Våra vänner från i fjol/Kapitel 15

←  Nya intryck

Våra vänner från i fjol av Louisa May Alcott Översättare: Okänd På hyllan

En läxa  →

FEMTONDE KAPITLET.
På hyllan.

I Frankrike ha flickor i allmänhet tråkigt, tills de bliva gifta, men då blir »Vive la liberté!» deras motto. I Amerika underteckna flickorna tidigt sin frihetsförklaring, som var och en känner, och njuter av sitt oberoende med verklig republikansk smak; men med den första arvingen få vanligen de unga fruarna ta avsked av friheten och leva då i en tillbakadragenhet, som nästan är lika sträng som i ett franskt nunnekloster, ehuru ingalunda lika tyst. Antingen de tycka om det eller icke, bli de »lagda på hyllan», så snart som bröllopsglädjen är över, och de flesta av dem kunna utropa, som en mycket vacker fru gjorde häromdagen:

— Jag är lika vacker som förr, men ingen bryr sig om mig mera, därför att jag är gift.

Som Margret aldrig varit någon skönhet eller firad dam, hade hon ej fått göra denna sorgliga erfarenhet förrän hennes barn voro ett år gamla, ty i hennes lilla värld voro enkla vanor rådande, och hon fann sig nu mera älskad och beundrad än någonsin.

Emedan hon var en i högsta grad kvinnlig liten fru, så var hennes moderskänsla mycket stark, och hon ägnade sig så uteslutande åt sina barn, att allt annat och alla andra nästan icke mera funnos till för henne. Dag och natt ruvade hon över barnen med outtröttlig ömhet och oro, under det hon överlämnade John åt hushållerskans förbarmande; de hade nämligen nu fått ett irländskt fruntimmer, som skötte köksdepartementet. John, som satte mycket värde på hemtrevnad, saknade i hög grad all den husmoderliga omtanke, vid vilken han förut blivit van; men som han älskade sina små barn, avstod han glatt för en tid ifrån sin egen bekvämlighet och antog — med denna hos karlar vanliga okunnighet — att friden snart skulle bli återställd. Men tre månader gingo om, och likväl återkom ej något lugn; Margret såg uttröttad och nervös ut — barnen upptogo vartenda ögonblick av hennes tid — huset försummades, och Ketty, hushållerskan, som tog »saken lätt», höll John ganska knapphändigt. Då han gick ut om mornarna, blev han alldeles huvudyr av alla ide små kommissioner, som den instängda mamman gav honom, och när han om aftonen kom glad hem och gärna ville omfamna de sina, så blev han genast avkyld med ett: Tyst! De ha just nu somnat efter allt sitt kink under hela dagen. Om han föreslog någon liten förströelse i hemmet, så hette det: Nej, det skulle störa barnen. Om han häntydde på någon föreläsning eller konsert, fick han alltid en förebrående blick till svar och ett bestämt: Lämna mina barn för ett nöjes skull, nej, aldrig! Hans sömn stördes av barnskrik och syner av en spöklik figur, som under nattens tystnad gick ljudlöst fram och tillbaka. Hans måltider blevo ofta avbrutna genom, att den presiderande genien flydde och övergav honom — innan han blivit serverad till hälften — vid minsta pip från boet däruppe. Läste han tidningarna om aftnarna, så inblandade Margret Demis kolik i »avgångna fartyg» och Daisys stöt i »aktiernas fallande»; ty mrs Brooke var endast intresserad utav husliga nyheter.

Den stackars mannen var mycket olycklig, ty barnen hade berövat honom hans hustru, hemmet var endast en barnkammare, och det beständiga »tystandet» kom honom att känna sig som en grym inkräktare, då han trädde inom barnkammarens heliga gränser. Under sex månader fördrog han det tåligt, men då det icke syntes några tecken till förbättring, gjorde han vad andra landsflyktiga fäder göra, han försökte att få litet trevligt på annat håll. Scott hade gift sig och bosatt sig icke långt därifrån, och till honom brukade John springa över på ett par timmar om kvällarna, då hans förmak var tomt och hans hustru höll på att sjunga vaggvisor, som aldrig tycktes vilja taga slut. Mrs Scott var en liten livlig, vacker varelse, som ej hade någonting att göra annat än att visa sig behaglig, och hon utförde sin mission med största framgång. Förmaket var alltid ljust och inbjudande, schackbordet färdigt, pianot stämt, litet muntert skvaller i beredskap och en god supé framdukad på ett frestande sätt.

John skulle ha föredragit sin egen härd, om den ej varit så enslig; men som det nu var, mottog han med tacksamhet det goda som erbjöds honom och njöt av sina grannars sällskap.

I början tyckte Margret rätt mycket om detta nya arrangemang och fann det vara en lättnad att veta, att John hade det litet trevligt i stället för att halvsova i förmaket eller trampa omkring i huset och väcka barnen. Men så småningom, då barnens tandsprickning var över, och de små älsklingarna somnade 1 rättan tid, och mamma hade tid att vila, började hon sakna John och fann sin arbetskorg vara ett tråkigt sällskap, då icke John satt mittemot henne i sin gamla nattrock och helt makligt stekte sina tofflor på järngallret framför elden. Hon ville icke be honom stanna hemma, men kände sig sårad för att han icke förstod, att hon ville att han skulle göra det, utan att hon bad honom; hon hade helt och hållet glömt bort de många aftnar, som han fått vänta på henne förgäves. Hon var nervös och uttröttad av vakor och kink, och i detta retliga sinnestillstånd, som även de bästa mödrar ibland haft känning av, då husliga omsorger tryckt dem, då brist på rörelse berövat dem deras glättighet, eller då för mycket anlitande av de amerikanska kvinnornas avgud — tekannan — kommit dem att känna, som om de blott hade nerver men inga muskler.

— Ja, brukade hon säga, i det hon såg sig i spegeln, jag börjar bli gammal och ful, John finner mig icke längre fängslande, därför överger han sin utsläpade hustru och går till sin vackra granne, som ingenting har att göra. Nå, mina barn älska mig åtminstone, de bry sig ej om, att jag ser blek och mager ut och inte har tid att krusa mitt hår; de äro min tröst, och någon gång skall väl John inse vad jag glatt har uppoffrat för deras skull — skall han inte det, mina älsklingar?

På denna patetiska vädjan brukade Daisy svara med ett knorrande och Demi med ett kraxande, och då upphörde Margret med sina klagovisor och dansade i stället glad om med sina små, vilket för en lång stund kom henne att glömma sin ensamhet. Men bedrövelsen tilltog, då John helt och hållet fördjupade sig i politiken och ständigt sprang över till Scott för att tillsammans med honom avhandla några intressanta punkter; han var ju fullkomligt okunnig om, att Margret saknade honom. Hon sade icke ett ord därom åt någon, förrän mrs March en dag fann henne badande i tårar och bad att få veta vad som fattades henne, ty Margrets nedslagenhet hade ej undgått henne.

— Jag skulle inte vilja tala om det för någon annan än dig, mamma; men nu behöver jag verkligen råd, ty om John längre går på på det här sättet, kunde jag lika gärna vara änka, svarade mrs Brooke, i det hon torkade bort sina tårar med Daisys haklapp och såg mycket förnärmad ut.

— På vad sätt går han på, min vän? frågade modern ängsligt.

— Han är borta hela dagen, och om kvällen, då jag vill rå om honom, går han ständigt till Scotts. Det är inte rätt, att jag skall ha det tyngsta arbetet och aldrig någon förströelse. Ack, männen äro så själviska, till och med de allra bästa av dem.

— Så äro kvinnorna ock, min vän. Du får inte klandra honom, förrän du noga tänkt efter om inte du till en del själv är skuld till hans försumlighet.

— Men det kan aldrig bli rätt av honom att försumma mig.

— Försummar du inte honom?

— Å, mamma, jag trodde, att du skulle ta mitt parti!

— Det gör jag, då det kommer an på att känna deltagande för dig, men jag tror, att felet är ditt.

— Jag kan ej inse, huru det skulle kunna vara så.

— Låt mig förklara det för dig. Blev du någonsin försummad — som du kallar det — av John, då du gjorde det till en regel för dig att alltid sällskapa med honom om kvällarna — den enda tid som han har ledig?

— Nej; men jag kan inte göra det nu med två späda barn, som jag måste sköta.

— Jo, mitt barn, jag icke bara tror, att du kan, utan även att du bör göra det. Låt mig tala riktigt uppriktigt med dig, och kom ihåg, att det är din mor som klandrar, liksom det är din mor, som känner deltagande för dig!

— Ja visst, älskade mamma! Tala till mig, som om jag åter vore lilla Margret. Jag känner ofta — nu sedan jag vet, att mina små måste se upp till mig vid alla tillfällen — som om jag behövde lära mycket mera än någonsin.

Margret drog sin låga stol intill moderns, och med var sitt litet barn i knät, talade de bägge fruarna med ömt förtroende med varandra, kännande att modersbandet endast förenade dem alltmera med varandra.

— Du har begått samma misstag, som de flesta unga hustrur göra — du har glömt din plikt emot din man i din kärlek för dina barn. Det är ett mycket naturligt och förlåtligt misstag, Margret, men likväl ett misstag, som är bäst att genast rätta, innan det hinner komma så långt, att var och en av er går sin egen väg. Barnen skulle ha förenat er innerligare än någonsin, men du har i stället låtit dem skilja er åt så, att det ser ut, som om de blott tillhörde dig, och John icke hade någonting annat med dem att göra än att underhålla dem. Jag har redan länge sett detta förhållande, men jag har ingenting velat säga, ty jag var övertygad, att allt skulle bli bra igen med tiden.

— Ack, jag fruktar, att det aldrig blir bra igen! Om jag ber honom stanna hemma, kommer han att tro, att jag är svartsjuk, och jag vill icke förolämpa honom med en sådan idé. Han ser inte, att jag har behov av honom, och jag vet ej, huru jag skall få honom att förstå det utan att behöva säga honom det rent ut.

— Gör det så angenämt för honom, att han inte längtar bort. Mitt kära barn, han längtar efter sitt lilla hem; men det är för honom intet hem utan dig, och du är alltid i barnkammaren.

— Nå, skall jag inte vara där?

— Nej, inte ständigt. Genom att stänga dig för mycket inne blir du nervös, och då är du ohågad för allting. Dessutom har du plikter mot John, lika väl som mot barnen, och du får ej försumma din man för barnens skull; stäng honom icke ute från barnkammaren, utan lär honom att hjälpa dig där, ty det är hans plats så väl som din, och barnen behöva honom. Låt honom känna, att han har sin plikt att uppfylla, och han skall glatt och troget göra det, och därigenom skall det bli bättre för er alla.

— Tror du verkligen det, mamma?

— Jag vet det, Margret, ty jag har försökt det, och jag giver sällan råd, såvida jag ej vet, att de kunna följas. Då du och Hanna voro, små, gjorde jag just som du nu gör och tyckte, att jag aldrig gjorde min plikt, om jag icke uteslutande ägnade mig åt er. Er stackars far höll sig till sina böcker, sedan jag avslagit all hjälp å hans sida, och lät mig försöka mitt experiment på egen hand. Jag strävade, så gott jag kunde, men Hanna rådde jag inte på. Jag skämde nästan bort henne genom alltför mycken efterlåtenhet. Du var sjuklig, och jag var så ängslig för dig, att jag slutligen själv blev sjuk. Då kom pappa oss till hjälp och styrde lugnt om allting och gjorde sig så nyttig, att jag genast insåg mitt misstag, och sedan dess har jag aldrig kunnat reda mig utan honom. Detta är hela hemligheten med vår husliga lycka. Han låter ej göromålen avhålla sig från att uppfylla de små plikter och omsorger, som röra oss alla, och jag låter ej husliga ledsamheter minska mitt intresse för hans strävande. Var och en av oss verkar i många fall på skilda håll, men i hemmet arbeta vi alltid tillsammans.

— Ja, så är det, mamma, och min största önskan är, att jag kunde vara för min man och mina barn, vad du har varit för de dina. Visa mig, hur jag skall bära mig åt, så skall jag göra allt vad du säger.

— Du har alltid varit min lydiga flicka. Nåväl, kära barn, om jag vore i ditt ställe, så skulle jag låta John få hjälpa till med att sköta Demi, ty gossens uppfostran bör ledas av en man, och det kan man aldrig börja för tidigt med. Sedan skulle du göra vad jag så ofta föreslagit: du skall låta Elsa komma och hjälpa dig; hon är en förträfflig barnsköterska, och du kan lugnt anförtro dina små i hennes vård, medan du sköter om ditt hushåll. Du behöver motion, Elsa skulle tycka om att få sitta stilla, och John skulle åter få igen sin hustru. Gå ut mera, så att du blir glad lika väl som flitig, ty hustrun är den, som skall göra solskenet inom familjen, och om hon blir tråkig, så är det slut med det vackra vädret. Så måste du försöka intressera dig för allt vad John tycker om, tala med honom, låta honom läsa för dig; ni skola utbyta idéer och så hjälpa varandra på allt sätt. För det du är en kvinna, skall du inte dra dig såsom snäckan i sitt skal, utan följa med vad som tilldrager sig i världen och göra dig beredd att taga din del av arbetet, ty allt rör även dig och de dina.

— John är så ömtålig, och jag är så rädd att han skall anse mig för dum, om jag frågar om politik och sådant.

— Det tror jag inte han skall; kärleken är överseende, och vem skulle du kunna fråga bättre än honom? Försök det, så får du se, om han inte finner ditt sällskap mycket angenämare än mrs Scotts supéer.

— Det skall jag. Stackars John! Jag fruktar att jag har i allra högsta grad försummat honom, men jag trodde, att jag gjorde rätt, och han sade aldrig någonting.

— Han försökte att icke vara självisk, men han måtte ha känt sig mycket ensam och övergiven, inbillar jag mig. Detta är just den tidpunkt, Margret, då unga makar så lätt avlägsna sig från varandra, då det däremot skulle vara den tid då de mest borde vara tillsammans. Den första ömheten försvagas snart, om man icke omsorgsfullt aktar den och ingen tid är så skön och dyrbar för föräldrar, som de första åren av dessa små varelsers liv, vilka det är deras kära och naturliga plikt att uppfostra. Låt inte John bli en främling för edra barn, ty de skola säkrare skydda honom och göra honom lycklig i denna prövningens och frestelsernas värld, än någonting annat, och genom dem skola ni lära rätt känna och älska varandra. Nu farväl, mitt älskade barn, tänk noga på mammas predikan, följ den, om du tycker den är bra, och Gud välsigne eder alla.

Margret tänkte på »predikan», fann den bra och handlade efter den, fastän det första försöket icke avlopp alldeles så, som hon hade tänkt. Barnen tyranniserade henne naturligtvis och styrde hela huset, så snart de började märka, att de genom sparkningar och skrik fingo allt vad de önskade. Mamma var en fullkomlig slav för deras kapriser, men pappa var ej så lätt besegrad och bedrövade ibland sin ömma maka genom försök att tillämpa faderlig disciplin på sin ostyrige son. Ty Demi hade ärvt en smula av sin fars karaktärsfasthet — vi vilja icke kalla det envishet — och då han hade fått i sitt lilla huvud, att han ville ha eller göra någonting, så skulle inte själva kungen med alla sina härsmakter kunnat taga denna idé ur det lilla huvudet. Mamma tyckte, att den lilla ängeln var för späd för att lära lägga band på sina begär, men pappa trodde, att det aldrig var för tidigt att lära lydnad, och alltså upptäckte mister Demi snart nog, att då han företog sig att kämpa mot pappa, så var det alltid han själv som blev den lidande; han lärde därför tidigt att respektera kraften hos mannen, som besegrade honom, och att älska fadern, vars milda allvar hade mera verkan på honom än alla moderns kärleksfulla smekningar.

Några dagar efter samtalet med modern beslöt Margret att försöka bereda John en hemtrevlig afton. Hon ställde därför förmaket i ordning, sade till om en god aftonmåltid, klädde sig nätt och lät barnen lägga sig tidigt, så att ingenting skulle störa trevnaden. Men olyckligtvis var det ingenting, som Demi så mycket avskydde som att lägga sig, och i kväll hade han beslutat att icke låta besegra sig. Den stackars Margret sjöng, vaggade, berättade sagor och försökte alla möjliga knep, hon kunde hitta på, som kunde framkalla sömn, men allt förgäves — de stora ögonen ville icke sluta sig, och långt efter sedan Daisy — som en liten snäll, godlynt varelse — hade somnat in, låg den elake Demi och stirrade på ljuset med det mest nedslående vakna utseende, man kan tänka sig.

— Vill Demi ligga stilla som en snäll gosse, medan mamma ger pappa hans te? frågade Margret, då hon hörde förstudörren sakta stängas och de välkända stegen på tå nalkas matsalen.

— Ja osså te! sade Demi och gjorde sig i ordning att deltaga i festen.

— Nej; men jag skall gömma några små kakor till frukost, om du nu somnar snällt. Vill du inte det, min lille älskling?

— Jo! och Demi lade ihop ögonen liksom för att fånga sömnen och påskynda den efterlängtade morgondagen.

Margret drog fördel av detta gynnsamma ögonblick och smög sig bort, sprang nedför trapporna för att hälsa på sin man med ett leende på läpparna och den lilla blå rosetten i huvudet, vilken han tyckte så mycket om. Han såg det genast och sade med glad förvåning:

— Vad nu då, mamma lilla, så granna vi ä i kväll! Väntar du främmande?

— Endast dig, älskade.

— Är det någon födelsedag eller namnsdag eller vad då?

— Nej, men jag har ledsnat på att gå och se så slarvig ut, och därför har jag gjort toalett för ombytes skull. Du klär alltid om dig till måltiderna, hur trött du än må vara, och varför skulle inte jag också göra det, då jag har tid?

— Jag gör det av aktning för dig, min vän, sade John helt naivt.

— Dito, dito, mr Brooke, skrattade Margret, som åter såg ung och vacker ut, där hon satt och nickade åt honom över tekannan.

— Ack, vad allt detta är behagligt och likt gamla tider! Teet är utmärkt, och jag dricker din skål, älskade! och John drack långsamt sitt te med ett utseende av stilla förtjusning, som likväl var av kort varaktighet, ty just som han satte från sig koppen, hördes ett sakta skramlande med dörrlåset, och en späd röst ropade otåligt:

— Öppna döjen, ja tommej!

— Det är den stygge gossen; jag sade till honom att han skulle somna, utan att jag var hos honom, och så kommer han nedstultande för trappan i kölden och tar livet av sig, sade Margret, som besvarade kallelsen.

— Mojon nu, tillkännagav Demi med glad röst, i det han kom in i sin långa nattdräkt, behagligt uppdraperad på armen och med lockarna muntert fladdrande omkring huvudet, då han dansade omkring bordet för att med längtansfulla blickar beskåda »tatorna».

— Nej, det är inte morgon ännu; du skall gå och lägga dig nu och icke besvära mamma; sedan skall du få den här kakan med socker på.

— Ja tytter om pappa, sade den lille listige bytingen och beredde sig att klättra upp på faderns knä och muntra sig med förbjudna fröjder. Men John skakade på huvudet och sade till Margret:

— Om du sagt till honom att vara kvar däruppe och somna, utan att du vore närvarande, så låt honom även göra det nu, ty annars kommer han aldrig att lära sig att lyda.

— Ja, det förstås. Kom nu, Demi! svarade Margret och ledde bort sin son, kännande stor lust att smälla till den lille orostiftaren, som hoppade bredvid henne och fröjdade sig åt det ljuva hoppet, att mutorna skulle tilldelas honom, så snart han kom in i barnkammaren.

Och han bedrog sig ej, ty den kortsynta modern gav honom verkligen en sockerbit och lade honom i sängen, i det hon förbjöd honom några vidare morgonpromenader.

— Ja! svarade den klipske Demi, under det han förnöjd såg på sin sockerbit och betraktade sitt försök som särdeles lyckat.

Margret återvände till matsalen, och aftonmåltiden fortsattes mycket angenämt tills det lilla spöket åter visade sig och uppenbarade moderns fel genom att djärvt yttra:

— Meja sottej, mamma!

— Nej, detta duger ej, sade John, stålsättande sitt hjärta för den lille intagande syndaren. Vi skola aldrig få någon ro i huset, förrän det här barnet har lärt sig gå till sängs i rätt tid. Du har gjort dig till hans slav länge nog; ge honom nu en läxa och låt det bli slut på det här. Lägg honom och gå sen ifrån honom, Margret.

— Han stannar inte kvar däruppe; det gör han aldrig, såvida jag ej är hos honom.

— Då skall jag lära honom att stanna. Gå upp och lägg dig, Demi, som mamma bett dig.

— Ja ill inte, svarade den unge rebellen, i det han knep sig en av de efterlängtade »tatorna» och började äta därav med lugnt trots.

— Du får aldrig svara pappa så, och nu skall jag bära upp dig, om du ej går själv.

— Då bort! Ja inte tytta om pappa, och han fattade tag i mammas kjol för att söka skydd.

Men även denna tillflykt visade sig vara otillräcklig, ty han överlämnades åt fienden med ett: — var mild emot honom, John, vilket slog brottslingen med förskräckelse, ty då mamma övergav honom, då stod domens dag för dörren. Berövad sin kaka, bedragen på sina nöjen och bortburen av en stark hand till den avskydda sängen, kunde den stackars Demi icke återhålla sitt raseri, utan trotsade pappa öppet och skrek och sparkade ursinnigt hela vägen uppför trappan. I samma stund, som han blev lagd i sängen, rullade han sig över till den andra sidan för att springa till dörren, men blev snöpligt fångad och fasthållen i släpet på sin lilla toga och åter nedlagd i sängen. Denna livliga scen utfördes så många gånger, att den lilles styrka slutligen alldeles var förbi, då han i stället började skrika, så högt han förmådde. Denna sorts musik besegrade vanligen Margret, men på John hade den icke ringaste verkan. Inga smekningar, intet socker, ingen vaggvisa, ingen saga — till och med ljuset släcktes, och endast den röda lågan från elden livade det »stora mörkret», som Demi snarare betraktade med nyfikenhet än rädsla. Denna nya tingens ordning misshagade honom, och den lille tyrannen började skrika efter mamma, hans vrede höll på att lägga sig, och minnet av hans ömma trälinna återvaknade. Den sorgliga jämmer, som följde på det lidelsefulla skrikandet, gick Margret till hjärtat, och hon sprang upp och sade bedjande:

— Låt mig stanna hos honom; han blir snäll nu, John.

— Nej, min vän, jag har sagt till honom, att han måste somna utan dig, som du bett honom, och det skall han också, om jag än skall stanna här hela natten.

— Men han skriker sig sjuk, invände Margret, som förebrådde sig, att hon hade övergivit sin gosse.

— Nej, det gör han icke, han är så trött, att han snart somnar, och då är det bra, ty han skall förstå att han måste lyda; men blanda dig icke i detta, jag skall nog sköta honom.

— Han är mitt barn, och jag kan icke tillåta att han behandlas med hårdhet.

— Han är mitt barn, och jag vill ej att hans lynne skall bli fördärvat genom efterlåtenhet. Gå ned, min vän, och lämna gossen åt mig.

Då John talade i denna bestämda ton, lydde Margret alltid, och hon ångrade aldrig sin lydnad.

— Ack, låt mig blott ge honom en kyss, John!

— Ja visst! Demi, säg god natt till mamma och låt henne sedan gå att vila, ty hon är så trött utav att hela dagen se efter dig.

Margret påstod alltid, att det var den kyssen, som besegrade Demi, ty sedan hon kysst honom, grät han helt sakta och låg fullkomligt stilla, långt nere under täcket, dit han hunnit under sin djupa bedrövelse.

— Stackars liten. Han är alldeles förbi av trötthet och gråt; jag skall breda på honom och sedan gå och lugna Margret, tänkte John, i det han smög sig fram till sängen, väntande att finna sin uppstudsige arvinge sovande.

Men detta var ej förhållandet, ty i samma ögonblick som han såg på Demi, öppnades dennes ögon, hans lilla haka började darra, och han sträckte upp armarna, i det han med en ångerfull snyftning sade:

— Ja ä näll nu.

Sittande på trappan utanför, undrade Margret på den långa tystnaden, som följde på oväsendet, och sedan hon hade inbillat sig alla slags möjliga och omöjliga olyckshändelser, smög hon sig in i rummet för att stilla sin oro. Demi låg djupt insomnad, men icke i sin vanliga ställning, som en kluven örn, utan mild och stilla och hårt omsluten av sin fars arm och hållande hans ena finger, liksom han hade känt, att rättvisan blivit mildrad utav barmhärtigheten, och hade somnat in som en mera blid och förståndig liten gosse än förut. Fasthållen på detta sätt hade John med en kvinnas tålamod väntat, tills den lilla handen skulle släppa sitt tag, och under denna väntan hade han själv somnat in, ty denna kamp med hans son hade tröttat honom mera än en hel dags arbete.

Under det Margret stod och betraktade de båda ansiktena på kudden, smålog hon för sig själv, och sedan smög hon sig åter bort, i det hon med nöjd ton sade:

— Jag behöver aldrig frukta, att John skall bli för sträng emot mina små, han vet huru han skall behandla dem, och det blir en stor hjälp, ty Demi håller på att bli mig övermäktig.

Då John slutligen kom ned och väntade sig finna en bedrövad eller förebrående hustru, blev han angenämt överraskad att finna Margret sitta helt lugnt och kläda en hatt. Hon tog emot honom med en bön att han skulle läsa någonting för henne angående presidentvalet, ifall han icke var för trött. John såg genast att något slags revolution försiggått, men gjorde visligen inga frågor, emedan han visste, att Margret var en sådan liten genomskinlig varelse att hon ej kunde bevara en hemlighet, om det än gällt hennes liv, och att han snart skulle finna ledtråden därtill.

Med den älskvärdaste beredvillighet läste han en lång debatt, vilken han sedermera förklarade på det mest tydliga sätt, och härunder försökte hon att se mycket intresserad ut, gjorde förståndiga frågor och bemödade sig att icke låta sina tankar förirra sig från nationens tillstånd till hattens. Men i sin själs innersta tyckte hon likväl, att politik var inte en smula bättre än matematik och att det tycktes som om statsmännens mission endast var att underhålla inbördes tvister; men dessa fruntimmersidéer behöll hon för sig själv, och då John höll upp, skakade hon på huvudet och sade med, såsom hon tyckte, en diplomatisk tvetydighet:

— Nåväl, jag kan verkligen inte se, vad detta skall bliva av.

John skrattade och såg på henne ett ögonblick, huru ivrigt hon var sysselsatt med ett litet vackert garnityr av tyll och blommor, som hon höll i handen och vilket hon betraktade med vida större intresse, än hans förklaring hade lyckats väcka hos henne.

Hon försöker intressera sig för politik för min skull, därför skall jag försöka tycka om bjäfs för hennes skull; det är endast rätt och billigt, tänkte John den rättvise. Högt sade han:

— Det där är mycket vackert. Är det vad man kallar en nattmössa?

— Min älskade gubbe, det är en hatt — min allra bästa konsert- och teaterhatt!

— Jag ber om förlåtelse! Men den var så rysligt liten, att jag helt naturligt tog den för en av de där små luftiga mössorna, som du ibland begagnar. På vad vis får du den att sitta på?

— Några spetsbitar äro fästa under hakan med en törnrosknopp på det här viset, och Margret illustrerade vad hon sade genom att sätta på sig hatten och betraktade John med en min av lugn tillfredsställelse, som var oemotståndlig.

— Det är en utmärkt söt hatt, men jag föredrar ansiktet inuti den, ty det ser så ungt och lyckligt ut, och John kysste det leende ansiktet till stort men för törnrosknoppen under hakan.

— Det gläder mig, att du tycker om den, ty jag vill att du en kväll skall gå med mig på någon konsert, jag längtar verkligen att få höra litet musik igen. Du vill ju gå med mig?

— Naturligtvis vill jag av allt mitt hjärta gå med dit eller vart du annars önskar gå. Du har så länge varit instängd, att det skall göra dig ofantligt gott att komma ut litet, och mig kommer det att glädja obeskrivligt. Hur har du kommit på den goda idén, mamma lilla?

— Jo, jag talade häromdagen med mamma och nämnde för henne, huru nervös, stygg och tråkig jag kände mig, och då sade hon, att jag behövde ombyte och mindre bekymmer, och därför skulle Elsa hjälpa mig med barnen och jag i stället mera se efter mitt hus samt då och då förströ mig litet, så att jag inte skulle bli gammal och utsläpad i förtid. Detta är endast ett experiment, John, och jag vill försöka det lika mycket för din skull som för min, ty jag har skamligt försummat dig på sista tiden, och nu ämnar jag göra hemmet till vad det bör vara, om jag kan. Det har du väl ingenting emot, hoppas jag?

Vi bry oss inte om vad John svarade eller huru nära det var, att den lilla hatten hade blivit alldeles förstörd; ty allt vad vi behöva veta är, att han icke tycktes ha någonting däremot, vilket man kunde se av de gradvisa förändringar, som ägde rum inom detta hem och med dess invånare. Det blev för ingen del något riktigt paradis, men alla funno sig bättre genom arbetssystemets fördelning; barnen florerade under den faderliga styrelsen, ty den noggranne, bestämde John införde ordning och lydnad i barnkammaren, under det Margret återfick sitt goda lynne, och hennes nerver blevo lugnare genom stark och hälsosam motion, litet förströelse då och då och många förtroliga samtal med hennes förståndige man. Hemmet blev åter hemlikt, och John hade ingen lust att lämna det såvida han ej fick Margret med sig. Scotts kommo nu till Brookes, och alla funno att det lilla hemmet var fullt av lycka, trevnad, förnöjsamhet och innerlig kärlek; till och med den präktiga Sally Moffat tyckte om att gå dit.

— Här är alltid så lugnt och behagligt, att det gör mig gott, Margret, brukade hon säga, under det hon med längtansfulla blickar såg sig omkring, liksom hon hade försökt att upptäcka, varuti behaget bestod, så att hon sedan skulle kunna använda det i sitt stora hus, fullt av en praktfull enslighet, ty där funnos inga stojande, solbrända barn, och Ned levde i sin egen värld, där det icke fanns plats för henne.

Denna husliga lycka kom visserligen icke med ens, men John och Margret hade funnit nyckeln till den, och med varje år de voro gifta lärde de sig bättre, huru de skulle begagna den och öppna skattkamrarna till verklig kärlek och ömsesidig hjälpsamhet, som de fattigaste kunna äga och de rikaste icke kunna köpa. Detta är ett slags hylla på vilken unga hustrur och mödrar kunna gå in på att bli ställda, där de äro i säkerhet för världens ständiga oro och bliva älskade ömt av små, små söner och döttrar, som innerligt fästa sig vid dem, utan att avskräckas varken av sorg, fattigdom eller ålderdom; och ingen lycka kan väl liknas vid den att såväl i solsken som i mulna dagar vandra vid sidan av en trogen vän, som i den sanna bemärkelsen av det gamla goda ordet är »husets fader», och att få lära, som Margret lärde, att en kvinnas rätta konungarike är hemmet, hennes högsta ära konsten att styra det — icke såsom en drottning, utan som en vis hustru och moder.