←  63. Förödelse
Waverley
av Sir Walter Scott
Översättare: Magnus Alexander Goldschmidt

64. Förklaringar och öfverläggningar
65. Ytterligare förklaring  →


[ 475 ]

SEXTIOFJERDE KAPITLET.
Förklaringar och öfverläggningar.

Baronens berättelse var kort, om man frånser de latinska, engelska och skotska ordspråk och citat, hvarmed hans lärdom utsmyckade den. Han utbredde sig vidlyftigt öfver sin smärta vid förlusten af Edward och Glennaquoich, omtalade, huru han deltagit i striderna vid Falkirk och Culloden samt berättade, huru han, sedan allt var förloradt i det sista slaget, hade återvändt hem i förhoppning att bland sina egna underhafvande och på sitt eget gods lättare än annorstädes finna skydd. En trupp soldater hade blifvit afsänd att ödelägga hans egendom; ty mildhet hörde ej till ordningen för dagen. Deras åtgöranden blefvo likväl hejdade genom en befallning från civildomstolen. Man fann, att egendomen ej kunde förverkas till kronan, till förfång för Malcolm Bradwardine af Inch-Grabbit, den manlige arftagaren, hvars anspråk ej kunde förfördelas genom baronens högförräderi, emedan han ej härledde sin rättighet ifrån honom, hvadan nämnde Malcolm, liksom andra fideikommissarier, fick tillträda sitt gods. Men den nye egendomsherren visade snart, att han ej, liksom flere andra under dylika omständigheter, ärnade lemna sin företrädare någon del af afkastningen, utan att det var hans afsigt att begagna sig af baronens missöde i dess fulla vidd. Detta var så mycket mera oädelt, som det var allmänt kändt, att baronen i följd af en romanesk idé att ej förfördela den unge mannens rätt såsom manlig arfving, hade [ 476 ]afhållit sig från att testamentera sin egendom åt sin dotter. Baronerns egna ord lydde som följer. »Saken var ej i de Bradwardineska underhafvandes smak, mr Waverley. Förpaktarne voro tröga och obenägna att betala sina utskylder, och då min frände i sällskap med den nye förvaltaren kom till byn för att uppbära arrendeafgifterna, afsköt någon okynnig person — jag misstänker gamle skogvaktaren John Heatherblutter, som var ute i fält med mig år 1715 — ett skott på honom i skymningen, hvarigenom han blef så förskräckt, att jag kan säga om honom, som Tullius om Catilina: abiit, evasit, erupit, effugit. Han flydde, så till sägandes, sir, med ens till Stirling; och som han sjelf är den siste fideilkommissarien, har han nu utbjudit egendomen till salu. Om jag kunde beklaga mig öfver dylika saker, skulle sistnämnda omständighet gräma mig mera, än att egendomen gick ur min omedelbara ego, hvilket efter naturens ordning ändå skulle ha händt inom några få år; hvaremot den nu går ifrån den slägt, som borde innehaft den in sæcula sæculorum. Men ske Guds vilja, humana perpessi sumus. Sir John af Bradwardine — svarte sir John, såsom han kallades — som var vår slägtgrens och familjens Inch-Grabbits gemensamme stamfader, anade föga, att en sådan person skulle komma att härstamma från honom. Emellertid har han anklagat mig inför några bland primates, de styrande för dagen, att jag är en lönnmördare och en medbrottsling åt banditer och röfvare. De ha hitsändt soldater att vistas på egendomen, och desse jaga mig som en rapphöna på bergen, såsom skriften säger om den fromme konung David, eller som man gjorde med vår tappre sir William Wallace, ehuru jag ingalunda kan jemföra mig med någon af dem. — Då jag hörde er vid dörren, trodde jag, att de slutligen uppjagat den gamle hjorten i dess ide, och då beslöt jag äfven att dö som en ädel kungshjort, under det jag bjöd mina förföljare spetsen. — Men kan ni inte ge oss något till aftonmåltid nu, Janet?»

»Åhjo, sir, jag skall steka morkullan, som John Heatherblutter förde hit i morse, och ni ser, att stackars David håller på att steka den svarta hönans ägg. — Jag är säker på, mr Waverley, att ni aldrig vetat, att äggen, som voro så väl stekta till aftonmåltiderna på slottet, alltid

[ 477 ]
Baronen och Waverley sammanträffa i gamla Janets koja.

[ 478 ]voro vända af min David; — det fins ingen, som på hela milen kan uppgå mot min David i att med fingrarna peta bland den heta torf-askan och vända de rostade äggen.» David låg under hela tiden med näsan nästan uppe i elden, bökande i askmörjan, slående tillsammans hälarna och mumlande för sig sjelf, under det han vände äggen, der de lågo bland de heta glöden, liksom för att vederlägga det gamla ordspråket, »att man inte behöfver något förstånd för att steka ägg», och på samma gång rättfärdiga det loftal, som den stackars Janet lät höra öfver

»Sin älskling, sin svagsinte son».

»David är inte så tokig, som folk tror honom om, mr Waverley; han skulle inte ha fört er hit, om han inte vetat, att ni var en vän till hans nåd — ja, sjelfva hundarne kändes vid er, mr Waverley; ty ni var alltid vänlig mot både folk och fä. — Jag kan, med hans nåds tillåtelse, berätta er en historia om David. Då hans nåd, såsom ni vet, måste hålla sig gömd i dessa bedröfliga tider — och både synd och skam är det — ligger han hela dagarna och ibland hela nätterna i en håla inuti skogsfället, och fast det är temligen bra der, och gamle far i Corse Cleugh bestrött den med en knippa halm, så smyger hans nåd sig ibland, då trakten är lugn och natten mycket kall, hit ner för att värma sig vid brasan och få sofva mellan lakan, och går åter bort om morgonen. Och hvad jag blef skrämd här om morgonen! Två olycksfoglar till rödrockar kommo hit för att fiska eller sysselsätta sig med något dylikt tidsfördrif — ty de ha alltid sin näsa med, der något ondt är på färde — och de fingo just se en skymt af hans nåd, då han gick in i skogen, och afsköto sina gevär efter honom. Jag ut, lik en falkhona, och skrek: ”hvarför skjuta ni på en stackars qvinnas oskyldiga barn? Och jag flög på dem och påstod, att det var min son, och de förbannade sig och svuro på, att det var den gamle rebellen, såsom de skälmarne kalla hans nåd. David var just då i skogen, hörde smällen och hittade af sitt eget hufvud på att ta upp den gamla grå kappan, som hans nåd kastat af sig för att gå så mycket fortare, och han kom fram ur just samma skogsdunge och var så alldeles lik hans nåd, att de blefvo fullkomligt narrade och trodde, [ 479 ]att de afskjutit sina bössor på den förryckte Sawney, såsom de kallade honom; och de gåfvo mig sex pence och två laxar, för att jag inte skulle tala om det. — Nej, nej, David är just inte alldeles lik annat folk, stackars gosse; men han är inte så tokig heller, som folk tar honom för. — Men hur kunna vi väl göra nog för hans nåd, då vi och de våra under två hundra år lefvat på hans familjs egendom; och då han höll min stackars Jakob vid skolan och akademien samt lät honom vistas på slottet, tills han gick till en bättre ort; och då han räddade mig från att bli förd till Perth som en trollpacka — Gud förlåte dem, som kunde vilja göra så illa åt en sådan enfaldig stackare som jag! — och då han, slutligen, har födt och klädt stackars David nästan hela hans lif?»

Waverley fann slutligen ett tillfälle att afbryta Janets berättelse genom att efterfråga miss Bradwardine.

»Hon mår, Gud ske lof, väl och är i säkerhet på Duchran», svarade baronen. »Lairden är på långt håll slägt med oss och något närmare med min kaplan, mr Rubrick, och fast han har whig-grundsatser, så är han derför inte nu för tiden glömsk af gammal vänskap. Intendenten söker göra hvad han kan för att rädda någonting undan skeppsbrottet åt stackars Rosa; men jag tviflar på, att jag någonsin får se henne mer; ty jag måste lägga mina ben till hvila i något fjerran land.»

»Åh nej, ers nåd», sade gamla Janet, »ni var ju lika illa ute år femton och fick ändå tillbaka det vackra baroniet och alltsammans. Se så, nu äro äggen färdiga, morkullan är stekt, och här är en tallrik och litet salt samt hela hvetebullan, som kom från intendentens; och det är brännvin i stenkruset, som Luckie Macleary skickade hit, så att ni komma att spisa som prinsar.»

»Jag önskar åtminstone, att en viss prins af våra bekanta inte måtte ha det sämre», sade baronen till Waverley, som instämde i hans hjertliga förhoppningar om den olycklige chevalierens säkerhet.

De började derefter tala om sina framtida utsigter. Baronens plan var mycket enkel och bestod i att fly till Frankrike, der han genom sina gamla vänners inflytande hoppades få någon militärisk befattning, hvartill han ännu ansåg sig skicklig. Han uppmanade Waverley att göra [ 480 ]honom sällskap, ett förslag, hvartill denne samtyckte, så vida det skulle misslyckas för öfverste Talbot att utverka hans förlåtelse. Inom sig hoppades han, att baronen skulle bifalla hans frieri till Rosa och derigenom gifva honom rättighet att bistå honom under hans landsflykt; men han uppsköt med att tala om detta ämne, tills hans eget öde blifvit afgjordt. De talade derefter om Glennaquoich, för hvilken baronen yttrade mycken oro, ehuru han anmärkte, att höfdingen fullkomligt liknade Horatii Flacci Achilles:

Impiger, iracundus, inexorabilis, acer;

»hvilket», yttrade han, »sålunda blifvit öfversatt af Robertson:

’Ett hetsigt hufvud, älskare af gräl,
Som peppar skarp, men hård som stål jemväl’.»

Flora fick en stor och obemängd andel af den redlige gubbens deltagande.

Det började nu blifva sent på qvällen. Gamla Janet kröp upp uti ett slags lafve bakom afbalkningen i stugan; David hade redan länge legat och snarkat mellan Ban och Buscar. Dessa hundar hade följt honom till hyddan och stannade qvar der, sedan slottet blifvit öfvergifvet, och deras vildhet jemte den gamla qvinnans rykte att vara en hexa bidrogo ganska mycket att afhålla objudna besök från dalen. Intendenten Macwheeble försåg Janet i hemlighet med mjöl till deras underhåll äfvensom med små öfverflödsartiklar för sin herres behof, vid hvilka sakers anskaffande man måste gå till väga med största försigtighet. Efter något krus intog baronen sin vanliga bädd, och Waverley satte sig i en trasig sammetslänstol, som fordom prydt paradsängkammaren på Tully-Veolan — ty möblerna i nämnda hus voro nu kringspridda i alla kojor i trakten. Han insomnade der lika godt, som om han legat i en dunbädd.