Quentin Durward/Kapitel 11

←  Skiltvakten

Quentin Durward av Sir Walter Scott Översättare: Magnus Alexander Goldschmidt Rolands-salen

Statsmannen  →

ELFTE KAPITLET.
Rolands-salen.

Cupido målas blind, — har hymen ögon?
Kanske hans blick fördunklas af de synglas,
Föräldrar, vänner och förmyndare
Åt honom lånt, på det att genom dem
Han skåda må på gods och sätesgårdar,
Juveler, guld och allt, som kallas hemgift,
Och finna deras värde tiodubbladt?
Mig tycks den frågan tål att väl betänka.

Eländet af tvungna äktenskap.

huru Ludvig XI af Frankrike ibland alla Europas monarker var den mest maktlystne och den mest afundsjuke om sin makt, så eftertraktade han blott njutningen af dess väsen och brydde sig i allmänhet föga om det yttre skenet, ehuru han ganska väl kände och vid vissa tillfällen strängt utkräfde de ärebetygelser, man var skyldig hans rang.

Den förtrolighet, hvarmed han inbjöd undersåtar till sitt bord och någon gång delade deras måltider, skulle gjort en furste med bättre egenskaper i hög grad älskad af folket; men äfven sådan han nu var, bragte konungen genom sitt nedlåtande sätt den klass af sina undersåtar, som ej omedelbart blottstäldes för hans misstänksamhet och afundsjuka, att försona sig med många af hans laster. Det tredje ståndet, det såkallade tiers état, som under denne skarpsinnige furste höjde sig till en ovanlig grad af välmåga och betydenhet, högaktade hans personlighet, utan att derför älska honom, och det var i förlitande på dess bistånd, som han sattes i stånd att trotsa hatet hos de förnäma, hvilka ansågo, att han nedsatte kronans värdighet och fördunklade deras egna lysande företrädesrättigheter genom just samma åsidosättande af formerna, som behagade borgare och menige man.

Med ett tålamod, som de flesta andra furstar skulle ansett förnedrande, och med en viss känsla af nöje väntade Frankrikes monark, till dess hans lifgardist hade tillfredsstält en ungdomlig matlusts kraf. Vi kunna likväl antaga, att Quentin egde för mycken takt och klokhet för att ställa det kungliga tålamodet på ett alltför svårt prof; också gjorde han flere försök att afbryta sin måltid, innan Ludvig tillät honom att sluta. »Jag ser på dina ögon», sade han, »att ditt mod ännu ej är till hälften brutet. Framåt — Gud och St. Denis — anfall på nytt; ty ser du, mat och messa (korsande sig) hafva aldrig hindrat en god kristen i sitt arbete. Tag dig nu en bägare vin, men håll dig blott ej för mycket till vinflaskan, hvilket är ett fel hos dina landsmän, liksom hos engelsmännen, hvilka, om de ej hade den dårskapen, vore de bästa soldater man kunde önska sig. Tvätta dig nu fort; glöm ej ditt benedicite och följ mig.»

Quentin lydde och följde Ludvig till Rolands-salen på en annan, lika labyrintisk väg, som den han förut gått.

»Kom nu noga ihog», sade konungen i befallande ton, »att du aldrig lemnat denna post — låt det bli ditt svar på din slägtinges och dina kamraters frågor, — och för bättre minnes skull gifver jag dig denna guldkedja.» Härvid kastade han en kedja af betydligt värde öfver hans arm. Om jag också sjelf inte frågar efter bjefs och glitter, så skola dock de, som jag hyser förtroende till, alltid hafva medel att mäta sig med de förnämsta. Men om dylika kedjor ej äro tillräckliga att afhålla din tunga från att röra sig alltför fritt, så har min gufar l'Hermite en amulett för halsen, som aldrig underlåter att åstadkomma en säker kur. Gif nu akt! — Ingen karl, utom Olivier och jag, får komma hit in i afton; men fruntimmer komma hit, ifrån den ena eller andra ändan af salen, kanske också från båda. Om de tilltala dig, så får du svara, men som du är på post, måste ditt svar vara kort; sjelf får du likväl hvarken tilltala dem eller inlåta dig i något längre samtal. Men lyssna till hvad de säga. Dina öron så väl som dina händer äro mina; jag har köpt dig till både kropp och själ. Om du derför hör något af deras samtal, så måste du komma ihog det, tills jag fått veta det, och sedan glömma det. Men håll, när jag tänker rätt på saken, så är det bäst att du går för en skotsk rekryt, som kommit hit direkte från sina berg och ännu ej lärt sig vårt allrakristligaste språk, — ja, det blir det bästa. — Om de derför tilltala dig, så svara ej; derigenom befrias du från hvarje förlägenhet, och föranlåtas de att obehindradt samspråka, utan att fästa sig vid din närvaro. Du förstår mig. — Farväl. Var försigtig, och du har en vän i mig.»

Knapt hade konungen utsagt dessa ord, innan han försvann bakom förhänget, lemnande Quentin att öfvertänka hvad han sett och hört. Ynglingen befann sig i ett af dessa lägen, hvari det är angenämare att skåda framåt än tillbaka; ty det låg ingenting upplyftande i den tanken, att han blifvit stäld lik en skytt, som i ett snår lurar på en hjort, för att taga lifvet af den ädle grefve Crèvecœur. Visserligen var det sant, att de åtgärder, hvartill konungen vid detta tillfälle skridit, blott tycktes vara försvarsvis vidtagna försigtighetsmått, men det kunde ju lätt hända, att han snart anbefaldes en dylik tjenstgöring, der det kunde komma i fråga att gå anfallsvis till väga, och detta skulle för honom blifva en obehaglig kris, då det af konungens karakter var lätt att förutse, att en vägran vore säker undergång, medan å andra sidan hans hederskänsla sade honom, att lydnad vore en vanära. Han slog bort dessa tankar med den kloka trösten, som så ofta tilgripes af ungdomen, då förestående faror tränga sig på dess själ, att det var tids nog att tänka på hvad som borde göras, då det befarade fallet verkligen inträffade, och att hvar dag hafver sin egen omsorg.

Quentin öfverlemnade sig så mycket hellre åt denna lugnande betraktelse, som konungens senaste befallning hade gifvit honom något mycket angenämare att tänka på. Damen med lutan var säkert en af dem, hvilka han skulle egna sin uppmärksamhet, och han gjorde inom sig det löftet att åtlyda en del af konungens befallning och gifva noga akt på hvarje ord, som utginge från hennes läppar, för att få veta, om det låg lika mycken tjusning i hennes tal som i hennes sång; men lika uppriktigt lofvade han äfven sig sjelf, att intet af hvad hon sade skulle af honom inberättas för konungen, så vida det innehölle något, som kunde hafva menliga följder för den sköna talarinnan.

Emellertid behöfde man ej befara att han åter skulle inslumra på sin post. Hvarje förbistrykande vindfläkt, som letade sig väg genom det öppna gallerfönstret och satte de gamla tapeterna i rörelse, ljöd i hans öron som annalkandet af det sköna föremålet för hans väntan. Med ett ord, han erfor all denna hemlighetsfulla oro och spända förväntan, som alltid är kärlekens följeslagare och som ibland har en väsentlig andel i att framalstra densamma.

Till slut knarrade en dörr verkligen, (ty till och med palatsernas dörrar vredo sig i femtonde århundradet ej så ljudlöst som våra på sina hakar); men, tyvärr, ej i den ändan af salen, hvarifrån lutans toner låtit höra sig. Den öppnades emellertid, och en qvinlig gestalt inträdde, åtföljd af tvenne andra, hvilka hon med ett tecken antydde att dröja utanför, medan hon sjelf gick fram i salen. På den vaggande och ojemna gången, som visade sig särdeles ofördelaktigt, då hon passerade genom det långa galleriet, igenkände Quentin genast prinsessan Johanna, och med all den vördnad, som tillkom hennes ställning, rätade han på sig och sänkte sitt vapen för henne, då hon gick förbi. Hon besvarade denna artighet med en nådig böjning på hufvudet, hvarvid han fick tillfälle att tydligare än på förmiddagen betrakta hennes ansigte.

Denna olyckliga prinsessas anletsdrag voro föga egnade att ersätta det bristfälliga i hennes växt och gång. Visserligen kunde hennes ansigte ej kallas obehagligt, och i de stora blå ögonen, hvilka hon vanligen höjl fästa på marken, låg ett ödmjukt uttryck af stilla undergifvenhet; men utom det att hon var mycket blek, hade hennes hy denna gulaktiga anstrykning, som vanligen antyder svag helsa, och ehuru hennes tänder voro hvita och regelbundna, voro hennes läppar tunna och bleka. Prinsessan hade ett rikt ljust hår, som var så blondt, att det nästan stötte i blått, och hennes kammarjungfru, som sannolikt ansåg denna yppiga hårväxt som en stor skönhet, hade än mer förvärrat saken genom att ordna sin herskarinnas hår i lockar rundt omkring hennes bleka ansigte, hvilket, i förening med hennes öfverklädning eller cymar af ljusgrönt siden, gaf henne ett hemsk och spöklikt utseende.

Medan Quentin följde denna besynnerliga syn med ögon, hvari nyfikenhet var blandad med ett medlidande, som hvarje prinsessans blick och rörelse tycktes egnad att framkalla, inträdde två damer från motsatta ändan af rummet.

Det ena af dessa var det unga fruntimmer, som på Ludvigs tillsägelse bjudit Quentin frukt vid det minnesvärda tillfälle, då han åt frukost på värdshuset Fleur-de-Lys. Smyckad med all den hemlighetsfulla värdighet som tillhörde arftagerskan till ett grefskap, gjorde hennes skönhet nu ett tiodubbelt större intryck på honom, än då han i henne såg en simpel värdshus-idkares dotter, som passade upp på en rik och nyckfull borgare. Nu kunde han ej fatta, huru han kunnat vara nog blind att ej inse hennes verkliga rang, och likväl var hennes klädsel, en djup sorgdrägt utan något slags grannlåt, lika enkel som förut. På hufvudet bar hon en bakåt kastad crêpe-slöja, som lemnade hennes ansigte fritt, och det var endast hans kännedom om hennes verkliga rang, som i Quentins ögon gaf ett ökadt behag åt hennes vackra figur, en förut obemärkt värdighet åt hennes gång, och ett uttryck af medveten adel åt hennes regelbundna drag, strålande hy och eldiga ögon, hvilkas skönhet derigenom än mer förhöjdes

Om Durward äfven med sitt lif måst plikta derför, skulle han ej kunnat afhålla sig från att visa denna skönhet och hennes följeslagerska samma hyllning som han nyss gifvit den kungliga prinsessan. De mottogo den som personer, hvilka voro vana vid underordnades aktningsbetygelser, och besvarade den artigt, och han tyckte — kanske var det blott en ungdomlig synvilla — att den unga damen med en svag rodnad nedslog sina ögon, då hon besvarade hans militäriska helsning. Detta kunde endast vara emedan hon erinrade sig den djerfva främlingen i granntornet på värdshuset Fleur-de-Lys; men uttryckte denna förlägenhet misshag? Denna fråga kunde han ej afgöra.

Den unga grefvinnans följeslagerska, liksom hon sjelf klädd helt enkelt i djup sorg, var vid den ålder, då qvinnan ogerna afstår från anspråket på en skönhet, som redan i åratal varit i aftagande. Hon hade ännu tillräckligt deraf qvar, för att visa det välde hennes behag en gång måtte utöfvat, och det syntes tydligt på hennes beteende, att hon, med hogkomst af forna triumfer, ännu ej uppgifvit anspråken på framtida eröfringar. Hon var lång, med en vacker figur och ett något högdraget sätt, samt besvarade Quentins helsning med ett nedlåtande småleende, hviskande med detsamma någonting i örat på sin följeslagerska, som vände sig om mot soldaten, liksom till följd af det äldre fruntimrets anmärkning, men likväl svarade, utan att slå upp ögonen. Quentin kunde ej låta bli att misstänka, att anmärkningen gälde hans eget goda utseende, och jag vet ej hvarför, men han gladde sig åt tanken att hon ej sett på honom för att med sina egna ögon öfvertyga sig om anmärkningens riktighet. Kanske trodde han, att ett slags hemlighetsfullt samband redan började att uppstå mellan dem, som gaf vigt åt den ringaste småsak.

Denna tanke var förbigående, ty hans uppmärksamhet upptogs strax derpå af prinsessan Johannas möte med de båda främmande damerna. Hon hade vid deras inträde stannat för att emottaga dem, kanske medveten af att hon ej tog sig bra ut, då hon var stadd i rörelse, och som hon vid emottagandet och besvarandet af deras helsningar visade någon förlägenhet, förleddes den äldre af de båda främmande fruntimren, som var okunnig om den persons rang, hon talade till, att besvara hennes helsning, som om hon snarare gåfve än emottoge en heder.

»Det fägnar mig, min fru», sade hon med ett leende, som på en gång skulle uttrycka nedlåtenhet och uppmuntran, »att man ändtligen förunnat oss ett aktningsvärdt fruntimmers sällskap; ty jag måste säga, att min brorsdotter och jag ej just ha stor orsak att tacka konung Ludvig för hans gästfrihet — ryck mig inte i ärmen så der, barn — jag är säker på, att jag i detta unga fruntimmers ögon läser medlidande med vår belägenhet. Alltsedan vi kommit hit, min nådiga, ha vi inte blifvit behandlade stort bättre än fångar, och efter tusen inbjudningar att ställa vår sak och våra personer under Frankrikes beskydd, har hans allra kristligaste majestät först gifvit oss ett eländigt värdshus och nu en vrå i sitt malätna palats till residens, hvarur vi endast få framkrypa emot solnedgången, liksom vi vore läderlappar eller ugglor, hvilkas anblick i solskenet bör anses för ett elakt förebud.»

»Det gör mig ondt», sade prinsessan, stammande af förlägenhet öfver den vändning samtalet tagit, »att vi hittills varit ur stånd att emottaga er enligt förtjenst; jag hoppas er brorsdotter är bättre belåten?»

»Mycket — mycket mer än jag kan uttrycka», svarade den unga grefvinnan. »Jag sökte endast beskydd och jag har dessutom funnit ensamhet och stillhet; vår förra bostads enstaka läge och den ännu större ensligheten hos den, som nu blifvit oss anvisad, ökar i mina ögon den ynnest, konungen värdigats bevilja oss stackars flyktingar.»

»Åh, tig, du narraktiga fränka», sade den äldre damen, »och låt oss tala efter vår öfvertygelse, sedan vi ändtligen fått vara ensamma med en af vårt kön, — jag säger ensannna, ty den der vackra soldaten är ju bara en bildstod, som inte tycks kunna bruka sina lemmar, och jag gissar han lika litet kan begagna sin tunga, åtminstone på något civiliseradt språk. Som derför ingen utom det här fruntimret kan förstå oss, så tillstår jag uppriktigt, att det fins ingenting jag ångrar så mycket, som denna franska resa. Jag väntade mig en lysande mottagning, torneringar, ringränningar, skådespel och fester, och i dess ställe, hvad finner jag? — jo, inspärrning och obemärkthet, och det bästa sällskap, kungen införde hos oss, var en kringstrykande ziguenare, genom hvars bemedling han bad oss brefvexla med våra vänner i Flandern. Kanske», fortfor hon, »har han för afsigt att inmura oss här hela vårt lif, för att efter det gamla huset de Croyes utslocknande kunna bemäktiga sig våra länderier. Hertigen af Burgund var ej så grym; han tillbjöd min brorsdotter åtminstone en man, ehuru det var en dålig en.»

»Efter min tanke är slöjan att föredraga framför en dålig man», sade prinssessan, som knapt fick tillfälle att inskjuta ett ord.

»Man skulle åtminstone önska, att man hade friheten att välja», svarade den talföra damen. »Gud skall veta, att det endast är för min brorsdotter jag talar; ty hvad mig sjelf beträffar, så har jag redan för längesedan slagit ur hogen alla tankar på att ändra ställning. Ni ler, min fru; men vid min salighet är det inte sant. Detta är likväl ingen ursäkt för kungen, hvars beteende, liksom hans person, mer liknar den gamle vexlaren Michaud i Gent, än en Carl den Stores efterträdare.»

»Håll!» sade prinsessan, med en viss stränghet i tonen; »betänk, att ni talar om min far.»

»Om er far!» utropade den burgundiska damen bestört.

»Ja, om min far», upprepade prinsessan med värdighet. »Jag är Johanna af Frankrike. Men var utan fruktan, min fru», fortfor hon med den milda ton, som var henne naturlig; »ni menade ej någon förolämpning och derför har jag ej heller upptagit era ord som en sådan. Befall öfver mitt inflytande att göra er och detta unga fruntimmers landsflykt drägligare. Tyvärr förmår jag så litet; men detta lilla står gerna till er tjenst.»

Djup och underdånig var den nigning, hvarmed grefvinnan Hameline de Croye — så hette den äldre damen — emottog prinsessans förbindliga anbud. Hon hade en lång tid vistats vid hof, var fullkomligt hemmastadd med deras bruk och höll troget fast vid den af alla tiders hofmän antagna grundsats, att, ehuru deras enskildta samtal vanligen vända sig kring deras herskaps laster och dårskaper, likväl aldrig låta ett ord derom undfalla sig i monarkens eller någon af hans familjs närvaro. Hon var derför på det djupaste skandaliserad öfver det misstag, som narrat henne att tala så ohöfviskt inför Ludvigs dotter, och hon skulle säkert hafva uttömt sig i ursäkter, om hon ej bragts till tystnad och sans af prinsessan, som på det välvilligaste sätt, hvilket dock från en Frankrikes dotter var liktydigt med en befallning, anhöll, att hon ej vidare skulle tala derom, hvarken till ursäkt eller förklaring.

Prinsessan Johanna tog derefter med en värdighet, som klädde henne, plats på en stol och nödgade de båda främlingarna att sätta sig, en på hvardera sidan om henne, hvilket å den yngres sida skedde med en oförstäld och vördnadsfull blyghet, men å den äldres med en studerad ödmjukhet och vördnad. De samtalade derefter sinsemellan, men så sakta, att Quentin ej kunde höra hvad de sade och endast märkte, att prinsessan tycktes egna den yngre och intressantare damen synnerlig uppmärksamhet, och att, ehuru grefvinnan Hameline talade mer, hon likväl med sitt ordsvall och sina komplimanger gjorde mindre intryck på prinsessan än hennes anförvandt med sina korta och blygsamma svar.

Detta samtal hade ej varat mer än en fjerdedels timme, då dörren till nedre ändan af salen öppnades och en man inträdde, insvept i en ridrock. Ihogkommande konungens befallning och fast besluten, att ej en gång till befinnas slumrande, gick Quentin genast emot den inträdande, stälde sig mellan honom och damerna och tillsade honom att genast aflägsna sig.

»På hvems befallning?» sade främlingen i en ton af föraktlig förvåning.

»På konungens», svarade Quentin med fast stämma; »och jag har blifvit hitstäld för att skaffa den åtlydnad.»

»Ej mot Ludvig af Orleans», sade hertigen, kastande af sig sin kappa.

Den unge mannen tvekade ett ögonblick; men huru kunna tilltvinga sig åtlydnad för sina order af första prinsen af blodet, hvilken, efter hvad ryktet förmälde, stod i begrepp att befrynda sig med konungens familj?

»Ers höghet är allt för mäktig», sade han, »för att jag skulle kunna motsätta mig ert välbehag; men jag hoppas att ers höghet intygar, att jag fullgjort min skyldighet, för så vidt er vilja tillåtit mig det.»

»Var obekymrad, unge man, jag tar allt ansvar på mig», sade Orleans, i det han steg fram för att helsa på prinsessan med den tvungna min, som alltid utmärkte hans artighet, då han tilltalade henne.

»Han hade spisat tillsammans med Dunois», sade han, »och som han fått höra, att det var sällskap i Rolands-galleriet, så hade han tagit sig friheten att öka dess antal.»

Den rodnad, som färgade den olyckliga Johannas bleka kind och som för ögonblicket spred något som liknade skönhet öfver hennes ansigte, bevisade, att denna tillökning i sällskapet var allting utom likgiltig för henne. Hon skyndade sig att presentera prinsen för de båda damerna de Croye, hvilka mottogo honom med den vördnad, som tillkom hans höga rang, hvarpå hon, pekande på en stol, bad honom deltaga i samtalet.

Hertigen svarade artigt, att han omöjligen kunde tillåta sig att emottaga en stol i sådant sällskap, och tagande dynan från en af fåtöljerna, lade han den framför den sköna unga grefvinnan de Croyes fötter och satte sig på densamma, så att han kunde egna sin älskvärda granne största delen af sin uppmärksamhet, utan att derför synas försumma prinsessan.

I början tycktes det, som om denna anordning snarare behagade än förtröt hans tillärnade brud; ty hon uppmuntrade hertigen i hans artigheter mot den sköna främlingen och tycktes uppfatta dem som åt henne sjelf egnade hyllningsgärder. Men ehuru hertigen af Orleans i konungens närvaro var van att underkasta sig dennes stränga ok, så hade han likväl tillräckligt af fursten i sin natur för att följa sina egna böjelser, så snart han var befriad från detta tvång: och som hans höga rang berättigade honom att sätta sig öfver vanliga formaliteter och genast antaga en förtrolig ton, blef hans beundran öfver grefvinnan Isabellas skönhet snart så högljudd och oförbehållsam, kanske till följd deraf, att han druckit litet mera vin än vanligt — ty Dunois var ingen fiende till Bacchi dyrkan — att han till slut råkade i verklig passion och nästan tycktes hafva glömt prinsessans närvaro.

Den komplimenterande ton, han tillät sig, var emellertid endast behaglig för en person i sällskapet, och det var grefvinnan Hameline, som redan på förhand njöt af den värdighet, som skulle tillfalla henne genom en förbindelse mellan första prinsen af blodet och den, hvars börd, skönhet och vidsträckta besittningar kunnat göra förverkligandet af en så ärelysten plan alls icke osannolik äfven i en mindre sangunisk projekt-makerskas ögon, om man endast kunnat utesluta Ludvig XI:s afsigter ur beräkningen. Den yngre grefvinnan åhörde hertigens grannlåter med ängslan och förlägenhet och kastade allt emellanåt en bönfallande blick på prinsessan, liksom för att bedja henne komma till hennes bistånd. Men Johannas blyghet och sårade finkänslighet gjorde henne oskicklig till hvarje bemödande att göra samtalet allmännare, och slutligen var det hertigen, som, med undantag af några få höflighetsfraser å grefvinnan Hamelines sida, nästan uteslutande underhöll det, ehuru på bekostnad af den yngre grefvinnan de Croye, hvars skönhet utgjorde ämnet för hans högtrafvande vältalighet.

Vi få ej glömma, att det fans en tredje person, den förbisedda skiltvakten, hvilken såg sina ljufva illusioner bortsmälta som vax för solen, medan hertigen oafbrutet med samma värme fortsatte sitt lidelsefalla tal. Slutligen gjorde grefvinnan Isabelle de Croye ett afgörande försök att afbryta ett samtal, som började blifva olidligt och vidrigt för henne, i synnerhet till följd af det qval, som hertigens beteende uppenbart förorsakade prinsessan.

Vändande sig till den senare, sade hon blygsamt, men med bestämdhet, att den första ynnest, hon utbad sig af hennes utlofvade beskydd, vore, »att hennes höghet täcktes vilja öfvertyga hertigen af Orleans om, att de burgundiska damerna, ehuru de i snille och konsten att skicka sig voro de franska underlägsna, likväl ej voro nog enfaldiga, att endast finna nöje i öfverdrifna artigheter.»

»Jag beklagar, min nådiga», sade hertigen, gående prinsessans svar i förväg, »att ni på samma gång gör de burgundiska damernas skönhet och de franska riddarnes uppriktighet till föremål för ert åtlöje. Om vi äro hastiga och öfverdrifna i uttrycken: af vår beundran, så är det, emedan vi älska som vi strida, utan att i våra bröst gifva rum åt någon kall beräkning, och emedan vi lika hastigt hängifva oss åt de sköna, som vi öfvervinna de tappra.»

»Mina landsmäninnors skönhet kan lika litet göra anspråk på dylika triumfer, som mina landsmäns tapperhet är i stånd att medgifva dem», sade grefvinnan med mera skärpa än hon hittills vågat tillåta sig emot sin högborne tillbedjare.

»Jag högaktar er fosterlandskärlek, grefvinna», sade hertigen, »och den senare delen af ert yttrande skall ej bestridas af mig, förrän en burgundisk riddare erbjuder sig att med fäld lans förfäkta den. Men hvad den orättvisa vidkommer, som ni begått emot de behag, ert land framalstrar, så vädjar jag till er sjelf. — Se dit», sade han, pekande på en stor spegel, en skänk från republiken Venedig, och då för tiden en sak af högsta sällsynthet och värde, »och säg mig, hvarest finnes väl det hjerta, som kan motstå de behag, ni skådar deri?»

Prinsessan, ur stånd att längre uthärda sin älskares försummelse, dignade nu baklänges ned i stolen med en suck, som med ens återkallade hertigen ur romantikens land och gaf grefvinnan anledning att fråga, om hennes höghet kände sig illamående.

»Det är blott en häftig hufvudvärk och går väl snart öfver», sade prinsessan med ett matt försök att le; men hennes tilltagande blekhet motsade hennes ord, och grefvinnan Hameline fann sig föranlåten att ropa på hjelp, emedan prinsessan höll på att falla i vanmakt.

Hertigen bet sig i läpparne, och i det han förbannade dårskapen att ej bättre kunna styra sin tunga, skyndade han att tillkalla prinsessans tjenare, som befunno sig i rummet nästintill. De skyndade genast att infinna sig, och under det de använde de för dylika fall brukliga medlen, kunde han som kavaljer och adelsman ej underlåta att lemna sitt biträde till att stöda henne och återföra henne till sans. Hans röst, som medlidandet och sjelfförebråelsen gjort nästan öm, var det verksammaste medlet att återkalla henne till sig sjelf, och just då vanmakten gick öfver, inträdde konungen sjelf i salen.