Pauline/Kapitel 08
← Tigerjakten |
|
Avgörandet → |
ÅTTONDE KAPITLET.
ÅTERSEENDET.
Dessa berättelser gjorde ett djupt intryck på min själ. Modet är ett av de största förförelsemedel, mannen äger över kvinnan; är det i följd av vår egen svaghet, och därför att vi själva ej förmå något och ständigt behöva ett stöd? Vad man ock lade greven till last, så var minnet av dessa båda jakter, varav jag själv övervarit den ena, det enda som fäste sig i mitt sinne. Det skall därför icke förundra er, att greve de Beuzevals bild, omgiven av detta bländsken inför en ung flickas själ, förblev intryckt i hennes inbillning, där så få märkbara händelser ännu lämnat sina spår. Också kände jag, då vi, några dagar efter den händelse jag omtalat, sågo tvenne ridande personer komma uppför stora allén till slottet, och man anmälde Paul de Lucienne och greve Horace de Beuzeval, för första gången mitt hjärta slå oroligt vid ett namn. En sky svävade förbi mina ögon, och jag steg upp med avsikt att fly; min mor kvarhöll mig, och dessa herrar inträdde.
Jag vet icke vad jag i början sade till dem; men säkert visade jag mig bra blyg och tafatt, ty när jag slog upp ögonen, voro grevens fästade på mig med ett underligt uttryck, vilket jag aldrig kan glömma. Emellertid övervann jag småningom min tankspriddhet och blev åter mig själv; då kunde jag betrakta och höra honom, liksom jag såg och hörde Paul.
Jag återfann hos honom samma lugna uttryck, samma fasta och djupa blick, som gjort ett så starkt intryck på mig, och dessutom en mild röst, vilken, liksom hans händer och fötter, snarare tycktes tillhöra en kvinna än en man. Likväl antog denna röst, då han livades av något ämne, en kraft, som syntes oförenlig med dess första toner. — Paul hade, såsom en erkänsam vän, fört samtalet på ett ämne fördelaktigt för greven; han talade om hans resor. Greven tvekade en stund att överlämna sig åt denna egenkärlekens förförelse; man skulle sagt, att han fruktade att bemäktiga sig samtalet och sätta sitt eget jag i stället för de allmänna ämnen, som avhandlas de första gångerna man ser varandra; men erinringen om de trakter han besökt livades snart i hans minne, Dessa vilda nejders romantiska liv började en kamp mot de bildade ländernas enformiga sedvanor och liksom besegrade dem. Greven var snart helt och hållet inne uti Indiens yppiga växtlighet och Maldivernas undersköna utsikter. Han omtalade sina tåg i Bengaliska viken, sina strider mot majajiska sjörövare, och hänfördes till en lysande målning av detta växlingsrika liv, där varje timma medför en ny rörelse för själen. Han skildrade vidlyftigt hela detta ursprungliga samhällstillstånd, då människan i sin frihet och sin styrka, utgörande vad hon själv vill vara, slav eller konung, icke har andra band än sin egen vilja, inga gränser utom synkretsen, och huru, då landet blir för trångt, hon spänner upp sina segel, såsom örnen sina vingar, och går att på oceanen söka enslighet och omätlig rymd. Därefter återkom han hastigt mitt ibland vår utslitna samhällsordning, där allt är njuggt tilltaget, dygder såväl som laster; där allt är konstlat, ansikte så väl som själ; där vi, slavar, fängslade av lagarna, fångar insnärjda av bruket, för varje timme på dagen hava våra små skyldigheter att uppfylla, för varje stund på morgonen form på kläder eller färg på handskar att välja, och detta vid straff att synas löjlig, d. v. s. dödsstraff, ty i Frankrike fläckar det löjliga ett namn mera grymt än orenlighet och blod.
Jag kan ej säga, vilken bitter, ironisk och bitande vältalighet låg i detta grevens utfall mot våra samhällsband. Det var verkligen, med undantag av händelserna, en av dessa poetiska skapelser Manfred eller Carl Moor; det var en av dessa stormiga själar, som förstörande gå fram genom samfundslivets små alldagliga fordringar; det var snillet i strid med världen, vilket, förgäves insnärjt i dess lagar, dess bruk och sedvanor, sliter dem bort med sig, såsom ett lejon skulle göra med usla snaror, utsatta för en räv eller en varg.
Jag lyssnade till denna förfärliga filosofi, liksom jag läst en sida i Byron eller Goethe; det var samma kraft, i tankar, förhöjd genom förmågan att verkställa dem. Då hade dessa anletsdrag, annars otillgängliga för all rörelse, avlagt sin ismask; de livades av hjärtats eld, och ögonen sköto gnistor. Då höjdes denna så milda röst gradvis till toner, dystra och genomgripande; och sedan på en gång sammansmälte allt, entusiasm och bitterhet, hopp och förakt, svärmeri och kall verklighet, i ett småleende sådant jag ännu aldrig sett det, och vilket ensamt för sig inneslöt mera förtvivlan och förakt, än den djupaste av smärtan frampressade suck.
Efter en timmas besök återvände Paul och greven. När de rest, betraktade min mor och jag varandra en stund under tystnad, och jag kände mitt hjärta lättat från en ofantlig tyngd. Denne mans närvaro utövade på mig en lika tryckande känsla, som Mephistopheles på Margaretha.
Det intryck han gjort hos mig, var så synbart, att min mor begynte taga hans försvar, ehuru jag ingenting yttrat om honom. Sedan längre tid hade hon hört talas om greven, och, såsom det inträffar med nästan alla mera utmärkta personer, erfor man om honom de mest motsatta omdömen. Min mor betraktade honom för övrigt från en helt olika synpunkt än jag. Alla dessa av greven så djärvt framställda sofismer syntes henne endast vara en snillets lek, ett slags förtal mot hela samhället, likt det man dagligen yttrar om enskilda personer. Min mor satte honom därför varken så högt eller så lågt, som jag gjorde det i mitt inre; och i följd av denna olikhet i tankar, den jag icke ville bestrida, beslöt jag att ej vidare synas tänka på honom.
Efter tio minuters förlopp föregav jag en lindrig huvudvärk och gick ner i parken. Där kunde ingenting störa de tankar, som sysselsatte mig; och jag hade ej gått hundra steg, förrän jag måste tillstå för mig själv, att jag ej velat tala om greven, för att så mycket mera få tänka på honom, Detta erkännande förskräckte mig. Jag älskade icke greven; ty om man berättat att han återkommit, skulle mitt hjärta snarare klappat av fruktan, än av glädje. Emellertid fruktade jag honom icke heller, eller jag borde åtminstone ej frukta honom; ty vilken inverkan kunde väl han hava på mitt öde? Jag hade sett honom en gång händelsevis och en annan gång av artighet; jag skulle kanske aldrig återse honom.
Med hans äventyrliga lynne och kärlek för resor, kunde han lämna Frankrike vilken stund som hälst; då skulle hans uppträdande i mitt liv bliva en snart försvunnen syn, en dröm och därmed allt; efter fjorton dagar, en månad eller ett år skulle jag glömma honom. Emellertid, när middagsklockan ljöd, överraskade hon mig försänkt i samma tankar, och jag spratt till av förvåning att höra henne slå så snart.
Vid återkomsten till salongen meddelade min mor mig en bjudning från grevinnan M—, som stannat kvar i Paris över sommaren, och på sin dotters födelsedag skulle giva en stor soiré, hälften musikalisk, hälften dansant. Min mor, alltid full av godhet för mig, ville fråga mig därom, innan hon svarade. Jag antog bjudningen med iver; det var en mäktig förströelse från den tanke, som förföljde mig. Vi hade också endast tre dagar att bereda oss, och dessa räckte så jämnt till förberedelserna till balen, att det var tydligt att minnet av greven skulle utplånas eller åtminstone avlägsna sig genom klädselns viktiga angelägenheter. Å min sida gjorde jag allt för att vinna detta ändamål. Jag talade om denna soiré med en iver, som min mor aldrig förr bemärkt hos mig, och bad att samma dag få resa till Paris, under förevändning att vi knappt hade tillräcklig tid att beställa våra klädningar och våra blommor, men i själva verket emedan, såsom jag trodde, ombyte av vistelseort skulle bistå mig i min strid mot mina tankar. Min mor gav, med sin vanliga godhet, vika för alla mina infall, och efter middagen reste vi.
Jag hade ej bedragit mig. De omsorger, jag måste ägna åt förberedelserna för soiréen, en kvarleva av denna en ung flickas glada bekymmerslöshet, som jag ännu ej förlorat och hoppet om en bal under en årstid, då det är ont därom, avledde mina dåraktiga farhågor och avlägsnade för ett ögonblick den skräckbild, som förföljde mig. Den efterlängtade dagen kom äntligen. Den förflöt för mig under ett slags feber av verksamhet, som min mor aldrig förr bemärkt hos mig; hon var lycklig över den glädje jag väntade mig. Arma mor!
Klockan slog tio; jag hade redan tjugu minuter varit färdig. Jag vet ej huru detta tillgick; jag, som annars alltid dröjde, var nu den som väntade på min mor. Äntligen reste vi; nästan hela vår umgängeskrets sedan vintern hade, i likhet med oss, återkommit till Paris för denna fest. Jag återfann mina pensionskamrater, mina vanliga dansörer samt till och med denna en ung flickas livliga och glättiga känsla av nöje, vilken redan sedan ett år eller två börjat avtaga hos mig.
Balen var utomordentligt livad. Under ett ögonblicks vila tog grevinnan M— mig under armen, och för att undvika den kvävande värmen, förde hon mig in uti spelrummen. Vi erhöllo på samma gång en intressant översikt; alla dagens artistiskt, litterärt och politiskt ryktbara män funnos där. Jag kände redan många av dem; men emellertid voro några mig ännu främmande. Grevinnan nämnde dem för mig med en älskvärd artighet, och bifogade till varje namn en anmärkning, vilken den kvickaste författare skulle hava avundats henne, då jag plötsligen, vid inträdet i en av salongerna, spratt till och lät mot min vilja undfalla mig dessa ord: »Greve Horace!»
»Nå ja, greve Horace», sade grevinnan M— småleende; »känner ni honom?»
»Vi hava sett honom hos fru de Lucienne på landet.»
»Ack ja!» återtog grevinnan; »jag har hört talas om en jakt, en olyckshändelse med herr de Lucienne den yngre; icke sannt?» — I detta ögonblick slog greven upp ögonen och blev oss varse. Någonting likt ett småleende gick över hans läppar.
»Mina herrar», sade han åt sina tre medspelare, »vill ni tillåta mig att gå; jag åtager mig att skaffa er fjärde man.»
»Jo visst», sade Paul; du har vunnit av oss fyratusen francs och skickar oss någon i stället, som tager sig ganska när, om han håller tio louisdorer. Nej tack!»
Greven, som rest sig upp till hälften, satte sig åter; men vid första givningen, då spelet började, höll greven hela sin vinst; den blev besvarad. Grevens motspelare lade upp sina kort; greven kastade från sig sina, utan att visa dem, och sade: »Jag har förlorat!» sköt guldet och banknoterna, som han hade framför sig, till den vinnande, steg upp och sade till Paul:
»Får jag nu gå?»
»Nej, icke ännu, bäste vän», svarade Paul, som upptagit grevens kort och besett hans spel; »ty du har fem ruter, och den herrn har endast fyra spader.»
»Mina damer», sade greven, vänd till oss, »jag vet att fröken Eugenie skall i afton göra en insamling åt de fattiga; vill ni tillåta mig att vara den förste, som erbjuder min andel?» Med dessa ord tog han en sykorg, som stod nära spelbordet, lade däruti de åttatusen francs, han hade framför sig och lämnade korgen åt grevinnan.
»Men», svarade grevinnan M—, »jag vet icke, om jag bör emottaga den; summan är verkligen betydlig.»
»Också», återtog greve Horace småleende, »är det icke endast i mitt namn jag erbjuder den; dessa herrar hava rikligen bidragit därtill; det är således snarare dem än mig, som fröken M— har att tacka å sina skyddslingars vägnar.» Med dessa ord gick han ut i danssalen och lämnade den av guld och sedlar fyllda korgen i grevinnans hand.
»Se där en av hans egenheter», sade grevinnan M— till mig. »Han har sett något fruntimmer, med vilket han gärna vill dansa, och se här det pris, varför han köper detta nöje. Men jag måste förvara denna korg; tillåt mig därför att följa er tillbaka till danssalen.»
Grevinnan återförde mig till min mor. Knappast hade jag satt mig, förrän greven kom fram och bjöd upp mig att dansa.
Det grevinnan nyss sagt, framställde sig genast för min själ. Jag kände att jag rodnade, och förutsåg att jag skulle darra på rösten. Jag framräckte därför min anteckningsbok; sex danser voro redan upptagna. Han vände om bladet, och liksom han icke velat, att hans namn skulle förblandas med de andra, skrev han det överst på andra sidan för sjunde kadriljen. Därefter återgav han mig boken och sade några ord, dem min förvirring hindrade mig att höra, samt gick och ställde sig vid dörrposten. Jag var i begrepp att bedja min mor lämna balen; ty jag darrade så häftigt, att jag med möda kunde hålla mig uppe. Lyckligtvis lät ett snabbt och klart ljudande ackord höra sig. Dansen uppsköts; Liszt satte sig till pianot.
Han spelade Webers vals.
Aldrig har någon konstnär till så hög grad uppdrivit underverken i sitt föredrag, eller kanske hade jag aldrig varit i en sinnesstämning så fullkomligt lämpad att förstå denna så melankoliska och lidelsefulla komposition. Det tycktes mig som det vore första gången jag hörde den lidande själen, vars sista suckar Friskyttens författare utandas i sina melodier, bönfalla, kvida och förkrossas.
Allt vad musiken, detta änglarnes språk, äger av uttryck, hopp, svårmod och smärta tycktes hava förenat sig i detta stycke, vartill variationerna, improviserade av konstnären, följde vid slutet såsom upplysande noter. Jag hade ofta själv utfört denna lysande fantasi, och förvånades nu, då jag hörde den spelas av en annan, att däruti finna saker, som jag då ej anat. Var det artistens beundransvärda talang, som förde dem i dagen? Var det en ny stämning i min själ? Hade den konstfärdiga hand, som halkade fram över tangenterna, så djupt arbetat sig ner uti gruvan, att den funnit hittills okända malmstreck; eller hade mitt hjärta fått en så häftig skakning, att slumrande fibrer väckts däruti? Vare härmed huru som hälst, verkan var likväl förtrollande.
Tonerna svävade i luften som en sky, och hela mitt väsende genomträngdes av melodi. I detta ögonblick upplyftade jag ögonen; grevens voro riktade åt det håll, där jag satt. Jag böjde hastigt ner huvudet; det var för sent. Jag såg ej mer hans ögon, men kände hans blick trycka mig; blodet strömmade våldsamt till ansiktet, och jag fattades av en oemotståndlig darrning. Strax därpå steg Liszt upp; jag hörde sorlet av dem, som trängdes omkring för att lyckönska honom, och hoppades att greven vid denna rörelse lämnat sin plats. Jag vågade upplyfta huvudet; han stod ej mera kvar vid dörren. Jag andades åter, men aktade mig att sträcka min forskning längre; jag fruktade att ånyo möta hans blick och ville hellre vara i okunnighet om var han befann sig.
Efter några minuter blev det åter tyst; någon annan hade satt sig till pianot. På de ända till de nästintill liggande rummen förlängda hyssningarna hörde jag att nyfikenheten var häftigt spänd, men vågade ej lyfta ögonen.
En skärande löpning ilade över tangenterna, några vidlyftiga och sorgsna preludier efterföljde den, och sedan lät en böjlig, djup och klangfull röst höra dessa ord, på en melodi av Schubert:
»Jag har studerat allt, filosofi, lagfarenhet och medicin, jag har rannsakat människornas hjärtan, jag har nedstigit uti jordens innersta, jag har fästat min tankekraft vid örnens vingar, för att sväva över molnen; och vart har denna långa forskning fört mig? Till tvivel och nedslagenhet. Jag äger ej mera, det är sannt, varken illusioner eller samvete: jag fruktar varken Gud eller Satan; men dessa fördelar har jag betalt med all livets glädje.»
Vid första ordet igenkände jag greve Horaces röst. Man föreställer sig lätt, vilket besynnerligt intryck dessa Fausts ord borde åstadkomma på mig i dens mun, som sjöng dem. Verkan var för övrigt allmän. Ett ögonblicks djup tystnad efterföljde den sista noten, som svävade upp klagande, som en ångestfull själ; ursinniga bifallsyttringar frambröto därefter från alla håll. Jag dristade mig att kasta en blick på greven: för alla andra voro kanske hans drag lugna och utan rörelse; men för mig tillkännagav tydligen den lätta darrningen på läpparna denna feberaktiga skakning, varav han haft ett anfall under sitt besök på slottet. Grevinnan M— närmade sig, för att i sin ordning lyckönska honom; då antog hans ansikte denna lugna och bekymmerslösa uppsyn, som bruket ålägger den av sina tankar mest sysselsatte. Greven bjöd henne sin arm och var nu endast en vanlig man, såsom alla andra. På det sätt, varpå han betraktade henne, slöt jag att han, å sin sida, sade henne artigheter för hennes klädsel. Medan han samtalade med henne, kastade han hastigt åt mig en blick, vilken mötte min. Jag var nära att låta ett anskri undfalla mig; jag hade blivit överraskad. Han såg utan tvivel min ångest och hade medlidande med den; ty han förde grevinnan M— i rummet bredvid och försvann med henne. I detsamma spelades ånyo upp till kadrilj; den första av mina antecknade kavaljerer skyndade fram till mig. Jag tog maskinmässigt hans hand och lät honom föra mig vart han ville. Jag dansade, det är allt jag kan påminna mig; två eller tre andra kadriljer efterföljde denna, och jag lyckades att därunder hämta mig något. Slutligen inträffade ett nytt uppehåll, även bestämt för en musikalisk sysselsättning.
Grevinnan M— gick fram till mig; hon kom för att be mig sjunga i duetten uti första akten av Don Juan. Jag nekade i början, ty, oberäknad all naturlig räddhåga, ansåg jag mig vid detta tillfälle ur stånd att taga en enda ton. Min mor såg denna lilla strid, och med sin moderliga egenkärlek slöt hon sig till grevinnan, som erbjöd sig att ackompagnera mig. Jag var rädd att min mor skulle märka någonting, om jag fortfor i mitt vägrande; jag hade så ofta sjungit denna duett, att jag ej kunde uppgiva ett enda gott skäl mot deras yrkande. Jag måste därför giva efter. Grevinnan M— tog min hand och förde mig till pianot, där hon satte sig; jag stod bredvid hennes stol med nedslagna ögon, utan att våga se mig omkring, av fruktan att ännu en gång möta denna blick, som följde mig överallt. En ung man intog platsen på andra sidan om grevinnan; jag vågade en blick på min medsångare. En rysning ilade genom alla mina ådror; det var greve Horace som sjöng Don Juans roll.
Ni kan föreställa er huru upprörd jag var; emellertid var det för sent att draga sig tillbaka; allas ögon voro fästade på oss. Grevinnan M— preludierade; greven begynte; det var en annan röst, det var en annan människa som sjöng, och då han började »räck mig din hand», spratt jag till, av hopp att jag bedragit mig, och kunde ej tro, att den mäktiga stämma, vilken kommit oss att bäva vid Schuberts melodi, kunde böja sig till en så behagfull och sprittande glädjes toner. Också lopp strax efter första meningen ett sorl av bifall genom hela salongen. Det är sannt, att, då jag i min ordning darrande sjöng: »Ack, ack, mitt hjärta bävar», låg det ett sådant intryck av fruktan i min röst, att de återhållna bifallsyttringarne frambröto. Därefter uppstod en djup tystnad, för att kunna höra oss. Jag kan ej säga, huru mycken kärlek det låg i grevens röst, då han återtog: »Du bör ej fruktan bära», och vilken förförelse och vilka löften han inlade i dessa ord: »Följ mig en timma blott.» Allt detta passade så väl in på mig, denna duo tycktes så väl vald för mitt hjärtas tillstånd, att jag verkligen kände mig nära att falla i vanmakt, då jag sade: »Ack! knappt förmår jag andas». Säkerligen hade musiken här förändrat uttryck; i stället för Zerlinas behagsjuka klagan, var det ett skri av den djupaste ångest. I detta ögonblick kände jag, att greven närmat sig till mig; hans hand rörde vid min, som hängde vid sidan; en eldslöja sänkte sig för mina ögon; jag fattade grevinnans stol och höll mig fast därvid. Genom detta stöd lyckades jag att hålla mig uppe; men då vi gemensamt återtogo: »Hur lycklig jag skall vara, att få tillhöra dig!» kände jag hans andedräkt gå över mitt hår och mina axlar. En rysning genomfor mina ådror, och i detsamma jag uttalade ordet »amor», uppgav jag ett skri, vari alla mina krafter uttömdes och jag nedföll avsvimmad.
Min mor skyndade fram till mig, men skulle hava kommit för sent, om icke grevinnan M— emottagit mig i sina armar. Min dåning tillskrevs värmen; man förde mig till ett av rummen bredvid; luktsalt, som man lät mig inandas, ett öppnat fönster och några droppar vatten, stänkta i ansiktet, återgåvo mig sansen. Grevinnan M— yrkade, att jag skulle gå in och dansa, men jag lyssnade ej härtill; min mor, själv orolig, var denna gång av min mening, och vi foro hem.
Jag drog mig genast undan till mitt rum. Då jag avtog ena handsken, nedföll ett papper, som blivit instucket däruti under min svimning; jag upptog det och läste dessa ord, skrivna med blyertspenna: »Ni älskar mig… tack, tack!»