Stolthet och fördom/53
FEMTIOTREDJE KAPITLET.
Mr Wickham hade fått så nog av detta samtal, att han aldrig mera besvärade sig eller retade sin kära svägerska Elisabet med att bringa detta ämne å bane, och hon märkte med glädje, att hon sagt nog, för att han skulle förhålla sig lugn.
Dagen för hans och Lydias avresa kom snart, och mrs Bennet måste finna sig i en skilsmässa, som, då hennes man på inga villkor gick in på hennes plan, att de alla skulle resa till Newcastle, troligtvis skulle räcka åtminstone ett år.
— Ack, min kära Lydia, utropade hon, när ska vi väl träffas igen?
— Gu vet, när det blir. Kanske inte på två eller tre år.
— Skriv mycket ofta till mig, min älskling!
— Så ofta jag kan. Men du vet, att gifta fruntimmer aldrig ha mycken tid till brevskrivning. Systrarna få skriva till mig. De få ingenting annat att göra.
Mr Wickhams farväl var mycket vänligare än hans hustrus. Han log, såg bra ut och sade många vackra saker.
— Han är sannerligen en riktigt fin pojke, sade mr Bennet, så snart de begivit sig av. Han smilar och myser och ställer sig in hos oss alla. Jag är utomordentligt stolt över honom. Jag trotsar själva sir William Lucas att kunna framvisa en mera värdefull måg.
Skilsmässan från dottern gjorde mrs Bennet mycket nedstämd under flera dagar.
— Jag tänker ofta, sade hon, att det inte finns något så ledsamt som att skiljas från sina vänner. Man känner sig så övergiven utan dem.
— Det blir följden, förstår du, sade Elisabet, av att gifta bort en dotter. Du måste känna dig desto mera glad över att dina fyra andra döttrar äro ogifta.
— Nej, saken förhåller sig inte så. Lydia lämnar mig inte, därför att hon är gift, utan bara därför att hennes mans regemente råkar vara förlagt så långt borta. Om det varit närmare, skulle hon inte ha rest så snart.
Men den stämning av modlöshet, i vilken denna händelse försatt henne, skingrades snart, och hennes sinne blev åter mera hoppfullt på grund av en nyhet, som då började sprida sig. Husföreståndarinnan på Netherfield hade fått befallning att ställa huset i ordning för sin husbonde, som om ett par dagar skulle komma dit för att jaga under några veckor. Mrs Bennet var i ett tillstånd av nervös oro. Hon såg på Jane, än leende, än skakande på huvudet.
— Nå, nå, således kommer mr Bingley, syster, sade hon (ty mrs Philips var den som först omtalade nyheten). Nå, så mycket bättre. Inte för att jag fäster mig mycket därvid. Du vet, att han inte betyder någonting för oss, och jag vill sannerligen aldrig återse honom. Men i alla fall är han mycket välkommen till Netherfield, om han finner nöje däri. Och vem vet vad som kan hända? Men det angår inte oss. Du vet, syster, att vi för länge sedan kommit överens att inte nämna ett ord om saken. Är det verkligen alldeles säkert, att han kommer?
— Det kan du lita på, svarade mrs Philips, ty mrs Nichols var i Meryton i går på eftermiddagen, jag såg henne gå förbi och gick själv ut för att få veta, om det var sant, och hon sade mig att det verkligen förhöll sig så. Han kommer senast om torsdag, troligen redan om onsdag. Hon var på väg till slaktaren, sade hon, för att beställa litet kött till om onsdag, och hon har tre par ankor, som just äro lämpliga att slaktas.
Jane hade icke kunnat höra nyheten om hans ankomst utan att skifta färg. Det var nu många månader sedan hon nämnde hans namn för Elisabet, men så snart de två blevo ensamma sade hon:
— Jag märkte, att du såg på mig, då moster talade om nyheten för oss, och jag vet, att jag såg ängslig ut, men tro inte, att det var av någon dum orsak. Jag blev bara förlägen för ögonblicket, därför att jag kände att man skulle se på mig. Jag försäkrar dig, att nyheten bereder mig varken glädje eller smärta. Jag är glad över en sak, och det är, att han kommer ensam, ty då få vi träffa honom så mycket mindre. Inte att jag är rädd för min egen del, men jag fruktar andra människors anmärkningar.
Elisabet visste icke, vad hon skulle tänka om saken. Om hon icke hade träffat honom i Derbyshire, kunde hon ha trott det vara möjligt, att han kom dit utan någon annan avsikt än den han låtit förstå, men hon trodde ännu, att han var förtjust i Jane, och hon tvekade, huruvida det var mera antagligt, att han kom dit med sin väns tillåtelse eller var djärv nog att komma utan densamma.
— Dock är det hårt, tänkte hon ibland, att den stackars mannen inte kan komma till ett ställe, som han på lagligt sätt har hyrt, utan att ge anledning till alla dessa funderingar! Jag ämnar lämna honom i fred.
Trots vad hennes syster förklarade och i själva verket trodde att hon kände, kunde Elisabet, medan man väntade på mr Bingleys ankomst, lätt märka, att den gjort ett djupt intryck på henne. Hennes lynne var oroligare, mera ojämnt, än hon på länge iakttagit.
Det ämne som så ivrigt diskuterats mellan föräldrarna för ett år sedan, upptogs nu på nytt.
— Så snart mr Bingley kommer, min gubbe, sade mrs Bennet, skall du naturligtvis uppvakta honom.
— Visst inte. Du tvang mig att besöka honom i fjol, och du lovade, att, om jag gjorde visit hos honom, skulle han gifta sig med en av mina döttrar. Men det blev ingenting av, och jag vill inte bära mig åt som en narr igen.
Hans hustru föreställde honom, hur absolut nödvändig en sådan uppmärksamhet skulle vara från alla kringboende herrars sida, då mr Bingley återvände till Netherfield.
— Det är en etikettfråga, som jag inte bryr mig om, sade han. Om han önskar umgänge med oss, så låt honom söka det. Han vet var vi bo. Jag vill inte offra min tid på att springa efter mina grannar var gång de resa bort och komma tillbaka igen.
— Nå, så mycket vet jag, att det är avskyvärt oartigt, om du inte uppvaktar honom. Men i alla fall är jag fast besluten, att det inte skall hindra mig från att bjuda honom till middag hos oss. Vi måste se mrs Long och Gouldings snart. Det kommer att bli tretton personer med oss själva, så att det just blir rum vid bordet för honom.
Tröstad av detta beslut, var hon bättre i stånd att fördraga sin mans ohövlighet, fastän det var högligen förödmjukande för henne att veta, att till följd därav alla hennes grannar kanske skulle se mr Bingley hos sig innan de gjorde det. Då dagen för hans ankomst närmade sig, sade Jane till sin syster:
— Jag börjar bli ledsen över att han alls kommer. Det skulle inte betyda något, jag skulle kunna se honom med fullständig sinnesro, men jag kan inte fördraga att ständigt och jämt höra saken talas om på detta sätt. Mamma menar väl, men hon vet inte — ingen kan veta det — hur mycket jag lider av vad hon säger. Jag skall bli glad, när hans vistelse på Netherfield är slut!
— Jag önskar, att jag kunde säga något för att trösta dig, svarade Elisabet, men jag är rakt inte i stånd därtill. Du måste känna det, och den vanliga tillfredsställelsen, som erfares av att intala en lidande tålamod, är mig förnekad, därför att du alltid har så mycket därav.
Mr Bingley kom. Med tjänstefolkets hjälp lyckades mrs Bennet först få kunskap härom, så att perioden av ängslan och nervositet å hennes sida blev så lång som möjligt. Hon räknade dagarna, som måste förflyta, innan deras inbjudning kunde avsändas — hon kunde icke hoppas att få se honom förr. Men tredje dagen efter hans ankomst till Hertfordshire såg hon honom från fönstret i sitt toalettrum komma ridande över stallplanen fram till byggningen.
Hon ropade, ivrigt till sina döttrar att komma och glädja sig med henne. Jane satt beslutsamt kvar på sin plats vid bordet, men Elisabet gick, för att göra sin mor till viljes, fram till fönstret, såg ut och varseblev mr Darcy tillsammans med mr Bingley, varpå hon återtog sin plats bredvid sin syster.
— Det kommer en herre med honom, mamma, sade Kitty, vem kan det vara?
— Någon bekant, förmodar jag, kära du. Jag ser rakt inte vem det är.
— Nej, men se, svarade Kitty, det ser ut att vara den där herrn, som brukade vara i hans sällskap förut — mr, vad heter han nu igen? Den där långa, sturska herrn.
— Store Gud! Mr Darcy! Ja, så ser det ut, det är visst och sant. Nå, vilken vän som helst till mr Bingley är alltid välkommen här, men eljest måste jag säga, att jag hatar blotta åsynen av honom.
Jane såg med överraskning och deltagande på Elisabet. Hon visste endast föga om deras möte i Derbyshire och kunde därför förstå, hur genant det måste vara för hennes syster att träffa honom så gott som första gången, sedan hon mottagit hans brev med förklaringar. Båda systrarna kände sig ganska illa till mods. Båda hade medkänsla med varandra, och deras mor pratade på om sin motvilja mot mr Darcy och sitt beslut att vara hövlig mot honom, endast därför att han var mr Bingleys vän, utan att någon av dem hörde på henne. Men Elisabet hade anledning till oro, som icke kunde anas av Jane, för vilken hon ännu icke haft mod att visa mrs Gardiners brev eller omtala förändringen i sina egna känslor gentemot honom. För Jane kunde han endast vara en man, vars frieri hon avslagit och vars förtjänster hon underskattat. Men för henne, som ägde närmare kännedom om förhållandet, var han den person, till vilken hela familjen stod i tacksamhetsskuld för den största av välgärningar, och som hon själv betraktade med ett intresse, som, om icke alldeles lika ömt, åtminstone var lika förståndigt och lika rättmätigt som det, som Jane hyste för Bingley. Hennes förvåning över att han kom — att han kom till Netherfield, till Longbourn och frivilligt uppsökte henne igen, var nästan lika stor, som den hon känt, då hon först bevittnade hans förändrade sätt i Derbyshire.
Färgen, som hade flytt från hennes ansikte, återvände under en halv minut med ökad glöd, och ett glatt småleende gav glans åt hennes ögon, då hon under detta ögonblick trodde, att hans hängivenhet och hans önskningar ännu voro oförändrade. Men hon ville icke fullt lita därpå.
— Låt mig först se, hur han beter sig, sade hon för sig själv, det kommer att bli tids nog för att våga hoppas.
Hon satt ivrigt sysslande med sitt arbete och försökte att vara lugn utan att våga lyfta upp ögonen, tills hon med ängslig nyfikenhet riktade dem mot sin syster, då betjänten närmade sig dörren. Jane såg litet blekare ut än vanligt, men lugnare än Elisabet hade väntat. Då herrarna inträdde, rodnade hon, dock mottog hon dem ganska obesvärat och på ett fullt passande sätt, som var lika fritt från någon yttring av missnöje som från något onödigt fjäsk.
Elisabet sade så litet till båda som hövligheten medgav, och satte sig åter ned vid sitt arbete med en iver, som hon icke ofta ägnade däråt. Hon hade endast vågat kasta en blick på Darcy. Han såg allvarlig ut som vanligt och, som hon tyckte, mera som han brukat se ut i Hertfordshire än som han visat sig på Pemberley. Men han kunde kanske icke i hennes mors närvaro vara sådan som han varit under samvaron med hennes morbror och moster. Det var en pinsam men icke osannolik gissning.
Bingley hade hon också betraktat ett ögonblick, och på denna korta tid märkte hon, att han såg både glad och förlägen ut. Han mottogs av mrs Bennet med en artighet så stor, att den kom båda hennes döttrar att blygas, i synnerhet när de jämförde den med den kalla och ceremoniösa hövlighet, varmed hon hälsade och tilltalade hans vän.
I synnerhet Elisabet, som visste, att hennes mor hade den senare att tacka för sin älsklingsdotters räddning från obotlig vanära, blev ytterst sårad och bedrövad över en så opassande åtskillnad.
Sedan Darcy frågat henne, hur mr och mrs Gardiner mådde — en fråga, som hon icke utan förlägenhet kunde besvara — sade han knappast någonting mer. Han satt icke bredvid henne, kanske var detta orsaken till hans tystnad, men det hade icke varit så i Derbyshire. Där hade han talat med hennes vänner, då han icke kunde tala med henne själv. Men nu förgingo flera minuter utan att hon hörde ett ljud från honom, och när hon, ur stånd att behärska sin nyfikenhet, då och då kastade en blick på honom, märkte hon, att han lika ofta såg på Jane som på henne själv, och att han mången gång endast stirrade på golvet. Hans utseende gav tydligen till känna större tankfullhet och mindre bemödande att behaga än då de sist träffades. Hon kände sig besviken och var ond på sig själv, därför att hon kände sig så.
— Kunde jag väl vänta, att det skulle bli annorlunda? sade hon till sig själv. Och ändå, varför kom han hit?
Hon kände icke någon benägenhet att samtala med någon annan än med honom och hade knappast mod att tilltala honom.
Hon frågade efter hans syster, men kunde icke säga något mera.
— Det är länge sedan ni reste härifrån, mr Bingley, sade mrs Bennet.
Han medgav gärna detta.
— Jag började bli rädd för att ni aldrig skulle komma tillbaka. Folk sade verkligen, att ni på allvar ämnade lämna orten i slutet av september, men jag hoppas i alla fall, att det inte är sant. En hel mängd förändringar ha försiggått i trakten, sedan ni lämnade oss. Miss Lucas är gift och har fått ett hem. En av mina döttrar likaså. Jag förmodar, att ni hört talas därom, visst måste ni ha sett det i tidningarna. Det stod i Times och Kuriren, fastän annonsen icke var sådan som den skulle vara. Där stod bara: »Äktenskap nyligen ingånget mellan George Wickham Esq. och miss Lydia Bennet», utan ett ord om hennes far eller platsen, där hon bodde, eller någonting annat. Det var också min svåger Gardiners formulering, och jag undrar, hur han kunde sköta saken så illa. Såg ni annonsen?
Bingley svarade, att han gjort det, och framförde sina lyckönskningar. Elisabet vågade icke se upp. Hon kunde därför icke säga vilken min mr Darcy gjorde.
— Det är verkligen förtjusande att ha en dotter väl gift, fortsatte hennes mor, men på samma gång, mr Bingley, är det svårt att skiljas från henne. Hon och hennes man ha rest till Newcastle, en plats som ligger i nordligaste delen av landet, efter vad det tycks, och där komma de att stanna, jag vet inte hur länge. Hans regemente är förlagt där, ty jag förmodar att ni hört talas om att han lämnat lantvärnet och gått in vid den stående armén. Gud vare lov, han har några vänner, fastän kanhända inte så många som han förtjänar.
Elisabet, som visste, att detta var riktat mot mr Darcy, blygdes till den grad, att hon knappt kunde sitta kvar. Det tvang henne emellertid att göra våld på sig och tala, vilket ingenting med sådan effekt hade gjort förut, och hon frågade Bingley, om han ämnade stanna någon längre tid på landet. Några veckor, trodde han.
— När ni skjutit alla era egna fåglar, mr Bingley, sade hennes mor, ber jag er komma hit och skjuta så många ni behagar på mr Bennets egendom. Jag är säker om att han kommer att bli ofantligt glad över att kunna stå er till tjänst och att han kommer att spara alla de bästa kullarna för er räkning.
Elisabet kände sig ännu olyckligare över en så onödig och fjäskig uppmärksamhet. Om samma angenäma utsikter, som hade fröjdat dem för ett år sedan, nu skulle erbjuda sig, så var hon säker om att allt hastigt skulle taga samma harmliga slut. I detta ögonblick kände hon, att år av lycka icke kunde giva Jane eller henne upprättelse för stunder av så pinsam förlägenhet.
— Mitt hjärtas högsta önskan, sade hon för sig själv, är att aldrig mera träffa någon av dem. Deras sällskap kan inte skänka något nöje, som gottgör ett sådant elände som det här. Måtte jag aldrig få återse någon av dem!
Hennes känsla av olycka mildrades dock strax därpå, då hon iakttog, huru hennes systers skönhet återupptände hennes förre beundrares ömma låga. När han först kom in, hade han endast sagt några få ord till henne, men för varje stund som förflöt, tycktes han ägna henne allt mera av sin uppmärksamhet. Han fann henne lika vacker som hon varit föregående år — lika snäll och lika okonstlad, ehuru icke alldeles lika språksam. Jane var angelägen, att ingen skillnad alls skulle märkas hos henne, och hon var verkligen övertygad om att hon talade lika mycket som förut. Men hon var så upptagen av sina tankar, att hon icke alltid var medveten om när hon var tyst.
När herrarna reste sig för att gå, kom mrs Bennet ihåg sin tillämnade artighet och inbjöd dem att äta middag på Longbourn om några få dagar.
— Ni är verkligen skyldig oss ett besök, mr Bingley, tillade hon, ty när ni reste till staden i vintras, lovade ni att intaga en familjemiddag hos oss, så snart ni återvänt. Jag har inte glömt detta, som ni ser, och jag försäkrar er, att jag kände mig högst besviken, då ni inte kom tillbaka och höll ert löfte.
Bingley såg litet generad ut över denna anmärkning och yttrade något om sin ledsnad över att ha blivit hindrad av affären. Därpå avlägsnade de sig.
Mrs Bennet hade varit mycket hågad att bedja dem stanna till middag samma dag, men fastän hon alltid höll ett mycket gott bord, trodde hon, att rätternas antal var allt för litet för en man, som hon så ivrigt lade an på, och att det icke kunde tillfredsställa aptiten och stoltheten hos en, som hade tio tusen om året.