Världsmarknaden/Kap 67

←  Kapitel 32

Världsmarknaden av William Thackeray Översättare: Carl Johan Backman Innehåller födda, vigda och döda

TRETTIOTREDJE KAPITLET.
Innehåller födda, vigda och döda.

Vilken Beckys plan än var, varigenom Dobbins trogna kärlek skulle krönas med framgång, så ansåg hon i alla händelser att den borde hållas hemlig, och som hon för ingen del var så intresserad för någons välgång som för sin egen, hade hon en hel hop andra saker att tänka på, vilka rörde henne ändå vida närmare än major Dobbins levnadslycka.

Hon fann sig helt plötsligt och oväntat i en trevlig och bekväm bostad och omgiven av goda och vänliga människor, sådana som hon icke hade träffat på mången god dag, och hur rastlös vandrerska hon än var till följd av nödtvång och böjelse, fanns det dock ögonblick då vilan var behaglig för henne. Som hon själv kände sig belåten, sökte hon att behaga envar, och vi veta att hon var hemma i den konsten. Vad Josef beträffar, så var han inom en vecka hennes trogne slav och blinde beundrare. Han tog sig icke en lur efter middagen såsom han förut hade gjort, han for ut med henne i sin öppna vagn och ställde till alla möjliga små fester till hennes ära. Tapeworm, legationssekreteraren, som hade talat så illa om henne, kom på middag hos Josef och kom sedan varje dag för att göra Becky sin uppvaktning. Stackars Amalia, som just aldrig var så synnerligt språksam och som nu efter Dobbins avresa var mera tyst än vanligt, blev alldeles glömd sedan detta överlägsna snille hade gjort sitt inträde. Franske ministern var lika betagen i henne som hans engelske rival. De tyska damerna, som just aldrig äro så särdeles granntyckta i fråga om moral, i synnerhet hos engelsmän, voro förtjusta i mrs Osbornes väns kvickhet och goda huvud, och då det blev känt att hon var av adel och tillhörde en gammal engelsk familj, att hennes man var en gardesöverste, excellens och guvernör på en ö, endast skild från sin hustru på grund av en av dessa små misshälligheter, vilka äro av föga betydelse i ett land, där "Werther" ännu läses och där Gœthes "Vahlverwandschaften" anses för en uppbygglig, moralisk bok, tänkte ingen på att vägra att mottaga henne inom den allra högsta societeten i det lilla hertigdömet, och, damerna voro till och med ännu mera villiga att säga du åt henne än åt själva Amalia. Kärlek och frihet tolkas av dessa enkla och okonstlade tyskar på ett sätt som hederligt folk i Yorkshire och Sommersetshire föga förstå, och en dam kan i somliga filosofiska och civiliserade städer skilja sig hur många gånger som helst från sina respektive män, utan att därför förlora sitt rykte inom societeten: Josefs hus hade aldrig varit så glatt och trevligt alltsedan han fick ett eget sådant, som det blev efter Rebeckas ankomst. Hon sjöng, hon spelade, hon skrattade, hon talade på ett par tre språk, hon lockade alla möjliga människor till hans hus: och fick Josef att tro att det var hans egen kvickhet och sällskapstalanger, som samlade ställets fina societet omkring honom.

Vad Amalia angår, så fann Becky snart ett sätt att även göra henne nöjd och belåten. Hon talade ständigt med henne om major Dobbin, uttalade öppet sin beundran för honom och förklarade att Amalia hade betett sig i högsta grad orättvist och grymt emot honom. Amalia försvarade sitt uppförande och visade att det endast var lett av de renaste religiösa grunder, att en kvinna, som haft den lyckan att bli gift med en ängel till man, aldrig mera kunde gifta om sig, etc., men hade likväl ingenting emot att höra majoren lovsjungas, varjämte hon även själv förde samtalet på honom väl ett tjog gånger om dagen och hade George att alltjämt skriva till honom och att i ett postskriptum sända hjärtliga hälsningar från mamma. Och då hon om aftnarna betraktade sin mans porträtt, förebrådde henne detta icke längre — kanske var det hon som förebrådde det nu, sedan William var borta.

Amalia var icke så särdeles lycklig efter sitt heroiska offer. Hon var tankspridd, nervös och tyst och svår att göra till nöjes. Familjen hade aldrig sett henne så nyckfull. Hon blev blek och krasslig. Hon försökte att sjunga vissa sånger, som majoren särskilt hade tyckt om, och då hon sjöng dem i skymningen, ute i salongen, bröt hon stundom av mitt i sången och gick in i sitt eget rum där bredvid, där hon utan tvivel tog sin tillflykt till sin mans porträtt.

Även Rebecka hade, till stor förvåning för de flesta och till synnerlig belåtenhet för originalet, hängt upp ett porträtt i sitt rum, och detta var intet annat än vår vän Josefs. Då hennes omtalade packning anlände från Leipzig, tycktes icke Becky taga upp några klänningar eller prydnader ur sina små koffertar (allt vad hon i den vägen behövde, fick hon av Amalia, som förde henne till den förnämsta modehandlerskan i staden och klädde upp henne från topp till tå), men ur en av dem, som innehöll en massa papper, tog hon med stor förnöjelse upp ett porträtt, vilket hon hängde upp i sitt rum och visade för Josef. Det var ett porträtt av en herre, som red på en elefant mellan några kokosnötträd och en pagod.

— Nå, min själ och Gud är det inte mitt porträtt! utropade Josef. Det var den gamla tavla, som förr hade hängt i huset vid Russell Square.

— Jag köpte det, sade Becky med en röst som darrade av rörelse. Jag gick dit för att se, om jag kunde vara mina goda vänner till någon nytta — och jag har sedan dess aldrig skilt mig från det — och tänker heller aldrig göra det.

— Verkligen! utropade Josef med en min av ytterlig förtjusning. Värderade ni det verkligen för min skull?

— Ja, det gjorde jag, sade Becky, men varför tala — varför tänka — varför se tillbaka? Det är för sent nu!

Denna aftons konversation var förtjusande för Josef. Amalia kom in trött och illamående, endast för att genast gå till sängs. Josef och hans fagra gast hade en förtjusande tätatät, och hans syster kunde, där hon låg vaken i rummet bredvid, höra hur Rebecka sjöng omigen för Josef de gamla sångerna från 1815. Eget nog sov han denna natt icke mera än Amalia.

Det var i juni och följaktligen var säsongen i fullt flor i London, och Josef plägade varje dag vid frukosten läsa upp ett och annat ur tidningen för damerna. Vid ett av dessa tillfällen läste han bland annat upp, hur fjorton officerare och hundratrettiotvå man av det tappra —dje regementet, varibland den gamle veteranen sir Michael O'Dowd med hustru och syster, den 20 juni hade anlänt till Gravesend med ostindiefararen Ramchunder, hur musikkåren hade spelat på kajen och hur folkmassan hade hurrat av alla krafter för de tappra veteranerna, då de begåvo sig till Waytes hotell, där en ståtlig bankett var arrangerad för gamla Englands försvarare.

Vid ett annat tillfälle läste Josef en kort notis om att major Dobbin hade förenat sig med regementet i Chatham och nästan omedelbart därefter syntes Dobbins namn bland överstelöjtnanterna, ty gamle Tiptoff hade dött under färden från Madras, och suveränen hade behagat befordra översten sir Michael O'Dowd till generalmajors rang vid hans återkomst till England.

William hade skrivit en eller ett par gånger till Amalia efter sin avresa, men på ett så kallt sätt att den stackars kvinnan nu i sin tur kände att hon hade förlorat sin makt över honom. Han hade lämnat henne, och hon var olycklig. Minnet av hans nästan otaliga tjänster och aktningsfulla ömhet framställde sig nu för henne och förebrådde henne dag och natt. Hon ruvade över dessa minnen, enligt sin vana, såg renheten och djupet i den känsla, med vilken hon hade lekt, och förebrådde sig själv för att hon kastat bort en sådan skatt.

Ja, den var verkligen bortkastad. William hade förslösat den helt och hållet. Han älskade henne icke längre såsom han hade älskat henne, tänkte hon. Han skulle aldrig mera kunna göra det. Det slags ömhet, som han under så många år hade skänkt henne, kan icke kastas på golvet och slås i stycken och sedan lagas, så att inga sprickor synas. Den lilla obetänksamma tyrannen hade förstört den.

— Om hon hade varit värd den kärlek, jag ägnade henne, tänkte William, skulle hon för länge sedan ha besvarat den. Det var ett ömt misstag. Består inte hela livet av sådana? Och antag att jag hade vunnit henne, skulle inte då förtrollningen ha blivit löst efter min seger? Varför sörja eller blygas över mitt nederlag?

Ju mer han tänkte på detta långa skede i sitt liv, desto klarare insåg han sitt misstag. — Jag skall gå i tygen igen, sade han, och göra min plikt i den levnadsställning i vilken jag genom Herrens vilja blivit försatt. Jag skall se till att rekryternas knappar äro riktigt blanka och att sergeanterna inte begå några fel i räkenskaperna. Jag skall äta min middag i mässen och lyssna till doktorns historier. Då jag blir gammal och utlevad, skall jag låta försätta mig på halv sold, och mina gamla systrar skola få gräla på mig. Jag har "geliebt und gelebt", såsom flickan säger i Wallenstein. Och nu är leken slutad. Betala räkningen och skaffa mig en cigarr, se efter vad det spelas för en pjäs i afton, Francis. I morgon fara vi med ångbåten tillbaka till England.

Detta tal, varav Francis endast hörde de två sista raderna, höll majoren medan han vandrade fram och tillbaka på kajen i Rotterdam, varifrån han kunde se ångbåten och platsen uppe på akterdäck, där han och Amalia hade suttit under den lyckliga resan ut.

Efter juni plägade hela den lilla hovsocieteten i Pumpernickel upplösas och begiva sig till en hel mängd olika bad- och brunnsorter. De engelska diplomaterna begåvo sig till Töplitz och Kissingen, och deras franska rivaler stängde sitt kansli och kilade av till sin kära boulevard de Gand. Den durchlauchtiga regerande familjen begav sig även till badorterna eller reste till sina jaktslott. Envar, som hade något anspråk på att höra till den fina världen, begav sig av, och bland dem naturligtvis även hovläkaren, doktor von Glauber, och hans baronessa. Badsäsongerna voro de mest inbringande tiderna i doktorns praktik; han förenade då nytta och nöje, och hans förnämsta tillflyktsort var Ostende, som flitigt besökes av tyskar.

Hans intressante patient Josef var en präktig mjölkko åt doktorn, och han övertalade lätt vår tjocke vän att, både för hans egen och hans nu tämligen krassliga systers hälsa, tillbringa sommaren i denna ruskiga sjöstad. Amalia frågade icke synnerligt efter vart hon tog vägen. George hoppade av glädje vid tanken på ett ombyte, och vad Becky angår, så intog hon naturligtvis fjärde platsen i Josefs eleganta vagn. Möjligen kände hon någon liten oro rörande de vänner, vilka hon kunde träffa där och som kanske skulle berätta fula historier — men, ack! hon var nu tillräckligt stark att försvara sin plats. Hon hade nu kastat ett sådant ankar i Josef, att det behövdes en storm för att skaka det. Händelsen med tavlan hade gjort kol på honom. Becky tog med sig sin elefant, Amalia tog även med sig sina husgudar — de båda tavlorna — och så befann sig slutligen vårt sällskap etablerat i ett särdeles hyggligt och bekvämt hus i Ostende.

Amalia började nu att taga bad och söka hämta så mycken nytta som möjligt av dem, och ehuru tjogtals personer av Beckys bekanta gingo henne förbi, utan att låtsa känna henne, hade mrs Osborne, som gick vid hennes sida och icke kände någon, ej någon aning om denna behandling av den vän, som hon så obetänksamt hade valt till sällskap — och icke heller ansåg Becky lämpligt att säga henne vad som tilldrog sig mittför hennes oskyldiga ögon.

Några av mrs Crawleys bekanta voro emellertid ganska beredvilliga att känna igen henne — kanske mera beredvilliga än hon skulle ha önskat. Bland dessa voro major Loder (nu fri och ledig) och kapten Rock, vilka varje dag kunde ses promenera utåt kanalen rökande och stirrande på damerna och vilka snart introducerade sig vid mr Josef Sedleys gästfria bord och i hans utvalda krets. För övrigt läto de icke avvisa sig, utan trängde in i huset, vare sig att Becky var hemma eller icke, vandrade in i mrs Osbornes salong, som de parfymerade med sina rockar och mustascher, slogo sig ned vid Josefs middagsbord och sutto där och skrattade och drucko i långa timmar.

— Vad kunna de mena? frågade George, som icke kunde med dessa herrar. Jag hörde majoren häromdagen saga till mrs Crawley: "Nej, Becky, ni får inte behålla den gamla göken helt och hållet för er själv, vi måste ha några ben med, eller också sjunger jag ut." — Vad kunde majoren mena, mamma?

— Kalla inte honom major! sade Amalia. Jag kan verkligen inte säga vad han menade.

Hans och hans väns närvaro ingav den lilla damen en olidlig förskräckelse och avsky. De sade henne rusiga komplimanger och sneglade på henne över middagsbordet. Kaptenen gjorde henne även inviter, som fyllde henne med förskräckelse, och hon ville aldrig vara i hans sällskap utan att ha George vid sin sida.

För att göra Rebecka rättvisa, så ville icke hon heller låta någon av dessa män vara allena med Amalia. Även majoren var icke engagerad och svor att han skulle besegra henne. Ett par skurkar kämpade om denna oskyldiga varelse och spelade om henne vid hennes eget bord, och ehuru hon icke kände till dessa uslingars planer på henne, kände hon dock oro och bävan i deras närhet och längtade att fly.

Hon besvor Josef att resa hem, men han ville icke höra på det örat. Han var trög, bunden vid sin doktor och kanske även vid några andra ledband. Åtminstone visade Becky icke någon iver att fara till England.

Slutligen fattade Amalia ett fast beslut. Hon skrev ett brev till en vän, som hon hade på andra sidan vattnet, ett brev, om vilket hon icke sade ett ord till någon och som hon själv bar på posten under sin schal. Sedan hon kom tillbaka från sin promenad, lämnade hon icke vidare sitt rum. Becky trodde att det var major Loder och kaptenen som skrämde henne.

— Hon får inte stanna här, resonerade Becky för sig själv. Hon måste avlägsna sig, den lilla enfaldiga tokan. Hon sörjer ännu sin narr till man, som nu varit död i femton år. Hon ska inte gifta sig med någon av dessa män. Det är verkligen bra illa gjort av Loder. Nej, hon ska gifta sig med spanska röret. Jag ska göra upp den saken ännu i afton.

Becky bar en kopp te in i Amalias enskilda rum och fann denna dam i sällskap med sina porträtt, i ett högst melankoliskt och nervöst tillstånd. Hon satte ned sin tekopp, började gå fram och tillbaka i rummet och sade till Amalia, i det hon betraktade henne med ett slags föraktfull vänlighet:

— Hör nu, jag önskar tala med dig, Amalia. Du måste bort härifrån och ifrån dessa mäns oförskämdhet. Jag vill inte att du längre ska plågas av dem. Jag kan säga dig att de äro skurkar, passande att sända till galärerna. Det kan vara detsamma hur jag känner dem, Josef kan inte beskydda dig, han är för fet och svag och behöver själv en beskyddare. Du måste gifta dig — och en av de ädlaste män jag någonsin sett har hundra gånger friat till dig, och du har givit honom avslag, du enfaldiga, hjärtlösa, otacksamma lilla varelse!

— Jag har gjort mitt bästa, Rebecka, sade Amalia i avbedjande ton, men jag kunde inte glömma — och hon avslöt meningen med att se upp till porträttet.

— Kunde du inte glömma honom! sade Becky, den där själviske narren, den där löjlige sprätten, som varken hade huvud eller sätt eller hjärta och som inte mera kunde jämföras med spanska röret, än du kan jämföras med drottning Elisabeth. Han var redan trött vid dig och skulle ha övergivit dig, om inte Dobbin hade tvingat honom att hålla sitt ord. Han sade det själv till mig. Han brydde sig aldrig om dig. Han gjorde mångfaldiga gånger narr av dig inför mig och kurtiserade mig en vecka efter sedan han gift sig med dig.

— Det är inte sant! det är inte sant, Rebecka! utbrast Amalia och sprang upp.

— Se hit, din toka! sade Becky, alltjämt med retsam godlynthet, tog fram ett litet papper från sitt skärp och kastade det i Amalias knä. Du känner hans stil. Han skrev det här till mig — ville att jag skulle rymma bort med honom — gav mig det mitt för din näsa dagen innan han blev skjuten — något som han väl förtjänte!

Amalia hörde henne icke, utan betraktade brevet. Det var detsamma som George hade stuckit in i buketten och givit Becky på hertigens av Richmond bal. Det var som hon hade sagt: den narraktige unge mannen hade bett henne att fly med honom.

Amalias huvud sjönk ned på bröstet, och hon gav nu vika för sin häftiga rörelse, medan Becky stod och betraktade henne. Vem skall väl analysera dessa tårar och säga om de voro ljuva eller bittra? Vilket var det? Sörjde hon därför att hennes livs avgud hade fallit ned och gått i spillror vid hennes fötter — eller var hon glad över att den skranka, som blygsamheten hade ställt emellan henne och en ny, verklig kärlek, nu hade fallit bort? — Det är ingenting som hindrar mig nu, tänkte hon. Jag kan nu älska honom av allt mitt hjärta. Och jag skall, jag skall göra det, om han bara vill tillåta mig det och förlåta mig. Jag tror att det var denna känsla, som höjde sig över alla de andra och uppskakade detta milda bröst.

Hon grät verkligen icke så mycket som Becky väntade — och den senare lugnade och kysste henne. Hon behandlade Amalia som ett barn och klappade hennes huvud och sade:

— Och låt oss nu skaffa oss bläck och penna och skriva till honom att han kommer på ögonblicket.

— Jag — jag skrev till honom i dag på morgonen, sade Amalia och rodnade förskräckligt.

Becky utbrast i ett muntert skratt. — Un biglietto, sjöng hon med Rosina, eccolo quà! och hela huset genljöd av hennes gälla sång.

Det var två dagar efter denna lilla scen, och ehuru dagen var regnig och blåsig och Amalia icke hade kunnat sova på hela natten, utan legat och lyssnat till hur vinden tjöt och ömkat alla resande till lands och vatten, steg hon dock tidigt upp och ville nödvändigt taga sig en promenad på kajen tillsammans med George, och där gick hon nu, medan regnet piskade henne i ansiktet, och tittade bort mot den mörka horisonten, över de uppsvällda vågorna, som kommo tumlande och fradgande mot stranden. Ingendera av dem talade mycket, utom då gossen då och då yttrade till sin blyga följeslagerska några få deltagande och beskyddande ord.

— Jag hoppas att han inte kan fara över i ett sådant väder, sade Amalia.

— Jag håller tio mot ett att han gör det, svarade gossen. Se där, mamma, syns röken från en ångbåt!

Men därför att ångbåten var på väg, var det ju möjligt att han icke var ombord, kanske hade han icke fått hennes brev, eller kanske hade han ej velat resa. Hundrade farhågor tumlade över varandra i det lilla hjärtat, lika fort som vågorna därute på havet.

Snart kom även själva ångbåten i sikte. George hade en liten tub, vilken han nu skickligt riktade mot fartyget, som kom allt närmare och närmare, höjande och sänkande sig i vattnet. Amalia sökte att se genom tuben över Georges axel, men såg ingenting. George tog nu åter kikaren och riktade den mot fartyget.

— Så båten stampar! sade han. Det är endast två personer uppe på däck, utom rorsmannen. En karl ligger på en bänk — och där är en annan i en kappa med — hurra! — min själ är det inte gamle Dob!

Därmed slog han ihop tuben och kastade armarna om sin mor, som grät av glädje. Hon var övertygad att det var William. Det kunde icke vara någon annan. Det hon hade sagt om att hon hoppades att han icke skulle komma, var endast skrymteri. Naturligtvis skulle han komma, vad kunde han väl göra annat än komma? Hon visste att han skulle komma.

Fartyget kom hastigt allt närmare och närmare. Då de gingo för att möta det vid landningsplatsen vid kajen, skälvde Amalias knän så att hon knappast kunde stå. Hon skulle velat falla på knä och läsa sina böner där. Ack, tänkte hon, hon skulle läsa dem i hela sitt liv!

Det var en så ruskig dag att det icke fanns några dagdrivare på kajen, då båten lade till. Själve George hade försvunnit, och då herrn i gamla kappan med röda fodret steg upp på land, fanns det knappast någon där att bevittna följande scen:

En dam i drypvåt hatt och schal, med sina två små händer utsträckta framför sig, kom fram till honom, och i nästa minut hade hon nästan alldeles försvunnit under vecken i den gamla kappan och kysste av alla krafter en av hans händer, medan den andra, efter vad jag förmodar, var sysselsatt med att trycka henne mot hans hjärta (till vilket hon ungefär räckte upp), och hindrade henne att falla omkull. Hon mumlade någonting om — förlåt — kära William — kära, kära, käraste vän — kyss, kyss, kyss, och så vidare — och betedde sig under kappan på ett högst orimligt sätt.

Då Amalia kom därifrån, höll hon ännu fast i en av Williams händer och såg upp i hans ansikte. Det var fullt av sorgsenhet och öm kärlek och medlidande. Hon förstod förebråelsen däri och hängde med huvudet.

— Det var tid på att ni skickade efter mig, kära Amalia, sade han.

— Och ni skall aldrig mera fara ifrån mig, William?

— Nej, aldrig, svarade han och tryckte den kära lilla varelsen ännu en gång till sitt hjärta.

Då de hade gått ett stycke bortom tullhuset, kom George plötsligt fram till dem, med tuben vid ena ögat och med ett högt välkomstskratt och dansade omkring paret och gjorde en hel hop lustiga narrstreck under hemvägen.

Josef var ännu icke uppe och Becky var icke synlig (ehuru hon stod och betraktade dem genom jalusien). George skyndade upp för att höra efter hur det var med frukosten. Amalia, vars schal och kappa mrs Payne tog av i förstugan, häktade upp Williams kappa och — vi vilja med er tillåtelse följa George för att se efter frukosten åt översten. Fartyget är i hamn. Han har fått den skatt, efter vilken han i hela sitt liv strävat. Fågeln har slutligen kommit. Den är där med huvudet mot hans axel, kuttrande tätt invid hans hjärta, med sakta fladdrande vingar. Detta är vad han hade längtat efter varje dag och timme i aderton år. Här är höjdpunkten, slutet — sista sidan av sista delen. Farväl, överste — Gud välsigne dig, hederlige William! — Farväl, kära Amalia! — Väx grön igen, du ömma lilla klängväxt, runtomkring den knottriga gamla ek, mot vilken du stöder dig!

Måhända var det en ångerfull känsla för den goda och milda varelse, vilken hade varit den första, som tagit henne i försvar, kanske var det även motvilja för alla sentimentala scener, som gjorde att Becky icke vidare visade sig för överste Dobbin och den dam, med vilken han gifte sig. — Enskilda affärer, sade hon, tvingade henne att fara till Brügge, dit hon nu begav sig, och endast George och hans onkel voro närvarande vid vigseln. Då bröllopet var överståndet, återvände mrs Becky på ett par dagar för att trösta den ensamme ungkarlen Josef Sedley. Han föredrog att leva på kontinenten, sade han, och avstod att bo tillsammans med sin syster och svåger.

Amalia var glad över att hon skrivit till sin man, innan hon kände till det där brevet från George. — Jag kände hela tiden till det, sade William, men kunde jag väl begagna detta vapen mot den stackars gossens minne? Det var detta som gjorde att jag led så mycket, då du…

— Tala aldrig mera om denna dag! ropade Amalia så ångerfullt och ödmjukt att William bytte om samtalsämne och började tala om Glorvina och den kära gamla Peggy O'Dowd, hos vilka han satt då brevet kallade honom tillbaka. — Om du inte hade skickat efter mig, sade han skrattande, vem vet vad Glorvina kunnat heta nu!

För närvarande heter hon fru majorskan Glorvina Posky; hon gifte sig nämligen med denne efter hans första hustrus död, eftersom hon hade beslutit att icke gifta sig utom regementet. Lady O'Dowd är även så fäst vid detta, att hon säger att hon, ifall någonting skulle hända Mick, skall komma tillbaka och gifta sig med någon inom detta. Men generalmajoren mår förträffligt och bor i stor glans i O'Dowdstown och är förste mannen i sitt grevskap, kanske med undantag av sin granne Hoggarty av Hoggarty Castle. Hennes nåd dansar ännu fortfarande "jig", och både hon och Glorvina förklarade att Dobbin hade betett sig på ett skamligt sätt, men då Posky friade, blev Glorvina tröstad, och en vacker turban från Paris stillade lady O'Dowds vrede.

Då överste Dobbin lämnade tjänsten, vilket han gjorde genast efter sitt giftermål, arrenderade han ett litet vackert landställe i Hampshire, icke långt ifrån Drottningens Crawley, där sir Fox och hans familj nu ständigt residerade, sedan reformbillen hade gått igenom. All tanke på pärskap hade nu försvunnit, sedan baronetens två platser i parlamentet hade blivit indragna. Sir Fox hade genom denna katastrof förlorat både pengar och lynne och var skral till hälsan och spådde landets snara undergång.

Lady Jane och mrs Dobbin blevo mycket goda vänner. Hennes nåd var gudmor åt mrs Dobbins barn, som bar hennes namn och döptes av hans ärevördighet James Crawley, som hade efterträtt sin far i pastoratet, och de båda ungherrarna George och Rawdon voro även rätt såta vänner och jagade tillsammans under ferierna och voro båda i samma "college" i Cambridge och tvistade med varandra om lady Janes dotter, i vilken de naturligtvis båda voro förälskade. Ett parti mellan George och den unga damen har länge varit de båda fruarnas älsklingsplan, ehuru jag hört att unga miss Crawley själv tycktes luta åt sin kusin,

Mrs Rawdon Crawleys namn nämndes aldrig inom någondera familjen. Det fanns skäl varför alla tego i avseende på henne. Ty vart mr Josef Sedley for, for hon även, och denne bedårade man tycktes helt och hållet vara hennes slav. Överstens juridiska ombud meddelade honom att hans svåger hade tagit en stor livassurans, på vilken det var antagligt att han lånat pengar för att betala skulder.

Då Amalia fick höra talas om livassuransen, blev hon helt förskräckt och bad sin man resa till Brüssel, där Josef var, och höra efter hur det stod till med hans affärer. Översten reste motvilligt från sitt hem (ty han var starkt upptagen av sin "Punjaubs historia" och mycket orolig för sin lilla dotter, som nyss hade tillfrisknat från barnkopporna), anlände till Brüssel och fann Josef boende i ett av de ofantliga hotellen i denna stad. Mrs Crawley, som hade sin vagn och gav kalas och levde mycket elegant, bodde i en annan våning i samma hotell.

Översten, som naturligtvis icke ville träffa denna dam, skickade sin betjänt till Josef, som bad översten komma till honom samma afton, då mrs Crawley skulle vara på en soaré och de sålunda kunde träffas allena. Han fann sin svåger vid ett mycket klent hälsotillstånd och fasligt rädd för Rebecka, ehuru han högeligen berömde henne och förklarade att hon med en högst beundransvärd trohet skött honom under en förskräckligt lång och svår rad av sjukdomar.

— Men — för Guds skull, kom och bo nära mig och — och se till mig någon gång, flämtade den stackars karlen.

Överstens panna mulnade, då han hörde detta, och han svarade:

— Vi kunna inte göra det, Josef. Amalia kan under närvarande förhållande inte besöka dig.

— Jag svär dig — jag svär på bibeln, flämtade Josef, att hon är oskyldig som ett barn, lika fläckfri som din hustru.

— Må så vara, svarade översten buttert, men Amalia kan inte komma hit. Var en man, Josef, kom hem till din familj. Vi ha hört att dina affärer skola vara trassliga.

— Trassliga! utbrast Josef. Vem har kunnat säga en sådan osanning? Alla mina pengar äro på det fördelaktigaste sätt placerade. Mrs Crawley — det vill säga — jag menar att de avkasta den högsta ränta.

— Du är således inte skuldsatt? Men varför har du då försäkrat ditt liv?

— Jag tänkte — en liten gåva till henne — om någonting skulle hända — min hälsa är så klen — och jag tänker testamentera hela min egendom åt er! utbrast den svage svågern.

Översten besvor Josef att genast fly — att återvända till Indien, dit mrs Crawley ej kunde följa honom, att göra vad som helst för att avbryta en förbindelse, som kunde ha de allra värsta följder för honom.

Josef knäppte ihop händerna och förklarade att han skulle resa tillbaka till Indien, att han skulle göra vad som helst, men att han behövde litet tid på sig, men de finge icke säga någonting till mrs Crawley — hon — hon skulle taga livet av mig, om hon visste det. Du vet inte, vilken förfärlig kvinna hon är!

— Nå, så följ då med mig! sade Dobbin. Men Josef saknade mod därtill och sade att han skulle komma och hälsa på Dobbin, men att han nu måste gå, ty Becky kunde komma, och Dobbin lämnade honom med sorgliga aningar.

Han återsåg aldrig Josef, som tre månader därefter avled i Aachen. All hans egendom befanns vara bortplottrad på spekulationer och representerades endast av några värdelösa aktier. Allt vad han verkligen ägde var de tvåtusen pund, för vilka han hade försäkrat sitt liv, och som voro testamenterade till delning mellan "hans älskade syster Amalia och hans vän och ovärderliga sjuksköterska, Rebecka, maka åt överstelöjtnant Rawdon Crawley", som var utsedd till testamentsexekutor.

Ombudsmannen för livförsäkringsbolaget svor på att detta var den ruskigaste sak han ännu hade sett, och talade om att skicka några personer till Aachen för att undersöka dödsorsaken, och bolaget vägrade att betala. Men mrs eller lady Crawley, såsom hon kallade sig, sände sina juridiska ombud till bolaget, och dessa herrar förklarade, att de alls icke hade någonting emot en undersökning, att de trotsade bolaget att våga neka att betala, och att mrs Crawley var föremål för en skändlig komplott, som hade förföljt henne under hela hennes liv — och vunno slutligen seger. Pengarna blevo utbetalda, men överste Dobbin återsände sin andel och förklarade bestämt att han icke ville ha någonting att skaffa med Rebecka.

Hon blev heller aldrig lady, ehuru hon fortfor att kalla sig så. — Hans excellens överste Rawdon Crawley dog i gula febern på Coventry Island, djupt älskad och begråten, sex veckor före sin bror Fox' död, och sålunda övergingo egendomen och titeln till den nuvarande sir Rawdon Crawley.

Även han vägrade att se sin mor, vilken han lämnar ett vackert underhåll och som för övrigt tycks vara mycket rik. Den unge baroneten bor uteslutande i Drottningens Crawley, medan Rebecka mest vistas i Bath och Cheltenham, där en hel mängd förträffliga människor anse henne vara ett högst förfördelat fruntimmer. Hon har sina fiender, men vem har icke det? Hennes liv är hennes bästa svar på alla anklagelser. Hon använder det till utförande av barmhärtighetsverk. Hon går till kyrkan och aldrig utan en betjänt efter sig. Hennes namn står på alla listor för välgörande ändamål, och vid alla expositioner och försäljningar till de fattigas bästa har hon alltid ett bord, där hon själv står och säljer. Amalia och hennes barn och översten befunno sig plötsligt framför henne en dag, då de kommo till London, och gingo på en sådan exposition. Hon slog blygsamt ned sina ögon och log, då de ryggade tillbaka för henne — Amalia, skyndande bort vid den unge sprätten mr Georges arm, och översten förande vid handen sin lille Jane, vilken han älskar mera än något annat i världen — till och med mera än sin "Punjaubhistoria".

— Till och med mera än mig, tänker Amalia med en suck. Men han sade aldrig ett ord till Amalia, som icke var milt och ömt eller tänkte på någonting som hon kunde önska, utan att genast söka skaffa henne det.

Ack, Vanitas Vanitatum! Vilken av oss är lycklig i denna världen? Vilken av oss får sin önskan uppfylld — eller är nöjd och belåten, om han får det? — Kommen, barn, och låtom oss stänga till lådan med dockorna, ty vårt spel är spelat till slut!