SOU 1944:69/3 Kap

←  2 Kap.

SOU 1944:69 Straffrättskommitténs betänkande med förslag till lagstiftning om brott mot staten och allmänheten.

4 Kap.  →

3 KAP.

Om försök, förberedelse och medverkan till brott.

Enligt förslaget skall 3 kap. erhålla ny rubrik och ny lydelse. Kapitlet, som tidigare handlade endast om delaktighet, erhöll sin nuvarande rubrik, Om delaktighet i brott och om försök till brott m. m., genom lagen den 12 juni 1942, genom vilken bestämmelser om försök infördes i 13 § och en bestämmelse angående vinningsrekvisitet vid förmögenhetsbrott i 14 §. Enligt den nu föreslagna nya lydelsen komma bestämmelserna om försök att erhålla sin plats i 1 §. I 2 § skola införas nya, allmänna bestämmelser om förberedelse till brott. I stället för gällande regler om delaktighet i brott skola träda i 3 och 4 §§ upptagna bestämmelser om medverkan till brott. Nuvarande 3: 14 blir i förslaget 5 §I anslutning till dessa ändringar av innehållet i kapitlet föreslås dess rubrik bliva: Om försök, förberedelse och medverkan till brott.

1 §.

I 1 § upptagas de bestämmelser om försök, som år 1942 infördes i 13 §. Redan då framhölls, att det ur systematisk synpunkt varit att föredraga om stadgandet kunnat anbringas i kapitlets början (se NJA II 1942 s. 237). Med hänsyn till att kapitlet i övrigt då ej kunde omredigeras måste emellertid den nya bestämmelsen inrymmas i kapitlets slut. Den naturliga paragrafordningen kan nu genomföras.

2 §.

Gällande strafflag innehåller icke någon allmän bestämmelse om straff för förberedelse till brott. Vissa gärningar som innefatta förberedelse till brott äro emellertid straffbelagda såsom särskilda brott genom bestämmelser i strafflagens speciella del. Att taga befattning med hjälpmedel för brotts förövande är sålunda straffbart i vissa fall. Stadganden härom finnas i SL 12: 18 och 19, enligt vilka lagrum ansvar inträder för den som förfärdigar eller anskaffar verktyg för penning- eller märkesförfalskning eller ock blott obehörigen innehar sådana verktyg. Enligt SL 14: 18 tredje stycket straffas den som tillreder gift eller dylikt i uppsåt att skada annan till liv eller hälsa. I SL 19: 21 stadgas straff för den som för användning vid brott mot person eller vid skadegörelse tillverkar, anskaffar eller förvarar sprängämne. Och enligt SL 20: 11 skall den som för användning vid stöld förfärdigar, anskaffar eller eljest tager befattning med dyrk, falsk nyckel, sprängämne eller annat hjälpmedel straffas för förberedelse till stöld. En annan form av förberedelse, nämligen att träda i förbindelse med annan för att förbereda brott, straffbelägges i S. I. 8: 24-26. Det förstnämnda av dessa lagrum, 24 §, avser den som deltager i stämpling till högförräderi eller krigsförräderi, 25 § den som i annat fall träder i samverkan med andra eller i förbindelse med främmande makt för att förbereda, möjliggöra eller underlätta högförräderi eller krigsförräderi, vilket framdeles må varda företaget av honom själv eller av annan, samt 26 § den som åtager sig att medverka vid spioneri eller olovlig underrättelseverksamhet eller som erbjuder sig därtill eller som i sådant syfte av främmande makt mottager penningar eller annat eller eljest träder i förbindelse med sådan makt, så ock den som söker förmå annan till gärning av nu angivet slag. Enligt SL 8: 29 skall vad i 25 och 26 §§ sägs om främmande makt gälla jämväl den som handlar i främmande makts intresse. Det förekommer även bestämmelser avseende andra sätt att förbereda brott. I SL 21: 8 och 9 stadgas sålunda straff för den som för att bedraga försäkringsgivare eller eljest med bedrägligt uppsåt skadar sig eller annan till person eller egendom samt för den som utsprider oriktiga uppgifter avsedda att påverka marknadspris eller ägnade att påverka bedömandet av ett företags ekonomi. Det förtjänar även påpekas, att vissa av förfalskningsbrotten, som äro straffbelagda i 12 kap. SL, kunna sägas till sin natur vara förberedelsebrott.

Även i främmande rätt plägar förberedelse bestraffas allenast enligt bestämmelser som avse särskilda brott. Genom att försöksbegreppet fattas vidsträcktare än enligt svensk rätt kommer emellertid på sina håll handlingar, vilka enligt svensk uppfattning äro förberedelser och såsom sådana straffbara endast om tillämplig förberedelsebestämmelse finnes, att kunna bestraffas såsom försök. Längst i denna riktning går den danska strafflagen, § 21, vilken med försöksstraff belägger alla handlingar som åsyfta att främja eller åstadkomma utförande av ett brott av viss svårhetsgrad. Även den italienska strafflagen, artikel 56, sträcker försöksbegreppet långt, i det att den såsom försök bestraffar handlingar vilka på otvetydigt sätt äro riktade på utförande av brott.

En generell reglering av frågan om förberedelsehandlingars straffbarhet erbjuder större möjligheter än det av gällande lag begagnade förfaringssättet till en likformig behandling av spörsmål som äro gemensamma för de olika brotten. Från enkelhetens och överskådlighetens synpunkt är en sådan reglering att föredraga. Kommittén föreslår därför, att de nuvarande spridda bestämmelserna om ansvar för förberedelse utbytas mot en i förevarande paragraf upptagen allmän förberedelsebestämmelse. Förfalskningsbrotten böra emellertid otvivelaktigt som hittills behandlas för sig, och även de i SL 21: 8 och 9 behandlade formerna av förberedelse äro av så speciell natur att de icke lämpligen kunna upptagas i en allmän bestämmelse.

Vid bedömande i vilken utsträckning förberedelse bör straffbeläggas är att märka, att det icke torde böra ifrågakomma, att såsom enligt de ovannämnda bestämmelserna skett i Danmark och Italien, generellt utsträcka straffbarheten till ett stadium före vad som enligt svensk uppfattning är försök. Där en brottsplan icke genomförts så långt att man måste räkna med dess fullföljande fram till fullbordat brott såsom något aktuellt, bör kriminaliseringen begränsas till sådana handlingar, vilka med hänsyn till risken för tillkomsten av brott äro samhällsfarliga till sin typ och icke allenast såsom led i en konkret brottsplan. Ehuru kriminaliseringen av förberedelsehandlingar föranledes av den risk dessa handlingar innebära för tillkomsten av andra brott, böra därför förberedelsehandlingarna icke, såsom försök, i lagen beskrivas blott såsom förstadier till andra brott, utan de böra anges genom självständiga handlingsbeskrivningar, lika noggrant utformade som beskrivningarna på fullbordade brott. I olikhet mot försök framstår en på detta Sätt kriminaliserad förberedelse såsom ett självständigt brott, jämförligt med andra handlingar vilka straffbelagts på grund av sin farlighet oavsett huruvida något men i det särskilda fallet uppkommit, såsom t. ex. förgiftande av varor enligt SL 14: 19.

Då det gäller att bestämma, vilka förberedelsehandlingar en kriminalisering bör omfatta, torde efter mönster av gällande lag framför allt två typer av handlingar komma i fråga, Den ena utgöres av gärningar, genom vilka någon lämnar eller mottager penningar eller annat såsom förlag eller vederlag för utförande av brott eller på bestämt sätt tager befattning med föremål avsett att användas för utförande av brott, den andra av gärningar genom vilka någon träder i förbindelse med annan för att förbereda, möjliggöra eller underlätta brott. I båda fallen föreligger en typisk risk för att förberedelsen skall främja tillkomsten av brott.

Det kan emellertid icke komma i fråga att straffbelägga varje förberedelse av de slag som nu nämnts. En begränsning är påkallad av att en förberedelsehandling, även om den företages med fast avsikt att brott skall komma till stånd, dock utgör allenast ett förstadium till den rättskränkning som det fullbordade brottet innebär. Vid prövningen huru vitt en kriminalisering bör sträcka sig är att beakta dels graden av fara för att denna rättskränkning skall komma till stånd, dels rättskränkningens svårhetsgrad och beskaffenhet i övrigt. Ett övervägande av dessa synpunkter har föranlett kommittén att göra en skillnad i ifrågavarande avseende mellan de två ovan berörda olika typerna av förberedelsehandlingar. Såsom förutsättning för att lämnande eller mottagande av förlag eller vederlag för brott eller befattning med hjälpmedel vid brott skall bestraffas har det synts motiverat att kräva, att försök till det ifrågavarande brottet är straffbelagt eller att på det fullbordade brottet kan följa straffarbete i minst fyra år. Man kan nämligen bygga på den genom särskilda stadganden gjorda bestämningen av vid vilka brott försök skall straffas efter 3 kap. men måste, då vissa brott äro så utformade att praktiskt behov av straff icke föreligger för försök men väl för förberedelse, tillägga en krets av grövre brott i allmänhet. Genom denna regel införes ej straff för förberedelse i sådana fall, då försök, såsom exempelvis enligt 10: 2 i förslaget, bestraffas såsom fullbordat brott. Att åter någon träder i förbindelse med annan för att förbereda, möjliggöra eller underlätta brott synes icke alltid innebära en lika utpräglad samhällsfarlighet. Vid denna typ av förberedelsehandling torde därför straffbarheten böra vara begränsad till viss mycket svår brottslighet. Det synes vara tillräckligt, att ansvar inträder där någon träder i förbindelse med annan för att förbereda, möjliggöra eller underlätta spioneri, sabotage, mened eller brott, varå kan följa straffarbete i åtta år eller däröver.

Enligt en bestämmelse, som straffbelägger förberedelse i nu angiven utsträckning, kommer förberedelse till stöld, bedrägeri eller förskingring att bliva straffbar, om den tager formen av befattning med hjälpmedel, men däremot icke förberedelse till snatteri, bedrägligt beteende eller undandräkt. Likaså blir, under nämnda förutsättning, förberedelse till utpressning, ocker. grovt häleri, trolöshet mot huvudman eller grov oredlighet mot borgenärer straffbar. Detsamma gäller förberedelse till spioneri, våld å ämbetsman, grov förgripelse mot ämbetsman, upplopp, fosterfördrivning å annan, allmänfarlig förgiftning, förgöring och grov skadegörelse. Förberedelse blir vidare, vare sig den sker i form av olovligt befattningstagande med hjälpmedel vid brott eller i form av förbindelse med annan, straffbelagd, förutom vid spioneri, sabotage och mened, även vid högförräderi, trolös diplomati, uppror, mord, den svåraste formen av misshandel, våldtäkt, rån, mordbrand och härverk. Där förberedelse avser flera brott, bedömes dess straffbarhet icke med hänsyn till det högsta möjliga gemensamma straffet för brotten utan efter straffskalorna för de särskilda brotten. Vid brott, för vilka där brottet är ringa finnes en särskild straffskala ej uppgående till fyra års straffarbete, straffas icke förberedelse avseende en sådan jämförelsevis lindrig form av brottet, såvida ej denna är straffbelagd på försöksstadiet. Där förberedelse är straffbelagd endast om det fullbordade brottet är av viss svårhetsgrad, kan straff för förberedelsen endast inträda, om den i det särskilda fallet tydligen avsett brott av denna svårhetsgrad.

Vid sådana brott, vilka äro belagda med det för förberedelses straffbarhet förutsatta straffet endast där brottet förövas under tid då riket är i krig eller den för sådant fall stadgade strängare straffskalan enligt Konungens förordnande skall gälla, blir förberedelse straffbar allenast om förberedelsen avsett brott som skolat begås under sådan tid. Detta gäller exempelvis brottet egenmäktig diplomati enligt 8: 5 i förslaget. Skulle, då lagföring sker för förberedelsen, kriget vara slutat eller förordnandet upphävt, är förberedelsen icke därför straffri.

Den utvidgning av det straffbara området som sker genom den ifrågavarande bestämmelsen torde vara motiverad med hänsyn till beskaffenheten av de brott som främjas genom förberedelsehandlingen. Det är av vikt, att samhället beredes möjlighet att redan på ett tidigt stadium ingripa mot förfaranden som innebära fara för att något av dessa svåra brott kommer till utförande.

Förslagets ståndpunkt i förevarande hänseende innebär emellertid även, att vissa förberedelsehandlingar som enligt gällande lag äro straffbara bliva lämnade utan straff. Detta gäller sådan förberedelse till olovlig underrättelseverksamhet som för närvarande år straffbar enligt SL 8: 26. Enligt första stycket i nämnda lagrum straffas bl. a. den som åtager sig att medverka vid olovlig underrättelseverksamhet eller som erbjuder sig därtill eller som i sådant syfte av främmande makt mottager penningar eller annat eller eljest träder i förbindelse med sådan makt. Det synes kommittén från den synpunkt som föranlett straffbeläggandet av olovlig underrättelseverksamhet icke vara behövligt att inskrida med straff, där förfarandet ej fortskridit längre än till gärning av nu nämnt slag. Sådan mera allvarlig risk för utrikespolitiska förvecklingar, som utgör grunden för straffbudet mot olovlig underrättelseverksamhet, behöver enligt kommitténs mening i regel icke befaras, där någon underrättelseverksamhet icke kommit till stånd. I förslaget upptages icke heller någon motsvarighet till straffbestämmelserna i SL 12: 18 och 19, i den mån dessa avse oaktsam gärning. Såsom nedan skall beröras, har vidare ett blott förvarande av hjälpmedel icke ansetts böra medföra ansvar. I detta hänseende innebär förslaget en begränsning av straffbarheten i jämförelse med SL 12: 19, 19: 21 och 20: 11.

Enligt den föreslagna bestämmelsen om förberedelse straffas till en början den som, med uppsåt att han själv eller annan skall begå gärning vid vilken lagen utsätter straff för försök eller varå kan följa straffarbete i fyra år eller däröver, lämnar eller mottager penningar eller annat såsom förlag eller vederlag för utförande av brott eller lämnar, mottager, förfärdigar, fortskaffar eller tager dylik befattning med gift, sprängämne, vapen, dyrk, förfalskningsverktyg eller annat sådant hjälpmedel.

Bestämmelsen omfattar såväl det fall att penningar lämnas för bestridande av utgifter som äro förbundna med förövande av brott, förlag, som det att penningar lämnas såsom lön för att någon förövar brott, vederlag. Lika med penningar anses annat som lämnas eller mottages såsom förlag eller vederlag för brott och alltså icke för att det skall användas såsom hjälpmedel vid brottets utförande. För sistnämnda fall är bestämmelsens fortsättning avsedd. I denna stadgas nämligen straff för befattning med föremål som har karaktären av hjälpmedel vid brott. En exemplifiering tjänar till att klargöra vilka hjälpmedel som åsyftas. Såsom exempel ha från SL 19: 21, 20: 11 och 12: 18 upptagits sprängämne, dyrk och förfalskningsverktyg. Med dyrk är falsk nyckel att jämställa. Till förfalskningsverktyg höra stampar, märkjärn och formar. Vidare nämnas gift och vapen. Såsom hjälpmedel, vilket icke är nämnt men likväl måste anses falla under bestämmelsen, må nämnas karta, på vilken anvisningar för brotts utförande äro inritade. Exemplifieringen är emellertid såtillvida normgivande, som stadgandet avser endast hjälpmedel vilka äro jämförliga med de nämnda. I motsats till SL 20: 11 omfattar stadgandet således icke vilket hjälpmedel som helst. Inköp av maskinell utrustning för att trycka falska ransoneringskort faller ej under stadgandet, om maskinerna lika väl skulle kunna begagnas för vanligt tryckningsarbete. Att en begränsning ansetts erforderlig beror främst därpå, att såsom hjälpmedel för brott mot person kunna användas nästan alla i det dagliga bruket ingående föremål.

I fråga om själva förberedelsehandlingen göres skillnad mellan å ena sidan förlag och vederlag och å andra sidan hjälpmedel. Beträffande hjälpmedel straffbelägges sålunda ej blott utlämnande och mottagande utan även förfärdigande och fortskaffande samt all annan dylik befattning med hjälpmedlen. Såsom exempel på åtgärd, som far anses falla under uttrycket dylik befattning, må nämnas omarbetande. Däremot har kommittén icke ansatt det påkallat att föreslå straff för ett blott förvarande. För att förberedelse skall vara straffbar bör det nämligen enligt kommitténs mening ha kommit till en åtgärd, som i samma grad som de i den föreslagna lagtexten angivna åtgärderna innefattar fara för tillkomsten av ett brott. Föremål, som på grund av sin beskaffenhet och omständigheterna i övrigt kunna befaras komma till brottslig användning, kunna emellertid enligt 2: 18 andra stycket i förslaget förklaras förverkade utan att någon sådan åtgärd vidtagits.

Den föreslagna bestämmelsen är tillämplig även beträffande vad som tillkommit medelst förfalskning. I den mån gärningen är straffbar enligt 12 kap. i förslaget, äro visserligen bestämmelserna i nämnda kapitel tillämpliga i stället för förevarande stadgande, men i den mån befattning med förfalskade föremål icke straffbelagts i 12 kap., kan sådan gärning vara att bestraffa såsom förberedelse till brott för vars utförande det förfalskade är avsett. Förfärdigande av falskt skuldebrev är sålunda visserligen att bestraffa enligt 12: 1, 2 eller 3 i förslaget, begagnande eller utlämnande för brukande av falsk urkund enligt 12: 4 i förslaget och mottagande av falskt skuldebrev såsom medverkan till brott varom i sistnämnda lagrum förmäles, men fortskaffande av skuldebrevet kan vara att bestraffa såsom förberedelse till sådant brott eller till bedrägeri. Likaså är förfärdigande av falsk sedel och utprånglande därav att bestraffa enligt 12: 6 i förslaget, men anskaffande eller fortskaffande av sådan sedel för att utprångla den såsom förberedelse till detta brott.

I den omfattning, i vilken förberedelse straffbelägges genom nu ifrågavarande bestämmelse, kan även förverkande ske enligt 2: 18 och 19 i förslaget. Förlag eller vederlag, vars lämnande eller mottagande innefattar straffbar förberedelse, kan sålunda förklaras förverkat enligt 2: 19, och enligt 2: 18 gäller detsamma sådant hjälpmedel vid brott varom förmäles i förevarande paragraf, om sådan befattning tagits därmed att straffbar förberedelse föreligger. Såsom nyss anmärkts gå förverkandebestämmelserna emellertid såtillvida längre än bestämmelserna om förberedelse som enligt 2: 18 andra stycket dyrk och annat föremål, vilket på grund av sin beskaffenhet och omständigheterna i övrigt kan befaras komma till brottslig användning, kan förklaras förverkat ändå att någon brottslig befattning ej tagits med föremålet.

För straffbarhet enligt de nu behandlade stadgandena förutsättes uppsåt att brott av angivet slag skall komma till stånd. Härmed förstås, att gärningsmannen antingen själv har uppsåt att begå sådant brott eller äger kännedom om att annan har uppsåt att begå brottet. Eventuellt uppsåt är tillräckligt; den som yrkesmässigt förfärdigar falska nycklar eller dylika brottsverktyg åt andra har vanligen icke mer än eventuellt uppsåt i förhållande till dessas brott. Det behöver icke vara fråga om ett visst bestämt brott utan endast om uppsåt att brott av ifrågavarande slag förr eller senare skall komma till utförande.

Enligt den föreslagna bestämmelsen straffas vidare den som träder i förbindelse med annan för att förbereda, möjliggöra eller underlätta att brott varå kan följa straffarbete i åtta år eller däröver, spioneri, sabotage eller mened framdeles må förövas. Det förutsättes här direkt uppsåt till brott men icke, att det tilltänkta brottet skall vara till tid och ort fastslaget eller så nära förestående att brottsplanen kan betecknas som aktuell. Förelåg stämpling till eller försök att anstifta bestämt brott, skall det emellertid anses försvårande. Med stämpling förstås, att flera i samråd beslutat verkställandet av ett brott. Att spioneri, sabotage och mened i stadgandet jämställts med brott som äro belagda med minst åtta års straffarbete synes motiverat med hänsyn till de nämnda brottens beskaffenhet. Vad särskilt angår mened sammanhänger förslagets ståndpunkt med att kommittén ansett det mera ändamålsenligt att straffbelägga ifrågavarande förstadium till detta brott såsom förberedelse än att, såsom i SL 13: 6 skett, giva ett särskilt stadgande om straff för försök att anstifta mened. Någon motsvarighet till SL 13: 6 har därför icke upptagits i förslaget.

Straff för förberedelse skall endast ådömas den som icke, vare sig såsom gärningsman eller såsom annan medverkande, förskyllt straff för fullbordat brott eller för försök. Härvid är det utan betydelse om, såsom vanligen är fallet, brottet icke kommit till fullbordan eller försök, eller om, såsom undantagsvis kan förekomma, detta visserligen har skett men på ett sätt som icke omfattas av uppsåtet hos någon, som utfört eller medverkat vid en förberedelsehandling; i sådant fall kan denne straffas endast för sistnämnda handling.

I andra stycket begränsas ansvaret för förberedelse genom bestämmelser om straffrihet i vissa fall.

En begränsning av ansvaret för förberedelse har sålunda gjorts genom stadgande att straff ej skall ådömas där faran för brott var ringa. Otjänliga förberedelser gå alltså liksom otjänliga försök fria från straff. Detsamma gäller förberedelser i sådana fall, där brottets fullbordan är så avlägsen i tiden eller kräver sådana ytterligare åtgärder att det föreligger ringa fara för att brottet skall komma till stånd.

I anslutning till vad nu stadgas i SL 14: 18, 19: 21 och 20: 11 har vidare upptagits en bestämmelse om straffrihet vid tillbakaträdande från sådan förberedelse som består i olovlig befattning med hjälpmedel. Enligt bestämmelsen skall straff ej ådömas den som frivilligt förstört hjälpmedlet eller eljest förebyggt den brottsliga användningen därav. I förhållande till stadgandena i de nämnda lagrummen i gällande lag innebär förslaget i denna del framför allt den ändringen, att det ej för straffrihet fordras att hjälpmedlet blivit förstört eller gjorts obrukbart utan att det räcker att den brottsliga användningen därav förebyggts. Den som förberett ett attentat genom att placera en bomb på ett ställe där han vid senare tillfälle ämnar bringa den att explodera kan därför enligt förslaget men icke enligt gällande rätt gå fri från straff, om han innan explosionen framkallats väl icke gör bomben obrukbar men bortflyttar den (jfr NJA 1942 s. 184). Det fordras emellertid för straffrihet, att den som utfört förberedelsehandlingen vidtager en åtgärd för att förebygga den brottsliga användningen. Han förvärvar lika litet enligt det föreslagna stadgandet som enligt gällande lag straffrihet om det är av annan orsak som brottet icke kommer till stånd, såsom då någon annan avvärjt faran för brottets fullbordan. En olikhet mot de anförda lagrummen företer förslaget jämväl såtillvida som det enligt detta icke fordras att all brottslig användning av hjälpmedlet förebyggts: det räcker att det brott förberedelsen avsåg blivit förebyggt. Det i de anförda lagrummen använda uttrycket "av egen drift" har utbytts mot ordet frivilligt för att uppnå överensstämmelse med stadgandet i 3: 1 i förslaget om straffrihet vid tillbakaträdande från försök. Att av flera medverkande någon på egen hand tillbakaträtt fritager ej de övriga från ansvar.

Kommittén har icke funnit skäl att i denna paragraf upptaga något stadgande om ansvarsfrihet vid tillbakaträdande från förberedelsehandling som består i trädande i förbindelse med annan. Förslaget upptager alltså icke någon direkt motsvarighet till det i SL 13: 6 beträffande mened upptagna stadgandet om straffrihet för den som visserligen försökt anstifta ett brott men frivilligt föranlett att brottet ej kommit till stånd. I dylika fall bör enligt förslaget ej sällan straffrihet anses föreligga därför att faran för brott var ringa. I vissa andra fall kan den föreslagna regeln i 4 § tillämpas. Enligt denna kan, där flera medverkat till straffbelagd gärning, straffrihet eller straffnedsättning inträda för den som frivilligt gjort vad i hans förmåga stått för att hindra gärningens fullbordan eller verkningar. Denna regel kan bliva tillämplig även vid frivilligt tillbakaträdande efter lämnande eller mottagande av förlag eller vederlag för utförande av brott, då flera medverkat därvid.

Den som gjort sig förfallen till straff enligt förevarande paragraf skall dömas för förberedelse till det brott varom fråga är, alltså för förberedelse till mord, förberedelse till stöld o. s. v. Straffet för förberedelse sättes under vad som bort följa å den fullbordade gärningen och må ej sättas högre än till straffarbete i två år, med mindre å det fullbordade brottet kan följa straffarbete i åtta år eller däröver. Vid brott, belagda med livstids straffarbete, kan alltså förberedelse medföra högst tio års straffarbete. Är det fullbordade brottets maximum åtta till tio års straffarbete, ligger förberedelsestraffets maximum närmast under det fullbordade brottets. I övriga fall kan förberedelse icke medföra högre straff än två års straffarbete. Straffminimum för förberedelsen är alltid det allmänna bötesminimum.

I likhet med de flesta övriga bestämmelser i strafflagens allmänna del är förevarande paragraf analogiskt tillämplig även beträffande specialstraffrätten. Då så höga straff som här förutsättas icke förekomma utanför strafflagen, erhåller detta allenast den betydelsen, att vid de brott inom specialstraffrätten vid vilka försök är särskilt .straffbelagt även lämnande eller mottagande av förlag eller vederlag och befattning med hjälpmedel ådrager ansvar. Att beskrivningen av det fullbordade brottet på det sättet omfattar även försök att den stadgar straff för den som söker utföra en viss gärning, kan naturligtvis lika litet inom specialstraffrätten som enligt strafflagen medföra straffbarhet för förberedelse till brottet.

3 §.

Missgärningsbalken i 1734 års lag innehöll i sitt sista kapitel, 61 kap., bestämmelser om delaktighet i brott. Enligt 1 § skulle var som bjöd eller lejde, hjälpte eller rådde annan till någon missgärning så att den därigenom skedde straffas lika med den som gärningen gjorde. Var någon eljest till gärningen mindre vållande, skulle han enligt 2 § plikta med spö eller ris, fängelse eller arbete efter som brottet var till. Enligt de båda följande paragraferna straffades den som vetat brott vara å färde men ej uppenbarade det samt den som sedan brott förövats hjälpt till att dölja gärningen eller hyst eller dolt grov missgärningsman.

I de förslag till ny strafflagstiftning, som upprättades under början och mitten av förra århundradet och som ligga till grund för vår gällande strafflag av år 1864, utformades mera ingående regler om delaktighetsansvar. Man utgick därvid uppenbarligen från den uppfattningen, att vid fleras medverkan till brott endast gärningsmannen vore straffbar enligt bestämmelserna angående de särskilda brotten i strafflagens speciella del. För att annan medverkande, betecknad såsom delaktig, skulle bliva straffbar ansågs därför behövligt att utöver gärningsmannaskap uttryckligen kriminalisera även delaktighet, och detta skedde genom bestämmelser i 3 kap. SL. Under denna uppfattning låg i överensstämmelse med samtida utländsk doktrin den föreställningen, att den delaktige icke förövat ett brott annat än genom förmedling av gärningsmannen och att emedan denne begått brottet av fri vilja och själv vore ansvarig för detta, det icke läte sig göra att anse straffbestämmelsen för brottet tillämplig även på den delaktige såsom om han begått brottet med gärningsmannen som redskap. Den delaktige vore straffbar blott för delaktighet i annans brott och blott om och i den mån ansvar särskilt stadgades därför.

I 3 kap. SL givas i huvudsaklig överensstämmelse med förslagen detaljerade bestämmelser om ansvar för delaktighet i brott. Enligt 1 § skall anstiftare straffas som vore han själv gärningsman. I 2 § föreskrives, att vid bestämmande av straff för anstiftan vissa omständigheter skola anses försvårande. Enligt 3 och 4 §§ bestraffas medhjälp till brott. Den som vid brotts utförande annan med råd eller dåd uppsåtligen hjälper så att gärningen därigenom sker, straffas enligt 3 § som vore han själv gärningsman, medan den, som före brotts utförande eller vid utförandet men i mindre mån än i 3 § sägs med råd eller dåd främjar gärningen, enligt 4 § straffas efter ty som han prövas ha bidragit till brottet, dock mindre än om han varit gärningsman. Enligt 5 och 6 §§ straffas deltagare i stämpling till brott. I 7 och 8 §§ bestraffas vissa fall av s. k. negativ delaktighet, d. v. s. underlåtenhet att avvärja eller upptäcka brott.

Det delaktighetsansvar som stadgas i 3 kap. SL är till sin natur accessoriskt i förhållande till gärningsmannens ansvar. För att delaktighetsansvar skall inträda förutsättes, att någon är såsom gärningsman ansvarig för brottet. Det förutsättes vidare, att delaktighetshandlingen sker uppsåtligen. Den som ouppsåtligt lämnar annan upplysning, varigenom denne sättes i stånd att begå ett brott, eller eljest ouppsåtligen främjar gärningen kan sålunda icke straffas för delaktighet i brottet.

På grund av den begränsade omfattning, i vilken medverkan till brott bestraffas såsom delaktighet, är det enligt gällande rätt en viktig fråga, huruvida viss handling är att uppfatta såsom gärningsmannaskap eller såsom blott delaktighet. När flera medverkat till ett brott på olika sätt, kan en eller flera av dem vara att anse såsom allenast delaktiga och den eller de andra såsom gärningsmän, om de senare faktiskt stå den brottsliga effekten närmare. En sådan olikhet, som kommer en av flera medverkande att framstå såsom gärningsman och en annan såsom delaktig, föreligger, om någon främjat ett brott allenast genom psykisk påverkan på annan som varit fysiskt verksam för åstadkommande av effekten. Den senare är i ett sådant fall gärningsman, den förre endast delaktig. Äro flera fysiskt verksamma för ett brott, är frågan svårare att besvara. För att gärningsmannaskap skall föreligga fordras emellertid i regel deltagande i själva den handling, varigenom brottet kommer till utförande, eller verkställande av någon bland flera handlingar som ha denna betydelse. Gärningsmannaskap anses föreligga även i vissa fall, där en av flera medverkande visserligen ej faktiskt står närmast effektens förverkligande men dock på grund av sin ställning till brottet framstår såsom den vilken är närmast att svara för detta, s. k. konvertering till gärningsmannaskap. Så är fallet exempelvis vid gäldenärsbrott. Om en köpman givit sin bokhållare order att bokföra viss transaktion felaktigt, måste sålunda köpmannen anses som gärningsman till brottet, fastän gärningen utförts av bokhållaren. Även bokhållaren kan bliva att straffa såsom gärningsman, nämligen såvida han intager en så självständig ställning att han ej kan betraktas endast såsom medhjälpare.

Även i andra fall kan en medverkande vara att döma såsom gärningsman. Att låta den som medverkat till ett brott genom annans förmedling vara straffbar allenast om och i den mån reglerna om delaktighetsansvar föranleda därtill har nämligen ansetts ogrundat, där den, som står närmast effektens förverkligande, på grund av något subjektivt skäl såsom sinnessjukdom eller villfarelse icke kan göras ansvarig för brottet.^[1] Den som orsakat att en sinnessjuk begått brott straffas därför såsom gärningsman. Det föreligger då s. k. medelbart gärningsmannaskap. Sådant föreligger enligt vedertagen åsikt, ehuru ordalagen i SL 3: 2 synas giva vid handen att fallet skall bedömas såsom anstiftan, även där någon förmår barn under femton år till brottslig gärning.^[2] Gärningsmannaskap anses vidare föreligga, om någon uppsåtligen orsakar att annan begår en brottslig gärning och denne därvid icke handlar med uppsåt. Även i fall där den som faktiskt står närmast effektens förverkligande går fri från ansvar på grund av någon omständighet av objektiv natur, som har betydelse endast för honom, kan medelbart gärningsmannaansvar för annan medverkande komma i fråga så om den omedelbare gärningsmannen går straffri på grund av att han av den andre försatts i nödsituation eller emedan han av den andre, vilken han är skyldig lydnad, mottagit befallning att föröva den brottsliga gärningen.

Den ståndpunkt, som gällande lag intager i nu berörda frågor, torde icke kunna anses i allo tillfredsställande. I formellt hänseende kan anmärkas, att bestämmelserna i 3 kap. SL trots sin utförlighet på viktiga punkter icke ge uttryckligt besked huru medverkan skall bedömas. Regleringen av detta ämne vidlådes därför av en viss brist på klarhet och överskådlighet. I sak torde ock vägande erinringar kunna riktas mot den lösning hithörande frågor erhållit. I detta hänseende må anföras följande.

För att delaktighetsansvar skall inträda förutsättes, som nämnt, att den delaktige medverkar till annans brott. Detta innebär att det i regel för delaktighetsansvar fordras att även gärningsmannen är förfallen till straff. Om denne på grund av omständigheter, som ha avseende blott på honom själv, går fri från straff, kan den delaktige därför, frånsett vissa undantagsfall av mindre betydelse (se NJA 1939 s. 472), icke åtkommas med straff såvida han ej kan anses såsom medelbar gärningsman. Härför torde emellertid, utöver att den omedelbare gärningsmannen går straffri av skäl som ovan i sina huvuddrag berörts, krävas, att den delaktiges handling är avgörande orsak till brottet, d. v. s. att detta icke skulle ha kommit till stånd delaktighetshandlingen förutan. Gärningsmannaansvar inträder sålunda exempelvis ej för den som allenast med upplysningar eller tillhyggen tillhandagår en sinnessjuk vid förövandet av en misshandel vilken denne ändock varit besluten att med eller utan hjälp omedelbart sätta i verket. Delaktighetshandling av det slag, som avses i SL 3: 4, torde med andra ord icke kunna bestraffas såsom gärningsmannaskap. Detta har till följd, att en betydande grupp i och för sig straffvärda delaktighetshandlingar gå straffria.

För att delaktighetsansvar skall inträda fordras vidare, såsom även nämnts i det föregående, att delaktighetshandlingen förövas uppsåtligen. Enligt en mening^[3] går därför oaktsam delaktighetshandling straffri, frånsett vissa fall där den anses kunna bedömas såsom medelbart gärningsmannaskap. Detta är en tillämpning av den till grund för 3 kap. SL liggande tanken, att den som åstadkommer en brottslig effekt genom förmedling av annans handling skall straffas endast om och i den mån bestämmelserna i 3 kap. SL föranleda därtill. Bäst grundad har tillämpningen av denna tanke ansetts vara, där gärningsmannen förfarit uppsåtligt. Det har sålunda ansetts framgå av 3 kap. SL, att ansvar ej skall inträda t. ex. för den som oaktsamt, men utan någon tanke på den användning som sedermera göres av vapnet, i en uppretad persons närvaro lägger ifrån sig en kniv som den andre begagnar till att sticka ned en tredje person. Men om detta är straffritt, bör det väl, har man ansett, vara straffritt även att oförsiktigtvis lägga en laddad revolver så att den blir åtkomlig för en vårdslös person som handskas med den på sådant sätt att han blir vållande till annans död. Enligt den ifrågavarande åsikten fattas emellertid kravet på uppsåt hos den delaktige så, att det anses uppfyllt även om den delaktige icke haft uppsåt att brottet skall komma till stånd utan blott att utföra sin delaktighetshandling, låt vara att det i sådant fall ej kan bli fråga om mera än ansvar för vållande. För att taga ett exempel anses det sålunda såsom straffbar delaktighet att lämna någon, som man vet har för avsikt att begå mord, det vapen han behöver därför, även om man ämnar hindra brottets utförande. Därest, mot vad en ansedd företrädare av den nu ifrågavarande åsikten hävdat,^[4] för delaktighetsansvar ej fordras att även gärningsmannen handlat uppsåtligen, inträder därför delaktighetsansvar för den som, utan att gärningsmannaansvar inträder, medverkar till ett oaktsamhetsbrott med uppsåt att medverka; han räcker t. ex. medveten om faran, bräder till en person som oaktsamt kastar dem ned genom ett fönster och skadar förbipasserande. Även med en sådan uppfattning gå emellertid handlingar, som förövas oaktsamt och utan tanke på att de kunna främja annans brottsliga verksamhet, fria från straff.

För att undgå den konstlade begränsning av straffskyddet, som följer av den anförda åsikten, och uppnå en mindre invecklad reglering har en annan mening framställts.^[5] Enligt denna bör oaktsam medverkan till annans brott, åtminstone om detta ej är uppsåtligt, bestraffas såsom gärningsmannaskap, förutsatt att brottet är straffbart i oaktsamhet och att den medverkande, där han icke deltager i den utförande handlingen, på ett avgörande sätt orsakat den brottsliga effekten.

Mot bestämmelserna i 3 kap. SL kan vidare framställas den erinran, att vad de innehålla om straffskalorna icke alltid medger att förhållandena i det särskilda fallet tillräckligt beaktas. Enligt 3 kap. SL bestraffas delaktighet lika strängt som gärningsmannaskap, utom då det gäller medhjälp som icke varit avgörande för brottets tillkomst eller icke skett vid brottets utförande. För sådan medhjälp är lägsta straffet det allmänna bötesminimum. Det torde emellertid stundom finnas skäl för strafflindring även för medverkande, vilkens handling icke kan hänföras till denna form av delaktighet. Indelningen av de medverkande i kategorierna gärningsman, anstiftare och medhjälpare tager alltför mycket sikte på de yttre omständigheterna vid brottets förövande för att det skulle kunna anses tillfredsställande att låta denna indelning vara avgörande för straffskalan, Under särskilda omständigheter torde även en gärningsman böra straffas lindrigare än efter den för brottet utsatta straffsatsen, om han är en bland flera som medverkat till brottet. Det måste nämligen anses i vissa fall vara vida mindre straffvärt att utföra ett brott under påverkan och medverkan av andra än att ensam bringa det till stånd.

Ett förslag till ändring av delaktighetsbestämmelserna har framlagts av strafflagskommissionen i dess år 1923 avgivna förslag till allmänna delen av en ny strafflag (SOU 1923: 9). Hithörande bestämmelser upptogos i förslagets 6 kap., som bar överskriften "Om fleras deltagande i brott" och som i huvudsak anslöt sig till motsvarande bestämmelser i det av Thyrén år 1916 upprättade förberedande utkastet till strafflagens allmänna del. Strafflagskommissionen tog avstånd från gällande lags uppfattning av delaktigheten såsom accessorisk i förhållande till ett huvudbrott, men byggde dock i likhet med gällande lag på en bestämd skillnad mellan gärningsmannaskap och andra former av medverkan till brott. Ett utslag av att delaktighetshandlingar ansågos kunna bestraffas utan avseende på om någon kunde dömas för gärningsmannaskap till brottet var, att försök till anstiftan likställdes med försök att på annat sätt begå brottet och alltså kriminaliserades i den mån försök till brottet var straffbelagt. Medverkan av oaktsamhet bestraffades, förutom där den utgjorde gärningsmannaskap, även då den på ett avgörande sätt orsakat att brottet kommit till stånd. Kommissionen upptog även bestämmelser om medelbart gärningsmannaskap. Sådant skulle anses föreligga, då någon uppsåtligen förorsakat att brott förövats av minderårig eller annan otillräknelig eller av person som handlat oaktsamt eller under inflytande av villfarelse ävensom då någon tvingat annan att begå en straffbelagd gärning under sådana förhållanden att tvånget medfört straffrihet för den tvungne. Liksom enligt gällande lag fördelades de olika fallen på två straffbarhetsgrader, nämligen en högre med gärningsmannastraff och en lägre med mindre straff.

I nyare utländska strafflagar plåga delaktighetshandlingar icke uppfattas såsom accessoriska till ett huvudbrott.

Den norska strafflagen av år 1902 är byggd på den uppfattningen, att alla medverkande i princip äro att anse såsom gärningsmän. Vid utformandet av lagen utgick man från att straffbestämmelserna angående de särskilda brotten i regel skola vara direkt tillämpliga ej blott på gärningsmannen utan även på annan medverkande. För att ge uttryck åt denna tanke insattes i de flesta brottsbeskrivningarna orden "eller medverkar därtill" eller något liknande uttryck. Några bestämmelser avfattades utan detta tillägg, och därmed avsågs att ange, att delaktig icke skulle omfattas av straffansvaret. Någon bestämmelse i strafflagens allmänna del angående medverkan till brott ansågs icke erforderlig utöver ett stadgande, § 58, enligt vilket straffnedsättning och i ringare fall straffrihet kan inträda för sådan medverkan, därunder inbegripet även gärningsmannaskap, som väsentligen föranletts av beroende ställning i förhållande till någon av de medverkande eller varit av jämförelsevis ringa betydelse.

I den danska strafflagen av år 1930 kriminaliseras, i motsats till vad fallet är i den norska, delaktighetshandlingar genom en allmän bestämmelse, § 23. Däri stadgas, att den för en lagöverträdelse givna straffbestämmelsen skall omfatta alla, som genom tillskyndan, råd eller dåd medverkat till gärningen. Genom detta stadgande jämställas liksom enligt norska lagen med gärningsmannaskap andra former av medverkan. För dessa öppnas emellertid möjlighet till straffnedsättning och i de lindrigaste fallen straffrihet. Det stadgas sålunda, att straffet kan nedsättas för den som blott har vetat giva en mindre väsentlig hjälp eller styrka någon i ett redan fattat beslut. Straffet kan vidare nedsättas, om brottet icke blivit fullbordat eller en avsedd medverkan har misslyckats. Under sistnämnda fall rymmes misslyckat försök till medverkan; enligt danska lagen, som helt allmänt straffbelägger försök, straffas sålunda exempelvis den som förgäves sökt övertala annan att begå brott. Straffet kan likaledes nedsättas för den som medverkat till kränkning av särskild plikt, vilken väl åligger annan men icke honom själv, såsom då någon som icke är ämbetsman medverkat till ämbetsbrott. Straff för medverkan, som ej är gärningsmannaskap, kan vidare i regel, om den avser lagöverträdelse som icke är belagd med högre straff än fängelse (Hæfte), bortfalla där den medverkande blott har velat giva mindre väsentlig hjälp eller styrka någon i ett redan fattat beslut samt där medverkan icke varit uppsåtlig utan blott oaktsam. Enligt en i annat sammanhang given bestämmelse, § 84, kan straffet nedsättas, där någon har låtit förmå sig till brott genom sin beroende ställning i förhållande till annan eller genom hot om betydande skada.

Vid en revision av svenska strafflagens bestämmelser angående det fall, att flera samverka till brott, torde avgjort vara att förorda, att lagstiftningen frigöres från uppfattningen om delaktighet såsom straffbar allenast då den innebär medverkan till annans brott. Den kritik, som i det föregående riktats mot vår gällande rätts reglering av ifrågavarande ämne, torde vara tillräcklig för att visa, att uppfattningen av delaktigheten såsom accessorisk medför avsevärda olägenheter. I stället torde även annan medverkande än gärningsmannen böra betraktas såsom självständigt ansvarig.^[6]

Det torde emellertid ej vara möjligt att utan vidare anse delaktighetshandlingar lika väl som gärningsmannaskap straffbara enligt bestämmelserna angående de särskilda brotten i strafflagens speciella del. Dessa bestämmelser ha nämligen, utan tvivel med rätta, avfattats med tanke på det fall, att brottet förövats av endast en person, en gärningsman. Icke ens den norske lagstiftaren, som dock ansett delaktig i princip vara förövare av det ifrågavarande brottet lika väl som den som enligt vår lags terminologi skulle vara att betrakta som gärningsman, har funnit sig böra underlåta att uttryckligen stadga, att även andra medverkande än gärningsmannen skola straffas. Det sätt på vilket detta skett, nämligen genom att i de flesta brottsbeskrivningarna infoga en bestämmelse att straffstadgandet skall vara tillämpligt även på annan medverkande än gärningsmannen, förefaller emellertid onödigt omständligt. Bättre synes vara att, såsom skett i Danmark, genom en bestämmelse i allmänna delen av strafflagen göra de särskilda straffbuden i speciella delen tillämpliga även på annan medverkande än gärningsmannen.

En sådan allmän bestämmelse erfordras icke blott på grund av straffbudens avfattning utan är även önskvärd för att klargöra att det, där flera medverkat till brott, icke kan för varje medverkandes straffbarhet fordras att hans medverkan varit en betingelse för brottet. Den omständigheten, att den brottsliga effekten skulle ha kommit till stånd även om någon av flera medverkande undandragit sin medverkan, kan i regel icke få medföra att han går fri från straff, ty han bör icke få räkna sig tillgodo att de andras handlingar ensamma skulle varit tillräckliga för att bringa brottet till stånd. För hans straffbarhet bör det vara tillfyllest, att han främjat brottet.

Det är anledning att något dröja vid denna punkt. Givet är, att om flera medverkat exempelvis till stöld av en låda på det sättet att de tillsammans burit bort lådan, alla måste anses straffbara, även om lådan icke var tyngre än att, om någon av dem avhållit sig från att deltaga, den eller de andra utan tvivel skulle ha rätt med att ensamma föra bort den. Likaså är det klart, att den som vid en av flera planerad stöld enligt honom tilldelad uppgift står på vakt måste anses ha medverkat till stölden, och detta oavsett om vakthållningen visar sig behövlig eller icke och oavsett om den eller de andra måste antagas ha fäst sådan vikt vid att någon stod på vakt att de icke därförutan skulle ha vågat utföra stölden. Medverkan behöver sålunda, såsom ock för gällande lags del framgår av SL 3: 4, för att vara straffbar icke vara en avgörande orsak till den brottsliga effekten. Det räcker, att medverkan övat inflytande på händelseutvecklingen i brottsfrämjande riktning, vore det så än blott genom att styrka de andra i deras brottsliga beslut. En handling, som varken fysiskt eller psykiskt övat inflytande på brottets tillkomst, är däremot ej att anse som medverkan. Den som, gärningsmannen ovetande, håller vakt vid brottsplatsen, kan sålunda icke straffas för medverkan, om vakthållningen i verkligheten var obehövlig. Det kan nämligen icke gärna komma i fråga att straffa en yttring av en brottslig vilja oberoende av på vad sätt det avsedda brottet kommit till stånd och således även om brottets tillkomst icke stått i något samband med viljeyttringen. För medverkan kan således icke heller t. ex. den straffas, som anskaffar vapen i tanke att hjälpa en annan vid ett av denne planerat brott, om denne aldrig får mottaga vapnet eller ens höra talas om det. Med hänsyn till en sådan gärnings allmänt sett farliga beskaffenhet har den emellertid under vissa förutsättningar kriminaliserats såsom förberedelse i 2 § detta kapitel.

Den bestämmelse om medverkans straffbarhet, som enligt det sagda bör upptagas i strafflagens allmänna del, torde emellertid icke, såsom den motsvarande danska bestämmelsen, böra vara så avfattad, att medverkande skulle kunna straffas ehuru icke något brott kommit till stånd. Såsom enligt gällande svensk rätt torde böra fordras, att det föreligger ett fullbordat brott eller ett straffbart försök; en straffbar förberedelse räcker också, emedan sådan enligt förslaget betraktas såsom ett särskilt brott av lindrigare beskaffenhet. Däremot vill kommittén icke förorda, att försök till delaktighet straffbelägges. Förslag om att i viss omfattning kriminalisera sådant försök ha visserligen vid olika tillfällen framställts i vårt land. I strafflagskommissionens förslag ingick sålunda som nämnt, att försök till anstiftan skulle vara straffbart, och förslag härom framfördes även i ett år 1940 avgivet betänkande med förslag till ändrad lagstiftning om straff för försök till brott (SOU 1940: 19). Tanken att straffbelägga försök till anstiftan mötte emellertid motstånd i yttranden över betänkandet och i den kungl. proposition till 1942 års riksdag, vari andra i nämnda betänkande framförda förslag förelades riksdagen, utelämnades den föreslagna bestämmelsen om straff för försök till anstiftan (se NJA I. I l942 s. 261). Straffrättskommittén har så mycket mindre funnit skäl att återupptaga förslaget om en sådan bestämmelse som den av kommittén föreslagna bestämmelsen om förberedelse i 2 § torde bereda i huvudsak tillräckligt straffskydd mot handlingar av ifrågavarande slag.

Enligt de överväganden, för vilka nu redogjorts, synes det motiverat att i strafflagens allmänna del upptaga en bestämmelse om ansvar för medverkan till brott byggd på tanken att varje medverkande skall vara ansvarig för vad han själv gjort, oberoende av vad andra medverkande förbrutit. Medverkande blir med en sådan regel icke ansvarig för delaktighet i annans brott utan för sin egen brottsliga gärning, varför det skulle vara oegentligt att bibehålla beteckningen delaktig för sådan medverkande som icke är gärningsman. Kommittén föreslår med stöd av det anförda i förevarande paragraf en bestämmelse av innehåll, att där flera medverkat till straffbelagd gärning, vad i lagen stadgas om straff skall äga tillämpning ej blott å den som utfört gärningen utan jämväl å annan som främjat denna med råd eller dåd. Bestämmelsen kompletteras med en anvisning, att medverkande, som ej är att anse såsom gärningsman, skall dömas för anstiftan av brottet, om han förmått annan till utförandet, och eljest för medhjälp. Gärningsman anses straffbar direkt efter den särskilda bestämmelsen om brottet och dömes sålunda efter denna utan åberopande av 3 kap., dock att 3: 4 stundom kan vara tillämplig på en gärningsman och då bör åberopas. Annan medverkande dömes för anstiftan eller medhjälp till brottet under åberopande av såväl det särskilda straffbudet som 3: 3, ibland jämte 3: 4.

Förslaget gör sålunda, liksom gällande lag men i motsats till norsk lag, skillnad mellan gärningsman och annan medverkande. Det skulle enligt kommitténs mening te sig främmande, om den som på ett mindre väsentligt sätt medverkade vid exempelvis ett mord, skulle straffas icke för medhjälp till mordet utan för mord. Det är icke heller möjligt att i varje förekommande fall helt uppgiva föreställningen om en skillnad mellan olika medverkandes gärningar. Vid vissa brott måste det vara en förutsättning för ansvar, att någon medverkande utför en gärning som mera än de andras förtjänar beteckningen gärningsmannaskap. För att våldtäkt skall anses föreligga, kräves sålunda ovillkorligen, att gärningen utförts av en man, och blodskam kan ej anses ha kommit till stånd, med mindre ett skyldskapsförhållande består mellan en gärningsman och den med vilken brottet begås. På motsvarande sätt kräves vid mened, att någon som avlagt ed lämnar oriktig uppgift eller förtiger sanningen. Det sagda utesluter icke att annan medverkande straffas för samma brott, men denne är då ej att betrakta såsom gärningsman utan såsom anstiftare eller medhjälpare.

Det har icke ansetts erforderligt att närmare ange vad med gärningsmannaskap skall förstås. Liksom hittills torde det böra överlämnas åt rättstillämpningen att med ledning av de särskilda brottsbeskrivningarna avgöra, huruvida en medverkande handlat på sådant sätt att han bör anses som gärningsman. Vanligen kräves härför, att den medverkande deltagit i utförandet av den brottsliga gärningen. De använda ordalagen medge emellertid, att även annan medverkande bedömes såsom gärningsman där detta ter sig naturligt. Liksom enligt gällande rätt kan sålunda den, som på grund av sin ställning till brottet framstår såsom närmast att svara för detta, bliva att döma som gärningsman, även om han icke deltagit i själva utförandet, s. k. konverterat gärningsmannaskap. Såsom exempel härpå har i det föregående anförts det fall, att en köpmän ger sin bokhållare order att bokföra viss affärshändelse felaktigt. Ett annat exempel är, att en ämbetsman beordrar en underordnad att utföra en gärning som innebär ämbetsbrott. Ett tredje exempel är, att den som mottagit penningar under redovisningsansvar tillsäger en hos honom anställd att disponera över penningarna på sådant sätt att förskingring föreligger. Även om köpmannen, ämbetsmannen eller den redovisningsskyldige icke deltagit i utförandet av själva den brottsliga gärningen, ter det sig naturligt, att han dömes för bokföringsbrott, ämbetsbrott eller förskingring direkt och utan åberopande av förevarande paragraf. Som bestämmelserna om straffnedsättning i 4 § äro tillämpliga såväl på gärningsman som på annan medverkande, är det emellertid icke av någon saklig betydelse, huruvida en medverkande dömes för gärningsmannaskap eller för annan medverkan.

I fråga om det s. k. medelbara gärningsmannaskapet medför förslaget däremot en genomgripande förändring. Att enligt gällande rätt en medverkande i dessa fall straffas för gärningsmannaskap, ehuru hans handling till sin natur är anstiftan eller medhjälp, beror på att den verklige gärningsmannen icke kan straffas och den medverkande därför på grund av vår lags uppfattning av delaktigheten såsom accessorisk skulle gå fri från straff om han ej kunde straffas såsom gärningsman. Med förslaget bortfaller emellertid detta skäl att straffa en delaktig som om han vore gärningsman. Enligt förslaget kunna nämligen andra medverkande än gärningsmannen dömas för den anstiftan eller den medhjälp till vilken de gjort sig skyldiga, oavsett huruvida gärningsmannen är straffbar. Det möter sålunda enligt förslaget icke något hinder att döma exempelvis den som anstiftat en sinnessjuk att begå ett brott för anstiftan av brottet, ehuru ingen kan göras ansvarig för brottet såsom gärningsman. Har den medverkande gjort sig skyldig icke till anstiftan utan till medhjälp, han har t. ex. räckt den sinnessjuke det vapen varmed denne dödat annan, blir han att döma för sistnämnda form av medverkan. Om av två medverkande den som utfört den brottsliga gärningen gjort sig skyldig blott till oaktsamt brott medan den andre handlat med uppsåt att brottet skulle komma till stånd, möter lika litet något hinder att döma den senare för anstiftan eller medhjälp. Som exempel må anföras, att någon övertalar annan att ge en sjuk så olämplig behandling att denne dör därav och att den förstnämnde har uppsåt att bringa den sjuke om livet men den andre saknar sådant uppsåt och blott handlar oaktsamt, i det han väl ej inser men bort inse vådan av behandlingen. Enligt förslaget blir anstiftaren i detta fall att döma för anstiftan till mord. Någon vikt ligger härvid ej på att även den omedelbart handlande blir straffbar, i det anförda fallet för vållande till annans död. Även om ingen oaktsamhet kunde läggas honom till last, skulle anstiftaren dömas för anstiftan till mord. På enahanda sätt bedömas de fall. där någon :instiftar annan till gärning som icke är straffbar i oaktsamhet. Det må som exempel anföras, att någon övertalar annan till en förlustbringande placering av anförtrodda medel; även om den omedelbart handlande i detta fall icke inser den skada placeringen innebär och därför skulle gå fri från ansvar, blir den förre, om han handlar uppsåtligen, att döma för anstiftan av förskingring. Konstruktionen medelbart gärningsmannaskap blir sålunda enligt förslaget i stort sett överflödig. Var och en av flera medverkande blir att döma för den form av medverkan, som han genom sin handling låtit komma sig till last.

Vad nu anförts äger tillämpning även beträffande försök i medelbart gärningsmannaskap. Sådant anses enligt gällande rätt föreligga där den som omedelbart utför försöket på grund av personliga omständigheter, såsom t. ex. minderårighet, icke kan straffas därför. Den andre göres då ansvarig för att han medelbart, d. v. s. genom att påverka den förre, åstadkommit försöket. Den medelbare gärningsmannens handlingssätt anses enligt gällande rätt vara att bedöma direkt efter de allmänna bestämmelserna om förutsättningarna för bestraffning av försök, ett bedömande som i betraktande av att han avser att verka endast genom förmedling av den andres handlande mången gäng stöter på svårigheter. Enligt förslaget har man att avgöra, huruvida den omedelbart handlande genom sin gärning utfört något som objektivt sett är ett straffbart försök. Är detta händelsen, blir den som anstiftat honom därtill straffbar för anstiftan av försök till brottet utan hinder av att den omedelbart handlande på grund av en subjektiv omständighet sådan som otillräknelighet går fri från straff.

Såsom ett utslag av grundsatsen om de medverkandes självständiga ansvar stadgas i andra stycket, att envar medverkande skall bedömas efter det uppsåt eller den oaktsamhet som ligger honom till last. Detta innebär, frånsett vissa fall som nedan skola beröras, att ett straffbud icke kan tillämpas i fråga om en medverkande med mindre denne uppfyller de subjektiva förutsättningar som uppställas i straffbudet. Medverkande till en gärning, som är straffbar allenast där den förövas uppsåtligen, kan således icke straffas, såvida han ej handlat med uppsåt att brottet skall komma till stånd. Av stadgandet följer vidare, att olika lagrum kunna vara tillämpliga på skilda medverkande. Av flera, som deltagit i en misshandel, kan således någon, t. ex. gärningsmannen, vara att döma för uppsåtlig misshandel men andra för medhjälp till vållande av kroppsskada. Omvänt kan någon vara att döma för vållande av kroppsskada och annan medverkande för medhjälp till uppsåtlig misshandel. Att skilda medverkande falla under olika lagrum överensstämmer väl med den tankegång varpå förslaget bygger, medan det i gällande rätt, enligt vilken detta även kan förekomma, framstår såsom en egendomlighet med hänsyn till strafflagens uppfattning av delaktighet såsom accessorisk i förhållande till ett huvudbrott.

Vad sålunda uttryckligen stadgats med avseende å uppsåt och oaktsamhet gäller i regel även beträffande andra omständigheter som röra de medverkandes personer. Försvårande och mildrande omständigheter, berått mod och hastigt mod, ungdom och andra på tillräknelighetsfrågan inverkande omständigheter ävensom återfall skola sålunda beaktas endast med avseende på de medverkande, hos vilka de förefinnas, men icke inverka på bedömandet av övriga medverkande. Detsamma gäller de straffminsknings- eller straffrihetsgrunder varom stadgas i 3: 2 andra stycket andra punkten, 12: 12, 13: 13 och 19: 11 i förslaget.

Trots grundsatsen om de medverkandes självständiga ansvar måste det i vissa fall bliva beroende på de övrigas handlingar, huruvida en medverkande blir straffbar För straffbarhet fordras nämligen att ett brott kommit till stånd, och huruvida så skett kan bero på annans handling. De förutsättningar för straffbarhet, som tillhöra brottsresultatet eller medlet för brottets förövande, behöva i regel uppfyllas endast av någon av de medverkande för att de skola återverka på de övriga. Sålunda är det tydligen vid stöld tillräckligt, att gärningsmannen ensam tagit saken, för att annan medverkande skall vara straffbar för medverkan till stölden. En omständighet, som närmast angår blott en av de medverkande, kan alltså ha betydelse även för de övriga medverkandes straffbarhet, i det att dess förefintlighet kommer dessas handlingar att framstå såsom medverkan till ett brott. Det fordras dock för den medverkandes straffbarhet, att denna omständighet, liksom de övriga vilka tillhöra brottets objektiva sida, omfattas av den medverkandes uppsåt, om brottet förutsätter uppsåt, eller vållande, om gärningen är straffbar i oaktsamhet. Vissa omständigheter äga å andra sidan dylik objektiv betydelse på det sätt, att de medföra straffrihet ej blott för den medverkande, hos vilken de närmast föreligga, utan även för de övriga. I SL 5: 11 stadgas sålunda beträffande nödvärnssituation, att den skall lända till straffrihet eller straffnedsättning ej blott för den som befinner sig i sådan situation utan även för den som kommer honom till hjälp. Enahanda får anses gälla om sådant tillbakaträdande från försök, som enligt 3: 1 andra stycket i förslaget medför straffrihet. Att av flera medverkande en avbrutit försöket på sådant sätt att något straffbart försök icke kommit till stånd leder sålunda till frihet från straff för försök även för de övriga medverkande. Likaså länder den i 13: 4 i förslaget för vissa fall stadgade straffminsknings- eller straffrihetsgrunden för edsavläggare även medverkande till godo.

Det kan ifrågasättas, huruvida objektiv betydelse av det slag som nu berörts bör tillmätas den omständigheten att brottet riktar sig mot någon medverkande själv eller hans intresse. En sådan medverkande kan uppenbarligen icke fällas till straff, och frågan gäller huruvida hans straffrihet skall medföra att även övriga medverkande gå fria. Frågan bör besvaras nekande. Dödar någon en annan på begäran av denne, föreligger mord eller dråp och såväl gärningsmannen som andra medverkande äro otvivelaktigt att straffa. Likaså inträder ansvar för den som tillfogar annan kroppslig skada på begäran av denne, förutsatt likvisst att misshandeln är av så svår beskaffenhet att den misshandlades samtycke icke gör gärningen straffri. Det bör nämligen uppmärksammas, att den kränktes samtycke vid de flesta brott betager gärningen dess straffbarhet. Ytterligare en inskränkning i straffbarheten följer därav, att vissa brottsbeskrivningar ge vid handen att brott icke föreligger med mindre en person, såsom gärningsman, utfört brottet mot någon annan. Detta är fallet beträffande dödande och misshandel varom stadgas i 14 kap. SL. För att sådant brott skall föreligga förutsättes alltså, att någon utfört gärningen mot annan. Att någon utför gärningen mot sig själv är icke straffbelagt, och följaktligen är den som medverkat till sådan gärning icke heller straffbar.

Det sist sagda innebär, att förslaget icke föranleder att medverkan till självmord blir straffbelagd. Huruvida denna ståndpunkt är sakligt motiverad, kan vara föremål för delade meningar. Sådan medverkan torde ha varit straffbar enligt 1734 års lag. I missgärningsbalken 13: 2 stadgades nämligen straff för den som, där han fann att annan försökte taga livet av sig medelst hängning eller annorledes, underlät att rädda honom fastän han kunde göra det. Detta stadgande torde giva vid handen, att lagstiftarens mening varit att vanlig delaktighet i självmord vore straffbar, och så uppfattades säkerligen lagen under den första tiden av dess giltighet (se Thyrén l s. 153). Vid mitten av 1800-talet synes emellertid uppfattningen ha varit den motsatta att döma av ett uttalande av lagutskottet vid 1847–1848 års riksdag. I lagkommitténs år 1832 och 1839 avgivna förslag till ny strafflag upptogs ett stadgande, 16: 4, om straff för den som hjälper annan till självmord, och ett sådant stadgande innehöll även lagberedningens år 1844 avgivna förslag. När sedermera kungl. förordningen den 21 januari 1861 om mord, dråp och annan misshandel avlöste missgärningsbalkens bestämmelser i nämnda ämnen, inflöt dock icke något stadgande om ansvar för delaktighet i självmord i förordningen, och icke heller 1864 års strafflag innehåller något stadgande därom. Enligt gällande lag anses delaktighet i självmord icke vara straffbar, såvida ej den delaktige är att straffa såsom medelbar gärningsman.

I främmande rätt är delaktighet i självmord flerstädes straffbar, Så är förhållandet enligt danska strafflagen § 240 och norska strafflagen § 236 samt jämväl enligt engelsk rätt. Schweiziska strafflagen innehåller i artikel 115 ett stadgande om ansvar för den som av egoistiska motiv förleder någon till självmord eller hjälper honom därtill. Enligt tysk rätt är medverkan till självmord för närvarande icke straffbar, men tyska straffrättskommissionen har för avsikt att föreslå straff för den som förleder annan därtill.

Thyrén har i motiven till sitt utkast förordat att delaktighet i självmord kriminaliseras, men han avstod från att upptaga någon bestämmelse därom i sitt utkast, emedan det på grund av att motsvarande fråga uppkommer beträffande andra brott syntes honom lämpligt att uppskjuta frågans behandling (I s. 204).

Enligt kommitténs mening är det stötande, att straffrihet skall åtnjutas av den som genom oriktiga uppgifter förleder annan att beröva sig livet. Även den som, låt vara utan att bruka osanning, övertalar annan till självmord synes straffvärd och likaså den som med råd eller dåd hjälper annan att begå självmord ehuru han förstår att dennes önskan att beröva sig livet beror på ett övergående depressionstillstånd. Ä andra sidan kunna fall förekomma, i vilka hjälp till självmord kan förefalla ursäktlig. Vid ett straffbeläggande av medverkan till självmord måste därför övervägas, huruvida och i vad mån undantag bör göras för dessa fall. Men dessa synas vara desamma som de, i vilka det skulle kunna komma i fråga att bedöma även dödande på offrets egen begäran mindre strängt. Som exempel må nämnas dödande av en obotligt sjuk för att befria honom från hans plågor. I vilken omfattning medverkan till självmord bör straffbeläggas bör därför lämpligen övervägas i samband med en omprövning av straffbestämmelserna angående dödande. Kommittén anser fördenskull ändamålsenligt, att det icke 1 förevarande sammanhang göres någon ändring i gällande rätts ståndpunkt att medverkan till självmord är straffri utan att frågan uppskjutes till den blivande revisionen av 14 kap. SL.

I andra punkten av andra stycket ha vissa omständigheter uttryckligen förklarats äga objektiv betydelse. Beträffande brott med s. k. specialsubjekt, d. v. s. brott som enligt gärningsbeskrivningen förutsätta att brottet förövats av någon i särskild ställning såsom t. ex. av en syssloman eller en gäldenär, stadgas nämligen där, att ansvar skall inträda även för medverkande som ej intager sådan ställning. Det förutsättes därvid, att den medverkandes uppsåt omfattar att medverka till gärning av en person i den ifrågavarande ställningen eller, där oaktsamhet är tillräcklig, att han bort känna till att den andre intager sådan ställning. Har en gäldenär gjort sig skyldig till gäldenärsbrott, skall därför även medverkande som icke är gäldenär kunna straffas för medverkan till brottet. Omvänt skall en gäldenär kunna straffas för gäldenärsbrott, även om själva gärningen utförts av annan. För att gäldenärsbrott skall föreligga fordras sålunda icke, att den faktiske gärningsmannen är gäldenär utan blott att någon av de medverkande är det. Såsom i det föregående framhållits, blir emellertid gäldenären att döma såsom gärningsman, ehuru annan faktiskt står närmare den brottsliga effekten. Huruvida även den som utfört den brottsliga gärningen i dessa fall skall dömas som gärningsman beror på om han intager en så självständig ställning att han enligt ett naturligt betraktelsesätt ej är att anse som blott medhjälpare. Vad nu sagts om gäldenärsbrott gäller även exempelvis förskingring. För att förskingringsansvar skall inträda är det tillräckligt, att någon av de medverkande befinner sig i den särskilda ställning som förutsättes för sådant ansvar. Likaså skall naturligtvis dömas för medverkan till blodskam, även om blott gärningsmannen står i skyldskapsförhållande till föremålet för brottet. Med ifrågavarande bestämmelse avses däremot icke att till alla medverkande utsträcka den inverkan i mildrande eller skärpande riktning vid bedömande av straffbarhetens grad, som lagen stundom tillmäter den omständigheten att den till brottet skyldige står i nära förhållande till offret för brottet. Den lindrigare straffsatsen för barnamord är sålunda icke tillämplig beträffande den som medverkat till moderns brott, och ej heller är den strängare straffsatsen för misshandel å skyldeman i rätt uppstigande led tillämplig i fråga om andra än offrets avkomlingar. Beträffande bodräkt stadgas uttryckligen i S. I. 20: 8 sista punkten, att om bland flera till stöld medverkande någon äger åtnjuta privilegiet att dömas för bodräkt, detsamma skall gälla de övriga, dock ej den som handlat med uppsåt att tillägna sig det tillgripna.

Ifrågavarande bestämmelse i andra stycket har beträffande medverkande till ämbetsbrott föranlett en särskild reglering i 25: 11 i förslaget. Då sådan medverkande icke innehar någon tjänst och därför icke kan dömas till ämbetsstraff, har i 25: 11 givits ett stadgande av huvudsaklig innebörd, att endast allmänt straff skall ådömas honom, varjämte ansvar för medverkaren uteslutits beträffande det i 25: 5 behandlade brottet tjänstefel.

Utan stöd av uttryckligt stadgande har det ansetts framgå, att den uppdelning av vissa brott i grader med hänsyn till brottets grovhet, som genomfördes i 1942 års lagstiftning om förmögenhetsbrotten och som kommittén föreslår i detta betänkande, i allmänhet har objektiv betydelse. Om gärningsmannen förövat t. ex. grov stöld genom inbrott, bliva sålunda de medverkande att döma för medverkan till grov stöld, och om gärningsmannen gjort sig skyldig till grovt bedrägeri emedan han missbrukat allmänt förtroende, skola de medverkande dömas för medverkan till grovt bedrägeri. Att om å andra sidan väl ej gärningsmannen men annan medverkande missbrukat allmänt förtroende, de båda på den grund skola kunna dömas för grovt bedrägeri eller medverkan därtill är måhända mindre tydligt i betraktande av att SL 21: 3 såsom exempel på omständighet som kan göra bedrägeri till grovt framhåller endast gärningsmannens beteende i nämnda avseende. Det bör emellertid beaktas, att fallet i lagtexten blott tjänar till exempel på omständighet som kan föranleda att bedrägeri bör anses som grovt. Om missbruk av allmänt förtroende ligger annan än gärningsmannen till last, är tydligen mindre än i det i lagen nämnda fallet påkallat, att brottet bedömes som grovt, men om så finnes böra ske, kan förhållandet böra tillmätas betydelse även för gärningsmannen, såsom i vissa fall då en tjänsteman vid en institution, som åtnjuter särskilt förtroende bland allmänheten, bereder tillfälle för en tjuv att stjäla där deponerade handlingar. Där den omständighet, som för en av flera medverkande gör hans brott till grovt, icke förlänar angreppet mot annans intresse dess specifika karaktär utan blott är ett kännetecken på det subjektiva motivlägets farlighet, såsom då en bedragare anses ha gjort sig skyldig till grovt bedrägeri på den grund att han står i personlig förtroendeställning till sitt offer, böra däremot de övriga medverkande icke dömas för grovt brott eller medverkan därtill. Icke heller böra alla medverkande till ett brott anses skyldiga till grovt sådant, emedan en av dem finnes skyldig därtill på grund av sitt särskilda uppsåt såsom fallet kan vara exempelvis beträffande det i 19: 5 i förslaget upptagna brottet allmänfarlig förgiftning. För att förebygga missförstånd må framhållas, att här som eljest gäller att brottet skall vara subjektivt täckt. För medverkan till grovt uppsåtligt brott kan sålunda ej dömas annan än den, vars uppsåt omfattar den omständighet som gör brottet till grovt. Den medverkande skall således ha insett exempelvis att gärningsmannen missbrukade allmänt förtroende. Vad här sagts angående omständigheter som föranleda att ett brott bedömes såsom grovt, äger motsvarande tillämpning beträffande omständigheter som låta ett brott framstå såsom ringa. I

Bland omständigheter, som böra tillmätas betydelse för alla medverkande, är även att märka det särskilt kvalificerade uppsåt, som kräves vid ett brott sådant som enlevering i SL 15: 17 och 18. För att sådant brott skall föreligga fordras, att gärningen sker för att förmå kvinnan till giftermål eller otukt. Av sakens natur torde framgå, att man i detta krav icke så mycket har att se en fordran på en viss högre grad av brottslig vilja hos gärningsmannen som fastmera ett försök att beskriva den brottsliga gärningen, varvid lagstiftaren emellertid icke ansett sig kunna fordra att gärningen utvecklat sig på angivet sätt utan nöjt sig med att en så beskaffad gärning var åsyftad. I betraktande härav torde det vara tydligt, att det för att enlevering skall föreligga är tillräckligt att någon av de medverkande hyser det ifrågavarande kvalificerade uppsåtet och att, om detta är fallet och de övriga medverkande känna till hans uppsåt, även dessa kunna straffas. Enahanda är förhållandet beträffande det fall av svindleri, vid vilket enligt SL 21: 9 första stycket för straffbarhet fordras avsikt att påverka priset på vara, värdepapper eller annan egendom. Andra exempel på subjektiva rekvisit, som tjäna till att karakterisera själva den brottsliga gärningen och ej blott avse att ange ett mått av viljefarlighet hos den ifrågavarande personen, äro de krav på särskilt uppsåt, som uppställas i 10: 1 och 4 i förslaget då där stadgas straff för vissa gärningar som ske för att tvinga ämbetsman eller därmed på visst sätt jämställd till tjänsteåtgärd, hindra honom därifrån eller hämnas därför. Enahanda gäller om det särskilda uppsåt, som kräves beträffande stöld i SL 20: 1, beträffande högförräderi och uppror i 8: 1 och 9: 1 i förslaget och beträffande spioneri i förslagets 8: 6. Vad nu anförts utgör tydligen undantag från bestämmelsen i andra stycket, att envar skall straffas efter det uppsåt som ligger honom till last. För undantaget finnes emellertid stöd i sista stycket.

Det skall icke fördöljas, att frågan, huruvida en omständighet har sådan betydelse att den skall inverka även på övriga medverkandes straffbarhet, rymmer svårlösta problem. Att så är fallet är naturligt i betraktande av att straffbestämmelserna angående de särskilda brotten såsom förut framhållits äro avfattade med tanke på en enda handlande person. Även med gällande rätts reglering av delaktighetens straffbarhet uppstå därför avsevärda svårigheter att komma till rätta med dessa frågor. Det torde emellertid icke med fördel låta sig göra att i den allmänna bestämmelsen om medverkan upptaga någon mera ingående reglering av detta ämne. I mån av behov får därutöver, såsom skett beträffande bodräkt, i bestämmelserna om de särskilda brotten anges, vilken betydelse de olika rekvisiten för brotten äga där flera medverka.

I sista stycket göres undantag från nu behandlade regler, där annat följer av vad för särskilda fall är stadgat. Exempel på sådana undantag ha redan lämnats på tal om enlevering och vissa andra brott, vid vilka avvikelse göres från regeln att varje medverkande skall dömas efter det uppsåt som ligger honom till last. De undantag som åsyftas i sista stycket äro emellertid flera. Vid vissa brott följer av själva brottsbeskrivningen, att straffbarheten är begränsad till en snävare krets än medverkansbestämmelserna ge vid handen. Av 8: 5 i förslaget får sålunda anses framgå, att vid brottet egenmäktig diplomati, där det består i att låta bruka sig såsom förhandlare för främmande makt, fordras ej blott att gärningsmannen är svensk utan även att medverkande av annan nationalitet icke skall straffas. Ett uttryckligt avsteg från reglerna i förevarande paragraf göres vidare i SL 23: 7 andra stycket, varest stadgas att borgenär som tager eller låter åt sig utlova betalning, säkerhet eller annan förmån endast under vissa förutsättningar skall straffas för medverkan till mannamån mot borgenärer. I andra fall framgår av lagtexten endast på ett indirekt sätt, att ett undantag från de allmänna medverkansbestämmelserna är avsett. Av att bestickning upptagits som ett särskilt brott i 10: 5 i förslaget framgår sålunda, att den som lämnar muta åt ämbetsman icke skall straffas för medverkan till tagande av muta. Det är vidare uppenbart, att där straff avser att skydda den mot vilken brottet är riktat, såsom fallet är beträffande ocker, det icke kan komma i fråga att straffa denne, ehuru han onekligen medverkat till brottet (annorlunda beträffande s. k. prisocker, enligt NJA 1944 s. 414). I vissa fall där, ehuru brottet förutsätter medverkan av annan, denne icke nämnts såsom straffbar är det ock tydligt att han icke skall straffas. Så är fallet vid olovlig värvning enligt 8: 11 i förslaget, varest stadgas straff endast för den som värvar men ej för den som tager värvning, vid hjälp till rymning enligt 10: 11 i förslaget, enligt vilket lagrum endast den som befriar fånge men ej fången själv bestraffas, och vid främjande av otukt enligt SL 18: 11, där straff stadgas allenast för den som främjar otukt mellan andra men icke för den som själv bedriver otukten. Det är ock tydligt, att vid väpnat hot mot laglig ordning enligt 9: 6 i förslaget icke utom anföraren jämväl manskapet skall straffas. – En särskild reglering av medverkansansvaret gives vidare vid upplopp i 11: 1 i förslaget.

Bestämmelserna i 3 och 4 §§ motsvara SL 3: 1–4. Stämpling till brott, som nu behandlas i SL 3: 5 och 6, har enligt förslaget icke upptagits såsom en form av medverkan. En deltagare i stämpling kan emellertid, om brottet kommit till stånd, oftast straffas för det han anstiftat eller med råd främjat brottet. Har brottet icke kommit till utförande, är stämplingen till sin natur blott en förberedelse och är därför att hänföra under 2 § i den mån den skall kunna föranleda ansvar.

Medverkan kan, liksom ensamt gärningsmannaskap, äga rum genom underlåtenhet, om det får anses åligga den passive att vara verksam för att förebygga brottet och hans underlåtenhet med hänsyn härtill framstår såsom likställd med en positiv handling. Detta följer av en allmän straffrättslig grundsats. Om en portvakt underlåter att stänga porten en kväll emedan han vet att någon ämnar komma för att stjäla i huset, blir han sålunda att döma för medhjälp till stölden. I SL 3: 7 och 8 givas emellertid vissa bestämmelser om straff för underlåtenhet att förhindra brott eller att avslöja tillämnat brott så tidigt att det kan avvärjas. Dessa stadganden falla på det sättet utom ramen för den allmänna regleringen av delaktighetsansvaret, att de dels stadga skyldighet i vissa fall att vara verksam för förebyggande av brott, dels innehålla särskilda straffbestämmelser som avvika från de allmänna reglerna om straff för medverkan. Kommittén har ansett en motsvarighet till ifrågavarande stadganden bäst kunna upptagas i strafflagens speciella del. I 11: 5 har därför under brottsbeteckningen underlåtenhet att avslöja brott straffbelagts vissa fall, där någon som vet eller har skälig anledning att antaga att brott är å färde underlåter att i tid avslöja brottet. I samma lagrum har även upptagits ett stadgande om straff för föräldrar och andra uppfostrare, som underlåta att från brott hindra den som står under deras vård och lydnad.

Bestämmelserna om forum, där flera medverkat till ett brott, i kungl. förordningen den 6 mars 1751 torde vara så allmänt hållna, att de kunna tillämpas även om kommitténs förslag angående medverkans straffbarhet upphöjes till lag. Också de motsvarande bestämmelserna i nya rättegångsbalken 19: 3 torde vara förenliga med förslaget, om än en jämkning av dessa bestämmelser till bättre överensstämmelse med förslaget synes önskvärd.

Enligt SL 3: 9 i dess lydelse före år 1942 skulle ansvar för s. k. efterföljande delaktighet icke inträda för den som var förfallen till straff för delaktighet i huvudbrottet. Denna bestämmelse upphävdes nämnda år i samband med att de förut såsom efterföljande delaktighet behandlade gärningarna utbrötos till särskilda brott, den personliga fautionen till ett i SL 10: 18 a upptaget brott och den reella fautionen till det i SL 21: 6 behandlade brottet häleri. Av allmänna regler torde efter denna ändring, såsom kommittén uttalat i sitt betänkande om förmögenhetsbrotten (NJA II 1942 s. 284 och 410), följa, att ansvar för delaktighet icke utesluter ansvar enligt SL 10: 18 a men väl ansvar enligt SL 21: 6, det senare dock blott under förutsättning att delaktigheten bestraffas såsom om den delaktige varit gärningsman. Enligt kommitténs nu förevarande förslag upphävas emellertid de bestämmelser, enligt vilka vissa former av delaktighet skola bestraffas på detta sätt. Efter förslaget kan såväl häleri som ock personlig faution, i förslaget till större delen upptagen i 10: 10 under brottsbeteckningen döljande av brottsling, vara att bedöma såsom särskilt brott, ehuru gärningen förövats av någon som tillika gjort sig skyldig till medverkan till det tidigare brottet. Av sakens natur följer emellertid, att där medverkan till det tidigare brottet bedömts såsom gärningsmannaskap, det icke kommer i fråga att tillämpa eller ens åberopa bestämmelserna om häleri eller döljande av brottsling, och detsamma torde böra anses gälla, där medverkan till det tidigare brottet visserligen bedömes blott såsom anstiftan eller medhjälp men häleriet eller döljandet av brottslingen i jämförelse därmed framstår såsom av helt underordnad betydelse. Enligt kommitténs uppfattning bör således alltefter förhållandenas natur antingen dömas blott för förövande av det tidigare brottet eller medverkan därtill eller ock för medverkan till detta brott samt för häleri eller döljande av brottsling. Den sakliga skillnaden mellan dessa båda förfaringssätt torde på grund av konkurrensreglerna i verkligheten icke bliva alltför stor. Vad här sagts om häleri och döljande av brottsling tiger tillämpning även beträffande det i 10: 9 i förslaget upptagna brottet bevisförvanskning, vilket bl. a. omfattar vissa i 10: 10 icke behandlade fall av personlig faution.

Bestämmelserna om medverkan äro liksom de flesta övriga bestämmelserna i strafflagens allmänna del analogiskt tillämpliga även på specialstraffrättens område i den mån annat ej framgår. I fråga om rena polisförseelser torde medverkansbestämmelserna icke vara att tillämpa och ej heller där, såsom fallet är i kungl. förordningen den 18 juni 1937 angående försäljning av rusdrycker 7: 15. specialstraffrätten innehåller en fullständig reglering av det ifrågavarande ämnet. I)är specialstraffrätten, såsom i lagen den 21 september 1915 om behörighet att utöva läkarkonsten 7 §, beträffande ansvar för delaktighet hänvisar till 3 kap. allmänna strafflagen, bliva däremot de föreslagna bestämmelserna tillämpliga. Specialstraffrättsliga bestämmelser, som på någon punkt avvika från den allmänna strafflagens reglering av medverkansansvaret, skola naturligtvis tillämpas även om bestämmelserna i övrigt hänvisa till denna reglering, se exempelvis kungl. förordningen den 3 mars 1916 om straff för olovlig varuutförsel m. m. 6 §. Vid blivande lagstiftning på de olika specialstraffrättsliga områdena bör övervägas, i vad mån det är behövligt att bibehålla särskilda bestämmelser angående medverkan vilka avvika från de föreslagna allmänna bestämmelserna.

4 §.

Vad angår straffet för medverkan bör, såsom redan vid 3 § framhållits, medverkan kunna bedömas lindrigare än ensamt gärningsmannaskap. I jämförelse med den som ensam bringat ett brott till stånd kan den som endast i förening med andra åstadkommit detta framstå såsom i mycket mindre grad straffvärd. Det är även att märka, att av flera medverkande någon kanske rönt sådant inflytande av de andra att han på denna grund synes ha förskyllt ett jämförelsevis ringa straff. Gällande lag tager, vad straffskalan beträffar, hänsyn till dessa förhållanden allenast såtillvida som enligt SL 3: 4 medhjälp, som icke varit avgörande orsak till brottet eller icke skett vid brottets utförande, skall bestraffas efter en skala, som sträcker sig från högsta straff under straffmaximum för brottet till det allmänna bötesminimum. Såsom vid 3 § framhållits, torde denna regel icke vara tillräcklig för att domstolarna i alla fall skola kunna taga tillbörlig hänsyn till de säregna förhållandena vid fleras medverkan till brott.

I förevarande paragraf ha upptagits bestämmelser av mindre snäv innebörd. De avse alla former av medverkan, således även gärningsmannaskap och sådan medverkan som enligt gällande lag skall bestraffas lika strängt som sådant. En gärningsman, som är ett redskap i en viljekraftig anstiftares hand, kan nämligen väl tänkas böra komma i åtnjutande av strafflindring, och det är också tänkbart, att en anstiftan varit av så tillfällig och lättvindig natur att straffet skäligen bör nedsättas.

Bland grunderna för straffnedsättningen nämnes i paragrafen främst, att någon medverkat till brott i väsentligt mindre mån än annan. I vad mån de olika medverkande bidragit till brottet får bedömas efter gängse uppfattningssätt. Det avses icke att, såsom i SL 3: 4, knyta strafflindringsmöjligheten till de fall, i vilka medverkan ej varit avgörande orsak till brottet. Huruvida medverkan varit ett avgörande led i orsakskedjan, kan visserligen vara av betydelse för bedömningen, om straffnedsättning bör ske. Men det är icke givet, att den som bidragit med en kvantitativt jämförelsevis obetydlig handling skall vara utesluten från straffnedsättning för det hans medverkan varit nödvändig för att brottet skulle kunna utföras. Och omvänt synes den, som lagt ned mycket arbete på att få brottet till stånd, knappast böra få åtnjuta strafflindring, även om förhållandena varit sådana att de övriga medverkandes handlingar varit tillräckliga för att åstadkomma den brottsliga effekten.

Som en grund för straffminskning upptages vidare, att någon förmåtts medverka genom tvång, svek eller missbruk av hans ungdom, oförstånd eller beroende ställning och likaså att någon frivilligt gjort vad i hans förmåga stått för att hindra brottets fullbordan eller verkningar. Har någon jämlikt 3 § andra stycket andra punkten dömts för brott, som förutsätter specialsubjekt, utan att själv vara ett sådant, kan han likaledes komma i åtnjutande av straffnedsättning.

Den nedre gränsen för straffskalan i sådana fall där straffminskning enligt paragrafen kan ske har, liksom i SL 3: 4, satts vid det allmänna bötesminimum.

För vissa fall har kommittén emellertid ansett även ett lågt bötesstraff kunna undvaras. Föreligger fall där straffminskning enligt det sagda kan ske och är fallet att anse som ringa, skall sålunda ej dömas till straff. Såsom exempel på medverkan, beträffande vilken straffrihet synes kunna ifrågakomma, må nämnas, att någon oaktsamt medverkar till ett brott som gärningsmannen utför uppsåtligen. Är oaktsamheten icke stor eller brottet ej av grövre art, synas här förhållandena lätt kunna vara sådana, att den oaktsamt medverkande utan våda kan lämnas straffri. Ett annat exempel erbjuder det fall av psykisk medhjälp, där någon obetänksamt ehuru uppsåtligen, eller kanske blott oaktsamt, befäster annan i ett redan fattat beslut att utföra ett icke alltför grovt brott. Där på grund av straffrihetsregeln ett åtal får antagas leda till frikännande, bör allmän åklagare icke åtala den medverkande.

Paragrafen skall åberopas, förutom där frikännande sker, jämväl där de i paragrafen angivna omständigheterna prövas böra öva inflytande på straffmätningen och alltså oavsett huruvida straffet bestämmes inom den för brottet stadgade strafflatituden.

5 §.

I denna paragraf har i oförändrat skick upptagits stadgandet i SL 8: 14.

---

1. Jfr emellertid von Seth i SvJT 1927 s. 197 f.
2. Enligt strafflagens ursprungliga lydelse kunde person mellan fjorton och femton år dömas till ansvar, varför det var möjligt att anstifta den som ej fyllt femton år till brott. Vid straffbarhetsålderns fastställande år 1902 till femton år uraktlät man emellertid att ändra SL 3: 2.
3. Hagströmer, Svensk straffrätt I s. 289 f. och 319 f.
4. Hagströmer a. st.
5. Thyrén i Tidsskrift for Retsvidenskab 1915 s. 350 f.
6. Se till det följande Strahl i SvJT 1943 s. 23 ff.