Valda berättelser. I/Passande till julklapp

[ 1 ]

Passande till julklapp.


Några dagar före jul lästes på sista sidan i Stockholms Dagblad följande tillkännagifvande:

»Passande till julklapp! En man i sina bästa år och som innehar en aktad samhällsställning frågar, om någon flicka eller ung enka vore nog fördomsfri att vilja förena sina framtida öden med hans. På förmögenhet göres ej anspråk; finnes sådan, så mycket bättre. Svar i försegladt bref med inneliggande fotografikort (af den svarande), till julklapp, torde före den 23 dennes inlemnas på Dagbladskontoret.»

Var det allvar eller ett vanligt skämt? Det var verkligen allvar. Mannen »i sina bästa år» heter X. Han är 35 år, kanske något yngre, och ser icke illa ut. Han innehar en aktad »samhällsställning» såsom kryddkrämare på Söder. På förmögenhet hos sin hustru behöfver han verkligen icke göra anspråk, ty handeln går ganska bra och hittills har han mycket ordentligt betalt sina växlar innan kl. 12 på förfallodagen; men några tusen kronor i ren gåfva föraktar han icke, ty han har liksom en fundering på att öppna en filialkryddbod i en annan stadsdel, än där [ 2 ]moderkryddboden är belägen. X. är således en ganska förståndig karl och har ett mörkt, väl vårdadt kindskägg.

Men han saknade alla »bättre fruntimmersbekantskaper». Så aktningsvärd än hans bod är och väl försedd med allehanda kryddor samt isynnerhet känd för sitt förträffliga javakaffe och läckra franska katrinplommon till 45 öre skålpundet, så hade han likväl högst sällan besök af andra än gamla fruar som själfva göra sina uppköp eller tjänstflickor, med hvilka hr X. visst kunde skämta samt då och då bjuda på en strut russin och mandel, men som dock icke voro några egentliga bekantskaper för honom som hade gått igenom Katarina skola och varit tre månader på ett handelsinstitut, utom de »gratislektioner» han fått af hr Wy Bromander.

X. stod själf i boden dag ut och dag in och hade således ej tillfälle att göra »bättre bekantskaper». När söndagen kom, gick han naturligtvis till Gustaf Adolfs torg för att se på vaktparaden och in på operakällaren för att få »salta biten» och då träffade han någre gamle bekante, ungkarlar såsom han själf. Det hände att han åt middag med dem på Hamburger Börs samt sedan slog sig ned hos Lagergrens för att förtära några lättare varor eller gick till någon af musikkaféerna.

Han hade ofta ganska roligt, men när han hållit på med det lifvet i tio år eller allt sedan han vardt »sin egen», så tröttnade han en dag och tyckte det skulle vara mycket trefligare, om han hade ett hem med en liten hustru o. s. v. Någon gång hände det väl, att han besökte en aflägsen slägting som hade en [ 3 ]ung dotter, men denna var ju bara barnet eller hade åt minstone varit det ännu för få år sedan, och det var knapt att hr X. räknade dessa slägtingar bland sina bekantskaper, mycket mindre att han kunde tänka på att få sig en hustru från det huset.

»Om jag skulle annonsera efter en liten hustru», sade hr X. slutligen, sedan han funderat både hit och dit. »Det vore dumt», sade han därefter, men vardt så fundersam, att han vägde ett skålpund sirap i stället för ett skålpund såpa åt en liten jungfru som skrek till af förskräckelse öfver »lille go’e herrns» besynnerliga sätt att sälja såpa.

»Kanske det likväl icke vore dumt», sade han derefter helt högt.

»Jo, det tycker jag är dumt, när jag begärt såpa», sade den lilla jungfrun. Men hr X. gick in i bodkammaren och skref i ett enda drag med sin flytande handstil, för ett par år sedan uppöfvad hos hr Berggrén, ofvan stående frieriannons, och så fick Kalle, bodgossen, springa till Dagbladskontoret i Storkyrkobrinken.

»Nu är det gjordt», sade hr X. till sig själf. »Jag begriper icke egentligen hvarifrån jag tog det. Passande till julklapp, skref jag och tänkte på annonsen, som jag skall föra in i morgon, om åtskilligt smått och godt i boden. Men jag tror, att det är en ganska lockande öfverskrift. Skulle jag kanske icke passa till julklapp?»

Han var icke fåfäng, men han smålog nästan, när han i den lilla sextumsspegeln som hängde på [ 4 ]fönsterposten mellan in- och utgående räkningar såg sitt mörka kindskägg.

»Nu skall man få se, att jag får flera hundra svar», sade han därefter och fortfor att betrakta det vackra, mörka skägget. »Huru skall jag få tid att läsa igenom dem alla dagen före julafton, då jag har så mycket folk i boden? Och att se på alla fotografierna sedan! Icke kan jag låta Kalle hjälpa mig med den saken.»

Hr X. var verkligen bekymrad öfver bristande tid i julveckan för att hinna med allt detta. Men hvad får man ej underkasta sig, när man vill träda i äkta ståndet? Den 22 december på morgonen sade han till bodgossen:

»Kalle, kasta af dig förklädet och spring till Dagbladskontoret, men det är bäst, att du tager en korg med dig, för annars kan du ej bära alla bref, du där får. Du frågar efter julklapp. Mer behöfs ej. Tag en stor korg, Kalle!»

Hr X. väntade med otålighet på Kalles återkomst hvilken ej inträffade så snart, ty gossen skulle taga julmarknaden på Stortorget i noga betraktande och så hade han ett litet ärende att uträtta äfven åt en liten jungfru som bedt honom om en tjänst. Ändtligen kom Kalle tillbaka.

»Hit med korgen», ropade hr X. något häftigt, förebrående bodgossen hans långsamma sätt att uträtta vigtiga ärenden.

Korgen var tom. Kalle hade ej fått ett enda bref. Hr X. kunde ej föreställa sig annat, än att något misstag vore begånget. Icke vore det möjligt, att [ 5 ]han ej skulle få åt minstone några dussin svar på en friarannons. Han hade ju alltid hört talas om, att fruntimren voro giftastokiga, och det hade han läst i några tidningar helt nyligen, där det varit fråga om Stockholmsuniversitetet hvilket ej kunde passa för kvinnor, enär alla ej hysa högre önskan, än att få sig en man som kan föda dem.

»Du har bestämdt gjort någon dumhet, Kalle», sade han till bodgossen. Själf kunde han omöjligt komma från boden, men på eftermiddagen skickade han åter sitt biträde till Dagbladskontoret. »Hälsa frun på Dagbladskontoret», uppmanade han gossen, »att du får alla brefven som det står julklapp på.»

Sent omsider kom Kalle igen, men med samma svar — icke en enda liten breflapp.

»Det är ett oförlåtligt misstag», utropade hr X., »och nu är det olyckligtvis för sent i kväll att gå ännu en gång till Dagbladskontoret. I morgon bittida kilar jag själf dit, det må gå med boden hur som hälst.»

Följande morgon var hr X. innan klockan ännu slagit åtta på Dagbladskontoret och frågade efter julklapp.

»Jag har ingen julklapp åt herrn», svarade frun, sedan hon med undrandsvärdt tålamod letat igenom den massa bref, som hon hade till utdelning. Det var obegripligt. Hr X. gick hem, på det högsta upprörd. Det var dock den 23 december, och i annonsen hade uttryckligen stått: »före den 23 dennes.» Hr X. hade själf läst annonsen.

Den dagen gick handeln icke bra. Hr X. gjorde det ena misstaget efter det andra och han glömde [ 6 ]alldeles bort att gifva julpengar åt de små jungfrurna. De gamla fruarna fingo ej ett enda skålpund kaffe i julgåfva.

»Det måste gå på tok med X.», sade kunderne.

På eftermiddagen kunde hr X. ej hålla ut längre i boden. Han skyndade ännu en gång till Storkyrkobrinken.

»Har frun nu någon julklapp?» utropade han med andan i halsen.

Nej, det fans ingen. Hr X. skulle åter begifva sig från Dagbladskontoret — det var med mörk håg — då en liten näpen jungfru trippade in och frågade, om det vore här man finge lemma svar i bref till »julklapp».

Hurra! Ändtligen kom åtminstone en julklapp. Hr X. ryckte till sig brefvet, ref sönder förseglingen och läste ... Hvad läste han? Det måste hafva varit något öfverraskande, ty han både bleknade och rodnade och skyndade efter budbärerskan.

»Du är en narr, min käre Janne», stod det i brefvet. Hvad skulle det betyda? Hvem hade skrifvit de orden? Fruntimmersstil var det. Hvem kände hans förnamn? Hvem tillät sig ett sådant skämt på hans bekostnad? Huru kunde någon veta, att det just vore han som hade annonserat.

Han både bleknade och rodnade, sade vi, och skyndade efter budbärerskan, den lilla näpna tjänstflickan. Hon gick mycket fort, och det var mycket folk på Stockholms gator dagen före julaftonen, så att hr X., oaktadt han just ej häller drog benen efter sig, hade svårt att följa flickan.

[ 7 ]Det bar upp för Storkyrkobrinken, ända upp åt slottet, tyckte hr X. Det for underliga tankar genom hans hufvud. Skulle det vara ett skämt af någon hoffröken? Åh nej, han kände icke en enda hoffröken och var icke häller nog inbilsk för att föreställa sig, att han kunde göras till föremål för en hofintrig. Dess utom gick den lilla stockholmsjungfrun alldeles icke till slottet. Hon tog af midt för gamla banken och ilade in i Trångsund. Hr X. ilade efter. Han måste komma under fund med hvem som skickat det näsvisa brefvet.

»Du är en narr, min käre Janne», mumlade han, men midt för börsen kom han in i en folkträngsel, orsakad af en bryggarkärra, två poliskonstaplar och fyra fruar med öppna stånd eller bord för afsättning af den lilla svenska julslöjden. Det började skymma på, och fruarna tände redan ljusen i sina lyktor. Vid skenet af en sådan lykta tyckte han sig se huru flickan, den vingade budbärerskan, skulle han i anseende till hennes snabbhet hafva kallat henne, om han varit det minsta poetisk, men han begagnade aldrig poesi till annat än att göra strutar — han tyckte sig se huru flickan, säga vi, stannade vid ett af de yttersta stånden på Stortorget. Nu släpper jag henne icke, tänkte hr X., men just då var hon försvunnen.

Hvart hade hon tagit vägen? Hade hon dykt ned i Solgränd som mynnar ut på torget just vid den punkten? Omöjligt! En sådan liten, fin jungfru kunde icke bo i Solgränd, där det är svart som i en kolbod. Hon måste hafva trängt längre in i själfva [ 8 ]julmarknaden, och derför trängde hr X. också sig in mellan marknadsfolket, men föremålet för efterspaningarne såg han icke mera till. Han knuffade sina medmänniskor utan måtta och utan aktning för människovärdet och erhöll derför mången väldig knuff till baka, men det tycktes icke göra honom det allra ringaste. Han stirrade på alla och var färdig att fråga hvar enda en på Stortorget hvart den lilla tjänstflickan tagit vägen.

Var det icke vid det der ståndet, han senast såg henne? Om han skulle höra sig för hos frun i ståndet? Kanske hon kunde lemna någon upplysning? Han vågade sig fram med en blyg förfrågan om en liten jungfru...

»Den boken har jag inte», svarade frun, det var en bokbindarfru som icke hade så fin hörsel, »men här är Kärlekens Lif och många bönböcker, mycket vackra, och så har jag Grin-Olle, en lustig kalender på både vers och prosa.»

Kärlekens Lif och Grin-Olle susade för hr X:s öron med bihang af det der oupphörliga: »Du är en narr, min käre Janne», som han tyckte sig aldrig kunna glömma.

»Köp en julklapp, herre lille», gnälde en stackars liten blåfrusen gosse som stod i ett hörn af torget och bjöd ut något småkrafs på ett bräde, »något vackert åt fästmön... se här, passande till julklapp».

Fästmön och passande till julklapp ... nej, det kunde hr X. icke uthärda. Han rusade åt Slottsbacken, men kom snart tillbaka till Stortorget, gjorde ett slag ned åt Vesterlånggatan och vände åter till [ 9 ]julmarknadens stånd. På det sättet tillbragte han sin afton dagen före julaftonen. Han var missnöjd, förtörnad, ursinnig på hela verlden, sig själf i första rummet.

»Det har väl aldrig händt någon karl förr, att han ej fått ett ordentligt svar på en giftermålsannons», klagade han, då han ändtligen gått öfver Slussen och stretade upp åt Söder. När han kom hem, låg Kalle framstupa öfver disken och sof. Man hade kunnat stjäla bort hela lagret, men det tillvann sig icke hr X:s uppmärksamhet.

»Stäng boden, Kalle», befallde han och så gick han själf till hvila. Huruvida han njöt er lugn sömn den natten, känna vi icke, men skulle knappt tro det. Klockan åtta påföljande morgon, själfva julaftonen, stod Kalle vid patrons säng, ruskade honom och bad honom komma i boden, där det redan vore så mycket folk, att han, Kalle, omöjligt kunde reda sig ensam.

»Du är en narr, min käre Janne», mumlade hr X. och försökte gnugga sömnen ur ögonen.

»Hvad var det patron sa’?» frågade Kalle.

»Du är en... laga dig i boden, sade jag och sköt om kunderne», förklarade hr X. Själf klädde han sig under de allvarligaste föresatser att glömma hela giftermålshistorien, aldrig mera tänka på det försmädliga brefvet, utan försöka göra upp ett litet trefligt parti med någre glade ungkarlar till juldagen och kanske till annandagen också. Men just som han skulle gå in i boden, kände han ett papper i fickan, tog fram det och såg åter igen detta: Du är o. s. v. Det var skrifvet med en fin och prydlig fruntimmersstil.

[ 10 ]»Fördömdt vacker stil till så gemena ord», sade hr X. och så såg han på orden ännu en gång samt sedan flere gånger under förmiddagens lopp.

»Sannerligen tror jag icke, att jag håller på att bli kär i den der ohöfliga brefskrifverskan, som jag aldrig sett. Då vore du onekligen en narr, min käre Janne, och gjorde skäl för tillvitelsen. Hade jag fått tag i henne i går, skulle jag min sann... Ursäkta, frun lilla, det är finaste raffinad och kan ej säljas billigare... Ja så, bara ett halft skålpund... Men hvart kunde den lilla jungfrun ta vägen?»

»Det var sant, det», utropade Kalle. »Patron är bortbjuden i kväll. Det höll jag på att alldeles glömma af.»

»Är jag bortbjuden?»> frågade hr X. med någon förvåning. Han var just icke van vid bjudningar.

»Ja, på lutfisk och sötgröt och att ha mycket trefligt», försäkrade bodgossen. »När jag i går var till sta’n, till Dagbladskontoret, som patron minns, så mötte jag patrons faster, fru Rosell ...»

»Känner du fru Rosell, som jag kallar faster?»

»Måtte väl det. Hon är ju bekant med mamma som tvättat åt henne i flere år, och det var ju hon som skaffade patron åt mig.»

Det hade hr X. verkligen glömt af. Han gick så sällan till faster Rosell på senare år. Han hade tyckt, att gumman vore litet »salig» af sig, som han brukade säga, och han hade mycket roligare med sina ungkarlsbekante, än att sitta med ett gammalt fruntimmer och en liten flicka om söndagseftermiddagarne.

»Jo, jag mötte frun, som sagdt var, och då bad [ 11 ]hon mig hälsa så mycket och fråga, om herrn ville spisa lutfisk hos henne julaftonen. Det är litet, men välment, sa’ hon. Fru Rosell är en mycket beskedlig fru och pratar alltid med mig... Herrn kan komma så sent herrn vill, sa’ hon, ty hon kan väl förstå, att vi inte bli ledige från boden just i brådkastet på en sådan afton.»

»Nå ja», tänkte hr X., »jag kan lika gerna gå till faster på julafton, som att sitta ensam i bodkammaren eller gå på en källare, sedan jag stängt. De andre kurrarne äro väl icke häller ledige i qväll och dem träffar jag nog i morgon middag på Opris. Litet smått kan jag ta med mig ur boden åt faster och lilla Klara. Jag skall lacka in det mycket nätt och låta Kalle hjelpa mig med ett par julklappsverser. Men inte var det på det viset jag tänkte mig min julafton, då jag anhöll om svar före den 23. Det är hårdt att nödgas gå till faster, i stället för till sin lilla fästmö.»

Klockan åtta hade värsta bråket afstannat i boden. Det var bara en och annan kund som kom inrusande för att köpa kanel, som man glömt till gröten.

»Nu stänger du, Kalle, klockan nio», sade hr X. som redan hunnit kläda sig fin och nu lät beundra sig af bodgossen, »och så hälsar du hem till din mamma och ber henne hålla till godo med två skålpund socker och lika mycket kaffe samt de der risgrynen som äro något sjöskadade, men sviskonen väntar du med till nyåret. I morgon får du hvila dig hemma, men annandagen skola vi kanske göra en liten inventering, i fall vi inte få slädföre och jag kan fara till [ 12 ]Lidingöbro. Adjö med dig, Kalle. I det ena paketet, som du tar hem till din mamma, ligger något för dig också. Glöm icke att släcka gasen och släpp katten i bodkammaren, innan du går... Nå, det var sant, hvar bor faster Rosell nu för tiden? Hon har ju flyttat från Ladugårdslandet?»

»Åh, det var ju redan förlidet år», svarade Kalle, på samma gång han tackade för julgåfvorna. »Fru Rosell bor mycket gentilt nu vid Stortorget. Låt mig se, det är nummer ... ja, det kommer jag inte i håg, men ett af de stora husen och ingången från själfva torget.»

Och så gjorde han en närmare beskrifning och önskade patron en mycket treflig jul.

»Jo, nog får jag en treflig julafton», så lät hr X:s upprepade utrop undet vägen till Stortorget. »Skall det också vara passande till julklapp åt en man i sina bästa år som innehar en aktad samhällsställning att äta lutfisken hos en gammal faster som hör till Brödraförsamlingen eller hvad det är för en gudsnådlig sekt?»

Julmarknaden på Stortorget var icke fullt så liflig, som ett par timmar förut, men ännu lyste stånden och ännu kom det en och annan och köpte i sista stund en liten billig julklapp som kanske vardt anledning till stor glädje i det tarfliga hemmet, där de små väntade omkring en liten gran, hvars ljus familjemodern redan tändt.

Det där såg hr X. och han tänkte på sin egen barndom, då han visst icke hade det vackra mörka kindskägget och ej häller en ganska förmånlig [ 13 ]bodhandel på Söder, men bestämdt mycket roligare, än hvad han nu skulle få. Barndomsminnena gjorde honom vek till sinnet och han kom i håg att gamla fru Rosell, som han alltid kallat faster, fastän hon egentligen vore endast en aflägsen slägting, alltid varit god mot honom, då han var en liten gosse som tyckte mycket om bröstsocker, lakris och sviskon, hvilken smak sedermera dragit honom till kryddkrämeriet, och att faster Rosell ofta undfägnat honom med dessa goda saker.

»Gumman är likvisst en beskedlig människa», sade han, då han hittat rätt på huset, där hon bodde och letade sig upp för trapporna. »Jag skall vara artig mot henne.»

Hr X. ringde, och dörren öppnades af....

Hr X. stod slagen af häpnad och höll på att tappa julklappspaketerna ... dörren öppnades af en utomordentligt vacker flicka, vacker, att hr X. tyckte sig aldrig förr hafva sett något dylikt.

»Ursäkta mig», stammade han, »jag har visst tagit miste om dörr. Jag söker fru Rosell.» Men han gick icke sin väg. Han stod kvar, försjunken i beundran och höll dörren vidöppen.

»Var så god och stig in», sade den vackra flickan, minst lika förlägen som hr X. och rodnade, så att det lyste som purpur i den svagt upplysta tamburen.

»Hvart tog du vägen, Klara?» hördes en röst, och från en inre dörr utträdde ett äldre fruntimmer.

»Nå se, där ha vi Janne», utropade det äldre fruntimret därefter. »Jag visste väl, att du skulle komma, fastän du ej kunnat stänga boden förr. Klara [ 14 ]har varit mycket otålig, skall jag säga dig... Men hvarför stå ni der och gapa, utan att säga ett ord. Känner du inte igen Klara kanske?»

»Faster, kära faster», stammade hr X., »jag får erkänna, att jag icke väntat mig denna... denna...»

»Jag förstår icke hvad du pratar», förklarade fru Rosell. »Du är en... nå, det kan vara detsamma. Du är en hygglig gosse, som förr i verlden, då vi hos dina föräldrar voro så många julaftnar till sammans. Men stig då in och låt oss genast börja med lutfisken. Gröten förderfvas, om vi inte snart gripa till verket.»

Hr X. hade svårt att sätta sig in i förhållandena. När han senast såg Klara, och han tyckte det icke vore så ofantligt länge sedan, hade hon ännu varit en outbildad flickslinka, utan det ringaste tilldragande i sitt väsen. Nu var det en ros som höll på att slå ut i all sin prakt, hon var en skön aderton års mö. Hr X. vardt genast kär i Klara, det kan man väl begripa. Och han som hade annonserat i bladet för att få sig en liten hustru, då han endast behöft göra ett besök hos faster Rosell!

Ja, vore det väl så säkert, att han kunde få Klara? Han rodnade, det kände han, och bar sig mycket tafatt åt, och det gjorde Klara också. Han krånglade in sig i tal och svar och uppförde sig så tokigt på julaftonen, att faster Rosell slutligen, till hälften förebrående, till hälften skalkaktigt leende utropade:

»Du är en narr, min käre Janne!»

Då rodnade Klara ännu starkare och såg bönfallande på sin mor hvilken i det samma tog upp ett af [ 15 ]julklappspaketerna, räckte det till hr X. och bad honom läsa utanskriften.

»Hvad vill det säga?» utropade han och betraktade mor och dotter. Den stilen kände han igen, och det gjorde honom endast mera förvirrad.

»Är det inte som jag säger», frågade fru Rosell, »att du är en narr, min käre Janne? En riktigt fullständig narr! Går du icke och friar i Dagbladet på slump bara? Ja, jag vet allt samman ...»

»Men bästa faster», stammade hr X., »det här går öfver mitt förstånd ...»

»Nå, därtill behöfs väl ej särdeles mycket», afbröt fru Rosell. »Några dagar före jul sitta Klara och jag här och läsa vårt Dagblad. Klara hade just fått färdigt Kärlekens Lif i vackert band. Se så, afbryt mig inte. Vet du inte, att Klara har valt bokbindaryrket och att hon nu hunnit ganska långt? Hon har bundit nästan alla böckerna i ett af stånden där nere hos den beskedliga fru Falsén. Dig tänkte hon som passande julklapp ge Grin-Olle i rödt kalfskinnsband, men det föll sig alltför dyrt, och dess utom tycker jag att hon kan använda sin förmåga på gudligare böcker, om det också är blott i vanligt pappband, som vi ha på Salen, Gud nåde oss syndiga menniskor. — — Men vi läsa Dagbladet. Finns det någon Krönika? frågade Klara. Nej, sådant slarf ser man lyckligtvis sällan till, sade jag, men här ha vi en friareannons. Kan du tänka dig en sådan narr? Han bjuder själf ut sig till julklapp. Vet du, Janne, hvad Klara då sade? Jo, hon sade: den karlen följer inte med sin tid. Han tror, att vi fruntimmer nu mer ej ha [ 16 ]någon annan utväg än en man, denne må nu vara aldrig så stor stackare. Nej, det var förr, det, då vi aldrig lärde oss något handtverk. Då svarade fruntimmer mer än nu på sådana annonser. Och ännu bättre skall det se ut, sade Klara, när kvinnorna en gång få lära sig allt hvad de ha rätt att lära sig och välja alla de yrken, de kunna sköta. Då skola de gifta sig af kärlek och för att göra en man lycklig och inte för att bli försörjda eller för att få en samhällsställning som dock egentligen icke är deras, utan deras männers.

»Sade Klara verkligen det?» frågade hr X., men han var själf mycket förlägen öfver sin fråga.

»Det kan du lita på, min käre Janne», försäkrade fru Rosell. »Klara är en förståndig flicka och en ganska skicklig bokbinderska. Men inte kunde vi då tro, att den där narren vore du. Så gick jag i förrgår ut ett ärende, då jag mötte Kalle, din bodpojke. På min fråga svarade han, att han skulle gå på Dagbladskontoret för din räkning och hemta alla brefven som det stod »julklapp» på. Jag vardt något häpen, men tänkte genast, att jag skulle ta dig i upptuktelse för sådana narrstreck som uppenbarligen strida mot vår heliga religion, och så sade jag åt Kalle, att han skulle be dig vara välkommen hit som i kväll. Nu är du här och ...

»Kära faster», bad hr X. så bevekligt, »glöm nu den der dumheten, men säg mig, innan vi lemna ämnet, huru hänger det i hop med brefvet, det enda jag fick på Dagbladskontoret — jag har nog känt igen både fasters jungfru och handstilen på det här paketet.»

[ 17 ]»Brefvet skref Klara i går och det med berådt mod samt af verklig öfvertygelse. Är det inte sant, Klara?»

»Jo, mamma, det nekar jag inte till, men ...»

Hr X. återfick talförmågan och lyckades nästan öfvertyga faster Rosell, att han icke vore så stor narr, som han förefallit genom giftermålsannonsen. Det hade Klara redan funnit. Innan hr X. lemnade de bägge fruntimren den aftonen, var han förlofvad med den vackra flickan.

»Men månne jag ej har min giftermålsannons att tacka för denna lycka?» sade hr X., sedan han lofvat att komma igen juldagen.

»Nehej!» förklarade fröken Klara med mycken bestämdhet, och hon var om möjligt vackrare än vanligt. »Det är alldeles icke den dumma giftermålsannonsen som ställt till vår förlofning, utan det är din gamla bekantskap med mamma och min öfvertygelse, att du ej är så narraktig i allmänhet som du var när du skref annonsen. Jag kommer mycket väl i håg dig sedan min barndom, fastän du tycktes hafva alldeles glömt mig.»

»Åh ja», förklarade fru Rosell, »det var försynens beslut och icke någon slump ... Se så, är du nu nöjd med din julklapp, min käre Janne?»

»Jag är lycklig, öfvermåttan lycklig, bästa faster!» förklarade hr X.