Waverley/Kap 65

←  64. Förklaringar och öfverläggningar

Waverley av Sir Walter Scott Översättare: Magnus Alexander Goldschmidt 65. Ytterligare förklaring

Kapitel 66  →

SEXTIOFEMTE KAPITLET.
Ytterligare förklaring.

Med första gryningen var gamla Janet på benen och ströfvade omkring i huset för att väcka baronen, som vanligen sof tungt och djupt.

»Jag måste gå tillbaka till min håla», sade han till Waverley; » vill ni gå nedåt dalen med mig?» De gingo ut tillsammans och följde en smal, slingrande gångstig, som fiskare och vedhuggare trampat utmed sidan af den lilla strömmen. Under vägen förklarade baronen för Waverley, att denne ej lopp någon fara genom att qvarstanna en eller två dagar på Tully-Veolan, äfven om man skulle få se honom ute, blott han utgaf sig som ombud för någon engelsk herre, som ärnade köpa egendomen, och för hvars räkning han besåg den. Han bad honom äfven besöka intendenten, hvilken ännu bodde i förvaltarbyggningen, som kallades Lilla Veolan och låg ungefär en mil från byn, ehuru han skulle afflytta nästa fardag. Stanleys pass vore ett tillräckligt svar åt officeren, som kommenderade militärstyrkan, och hvad det vidkom, att någon af bönderna skulle igenkänna honom, så försäkrade baronen honom, att han ej behöfde befara att blifva förrådd af dem.

»Jag tror», sade den gamle mannen, »att hälften af folket på baroniet vet, att den gamle lairden håller hus någonstädes häromkring; ty jag märker, att de ej låta en enda barnunge komma hit och fånga foglar, en osed, som jag aldrig var i stånd att fullkomligt utrota, då jag var i fulla utöfningen af min friherrliga makt. Och jag finner ofta småsaker i min väg, som de stackars varelserna, Gud hjelpe mig så visst! lemna der, emedan de tro, att sakerna kunna vara mig till nytta. Jag hoppas, att de måtte få en lika god husbonde, som jag varit.»

En lätt förklarlig suck slutade meningen; men det orubbliga sinneslugn, hvarmed baronen fördrog sitt missöde, hade i sig något vördnadsvärdt och till och med upphöjdt. Der fans intet gagnlöst knot, intet dystert svårmod; han bar med ett godmodigt allvar sitt öde och de besvärligheter, det medförde, och utfor ej i något häftigt språk mot det herskande partiet.

»Jag gjorde, hvad jag ansåg för min pligt», sade den redlige gubben, »och otvifvelaktigt göra de, hvad de anse för sin. Ibland smärtar det mig att se de svärtade murarna af mina förfäders hus; men officerarne kunna ej alltid hålla sina soldater från sköfling och plundring, och sjelfve Gustaf Adolf tillät det ofta, såsom ni kan läsa i den värde öfverste Munros berättelse om sitt fälttåg med det skotska regementet Mackay. — Jag sjelf har sett lika bedröfliga syner, som Tully-Veolan nu erbjuder, när jag tjenade under marskalken, hertigen af Berwick. Vi kunna verkligen säga med Virgilius Maro: fuimus Troes — och dermed är det slut på visan. Men hus och slägter och menniskor ha alla stått länge nog, då de stått, tills de falla med ära, och nu har jag fått mig ett hus, som inte är olikt ett domus ultima» — de stodo nu nedanför en brant klippa. »Vi, stackars jakobiter», fortfor baronen, i det han tittade uppåt, »äro nu liksom kaninerna i den Heliga Skrift — hvilka den store resanden Pococke kallar Jerboa — ett svagt folk, som söker sina boningar bland klipporna. Farväl derför så länge, min käre gosse, tills vi råkas hos Janet i afton; ty jag måste gå till mitt Patmos, hvilket ej är någon lätt sak för mina gamla, styfva lemmar.»

Härmed började han stiga uppför klippan, i det han med tillhjelp af händerna klef från det ena osäkra fotstödet till det andra, till dess han kommit ungefär halfvägs till en punkt, der några buskar dolde öppningen till en håla, som liknade en ugn. Baronen instack först sitt hufvud och sina axlar samt derefter småningom den öfriga delen af sin långa kropp, tills hans ben och fötter slutligen försvunno och indrogos liksom en stor orm, som inkryper i sin tillflyktsort, eller liksom en lång stamtafla, som med besvär och varsamhet instoppas i de trånga facken af ett gammaldags skåp. Waverley hade den nyfikenheten att klättra upp för att se på honom i hans ide, som hans gömställe med skäl kunde kallas. På det hela var han ej olik denna sinnrika leksak, kallad härfveln i flaskan, hvilken är ett föremål för alla barns undran — och äfven för åtskilligt follvuxet folks, hvaribland jag är en — som aldrig kunna begripa hemligheten, huru den kommit in eller huru den skall tagas ut. Grottan var mycket trång och så låg i taket, att baronen ej kunde stå eller ens sitta rak, ehuru han gjorde några tafatta försök att komma i den sistnämnda ställningen. Hans enda nöje bestod i läsningen af hans gamle vän, Titus Livius, och till omvexling ristade han med sin knif latinska ordspråk och bibelspråk i sin bonings tak och på dess väggar, hvilka bestodo af sandsten. Som grottan var torr och fyld med ren halm och torkade ormbunkar, »utgjorde den», som han sade, i det han kröp ihop med en min af belåtenhet, som stod i en sällsam motsats till hans belägenhet, »ett ganska passande läger för en gammal soldat, utom då vinden blåste rakt nordlig». Ej heller var han, såsom han anmärkte, utan sina rekognoscerande förposter. David och hans moder voro ständigt på vakt för att upptäcka och afvända all fara, och det var märkvärdigt, hvilken fintlighet den stackars fånens instinktlika tillgifvenhet tycktes ingifva honom, då hans beskyddares säkerhet var i fråga.

Edward sökte nu ett samtal med Janet. Han hade vid första åsynen igenkänt henne som den gamla qvinna, hvilken skött honom efter hans befrielse från den »begåfvade» Gilfillan. Äfven kojan, ehuru något iståndsatt och litet bättre möblerad, var samma ställe, der han hållits fången, och han påminde sig nu, att på Tully-Veolans allmänning stod stammen af ett stort, utgånget träd, som kallades Domareträdet, och hvilket han ej betviflade vara det samma, vid hvilket högländarne den märkvärdiga natten stämt möte. Allt detta hade han den föregående aftonen uppgjort i sitt hufvud; men skäl, hvilka läsaren sannolikt torde inse, afhöllo honom från att förhöra Janet i baronens närvaro.

Men nu började han detta på fullt allvar, och hans första fråga blef, hvem det unga fruntimret var, som besökte kojan under hans sista sjukdom. Janet teg en stund och anmärkte derpå, att det hvarken kunde skada eller gagna någon att längre hålla det hemligt.

»Det var just ett fruntimmer, som inte har sin make i verlden — miss Rosa Bradwardine.»

»Då var miss Rosa förmodligen äfven upphofvet till min befrielse?» fortfor Waverley, förtjust öfver att få bekräftelse på en förmodan, hvilken lokala omständigheter redan föranledt honom att hysa.

»Ja, det må jag väl veta, att hon var, mr Waverley; men rysligt ledsen och ond skulle hon blifvit, stackars barn, om hon trott, att ni någonsin skulle fått veta ett ord om saken; ty hon tillsade mig att alltid tala gaeliska, så ofta ni kunde höra mig, så att ni skulle tro er vara i högländerna. Jag kan tala det bra nog, ty min mor var en högländska.»

Några få ytterligare frågor uppdagade nu hela hemligheten af Waverleys befrielse från den bevakning, hvarunder han lemnade Cairnvreckan. Aldrig ljöd musik ljufvare för en amatör, än den långsläpiga vidlyftighet, hvarmed gamla Janet anförde hvarje omständighet, klingade för Waverleys öron. Men min läsare är ingen älskare, och jag måste skona hans tålamod genom att inom måttligt omfång söka sammantränga en berättelse, på hvars omtalande gamla Janet använde nära två timmar.

Då Waverley meddelade Fergus det bref, han genom David Gellatley fått från Rosa Bradwardine, och hvari hon omnämnde, att Tully-Veolan blifvit besatt af en trupp soldater, gjorde denna omständighet ett lifligt intryck på höfdingens verksamma själ. Angelägen om att oroa och inskränka fiendens posteringar samt hindra dem från att upprätta en garnison allt för nära honom, och tillika benägen att göra baronen sig förbunden — ty tanken på ett giftermål med Rosa sväfvade ofta för hans sinne — beslöt han att skicka några af sitt folk för att bortdrifva rödrockarna och föra Rosa till Glennaquoich. Men just som han befalt Evan att med en liten afdelning verkställa detta uppdrag, nödgade nyheten, att Cope inryckt i högländerna för att uppsöka och skingra chevalierens trupper, innan de hunnit samla sig, honom att med hela sin styrka genast stöta till hufvudhären.

Han skickade order till Donald Bean att förena sig med honom; men denne försigtige fribytare, som alltför väl insåg värdet af ett särskildt befäl, skickade, i stället för att infinna sig, åtskilliga ursäkter, och tidernas tvång nödgade Fergus att hålla dessa till godo, ehuru ej utan det tysta beslutet att, då tid och tillfälle så passade sig. hämnas på honom för detta uppskof. Men som han ej kunde hjelpa saken, afsände han befallning till Donald att nedtåga i låglandet, bortdrifva soldaterna från Tully-Veolan och, under bevisande af all aktning för baronens hus, slå ned sina bopålar någonstädes i grannskapet för att beskydda hans dotter och underhafvande samt oroa och fördrifva de väpnade frivilliga eller små truppafdelningar, hvilka han finge höra vara i rörelse i hans närhet.

Som detta uppdrag innebar ett slags marodörsfullmakt, hvilken Donald beslöt att tolka på det för honom fördelaktigaste sätt, och som han var befriad från omedelbar fruktan för Fergus äfvensom till följd af forna tjenster hade något inflytande i chevalierens råd, beslöt han att draga nytta af tillfället. Han verkstälde utan svårighet uppdraget att drifva soldaterna ifrån Tully-Veolan; men fastän han ej vågade göra intrång inom sjelfva familjen eller störa miss Rosa, af fruktan att skaffa sig en mäktig fiende inom chevalierens armé,

»Ty väl han visste, att baronens agg var dödligt»,

företog han sig likväl att pålägga de underlydande bönderna och förpaktarne pålagor och utpressningar samt i öfrigt vända kriget till sin egen förmån. Emellertid anlade han den hvita kokarden samt uppvaktade miss Rosa under förebärande af den största hängifvenhet för det parti, till hvilket hennes fader slutit sig, och anförande många ursäkter för den frihet, han nödvändigt måste taga sig för sitt folks underhåll. Det var vid denna tid, som Rosa genom det beställsamma ryktet erfor, med alla möjliga slags öfverdrifter, att Waverley dödat smeden i Cairnvreckan, då denne försökte arrestera henom, äfvensom att han blifvit kastad i fängelse af major Melville på Cairnvreckan och enligt krigslagarne skulle skjutas inom tre dagar. I sin ångest öfver dessa nyheter föreslog hon Donald Bean att befria fången. Detta var just ett företag i hans smak, isynnerhet som han derigenom ansåg sig förvärfva en förtjenst, som kunde försona de små försyndelser, hvartill han eljest kunde göra sig skyldig. Han var likväl nog slug att alltjemt vägra sitt biträde, under förebärande af pligt och disciplin, till dess den stackars Rosa i öfvermåttet af sin förtviflan erbjöd sig att muta honom till företaget med några dyrbara juveler, som tillhört hennes moder.

Donald Bean, som tjent i Frankrike, kände och kanske öfverskattade värdet af dessa nipper. Men han märkte äfven Rosas farhogor, att det möjligen skulle blifva upptäckt, att hon för att kunna befria Waverley skilt sig vid sina juveler. På det att denna betänklighet ej måtte beröfva honom skatten, erbjöd han sig sjelfvilligt att gå ed på att aldrig omtala miss Rosas andel i denna sak, och som han blott förutsåg fördel för sig af att hålla, men ingen sannolik förmån af att bryta den, aflade han eden — för att, som han sade till sin löjtnant, handla ärligt med den unga fröken — i den enda form som han, enligt ett tyst aftal med sig sjelf, ansåg förbindande — han svor nämligen förtegenhet på sin dolkklinga. Han föranleddes ytterligare till denna handling af redlighet genom några små artigheter, som miss Bradwardine visat Alice, hvilka, på samma gång de tillvunno henne höglandsflickans hjerta, högligen smickrade hennes fars stolthet. Alice, som nu kunde tala litet engelska och var mycket meddelsam till vedergällning för Rosas vänlighet, anförtrodde henne beredvilligt alla papper, som angingo intrigen inom G—s regemente och hvilka voro i hennes förvar, hvarförutom hon på hennes begäran lika villigt åtog sig att utan sin faders vetskap återställa dem åt Waverley. »Ty de kunna komma den goda unga fröken och den vackre unge herrn till pass», tänkte Alice; »och hvad gagn har far af ett par gamla nerkluddade papperslappar?»

Läsaren vet redan, huru hon passade på tillfälle att verkställa denna föresats, samma afton Waverley lemnade dalen, äfvensom huru Donald utförde sitt företag. Men soldaternas bortdrifvande från Tully-Veolan hade väckt alarm, och medan han låg i försåt för Gilfillan, afsändes en så stark trupp, att Donald ej hade lust att möta den; denna trupp skulle i sin ordning drifva bort insurgenterna och slå läger der för att beskydda trakten. Den befälhafvande officeren, som var en bildad man och höll sträng krigstukt bland sitt folk, trängde sig hvarken sjelf på miss Bradwardine, hvars värnlösa belägenhet han vördade, eller tillät sina soldater begå några oordentligheter. Han uppslog ett litet läger på en kulle nära Tully-Veolans karaktärsbyggning och utsatte vakter i de angränsande passen. Dessa ovälkomna nyheter nådde Donald Bean, då han var på återvägen till Tully-Veolan; men ifrig att erhålla lönen för sin möda, beslöt han, då det var omöjligt att nalkas Tully-Veolan, att aflemna sin fånge i Janets koja, ett ställe, hvars tillvaro knapt kunnat anas af dem, som länge bott i grannskapet, så vida de ej blifvit ditförda, och hvilket ställe var fullkomligt okändt för Waverley sjelf. Sedan detta verkstälts, fordrade han och erhöll sin belöning. Waverleys sjukdom var en händelse, som rubbade alla deras beräkningar. Donald nödgades med sitt folk lemna grannskapet för att på annat håll söka friare utrymme för sina äfventyr; men på Rosas enträgna begäran qvarlemnade han en gammal örtsamlare. som ansågs förstå litet af läkarekonsten, för att taga vård om Waverley under dennes sjukdom.

Emellertid uppstodo nya och bekymmersamma farhogor i Rosas sinne. De ingåfvos henne af gamla Janet, som påstod, att, då en belöning blifvit utfäst för Waverleys gripande, och hans medförda saker voro af stort värde, man aldrig kunde veta, till hvilken trolöshet Donald kunde blifva frestad. I öfvermåttet af sin ängslan och förskräckelse fattade Rosa det djerfva beslutet att underrätta sjelfva prinsen om den fara, hvari Waverley sväfvade, i den tron, att Carl Edward både såsom statsman och en man af heder och mensklighet skulle finna sig föranlåten att förhindra, att han måtte falla i motpartiets händer. Hon tänkte först afsända detta bref utan underskrift. men fruktade helt naturligt, att man i så fall ej skulle fästa något afseende dervid. Hon undertecknade derför, ehuru med motvilja och bäfvan, sitt namn, och anförtrodde brefvet åt en ung man, som, då han lemnade sin gård för att förena sig med chevalierens armé, anhållit hos henne om någon skriftlig rekommendation till den kunglige äfventyraren, af hvilken han hoppades erhålla en officersfullmakt.

Brefvet kom Carl Edward till handa under hans marsch till låglandet, och inseende den politiska vigten af att anses stå i förbindelse med de engelska jakobiterna, lät han genast öfversända de bestämdaste order till Donald Bean Lean att öfverlemna Waverley, oskadd och med alla hans tillhörigheter, till kommendanten på slottet Doune. Fribytaren vågade ej vara ohörsam, emedan prinsens armé var så nära, att straff kunnat följa på olydnaden, och dessutom var han en politiker så väl som röfvare och ville ogerna genom att visa sig motspänstig vid detta tillfälle tillintetgöra det inflytande, han förskaffat sig medelst forna hemliga tjenster. Han gjorde derför en dygd af nödvändigheten och gaf sin löjtnant befallning att föra Edward till Doune, hvilket lyckligt och väl verkstäldes, på sätt vi omnämnt i ett föregående kapitel. Kommendanten på Doune anbefaldes att sända honom fången till Edinburgh, emedan prinsen befarade, att Waverley, i fall han försattes i frihet, skulle återtaga sin föresats att fara till England, utan att gifva honom tillfälle till ett personligt samtal. I detta afseende handlade prinsen efter Fergus' råd, med hvilken, såsom man torde ihogkomma, han rådförde sig i fråga om sättet att behandla Edward, utan att likväl dervid omtala för honom, huru han blifvit underrättad om det ställe, der han hölls fången.

Carl Edward ansåg detta som en fruntimmershemlighet; ty, ehuru Rosas bref var affattadt i de varsammaste och allmännaste ordalag samt försäkrades vara skrifvet af blott mensklighet och af nit för prinsens sak, uttryckte hon likväl så ifrigt sin önskan, att hennes inblandning måtte förtigas, att chevalieren ej kunde annat än märka det djupa deltagande, hon hyste för Waverleys välgång. Denna välgrundade förmodan ledde likväl till falska slutsatser; ty den sinnesrörelse, som Edward visade, då han under balen på Holyrood närmade sig Flora och Rosa, skrefs af prinsen på den senares räkning, och han gissade, att baronens afsigter i fråga om förordnandet af hans egendom eller något dylikt hinder stod i vägen för deras ömsesidiga böjelse. Allmänna ryktet ville visserligen ofta gifva Waverley åt miss Mac-Ivor, men prinsen visste, att allmänna ryktet är mycket slösande med dylika gåfvor, och då han noga gaf akt på de båda fruntimmernas uppförande mot Waverley, tviflade han ej längre på, att den unge engelsmannen saknade allt inflytande hos Flora, men älskades af Rosa Bradwardine. Angelägen om att fästa Waverley vid sitt parti samt äfven af önskan att göra en god och välvillig handling, ansatte prinsen nu baronen, att denne måtte testamentera sin egendom åt sin dotter. Mr Bradwardine biföll; men följden blef, att Fergus genast föranleddes att framkomma med sin dubbla ansökan om en maka och ett grefskap, hvilken ansökan prinsen afslog, på sätt vi redan sett. Oupphörligt sysselsatt med sina egna mångfaldiga göromål, hade chevalieren hittills ej sökt någon förklaring med Waverley, ehuru han ofta ämnat det. Men efter Fergus' ansökan insåg han nödvändigheten af att synas vara neutral i förhållande till de båda rivalerna, hvarvid han innerligt hoppades, att detta ömtåliga tvisteämne skulle få hvila till fälttågets slut. Då Fergus under marschen till Derby tillfrågades om orsaken till sin osämja med Waverley och såsom skäl uppgaf, att Edward önskade göra slut på sitt frieri till hans syster, sade chevalieren honom rent ut, att han sjelf gifvit akt på miss Mac-Ivors beteende mot Waverley och var öfvertygad om, att Fergus misstog sig vid bedömandet af Waverleys uppförande, ty han — prinsen — hade alla skäl att tro denne vara förlofvad med miss Bradwardine. Den tvist, som följde mellan Edward och höfdingen, är, som jag hoppas, ännu i läsarens hogkomst. Dessa omständigheter må tjena som förklaring öfver de delar af vår berättelse, hvilka vi, efter romanförfattares vana, ansett lämpligt att hittills lemna oförklarade för att uppväcka läsarens nyfikenhet.

Sedan Janet en gång lemnat ledtråden till denna berättelse, kunde Waverley lätt vägleda sig genom de öfriga irrgångarne af den labyrint, hvari han varit invecklad. Han hade således Rosa Bradwardine att tacka för det lif, hvilket han nu kände sig i stånd att med glädje uppoffra för att tjena henne. Ett ögonblicks eftertanke öfvertygade honom likväl, att det vore både lämpligare och angenämare att lefva för hennes skull, samt att, då han egde en oberoende förmögenhet, hon kunde dela den med honom, antingen i främmande land eller i hans eget. Nöjet att blifva beslägtad med en så ansedd man som baronen, och hvilken var så högt värderad af hans onkel, var äfven ett ej oväsentligt skäl för partiet, i fall något skulle felats i att göra det önskvärdt. Baronens besynnerligheter, hvilka under hans medgångs dagar synts i hög grad löjliga, tycktes nu under hans lyckas solnedgång hafva sammansmält med de ädlare dragen af hans karaktär, så att de blott gåfvo honom en viss egenhet, utan att väcka åtlöje. Med sinnet upptaget af dylika sällhetsplaner, uppsökte Edward mr Duncan Macwheebles boning, Lilla Veolan.