Svenska flottans historia: åren 1635-1680/kapitel 01

←  Innehåll

Svenska flottans historia: åren 1635-1680 av Axel Zettersten

Officerare  →

1.

AMIRALITETSKOLLEGIUM.

Konung Gustaf I och hans tvänne närmaste efterträdare deltogo personligen i riksstyrelsens alla detaljer. Till följe af rikets utveckling och ärendenas ökande kunde ett sådant system ej länge fortsättas. I början af 1600-talet blefvo derför styrelsens detaljer utskiftade på rikets fem höga embetsmän: drotsen, marsken, riksamiralen, rikskanslern och riksskattmästaren. Åt flottans styresman, riksamiralen, befans det redan år 1620 nödvändigt att gifva till biträde en amiral och år 1630 ytterligare en, hvilka tillhopa utgjorde det s. k. “amiralitetet“.^[1] Detta blef öfvergångsformen till det kort derefter inrättade amiralitetskollegium.

Genom regeringsformen den 27 juli 1634 fingo de fem höga riksembetsmännen sig till biträde “assessorer“, med hvilka ärendena skulle kollegialiter behandlas. Härigenom uppkommo de fem rikskollegierna hofrätten, krigskollegium, amiralitetskollegium, kansliet och räkningekammaren. De skulle förblifva i hufvudstaden, så att då någon af de fem höge embetsmännen aflägsnade sig derifrån, han då icke egde någon magt eller myndighet såsom sådan.

Amiralitetskollegiets stiftelseurkund återfinnes i 11:e punkten af nämde regeringsform^[2] och lyder sålunda:

“Det tredje collegium är amiralitetet, hvarest riksens amiral presiderar och hafver assessorer tvänne af riksens råd, helst de där till sjös tjänt hafva, sedan fyra vice amiraler eller de eldste och förståndigste skepscapiteiner, deribland altid holmamiralen eller capiteinen en är, jämpte sina secreterare, notariis och skrifvare, som richtighet hålla. Detta amiralitet skall hafva inseende på alla riksens örligsskep och flåtar, hvad heller de äro tillsammans eller särskilte och uti åtskilliga hampner: så ock på alle galejer, strutsar, lodier, båtar, pråmar, skepsbroar, på alle byggningar till siös, hvad nampn de hafva, som cronan angår, hvad heller de förehafvas vid Stockholms skepsgård eller annorstädes i riket och dess provincier, hvad heller de göras på räkenskap eller på tingat arbete, och på alt vissa ruller och längder, hvad som är, förkommer, tillgörs, kiöps eller förbättras; hafva richtiga ruller på alt siöfolket, dess vilkor och underhåll, bära omsorg att det är godt och nog, att skepen äre försörgde med tackel och tyg, stycken och låder, sampt hvad mera därtill hörer, färdigt och godt; och skall, såsom om krigsrådet [krigskollegium] är sagdt, likaså ock amiralitetet hafva administration och inspection öfver de tillordnade räntor, att de rätt efter den i räkningecammaren gillade och gjorda förordning inkrafde och utdelte varda; och där något af orsaker öfverblifver, sådant låta lefverera i räntecammaren, proviantet eller klädecammaren igen med en richtig räkning; och ju icke driste sig någon ny disposition att göra, rättande sig i alt efter deras undfångne instruction.“

Benämning. I öfverensstämmelse med regeringsformen kallades det nya kollegiet de första åren för “amiralitetet“. Kollegiets första sigill^[3] utgöres af ett fullriggadt örlogsskepp under en kunglig krona och har till omskrift: “Regni Sueciæ admiralitatis sigillum“. Och under åren 1634—1638 afslutas kollegiets alla utgående expeditioner med: “af amiralitetet“ eller “actum amiralitetet“.

Benämningen amiralitetskollegium anträffas dock redan år 1636. Slutstrofen å kollegiets instruktion d. 30 april detta år för amiralitetskommissarien lyder: “Till yttermera visso är detta med amiralernas underskrift samt Kongl. Am:ts Collegii secret stadfäst och bekräftigadt, actum am:t; På det Konungsliga Ammira:ts vägnar“.^[4]

Härefter förekommer benämningen amiralitetskollegium, i början sparsamt, men sedan allt oftare och efter 1645 är den i allmänt bruk. Registraturet, som hittills kallats för “registratur å de bref, som vid am:t passerade äro anno —“, kallas år 1645 för “am:ts collegii registratur“. Men någon officielt faststäld benämning hade embetsverket icke under denna period. Den 25 febr. 1680 skref konungen till “amiralitetet“ och den 27 i samma månad till “amiralitetscollegium“.^[5]

Lokal. Enligt 14:e punkten i 1634 års regeringsform skulle amiralitetet hållas på Blasieholmen “uti sitt förordnade mak“ [gemak]. Huset kallades för amiralitetshuset och var ett stenhus med koppartak. Utom sjelfva plenisalen funnos der äfven särskilda rum för amiralitetsråden, sekreterare, bokhållare och skrifvare. Men sedan skepp, förråd och verkstäder blifvit omkring år 1640 flyttade från Blasieholmen till nu varande Skeppsholmen, hade amiralitetskollegium ej anledning att stadna qvar. Detta flyttades till kungl. slottet i sydvestra slottsflygeln, 1 tr. upp öfver vakten vid stora vestra slottsporten^[6] och var fullständigt inflyttadt år 1645.^[7] Det gamla amiralitetshuset med sin stora tomt skänkte drottning Kristina år 1647 till generalmajoren vid kavalleriet Hans Wachtmeister.^[8] Huset öfvergick sedan i grefliga familjen Fersens ego (s. k. “Fersenska terassen“).

På slottet fick amiralitetskollegium det alldeles för trångt. Riksamiralen klagade i april 1647 häröfver och ville i stället hafva den lägenhet, som var åt ståthållaren upplåten mellan Smedjegården och Stora Vattuporten.^[9] Detta kunde likväl ej beviljas, men i stället fick kollegiet bygga åt sig ett hus på Skeppsholmen. Byggnaden börjades genast. Den 10 febr. 1648 anvisade kungl. maj:t penningar till betalning af kalk, bräder m. m., som åtgått för det nya amiralitetshuset på Skeppsholmen och befalde kammarkollegium att anordna koppar till husets tak.^[5] Redan år 1649 kunde en del af kollegiet inflytta^[10] och 1650 var flyttningen fullbordad.^[11]

I detta hus residerade amiralitetskollegium till dess det i april 1683 flyttade till Kalmar. Huset uppläts derefter åt kungl. arkivet och apterades i medlet af 1700-talet till magasin. Sedan inrättades det till kasern: den för sitt dominerande läge kända kanonierkasernen, nu “matroskasern N:o 1“.

Instruktion. Någon annan instruktion än nyss anförda 11:e punkten af 1634 års regeringsform hade ej amiralitetskollegium under hela denna period. Samtidigt med regeringsformens promulgerande i juli månad inlemnade riksamiralen Karl Karlsson Gyllenhjelm och amiral Klas Fleming till rådet ett förslag till instruktion för det nya kollegiet, men rådet uppsköt föredragningen deraf till rikskanslern Axel Oxenstjernas hemkomst från Tyskland.^[12] Denna inträffade 1636 och från samma år föreligger i koncept^[13] ett af hofkanslern Johan Adler Salvius egenhändigt uppsatt förslag till instruktion för amiralitetskollegium. Ehuru aldrig faststäldt, blef det dock delvis tillämpadt. Det innehåller bestämmelser rörande:
 1:o) kollegiets chef och ledamöter,
 2:o) tjenstemännen och
 3:o) kollegiets trenne uppgifter.

Kollegiet skulle bestå af en president (riksamiralen) och sex ledamöter, hvaraf två amiraler af rikets råd, tre viceamiraler och en kommissarie. Alla ärenden skulle behandlas kollegialiter och hvarken riksamiralen eller någon af ledamöterna fick ensam befalla något å kollegiets vägnar, “utan allt sådant skall ske med allas deras, som af consilio tillstädes äro, enhälliga råd och samtyckio; men der ju icke mer än en eller två tillstädes vore, då giöre han eller de likväl deras tjenst tillfyllest“. Presidenten skulle infordra de olika vota “från den nedersta uppföre till den öfverste och på hvilken sida de fleresta falla eller der å bägge sidor lika äro, hvilken then mening presidenten tå bifaller, den blifver utslaget och beslutet på det consilio“. Kollegiet skulle hålla två solenna sessioner hvarje år, den ena på våren från medlet af mars till midten af maj och den andra på hösten från medlet af september till midten af november. Då skulle alla vara tillstädes från kl. 7 f. m. hvarje måndag, tisdag, torsdag och lördag samt från kl. 8 f. m. hvarje onsdag och fredag, allt till kl. 5 e. m. med uppehåll för middagen kl. 11—2. Men deremellan behöfde ej kollegiet sammanträda oftare än två à tre dagar i veckan. Ledamot, som utan laga förfall var borta från sammanträde, skulle böta 5 daler för hel dag och 1⁄4 daler för hvarje timme^[14]. Inga utgifter fingo ega rum, utan efter “amiralitetsrådets (kollegiets) underskrifna zedell.“

Beträffande tjenstemännen innehåller förslaget, att amiralitetet skall vara försedt med en sekreterare, en bokhållare, en fiskal, en notarie, en kassör och fyra skrifvare. Af dessa skulle sekreteraren, bokhållaren och fiskalen tillsättas af kungl. maj:t och de öfriga af kollegiet. Tjenstemännens arbetsdag började kl. 6 f. m.^[15] När amiralitetskollegium hade sin lokal på slottet, skulle de alla inställa sig der kl. 8 f. m. hvarje söckendag “att förnimma hvad i ett eller annat kan blifva befaldt och sedan gå hvar till sitt verk igen“.^[16]

Hvad slutligen beträffar kollegiets trenne uppgifter, så voro de enligt Salvius:
 1:o) skeppsflottans vidmagthållande;
 2:o) skeppsfolkets anskaffande, beväpnande, öfvande och underhållande;
 3:o) “justitien och rättegången öfver de personer och saker, som under amiralitetets jurisdiction höra“. Sålunda borde kollegiet hvarje vår och höst ingifva till k. maj:t ett skriftligt betänkande om huru många skepp och farkoster borde hållas, byggas och slopas, åtföljdt af förslag om skepps byggande, utsirande, tacklande, bestyckande och förseende med all nödtorft. Allt som behöfdes för flottan skulle upphandlas “med hela collegii vetskap och samtycke“.^[17]

Emellertid utfärdade amiralitetskollegium samma år 1636 tio instruktioner och fullmagter för kommissarien, byggnings-, proviant-, smedje-, reparbans-, regements- och kompaniskrifvare m. fl. innehållande hvar och ens skyldigheter, äfvensom d. 21 okt. 1637 en allmän ekonomisk instruktion, huru en hvar hade att förhålla sig vid dispositionen af inkomster och utgifter.^[18] I den senare föreskrefs att “befallningszedlar“ (nu kallade anordningar) skulle af en eller alla “commendanterna“ (riksamiralen och de två amiralerna af rikets råd) utfärdas för alla utgifter. Samma föreskrift upprepas sedan i kassörernas fullmagter.^[19]

Utkom så år 1644 nya sjöartiklar. Dessa föreskrefvo i 49:e punkten, att de, som hade något att beställa med amiralitetets uppbörder, såsom bokhållaren, kassören, proviantskrifvaren, regementsskrifvaren och andra, fingo icke befatta sig med någon upphandling för amiralitetet, utan sådan skulle alltid verkställas af amiralitetskollegium.

Den gamle riksamiralen Gyllenhjelm insåg behofvet af en faststäld instruktion och var angelägen att få en sådan. Han skref härom d. 10 januari 1647 till k. sekreteraren Nils Tungel och bad, att det af Gyllenhjelm ingifna förslaget till instruktion måtte blifva af drottningen “censureradt“.^[20] Härpå resolverades: “Efter som amiralitets collegium åstundar att få en särdeles instruktion, sig till en viss rättelse uti allt dess förrättande, hvilket ock Kongl. maj:t sjelft för en nödtorft aktar, så vill Kongl. maj:t vara derpå betänkt, och så snart andra riksens vårdande ärenden sådant medgifva kan, låta den författa och amiralitets collegium dermed förse och bevara“.^[21]

Under väntan härpå utfärdade Gyllenhjelm i april 1647 en arbetsordning för kollegiet. Hvarje ledamot skulle ega sitt fria votum att “med beskedlighet disputera och framföra, och om någon tvist uti omröstande infaller, så måste det då blifva vid den mening, som den bifaller, hvilken då af riksråd presiderar, så framt rösterna äro lika många på begge sidor“.^[22] Af protokollen framgår dock, att några voteringar på grund af olika meningar ej förekommit. I samma arbetsordning upptogs ock upphandlingsdetaljen, hvilken tydligen var en fråga af ömtålig natur. Riksamiralen förordnade, att allt som skulle upphandlas vare sig kläde, proviant, spanmål, segelduk, buldan, kanfas, hampa eller lin m. m., “det skall uppe uti collegio uti amiralernas samt de lagfarne assessorernas med majorernas närvarelse, till att undfly allehanda eftertal och misstankar, upphandlas och betingas för skäligt och billigt köp och pris“.^[22]

Uppå förnyad begäran af kollegiet om instruktion resolverades den 10 febr. 1648, att k. maj:t vill för kollegiet låta utarbeta och fastställa en sådan.^[23] Ej heller detta löfte blef infriadt och amiralitetskollegium uppgaf småningom hoppet att få någon instruktion. Kollegiet företog då frågan sjelf under pröfning och faststälde den 23 dec. 1668 och 13 juli 1669 en fördelning af göromålen mellan de båda amiralerna af rikets råd grefve Nils Brahe och friherre Klas Stjernsköld. Den förre skulle tillhöra:
 att tillse det amiralitetet tillkommande medel inflyta och rigtigt disponeras;
 att föreslå upphandling af behöflig proviant, kommiss och skeppsbyggnadsmaterialier; samt
 att jemte kommissarien hafva tillsyn öfver kamreraren, kassören och proviantmästaren.

Stjernsköld skulle hafva:
 inspektion öfver alla skeppsbyggnader, så på Skeppsholmen som i Bodekull och Medelpad;
 tillsyn öfver vidmagthållandet af skeppsflottan samt af hus och byggnader på Skeppsholmen; samt
 befäl öfver holmamiralen, holmmajoren och öfriga holmbetjente. På förslag af holmamiralen skulle han förordna vissa officerare, både kapten, löjtnant, skeppare och högbåtsman på hvart skepp, hvilka skulle ansvara för skeppens uppbörder, vård och underhåll.^[24]

Onekligen var det en god och framsynt åtgärd att fördela kollegiet på två afdelningar. Och hade de båda afdelningscheferna verkligen fullgjort sina skyldigheter, så torde resultatet hafva blifvit bättre. Nu blottade riksamiralen G. O. Stenbocks fruktlösa expedition 1675 stora brister inom förvaltningen. Stenbock måste afgå, konungen förlorade förtroendet för den kollegiala förvaltningsformen, uppdrog åt särskilda personer bestyret med flottan och utfärdade för dem separat-instruktioner, såsom den 11 dec. 1675 för riksrådet Lorents Creutz att utreda flottan, d. 5 jan. 1677 för riksrådet Georg Gyllenstjerna att administrera amiralitetsmedlen och d. 6 dec. 1679 för amiral Hans Wachtmeister att i allmänhet dirigera hela verket. I synnerhet skulle Wachtmeister ombestyra de stora beslutade skeppsbyggnaderna, “absolute“ disponera dertill anvisade medel samt till- och afsätta alla under skeppsbyggerierna sorterande militära och civila tjenstemän och gemene. De facto blef härigenom bestämmelsen om amiralitetet i 11:e punkten af 1634 års regeringsform upphäfd; de jure upphäfdes den genom rikets ständers af konungen den 10 december 1680 gillade deklaration, att konungen icke längre var bunden af någon regeringsform, utan allenast af Sveriges lag och laga stadgar.^[25]

Chef.Riksamiralen var kollegiets sjelfskrifne chef. Karl Karlson Gyllenhjelm till Sundbyholm, Karlberg och Kasby, friherre till Bergqvara,^[26] blef riksamiral redan år 1620 och var vid den nya ordningens införande 1634 sextio år gammal. Han kunde ej sätta sig in i de nya kollegiala förhållandena, utan fortfor att sjelfrådigt afgöra ärendena. När sådant anmärktes vid den s. k. examen, som kollegiet undergick år 1636 inför regeringen,^[27] drog sig den gamle och till helsan brutne riksamiralen undan till sina gods och deltog derefter blott undantagsvis i kollegiets arbeten. Han dog d. 17 mars 1650 på sin egendom Karlberg utanför Stockholm.

Den nu till det höga embetet sjelfskrifne borde hafva varit amiralen och riksrådet Erik Ryning, som under tjugu år arbetat och verkat vid amiralitetet. Men så ansåg ej drottningen. För att bereda sin dåvarande gunstling Magnus Gabriel De la Gardie tillfälle att såsom riksskattmästare erhålla plats bland de fem höga riksembetsmännen, utnämnde hon den 31 januari 1652^[28] riksskattmästaren grefve Gabriel Bengtsson Oxenstjerna till riksamiral. Han var då sextiosex år gammal och hade förut icke varit anstäld vid amiralitetet. Han hade varit guvernör, dels öfver Estland och dels öfver Finland, generalguvernör öfver Livland och riksskattmästare sedan 1634. Vid så hög ålder kommen till en för honom främmande verksamhet, kunde han icke utöfva chefskapet såsom sig borde. Rynings biträde förlorade han ock, emedan denne begärt och erhållit afsked. Derför befans nödigt att inrätta ett nytt embete, riksviceamiralsembetet. Till detta utnämndes d. 26 febr. 1653 riksrådet och fältmarskalken, generalguvernören öfver Pommern grefve Karl Gustaf Wrangel. Han var i sin kraftigaste ålder, trettionio år, redan en känd fältherre och hade med framgång anfört flottan åren 1644 och 1645. Med bibehållande af sina fältmarskalks- och generalguvernörsembeten skulle han i egenskap af riksviceamiral “betjena“ amiralitetskollegium med goda råd och jemte riksamiralen hafva ett vakande öga på rikets armada till sjös och skeppsflotta, att hon årligen blefve väl försedd och preparerad, äfvensom att med hennes byggning, tackling, tyg, ammunition, artilleri och annan skeppsredskap flitigt och troget handlades. Han skulle ock tillse att mönstringarne med rikets sjöfolk förrättades på behöriga orter.^[29] Flera bref från Wrangel, då han vistades i Pommern,^[30] visa hans intresse för amiralitetets angelägenheter och under förra hälften af år 1655, då han vistades i Stockholm, deltog han i fyratiosju af amiralitetskollegiets sammanträden.^[31]

Riksamiralen Gabriel Oxenstjerna afled d. 12 dec. 1656 på Edsberg nära Stockholm, men någon efterträdare utnämndes ej genast. Emellertid lyckades Wrangel d. 24 oktober 1657 att intaga den vigtiga danska fästningen Fredriksodde (nu Fredricia) och nu fick han för denna lysande bragd sin belöning. Den 11 dec. samma år skref konung Karl Gustaf, som då var i Wismar, till rådet i Stockholm, att han utnämnt löjtnant-generalen grefve Karl Gustaf Wrangel till riksamiral.^[32] Under de derpå följande två åren tjenstgjorde Wrangel både till lands och sjös i kriget mot Danmark och hade öfverbefälet i den för flottan så hedrande drabbningen i Öresund d. 29 okt. 1658. Efter freden 1660 skötte han hufvudsakligen sitt generalguvernörsembete i Pommern, men stod i liflig korrespondens med amiralitetskollegium samt deltog alltid i dess sammanträden, när han såsom riksförmyndare vistades i Stockholm eller från okt. 1660 till sept. 1661 och från juli 1663 till maj 1664.^[33] Oaktadt tidens små tillgångar satt han dock i gång de stora skeppsbyggnaderna på Skeppsholmen, i Göteborg och Bodekull och visade vid alla tillfällen sitt lifliga intresse för flottan. Äfven sedan han lemnat amiralitetet, befordrade han dess skeppsbyggen i Lübeck och skogshygge i Pommern.^[34]

Den 13 maj 1664 nämndes Karl Gustaf Wrangel till riksmarsk. Då det lediga riksamiralsembetet nu skulle tillsättas, så kommo härvid hufvudsakligen två kandidater i fråga. Den ene var riksrådet friherre Herman Fleming, som vid tjugutre års ålder gått i holländsk örlogstjenst och sedan i svensk, varit holmkapten och holmamiral samt amiralitetsråd sedan år 1650. Den andre kandidaten var den kände fältmarskalken och generalguvernören öfver Skåne, Halland och Blekinge grefve Gustaf Otto Stenbock. Han hade visserligen inga meriter vid amiralitetet att uppvisa, men han var svåger med två af förmyndareregeringens medlemmar. Ty hans syster var gift med riksdrotsen Per Brahe och sjelf var han gift med systern till rikskanslern M. G. De la Gardie. Vid valet, som hölls i rådet d. 18 maj 1664, erhöll Stenbock 14 och Fleming 8 röster.^[35] Riksdagen var samlad och ridderskapet och adeln ville ej godkänna Stenbocks val, men förmåddes slutligen dertill. Den 8 juni intog Stenbock sin plats bland regeringens ledamöter.^[35]

Riksamiralen grefve Stenbock blef ett offer för sin tid. Till följe af sin börd blef han satt på en plats, han ej mägtade fylla.^[36] Han arbetade efter måttet af sina krafter, men saknade förmåga att bringa till utförande, hvad han ansåg för nyttigt. Kom så kriget eller den stund, då flottan skulle visa, hvad hon dugde till. Uppvaknandet ur den dvala, som småningom utbredt sig öfver amiralitetet, blef förfärligt. På grund af 1675 års fruktlösa sjötåg, det enda i hvilket Stenbock deltog och hvars sjelfskrifna öfverbefälhafvare han var, blef han genom dom d. 3 maj 1676 förklarad “incapabel att riksamiralsembetet vidare förvalta“, men blef genom konungens nåd d. 9 nov. 1677 åter “till sitt riksamiralsembete i alla afseenden fullt restituerad“.^[37] Någon egentlig verksamhet såsom riksamiral kom han dock icke mera att utöfva.

Flottans dåliga administration var så uppenbar, att konungen ansåg nödvändigt att sätta nya personer i spetsen för hennes styrelse. Han vände sig dervid först till personer utom vapnet. Den förste af dessa t. f. chefer var riksrådet och kammarrådet friherre Lorents Creutz. Han nämndes redan d. 11 december 1675 till amiral och amiralitetsråd med särskildt uppdrag att utreda flottan till nästa års sjötåg; till högste befälhafvare utnämndes han den 4 april 1676,^[38] oaktadt Stenbocks dom ännu ej fallit. Hans bana lyktades snart. Den 1 juni 1676 gick han till botten med sitt amiralskepp Kronan (1). Otvifvelaktigt var Creutz en förmåga och det kan ej begäras, att han på några månader skulle bota, hvad som under ett tiotal år försummats. Ej heller kan man rättvisligen fordra, att den gamle civile embetsmannen äfven skulle vara en duglig amiral.

Den andre t. f. chefen var riksrådet och fältmarskalken friherre Henrik Horn, hvilken d. 22 mars 1677 förordnades att taga öfverkommandot på skeppsflottan och tillika med amiralitetskollegium draga försorg, att hon snart kunde gå till sjös.^[38] Han tog sitt inträde i kollegiet d. 19 april och utnämndes till amiralgeneral d. 2 maj. Efter det olyckliga sjöslaget mellan Stevn och Falsterbo d. 1 juli ansågs Horn ej längre behöflig vid amiralitetet och erhöll d. 4 augusti befallning att öfvertaga kommandot af finska och livländska armén.^[38]

Ånyo stod flottan utan ledare, ty riksamiralen Stenbock kan alldeles lemnas ur räkningen. Men under dessa olycksår hade en duglig ledare uppväxt bland flottans egna män: Hans Wachtmeister. Major vid amiralitetet 1675 och nästföljande år amiral och amiralitetsråd, hade han deltagit i alla tre årens olyckliga sjötåg och lärt känna orsakerna till motgångarne. Han blef nu den sjelfskrifna befälhafvaren för 1678 och 1679 årens sjögående flottor. På honom öfvergick så småningom amiralitetskollegiets magt och myndighet. Genom den märkliga instruktionen af Ljungby d. 6 dec. 1679 anförtrodde konung Karl åt honom ensam, så väl förvaltningen af alla de medel, som voro anslagna till amiralitetet, som äfven särskildt det uppdraget att förestå de nya skeppsbyggnaderna.^[38] Visserligen näst under riksamiral Stenbock, men detta blott till namnet, ty denne befattade sig icke vidare med amiralitetets angelägenheter och entledigades helt och hållet 1683.

Ledamöter. Kollegiets ledamöter bestodo af amiralitetsråden och öfriga bisittare.

De två “assessorer af riksens råd“, som amiralitetet skulle hafva enligt regeringsformen, kallades för amiralitetsråd och några andra funnos icke till en början. Först år 1653 nämndes tvänne amirallöjtnanter, som icke voro riksråd, till amiralitetsråd, hvarefter år 1674 nämndes fyra militära och för första gången ett civilt amiralitetsråd. Slutligen nämndes år 1676 två amiraler och ett riksråd till amiralitetsråd. Till skilnad från de andra amiralitetsråden kallades ofta amiralerna af rikets råd för riksamiralitetsråd.

Öfriga bisittare voro dels militära och dels civila. Utom amiralerna af rikets råd skulle enligt regeringsformen finnas i kollegiet “fyra vice amiraler eller de äldste och förståndigste skepscapiteiner, deribland altid holmamiralen eller capiteinen en är“. Antalet bisittare ökades småningom, så att år 1660 funnos sju, nemligen holmamiralen, tygmästaren, en amiral, två amirallöjtnanter och två majorer. Derefter nedgick antalet, ty vid dessas afgång tillsattes ej några nya förr än 1678. Då förordnade konungen öfverkommissarien Nils Ehrensköld att i amiralitetsrådet Jöran Gyllenstjernas ställe intaga säte och stämma i kollegiet, ehuru han icke nämndes till amiralitetsråd. Dessa bisittare hafva emellertid icke inverkat något på besluten, hvilka vanligen dikterades af riksamiralen eller i hans frånvaro af främste närvarande amiralitetsrådet. Man kan således knappast anse dem för ledamöter i kollegiet, utan hellre hålla dem för personer, som tillkallats för att meddela upplysningar.

I bilagan 1 finnes en kronologiskt uppstäld förteckning öfver såväl amiralitetsråd som öfriga bisittare.

Kollegie-arbetet.Förut är nämdt, att något kollegialt samarbete ej kom till stånd, då det nya kollegiet skulle börja sin verksamhet. Dertill fordrades ej mindre en lämplig instruktion, än äfven en viss rutin. Båda saknades. Sålunda hände, att den personliga styrelseformen fortfarande blef den herrskande inom amiralitetet. Kollegiets verksamhet eller kollegie-arbetet sönderfaller alltså i perioder, som kunna lämpligen benämnas efter de personer, hvilka under perioden haft den hufvudsakliga ledningen och ansvaret.

Riksamiralen friherre Karl Gyllenhjelms period åren 1634—1635. Under kollegiets tvänne första år vistades riksamiralen i Stockholm och arbetade tillsammans med de båda riksamiralitetsråden Klas Fleming och Erik Ryning. Men så kom den ofvan nämda “examen“, som kollegiet undergick inför rådet den 29—31 mars 1636, hvarvid en del af riksamiralens egenmäktiga åtgärder kritiserades. Gyllenhjelm slog sig derefter till ro på landet, såsom förut är meddeladt.

Riksrådet och amiralen Klas Flemings period åren 1636—1644. Fleming hade redan från år 1620 varit riksamiralens närmaste man^[39] och blef 1634 det sjelfskrifna 1:a amiralitetsråd. Samma år blef han äfven öfverståthållare i Stockholm. Han hade således med riksrådsembetet tre ansvarsfulla embeten att sköta. Fråga uppstod också i rådet d. 31 mars 1636 att befria honom från åtminstone ett af dessa, “men från Holmen kan han ingalunda mistas“.^[40]

I 16:e punkten af 1634 års regeringsform förbjudes president i kollegium att “bruka någon magt och myndighet, som presidentskapet vidhänger“, när han är borta från hufvudstaden, utan då skulle presidentskapet utöfvas af den äldste i kollegiet.^[41] Till följd af riksamiralens nästan ständiga frånvaro blef alltså Fleming till flottans stora båtnad ledare inom administrationen år 1636 och fortsatte dermed ända tills han stupade på sin post ombord på flottan utanför Kiel den 26 juli 1644. Understundom, särdeles åren 1640, 1642 och 1643, biträddes han flitigt af riksamiralitetsrådet Erik Ryning.

Betecknande är rådets bref den 24 juli 1638 till riksamiralen Gyllenhjelm, hvari han anmodas att resa till Stockholm, emedan Klas Fleming fått tillstånd att för sitt bröllop resa fjorton dagar på landet och amiral Ryning var till sjös. Det heter der: “I veten väl, att inga bref eller ärenden kunna expedieras med mindre någon af riksens råd utur amiralitetscollegio här för handen är“.^[42]

Riksrådet och amiralen Erik Rynings period åren 1645-1650. Det 2:a amiralitetsrådet år 1634 var riksrådet och amiralen Erik Ryning.^[43] Äfven han var en duglig man och användes flera gånger såsom öfverbefälhafvare på transportflottorna till Tyskland. Sedan flottan blifvit på våren 1644 färdigrustad och Fleming utsedd till befälhafvare, ansågs Ryning vara mindre behöflig vid amiralitetet och förordnades d. 30 april till generalguvernör öfver Livland. Han hade likväl knappt hunnit öfver till Riga, förr än han på grund af Flemings död återkallades den 12 augusti till Stockholm för att återtaga sitt amiralitetsrådsembete.^[44] Han återkom i november 1644 och öfvertog ledningen inom amiralitetet, härvid biträdd från år 1648 af riksrådet och amiralen Åke Ulfsparre.

Då Ryning var ute med flottan 1645 skref kommissarien R. Leuhusen på Skeppsholmen till honom och frågade, hvart han under Rynings frånvaro skulle lemna bref, som ankommo till kollegiet. Härpå svarade amiralen, att han förmodade det Leuhusen kunde i riksamiralens frånvaro “utverka den resolution, som vederbör, antingen ur kansliet eller de andra collegierna“.^[45] I allmänhet afgjordes dock ärendena af Ryning efter skriftvexling med Leuhusen.

Gyllenhjelm och Ryning drogo icke ense.^[46] Derför skref Ryning ofta i amiralitetets ärenden till rikskanslern Axel Oxenstjerna i stället för till riksamiralen.^[47] En fullständig konflikt utbröt mellan kollegiet och riksamiralen år 1647. Denne hade under sin vistelse på landet den 26 maj befordrat sin fänrik Isak Zakrisson Palmqvist till löjtnant. Den 4 juni skref kollegiet till riksamiralen, att kollegiet ej borde förbigås vid sådana utnämningar och att Palmqvist, som blott varit två resor till sjös och då såsom adelsbuss, icke kunnat förvärfva “en tiondel“ af den erfarenhet, som en löjtnant borde hafva.^[48] Emellertid kunde utnämningen icke göras om intet, men Palmqvist erhöll sitt afsked d. 2 januari 1651, således icke ett år efter Gyllenhjelms död.

Denna död inträffade d. 17 mars 1650. Ryning kunde med skäl göra anspråk på att befordras till riksamiral, men när så ej skedde, ingaf han till drottningen i november samma år sin afskedsansökan, hvilken beviljades.

Riksrådet och amiralen friherre Herman Flemings period åren 1651—1652. Vid Rynings afgång voro riksråden Åke Ulfsparre och Herman Fleming amiralitetsråd. Den senare hade dertill utnämnts d. 29 januari 1650 och var då holmamiral. Han öfvertog nu ledningen inom amiralitetskollegium och utvecklade en mycket liflig verksamhet. Men sedan han 1653 blifvit president i kammarkollegium, tog detta embete hans tid så i anspråk, att han ej fick någon tid öfrig för amiralitetet.

Riksrådet och amiralen Åke Ulfsparres period åren 1653—1656. Han hade åren 1640—1645 varit riksamiralens biträde eller “assistent“ och sedan landshöfding på Gotland. Den 17 juni 1648 blef han utnämnd till riksråd och amiralitetsråd. Efter Herman Fleming öfvertog Ulfsparre 1653 amiralitetets ärenden och ledde dem med nit och skicklighet till i januari 1657. Han föll då i en sjukdom, som slutade med döden d. 27 juli samma år.

Denna tid började man, som ofvan är nämdt, utnämna andra än riksråd till amiralitetsråd. Detta var förhållandet med majoren vid amiralitetet friherre Sten Bjelke och amirallöjtnanten Gustaf Wrangel. Den förre utnämndes i februari 1653 till amirallöjtnant och amiralitetsråd, men afgick redan i juli 1655 efter att egnat blott obetydligt af sina krafter åt amiralitetet. Icke desto mindre blef han i juli 1657 riksråd och amiral och är äfven såsom sådan uppförd i amiralitetsstaterna åren 1658—1660, ehuru han ej gjorde någon tjenst vid amiralitetet.

Gustaf Wrangel utnämndes till amiralitetsråd d. 5 april 1653. Han blef en af kollegiets flitigaste ledamöter och saknade ej heller förmåga. Han afskedades af konung Karl Gustaf d. 20 juni 1659.^[49]

Mycket litet spåras i denna tids handlingar någon verksamhet af riksamiralen Gabriel Oxenstjerna. Gustaf Wrangel skref d. 24 jan. 1656 till Oxenstjerna, som då vistades på Rosersberg med anledning af hustruns nyligen timade död, och bad om ursäkt för att han måste besvära honom med underskrift af några bref. Som likväl amiral Ulfsparre väntades om några dagar till Stockholm, så skulle riksamiralen icke vidare behöfva besväras med några underskrifter, utan “må kunna hafva någon respiration under sin svåra sorg“.^[50]

Riksrådet och amiralen friherre Klas Bjelkenstjernas period åren 1657-1660. Han hade d. 18 juli 1654 befordrats till amiral oeh amiralitetsråd och ledde efter Åke Ulfsparre amiralitetets ärenden åren 1657—1660. Då han i juli 1657 gick med flottan från Stockholm, bestämdes att de vigtigare brefven skulle underskrifvas af de riksråd, som voro qvar i hufvudstaden.^[51] Holmamiralen Richard Clerk skötte de löpande göromålen i Stockholm, emedan Bjelkenstjerna hade med flottan sitt hufvudqvarter i Landskrona. På anmodan af konung Karl Gustaf tjenstgjorde kammarpresidenten Herman Fleming i amiralitetskollegium från augusti 1658 till december 1659.^[52]

Riksamiralen grefve Karl Gustaf Wrangels period åren 1660—1664. Ehuru utnämnd till riksamiral 1657, fick Wrangel likväl ej, som förut är omtaladt, förr än i oktober 1660 tillfälle att öfvertaga ledningen af amiralitetet. Derefter utöfvade han denna med stort nit, så länge han innehade embetet eller till den 13 maj 1664. Han var visserligen i Pommern från oktober 1661 till juli 1663, men först Bjelkenstjerna och efter dennes död d. 30 juli 1662 riksrådet och amiralen grefve Nils Brahe ledde verket under Wrangels tillsyn och efter hans anvisningar, hvarom den lifliga korrespondensen dem emellan bär vittne.^[53]

Den 16 december 1660 utnämnde förmyndareregeringen tvänne för sjövapnet främmande män till amiraler och amiralitetsråd. De voro riksrådet och öfversten vid gardet grefve Nils Brahe och riksrådet friherre Klas Stjernsköld. Ingendera visade sig vara någon vinst för flottan. Brahe, som var blott tjugusju år gammal, bevistade visserligen ganska flitigt kollegiets sammanträden, men något resultat af hans arbete har ej kunnat spåras.^[54] Samma var förhållandet med Stjernsköld, hvilken förut användts i civila befattningar såsom landshöfding och generalkrigskommissarie. Emellertid funnos nu och ända till Bjelkenstjernas död 1662 samtidigt tre amiraler af rikets råd i amiralitetskollegium, eller en mera än regeringsformen medgaf.

Rikssamiralen grefve Gustaf Otto Stenbocks period åren 1664—1675. Huru Wrangel blef riksmarsk och fältmarskalken G. O. Stenbock efter honom riksamiral, är förut berättadt. Den 9 juni 1664 fördes den nye riksamiralen af riksråd och amiraler ut till Skeppsholmen för att högtidligt föreställas sina underordnade, hvaröfver ett särskildt protokoll uppsattes.^[55]

Om hans ingång var lysande, så blef hans utgång det så mycket mindre. Ty Stenbock mägtade ej sätta sig in i de pligter, som det för honom främmande embetet ålade honom och förstod ej det stora ansvar, han dermed ådrog sig. Han trodde sig sjelf vara nog, biträdd af de båda för flottan förut främmande riksamiralitetsråden Brahe och Stjernsköld. Derför kallades ej mera någon amirallöjtnant till kollegiets sammanträden, såsom föreskrefs i regeringsformen och endast undantagsvis efterskickades holmamiralen. Han, den ende fackmannen, förbjöds uttryckligen d. 22 sept. 1664 att gifva vare sig skriftliga eller muntliga befallningar på kollegiets vägnar, utan sådant egde blott riksamiralen eller någon af riksamiralitetsråden att gifva.^[56] Också lade sig nu så småningom en domning öfver hela amiralitetet och en dådlöshetens period inträdde, beroende visserligen till en del på bristande penningemedel, men förnämligast på bristande förutseende, kraft och förmåga.

Protokollen tala ett tydligt språk. Kollegiets sammanträden gingo ned i antal och föga uträttades under dem. På riksamiralen Wrangels tid sammanträdde kollegiet omkring åttio dagar om året, men redan 1664 blott femtiosex dagar och 1668 blott tretton dagar.^[55] Visserligen beslöt man år 1670 att sammanträda hvarje måndag, onsdag och fredag,^[57] men beslutet uppbringade ej sammanträdena till högre antal, än i medeltal fyratio om året, således ej ens en dag i veckan.^[55]

Vid ett studium af protokollen finner man flera goda ansatser, men utförandet mägtade man icke åstadkomma. Protokollet d. 22 juli 1668 innehåller t. ex.: “Då vardt diskurreradt att vilja företaga mantalsrullan att genomse till den ända att göra sig kunnig, hvad för officerare kongl. maj:t vid hvarjehanda händelser kan hafva att betjena sig af, om der någon orkeslös befinnes, så att densamme icke förmår högstbemälde kongl. maj:t att göra den tjenst, som vederbör, då i sådant fall en sådan göra entledigad från kongl. maj:ts tjenst och honom med annat vilkor förse, hvar med denna discours för denna gång stannade.“

Dertill kommer att Stenbock hade tillvällat sig ensam beslutanderätt. Byggmästaren vid Medelpads varf Pieter Croon hade ingifvit till kollegiet en begäran om löneförhöjning, men fick härpå till svar ett af Brahe och Stjernsköld undertecknadt bref, af innehåll, att derom kunde icke nu beslutas, emedan riksamiralen var frånvarande.^[58] En månad derefter skref riksamiralen ensam till Croon och beviljade honom en till 500 daler ökad lön om året.^[59]

Tiden gick och 1672 blef konung Karl myndig. Sedan han satt sig något in i förvaltningsmaskineriet, fann han snart huru grundlags-stridigt amiralitetskollegiet arbetade. Till detta skref han derför d. 10 dec. 1674: “Såsom i förra tider alltid har varit brukligt, att utom rikets råd några capabla män hafva varit brukade såsom amiralitetsråd och haft i collegio session och votum, såsom uti andra våra collegier ännu sker, hafva Wi funnit godt att styrka amiralitetscollegium med flera bisittare i så måtto, att Wi amiralen Claes Uggla, amiralen Hans Vilhelmsson Clerck med bibehållande af sitt förra embete, amirallöjtnanten Johan Bär, amirallöjtnanten Hans Hansson Clerck och sekreteraren Gudmund Ehrencrantz till amiralitetsråd förordna och dem autorisera tillika med Eder att bevista och collegialiter öfverlägga och afhandla alla saker, rådslag och afhandlingar, som vid Vårt amiralitet förefalla.“^[60]

Amiral Klas Uggla var den tappre sjöhjelten. Han deltog flitigt i kollegiets sammanträden och gjorde vid flera tillfällen sina åsigter med kraft gällande.^[61] Holmamiralen Hans Vilhelmsson Clerck var gammal och hade i fyratiotvå år tjenat vid amiralitetet. Sitt holmamiralsembete skulle han fortfarande behålla. Amirallöjtnant Johan Bär hade icke särskildt utmärkt sig under sin långa tjenstetid. Amirallöjtnant Hans Hansson Clerck, son till holmamiralen och blott trettiofem år gammal, var en duglig och skicklig man, som sedan blef en stödjepelare i kollegiet. Sekreteraren i amiralitetskollegium Gudmund Spak Ehrencrantz blef det första civila amiralitetsrådet. Riksamiralen K. G. Wrangel hade visserligen föreslagit i rådet år 1661, att ett civilt amiralitetsrådsembete skulle inrättas, men riksdrotsen förklarade att “amiralerna böra föra consilierna“.^[62] Ehrencrantz var en duglig och rutinerad embetsman, som visade sig vara af god nytta under diskussionerna i kollegiet, om han än icke särdeles inverkade på besluten.^[63]

Man kan förstå med hvilka känslor herrar Stenbock, Brahe ock Stjernsköld skulle upptaga dessa nykomlingar i sin slutna krets. Men konungens befallning måste åtlydas. Amiralerne Uggla och Bär voro frånvarande från hufvudstaden. Till dem sändes bref att infinna sig i kollegiet tjugondedag jul för att börja den nya tjenstgöringen.^[64] De båda amiralerne Clerck och sekreteraren Ehrencrantz anmodades deremot genast att inställa sig i kollegiets plenisal d. 16 december. De mottogos då högtidligt af riksamiralen, som höll till dem ett helsningstal, “önskandes dem alla tre till deras charger mycken lycka och välsignelse, att det måtte lända Guds namn till ära, H. K. maj:ts och kronans tjenst till befrämjande och dem till godt namn, ära och beröm“. Derefter “anmodades de att sätta sig på de dertill förordnade stolar vid rådskammarbordet.“^[65]

Denna nya tillförsel af krafter i kollegiet hade en öfverraskande verkan. Det kom lif i spelet och man märker genast af protokollen, att en frisk bris håller på att fylla de förut så slappa seglen. Antalet sammanträden sprang genast upp, så att år 1675 utgjorde de tvåhundraelfva. Amiral Klas Uggla och amirallöjtnanten Hans Hansson Clerck tillförde diskussionerna en förut saknad sakkunskap. De yttrade sig ofta och med frimodighet. Den härvid alldeles ovane riksamiralen tappade hufvudet och saknade förmåga att bibehålla ledningen vid sammanträdena. Han förklarade sig vara gammal och svag, ville vara från alltsammans och önskade få komma i ro på sitt gods. Och redan ett halft år efter förändringen hade han så förlorat sin prestige, att då kan d. 15 juni 1675 föreslog notarius publikus Gustaf Prosperius till erhållande af den lediga notarietjensten i kollegiet, förslaget icke understöddes af någon, utan förföll. Sju dagar derefter antogs en annan till tjensten.^[66]

Dessutom låg amiralitetskollegium denna tid i ständig delo med kammarkollegium, särdeles med det mägtiga rikskammarrådet Lorents Creutz, för att utfå hvad staten anvisade. Kommissarien Johan Palmström, som skickades nästan dagligen dit att påminna om penningar, bemöttes af Creutz på ett hårdt och skymfligt sätt. Slutligen infunno sig amiralitetsråden Stjernsköld, Uggla och Hans Hansson Clerck i kammarkollegium för att klaga öfver att amiralitetet ej fick sina anvisade medel, men de båda senare understöddes föga af Stjernsköld, som under besöket talade i tysthet med Creutz. Häröfver beklagade sig sedan Clerck i amiralitetskollegium.^[67]

Emellertid gick sommaren och hösten 1675, hvarpå följde Stenbocks till sina följder så olycksdigra expedition i oktober månad. Stenbock stäldes under åtal och d. 11 december 1675 befaldes riksrådet och kammarrådet Lorents Creutz att skynda till Stockholm för att äfven mottaga ett amiralitetsrådsembete.

En för förhållandena inom amiralitetet ganska betecknande förklaring afgaf amiralitetsrådet Stjernsköld på sin sotsäng. Han hade icke haft en frisk dag, allt sedan han kom tillbaka från expeditionen i oktober 1675 och afled d. 3 maj 1676 på sin gård Biby. Kort förut nedskref han följande: “Emedan det så vida kommet är, att amiralitetet skall stå till svars för dispositionen öfver holmarbetet och flottans sena utrustande i förlidne år 1675, så hafver jag, som nu på min sotesäng ligger och dagligen förväntar Herrens nådiga förlossning, detta sålunda considererat, att i fall de gode herrar uti collegio kanske skulle vilja skjuta skulden på mig, som frånvarande är och holmarbetet under händer haft hafver, att lemna denna skrift till min undskyllan och förklaring, först att nu på det sista var mitt inrådande alltid ogilladt, så att jag var nästan som utur deras consilio utesluten och sedan som amiralitetsrådet Hans Hansson Clerck sig holmväsendet så mycket antog, kan han intet neka, att jag mig icke hafver befattat med ekipagien eller timmerverket. Dessförutom är allom nog kunnigt, hurusom jag hafver varit på åtskilliga år tillbaka förordnad på mönstring och andra commissioner, så att jag intet hafver varit stadigt hemma, utan herr Clerck allena derför svara, sedan han till commando kom och sig sådant påtog.“^[68]

Riksrådet och amiralen friherre Lorents Creutz period år 1676. Förstärkningen af kollegiets arbetskrafter i december 1674 kom för sent och kunde icke afvända katastrofen. Efter denna uppsökte konungen en kraftig man utom vapnet för att få skeppsflottan i tid utredd och sjöklar. Hans val föll på ofvannämnde friherre Lorents Creutz. Enligt en för honom d. 11 december 1675 utfärdad instruktion skulle han vidtaga sådana åtgärder för flottans reparation, utredning och proviantering samt för sjöfolkets anskaffande och beklädnad, att flottan kunde vid första islossning gå till sjös. “Om Creutz vid öfverläggning inom amiralitetskollegium skulle förspörja, att en eller flera icke vilja samtycka till hvad han pröfvar lända till kongl. maj:ts tjenst, då skall han sådant tillkännagifva konungen, hvilken skall finna råd att sådant corrigera“.^[69]

Creutz tog sitt inträde i amiralitetskollegium d. 7 januari 1676.^[70] I protokollet för den 14 i samma månad heter det: “Hans excellens riksamiralen föredrog till påminnelse, att såsom kongl. maj:t hafver gifvit Hans excellens herr Lorents Creutz en särdeles instruktion, ty skulle collegium gerna se att få utaf den en copia till collegii efterrättelse, hvar uppå Hans excellens [Creutz] icke ett ord svarade“. Antagligen var det blott finkänslighet, som afhöll Creutz från att framvisa sin instruktion.

Hans tjenstgöring vid amiralitetet skulle ej blifva lång. Den 1 juni 1676 omkom han med sitt amiralskepp Kronan (1), liksom amiralen och amiralitetsrådet Klas Uggla några timmar derefter med sitt skepp Svärdet (1). Den 13 i samma månad entledigades amiralen och amiralitetsrådet Johan Bär för oskickligt manövrerande i slaget d. 26 maj mellan Bornholm och Rügen.

Amiralen friherre Hans Wachtmeisters period åren 1677—1680. I stället för de år 1676 sålunda afgångna amiralitetsråden Stjernsköld, Creutz, Uggla och Bär utnämndes samma år fyra andra, nemligen Gustaf Horn, Hans Wachtmeister, Klas Rålamb och Erik Sjöblad.

Amirallöjtnanten friherre Gustaf Horn var son till sedemera amiralgeneralen friherre Henrik Horn och utnämndes till amiralitetsråd d. 2 juni 1676. Han utmärkte sig ej särskildt.

Friherre Hans Wachtmeister utnämndes till amiral och amiralitetsråd d. 6 juli 1676. Född 1641, blef han 1669 anstäld hos den då ännu omyndige konungen såsom kammarherre och vann hans förtroende. Vid amiralitetet utnämndes han i augusti 1675 till major, d. 4 april 1676 till amirallöjtnant och tre månader derefter till amiral. Han jäfvade icke sin konungs förtroende. Med Wachtmeister inkom ändtligen i amiralitetet den kraft och förmåga, som saknats allt sedan Klas Larsson Flemings dagar.

Riksrådet och öfverståthållaren Klas Rålamb nämndes d. 7 juli 1676 till amiralitetsråd. Han blef det första riksamiralitetsrådet, som ej tillika var amiral. Han afgick redan d. 17 januari 1677,^[71] utan att hafva uträttat något särdeles.

Slutligen utnämndes amirallöjtnanten friherre Erik Sjöblad d. 27 sept. 1676 till amiral och amiralitetsråd. Han var då blott tjugunio år. Redan som yngling hade han gått i engelsk örlogstjenst och blef kapten vid svenska amiralitetet 1666. Han var således en af de få högättade vid sjöstaten, som börjat sin bana till sjös. Så länge kriget varade tjenstgjorde han föga i kollegiet, emedan han var under större delen frånvarande från Stockholm, tjenstgörande på flottan i Göteborg eller Kalmarsund.

Af alla dessa fyra amiralitetsråd tjenstgjorde i kollegiet år 1676 blott Gustaf Horn och Klas Rålamb. De kunde icke ersätta förlusten af Creutz och Uggla. Ledningen af amiralitetets ärenden drogs af omständigheternas magt från ett vanmägtigt kollegium till den unge kraftige konungen. Han var ej heller sen att sjelf fatta tyglarna. Hans Wachtmeister blef nu den förmedlande länken mellan konungen och kollegiet. Den 29 sept. 1676 skref konungen till Wachtmeister, att han skulle bege sig till konungen i Syllinge högqvarter i Halland för afgörande af några amiralitetsärenden.^[72] Två månader derefter uppdrog kollegiet åt amiralerna Hans Wachtmeister och Hans Hansson Clerck att jemte öfverkommissarien Erik Ehrensköld resa till konungen för att afge relation om flottans tillstånd.^[73] Man kan ej undgå att tänka sig detta som ett förflyttadt amiralitetskollegium med konungen som president.

Wachtmeisters blifvande magt och myndighet var således redan vid början af år 1677 ganska väl förberedd och han började känna sig fast i sadeln. Grefve Nils Brahe hade klandrat en utnämning till kommendör, som amiralitetskollegium beslutat vid ett sammanträde, der han ej var närvarande. Detta gaf amiral Wachtmeister anledning att yttra till protokollet d. 3 maj 1677: “Han ville protestera mot grefve Nils Brahe, sägandes honom böra komma i collegio och icke blifva hemma sittandes och rata, hvad de andra göra och gjort hafva, hvilket han icke kan tåla efter derutinnan verserar kongl. maj:ts och kronans tjenst och intresse, särdeles efter kongl. maj:t hafver befalt honom advertera sig, hvad och huru verket här vid staten blifver skött och handteradt“.^[74] Den högättade förmannen fick finna sig i detta svar, men upphörde så småningom att bevista sammanträdena och afgick alldeles i september 1677.

Riksrådet och amiralgeneralen Henrik Horns korta kommando öfver flottan april—juli 1677 befordrade än mer Wachtmeisters utsigter, ty derefter upphörde konungen att vända sig till utom amiralitetet stående för att erhålla öfverbefälhafvare.

Den disposition af amiralitetets medel, som vintern 1676 varit Lorents Creutz anförtrodd för flottans tidiga utlöpande, hade d. 5 januari 1677 öfverlemnats till rikskammarrådet grefve Göran Gyllenstjerna, hvilken då utnämndes till amiralitetsråd. Han skulle hafva minst trettio stora och små skepp färdiga att gå till sjös, så snart skären blifvit rena.^[75] Hans verksamhet i amiralitetskollegium kan anses afslutad med augusti 1677.^[74] Ungefär samtidigt afgick Henrik Horn. Riksamiralen Stenbock, som blifvit restituerad i sitt embete d. 9 november 1677, hade af konungen erhållit uppdrag att försvara rikets gräns mot Norge och begifvit sig till Göteborg.^[76] Intet verkligt hinder fans således för Wachtmeister att intaga den ledande ställning inom amiralitetet, hvartill hans lynne, håg och förmåga kallade honom. Han tillbragte större delen af åren 1677—1679 vid flottan i Kalmarsund och handlade alldeles sjelfständigt med förbigående af amiralitetskollegium i Stockholm. Detta, der amiral Hans Hansson Clerck var hufvudpersonen, klagade deröfver hos konungen.^[77] Men detta båtade föga.

Ännu en framgång för amiral Wachtmeister var, att konungen icke, såsom fallet varit under de tvänne nästföregående åren, utsåg rikskammarråd att utreda 1678 års flotta, utan förordnade dertill den Wachtmeister tillgifne öfverkommissarien vid amiralitetet Erik Ehrensköld. Denne, som var en duglig man, erhöll dispositionen af amiralitetsmedlen, likväl “under kammarkollegiets order och godtfinnande“. Äfven skulle han “under sin titul“ hafva säte och stämma i amiralitetskollegium.^[78]

I november 1678 var Wachtmeister tillika med Ehrensköld hos konungen i Ljungby högqvarter och “remonstrerade örlogsflottans närvarande tillstånd“.^[79] Följden blef tvänne bref till amiralitetskollegium med befallning i det ena, att assistera Wachtmeister i Kalmar med allt, hvad han anhåller om, och i det andra, att “cooperera“ med Wachtmeister och Ehrensköld i hvad som hörer till flottans ekiperande och hvarom beslutats, då de sist voro hos konungen.^[80]

Detta oaktadt fortforo slitningarne mellan amiral Wachtmeister och amiralitetskollegium. Så hade kollegiet låtit hugga ekevirke i Småland för skeppsbyggnaden på Skeppsholmen, men kunde ej förmå Wachtmeister att skicka det till Stockholm. Efter anmälan härom till konungen, skref denne den 31 maj 1679 till Wachtmeister, att han skulle skicka till Stockholm af det ekevirke, som fans i Kalmar, “så mycket som mistas kan“.^[81] Men något virke hördes ej af och efter flera påminnelser af kollegiet svarade Wachtmeister den 12 sept. 1679, att han icke kunde skicka något ekevirke, emedan han inrättat ett nytt skeppsvarf i Kalmar, som var i behof af allt virke som fans.^[82] Häröfver klagade kollegiet hos konungen,^[83] men det ledde ej till någon påföljd, hvad virket beträffar. I stället insåg konungen nödvändigheten att införa enhet i förvaltningen af amiralitetet. Han utfärdade då sin instruktion d. 6 december 1679 för amiral Hans Wachtmeister, som bekläddes med nästan en diktators magt och myndighet.^[84]

Förhållandet till den från försvaret af rikets vestra gräns återvändande riksamiralen Stenbock måste nu ordnas. Det bäska piller, som den för Wachtmeister utfärdade instruktionen måste blifva för riksamiralen, sökte Wachtmeister att så mycket som möjligt insockra. Han skref d. 10 januari 1680 från Stockholm till riksamiralen: — — — “skolandes derhos min skyldighetspligt städse syfta det målet och intill dödsstunden med all ödmjuk tjenst gå Eders höggrefliga excellens tillhanda, uti hvilkens höga gunst jag mig ock alldeles innesluter“. — — “Dessutom alligeras här en copia af H. K. Maj:ts allernådigste mig gifna instruction till att hafva disposition öfver det nya inrättande skeppsbyggeriet, hvarmed H. K. M:t dock intet annat intenderar, än att jag samma mig uppdragna commission efter Eders höggrefliga excellens order och, efter plägad communication, godtfinnande drifva och utföra skall, hvarefter jag mig ock skyldigt skall hafva att regulera“.^[85] Stenbock kom tillbaka till Stockholm i mars 1680 och deltog i tolf af kollegiets 223 sammanträden detta år, sista gången d. 1 september. Han var numera blott en dekoration i kollegiet.

Af kollegiets ledamöter hade den gamle holmamiralen Hans Wilhelmsson Clerk aflidit den 1 nov. 1679 samt amirallöjtnant Gustaf Horn och amiralitetsrådet Gudmund Ehrencrantz afskedats (“reducerats“) med samma års utgång.^[86] Återstod således blott Wachtmeisters duglige motståndare amiral Hans Hansson Clerk. Han utnämndes till landshöfding i Vesterbotten den 7 januari 1680.

Sedan amiral Wachtmeister sålunda gjort rent hus och sjelf blifvit utnämnd till amiral-generallöjtnant, utgjordes kollegiet år 1680, utom honom, af hans närmaste man på flottan i Kalmarsund amiral Erik Sjöblad och hans ekonomiska biträde öfverkommissarien Erik Ehrensköld.

Kommissarie.Med anledning af den oreda, som vid amiralitetskollegiets “examen“ inför rådet år 1636 befans råda i kollegiets akter och handlingar, beslöt rådet, att i kollegiet skulle vara en sekreterare och commisarius, “hvars commission skulle sträcka sig öfver capiteinerna och andra gemena“.^[87] Vid samma tillfälle utsågs härtill Reinhold Leuhusen. Han tjenstgjorde då i hofrätten och hade uppsatts på förslag till assessor, men ansågs ej kunna befordras dertill, emedan han var calvinist.^[88]

Leuhusens fullmagt är utfärdad d. 29 april 1636. I egenskap af “amiralitetscollegio commisarius och sekreterare“ hade han att ansvara för att afgående bref, fullmagter och instruktioner blefvo behörigen “stiliserade“ samt att alla protokoll, registratur, diarier och “extrakter“ så af utgående som inkommande bref och handlingar blefvo uti rigtighet hållna och inga akter förrycktes. Han skulle ock sitta i amiralitetsrätten. I öfrigt skulle han rätta sig efter den instruktion, som för honom skulle utfärdas af kollegiet, gåendes alltid riksamiralen och collegio med godt bistånd och lydno tillhanda.^[89] Instruktion för honom utfärdade kollegiet dagen derpå. Enligt denna skulle kommissarien äfven föra rullor öfver allt folket, upptagande kommenderingar och arbete, så på skepp som varf samt vid aflöning lemna bokhållaren uträkningar å hvad en hvar tillkom. För detta ändamål skulle alla amiraler, kaptener och skrifvare göra månatligen redo för kommissarien hvar för sitt folk.^[90] Såsom sekreterare kontrasignerade han ock kollegiets utgående skrifvelser.

Leuhusen var en duglig, arbetsam och redlig man; dertill i ekonomiskt hänseende fullkomligt oberoende. Han afgick från kollegiet år 1650 såsom underståthållare på Stockholms slott.

Tjensten återbesattes ej genast. År 1650 funnos både sekreterare och bokhållare, hvilka öfvertogo kommissariens göromål. Kommissarietjensten återkom ej heller med sådana göromål, som tillhört Leuhusen. Den återupptogs år 1667 för att bringa reda och ordning i redogörelse- och upphandlingsdetaljerna. Den 27 juli nämnda år utfärdade rådet fullmagt för notarien i amiralitetskollegium Johan Lang (Palmström) att vara kommissarie i kollegiet. Han skulle i sådan egenskap:
 tillse att penningarne enligt kammarkollegiets stat och anordningar rigtigt utgingo och användes;
 drifva på att alla redogörelser med verifikationer blefvo i tid inlemmade till amiralitetskollegium; och
 verkställa upphandling af behöfliga byggnadsmaterialier, proviant, kommis och kläde. I öfrigt skulle han rätta sig efter den för honom af amiralitetskollegium utfärdade instruktion.^[91] Enligt denna skulle han:
 granska och kontrollera hvarje månad regements- och kompaniskrifvarnes rullor samt hvarje qvartal de öfriga skrifvarnes räkningar;
 granska alla aflöningsuträkningar innan de öfverlemnas till kassören; och
 skaffa frakter för köpmansgods, när kronans farkoster skickades på sina resor.^[92] Under hans tillsyn voro kamreraren, kassören och proviantmästaren.^[93] Omvexlande med sekreteraren eller bokhållaren kontrasignerade kommissarien kollegiets utgående skrifvelser.

Johan Lang (adlad Palmström 1674) utnämndes den 24 maj 1675 till assessor i amiralitetsrätten.^[94] Kollegiet beslöt då, att kommissarietjensten skulle bestridas af än den ene och än den andre af de båda assessorerna i nämnde rätt,^[95] men detta gick icke alls. Efter hemställan af kollegiet utnämndes kassören i kollegiet Nils Holm d. 17 sept. 1675 till kommissarie.^[94] Han uteslöts emellertid ur 1678 års stat och fick dermed afgå.^[96]

Det hade gått särdeles långsamt med provianteringen af 1675 års flotta. Derför utnämnde konungen den 5 april 1676 faktorn i Skåne, Halland och Blekinge Johan Striedbeck till kommissarie vid amiralitetet med hufvudsaklig uppgift att bestyra om flottans proviantering, så i Stockholm som i Skåne, när hon kom dit.^[94] Han uppfördes på staten med samma lön som kommissarien Holm.^[97] Striedbeck var egentligen en leverantör i stor skala med god kredit och godt anseende. Han gjorde flottan stora tjenster under krigsåren. Efter freden tjenstgjorde han i kollegiet och hade år 1680 hela upphandlingsdetaljen.

Bokhållare.
(Kamrerare.)Bokhållaren var hufvudman för redovisningen och hade att upprätta hufvudboken. Till honom skulle alla redogörelser och rullor inlemnas; han skulle ock föra inventarium över allt som fans på skeppsflottan.^[98]

Då amiralitetskollegium inrättades var Måns Persson bokhållare vid amiralitetet. Med skäl ansågs han vara orsak till redogörelseverkets “slätta tillstånd“ vid amiralitetet, hvilket anmärktes vid kollegiets “examen“ 1636 inför rådet.^[99] Han fick likväl stanna qvar ännu några år, men 1642 utnämndes Johan Mikaelsson till amiralitetsbokhållare. Måns Persson hade då ännu ej afslutat 1638 års hufvudbok, hvilket enligt hans eget intyg skedde först d. 26 april 1649.^[100]

Kollegiets för Johan Mikaelsson d. 30 mars 1642 utfärdade fullmagt innehöll ungefär samma bestämmelser, som gälde för Måns Persson, men med förbud för bokhållaren att handhafva någon uppbörd eller upphandla något för amiralitet.^[101] Den 8 aug. 1650 anmälde amiral Herman Fleming i kollegiet, att drottningen resolverat det bokhållaren Johan Mikaelsson skulle afskedas och amiralitetskassören Lars Johansson i stället blifva bokhållare.^[102] Drottningens fullmagt för Lars Johansson innehåller, att han skall i tid infordra oförfalskade räkningar öfver amiralitetets alla uppbörder och “i rättan tid“ afsluta bok, som inlemnas till räkningekammaren.^[103]

Lars Johansson utnämndes af konung Karl Gustaf den 13 jan. 1655 till den vigtiga kamrerartjensten i kungl. räntekammaren. På samma gång utsågs drottning Kristinas bokhållare Tomas Tomasson till amiralitetsbokhållare.^[104] Denna titel började man numera anse vara för ringa, hvarför den utbyttes i 1663 års amiralitetsstat mot kamrerare. Till följe häraf erhöll Tomasson d. 7 april 1663 fullmagt att vara kamrerare. Denna är af samma innehåll, som Lars Johanssons bokhållarfullmagt.^[105] Han fick sina skyldigheter närmare bestämda genom kollegiets arbetsordning d. 23 december 1668. Enligt denna tillhörde honom:
 att gifva till kollegiet (grefve Nils Brahe) hvarje månad besked öfver hvad som influtit och hvad som resterade å de af kammarkollegium meddelade assignationerna;
 att annotera hvarje assignation, så snart kommissarien bekommit någon sådan;
 att jemte sekreteraren och kassören underskrifva alla sedlar, försträckningar och utbetalningar efter kollegiets (Nils Brahes) disposition.^[106]

Tomas Tomasson dog år 1672 och efterträddes af sin måg Samuel Ekling, först såsom bokhållare, men sedan så­som kamrerare.^[107] Han transporterades d. 15 mars 1676 till kamrerartjensten i krigskollegium.^[108]

I Eklings ställe utnämnde amiralitetskollegium d. 28 april 1676 Nils Mallenius, ej till kamrerare, utan till bokhållare. Han skulle afsluta hufvudböckerna under öfverkommissariens inseende.^[109] Emellertid utnämnde konungen d. 16 november 1678 “legationskamreraren“ Samuel Palumbus till kamrerare vid amiralitetet.^[110] Men då han d. 3 febr. 1679 infann sig i kollegiet med sin fullmagt, resolverades, att som årets stat blifvit af konungen faststäld efter det fullmagten utfärdades och någon kamrerartjenst der ej blifvit uppförd, så kunde han icke af kollegiet mottagas^[111]. Och emottagen blef han icke heller förr än d. 24 febr. 1680.^[111] Bokhållaren Nils Mallenius blef nu utan tjenst, hvarför kollegiet skref till konungen och anhöll, att han måtte i stället erhålla den lediga inspektorstjensten vid Salberget.^[112]

I början hade bokhållaren en, men efter år 1644 två skrifvare till sitt biträde. De kallades till år 1668 för “bokhållarens skrifvare“, men derefter för kammarskrifvare.^[113]

KassörUppgift å kassörerna i amiralitetskollegium finnes i bil. 1.

Kollegiets d. 1 nov. 1638 utfärdade fullmagt för kassören Johan Mikaelsson utgör, såsom vanligt var denna tid, på samma gång en instruktion. Enligt denna skulle han:
 emottaga och qvittera alla till amiralitetet ankommande penningar;
 uppvisa dessa qvittenser för bokhållaren, som skulle bokföra dem;
 utbetala penningar blott efter “beställningszedlar“, underskrifna af alla eller någon af de tre amiralerna af rikets råd;
 att månatligen afsluta sin kassaräkning, hvilken, sedan den blifvit i kollegiet öfversedd och godkänd, skulle öfverlemnas till bokhållaren;
 att mottaga och redovisa kommis.^[114]

Denna instruktion undergick icke någon nämnvärd förändring, utan förnyades vid hvarje ny tillsättning.

Till sitt biträde erhöll kassören från och med år 1642 en “penningräknare“.^[115]

Sekreterare. Den 1 januari 1634 utfärdade amiralitetet fullmagt för Jakob Johansson att vara amiralitetskassör och tillika sekreterare. I sistnämnde egenskap skulle han “föra till registratur alla bref, kontrakter och zedlar, som af amiralitetet utgå.“^[116] Från kassörstjensten befriades han 1635, då han följde amiral Erik Ryning på flottan till Pillau och Danzig. Han stannade der ända till september,^[117] hvarefter han snart torde hafva afgått. Riksamiralen förordnade nemligen en person vid namn Hultenius att vara sekreterare i kollegiet. Detta sjelfrådiga tilltag klandrades i rådet d. 9 oktober och 24 november 1635, enär en sådan utnämning ansågs tillhöra konungen eller regeringen.^[118] Hultenius tillträdde ej tjensten och ej heller blef någon ny sekreterare tillsatt, förr än i förening med kommissarietjensten d. 29 april 1636. Reinhold Leuhusen förordnades då, som förut är nämdt, till kommissarie och sekreterare.

År 1642 och allt framgent uppfördes i riksstaterna en sekreterare vid amiralitetet, hvadan kommissarien befriades från dennes göromål. Till sekreterare utnämndes år 1643 registratorn i k. kansliet Tyres Anondsson. Han dog i augusti 1654 och efterträddes omedelbart af notarius publikus i Stockholm Gudmund Spak. Han följde med riksviceamiralen K. G. Wrangel på flottan till Danzig 1655, var sedan med flottan till Öresund och under hela året 1659 i lägret hos konungen, hvilken han följde till Göteborg i januari 1660.^[117]

Gudmund Spak var en duglig och nitisk sekreterare. Men han skattade åt sin tids ovana att till öfverflöd inmänga utländska ord i det svenska språket. Följande märkvärdiga strof i kollegiets bref d. 11 april 1657 till K. G. Wrangel må tjena såsom exempel: — — “utaf detta behagade herr fältmarskalken och riksviceamiralen högförnuftligen eftertänka, hvad manquement här finnes på penningemangel.“^[119] Riksamiralen Stenbock sökte genast från början af sitt tillträde till embetet att få kollegiets skrifvelser uppsatta på god svenska. Så fann han vid en skrifvelses underskrifvande i plenum, att sekreteraren begagnat ordet “furnera“. Spak inkallades genast och förbjöds att inblanda några franska eller latinska ord i skrifvelserna, ty “den goda rena svenskan är ymnog och ordrik nog.“^[120] Och året derpå heter det i protokollet: “sekreteraren presenterade ett tyskt bref till underskrift, som var stält till Peter Junker i Hamburg; då resolverades och befaldes det, att man härefter skulle blifva vid svenskan och icke befatta sig här uti collegio med några tyska brefs skrifvande.“^[121]

Då Gudmund (Spak) Ehrencrantz (adlad 1669) tjenat i tjugu år, skref kollegiet d. 6 augusti 1674 till konungen och anhöll, att kan måtte erhålla någon befordran inom kollegiet. I händelse af bifall härtill föreslogs hans blifvande måg sekreteraren vid ambassaden i Polen Bengt Appelroth till hans efterträdare.^[119] Den 10 dec. samma år biföllos båda dessa framställningar; Ehrencrantz utnämndes till amiralitetsråd och Appelroth till amiralitetssekreterare.^[122]

Den senare dog, blott trettiotre år gammal, den 19 febr. 1679. Justitienotarien vid amiralitetet Gustaf Curnovius hade redan förut genom öppet bref d. 21 nov. 1678 erhållit amiralitetssekreteraretitel och lön med försäkran att erhålla tjensten, när den blefve ledig.^[122] Han erhöll nu kunglig fullmagt å tjensten.^[123]

Curnovius användes hela år 1679 af amiral Wachtmeister på flottan i Kalmarsund att föra hans vidlyftiga registratur. Som kollegiet i Stockholm sålunda blef utan sekreterare, så förordnades landssekreteraren i Upsala Samuel Forsell att mot full lön tillsvidare förrätta sekreteraretjensten i Stockholm.^[124] Detta förordnande upphörde med 1679 års utgång, då Curnovius kom tillbaka till Stockholm. Denne dog emellertid redan i oktober 1680 och efterträddes af assessoren vid amiralitetet Håkan Fägerstjerna.^[125]

Kanslister.Kanslister och kopister voro sekreterarens biträden. Uti riksstaterna finnes en kanslist uppförd för kollegiet åren 1635—1648, derefter två för åren 1649—1660, men sedan blott en till periodens slut. Dessutom uppföras två tyska kanslister åren 1644—1648, afsedda för sjögående flottan. Slutligen finnes åren 1655—1680 en kopist uppförd.^[126]

Kanslisten skulle sköta sekreterarens göromål i kollegiet, “när denne var med riksens stora flotta förordnad till sjös.“^[127] På riksviceamiralens skepp Tre Lejon (1) vid Greifswalderön i juli 1655 funnos, utom sekreteraren Gudmund Spak, både en kanslist och en kopist.^[128]

Notarie.Zakarias Soltorius, som antogs d. 25 okt. 1633 af amiralitetet till notarie, skulle såsom sådan hålla register på alla handlingar, bref och protokoll rörande klagomålssaker, äfvensom jemte sekreteraren hålla ett diarium och protokoll på alla rådslag, tal och svar, som förekommo i amiralitetet.^[129] Han erhöll afsked d. 23 mars 1637. Derefter tillsattes ej någon notarie förr än d. 29 april 1647, då drottning Kristina efter framställning af riksamiralen dertill utnämnde Karl Printz. Han skulle vara närvarande vid kollegiets sessioner samt annotera hvad dervid föredrogs jemte alla vota, sententier och domar.^[130] Tjensten uteslöts ur 1651 års stat, hvarför Printz entledigades den 31 dec. 1650 och protokoll upphörde att föras. Men d. 30 sept. 1654 utnämnde konungen Johan Lang (Palmström) till notarie^[131], hvarefter tjensten behölls allt fortfarande.

Notarien hade till åliggande att föra protokoll vid såväl kollegiets som amiralitetsrättens sammanträden. Med anledning af kriget blefvo sjörättsmålen åren 1676—1678 så många, att en särskild justitie-notarie (Gustaf Curnovius) förordnades för dessa år.

Assessorer.I en till drottning Kristina i början af 1647 ingifven P. M. framhöll riksamiralen Gyllenhjelm önskvärdheten af att i amiralitetskollegium och amiralitetsrätten förordnades ett par lagfarna män, hvilka kunde vara de andra assessorerna till hjelp, särdeles vid justitieväsendet.^[132] Framställningen godkändes och den 10 april 1647 förordnades Nils Lindegren och Mattias Pleningius att vara assessorer i amiralitetskollegium. Dem skulle i sådan egenskap åligga:
 att bevista kollegiets och amiralitetsrättens sammanträden;
 att tillhålla bokhållaren och skrifvarne att hvarje år i ordentlig tid afge sina räkenskaper;
 att deltaga i bestämmandet af de pris, som skola sättas å varor, som utlemnas till gemene;
 att tillse det kammarkollegiets penning-anordningar till amiralitetet ej förryckas och användas för andra ändamål, än hvartill de blifvit anvisade.^[133]

Assessorerna blefvo således ett slags fiskaler å amiralitetsråden, hvartill de i anseende till sin ställning inom kollegiet dock icke voro skickade. De befunnos snart vara obehöfliga, uteslötos ur 1651 års stat och entledigades d. 31 dec. 1650.^[134]

De återkommo ej vidare i kollegiet. De assessorer vid amiralitetet, som förekommo åren 1676—1680, tillhörde amiralitetsrätten.

Öfverkommissarie.Flottans återkomst från den fruktlösa expeditionen i okt. 1675 blef anledning till åtskilliga förändringar i amiralitetskollegiets personal. Kamreraren Samuel Ekling förflyttades helt plötsligt d. 15 mars 1676 till krigskollegium. Dess kamrerare Erik Ehrensköld insattes i stället i amiralitetskollegium, ehuru ej såsom kamrerare, utan såsom öfverkommissarie, en för honom för tillfället inrättad ny tjenst. Hans fullmagt af d. 15 mars 1676 innehåller, att han skall tillse att de för amiralitetet anslagna medlen i rätt tid infordras och utgifvas, att rigtiga böcker afslutas hvarje år och att räkenskaperna så föras, att man hvar månad kan se, hvad som finnes och hvad som behöfves. Under honom står kamreraren med sina underlydande.^[135]

Den 6 febr. 1678 erhöll Ehrensköld äfven säte och stämma i amiralitetskollegium, då han, som ofvan är omtaladt, förordnades att i riksrådet Jöran Gyllenstjernas ställe hafva under händer och disponera amiralitetsmedlen, för hvilka han skall redovisa inför kammarkollegium.^[136]

År 1680 deltog han i 182 af kollegiets 223 sammanträden.^[137]

Amiralitets­inköpare.I riksstaterna för åren 1647—1650 uppfördes lön till en amiralitetsinköpare. Dertill antogs Peter Friedell d. 8 febr. 1647 och afsågs hufvudsakligen för amiralitetets stora upphandlingar i Riga af hampa, ekevirke och master. Han följde med skeppen dit och tillbaka igen.^[138]

Vaktbetjente.Kollegiets vaktbetjente utgjordes af enspännare, vaktmästare, hus- och kammardrängar.

De förekomma först från och med år 1646. Detta och nästföljande år fans en enspännare. Derefter utbyttes denne mot en vaktmästare, som fans ända till periodens slut. Såsom dennes biträden funnos åren 1651—1653 tre och 1654—1657 fem husdrängar samt åren 1667—1680 två kammardrängar.^[139]

Afslutning.Det torde vara på sin plats, att här meddela en kort framställning af den ransakning, som anstäldes i anledning af riksamiral Stenbocks fruktlösa expedition i oktober 1675.

Den i december 1672 myndigblifne konungen stälde snart fordringar på amiralitetskollegium rörande utredning af skepp. Derjemte var tiden orolig och det snart utbrytande kriget hägrade redan vid synranden. Riksamiralen Stenbock med sina kolleger Brahe och Stjernsköld anade faran och visste, att de icke voro fullt beredda att möta den. De ansågo det vara bättre att förekomma, än förekommas och skrefvo d. 13 okt. 1674 till konungen ett bref om flottans tillstånd i allmänhet. De meddelade, att inga penningar funnos i kassan, att man ej visste hvarifrån man skulle få medel till de dagliga löpande utgifterna samt att, derest ej någon större reda post penningar nu anvisades, “vi må göras excuserade, det vi omöjligen med tomma händer kunna verket så förestå och förrätta som vi det eljest önska och Eders K. maj:ts tjenst fordrar.“^[140]

Till svar härpå erhöll kollegiet d. 4 nov. 1674 befallning att sammanträda med kammarkollegium och deputerade af rikets råd för att öfverlägga och afge betänkande om orsaken till amiralitetets “slätta“ tillstånd och om medlen för dess upphjelpande.^[141] Den 12 i samma månad utfärdade konungen bref till riksrådet och presidenten i generalkommerskollegium friherre Knut Kurck, riksrådet och öfverståthållaren Klas Rålamb, riksrådet och riksmarskalken grefve Johan Gabriel Stenbock samt riks- och kanslirådet friherre Johan Gyllenstjerna att sammanträda tillsammans med amiralitets- och kammarkollegierna för att undersöka orsakerna till amiralitetets dåliga tillstånd samt öfverlägga huru detta stod till att bota. Således borde kommissionen undersöka:
 1:o hvad differenser kunna vara mellan begge de nämnda kollegierna angående de assignerade medlen;
 2:o uti hvad tillstånd amiralitetsstaten sig befinner; samt
 3:o hvad orsakerna hafva varit att amiralitetet uti förflutna fredliga år icke kunnat bringas i ett bättre tillstånd. Dessutom skulle kommissionen öfverlägga om det sätt, hvarpå verket må med det snaraste “redresseras“ och upphjelpas.^[142]

Kommissionen hade sitt första och enda sammanträde tillsammans med kollegierna d. 1 dec. 1674; derefter kommunicerade den sig blott skriftligen med kollegierna. Sista sammanträdet hölls d. 24 april 1675. Kommissionen kom ej till något resultat, enär den ej kunde erhålla begärda upplysningar från amiralitetskollegium. Arbetena upptogos sedan af den stora kommissorialrätten, som tillsattes d. 6 mars 1676.

Emellertid drogo sig ovädersmolnen allt tätare tillhopa. Redan i februari 1675 skref konungen ett straffbref till amiralitetskollegium, som stält i utsigt att flottan af brist på penningar icke kunde blifva i ordning till våren. Konungen frågar: “Efter allt nu måste köpas och skaffas, hvad hafva då penningarne under de många fredsåren användts till?“ Han hoppas att åtminstone halfva flottan blir färdig till första vårdag.^[143]

I maj förklarades kriget med Brandenburg, hvaraf följde krig med tyska kejsaren och Holland. Och så utfärdade Danmark sin krigsförklaring d. 2 september, men ännu var ingen flotta i ordning. Utaf allra högsta vigt var det dock att med flottan först och främst undsätta Pommern och det hårdt ansatta Wismar, men äfven att med den i Skåne sammandragna hären kunna göra en landstigning på Seland. Hela krigets blifvande karaktär berodde nu på flottan. Men hon blef ej färdig förr än i oktober, just höststormarnes tid i Östersjön.

Då flottan slutligen efter stora ansträngningar blef så i ordning, att hon kunde löpa till sjös, hvilket skedde d. 9 okt. under riksamiral Stenbocks befäl, kom hon tillbaka efter en kort segling till Gotland och ankrade i Dalarö d. 22 oktober.

En djup bestörtning grep alla, som visste hvad som stod på spel. Svårast träffade slaget konungen. Han, som då vistades på Kungsör, befalde rådet att anställa undersökning om orsaken till att riksamiralen tvärt emot instruktionen vändt tillbaka.^[144] Denna undersökning uppdrog rådet åt riksskattmästaren Sten Bjelke samt riksråden Gustaf Soop, Knut Kurck, Gustaf Sparre, Lars Fleming och Johan Gyllenstjerna. De reste genast ut till flottan i Dalarö och höllo förhör d. 4—8 november. Derefter vände de tillbaka till Stockholm och fortsatte förhören hvarje dag till och med d. 26 november. Sedan hade de tio sammanträden, af hvilka det sista d. 31 januari 1676.^[145] Sedan undersökningen afslutats, insändes berättelse derom till konungen. Denne ansåg det ådagalagdt, att ansvaret borde hufvudsakligen drabba riksamiralen. Och emedan de skyldige borde dömas, på det de oskyldige skulle frias för misstankar, befaldes rådet att föreslå sammansättningen af en domstol, som skulle förfara i denna sak efter lag och rätt.^[146]

Denna domstol blef en slags riksrätt och tillsattes af konungen den 6 mars 1676. På den tidens språk kallades den för kommissorialrätt. Den utgjordes af följande nitton personer:
 riksskattmästaren Sten Bjelke, ordförande,
 riksrådet Gustaf Soop,
  „  presidenten i generalkommerskollegium Knut Kurck,
 riksrådet, amiralen och kammarrådet Lorentz Creutz,
  „  öfverståthållaren Klas Rålamb,
  „  hofrättsrådet och presidenten i reduktionskollegium Jöran Gyllenstjerna.
 riksrådet, kanslirådet Johan Gyllenstjerna,
 hofkanslern Edvard Ehrensten,
 landshöfdingen i Elfsborgs län Henrik Falkenberg,
 kanslirådet Johan Paulin Olivekrans,
 hofrådet Klas Fleming,
 assessorn i Svea hofrätt Gotthard Stryck,
 „ „ Bengt Gyllenankar,
 „ „ Magnus Utter,
 „ „ Lars Mörling,
 „ „ Jakob Parmander,
 borgmästaren i Stockholm Olaus Tegner,
 assessorn i kammarrevisionen Petter Snack och
 rådmannen i Stockholm Lars Franc.^[147]

Kommissorialrätten hade att döma med anledning af den af deputerade af rådet i Dalarö företagna undersökningen om skeppsflottans hastiga återkomst, rätten dock obetaget att sjelf göra förnyade undersökningar. Sådana utfördes äfven och utsträcktes till amiralitetskollegiets förvaltning under alla de fredliga åren sedan 1660. Åklagaren sekreteraren Rothoff (adlad Rothåf) utfärdade två anklagelseakter. Den ena mot hela kollegiet, nemligen riksamiralen Stenbock, riksamiralitetsråden Brahe och Stjernsköld, de båda amiralerna Clerck, amiralerna Uggla och Bär samt amiralitetsrådet Ehrencrantz. Den andra anklagelseakten gälde riksamiralen ensam. Vid förhör inför rätten den 21 april 1676 “excuserade“ sig amiralerna Uggla, Hans Hansson Clerck och Bär, att de före 1675 haft något med dispositionen i kollegiet att göra, hvarvid Bär yttrade: “Vi voro aldrig värdiga att komma en gång in genom dörren“ (till kollegiets sessionssal). Riksamiralen och grefve Brahe erkände också inför rätten d. 25 april, att hvarken dessa eller holmamiralen Hans Vilhelmsson Clerk eller amiralitetsrådet Ehrencrantz borde graveras för något kollegiets beslut under de förra åren. Rätten ansåg dock, att de icke kunde skiljas från målet, äfven hvad angår de förra åren. Till något ansvar blefvo de dock sedan icke fälda.^[148]

Under rättegången kommo åtskilliga “oregelbundenheter“ fram i dagen. Som de äro ganska målande för tidens sätt att handhafva uppbörd och kontroll, så anföras ur rättens protokoll tvänne af dem.

Vid rättens sammanträde d. 21 april 1676 upplystes, att år 1668 hade fjorton stycken (6 sexpundiga, 6 åttapundiga och 2 fyrapundiga) sålts från Skeppsholmen till handlanden i Stockholm Mårten Sohm för 2,300 daler s. m. Penningarne hade dock icke kommit kassan till godo, utan genom kommissarien Johan Lang Palmström lemnats till riksamiralens grefvinna, på hvars befallning försäljningen skett. Riksamiralen var alldeles okunnig om denna transaktion. Vid rättens nästföljande sammanträde den 25 april instälde sig riksamiralens kamrerare och företedde en attest af tygmästaren Anders Gyllenspak och artilleribokhållaren Erik Svart af innehåll, att de år 1668 från amiralitetet till skeppet Förgylda Kärleken “utlånade“ fjorton styckena blifvit af riksamiralens grefvinna ersatta med andra stycken, som voro bättre än de utlemnade.

Det andra fallet var af alldeles färskt datum. Ekipagemästaren Jöns Nilsson berättade vid rättens sammanträde den 27 april 1676, att han på befallning af amirallöjtnanten och amiralitetsrådet Hans Hansson Clerck d. 2 sept. året förut sålt till en skotsk skeppare en fyra-skeppunds kabel för 192 daler, att dessa penningar lemnats till Clerck i afräkning å hans lön och att ekipagemästaren härom gifvit kommissarien Nils Holm besked. Häröfver hörd, medgaf Clerck, att han hade sålt en kabel till den skotska skepparen i Dalarö och derför mottagit betalning, hvilken han visserligen behållit, men genast skickat ett bref till sin hustru i Stockholm, att hon skulle inbetala samma summa till amiralitetets kassa. Detta hade hon dock ej gjort. I sammanträdet två dagar derefter upplyste Clerck, att han nu klarerat saken med kommissarien Nils Holm, så att beloppet afräknas å hans lön.^[149]

Stenbocks dom föll den 3 maj 1676. Genom flottans sena utlöpande från Elfsnabben, det onödiga ankrandet vid Gotland och den derpå följande hemseglingen, i stället för att enligt instruktionen undsätta de tyska provinserna, hade Stenbock orsakat dessa provinsers förlust. Han förklarades derför “incapabel“ att vidare förvalta riksamiralsembetet samt skyldig ersätta kostnaden för 1675 års utrustning med 209,340 daler enligt en till rätten af amiralitetskollegium inlagd räkning.^[150] Konungen nedsatte beloppet till 100,000 daler under vilkor att summan genast inbetalades för att lemna medel till den då så angelägna värfningen.^[151] Stenbock torde genast hafva erlagt 60,000 daler, ty i bref till amiralitetskollegium d. 23 april 1677 ber han om anstånd med resterande 40,000 daler, emedan han förpantat alla sina gods, några kontanta penningar egde han icke och krediten var slut.^[152] Sedan torde dock beloppet blifvit till fullo betaldt, ty den 9 nov. 1677 förklarade konungen att riksamiralen fullgjort sin dom och var till sitt riksamiralsembete fullt restituerad.^[153]

1. A. Z.: Flottans hist. 4—18.
2. Emil Hildebrand: Sveriges regeringsformer.
3. Aftryckt i guld å bandet till 1636 års registratur.
4. A. K. reg.
5. R. R.
6. J. Mankell: Stockholm i forna dagar sid. 43.
7. A. K. reg. 10⁄9 1645.
8. R. R. 27⁄3 1647.
9. R. A. afd. Am:ts-Koll. riksam. Gyllenhjelms P. M.
10. Ak. reg. 1⁄10 1649.
11. A. K. prot. 3⁄10 och 12⁄11 1650. Plenisalen eller den s. k. “rådkammaren“ utpyntades på det sirligaste. Snörmakaren Fredrik Broor erhöll 185 dal. s. m. för 148 lod silkesfransar till bordtäcket och 13 stolar (A. K. reg. 19⁄2 1675). För 15 alnar fransar af silke till ordförandestolen betalades 221⁄2 dal. s. m. (A. K. reg. 31⁄5 1675) och hos urmakaren Kock bestäldes en klocka för 175 dal. (A. K. prot. 8⁄2 och 13⁄2 1677). Endast vaxljus användes i denna sal (A. K. reg. 18⁄10 1667).
12. C. T. Odhner: Kristinas förmyndareregering sid. 150.
13. R. A. afd. amiralitetskoll.
14. Dessa föreskrifter blefvo likväl icke följda. I allmänhet arbetade kollegiet året om, ehuru med julferier, som ofta utsträcktes ända till slutet af januari. För tjugusex af åren 1649—1680 finnas fullständiga protokoll i behåll. Under dessa år har kollegiet varit tillsammans 2810 dagar. Detta gör i medeltal 108 dagar per år eller omkring två dagar i veckan.
15. AK. prot. 26⁄2 1680.
16. AK. reg. 10⁄9 1645.
17. Salvius förslagsinstruktion.
18. AK. reg.
19. A. K. reg. 1⁄11 1638 och 31⁄3 1642.
20. R. A. afd. Amiralitets koll.
21. S. K. A. K. resol. 30⁄3 1647.
22. R. A. afd. amiralitets koll.
23. R. R.
24. AK. prot.
25. A. von Stiernman: riksdagars beslut II: 1873.
26. A. Z.: flottans hist. 29—31.
27. Rådsprot. 29⁄3—1⁄4 1636.
28. R. R. Årtalet 1651, som hittills uppgifvits, är orätt.
29. R. R. 26⁄2 1653.
30. AK. ank. handl.
31. AK. prot.
32. R. R.
33. AK, ank. handl. och AK. prot.
34. Bref fr. Wrangel i AK. ank. handl. Oförtjent är derför omdömet om Wrangel i P. O. Bäckströms Sv. flottans hist. sid. 127, att han som riksamiral uträttade föga, utom när han förde flottan i striden och att han såsom administratör var på intet sätt utmärkt.
35. Rådsprot.
36. Toskanska sändebudet Magalotti i Stockholm 1674 skref till sin regering om Stenbock, att “på sjöväsendet förstår han sig alldeles icke“, men karakteriserade honom för öfrigt som en hedersman. (Elof Tegnér: Svenska bilder från 1600-talet sid. 211).
37. R. R.
38. R. R.
39. A. Z.: flottans hist. sid 31.
40. Rådsprot.
41. Emil Hildebrand: Sveriges regeringsformer.
42. R. R.
43. A. Z.: flottans hist. sid 32.
44. R. R.
45. A. K. reg. 31⁄5 1645.
46. Se rådsprot. 16⁄8 1641.
47. A. K. reg. 1645.
48. A. K. reg.
49. Se afd. 43 Sjötåg.
50. A. K. reg.
51. A. K. prot. 13⁄7 1657.
52. A. K. reg.
53. A. K. reg. och A. K. ank. handl.
54. Han var icke någon hufvudperson inom kollegiet och än mindre riksviceamiral, såsom uppgifves af P. O. Bäckström: flottans hist. sid. 132.
55. A. K. prot.
56. A. K. reg.
57. A. K. prot. 13⁄9 1670.
58. A. K. reg. 27⁄8 1669.
59. A. K. reg. 24⁄9 1669.
60. R. R.
61. A. K. prot.
62. Rådsprot. 2⁄4 1661.
63. A. K. prot.
64. A. K. reg. 16⁄12 1674.
65. A. K. prot. 16⁄12 1674.
66. A. K. prot.
67. A. K. prot. 6⁄3 1675.
68. R. A. afd. amiralitetskoll.; Kommissonsrättens handlingar.
69. R. R. 11⁄12 1675.
70. A. K. prot.
71. A. K. prot. 27⁄2 1677.
72. R. R.
73. A. K. reg. 29⁄11 1676.
74. A. K. protokoll.
75. R. R. 5⁄1 1677.
76. R. R. 19⁄11 1677.
77. A. K. reg. 12⁄12 1677.
78. A. K. prot. 8⁄3 1678.
79. A. K. ank. handl.: Bref fr. Wachtmeister 16⁄11 1678.
80. R. R. 2⁄12 och 25⁄12 1678.
81. R. R.
82. A. K. ank. handl.
83. A. K. reg. 13⁄9 1679.
84. Se ofvan sid. 7.
85. A. K. reg.; Hans Wachtmeisters reg.
86. R. R. 16⁄1 och 15⁄2 1680 samt A. K. reg. 10⁄5 s. år.
87. Rådsprot. 30⁄3 1636.
88. D:o 9⁄10 1635.
89. R. R. 29⁄4 1636.
90. A. K. reg. 30⁄4 1636.
91. R. R. 27⁄7 1667.
92. A. K. reg. 19⁄12 1667.
93. A. K reg. 23⁄12 1668.
94. R. R.
95. A. K. prot. 15⁄6 1675.
96. A. K. reg. 23⁄5 1678.
97. R. R. 23⁄6 1676.
98. Salvius förslag till instruktion.
99. Rådsprot. 29⁄3 1636.
100. Antecknadt å hufvudboken i S. K. A.
101. A. K. reg.
102. A. K. prot.
103. R. R. 21⁄8 1650.
104. A. K. reg. 7⁄2 1655.
105. R. R. 7⁄4 1663.
106. A. K. prot. 23⁄12 1668.
107. A. K. reg. 17⁄6 1675.
108. A. K. reg. 22⁄3 1676.
109. A. K. reg. 28⁄4 1676.
110. R. R.
111. A. K. prot.
112. A. K. reg. 27⁄3 1680.
113. R. A. riksstater. Bokhållarens skrifvare Krissner anmäldes af öfverkommissarien vid amiralitetskollegiets eftermiddagssammanträde d. 4 april 1676 att vara försumlig i sin tjenst, att hafva “absenterat“ sig på morgonen och nu i eftermiddag återkommit drucken. Härpå resolverades, att han skulle sättas i gemene mans arrest i corps de gardet och ej få annat dricka än spisöl. Vid sammanträdets slut på qvällen blef han “pardonnerad“ (A. K. prot.)
114. A. K. reg. 1⁄11 1638.
115. R. A. riksstater.
116. S. K. A. amiralitetets registratur.
117. A. K. reg.
118. Rådsprot.
119. A. K. reg.
120. A. K. prot. 5⁄11 1664.
121. A. K. prot. 5⁄7 1665.
122. R. R.
123. R. R. 5⁄3 1679.
124. R. R. 22⁄3 1679.
125. R. R. 11⁄10 1680.
126. R. A. riksstater.
127. A. K. reg. 5⁄11 1644.
128. R. A. afd. sjöexpeditioner.
129. S. K. A. amiralitetsreg. 25⁄10 1633.
130. R. R. 22⁄4 1647.
131. A. K. prot. 17⁄3 1655.
132. R. A. afd. am:ts koll.
133. R. R. 10⁄4 1647.
134. A. K. reg.
135. R. R. 15⁄3 1676.
136. A. K. prot. 8⁄3 1678.
137. A. K. prot.
138. A. K. reg. 8⁄2 1647.
139. R. A. riksstater.
140. A. K. reg. 13⁄10 1674.
141. R. R.
142. R. A. afd. krigskommissioner.
143. R. R. 19⁄2 1675.
144. R. R. 26⁄10 1675.
145. R. A. afd. krigskommissioner.
146. R. R. 24⁄2 1676
147. R. R. 6⁄3 1676.
148. R. A. krigskommissioner; kommissorialrättens protokoll.
149. R. A. krigskommissioner.
150. R. A. krigskommissioner.
151. R. R. 6⁄1 1677.
152. A. K. ank. handl.
153. R. R.