Tonys läroår/Kapitel 11

XI.

Maria Teofil och Magnus Ruthven kände icke varandra. Maria visste icke ens att Magnus fanns; och ändå uppstod det en strid mellan dem om mig. Magnus arbetade målmedvetet mot Maria Teofil, och Maria kände instinktivt, att det måste finnas någon, som ville dra mig ifrån »dem». Hon var van alt strida om själar för Herren, Maria. Hon var en liten Jesu fiskare, som ville känna tyngden i sitt nät, när hon drog in det. Hon förstod att jag inte säkert hörde till dem, även om jag aldrig sade något avgörande i den ena eller andra riktningen.

Och jag själv? Jag hade icke Magnus erfarenhet och icke Marias tro. Efter det jag förut tyckt mig vila i ett slags dvala, började nu känslor och förnimmelser röra sig inom mig. Det stack liksom med tusen nålar, som när någon kroppslig lem domnat och åter vaknar [ 101 ]till liv. Det kändes som smärta ibland, och ibland spratt det till inom mig, som om någon stor glädje icke vore långt borta. Obestämt förstod jag, att något nytt höll på att växa fram. Ibland om nätterna for jag varsamt med min hand över min hud. Den var brännande het. Och jag rörde mig ängsligt i bädden och vände ofta kudden för att känna den sval mot min kind. Och jag bad. Förvirrade böner utan mål och utan någon känsla av en gudomlig närhet. Jag förnam det, som om jag gled och gled ned för ett halt berg; och ibland vaknade jag mitt i natten av milt eget skrik, då jag drömt mig falla i ett oändligt djup. Och mitt lilla flickrums ljusa möbler, prudentligt uppradade kring väggarna, sågo alltid lika oskyldiga, lika oberörda ut, då jag med darrande hand tände det elektriska ljuset och stirrade framför mig i rummet, ännu med ögonen våta av tårar. Jag kunde sätta fötterna mot golvet och häpen se mig omkring. De blå väggarna, där ännu ett par tavlor från min gamla barnkammare hängde: en liten ljuslockig flicka i nattdräkt överst på en trappa, uppför vilken tre trulsiga hundvalpar kröpo för att nå sockerbiten i flickans hand, och en akvarell föreställande ett engelskt cottage med de vita murarna [ 102 ]övervuxna av crimson rambler. Skrivbordet, som såg så obegagnat ut med sin blanka skiva, byrån med bokhyllan, där engelska romaner stodo slarvigt instuckna bland Viktor Rydbergs skrifter och Pontus Wikners predikningar, den brokiga golvmattan, toalettbordet med sitt rynkade omhänge av pösande stärkt kattun… Hela rummet hade något skärt och blitt skälmaktigt över sig, och jag fick en sprängande känsla av att jag vuxit ur det, liksom man växer ur den korta barnklänningen, den med spetskragen kring halsen.

En gång i veckan gick jag till bibelklubben hos Teofils. En gång i veckan föll jag på knä därborta framför en stol och gömde mitt ansikte i händerna, utan att känna att Jesus kom mig närmare eller att någon nåd göts över mitt huvud. Och jag hörde den ena flickan efter den andra lägga ut Guds ord. Ingen berörde mig dock som Maria. Ett par gånger kom hertigen själv in och hälsade på oss: en reslig man, som då gärna tog en av de små röda sångböckerna i sin hand och sjöng med oss med en djup basröst.

Thérèse och de andra flickorna blev jag aldrig annat än flyktigt bekant med. De voro så upptagna av varandra och av sina gemensamma [ 103 ]»religiösa intressen». Ragnhild Hellenstjerna närmade sig mig ibland, men hon tänkte icke på annat än missionen, och jag gick bredvid henne med en tom känsla av att om hon plötsligt vände sig mot mig med en direkt fråga skulle jag inte kunna ha ett svar eller en passande motfråga till hands. Maria var den enda. Jag drogs till henne, men stöttes också bort av hennes pietistiska nit och stränga fordringar.

En dag hade jag fått en inbjudan från hertigen och hertiginnan att bevista en afton i deras hem. Tant Mirjam kom upp till oss samma dag. Hon var också inbjuden. En stor del av den förnämare värld, som umgicks hos Teofils, skulle dit. En mycket god väninna till hertiginnan, en prinsessa Gadolin från Livland, hade kommit till staden och skulle tala.

Ett par aftnar senare gick jag uppför trapporna i den festligt upplysta Teofilska villan i sällskap med tant Mirjam, som var i elegant aftontoalett. Tant Mirjams ansikte bar ett enda stort leende, ett ödmjukt, gott leende, från vilket alla ironiska avsikter och alla försök till kvickheter voro bannlysta.

Många damer och ett fåtal herrar, äldre och yngre, voro samlade i salongen. En diskret [ 104 ]doft av här främmandeaktigt verkande parfym fyllde luften. Där var en egendomlig blandning av toaletter. Sidenklänningar och ylletyger tycktes trivas gott ihop liksom urringningar och höga igenknäppta kragar. Klingande namn från stora världen flöto syskonvänligt samman med mindre klingande. I ett hörn stod en skock unga damer i vita eller kulörta balklänningar och samtalade med kvittrande röster med varandra, och ett par unga herrar höllo sig vid dörrarna, slätkammade, korrekta och allvarsamma.

I bortre delen av det stora rummet var ett bord placerat, och på det reste sig en jättebukett av röda nejlikor i en präktig kristallvas över en enkel svart bibel. Här hälsade jag på prinsessan Gadolin. Hon tog mig hjärtligt i handen och såg på mig leende och moderligt, som om hon bara därmed att hon fattade min hand ansåg sig ha fått en ny dotter. Hon var en högväxt smärt dam, klädd i en svart sidenklänning översållad av små svarta, glittrande stenkolspärlor. Fastän hon säkert måste vara mellan femtio och sextio år, var hennes hår mörkt och glänsande, och hon hade ett livligt, uttrycksfullt ansikte, där den stora röda munnen ivrigt formade hennes ord och de sammets[ 105 ]metsbruna ögonen blänkte som två milda stjärnor.

Stolar ordnades nu i rader, och var och en ställde sig framför sin stol, som i en kyrka. Och så togs sången upp. Hertigen och hertiginnan på främsta raden ledde, och alla föllo in: somliga röster klara och höga, andra mindre vana, osäkra, och ibland med skorrande falska toner. Där var omkvädet:

Jag förtröstar, fullt förtröstar,
stilla tröstar på hans ord.

Den lilla damen i svart höghalsad klänning vid min ena sida hade en suckande stämma, som om hennes själ lede helvetiska kval, men den unga balklädda flickan på min andra sida sjöng klart och rent och utan något som helst uttryck, som om hon vore i skolan och övade sig i att konjugera verbet »förtrösta».

Det blev tyst. Det frasade av siden, då alla sjönko ned på sina platser. Prinsessan stod inte upp, hon satt framåtlutad stödd mot bordet, och de milt strålande stjärnögonen blickade från ansikte till ansikte, som ville de tränga riktigt djupt in i varje hjärta.

Så började hon tala. Hon behärskade nästan obehindrat svenska språket, ty hon hade ofta långa tider vistats i Sverige. Hennes röst var [ 106 ]en av dessa musikaliska, välljudande, som man så sällan hör hos kvinnor, som ha för vana att uppträda i församlingslokaler och på möten. I början lyssnade jag endast till denna röst, men så småningom trängde orden fram. Vad talade hon om? Jag hade hört detsamma från de unga flickornas läppar: alltjämt, alltjämt samma vändningar, samma lovsånger och tack till Gud. Men ett främmande element blandade sig också in: prinsessan visade en livlighet och en lätthet för att finna liknelser, som ledde tanken till andra väderstreck.

Prinsessan tog små händelser direkt ur livet. Hon beskrev dessa vardagliga episoder med en kärleksfullhet, som kom dem att blomma upp framför oss, och alla visade de hän mot Jesu underbara nåd och Jesu hjälpsamma händer. En fattig kvinna hade inga kol kvar att elda med, frysande satt hon i ett mörkt och kallt rum, men hon bad Jesus om hjälp, och se, genom vänliga människors försorg fördes kol i överflöd till hennes hem. Ett barn var nära att överköras av en skenande häst, i sista stunden rycktes det som genom ett underverk åt sidan. Gud låter icke en sparv falla till marken… Med fina, men starka silkestrådar håller Jesus sina trogna fångna. De blicka ut över jorden, [ 107 ]och se de fina trådarna glänsa överallt som spunnet guld. Det är Jesu gärningar, vilka de ej kunna undgå att skåda och prisa.

Vid min sida suckade den lilla svarta damen och vände ett ansikte med tunga mumlande läppar upp mot taket:

— Ja! Ja! viskade hon. Amen! Amen! Halleluja!

En annan dam med en vit hals, som steg upp ur något skirt och sjögrönt, tryckte handen belastad av ringar till sina ögon. Alla i rummet kallade sig helt säkert kristna, även om många ej oftare än sådana stunder som denna kände minsta fläkt av andlighet och kraft omsusa sig.

Plötsligt reste sig prinsessan upp och trädde ett par steg fram på golvet.

— Å, att tillhöra Jesus! utropade hon och rösten riktigt sjöng ut i rummet. Det fanns en tid långt, långt tillbaka, då jag ännu inte låtit mig sjunka in i Jesu famn. Jag tillhörde världen. Jag tyckte om att dansa, lyssnade gärna till smicker… Hon log litet överseende, ömkande åt den unga firade flickan, som i den livländska residensstaden en gång väckt en storm av beundran… Men Jesus tog mig! Hon sträckte ut armarna leende, oemotståndlig. Silkesspetsarna på hennes klänning föllo vid [ 108 ]denna gest tillbaka och visade ett fast, vitt hull, och alla de små svarta pärlorna glittrade mot sidenet. Det var, vittnade hon åter, som om jag plötsligt vänt mig från mörkret och fått se ljuset strömma in genom ett öppnat fönster. Äntligen, mina älskade vänner! Ljuset — ljuset! Vilja vi inte alla leva i det? Vilja vi inte alla slå upp fönstret mot himlen och solen och känna det starka skenet upplysa våra hjärtan och göra dem goda, modiga, så alt vi kunna vinna andra själar åt Herran och frälsta sjunga kring den strålande tronen! Lammets tron!

Hennes röst sjönk ned. Hon bad.

Det var så tyst, så tyst i rummet. Endast den vackra rösten hördes, nu entonig, böljande fram likt en sval våg, som viskande, lugnande, stryker sig åter och åter mot en strands heta sand.

När prinsessan slutat tala, trädde hertigen fram. Även han bad. Han tackade Jesus för att vi fått åhöra prinsessan, för att vi en stund med henne fått vistas tillsammans i Jesu närhet. De tunga läpparna nära mig upprepade suckande hans bön.

Därefter började stolar bullrande skjutas åt sidan. Vänner, som placerats långtifrån varandra, skyndade tillsammans och skakade hand och [ 109 ]logo. Många samlades kring prinsessan, som delade ut små religiösa skrifter på tyska språket med bibelspråk målade i granna bokstäver på omslagen. Därpå dracks det te. Nätta jungfrur buro omkring brickor fyllda med påbredda smörgåsar och hembakta kakor. Sorlet från alla dessa människor fyllde det stora rummet. Dörrarna stodo öppna även till andra rum. Några gingo arm i arm och pratade, andra stannade framför någon tavla på väggen eller beundrade en dyrbar vas på kakelugnen. Maria var hos alla, tog deras tekoppar, om de voro färdiga med dem, samtalade älskvärt, dröjde ibland hos flickorna, ibland hos de äldre. Tant Mirjam strök förbi mig, såg skälmaktigt på mig och uppmanade mig att gå bort och prata med någon. Jag drog mig hän mot de unga flickorna, men lyssnade knappast på deras prat. En dov oro hade kommit över mig här mitt bland böneorden, de färglagda bibelspråken och de närgånget vänliga ansiktena. Hörde jag egentligen hit? Här var så skyddat, så omhuldat, så tryggt och självtillfredsställt. Det där öppnade fönstret, som prinsessan talat om, tycktes sända floder av ljus in till alla dessa människor. Även de mest vardagliga övergötos med ett klart skimmer. Men sände fönstret in någon luft?

[ 110 ]Nu samlades man åter i salongen. Prinsessan bad igen. Den stora buketten av röda nejlikor spred dövande dofter, som kommo mig att trött sluta ögonen. Den svartklädda kvinnans suckar nådde mig nu som gråt, och när plötsligt alla stämde upp en klingande sång som avslutning, var det jag som nu i min tur var nära att gråta.

Den aftonen hade jag svårt att somna. Jag låg och såg ut i mörkret. Ännu tycktes det dansa för mina ögon av ljus och ansikten, och ibland var det, som om de svarta stenkolspärlorna på prinsessans klänning glänst till framför mig. Jag kände en förfärlig olust för att än en gång knäppa händerna till bön. Himlen var försvunnen i kväll. Jag tyckte, att alla dessa damer med ivriga händer hade dragit ned den i den ljusa salongen därborta hos Teofils. Hela himlen var där. Bländade lutade sig familjen Teofils gäster framåt, medan var och en hårt höll fast en liten himmelsflik mellan heta fingrar likt en hopklämd juvelbesatt psalmbok. Den svartklädda kvinnan stod där och kramade något ljusblått mot sitt hårda bröst, och den fina damen med den vita halsen såg sina ädelstenar blekna, då himlens strålglans träffade dem. Men till mig kom icke himlen. [ 111 ]Sångerna och orden susade för mina öron, men rummet låg i mörker.

Då började jag att tänka på vad Magnus sagt om att jag skulle försöka låta bli att bedja. Ja, jag kände ingen längtan därefter. Och ändå snyftade det inom mig, som om jag vore på väg att mista något. Beslutsamt stack jag händerna under kudden. Och så somnade jag för första gången utan att ha bett Gud beskydda mig.