men det är ej blott de själfva, som lida hårdt genom detta utsyningsstadgande, kanske än hårdare drabbas däraf skogarna i kustgebiten, som äro ofullständigt eller alls icke skyddade af skogslag.

Om vi betrakta t. ex. Ångermanlands skogsområden, hvilka i likhet med den södra delen af Norrland sakna skogslag, måste vi erkänna, att de mångenstädes äro för hårdt afverkade och att allt mindre och mindre dimensioner uttagas ur skogarna för att fylla sågverkens behof af jämn tillförsel af råmaterial.

Större delen af källsjöarna och käll- och bifloderna till den ståtliga Ångermanälfven, och en god del af själfva älfven, ligger ju inom Åsele och Vilhelmina lappmarker. Funnes nu samtidigt en skogslag, sådan vi antydt den, gällande för Ångermanland, och intet utstämplingstvång för lappmarkssocknarnas vanliga skogar men blott samma skogslag gällande äfven för dem, så skulle följden blifva, att det nedre landets skogar finge en välbehöflig hvila, under hvilken deras nu allvarsamt hotade bestånd kunde försäkras och de åter blifva värdefulla skogskapital med jämn afkastning.

Och vidare skulle de solida sågverken genom den i början starkare, sedermera något minskade^[5] tillgången från lappmarksskogarna kunna hålla sin tillverkning uppe vid den höjd, som motsvarar deras verkliga årliga tillgång af moget virke från deras respektive skogskapital. Detta spelar en stor roll ej blott för sågverks- och skogsägarne men i ännu högre grad för den talrika arbetarbefolkning både vid sågverken och i skogarna, som, om rubbningar i de stora sågverkens jämna drift uppstår, blifver den mest lidande och ofta dömes till hunger eller emigration.

Det är klart, att då jag talar om solida sågverk, menar jag endast sådana, som basera sin affär på eget skogskapital, hvilket under en rationell skogsvård och en rationell skogslag aldrig bör kunna förminskas utan gifva jämn afkastning och följaktligen jämn arbetsförtjänst. Sågverk utan eget skogskapital kunna nog ur affärssynpunkt vara solida, men från skogssynpunkt böra de ej anses vara det.

Ett ytterligare skäl att inskränka utsyningstvånget endast till skyddsskogarna och att för de vanliga lappmarksskogarna låta en skogslag gälla, som hindrar afverkning under mognadsdimensionen, ligger ju äfven däri, att man genom en sådan åtgärd återgifver åt skogsägarne inom lappmarkssocknarna den dispositionsrätt öfver deras lagfångna egendom, som de väl i lika grad som Norrlands öfriga skogsägare hafva rätt att njuta. Denna åtgärd bör nu med lätthet kunna vidtagas, emedan afvittringen redan har ägt rum öfverallt och på de flesta ställen blifvit af Kungl. Maj:t fastställd.

Innan jag lämnar denna första punkt, vill jag något utförligare behandla ett af de skäl, med hvilka jag ofvan sökt visa, att lappmarksskogarna böra snarast möjligt öppnas för en rationell skogsafverkning. Detta skäl är nödvändigheten att tillse, att ej de solida sågverken i en nära framtid blifva tvungna att betydligt reducera antalet af de arbetare, som genom dem hafva sin bärgning.

Allra största delen af det råmaterial, som dessa verk förädla, torde de väl nu erhålla från skogstrakterna nedanför lappmarksgränsen, dels från egna skogar, dels från arrenderade skogar. Dessa senare intaga troligen i de flesta fall större areal än de förra. Då största delen af arrendekontrakten uppgjordes på 1850- och 1860-talen, komma de snart att utgå,^[6] och skogarna återfalla då till sina ägare, bönderna. En del af dessa arrendekontrakt förbjuda afverkning under en viss dimension, andra åter tillåta fri afverkning, i bägge fallen behöfva nog de grundligt genomgångna skogarna en lång hvilotid. Då hafva sågverksägarne, om de ej, där skogslag saknas, vilja uppmuntra bönderna till en för dem själfva och landet fördärflig skogssköfling, intet annat val än att minska sin årliga produktion och därmed naturligtvis äfven antalet af sina arbetare.

Det är lätt att förutse, hvilket elände däraf skall följa, ty det är sannerligen ej en ringa del af Norrlands befolkning, som ha sitt uppehälle genom trävaruindustrien. Äfven med hänsyn till en stor del af den norrländska arbetarbefolkningens vara eller icke vara är det således af största vikt, att utsyningstvånget i de vanliga lappmarksskogarna upphäfves, och därigenom, som ofvan påpekats, jämn tillförsel af moget råmaterial beredes sågverken.

Om vi sammanfatta, hvad vi angående den första punkten af hufvudvillkoren för de vanliga skogarnas rationella vård i Norrland hafva haft att motivera såsom önskvärdt, kunna vi uttrycka det sålunda:

att, under förutsättning af stadgande om speciell vård och utstämpling genom officiell myndighet för afverkning inom de s. k. skyddsskogarna och af upphäfvande af utstämplingstvånget i lappmarkerna, det för de vanliga skogarna inom hela Norrland, så väl i kusttrakterna och inlandet som inom lappmarkssocknarna, måtte stadgas, att afverkningen ej får sträcka sig längre ned än till och med träd, som nått mognadsdimensionen, denna dimension bestämd något olika för de olika länen, t. ex. 28 cm. i diameter vid brösthöjd för Norrbottens län, 30. cm. vid brösthöjd för Västerbottens län, 30 à 32 cm. för Västernorrlands och Jämtlands län, och 32 à 34 cm. för Gäfleborgs län.^[7]

Vi öfvergå nu till den andra punkten.

2. Att skadade och öfvermogna träd fortast möjligt afverkas.

Denna punkt står i närmaste sammanhang med den föregående, och två hufvudskä1 för detta kraf hafva redan under dryftandet af den första punkten blifvit anförda, nämligen att de skadade och öfvermogna träden hindra yngre och växtkraftiga träd att utvecklas och ungplantor att uppkomma, samt att dessa skadade och öfvermogna träd för hvarje år de få kvarstå försämras till virkeskvalitet och således äfven därigenom förorsaka skogsägaren förlust.

Men äfven i andra afseenden äro dessa träd skadliga och rent af farliga för den skogskomplex, hvari de finnas. Några sådana, som mig synes, mycket beaktansvärda synpunkter, ber jag att här få påpeka.

Ju längre dessa skadade och öfvermogna träd få kvarstå, desto torrare blifva de och erbjuda därför ett ypperligt närings- och spridningsmedel för uppkommande skogseldar; de öka därigenom i betydlig mån skogens mottaglighet för sådana. Då dessa skogseldar äro kanske de farligaste fienderna till skogens bestånd och utveckling, bör naturligtvis äfven ur denna synpunkt allt göras för att snarast möjligt avlägsna skogseldarnas passiva bundsförvanter, de skadade och övermogna träden.

Från en annan mindre beaktad synpunkt visa sig i synnerhet de skadade och äfven, ehuru i ringare grad, de öfvermogna träden farliga för skogens sundhet. De äro nämligen de huvudsakliga bärarna af de parasiter, såsom skadeinsekter, svampar, lafvar m. m., hvilka hemsöka skogsträden. I de allra flesta fall där jag varit i tillfälle att undersöka träd, som lidit af sjukdom förorsakad af djur- eller växtparasiter, har jag kunnat konstatera, att trädet i fråga äfven lidit af yttre skada, förorsakad af eld, af fallande träd, af betande kreatur eller af åskslag o. d.

De nämnda parasiterna utveckla och föröka sig i de flesta fall med stor hastighet och, ehuru de företrädesvis älska skadade ej livskraftiga träd, kunna de säkerligen, där de få tillfälle till ostörd massutveckling, äfven blifva olycksbringande för frisk skog. Således kunna de skadade och öfvermogna träden betraktas äfven som smittbärare och sjukdomsspridare och böra därför så fort som möjligt bortskaffas.

Visserligen tillåta de skogslagar, som nu äro i kraft, afverkningen af skadad och öfvermogen skog, men, hvad lappmarkerna beträffar, är denna tillåtelse ej af stor nytta, ty, till följd af utsyningstvånget och dess ofvan påvisade olägenheter, är det ej möjligt att afverka mer än en ringa del af det, som borde genast borttagas. Mångenstädes i lappmarksskogarna ligga också massor af redan kullfallen skadad och öfvermogen skog; en betydande förlust har härigenom tillskyndats skogsägarne, så väl staten som de enskilda.

Därför bör allt göras för att underlätta det snara afverkandet af skadad och öfvermogen skog.

3. Att, hvad skogshemmanen beträffar, sådana åtgärder vidtagas, att jordbrukets likaväl som skogsbrukets intresse tillgodoses, så att ej det förra behöfver lida skada af det senares utveckling.

För mången skall det troligen synas underligt, att bland villkoren för skogens rationella vård och fortfarande bestånd upptages ett, som i själfva verket ej är annat än ett yrkande om lättnader i gällande lagar och författningar angående hemmansklyfning; kanske skall det dock lyckas mig att här visa, i hvilket nära sammanhang jordbruks- och skogsbruksintressena i Norrland stå till hvarandra.

Hur viktig än en rätt drifven skogshandtering är för Norrlands och hela landets ekonomiska lif, har man dock full rätt att uppställa den fordran, att allt hvad möjligt är skall göras, ej blott för att under odling bibehålla den jämförelsevis ringa areal af bruten bygd, som i Norrland finnes, utan också för att arealen af odlad jord skall kunna där i väsentlig grad ökas.

De norrländska skogshemmanen, och i synnerhet lappmarkshemmanen, hafva i allmänhet en mycket betydlig skogsareal, ofta 5 à 6000 tunnland (impedimenter medräknade), hörande till 20–40 tunnland odlad jord. Under en lång följd af år har så väl staten som synnerligast sågverksägare uppköpt betydliga arealer af skog.^[8] men, då de bestående lagarna göra det mycket svårt att köpa blott största delen af ett hemmans skog och lämna kvar den odlade jorden jämte åbyggnader och husbehofsskog m. m., såsom för sig bestående hemmansdel, har följden blifvit, att hela hemmanen inköpts.

För skogens bestånd såsom sådan är väl redan detta en fördel, ty vi kunna antaga, ja vi hafva rätt att fordra, att skogarna under statens och de solida sågverkens vård skola skötas efter en rationell hushållningsplan, hvilket ej ofta kan väntas vara fallet, om skogarna fortfarande äro i böndernas händer.^[9] Men äfven för själfva skogens skydd ligger, sådana som förhållandena nu äro, en stor fara i dessa köp af hela hemmanen, ty därigenom orsakas jordbrukets försämring och ett aftagande af den bofasta befolkningen. Erfarenheten lär oss nämligen, att i många fall de sålunda försålda skogshemmanens odlade jord råkar i förfall, äfven om, hvilket ofta sker, den förre ägaren såsom arrendator eller torpare fortfar att sköta jorden.

Orsaken härtill ligger säkerligen ej i försämrade villkor för åbon, ty vanligen har han mycket lindrigt arrende, ofta endast betalandet af onera, och har dessutom full husbehovsskog och ofta tillfälle till förtjänst vid timmerdrivning m. m. Nej, orsaken ligger djupare, den ligger i Norrlandsbondens egen natur.

Den själfägande Norrlandsbonden är en ståtlig typ, kraftig och dristig, stolt och själfmedveten men på samma gång gästfri och vänlig i sitt umgängessätt; han skattar högt sin själfständighet och vill ej veta af någon annan herre än kungen, han sköter sin jord väl och håller gården snygg både utan och innan.

Men sätt honom som torpare eller arrendator, så blifver han vanligen loj och liknöjd och låter allt förfalla, det är ju ej hans egen gård och han själf är ej längre bonde utan torpare, en annans tjänare, han har intet att vara stolt öfver och intet som intresserar honom eller binder honom vid torfvan; ofta emigrerar han, om han har medel därtill, ofta förfaller han till superi och bringar därmed familjen till nöd och fattigdom, om ej skogsägaren träder hjälpande emellan. Detta sker visserligen i en vida större utsträckning än den oinvigde kan ana. Men äfven sådan hjälp kan ej hålla hemmanets jordbruk uppe, oaktadt jämförelsevis betydliga summor offras därpå. Snart är hemmanet nästan öde eller kan föda blott ett ringa fåtal mot dem, som förut där hade sin bärgning. Jag tror knappast att någon, som känner till förhållandena i de norrländska skogssocknarna, skall kunna jäfva den uppfattning jag här uttalat, om än undantag kunna uppvisas.

Tilläte däremot lagen sådan hemmansklyfning inom Norrland, att hemmanets inrösningsjord jämte tillräcklig husbehovsskog m. m. kunde svara för en del af skatten, och skogen, utan odlad jord, för resten af skatten; kunde således skogen, eller större delen af skogen, frånsäljas hemmanet, utan att gården upphörde att vara hemman, och ägaren således fortfarande vore själfägande och till kronan skattebetalande bonde, så skulle ganska mycket vara vunnet för skogsbruket, — ty skogen skulle antagligen få vida bättre vård än i bondens hand, — men ojämförligt mycket mera vunnes härigenom för Norrlands jordbruk, ty vi hade då goda garantier, att den norrländska hemmansägareklassen ej förminskades utan hölles uppe som en värdefull stam, efter hvilken invandrande nybyggare kunde forma sig.

Vi nämnde här invandrande nybyggare; just för att sådana i något större antal skola kunna frestas att söka sig väg till Norrlands vidsträckta odlingsmarker i stället för öfver Atlanten fordras, att de utan svårighet skola kunna få jord såsom egendom, och detta skulle betydligt underlättas, om sådana medgifvanden för hemmansklyfning gjordes, att skogsägaren kunde här och där i sina vidsträckta skogskomplexer afstå åt invandrande nybyggare, med full äganderätt och skyldighet att till staten betala belöpande skatt, tillräckligt stora lotter af odlingsbar mark, myrar och husbehovsskog. Detta skulle skogsägaren säkerligen i många fall vara villig att göra mot ytterst ringa köpeskilling, ty det är af stor vikt för honom, som vi vid behandlingen af nästa punkt skola närmare utveckla, att erhålla gårdar och bofast folk något så när jämt spridda i skogstrakterna.

För att tillgodose det kraf, som framställts i denna punkt, skulle det således vara högeligen önskvärdt: att sådana förändringar i lagstiftningen angående hemmansklyfning i Norrland gjordes, att den å hemmanet belöpande skatten kunde så fördelas, att en del komme att utgöras af ägaren af nu befintlig odlad jord med husbehofsskog och resten af skatten komme att utgöras af ägaren af skogen, med möjlighet till vidare uppdelning af denna del af skatten, om delar af arealen såldes åt nybyggare.

4. Att allt hvad möjligt är göres för att befordra invandring till Norrlands skogstrakter af nybyggare, hvarigenom, utom andra mycket stora fördelar för hela landet, det bästa tänkbara skydd mot skogseldar skulle åstadkommas.

Den. som varit med om en stor skogseld och sett de förfärliga härjningar en sådan kan åstadkomma, sett den tröstlösa synen af svartgrå, liflös mark, svartbrända stammar, rödbruna kronor, och känt luften mättad af brandlukt, där nyss allt var lif och grönska och en härlig doft från tallarnas och granarnas barr och blommor vederkvickte vandraren, har nog såsom jag gripits af förtrytelse öfver den vanmakt, som ännu tyckes råda i att förekomma eller hejda skogseldens förödelse. Att denna förödelse kan hafva ofantlig utsträckning vet mer än väl hvar och en, som har någon bekantskap med Norrlands förhållanden. Såsom en illustration därtill behöfver jag blott påminna om året 1888, det stora brandåret i Norrland, då samtidigt med Sundsvalls och Umeås ödeläggelse väldiga skogseldar rasade i de mest skilda trakter af Norrland.

Orsaken hvarför vi äro så vanmäktiga mot denna skogarnas förhärjande fiende är först och främst bristen på folk i dessa trakter och vidare bristen på vägar genom skogarna. Visserligen stadgar nu lag att vid uppbåd mot skogseld hvarje hushåll skall sända en man till släckning, men då så få gårdar finnas i skogstrakterna, förmår i många fall den ringa styrka, som samlas, litet eller intet.

Om däremot de stora skogsägarne, och först af alla staten, som ju är den ojämförligt störste skogsägaren i Norrland och år från år förökar sina domäner därstädes, ville — sedan härför nödiga lagförändringar blifvit gjorda — på de talrika till nyodling lämpliga platserna inne i skogstrakterna utstaka blifvande nyhyggeslotter med tillhörande husbehofsskog, att på billigaste möjliga villkor, med full äganderätt och skyldighet att utgöra belöpande skatt, af svensk man förvärfvas, så skulle genom en allt talrikare befolkning af nybyggare det bästa medel mot skogseldar åstadkommas.^[10] Med en sådan talrikare befolkning skulle också nödvändigtvis följa upptagandet af vägar genom skogarna, och vägar äro, det vet hvar och en, som har erfarenhet om skogseldar, ett kraftigt medel för eldens begränsande.

De fördelar, som staten och öfriga skogsägare i ekonomiskt afseende skulle hafva genom möjligheten att på detta sätt kunna inskränka skogseld, äro så betydande, att det väl skulle löna sig att, för att befordra saken, göra till och med stora uppoffringar i form af resehjälp, byggnadsbidrag, odlingslån m.m. åt invandrarne. Och hvilken räddning af arbetskrafter åt landet skulle man ej åstadkomma på detta sätt, under det vi nu årligen kontribuera till röjande och odling af fjärran länder utan någon som helst vinst för vårt eget land.

Det är också klart, att skogsägarne härmed skulle vinna en önskvärd tillökning i arbetskraft och att därigenom en mängd för afverkning och skogsvård nödiga arbeten kunde göras både fortare och billigare än nu är fallet.

Vår önskesats beträffande denna punkt lyder således:

Att staten och öfriga skogsägare måtte, till framkallande af nybyggareinvandring till Norrland, i skogstrakterna upplåta odlingslägenheter och husbehofsskog m. m. med full äganderätt åt svenska män, så att nybyggaren kan blifva laglig och till staten skattebetalande ägare till jorden; och att till dessa nybyggares hjälp vidtagas de öfriga åtgärder, som kunna finnas lämpliga.

5. Att kreatursbete i de egentliga skogarna förbjudes eller åtminstone i möjligaste måtto inskränkes.

Den skada betande kreatur kunna göra på skog synes nog mången vara så obetydlig, att den ej skulle behöfva tagas med i räkningen och än mindre behöfva betonas såsom en af hufvudpunkterna vid frågan om rationell skogsvård; men denna skada är dock högst betydlig, om äfven iakttagelserna häröfver i Norrland ännu ej äro så omfattande, att vi med ett slående statistiskt material kunna fullt ådagalägga densamma. Från andra trakter, t. ex. Norra Amerika och Södra Europa, hafva vi så talande bevis därpå, att det är hög tid för oss att vidtaga skyddsåtgärder mot denna fara för de unga skogsträdens bestånd.

För öfrigt behöfver man ej resa långt inom Norrlands skogstrakter för att med användande af någon observationsförmåga finna skillnaden mellan en skog, där kreatur hafva betat, och en som varit fri från dessa för skogen icke passande gäster.

Öfverallt där de hafva huserat, finner man de smärre, upp till en meter höga, träden hafva ett knutet och ruggigt utseende, med mycket täta grenkransar, toppen klufven eller snedriktad och ofta de af kreaturen stympade topp- och grenskotten förändrade till boning för ägg och larver af någon skadeinsekt. De ännu mindre plantorna äro ofta nedtrampade och krypa utefter marken i stället för att resa sig rätt upp. Betrakta vi de äldre träden, så finna vi, att en stor del af dem äro skadade träd: de äro krokiga, toppklufna eller på annat sätt missbildade och mycket ofta hemsökta af parasiter. Ej sällan har jag iakttagit sådana af kreatur förorsakade skador i gränsskogar, som ju framför andra böra skyddas.

Ej blott denna direkta skada för skogen hafva vi att lägga kreatursbetningen till last, äfven en annan fara för skogen uppstår af samma orsak och har ofta ledt till ödeläggelse af stora sträckor, jag menar de talrika skogseldar, som uppkomma genom de s. k. gätarnes eller vallhjonens ovarsamma handterande af eld i skogen. Finge ej kreaturen beta i egentlig skog, så vore man ju fri från vallhjonen och de eldsvådetillbud, de dagligen förorsaka.

Utom denna ständigt hotande fara för skogseld, som kreaturens skogsbetande orsakar, medför det stor eldfara af en annan anledning: ej sällan pläga nämligen skogsbönderna antända det torra gräset i skogen »för att få ett friskare kobete»; att följden ofta blifver en skogseld säger sig själft.

Men kanske dessa i skogstrakterna lervande åbor ej hafva bete för sina kreatur, om de ej få begagna skogarna härför? Jo visserligen, det finnes så tillräckligt med bete på många myrar, på fjällen, i löfskog och i fuktig för afverkning värdelös blandskog, för att ej tala om de mestadels obegagnade tillfällena att åstadkomma hemvallar, att en mångdubbelt större stock af kreatur, än som nu finnes i Norrland, skulle kunna hafva riklig föda utan att härför anlita de egentliga skogarna. Dessa senare lämna dessutom i regeln så litet och dåligt bete, att det säkerligen ej är någon verklig fördel att låta kreaturen beta där.

Därför borde genom lag förbjudas att hålla kreatur betande på egentlig skog.

Ännu flera önskningsmål för ernåendet af en fullt rationell skogsvård i Norrland skulle väl förtjäna att närmare belysas, men då denna uppsats redan svällt ut öfver de gränser, som ursprungligen blifvit satta för densamma, måste jag uppskjuta den vidare behandlingen af ämnet till ett annat tillfälle.

______o______

________________

1. Dessutom bidrager skogen, om den får stå kvar, genom vattenafdunstning till en lämplig fördelning af nederbörd.
2. Granen i skogsgränsen reder sig i allmänhet bättre; några observationer härom skall jag på annat ställe framlägga.
3. Visserligen hoppas vi, att den dag skall komma, då hela Norrland är så tätt bebyggdt och medvetandet om skogens värde och rätta vård så allmänt spridt och djupt rotadt, att inga skogslagar behöfvas, men ännu äro vi dess värre fjärran från en sådan tidpunkt och måste därför med skogslagar söka skydda skogens bestånd åt efterkommande.
4. Det är naturligtvis ej vår mening att yrka, att all den mogna skogen skall på en gång uttagas, men endast att den skall få afverkas i mån af behof och kunna hinna tagas, innan den blifvit öfvermogen.
5. I början starkare tillgång från lappmarksskogarna, emedan alla skadade och öfvermogna träd måste så fort som möjligt afverkas. Den senare något mindre men normala tillgången bör ej kunna föranleda minskning i produktionen, ty då börja nedre andets skogar åter gifva afkastning.
6. Då numera skogsarrenden ej få uppgöras för längre tid än 20 år, äro de praktiskt nästan omöjliga för sågverksägarne, hvilka därför föredraga att köpa hemmanen, i stället för att på så kort tid arrendera skogen.
7. För sydliga delen af Norrland torde de angifna siffrorna behöfva vidare pröfning, själf har jag ej haft tillfälle att där göra tillräckliga undersökningar.
8. Dessa köp hafva betydligt tilltagit under de senare åren till följd af stadgandet om högst 20-åriga skogsarrenden.
9. För att anföra blott ett bland de många skäl, som tala för skogens skötande i större komplexer hellre än att lämna den i böndernas händer som ett bihang till jordbruksfastigheten, vill jag påpeka ett i Norrland mycket ofta inträffande fall. När vid bondens död en af flera arfvingar skall öfvertaga hemmanet, afverkar han, för att utlösa medarfvingarne, skog ofta så grundligt, att den sedan på lång tid ej förmår gifva någon afkastning och kanske mången gång har lidit ohjälplig skada.
10. Genom K. Skr. af den 29 maj 1891 angående upplåtande af odlingslägenheter å kronoparker inom Norrbottens län är visserligen ett försök gjordt att genom bildande af s. k. skogstorp uppmuntra nybyggareinvandring, men, då härigenom ej äganderätt lämnas åbon, befara vi, att åtgärden ej skall leda till önskadt resultat.