Adolfsfors/Kapitel 19

←  Fru Cillas funderingar i vävkammaren

Adolfsfors – ett gammalt värmlandsbruk och dess brukspatroner av Esther Montelius Manhemsförbundet

Bihang  →

MANHEMSFÖRBUNDET

Maria — dannemannen Love Carlsons unga hustru — stod och skuggade med handen för ansiktet, där hon böjde sig över elden i den låga öppna spisen. Flammorna hoppade och lyste, och fläsket fräste i stekpannan.

Hennes kinder glödde av hettan från elden och voro lika röda som rosorna på fransschalen, som var knuten i kors över bröstet. Därinnanför lyste den bara halsen vit och stark.

Dörren stod uppslagen på vid gavel. Hon kände hur den snösmältningsfuktiga luften slog in. Det var sen vår, och drivorna lågo fläckvis kvar därute. Men forsen dånade lös och fri, och luften var genomskinlig och blå.

På sin väg mellan spisen och bordet, där hon gick fram och tillbaka för att ställa i ordning aftonvarden, kunde hon se älven och de blånande åsarna vid horisonten.

Hon gick och tänkte på den dag, då hon kommit ridande över fjällen och i Skillingsmarks kyrka blivit vigd vid Love, som hon älskat och beundrat så långt hon kunde minnas tillbaka.

Och så hade de dragit hit för att enligt stadgarna i Manhemsförbundet söka leva livet inför Guds ögon i innerlig förening med fäderneslandets jord.

Flera unga hushåll hade också med samma mål för ögonen slutit upp ikring dem.

På Erlingsrud, det till Adolfsfors hörande torpet, som låg så underbart fagert på björksluttningen ned mot Hugnsjön, bodde Jonas Wern, den omutligt redlige Jonas, som dock tog liksom litet tungt på allting. Var det därför hans unga hustru, Sara Christina, hade så svårt att le?

Inte långt ifrån dem bodde den, som log desto oftare, Gustaf Hazelius, löjtnanten.

Och längre upp hade också hans jämnårige bror slagit ned sina bopålar.

Men det var som om något mystiskt på senare tid dragit in i den familjen. Den unga frun satt så ofta ensam, och ej heller syntes varken mannen eller hon till vid de vanliga aftonsamkvämen, vilka som oftast ägde rum på Erlingsrud.

Medan männen sutto där och slöjdade och kvinnorna arbetade med spånad eller sömnad, brukade Love vanligen läsa något högt eller berätta dagens intryck.

Maria gick och log, medan hon satte tallrikarna på bordet. Vad hon kände sig stolt, när hon såg de andras ögon hänga vid hans ansikte och deras händer, glömska av arbetet, sjunka ned i knäet!

Men vad Love själv skrev, det läste han aldrig. Och ändock fyllde han dag för dag blad efter blad, liksom driven av något, ja, hon visste ej vad. Det var honom blott som ett stort behov att skriva. Men nästa dag hade han glömt sina tankars barn och bekymrade sig icke om, vart de togo vägen.

Men hon, Maria, hade ett gömställe åt dem. På hyllan längst upp i det bruna skåpet i hörnet samlade hon dem.

Hon nickade mot skåpet.

Hon visste nog hon, att hon där förvarade en skatt, som en gång skulle komma fram ur sitt mörka gömsle!

Hon satte just fram den rykande potatisskålen på bordet, när Carl Jonas Love Almqvist — dannemannen Love Carlson, som han kallade sig — djupt böjande sig under dörrposten, trädde in.

På ena armen bar han ett vedfång, i andra handen hade han ett brev, som han pojkaktigt svängde fram och åter, när Maria nyfiken kom för att se.

De gråa vadmalskläderna voro en bondes, men kroppens hållning röjde herremannen, och ännu hade handen, som hängde upp bondhatten på spiken, ej hårdnat av spända tag kring plogen.

»Det är från Geijer», sade han med glada ögon och strök det mörka håret ur pannan. »Stockholmsposten hade kommit, och du må tro, jag blev glad, då jag fann det bland aviserna.»

De satte sig ned vid sin aftonvard. Utanför fönstret blånade aprilaftonen allt mer, och in genom dörren trängde alltjämt doften av fuktig mylla och smältande snö.

I spiseln knastrade och flammade torrveden, belysande rummets enkla inredning: sängen med de rutiga omhängena, de låga stolarna, bordet vid gavelfönstret, det stora bruna skåpet och Marias blåa spinnrock, vars gula lintott skimrade som guld i eldskenet.

Dörren till kammaren stod öppen. Därinnifrån lyste matt beslagen på en vacker mahognybyrå med pelare, den enda herremansmöbeln på Grafsund.

Forsens dån sjönk och steg. Mellan de kala träden utanför fönstret kunde man se dess vitskummande fradga.

Almqvist knäppte stilla sina händer, och hans ögon sågo lyckliga och lågande ut i den blå aprilkvällen.

»Jag häpnar som ett barn över Guds godhet emot oss. Varför ger han oss denna översvinneliga lycka, varför skapar han denna underbara fägring, låter oss andas denna luft, ger oss himmelen på jorden, oss, hans minsta barn!»

Maria stod vid spiseln och öste upp kornmjölsgröten.

När hon satte den på bordet, voro hennes ögonlock sänkta.

»Den gode Guden är god mot oss», sade hon lågt. »Men kanske ej alla skulle känna det som en lycka att bo i ett torp i fjällbygden och efter hårt arbete äta den tarvligaste föda.»

Almqvist hörde henne ej. Han satt alltfort med knäppta händer och talade efter sina tankars gång.

»De stackars människorna som gå där nere i Stockholm — som jag gjorde förr — de glömma, att det finns något annat till än gator och hus och kala kansliväggar — men vem var jag, att jag skulle ryckas likt en brand ur elden!»

Maria började stilla äta.

»De ville måhända ej byta med dig. De ha efter sitt mindre mödosamma arbete en hel del lustbarheter och nöjen att förströ sig med, medan du —»

Almavist tog långsamt blicken från fönstret och såg storögd på henne.

»Vad talar du, Maria», sade han, »längtar du måhända till staden?»

Hennes ansikte glödde än rödare, och tårarna kommo henne i ögonen.

»Nej», sade hon häftigt, »du vet att jag är lycklig, och att jag älskar Grafsund lika mycket som du, men jag tål ej höra dig tala om, att du intet är, intet har, intet förmår. Det är ju du, som kommit på, att lyckan ligger i att leva just detta liv. Det är ju du, som förstått det både för dig och de andra, som nu ha det lika bra som vi, du som lämnade din fina tjänst vid kungens kansli i Stockholm, där de hånade dig för att du skulle bli bonde — och nu säger du ändå, att det är en oförskylld nåd, att du slipper vandra på gatorna — det kunna de ju slippa alla, ifall de vilja!»

Hon hade talat häftigt som i förbittring, och Almqvist hörde med undrande förskräckelse, att deras tankar gingo åtskills.

»Maria», sade han sakta, »du talar visst emot bättre vetande. Vem gav mig tanken, längtan, idén?»

Hon började tyst, fast med brännande kinder och trotsig mun att duka av, men stannade så tvärt framför bordet med knäppta händer och sänkt huvud, medan Love med ansiktet vänt upp mot den bleka aprilhimmeln stilla och innerligt tackade människornas Fader för deras torftiga måltid.

Maria ställde sig vid spishällen och började diska faten.

På andra sidan hade Love satt sig för att i eldskenet läsa det kära brevet.

Förstulet såg Maria, huru det nyss förvånat sorgsna i hans blick försvann. Ögonen började stråla, och munnen log.

Sakta smög hon sig bakom hans axel.

»Förlåt mig», viskade hon i hans öra, »jag är häftig, och mina tankar kunna icke alltid följa dina.»

Love nickade förstrött. Han hade redan glömt alltsammans och satt och gladdes åt Geijers ord i hans goda brev.

Maria stod kvar, och över hans axel kom hon att läsa några ord:

»Över ditt beslut har jag föga att säga, mer än att jag ber Gud i varje belägenhet att välsigna dig.

Så mycket kan jag likväl tillägga: jag önskar dig få efterföljare. Ej alla äga din styrka eller din betänksamhet. Den borgerliga sfär, man är född och uppfostrad i, bildar kring var och en ett slags atmosfär. Få gå utom den utan att förlora andan.

Snarare går det, om det går uppför genom en småningom förvärvad bildning, och olyckans ihärdiga skola kan även komma en att uthärda fallet utför, men frivilliga språng i den ena eller andra riktningen lyckas sällan —»

Hon gick stilla tillbaka till spiseln. »Frivilliga språng lyckas sällan», upprepade hon tyst för sig själv med ert bittert leende:

Hade icke de båda tagit ett sådant? Han, filosofie doktorn och tjänstemannen, hade plötsligt blivit bonde, och hon, den okunniga bondflickan, som i hans hem vuxit upp till hälften som barnpiga, till hälften som familjemedlem, hade vågat följa den lärde mannen som hans hustru och kamrat.

Hon såg ej längre de fladdrande lågornas muntra lek. Hon kände ej längre vårdoften, som flöt in genom dörren. Över hennes sinne lade sig en mörk skugga, en ängslande aning om kommande olyckor. Om det ej skulle lyckas för dem, för henne? Skulle Love tröttna på sin fåkunniga hustru?

Hon visste, att hon med brinnande glädje skulle vilja »genom småningom förvärvad bildning» komma upp till honom.

Hennes håg stod till läsning, men i det Almqvistska hemmet hade det ej givits henne en »lärd» uppfostran — och nu måste de ju leva av sina händers arbete.

Varje stund hon fick över för det husliga använde hon girigt för att öka sina kunskaper. Och några glimtar av Loves rika ande tyckte hon också hon uppsnappade, när de om kvällarna vandrade tillsammans från eller till något av de andra unga manhemshushållen, och han för henne berättade eller utlade sina tankar och fantasier. Men också hände det, särskilt när han kom in på sitt »törnrosliv», som han själv brukade kalla det, att hon kände sig stå inför en mur, omöjlig att komma över.

Maria hade tyst satt sig vid spinnrocken.

Almqvist hade läst Geijers brev och satt och såg in i elden med brevet på knäet.

Forsen dånade och sjöng, och spinnrockshjulet gick.

»Jag kommer ihåg», sade Almqvist plötsligt skrattande åt Maria, »när jag stod hos Jonas Wærns far och skulle köpa Grafsund. Han är en god och rättrådig man. Men det var som om han ej ville ta mitt beslut på allvar. Och när han tog emot de tusen riksdalerna tör detta lilla paradiset, gjorde han det som om han uppfyllde en önskan av ett dåraktigt barn, vilkens dumma nyck det egentligen varit hans plikt att göra om intet. Han sade mig också något om, att det kunde ju vara ‘på försök‘.

Försök ja — är icke hela vårt liv på jorden blott ett liv på försök, uti vilket ingenting finns av hög vikt mer än just huru vi genomgå försöket — blott ett enda stort drama, där vi själva spela rollerna, för att, när ridån en gång faller, den som spelat sin roll väl må få höra: ‘Kom, min vän, dig har jag funnit värdig, du skall nu få leva ett verkeligt liv!‘

Han steg upp.

»Men nu gå wi till Erlingsrud, Maria», sade han vänligt. »Jag tänker att bort få vi åka ett stycke till vägs med foran, som nu skall gå från nedre till övre Adolfsfors, men hem få vi gå hela vägen. Jonas har kanske redan börjat speja efter oss.»

Maria steg tyst upp, tog på sig huvan och svepte en schal omkring sig. Love makade samman den slocknade glöden i spiseln. Med armen om hennes skuldror gick Almqvist ut i den doftande våraftonen.

Under hans brednäbbade, tunga skor brast vägens frusna fuktighet sönder med klangen av skört glas.

De gingo snabbt, och han talade hela tiden till henne, men hon hade ändå en förnimmelse av att han ej talade till henne personligen.

Under schalen bar hon ett paket. Oförmärkt hade hon tagit några blad ur bruna skåpet. Hon visste ej, vad som kom åt henne, men det föll henne in, att hon skulle läsa högt för dem där borta något av vad Love skrivit. Själv hade hon läst det så många gånger i smyg.

Nu skulle de få höra — och Love skulle få veta —

De hade kommit upp i kärran. Genom sina egna tankar hörde hon Love tala än till skjutsbonden, än till henne om sina lantbruksplaner. Hur han skulle plöja och så, hur de skulle sätta i täppan, hur de skulle fiska i älven. Löfte hade han också fått om att rita sockenkartor — ett bra arbete på lediga stunder. Extra inkomster voro ju också behövliga, ifall de skulle kunna köpa vad som ännu fattades dem, och det var ju mycket nog!

Då vagnen svängde in på vägen runt viken av Hugnsjön, stego de ur.

Allt närmare lyste ljuset från Erlingsrud. Mellan björkbackens kala träd syntes den vita stugan med eldskenet glimmande ut genom fönstret från det stora gavelrummet.

Tysta gingo de uppför sluttningen. Maria tryckte de hoprullade pappersarken under schalen hårt till sitt bultande hjärta.

Täljspånen samlade sig i små högar på golvet framför männen, där de sutto kring brasan i stora gavelrummet på Erlingsrud.

Allehanda verktyg för det stundande vårbruket täljde de, och det friska träet doftade i kapp med äpplena, som den unga värdinnan nyss hängt till stekning.

Johan August Hazelius satt där och beflitade sig om sitt spadskaft, munter och skälmaktig som alltid, Jonas Wern grovhögg med allvarlig min träställningen till en plogbill, och Almqvist filade grubblande på räfspinnen, som han nyss utbytt mot boken, han lagt ifrån sig. Han hade för de församlade föredragit ett kapitel ur Walter Scotts Ivanhoe.

Då och då samlade man ihop de rena, torra träspånorna och kastade dem på elden, som lågade upp och flammade.

Sara Christina och Maria spunno.

När den unga värdinnan satt sig med sin rock nära elden, hade hon undrande frågat, om Maria ej hade sin sömnad med som vanligt. Men den hade hon alldeles förgätit. Hennes tankar hade bara kretsat kring hemligheten: manuskriptbladen. Skrattande hade då Sara Christina gått efter sin andra spinnrock, ullrocken, och gett henne straffarbete för glömskan.

Maria hade beklämd börjat spinna. Hon hade sett något mörkt skymta i Loves ögon. Hon visste, att han ej likade hennes avsmak för husligt arbete. Hon visste, att han högt skattade just det praktiska arbetet, varigenom hans dröm om att i levernet förena himmel och jord skulle utformas.

Men — hon ville försöka visa både Love och de andra, att »hon kunde taga språnget utan att tappa andan», som Geijer skrivit. Att mannen kunde det — därom var hon förvissad.

Vem var så snillrik som han! Bara han öppnade munnen, glömde ju de andra allt de hade för händer för att lyssna på vad han hade att säga — om andras skrifter! I kväll skulle de få höra hans egna. Hon måste våga, hon skulle våga, bara nu tillfälle yppade sig!

Brasan knastrade, täljknivar gnisslade och spinnrockar surrade, medan de som sutto där, förtroendefullt talade samman själ till själ.

»Vad det ändå är härligt att få leva i en sådan tid som vår!» utbrast den lille glade löjtnant Hazelius. »Tänk bara att få gå till ett sådant rikt dukat bord, som förses av en Walter Scott, en Victor Hugo, en Chateaubriand och så av alla de våra, de stora vaknande andarna här hemma!

Och att därtill personligen få stå inför en verkligt överlägsen människa, att få böja sig för och lyssna till en, som har de ord, som ens själ ropat efter, som genom andens makt kan omvandla en, icke till slav och avbild, men till en rikare, fullödigare personlighet.

Om ni visste, vad jag ailtid längtat därefter — och nu fick också jag komma hit! Underbart!»

»Johan August», sade Almqvist dragande ihop ögonbrynen, »jag upprepar vad jag alltid sagt: mig får ingen vara bunden vid, den som följer, han skall följa idéen, men för ingen del mig personligen.

Vad är väl jag annat än en liten svag, stapplande varelse som I. Att jag ändock vågat tala, det har jag gjort i kraft av mitt ämbete, som ingen förlänar och ingen kan avsätta en ifrån, i kraft av och i skyldighet till att jag är människa. Och till det ämbetet ären I alla födda. Redan i vaggan äro vi döpta till medlemmar av människoförbundet: vi skola räcka varandra handen, stödja och stödjas, hugsvala och hugsvalas.

Och så barmhärtig är Gud — givaren — att till och med den allra fattigaste har något att ge. Den okunnige kan mången gång med ett ringa ord till sin stapplande vän vara som en lysande stjärna, den oerfarne kan ofta med en berättelse ur sin obetydliga värld ge den mera erfarne en ny vidare utsikt, det enfaldigaste sinne kan, då det är fromt, utveckla en skönhet, det själv icke vet av, och huru mången, som själv går böjd och tryckt under lidande och sorg och tycker sig vara fattig och renons på allt, kan icke med några ord — som han själv ej vet varifrån de komma — ge sin olycklige broder eller syster en bägare av ljuvaste svalka!

Sådan är Guds genom människoförbundet gående eld. Sådant är ämbetet att vara människa — det största av alla!»

»Sett i det ljuset blir allt annat, jag menar alla enskilda olikheter eller utmärkelser, förmögenhet eller förmögenheter, till något mindre, till något oväsentligt, sade Jonas Wærn eftertänksamt.

»Ja, naturligtvis! Låt oss blott försöka se Guds hela skapelse i dess ursprunglighet från den så att säga artistiska horisonten, så får nog saker och ting sina rätta proportioner och de till synes förvirrande motsägelserna lösa upp sig i jämvikt!»

»Men vet du, Love, jag är rädd för att det blir bra få människor, som kunna bli sådana där — artister», inföll Hazelius.

»Jag tror inte det», återtog Almqvist. »Det är ju ej fråga om att bilda konstverk, skriva poemer, komponera musik, måla tavlor, med ett ord att verka som artister, vilket väl alltid blir ett fåtal förunnat, utan om den artistiska stämningen, sinnet, vilket är de flesta människor medfött, fastän en förvrängd uppfostran och vridna och ömkliga förhållanden ute i livet sedan kvävt, vad Gud skapat.

Nej, låt oss bara göra frontförändringen, och du skall se att levnadsartisterna äro och bliva flera, än du anar — trots eller till följd av törnen och offer!»

Det blev tyst ett ögonblick. Var och en satt i sina tankar.

I eldskenets nyckfulla och växlande belysning började så skaldens ögon skjuta nya strålar.

Vad skulle nu Love komma med? Ett nytt fascinerande tal?

Nej, han reste sig upp och — sjöng.

Underbart gripande ljöd där:

»En blomma står i hjärtats hem,
hon har ingen färg ännu
Herren Gud i himmelen
den blomman har gjort,
 o du!

Blomman stod i hjärtats hem,
hon hade ej färg ännu,
men av Herren Gud dock
hon hade namnet Törnros.
Rosens törnen såra hjärtat.
Då rinner blod därur!
Hjärtat frågar Herren:

Vi gav du den rosen åt mig?
Herren himmelskt svarar:
Blodet utur ditt hjärta
färgar din ros åt dig
du och ditt hjärtas ros
då liknar i fägring mig!»

Jonas Wærns manliga ansikte lyste. »Sjunger du också, Love!» utbrast han tjusad av tonernas makt.

Almqvist hade helt lugnt satt sig och började tälja på en ny räfspinne.

»I mitt inre har jag alltid förnummit underbara ljud, och någon gång söka de sig utbrott i en naturmelodi», log han.

Sara Christina steg tyst upp och gick fram till brasan för att vända äpplena.

Med glänsande ögon vände hon sig mot Almqvist.

»Det är för att vår levnadsblomma skall bli så mycket vackrare och färgrikare, som Gud låter taggarna sticka i vårt hjärta, så att det blöder, menar du ej så», frågade hon.

Han såg upp. »Törnroslivet» — började han.

Men Maria drog nu sakta fram den prasslande pappersrullen från dess gömsle under bröstschalen. Nu skulle hon.

Hon makade sig närmare elden och böjde sig djupt ned över arken. Hennes hjärta bultade likt hammaren, som hördes där bortifrån Adolfsfors, tyckte hon, men rösten var klar när hon började:

Livets hjälp.

Sara Cristina blev stående med skålen — Fossums skål — där hon lagt upp de stekta äpplena, som hon skulle bjuda, och Jonas, som rest sig för att gå efter kniven till fintäljet, stannade också förundrad.

Almqvist mörka ögon blevo stora i häpen undran och Hazelius lät arbetet sjunka.

»Livet ligger slutet i jämmer, tills själens sol uppgår.

När en människa står ensam såsom i en öken, kännes "det tomt och tungt, och när hon går för sig utan att hoppas gott av en annan, ej litar på någon, ej tror på någon, blir livet kallt och mörkt.

Hat och osämja tillsluta anden. Och så länge och så mycket någon människa hatar, dväljes hennes innersta i nöd. Och har själen blivit bitter, och det ej blott åt ett håll, reser sig omsider allt det jordiska upp med bitterhet ikring henne igen. Allt står för hennes ögon i kval. Hon förstår icke dagen, och natten sänker sig icke över henne till ljuvt beskärm.»

Det var andlöst tyst i rummet.

Brasan hade sjunkit samman och mörknat, Loves ögon voro som fastlåsta vid föreläserskan, men han såg blott en liten del av hennes glödande kind, vilken ljusskenets ojämna låga belyste. Ner över kinden hade en hårslinga från den höga hjässknuten fallit, böjande sig i värmen.

De andras ögon hade flyttat sig från föreläserskan till Love, men ingen sade något.

»Maria», sade Almqvist ansträngt, men hon såg ej upp; makade sig blott närmare brasan för att se bättre.

Hazelius samlade tyst samman spånhögen vid sina fötter och kastade den på elden. Klart flammade den upp på nytt och åter hördes den klara rösten:

»Men så fort en själ öppnar sig för en annan själ, och denna andra öppnar sig tillbaka, slår en klar och varm låga ut emellan dem. Och om flera själar öppna sig, så bliva styrkan och glädjen större, eftersom elden och ljusets glans komma ifrån flera håll.

Men skulle det så hända, att ingen människosjäl avslöjar sig tillbaka, så finnes alltid det stora eviga Guds väsende, som uppslår sig för varje älskande ande, vilken går frågande och bedjande till honom.

Lågan tändes, och det stilla skenet är en väg emellan Gud och den jordiska behövaren. Det är en fröjd ur djupet och en varm glädje, som aldrig förgår, därest människan icke upphör att gå med sig till Gud.

Vänder hon så med barmhärtighetens hemlighet uti sitt väsen tillbaka till människorna igen, älskande dem, stödjande dem i vad hon förmår, skall hon förvisso få nog ifrån jorden även och förmärka, huru livets jämmer försvinner ifrån henne själv.»

Almqvist reste sig med utsträckt hand, som för att taga sitt?

»Maria», sade han, »hör upp!»

Hazelius fäste sin skarpa, förvånade blick på honom.

»Unnar du oss dem inte», sade han långsamt, »skotten från din törnros?»

Maria lade det lästa bladet å sido och åter ljöd hennes stämma:

»Men Gud rår om både himmel och jord. Fördenskull är det gott att både vara frigjord i anden hos honom, och även stå okuvad på jorden, som till hans ordning hörer.

Detta skall du vinna genom gott arbete. Har du både kärlek och flit, så är du ounderkuvlig både i evigheten och i tiden, ty ditt liv står då i Guds hand både till det inre och yttre väsendet.

Det ärofullaste för varje människa på jorden, hon må vara född av herresläkt eller bondeföräldrar, är att vara duglig och att bevisa sin duglighet genom ett gott arbete.

Intet bättre arv kunna föräldrar giva sina barn än att de uppfostra och lära dem en stor skicklighet till något andligt eller lekamligt yrke, samt mana dem att med kraftig håg och vilja bruka det de lärt sig uti ett idogt och glatt arbete.

Alla andra skatter äro ringa mot dessa. Ty allt, som är utom människan själv, kan hon mista, penningarna kunna förloras och godset tagas bort, men skickligheten och viljan att bruka den kan ingen beröva henne.

Även kvinnan skall lära sig yrken och hava vilja och munter håg till sedligt arbete.

Hon bör icke tänka på gifte såsom medel att försörja sig och lämna sig till pris åt en, som hon icke älskar, vilket blott länder henne själv till skam och högsta blygd.

Ingen man biir heller rätt lycklig genom en kvinna, om hon icke älskar honom.

Och först då kvinnan genom sitt arbete och sin skicklighet kan bestå i landet, först då kan en man veta, att, om en kvinna bifaller att giva sig åt honom, så gör hon det av kärlek. Och vad finnes väl täckare än en kvinna fuil av skicklighet, ordning och förnuft, som glad och arbetsam kan sköta allt vad henne tillkommer för att leva.»

Det var med möda Maria såg att läsa de sista orden. Branden hade falnat, all spån var uppbränd, och ingen hade velat gå efter nytt bränsle, så länge den klara stämman ljöd. Nu kastade man in ved på nytt.

Love nickade.

»Hm, vet du Love», inföll Hazelius, »jag tror, att dina törnrosfantasier vänder upp och ned på hela vårt gamla samhälle. Vill du nu också, att kvinnan —»

»Att kvinnan ska bli en person för sig, stå ekonomiskt oberoende av mannen och släppas fram till politisk rätt, just ditåt syftar jag», tog Almqvist hett i.

»Det är också det enda, som kan förbättra ställningen emellan man och kvinna och höja det erotiska elementet i samhället.

Lagen dömer den att hängas, som förfalskar sedlar, men hur mycket mera straffbar är icke den, som förfalskar äktenskapets grund, d. v. s. som gifter sig av tusen andra orsaker än av kärlek, och dymedelst skapar en oduglig huslig krets? Hur mycket olycksdigrare följder får icke sådant för både samtid och eftervärld än förfalskandet av miljoner sedlar?

Den husliga kretsen är ju staten i miniatyr.

Och är icke för oss ordet hem liktydigt med kärlek och frid, är hemmet icke kraftkällan för nya ansträngningar utan olustkänslans härd, då äro vi landsflyktiga i världen, vår håg blir förgiftad och vår kraft förlamad till lika mycken skada för oss själva som för landet.

Och man måste envist blunda både för sund eftertanke och daglig erfarenhet, om man skulle kunna tro, att den späda varelse, som växer upp i ett hus utan kärlek, harmoni, renlighet och lydnad, skall kunna bli en god, laglydig samhällsmedlem.

Det är ej en bland hundrade, som äger styrka och förmåga att ombilda sig själv, och även i så fall, hur mycken tid har han ej förlorat! Och skall den i barndomen grundlagda skevheten dock icke alltid bibehålla någon ond inflytelse?

Men vad kan eller borde staten icke få ut av dem, som komma från hem, där umgänget andats kärlek, gudsfruktan, förtroende, laga ordning, som redan från barndomen erfarit, att detta icke blott är patetiska ord, utan livets härliga innebörd!

Nej, man måste sätta yxan till roten av eländet och gå till grunden!

Lika fullt som jag tror, att sann kärlek i sitt glödande friska liv endast springer fram ur religionens grund, lika så visst tror jag, att den s. k. vigseln, den lagliga sanktionen av omaka makars samliv, varit täckelset för mycken styggelse och mer än annat kanske hjälpt till att prångla ut så att säga falska mynt.»

»Ja, att vi ha ikring oss ett ont faktum, det är säkert, men kanske ha vi ej heller hunnit längre i utveckling än att de nuvarande formerna ändå bäst passa oss», insköt Jonas Wærn.

»Kunde vi blott få bort all humbugen ur världen! Det där att synas men icke vara! Men, tillade han dröjande, »livets och hjärtats mysterier yttra sig dock ofta en contresens.»

»Dannemannen Wærn», sade Hazelius med glimten i ögonvrån, »i stadgarna för Manhemsförbundet står det, att dess medlemmar skola använda det svenska språket utan prål och svans av utrikiska tungomål.»

»Pardon», sade Wærn hastigt, varvid alla brusto i skratt. »Förlåt mig», återtog han, och vändande sig sig till Maria fortsatte han:

»Finns det inte något mer, som Maria vill läsa för oss?»

»Jag ser, att blott halva arket kommit med av det här, sade hon dröjande, »men jag tror, att jag kan resten nästan utantill.»

»Låt oss då få höra det.»

På nytt ljöd den klara, lugna stämman:

Arbetarens tankar om aftonen.^[1]

När aftonen kommer och det stundar till natt, går arbetaren hem och lägger sitt verk åsido. Han glömmer sina bekymmer däröver, ty han vet, att Herren ännu vakar under natten och tager det han gjort i sitt beskydd, fast han själv sover.

Så går han in i kammaren, men innan han lutar sig till sömns, tänker han i sitt hjärta: Gud ser mig.

Och han beder så: Herre! Du har satt din fot på Jorden, och jag har sett dina spår hela dagen i det du skapat och gjort, så övergiv mig icke i natt, och låt icke ett ont mörker gripa mig.

Bred din barmhärtighets täcke över mig, och låt din ängel bevara den sovande.

Mitt arbete lämnar jag nu efter mig, vad skall jag vidare förmå däröver, när jag somnar? Intet, om icke du, Herre, lägger din nåds finger över mitt halvgjorda verk och bevarar det påbegynta, att ock det en gång må bliva helt.

Så avkläder jag mig nu utan fruktan, och med mina kläder bortlägger jag omsorgen.

Fåfäng skulle min rädsla vara och mitt bekymmer förslå till intet.

Herre, jag vill intet mera för i dag. Och vad jag må vilja i morgon, det står i din hand. Du skall leda mig därtill, då jag vaknar, och stärka mitt förstånd till att finna det rätta. Ett beder jag dig nu: förlåt mig för denna dag.

Ty, om jag också har mycket försökt, så var dock det mesta svagt och illa gjort. Bättre måste det göras i morgon.

Ännu har jag icke tackat dig. Men nu tackar jag dig för dagen, som har utgått, och för alla mitt livs dagar.

Och mest tackar jag dig för bönen, Herre, att du ifrån min späda barndom låtit lära mig att bedja till dig. Det har du gjort genom mina föräldrar och lärare, när jag var liten och intet förstod. Men nu förstår jag.

Herre, välsigna mina föräldrar, varhelst de äro, tänk på dem, och löna mina lärare och giv dem frid i hjärtat för allt gott de gjort mig.

Vill du, att jag skall dö i natt, så ske din vilja. Men låter du mig leva till morgondagen, så får jag ännu se din sol över mitt sköna land. Jag skall då tacka dig för natten, när jag går i gräsets dagg under morgonrodnaden.

Nu äro mina händer sammanknäppta till bön, men bönen slutar, Herre, och mina händer gå ifrån varandra.

Det beder jag dig sist, att fast jag icke beder längre, må du skåda hela natten mitt ansikte och mina händer så som uttalade min mun ännu ditt lov och som vore mina händer sträckta till dig.

Ty det ville jag helst, att all min sömn vore en vila i dig med tyst andakt och med en bön som icke höres, men du förstår. Då skall jag säga, att alla mina nätter äro såsom en gudstjänst, och alla mina dagar en människotjänst, ett arbete, ljuvt och lycksaligt, likt en lek inför Herrens ögon.»

Maria såg lugnt upp på dem, medan hon vek samman bladen i sitt paket.

»Det är väl sent nu, måste vi inte, gå, Love?»

Jonas Wærn steg hastigt upp och gick fram till föreläserskan.

»Tack», sade han, »det var duktigt och vackert av er, Maria. Vi ha haft som en gudstjänst här mitt i arbetsveckan.»

Han räckte handen åt Almqvist.

»Tack, du törnroslivets målare! Nu vänta vi blott på nya blommor, som skola lysa dubbelt vackert för oss här mot det hårda jordiska arbetets bakgrund.»

Almqvists ögon glänste.

»Tack kära vänner, som räckt oss edra kärleksfulla händer och stärkt vårt mod. Vad är ljuvare än det gemensamma band, som knyter oss samman!»

Det var sent. Den skymningsblåa aprilkvällen hade djupnat till mörk, stjärnlös natt, när de kommo ut på Erlingsruds låga trappsten.

I dörren stod Sara Christina; taklyktans talgljussken lyste matt över hennes höga hårknut, och fransschalens burr låg som ett bräm över hennes axlar.

»Stackars ni, som ska gå den långa vägen tillbaka till Grafsund i mörkret», sade hon, »akta er, så ni ej gå vilse.»

»Har ingen fara», ropade Almqvist muntert, och svängde hatten i övermod mot henne i dörren. »Alltid hitta vi hem.»

Men över Sara Christina av Geijerstam kom plötsligt en beklämmande känsla.

Hon slöt hastigt dörren till och tog sig genast för med att rengöra och gnida den gamla silverskålen. De skulle ju ge bort den som bröllopsgåva till den nye ägaren av Adolfsfors, kamraten, som åtagit sig Jonas plikter gent emot bruket.

Egentligen sved det i henne att ge bort den — bringade den ej tomtebolycka! — Men då Jonas just fördenskull yrkade på, att den skulle stanna på Adolfsfors, dit den liksom hörde, ville hon ej motsätta sig denna hans önskan. Jonas hade nog rätt, vad värde hade det att ge bort saker, som man själv ej brydde sig om eller behövde! Men hon suckade tungt, då hon åter satte in den i släkten ärvda pjäsen i väggskåpet.

De tre männen hade svårt att skiljas. De talade samma språk och tröttnade icke att höra den ene säga, vad som låg och grodde i den andres själ.

Ännu en stund blevo de stående på sluttningen. De sågo ut över den mörka Hugnsjön och fjällen där bakom.

Och Love talar som ungdom och hänförelse talar:

»Nu sover det, vårt vackra land, fattigt och ödsligt nog i jämförelse med andra av fetma och must drypande sydligare länder, men ack, huru fagert och stolt i sina rena ädla linjer! Och folket är som landet. Förstode det blott den svenska fattigdomens betydelse, så vore det rikt och — oövervinneligt!»

»Hur menar du?» frågade Jonas.

»Kunde svensken vara det han av Gud och naturen danats till, d. v. s. fattig i den bemärkelsen, att, hänvisad till sig själv, han också i sig själv funne en outtömlig källåder till hjälp i alla lägen, och ur sig själv utvecklade den förmåga, som behövdes till skapandet av en värld, för honom nog, då ägde han en inre rikedom och en dugande kraft, som aldrig tröte.

Bleve vi av den beskaffenheten, skulle vi utgöra den oövervinneligaste nation i världen!

Ty icke är ett folk starkt blott och bart genom sina ägodelar. Tvärtom, om dess själ hänger vid dem och vid de personliga fördelar eller njutningar de bereda, så blir det folket fegt och beroende!»

»Hos svensken blir fattigdomen i den bemärkelse du tager den sålunda koncentration, kraftens sättande på ett kort: personligheten», inföll Hazelius.

»Ja, du har rätt. Och det gäller för oss var och en att utbilda och stärka den nationella andan och att oavsaknat kunna ge bort. Ty den, som icke det kan, är i botten osvensk.»

»Och så få vi akta oss för att själva skapa oss onödiga behov blott i efterapandet av andras, utan vara kloka nog att se hurudana tingen äro i sig själva, att icke skenet tager oss och ytan bedrager oss med ljugande fägring», tillade Jonas Wærn. »Den fattigaste kanske mången gång är den rikaste.»

»Sant! Men sant är också, att blott det kan kallas ett rikt och välsignat land, där de många och ej blott några få — till sitt eget fördärv — få skörda landets frukter.

Ty Gud sade ej åt den ene: ät! och åt den andre: arbeta! utan åt en och samme Adam: du skall äta ditt bröd i ditt anletes svett.

Samman skola vi bära bördorna, och samman skola vi skörda frukterna på den härliga jord, som blivit vår.»

»Och alla skola vi nu också njuta vilans timmar, I gode dannemän», skrattade Hazelius. »Godnatt, kamrater!»

»Maria», mumlade Almqvist yrvaket, och började med stormsteg gå utför sluttningen.

Med schalen tätt svept omkring sig, hade hon i förväg gått sakta nedåt vägen. Först då han fångat in hennes arm under sin, ropade han tillbaka.

»Godnatt kamrater och dannemän!»

Hazelius räckte Jonas Wærn sin hand.

»Nog är det sent», sade Jonas, »men vår själ har ju fått ett lögobad i kväll, det stärker också kroppen till arbetet i morgon! Godnatt och tack för i dag, Johan August!»

Men den mörka stjärnlösa natten, den djupa tystnaden förtalde intet om de vägar, som de tre vännerna, vilka nu i lugn och ljus förtröstan på framtiden gingo var och en till sitt, hade att i livet vandra.

Om ett par år voro de alla borta från Adolfsfors.

Men den tid, de där levat samman — »vildmarksåret» — hade dock gått dem alla djupt i blodet, satt märken och givit minnen för livet.

Johan August Hazelius och Jonas Wærn, som voro officerare, kallades snart nog båda till adjutanttjänstgöring hos sina respektive chefer. Deras vägar gingo sedan mot höjderna.

Om Hazelius brukade de »vackra Adolfsforsflickorna» sedermera säga: »Aldrig kunde vi tro, att det gömdes en general i honom, den tiden han sprang omkring på Adolfsfors i bondekläder». Men det blev en general, som i ett sällsynt verksamt liv ända till årens sena höst i alla värv bibehöll ungdomens kraft och lust.

»Ansträngningen håller människan vid makt, lättingen är den som först utslites», vittnade han själv, 72-årig inför riksdagen 1869.

Både som lärare och författare bröt han nya vägar för den svenska officersutbildningen och räknas ännu med rätta bland skolreformernas framstående målsmän.

Och det fosterländska sinnelag, som alltjämt bar upp hans livsgärning, gav han också i rikaste måtto i arv åt sonen, Arthur, som nu vilar där uppe under den gröna kullen å »Skansen», hans verk och enastående storartade gåva till Sveriges folk.

Jonas Wærn blev efter slutad militärtjänst först chef för Uddeholmsverken, sedan statsråd och landshövding i Skaraborgs län. På alla områden lade han i dagen de djupaste insikter och den samvetsgrannaste plikttrohet, färgade av de vidsynta och frisinnade idéer, som alltsedan den tidiga ungdomen genomglödgat hans nobla väsen.

Men Love Almqvist, den unge reformatorn, vars snille och hänförda beundran av Sveriges land och folk gjorde honom till själen i Manhemsförbundet, hur gick det honom?

Ack, han som en gång där uppe på Erlingsrud i ungdomligt övermod förklarade sig alltid hitta hem, han gick till slut vilse i livet.

På främmande strand utandades han ensam och utarmad sin sista suck, sedan han där sjungit sin svanesång:

»Med blommor ha du och din ande
överstrött åt mig min stråt
och med tistlar även, vilka med rosorna följas åt.
Röda och vita och blå, o levande Gud,
och blad så gröna!
Hur har du ej smyckat för mig min äng
och gjort mina dagar sköna!
För min del är jag själv blott ett för foder
mejat och avslaget hö.
Och därför nu… när helst du tycker,
o min gode fader, så vill jag dö.»

Vår »andlige tornväktare med den fjärrsynta blicken», så har Almqvist blivit kallad. Kanske vill någon däremot protestera. Men — »var människa är en intagande varelse på skådebanan, emedan hon aldrig är misstagen. Hon kan vara olycklig för egen del, otäck, finna sig misslyckad i sina utsikter och planer, men hon är aldrig misslyckad som aktör eller aktris på den stora scenen, ty den store regissören misstager sig aldrig varken på tid, rum eller sätt, var han placerar ens de minsta av sina verk», säger hans Richard Furumo någonstädes, och kunna icke dessa djupa tröstefulla ord tillämpas på skalden själv?

Ty vilka stora härliga tankar i religiöst, etiskt, socialt och politiskt hänseende har icke den mannen, som levde liksom mer än hundrade år före sin tid, skänkt oss i de där bladen, som en gång ark efter ark hopade sig i bruna skåpet på Grafsund och som sedermera samlades och växte ut till — Törnrosens bok!

Almqvists stuga å Grafsund finnes icke mer. Av dess timmer har i stället ett annat hus ett stycke därifrån uppförts. Men där den stått under de skuggande träden på den högt belägna älvstranden står nu en minnessten med inskriptionen:

»Här bodde Skalden

C. J. L. Almqvist

Under namn af Danne-

mannen Love Carlson

Åren 1824—1826

Stenen restes af
E. Breien.»

1. »Arbetets ära».