Waverley/Kap 28

←  27. Rörande samma ämne

Waverley av Sir Walter Scott Översättare: Magnus Alexander Goldschmidt 28. Ett bref från Tully-Veolan

29. Waverleys emottagande i låglandet efter hans höglandsfärd  →

TJUGUÅTTONDE KAPITLET.
Ett bref från Tully-Veolan.

Frampå morgonen, då Edwards förvirrade betraktelser för en stund gifvit vika för hvilan, tyckte han sig i drömmen höra musik, ehuru det ej var Floras röst. Han inbillade sig vara återförflyttad till Tully-Veolan och att han hörde David Gellatley på gården sjunga en af sina morgonsånger, hvilket brukade vara det första ljud, som störde hans hvila, medan han var en gäst hos baronen af Bradwardine. De toner, som gåfvo anledning till denna drömvilla, fortforo och blefvo allt högljuddare, tills Edward slutligen fullt uppvaknade. Men illusionen tycktes likväl ej fullkomligt skingrad. Hans rum låg i Ian nan chaistels slott ; men det var likväl David Gellatleys röst, som under hans fönster uppstämde följande sång:

»I Höglandet der är mitt hjerta, ej här,
I Höglandet der är mig jagten så kär,
Jag följer der hjortens och rådjurets spår;
Till Höglandet längtar jag, hvart jag än går.»

Nyfiken att få veta, hvad som kunnat förmå mr Gellatley till en så ovanligt lång utflykt, började Edward kläda sig i största hast, under hvilken förrättning Davids morgonhymn mer än en gång förändrade melodi.

»Blott rödlök i Höglandet fins till att få,
Och till och med sprättarne byxlösa gå;
Ej skor och ej strumpor begagna vi der,
Men det få vi alla, när kungen är här.»

Då Waverley hunnit blifva klädd och kom ut, hade David gjort bekantskap med ett par af de talrika högländska dagdrifvare, som alltid hedrade slottets porthvalf med sin närvaro, och var i full fart att under hopp och språng dansa en skotsk slängpolska, hvartill han sjelf hvisslande bestod musiken. Han fortfor i denna dubbla egenskap af dansare och musikant, tills en sysslolös pipare, som märkte hans ifver, lydde den allmänna uppmaningen af seid suas (d. v. s. stäm upp) och befriade honom från den senare delen af hans besvär. Unga och gamla deltogo nu i dansen, allt efter som de kunde finna meddansare. Waverleys ankomst afbröt ej Davids motion, ehuru denne fann utväg att medelst grimaser och nickningar samt ett par bugningar, som han inlade i de behagliga rörelser, hvarmed han utförde den högländska polkan, låta vår hjelte förstå, att han igenkände honom. Men medan han sålunda var ifrigt sysselsatt att hojta, skutta och knäppa med fingrarna öfver hufvudet, förlängde han plötsligt sina sidosteg, tills de förde honom till den plats, der Edward stod, och alltjemt hållande takten efter musiken liksom arlekin i en pantomim, stack han ett bref i vår hjeltes hand samt fortsatte utan afbrott sin dans. Edward, som märkte, att utanskriften var af Rosas hand, aflägsnade sig för att läsa brefvet och lemnade den trogne brefbäraren att fortfara med sin förlustelse, tills piparen eller han skulle tröttna.

Brefvets innehåll öfverraskade honom på det högsta. Det hade ursprungligen börjat med Bäste Sir, men dessa ord hade blifvit sorgfälligt utskrapade, och det enstafviga ordet Sir ditsatt i deras ställe. Det öfriga af brefvets lydelse skall meddelas med Rosas egna ord.

»Jag fruktar, att jag tar mig en opassande frihet, då jag sålunda skrifver er till, men jag kan ej anförtro åt någon annan att meddela er vissa saker, som händt här, och hvarom det synes nödigt, att ni blir underrättad. Förlåt mig, om jag har orätt i hvad jag gör; ty, ack! mr Waverley, jag har ej någon bättre rådgifvare än mina egna känslor; min älskade far är bortrest, och Gud allena vet, när han återkommer till mitt bistånd och beskydd. Ni har sannolikt hört, att, till följd af ingångna nyheter om oroligheter i Högländerna, befallningar blifvit utfärdade att häkta vissa adelsmän här i trakten, och bland andra min älskade far. Trots alla mina tårar och böner, att han skulle öfverlemna sig åt styrelsen, har han förenat sig med mr Falconer och några andra adelsmän, och de ha alla rest norr ut, åtföljda af en trupp af femtio ryttare. Jag är således inte så ängslig för hans närvarande säkerhet, som för hvad som kan följa efteråt; ty detta är bara början på dessa oroligheter. Men allt detta rör inte er, mr Waverley, ehuru jag trodde, att det skulle fägna er att höra, att min far undkommit, i fall ni händelsevis fått veta, att han var i fara.

»Men dagen efter min faders afresa kom en trupp soldater till Tully-Veolan, hvilka uppförde sig mycket öfvermodigt mot intendenten Macwheeble; befälhafvaren var dock ganska höflig mot mig och sade endast, att hans pligt ålade honom att leta efter vapen och papper. Min fader hade varit betänkt på den saken och hade tagit bort alla vapen, utom de gamla odugliga föremålen, som hängde i salen, och han hade äfven skaffat undan alla sina papper. Men ack! mr Waverley, nu nödgas jag säga er, att de anstälde noggranna efterspaningar efter er och frågade, när ni varit på Tully-Veolan och hvar ni nu vistades. Officeren har nu aflägsnat sig med sin trupp; men en underofficer och fyra man qvarblifva som ett slags garnison i huset. De ha hittills uppfört sig mycket bra, emedan vi äro tvungna att hålla dem vid godt lynne. Men dessa soldater ha låtit undfalla sig yttranden, innebärande, att ni skulle sväfva i stor fara, i fall ni fölle i deras händer; jag kan ej förmå mig att nedskrifva alla de nedriga osanningar, de sagt, ty jag är säker på, att de äro osanningar; men ni kan sjelf bäst bedöma, hvad ni bör göra. Den truppen, som aflägsnat sig, medtog er betjent som fånge samt era båda hästar och allting, som ni qvarlemnat på Tully-Veolan. Jag hoppas, att Gud vill beskydda er, och att ni lyckligt kommer hem till England, der, såsom ni brukade omtala för mig, det ej tillåtes något militäriskt våld eller några strider mellan claner, utan allting afgöres enligt en rättvis lag, som beskyddar alla, hvilka äro fredliga och oskyldiga. Jag hoppas, ni vill hysa öfverseende med min djerfhet att skrifva er till nu, då det, ehuru kanske orätt, synes mig, som om er heder och välfärd vore i fråga. Jag är säker på, att min far skulle gilla, att jag skrifvit — åtminstone tror jag det; ty mr Rubric har flytt till sina kusiner i Duchran för att vara utom all fara för whigpartiet och soldaterna, och intendenten Macwheeble tycker ej om — säger han — att lägga sig i annat folks angelägenheter, ehuru jag hoppas, att det, som kan gagna min faders vän vid en sådan tidpunkt som denna, ej kan kallas någon opassande inblandning. Farväl, kapten Waverley! Jag skall sannolikt aldrig återse er mer; ty det vore högst opassande att nu bedja er helsa på vid Tully-Veolan, äfven om soldaterna vore borta; men jag skall alltid med tacksamhet ihogkomma er godhet att bistå en så klen lärjunge som jag, äfvensom er uppmärksamhet mot min gode, älskade far. Jag förblifver er ödmjuka tjenarinna

Rosa Comyne Bradwardine.

»P. S. — Jag hoppas, ni sänder mig en rad med David Gellatley för att underrätta mig, att detta kommit er tillhanda, och att ni tar er till vara. Förlåt mig, om jag ber er för er egen skull ej blanda er i någon af dessa olyckliga kabaler, utan så snart som möjligt fly till ert eget lyckliga land. Framför min helsning till min älskade Flora och till Glennaquoich. Är hon ej så vacker och bildad, som jag beskref henne?»

Sålunda slutade Rosa Bradwardines bref, hvars innehåll både öfverraskade och rörde Wawerley. Att baronen under nuvarande oroligheter bland Stuartska husets anhängare skulle råka ut för misstankar hos regeringen, tycktes endast vara en naturlig följd af hans politiska sympatier; men huru han sjelf kunnat blifva invecklad i dylika misstankar, då han ända till i går visste sig vara fri från att ens hysa en tanke på att företaga något mot den regerande konungafamiljen, syntes oförklarligt. Både på Tully-Veolan och Glennaquoich hade hans värdar haft aktning för hans förbindelse med den närvarande styrelsen, och ehuru tillräckligt många yttranden händelsevis undfallit dem, som kunnat föranleda honom att räkna baronen och höfdingen till de i Skottland ännu talrika adelsmän, som voro missnöjda med regeringen, hade han likväl ej, förrän han blifvit afskedad ur arméen, haft något skäl att förmoda, att de närde några omedelbart fiendtliga planer mot tingens närvarande skick. Han insåg likväl, att, såvida han ej genast ärnade antaga Fergus Mac-Ivors förslag, det vore af högsta vigt för honom att utan uppskof lemna detta misstänkta grannskap och begifva sig dit, der hans uppförande kunde undergå en tillfredsställande granskning. Han bestämde sig så mycket hellre derför, som Floras råd understödde detta beslut, och emedan han kände en outsäglig motvilja vid tanken på att vara en medverkande orsak till olyckorna af ett borgerligt krig. Hvilka än Stuartska husets ursprungliga rättigheter voro, sade likväl den lugna eftertanken honom, att, med åsidosättande af frågan, huruvida Jakob den andre kunnat förverka sina efterkommandes rättsanspråk, han likväl, enligt nationens enhälliga röst, rättvist hade blifvit förlustig sina egna. Sedan denna tidpunkt hade fyra monarker i fred och ära regerat öfver Stor-Brittannien med vidmakthållande och förökande af nationens anseende utomlands och dess friheter hemma. Förnuftet frågade, om det lönade mödan att störa en så länge beståndande styrelse och störta riket i alla ett inbördes krigs olyckor för att återinsätta på tronen ättlingarne af en monark, som uppsåtligt förverkat den? Om, å andra sidan, hans egen slutliga öfvertygelse om rättvisan af deras sak eller hans faders eller farbroders befallning skulle föranleda honom att sluta sig till Stuartarnes fana, var det likväl nödvändigt, att han befriade sin karaktär från hvarje misstanke genom att ådagalägga, att han ej, såsom man falskt tycktes vilja påstå, tagit något steg i denna affigt, så länge han innehade den regerande monarkens fullmakt.

Rosas okonstlade tillgifvenhet och hennes bekymmer för hans säkerhet jemte tanken på hennes obeskyddade belägenhet samt på den fruktan och de verkliga faror, för hvilka hon kunde vara blottstäld, gjorde ett djupt intryck på honom, och han skref genast för att i de vänskapsfullaste ordalag tacka henne för hennes oro för hans skull, uttrycka sina uppriktiga välönskningar för hennes och hennes fars välgång och försäkra henne, att han sjelf vore utom all fara. De känslor, denna sysselsättning väckte, försvunno snart för den nödvändighet, han nu förutsåg, att kanhända för alltid taga farväl af Flora Mac-Ivor. Den smärta, som åtföljde denna betraktelse, var outsäglig; ty hennes högsinta karaktär och hennes hängifvenhet för den sak, hon omfattat, i förening med hennes samvetsgranna rättskänsla i fråga om valet af de medel, som skulle befordra den. hade för hans förstånd rättfärdigat det val, hans passion gjort. Men tiden skyndade, förtalet var ifrigt sysselsatt med hans rykte, och hvarje timmes dröjsmål ökade dess makt att skada honom. Han måste genast afresa.

Med detta beslut uppsökte han Fergus och meddelade honom innehållet af Rosas bref jemte sitt beslut att genast resa till Edinburgh och der uppsöka någon af de inflytelserika personer, till hvilka han hade rekommendationsbref från sin fader, för att med deras bistånd rättfärdiga sig för hvarje beskyllning, som kunde andragas mot honom.

»Ni sticker ert hufvud i lejongapet», svarade Mac-Ivor. »Ni känner ej strängheten hos en regering, som qväljes af grundade farhogor och medvetandet om sin egen olaglighet och osäkerhet. Jag skall nödgas befria er ur något fängelse i Stirlings eller Edinburghs slott.»

»Min oskuld, min rang, min fars nära bekantskap med lord M—, general G— med flere, skola bli ett tillräckligt beskydd.»

»Ni kommer att finna motsatsen; dessa herrar skola ha tillräckligt att sköta med sina egna angelägenheter. Ännu en gång, vill ni antaga plaiden och dröja en liten tid hos mig ibland töcken och kråkor, i den ädlaste sak, för hvilken ett svärd ännu blifvit draget?»

»Ni måste ursäkta mig af många skäl, min bäste Fergus.»

»Nå godt, jag kommer säkert att finna er utöfvande er poetiska talang i elegier öfver ett fängelse eller också under antiqvariska forskningar sökande upptäcka bokstäfver af Oggams-alfabetet^[1] eller någon fenicisk hieroglyf på slutstenarna i något konstigt hvälfdt hvalf. Eller hvad säger ni om un petit pendement bien joli, hvilken ledsamma ceremoni jag ej vill lofva att ni undgår, i fall ni skulle råka ut för en hop af de väpnade whigarne från vestkusten?»

»Och hvarför skulle de behandla mig så?»

»Af hundra goda skäl. För det första är ni engelsman, för det andra herreman, för det tredje ifrig anhängare af episkopalkyrkan, och för det fjerde ha de ej på länge haft tillfälle att utöfva sin talang på ett sådant subjekt. Men blif ej nedslagen för det, min vän; allting kommer att ske i Herrans fruktan.»

»Nå väl, jag måste stå mitt kast.»

»Ni har således fattat ert beslut?»

»Ja, det har jag.»

»Skyll er då också sjelf för hvad som händer! Men ni kan inte gå till fots, och som jag ej behöfver någon häst, emedan jag måste marschera till fots i spetsen för Ivors barn, skall ni få bruna Dermid.»

»Om ni vill sälja honom, skall jag bli er högligen förbunden.»

»Om ert stolta engelska hjerta ej kan förmå sig till att stanna i förbindelse genom en gåfva eller ett lån, så skall jag ej afslå penningar vid början af ett fälttåg; priset för honom är tjugu guinéeer» (kom ihog, läsare, att det var för sextio år sedan). »Men när ämnar ni resa?»

»Ju förr dess hellre.»

»Ni har rätt, efter ni måste eller snarare vill resa. Jag skall taga Floras klippare och rida med er till Bally-Brough. — Callum Beg, laga våra hästar i ordning jemte en häst åt dig. Du skall följa med och föra mr Waverleys saker till — —» (härvid nämnde han en liten stad), »der han kan få häst och ledsagare till Edinburgh. Sätt på dig en låglandsdrägt, Callum, och låt se, att du tar vara på din tunga, i fall du inte vill, att jag skall skära den ur munnen på dig. Mr Waverley rider på Dermid.» Derpå vände han sig till Edward. »Ni vill väl taga afsked af min syster?»

»Ja visst — det vill säga, om miss Mac-Ivor vill göra mig den äran.»

»Cathleen, helsa min syster, att mr Waverley önskar ta afsked af henne, innan han lemnar oss. — Men Rosa Bradwardine; man måste tänka på hennes belägenhet — jag önskar, hon vore här! Och hvarför skulle hon inte kunna vara det? — Det fins bara fyra rödrockar på Tully-Veolan, och deras musköter vore oss ganska nyttiga.»

Edward gaf intet svar på dessa afbrutna anmärkningar; hans öra uppfångade dem väl, men hans själ var upptagen af väntan på Floras ankomst. Dörren öppnades: det var blott Cathleen, som framförde sin matmors ursäkt jemte hennes önskningar för kapten Waverleys lycka och välgång.

1. Irländarnes forna alfabet, hvilket troddes stå i sammanhang med det feniciska.