Storblacken
| ← De tolf vildänderna |
|
Hönan som skulle till Dovrefjäll, för att icke all verlden skulle förgås → |
33.
Storblacken.
Det var en gång ett rikt folk, som hade tolf söner;
men den yngste ville icke längre vara hemma, då han blef
vuxen; han ville ut att försöka sin lycka i verlden.
Föräldrarne sade att de tyckte, han hade det godt och väl
hemma, och att han gerna kunde blifva hos dem; men
han hade ingen ro i sig: han ville och han skulle i väg,
och så måste de gifva honom lof. Då han hade gått en
bra tid, kom han till en kungsgård. Der bad han om
tjenst, och den fick han.
Konungadottern der i landet var bergtagen af ett troll, och konungen hade inte flera barn; derföre var både han och hela landet i stor sorg och bedröfvelse, och konungen hade lofvat prinsessan och halfva riket till den, som kunde frälsa henne; men det var ingen som kunde det, ändock det nog fanns de, som pröfvade på. Då nu gossen hade varit der ett års tid eller så, ville han hem igen och besöka sina föräldrar; men då han kom hem, voro föräldrarne hans döda, och bröderna hade delat allt de egde och hade emellan sig, så att det inte var något qvar till gossen. ”Skall jag då inte ha något efter föräldrarna mina?” sporde gossen. ”Hvem kunde veta, att du var till ännu, som har flackat och farit så omkring?” svarade bröderna. ”Men det är detsamma; oppe i hagarne gå tolf ston, dem ha vi inte delat ännu, och vill du ha dem för din del, kan du taga dem.” Ja, det var gossen mycket nöjd med; han tackade och gick straxt opp till hagarne, der de tolf stona gingo på bete. Då han kom ditopp och fann dem, hade hvar och en af dem sin difåle, och med det ena stoet gick det en stor black fålunge; den var vid sådant hull, att det sken af den. ”Du är vacker du, lilla fålungen min!” sade gossen. ”Ja, men vill du slå ihjäl de andra fålungarne, så att jag kan få dia alla stoen ett år, så skall du få se, att jag skall blifva stor och vacker då,” sade fålen. Ja, det gjorde gossen; han slog ihjäl alla tolf fålarne, och gick så hem igen.
Då han nu kom igen nästa år och skulle se till fålen och stona, var den så fet, så fet, att det glänste af huden på den, och så stor var den, att gossen nätt och jemt kunde komma opp på den; och alla stona hade fått hvar sin fålunge igen. ”Ja, det är sannt, att jag fick lön för det jag lät dig dia alla stoen mina,” sade gossen till ettåringen, ”men nu är du stor nog, nu får du följa med mig.” — ”Nej, jag skall gå här ett år till,” sade fålen; ”slå nu ihjäl de tolf fålungarna, så att jag får dia alla stoen detta året också, så skall du få se, att jag skall blifva stor och vacker till sommaren!” Ja, det gjorde gossen igen; och då han kom opp i hagarne det andra året och skulle se till fålen sin och stoen, hade de hvar sin fålunge, men fålen var så stor, att gossen alls inte nådde opp, då han ville taga i nacken på den, för att känna, huru fet han var, och så blank var den, att det lyste af den. ”Stor och vacker var du förlidet år, fålen min, men i år är du ännu grannare,” sade gossen ; ”dylik häst finnes inte i konungens gård. Men nu får du följa med mig.” — ”Nej,” sade fålen igen; ”jag far gå här ännu ett år till. Slå nu bara ihjäl de tolf fålungarne igen, så att jag får dia stoen detta året också, så skall du väl få se mig till sommaren!” Ja, gossen gjorde det också ; han slog ihjäl alla fålungarne, och så gick han hem igen.
Men då han kom igen det följande året och skulle se till fålen och stoen sina, blef han rent förfärad. Så stor och grofvuxen hade han aldrig trott, att en häst kunde blifva; ty fålen måste lägga sig ned på alla fyra, förrän gossen kunde komma åt att ta på den; han hade göra med att komma upp på den, fastän den låg, och så smäckfet var den, att det glänste och blänkte af den som ett spegelglas. Och den gången var icke fålen ovillig till att följa honom. Han satte sig då opp på den, och då han kom ridande hem till sina bröder, slogo de händerna samman och förundrade sig, för sådan häst hade de hvarken sett eller hört talas om förr. ”Om J nu viljen skaffa mig så god skoning under hästen min, och så fin sadel och betsel, som kan finnas,” sade gossen, ”så skolen J få alla tolf stoen mina, sådana de stå och gå oppe i hagarne, och de tolf fålungarne deras också,” — det året hade också hvart sto fått en fåle. — Det ville bröderna gerna, och så fick gossen sådan skoning under hästen, att stenstyckena flögo högt i luften, när han red bortöfver fjellen, och sådan guldsadel och sådant guldbetsel fick han, att det lyste och blänkte lång väg af dem. ”Nu resa vi till kungsgården,” sade Storblacken — det var hans namn — ”men kom väl ihåg att bedja konungen om godt stallrum och godt foder till mig.” Ja, det lofvade gossen, att han inte skulle glömma. Han red från gården och en kan nog veta, att han inte var länge på vägen till kungsgården med en sådan häst han hade.
Då han kom dit, stod konungen ute på trappan, och han stirrade och såg på honom, som kom ridande. ”Nej, nej!” sade han, ”sådan karl och sådan häst har jag aldrig sett i mitt lefvande lif förr;” och då gossen sporde, om han kunde få tjenst i kungsgården, blef kungen så glad, att han var färdig att hoppa och dansa, der han stod på trappan; jo, det var väl möjligt, att han kunde få tjenst. ”Ja, men godt stallrum och försvarligt foder vill jag ha till hästen min,” sade gossen. Ja, han skulle få hö och hafre, sa mycket fålen ville ha, och alla de andra riddarne måste leda hästarne sina ut ur stallet, der skulle Storblacken sta allena, så att den kunde ha riktigt godt rum.
Men det varade icke länge förrän de andra i kungsgärden blefvo afundsjuka på gossen, och de visste icke hvad ondt de ville göra honom, om de bara tordes. Tillsist funno de på att säga till konungen, att han sagt sig kunna frälsa konungadottern, som trollet för lång tid sedan hade tagit in i berget, om han bara ville. Straxt kallade konungen honom fram för sig och sade, att det och det visste han gossen hade sagt sig kunna, och nu skulle han göra det; kunde han det, så visste han, att konungen hade lofvat ut både dottern och halfva riket, och det skulle han riktigt och redeligt få, men kunde han det icke, skulle han dö. Gossen nekade, att han sagt det, men det hjelpte icke, för konungen ville icke höra på det örat, och så var det ingen annan råd än att han måste säga, att han ville försöka. Han gick då ned i stallet, nedslagen och sorgsen som han var. Då sporde fålen honom, hvad han var så bedröfvad för; det förtäljde gossen och sade, att han inte visste, huru han skulle ställa sig: ”för att frälsa prinsessan det är väl rent omöjligt, det,” sade gossen. ”Åh, det kunde väl låta sig göra,” sade Storblacken, ”jag skall hjelpa dig, men väl skodd måste du först få mig. Du må skaffa tjugu pund jern och tolf pund stal till skoning, och en smed till att smida samt en till att lägga under.” Ja, det gjorde gossen, och det blef icke svaradt nej till det: han fick både jernet och stålet och smederna, och så blef fålen skodd både fort och väl, och gossen red ut af kungsgården så det rök efter. Men då han kom till berget, som prinsessan var tagen in uti, så gällde det att komma upp för bergväggen dit, der han skulle in i fjellet, för berget stod rätt upp och ner, så brant som en stugvägg och så slätt som en glasruta. Pörsta gången gossen red i väg, kom han väl ett stycke upp efter bergväggen, men så halkade fålen med begge frambenen, och de ned igen, så det dundrade i backen. Andra gången han red, kom han ett stycke längre upp, men så skrinade det ena benet, och ned bar det, som en skulle hört ett jordskalf. Men tredje gången sade fålen: ”Nu måste vi försöka oss!” och så satte han i väg, så att stenarne flögo himmelshögt om dem, och så kommo de upp. Gossen red in i fullt fyrsprång och nappade konungadottern upp på sadelknappen, och ut igen, förrän trollet kom sig före så mycket som att resa sig — och så var prinsessan frälsad.
Då gossen kom tillbaka till kungsgården, var konungen både glad och förnöjd för det att han hade fått sin dotter igen, det kan en nog veta; men hur det var eller icke var, så hade de andra på kungsgården retat upp konungen, så han var vred pä gossen likaväl. ”Tack skall du ha, för du har frälsat prinsessan min,” sade han till gossen, då denne kom in i slottet med henne, och tänkte så gå sin väg. ”Hon skulle vara min, likasäväl som din nu, för du är väl ordfast man,” sade gossen. ”Ja, ja,” sade konungen, ”ha henne skall du, efter jag har sagt det; men först skall du skaffa solen till att skina här in i kungsgården,” — för der var ett stort, högt berg alldeles utanför fönsterna, som stod och skuggade, så att solen icke kunde skina in. — ”Det stod nog inte i ackordet det,” svarade gossen; ”men det hjelper väl ingen bön, jag får väl försöka på mitt bästa, för prinsessan vill jag ha.” Han gick ned till fålen igen och förtäljde honom, hvad konungen fordrade, och så mente Storblacken, att det väl gick an; men ny skoning måste först under honom, och till den fordrades tjugo pund jern och tolf pund stål; två smeder ville det också till, en till att smida och en till att lägga under, så skulle de väl få solen att skina in på kungsgården. Då gossen begärde detta, fick han det straxt; det tyckte konungen han för skam skull inte kunde neka honom, och så blef det då lagd ny skoning under fålen, och det skoning som dugde. Gossen satte sig på, och så bar det i väg igen, och för hvart hopp fålen gjorde, sjönk fjellet femton alnar ned i jorden, och så höllo de på tills konungen icke kunde se mera till fjellet.
Då gossen kom ned igen till kungsgården, sporde han konungen, om icke prinsessan ännu skulle vara hans, för nu visste han inte annat än att solen sken i slottet, sade han. Men då hade de andra i slottet åter retat upp konungen, och så svarade han, att gossen nog skulle få henne, han hade aldrig tänkt annat, men först skulle han skaffa henne så grann brudhäst, som han hade brudgumshäst. Gossen sade, att det hade konungen aldrig tält om förr, och nu tycktes honom att han hade förtjent prinsessan; men konungen blef vid sitt, och dersom gossen inte kunde det, skulle han mista lifvet till, sade konungen. Gossen gick ned i stallet igen, och sorgsen och bedröfvad var han, det kan en väl veta. Der förtäljde han för Storblacken, att nu hade konungen ålagt honom att skaffa prinsessan lika så grann brudhäst som han hade brudgumshäst, annars skulle han mista lifvet; ”men det blifver nog inte lätt det,” sade han, ”för din make gifves väl inte i verlden.” — ”Åh jo, det finnes make till mig,” svarade fålen; ”men lätt blifver det inte att få honom; den är i helfvete den. Men vi få väl försöka. Nu skall du gå upp till konungen och fordra ny skoning under mig, och till den må det vara tjugo pund jern och tolf pund stål igen, och två smeder, en till att smida och en till att lägga under, men se ändtligen till, att hakarne äro väl hvässte; och tolf tunnor råg och tolf tunnor korn och tolf slagtade oxar må vi ha med oss, och alla tolf oxhudarne med tolfhundrade spikar i hvar; allt detta skola vi ha, samt en tjärtunna med tolf tunnor tjära i.” Gossen gick upp till konungen och begärde aUt det fålen hade sagt, och konungen tyckte nu också att det var skam att neka honom det, derföre fick han det alltsammans.
Så satte han sig upp på Storblacken och red ifrån gården, och då han nu hade ridit långt, långt bort öfver både berg och dalar, sporde fålen: ”Hör du något?” — ”Ja, det susar så fult uppe i luften; jag tror jag blir rädd, jag,” sade gossen. ”Det är alla vilda foglar, som i skogen äro, som komma flygande; de äro utskickade för att stanna oss,” sade fålen. ”Men skär hål på kornsäckarna, du, så få de så brådtom med kornet att de glömma oss.” Ja, det gjorde gossen, han skar hål på spanmålssäckarne, så kornet och rågen rann öfver åt alla sidor. Så kommo alla de vilda foglarne, som i skogen voro, så tjockt att det svartnade för solen; men då de fingo se säden, så kunde de icke hålla sig, utan slogo sig ned och begynte att hacka och picka upp rågen och kornet, och tillsist begynte de att slåss sinsemellan; gossen och fålen gjorde de icke något, dem glömde de rakt bort.
Nu red gossen igen, både länge och väl, öfver berg och dalar, öfver åsar och kärr; då började fålen att lyssna igen, och så sporde den gossen, om han hörde något nu. ”Jo, nu hör jag det brakar så styggt i skogen på alla kanter; jag tror jag blir rädd nu,” sade gossen. ”Det är alla de vilda djur, som i skogen äro, det,” sade fålen; ”de äro utsända för att stanna oss. Men kasta bara ut de tolf oxekropparne, så ha de nog att göra med dem och så glömma de oss.” Ja, gossen kastade ut oxekropparne, och så kommo alla de vilda djuren i skogen voro, både björnar och vargar och lejon och alla slags vilda djur; men då de fingo se oxekropparne, begynte de att slåss om dem, så blodet strömmade, och gossen och fålen glömde de rent.
Så red gossen bortåt igen, det var många, många mil, för med Storblacken gick det inte sakta, det kan man nog veta; så gnäggade fålen. ”Hör du något?” sade den. ”Jo, jag hörde likasom en fålunge gnägga så fint, långt, långt borta,” svarade gossen. ”Det var nog en vuxen fålunge det!” sade fålen, ”det höres så fint för det att han är så långt från oss.” Derpå reste de ett godt stycke igen. Så gnäggade fålen på nytt. ”Hör du något nu,” sade han. Ja, nu hörde jag tydligen det gnäggade som en vuxen häst,” svarade gossen. ”Ja, du får nog höra den en gång ännu,” sade fålen, ”då skall du höra det är mål i den.” De reste åter ett stycke, så gnäggade fålen tredje gången, men förrän den nu hann spörja gossen om han hörde något, så gnäggade det så att gossen trodde både berg och fjellar skulle remna. ”Nu är den här,” sade fålen. ”Skynda dig nu och kasta oxehudarne med spikarne i öfver mig, och tjärtunnan kastar du bort öfver marken; klif så upp i den stora granen der. När den kommer, sprutar den eld ut ur begge näsborrarne, och då fastnar den i tjärtunnan. Lägg då väl märke: om lågan stiger, så vinner jag; men om den faller, så tappar jag. Men ser du jag vinner, så kastar du på den betslet — det må du taga af mig — och då blir den spak.” Knappt hade gossen hunnit kasta spikhudarne öfver fålen och tjärtunnan bort öfver marken och väl kommit upp i granen, så kom det en häst, så elden sprutade af den, och så flög det eld i tjärtunnan med detsamma, och den hästen och Storblacken till att slåss, så stenarne dansade himmelshögt. De betos och de slogos både med frambenen och bakbenen, och stundtals såg gossen på dem och stundtals på tjärtunnan, men till slut steg lågan: för hvar den andra hästen bet och hvar den slog, så träffade den spikhudarne, och så måste den gifva sig. Då gossen såg det, var han icke sen att komma ned ur trädet och få betslet kastadt på den, och då blef den så spak, att han kunnat styra den med en tvinntråd. Den hästen var också black, och så lik Storblacken, att ingen kunde skilja den ena från den andra. Gossen satte sig upp på den hästen han hade fångat, och red hem igen till kungsgården, och fålen sprang med lös. Då han kom dit, stod kungen ute på gården. ”Kan du säga mig hvilkendera hästen jag fångat, och hvilken af dem jag hade förut?” sade gossen. ”Kan du inte det, så menar jag dottren din hörer mig till.” Konungen gick och såg på begge hästarne, både högt och lågt, både fram och bak, men det var inte ett hår annorlunda på den ena än på den andra. ”Nej,” sade konungen, ”det kan jag inte säga dig; och sedan du har skaffat min dotter en så grann brudhäst, skall du gerna få henne. Men ett må vi pröfya först: om det är så bestämdt. Nu skall först hon gömma sig två gånger,” sade han, ”och sedan skall du gömma dig två gånger; kan du då finna henne de gånger, hon har gömt sig, men hon inte finner dig i ditt gömställe, så är det så bestämdt och du skall få prinsessan.” — ”Det står då inte i ackordet, det heller,” sade gossen; ”men vi få väl försöka, då det så skall vara;” och så skulle konungadottren till att gömma sig först.
Hon skapade sig till and och låg och simmade i vattnet, som var tätt utanför kungsgården. Men gossen gick bara ned i stallet och sporde fålen, hvar hon hade gjort af sig. ”Åh, du behöfver bara taga geväret ditt och gå ned till dammen och sigta på den anden, som ligger och simmar der,” sade fålen, ”så kommer hon nog fram igen.” Gossen nappade geväret och sprang ned till vattnet, han; ”jag har lust att klämma till den der anden,” sade han, och började att sigta på den. ”Nej, nej, käre vän, skjut inte; det är jag,” sade prinsessan, och så hade han funnit henne den gången. Den andra gången skapade prinsessan sig till ett bröd och lade sig på bordet mellan fyra andra; och så lik var hon de andra bröden, att ingen kunde skilja dem ifrån hvarandra. Men gossen gick ned igen i stallet till fålen, och sade, att nu hade prinsessan gömt sig igen, och han visste alls inte, hvad det hade blifvit af henne. ”Åh, tag bara och bryna en duktig brödknif och låts som om du ville skära tvärt igenom det tredje brödet från venster hand af de fyra bröden, som ligga på köksbordet i kungsgården, så kommer hon nog fram igen,” sade fålen. Ja, gossen opp i köket och till att bryna den största brödknifven, han kunde finna, grep så det tredje brödet från venster hand och satte knifven på det, likasom ville han skära det tvärt igenom. ”Jag vill ha mig en skalk af detta brödet,” sade han. ”Nej, kära vän, skär inte, det är jag!” sade prinsessan igen, och så hade han funnit henne andra gången.
Så skulle han till att gömma sig; men honom sade Storblacken så väl för, att han icke var god till att finna igen. Först skapade han sig till en fäfluga och gömde sig i venstra näsborren på Storblacken; och prinsessan gick och letade och sökte allestädes, både högt och lågt, och så ville hon också upp i spiltan till fålen; men han till att bita och slå omkring sig, så att hon inte tordes komma dit, och så kunde hon inte finna honom. ”Ja, då jag inte kan finna dig, så får du komma fram igen af dig sjelf,” sade hon, och straxt stod gossen der på stallgolfvet. Andra gången sade Storblacken honom igen, hvad han skulle göra sig till, och den gången skapte han sig till en jordklump och satte sig emellan hofven och skon på det venstra frambenet på fålen; kungadottren gick och letade och letade igen, både ute och inne, och till sist kom hon då i stallet och ville upp i spiltan till fålen. Ja, den gången lät han henne komma upp till sig, och hon sökte både högt och lågt; men under hofvarne kunde hon icke komma, han stod för fast på fötterna till det, Storblacken; och så kunde hon inte finna gossen. ”Ja, så får du komma fram igen af dig sjelf då, då jag inte kan finna dig,” sade prinsessan, och i detsamma stod gossen vid sidan af henne på stallgolfvet. ”Jo, nu är du min,” sade gossen till prinsessan; ”för nu kan du se, att det är så bestämdt,” sade han till kungen. ”Ja, är det så bestämdt, så får det så bli,” sade konungen. Der blef lagadt till bröllop både väl och snart, och gossen satte sig på Storblacken och konungadottren på maken hans; då kan en nog veta, att de inte voro länge på kyrkvägen.