Rosen på Tistelön/Del I/Kapitel 17

←  Sextonde kapitlet

Rosen på Tistelön av Emilie Flygare-Carlén Sjuttonde kapitlet

Adertonde kapitlet  →

Sjuttonde kapitlet.

Något över tre år efter vårt sista besök på Tistelön finna vi, sent under en stormig afton i början av december, dess invånare församlade omkring kvällsbrasan i det dagliga rummet.

Erika och den snart sextonåriga Gabriella sutto tysta vid sina arbeten. Anton hade krupit in i en vrå vid spisen, där han halvslumrade, stödd mot muren, medan Birger och Haraldsson, rökande sina pipor och lyssnande efter ovädret, vandrade fåordiga av och an på golvet.

Aftonbordet var längesedan avdukat, och Erika hade redan ett par gånger skjutit på stolen; men en rullande stormby, som åter svepte förbi fönstren och skakade dem i sina fogningar, kom henne att ånyo sätta sig ned.

Men icke blott på Erikas utan även på männens stormvanda sinnen tycktes denna aftons mörker ha lägrat sig med en viss hemskhet. Det var liksom den uppretade naturen här utövat sin underbara förmåga över människohjärtat och ur natten av det förflutna manat fram alla förfärliga minnen till strid.

Gabriella, hon, som icke hade några dystra minnen i sin själ, bröt först tystnaden. — Så här har då stormen aldrig förr rasat, sade hon, eller har pappa någonsin upplevat den värre?

Haraldsson svarade endast med ett otydligt: — Jojo men!

— Det är ju höstens och vinterns vanliga sällskap! yttrade Erika och sökte genom det lugna uttrycket i sin röst dölja den inre oron.

— Nej, inföll Birger, Gabriella har rätt: maken till oväder ha vi ej haft på många år.

— Ja, ja, återtog gubben, det tycks just som om Vår herre i kväll skulle ha lust att välsigna land och strand.

Erika ryste, men Gabriella reste sig och gick till fönstret. Hennes öga stirrade ut i det djupa mörkret, medan hon lutade sin panna mot fönsterrutan. Ingenting kunde dock urskiljas, ingen stjärna förmådde genomtränga de hopade molnmassorna: naturen därute var ett gravdjup, vari hennes blick försjönk, men i detta djup fanns likväl icke gravens frid. Där tjöto tusen stämmor, och där rullade dån vilda som hånskratt. Men mitt bland dessa skärande läten framträngde emellanåt några harmoniskt klingande ljud. För den, som var bekant med kusten och kände dess mystärer, voro likväl dessa ljud förfärligare än dånet från havets vågor. Det var klangen av isstyckena, som decemberstormen lösryckt och nu kastade i bränningarna, där de sönderbrötos av svallet.

Rysande drog sig den unga flickan tillbaka. Men Haraldsson nedtog sin sjömanskavaj, i det han yttrade: — Nej, jag får väl ner och titta efter båtarna!

— Herregud, vad var det? utropade hastigt Gabriella, pekande på fönstret, som hon nyss lämnat.

Till allas häpnad visade sig på rutan en utsträckt hand, som klappade på glaset.

Haraldsson och Birger skyndade i ögonblicket ut; och medan Erika och Gabriella ännu i stum förundran kvarstodo på samma plats, återkommo de förre med en förfrusen varelse. Det var en sjömansgosse, som från något förolyckat fartyg blivit genom något under uppkastad på den ödsliga Tistelön.

Den stackars gossen erhöll all den hjälp hans belägenhet krävde, under det alla om varandra frågade: ”Vem är du? Varifrån kommer du? Äro ni flera?” Men deras frågor blevo obesvarade: gossen endast skakade på huvudet och pekade med en stel rörelse västvart.

Gubben Haraldsson fattade sin hatt. Han tycktes tveka mellan begäret att avbida någon underrättelse av gossen, som småningom började komma sig, och lusten att själv därute höra efter vad som kunde vara å färde.

— Är du ensam bärgad eller finns där flera som behöva hjälp? sade Birger.

— Kapten, min kapten! utbrast ynglingen.

— Din kapten, säger du — var lämnade du honom?

— Min kapten, utbrast ynglingen på nytt, hjälp, hjälp — han är ute på vraket!

— Är det nära intill? inföll Haraldsson och nalkades dörren.

— Ja, kom, kom, låt oss gå! sade den unge sjömannen. Kapten står ensam på vraket. Vi stötte på Paternosterskären, och det är ju icke så långt dit. Besättningen drev i storbåten, ända tills den kantrade här vid klippan. Mina stackars kamrater, utbrast han gråtande, ingen av dem kunde bärga sig. Nå, så övergåvo de ju också kapten! Jag ville bli kvar, men han själv kastade mig ned i båten. Låt oss skynda! Ni har väl folk och båtar här?

— Hå, hå, vid Paternosterskären! upprepade Haraldsson med isande lugn, som var otillgängligt för deltagande. Dit går ingen båt från Tistelön i sådan västlig storm. Du skall veta, pojke, tillade han, i det han åter tog av sig hatten, att sådant vore vanvett.

Med en åtbörd av förtvivlan böjde ynglingen sitt huvud. Det syntes, att han själv inom sig var övertygad om omöjligheten att arbeta mot sjögången.

— Ja, det är tyvärr ogörligt att komma ut i natt! sade Birger, men det hördes på rösten, att denna visshet grämde hans manliga sinne. Ingen mänsklig kraft förmår framtvinga en båt en enda tum mot en sådan överbrytande sjö. Du måste tåla dig tills i morgon. Då ska vi försöka hjälpa dig. Berätta oss nu hur det var med kapten och fartyget — kanske är det icke så illa med vraket, som det kan tyckas. Vid skeppsbrott är det ofta klokare att bli kvar ombord, ifall fartyget icke genast sjunker, än att kasta sig i båtarna.

— Vad förde han för last? inföll Haraldsson.

— Vi kommo med bjälkar från Västervik. Det var för lätt last för vår granna skonare.

— Ä, då flyter hon nog, om hon också arbetat botten ur sig.

— Vi måste låta däckslasten gå, återtog den unge sjömannen, och när vi stötte på, bräcktes genast hela bogen.

— Men hur fick ni då ut storbåten? frågade Birger, som med en sjömans intresse följde ynglingens uppgifter.

— Käre Birger, inföll Erika och trädde fram till den skeppsbrutne, låt honom nu först få vederkvicka sig — han behöver det nog — och sedan han ätit, berättar han alltsammans så mycket redigare.

Nu dukades hastigt upp vid ena ändan av bordet. Gabriella lade för, och sjömannen åt med god matlust. — Vad heter du? frågade hon och såg vänligt på honom.

— Petter Lindgren. Det var nu fjärde resan jag gjorde med kapten Rosenberg. Jag är jungman, men hade gärna fått bli lättmatros, om jag varit litet äldre.

Under tiden hade Anton närmat sig och slutit sig till kretsen. Han gjorde inga frågor, men hans uppmärksamma blick vittnade om deltagande och intresse, då den unge sjömannen efter maten på nytt började sin berättelse.

— Ack, herre — han tycktes av instinkt särskilt vända sig till Birger — det är en fördömd kust, den här skärgården. Vi ha nu haft en västlig storm i tre dygn, som pressat oss ända från Anholt. I går afton gick förtoppen över bord, och vi kunde omöjligt sätta upp en ny, ty skutan hotade också att slingra stormasten ifrån sig, och därför kunde vi icke heller hålla uppe. Kapten tänkte allt söka hamn. Han tyckte det var harmligt, och vi skulle försöka att hålla sjön tills stormen gav sig. Då det blev dager i morse, tyckte vi också, att skadan på förmasten icke var så farlig, men på eftermiddagsvakten kom en tjocka, så att en ej kunde se hand framför sig.

— Det värsta var, att en sjö bröt sönder nakterhuset och förstörde både lampa och kompass. Vi sökte hålla upp från Paternosterskären, där kapten sa, att vi efter hans räkning skulle vara, men rortaljan sprang; och då fartyget vände sidan till, bräcktes stormasten och gick över bord. Vi måste nu kapa, men när hon varken lydde styret eller mera kunde bärga sig för störtsjöarna, började vi driva. I solnedgången stötte vi på. Vid första stöten gick också fockmasten. När vi kastade däckslasten i sjön, blev storbåten lösryckt och åkte ned på babordsrelingen, så att vi hade lätt att få den i sjön, då skutan gjorde en överhalning. Till all lycka hade kocken surrat fånglinan om spelet, så att båten icke gick ifrån oss. Fartyget begynte genast att hugga och bröt sönder bogen. Vi försökte väl att fira ut ett ankare akterut, men sjön körde oss allt högre upp på grundet, och hon arbetade hela botten i stycken. Då ropade styrman, att vi skulle lämna vraket och bärga oss i storbåten. ”Ja, så får ni gå”, sade kapten, ”men jag blir kvar så länge här finns en planka i behåll”… Herrskapet må veta, att min kapten är en karl, han, avbröt Petter sig själv med en viss stolthet, som kan segla; och när han tar in rev, då blåser det värre än själva hin!

— Den här gången tyckes han ha gjort klokast, om han revat i tid! inföll Haraldsson.

— Ja, i dag hade vi revat! fortsatte Petter. Vi hade alla segel fast, utom förmärs, och det var bottenrevat. Men se, när skutans timme är slagen, då hjälper varken rev eller manöver. Det var förbi med vår vackra skonare. Aldrig trodde vi, att de fördömda Paternosterskären skulle bryta nosen av ”Tre Systrar”.

Ja, som sagt, när vi sågo, att det var förbi med skutan, beslöto vi försöka gå i storbåten. Jag grät och bad, jag ville för själ och pina icke överge min kapten. Men se, kapten har aldrig tålt motsägelser, han! Innan jag visste ordet av, högg han mig i kragen och kastade mig själv ned i storbåten. ”Gud välsigne er, gossar”, var hans sista ord. ”Jag hoppas ni bärgar er. För min del!”… vi hörde icke resten. Båten satte av, styrman styrde och vi rodde allt vad vi förmådde och drev undan för var enda sjö. Ja, nog sträva vi för att rädda livhanken, men kantra icke båten ändå! Det var en bålstor störtsjö, som kom över oss och bröt sig just i bränningen. Hur jag kom upp här på ön vet jag ej, men kamraterna blev borta.

— Vi få se vad som kan göras i morgon! tröstade Birger. Det är åtminstone en möjlighet, att vi ej komma för sent: en stark natur kan uthärda mycket. Du behöver nu vila, stackars gosse… Vill du laga, kära Erika, att han får komma till ro!

— Och lasten var bjälkar, säger du? upprepade Haraldsson liksom för sig själv. Den kommer att flyta opp.

Petter Lindgren tackade för god välfägnad, varefter han följde den vänliga husmodern, som själv anvisade honom en liten kammare.

När skeppsgossen var borta, skingrades snart hela hushållet. Gabriella ville även gå till ro, men hennes vila stördes av den beständigt återkommande tanken på den olycklige skeppsbrutne kaptenen, vilken på sitt vrak måste uthärda alla nattens och ovädrets fasor, utan att någon mänsklig hjälp förmådde finna vägen till honom. Anton, den bleke, dystre Anton, blev ensam kvar i stugan. Han vankade grubblande av och an.

Haraldsson och Birger stodo på bryggan och stirrade ut i den stormiga natten. Det brakade och tjöt omkring dem och det salta skummet yrde i virvlar över själva den klippiga ön, på vars läsida de stodo.

Sedan de båda männen övertygat sig om, att allt stod väl till vid deras egen strand, återvände de under djup tystnad. Ingendera syntes hugad att meddela sig med den andre. De hade visserligen alltid varit fåordiga, men fordom möttes deras tankar och beslut i handlingar. Nu var det annorlunda. De fortforo väl att leva tillsammans, men i grunden mera skilda, än om stora hav legat emellan dem.

Efter en sömnlös och orolig natt sågo äntligen Tistelöns invånare den gråa dagranden skymta fram vid horisonten. Stormen hade visserligen saktat av, men det blåste ännu tillräckligt för att göra det tilltänkta förehavandet mycket osäkert. Erika glödgade vin, som Birger skulle ha med sig, och Gabriella letade fram filtar och skinnfällar.

Tillredelserna voro emellertid snart slutade, och innan dagsljuset ännu var fullt klart, gåvo sig sjömännen ut på sin vanskliga färd. Haraldsson hade icke följt med, icke därför, att hans sextio år kändes tryckande för ett dylikt äventyr — hans kropp var stark och härdad — men Gabriella hade förmått honom att bli hemma, och Birger hade tillstyrkt det för att själv få föra befälet, vilket var otänkbart då gubben var närvarande. Hemma i huset lät Haraldsson det bero vid Birgers vilja, men på sjön hade han sin egen, och från den rubbade honom ingen en hårsmån.

De bägge fruntimren kvarstodo länge på bryggan, med bekymrade blickar följande båtens rörelser. Än lyftes den av en skummande störtsjö, som i ett ögonblick slungade den så långt tillbaka som männens ansträngning under flera minuter drivit honom fram, än hotade en ismassa att krossa den; och endast Birgers övade arm, som förde styret, förmådde undvika den varje ögonblick hotande undergången.

— Ack, det är ingen möjlighet: de komma aldrig till vraket! suckade Gabriella och såg på den mera erfarna Erika.

— Kanske och kanske icke, allt som Gud vill! Birger är dock stark och kraftfull. Jag såg på hans ögon, att han skulle anstränga hela sin förmåga.

— Ja, men om vraket skilt sig och den del drivit bort, på vilken kaptenen står, huru kunna de då någonsin hitta den?

— Vi måste lämna detta i Guds hand, Gabriella! sade Erika lugnande. Vi äga åtminstone den trösten att ha gjort vad vi förmått… Men ser du, att far och Anton, som stå däruppe på bergspetsen, besvara någon signal från båten? Med Guds hjälp är det ett lyckligt tecken. Låt oss nu gå in — vi kunna i alla fall ej mera urskilja något, och vattnet, som stigit så högt upp, går dig över fötterna… du förkyler dig!

— Ack, det är lappri. Du är också våt om fötterna, Erika, men du talar aldrig om dig själv. Se där kommer Anton ner.

Emellertid stävade Birger, som hade satt två av sina raskaste karlar vid årorna, rätt på Paternosterskären, där vraket, efter skeppsgossens beskrivning, borde ligga. Färden var svår, men de djärva sjömännen tröttnade icke. Var gång de förlorade genom en sjö eller en omväg, ersatte de det med förnyade ansträngningar. De begynte att bland isstyckena märka spillror av fartyget, och det var denna upptäckt de tillkännagåvo för Haraldsson. Här hade en hög av bjälkar sammantrasslat sig, där ett isstycke slingrat omkring sig något tackel, och stycken av en mast jämte målade bräder av relingen dansade över vågorna.

Skeppsgossen satt i fören och pekade med uttrycksfulla åtbörder på varje förbiilande stycke av skonerten. Slutligen urskildes en punkt bland ismassorna.

— Det är kapten — det måste vara han! ropade ynglingen uppspringande.

— Omöjligt, svarade Birger. Ingen levande varelse synes till vid Pater Nosterskären. Har här funnits något vrak, så är det längesedan bortspolat. Vi se ju bara bränningarna, som hoppa över skären.

— Där ligger det! fortfor Petter Lindgren bestämt… Ser ni icke något grönt?

— Min själ, är det icke liksom en grön buske mitt ibland isstyckena! anmärkte en av karlarna.

— Det är gångspelet! ropade Petter… Och där bredvid står kapten.

— Sannerligen, inföll Birger, som ansträngt hela sin synförmåga, det liknar sig till ett vrak… Håll ut, gossar, friska tag! Och med kraftfulla årtag tvingades båten att skära de skummande böljornas kammar.

Birgers uppmärksamhet följde med spänd väntan de alltmera urskiljbara delarna av vraket. Det gröna gångspelet ser jag väl, yttrade han till Petter, men icke syns där någon människa. Däcket lär ännu till största delen vara helt, men relingarna äro borta.

— Ja, men nog kan kapten vara där ändå! inföll Petter med ångest. Jag känner på mig, att han är där.

Rodden fortsattes, och mellan is och bränningar uppnådde äntligen båten det nakna vraket. Allt, som ger ett skepp dess luftiga prydlighet, allt det poetiska i den flytande skapnaden, människosnillets och beräkningarnas mästerstycke, var borta, var ett rov för de stormande vågorna; och på det rymliga däcket, som nu ensamt utgjorde hela vraket, höjde sig det gröna gångspelet.

Där däcket satt fast, inkilat mellan tvenne klippor, bildade det ett litet lä, varest båten lade till; och knappt rörde fören av farkosten vid vraket, innan Petter Lindgren med ett språng kastade sig upp och flög till spelet, varifrån han uppgav ett glädjerop. — Kapten är här, kapten är här! utropade han.

En man låg verkligen fastsurrad vid spelet, men livlös, och det syntes tydligt, att han använt sina sista krafter att slingra ett tåg om sin midja för att sålunda hålla sig kvar. Det var en ung man. De bleka anletsdragen skuggades av ett mörkt tjockt hår, och de stelfrusna lemmarna röjde kraftfulla former.

— Här tycks ingenting vara att rädda! sade Birger. All mänsklig hjälp, fruktar jag, kommer för sent.

— Hur vill en få liket i båten? mumlade en av karlarna. Det är så gott, att det blir där det är.

En blick av Birger bjöd tystnad. I nästa ögonblick hade Petter med sin fullkniv avskurit tågen; och med en styrka, som man icke skulle tilltrott hans ungdom, upplyfte han sin kapten och bar honom några steg framåt. Med Birgers biträde kom han i båten. — Och nu, gossar, sade Birger med den korta, lugna ton, som alltid gav fart åt hans befallningar, nu gäller det att ro! Den kraftfulla handen fattade styret; och utan att spilla ett ord lade karlarna ut.

Återfärden var lyckligtvis icke förbunden med de svårigheter, som mötte på ditresan. Båten drev raskt undan för vågorna, och under tiden gned Petter efter Birgers anvisningar den stelfrusne kaptenens ansikte och händer med is. Snart nog förspordes lätta ryckningar i ögonlocken, och ju märkbarare dessa blevo, desto högre ljödo Petters glädjerop, vilka snart besvarades med välkomnande viftningar från Tistelön. Förd med hurtiga årtag, svängde båten om udden i lä för holmen och lade till vid dess brygga.

Hela husets befolkning var de återvändande till mötes, främst Erika och Garibella. Men Birger visade med handen på den sanslöse kaptenen, och ovillkorligen drogo de sig tillbaka. — Allt hopp är icke ute, viskade han till Erika i en ton, som blott av henne kunde förstås. Han tryckte henne hastigt i sin famn och skyndade sedan att föranstalta att den skeppsbrutne blev inburen i ett oeldat rum.

— Men, herregud, jag fick ju knappt se honom! klagade Gabriella. Vad han såg blek och förstörd ut — han har säkert lidit gruvligt, innan sansen övergav honom. Men varför skall han inte få komma in i värmen?

— Det duger icke, mitt barn! svarade Haraldsson i den mildare ton, vilken enkom var för Gabriellas räkning. Är du dotter till en gammal sjöman och vet icke, att varmt rum ej passar för isfrusna lemmar?

— Å jo, nog har jag hört det, men man kan inte komma ihåg allt vad man hört.

Saken var, att Gabriella, jämte varmt deltagande, kände en ganska stor portion nyfikenhet att närmare få se den bleke, skeppsbrutne kaptenen, vilken redan genom sin oförvägna handling att kvardröja på vraket gjort ett fördelaktigt intryck på hennes eget livliga och beslutsamma sinne. Men att nu få se honom var icke möjligt, ty i rummet, dit han förts, samlades endast husets manliga personal. Emellertid var just det förtreten, att han ej genast, våt och stel som han var, blev inburen i dagligrummet!

Erika, som märkte Gabriellas lilla missräkning, underrättade henne med några ord om det förståndiga i Birgers anordnande.

Under tiden sysselsatte sig Birger, Petter Lindgren och till och med den annars tröge Anton med den förfrusne mannen. Deras människovänliga bemödanden blevo ej fruktlösa. De märkte, att bröstet höjde sig, ögonen öppnades och ansiktsdragen återfingo sitt liv. Med ett uttryck av bestörtning vaknade äntligen den sanslöse till medvetande. — Vad är detta? frågade han, medan blicken sökte sig omkring i rummet.

— Kapten, kapten lever! utbrast Petter Lindgren.

Kapten Rosenberg uppreste sitt huvud. — Var är jag? sade han långsamt.

— Ni är räddad från vraket, yttrade Birger, och den hjälp vi strandbor kunna erbjuda, står gärna till tjänst.

Kaptenen for med båda händerna över ansiktet — hans minne klarnade alltmera. I denna tystnad låg något rörande. Det var ej veklig smärta, jämrande klagan, ej trotsigt övermod eller ömkligt vankelmod, det var mannens sans i ett stort ögonblick, tecknat av en olycka, vars djup han bäst själv förmår mäta. Han hämtade sig likväl snart, och i det han vände sig till Birger, sade han: — Jag har säkert er hjälp att tacka för min räddning?

— Nej, jag har blott kunnat bidraga därtill! svarade Birger. Denne raske gosse har kapten egentligen näst Gud att tacka för sitt liv. Det är han, som visat oss vägen.

— Jaså, Petter! sade kaptenen och såg på ynglingen med en lång, varm blick. Men dina kamrater, Petter!

— Kapten, de blevo allesammans borta!

Birger stödde kaptenen, vilken rest sig upp på benen. — Ni kan nästan gå nu! sade han. Får jag bjuda er till ett varmare rum, där min far jämte min hustru och syster med otålighet vänta att få se vår gäst?

Kaptenen kastade en blick på sin våta kavaj, men Birger visade honom en torr klädedräkt och nödigt linne, varmed Anton nu inträdde.

— Se, min bror har sörjt för den saken, Men vi skola gå förut — kapten är bäst belåten med en van tjänare.

— Jag tackar! yttrade Rosenberg med en förbindlig böjning på huvudet åt Anton, som lade kläderna bredvid honom. En skeppsbruten man får lov att utan omsvep begagna sig av den välvilja, som erbjudes honom.

— Jag hämtar kapten om en stund! sade Birger och lämnade rummet med Anton, vilken, ehuru som vanligt fåordig, likväl med synbart deltagande fäste sig vid detta avbrott i sin tröga overksamhet.

— Petter, sade kaptenen, jaså, det var du, som uppmanade det här hederliga folket att frälsa livet på mig! Jag undrar just om jag någonsin får navigation riktigt in i din dumma skalle. Eljest kunde du nog bli en duktig sjöman… Men vad står du där och gapar på? Du märker ju nu, att jag lever. Hjälp mig hellre med de där kläderna och laga, att jag ser någorlunda ut som folk.