Afhandling om svenska stafsättet/3.3
| På Wikipedia finns en artikel om Afhandling om svenska stafsättet. |
TREDJE AFDELNINGEN.
Tredje Stycket.
Allmänna anmärkningar om bruket
af E i stället för Ä.
Vi hafva hittills härledt reglorna för rättskrifningen nästan ensamt från stafbyggnads-grunden; det vill säga: vi hafva fäst vid vissa arter af stafbyggnad, valet så väl emellan de dubbla skrif-tecknen för samma ljud, som emellan de dubbla ljuden af samma skriftecken; och hafva funnit det allmänna bruket temmeligen öfverensstämmande dermed. Det är här åter, som denna rättskrifningsgrund begynner att förlora sin användlighet. Det omvexlande bruket af ä och e synes vara, till en mycket ringa och ofullkomlig del, beroende af stafbyggnadens olika arter. Att återkomma till blotta härledningsgrunden, ville blifva att kasta sig i nya ovissheter. Hvad utväg blir då öfrig, för att bestämma bruket af dessa begge nästan slumpvis omskiftande skriftecken?
När man säger att stafbyggnadsgrunden här begynner förlora sin användlighet, bör sådant ej förstås, som vore den i denna fråga fullkomligt främmande, och ledande till alldeles ingen upplysning. Den visar att ljudet ä åtminstone aldrig tecknas med e, så snart det slutar någon stafvelse; till och med sällan när det har efter sig en enda consonant eller tvenne utan dubbelt ljud, det vill säga: så snart ä är lång vokal. Detta är, i anseende till de omvexlande vokal-tecknen, stafbyggnadsgrundens första hufvudpunkt. Den visar vidare, att teckningen af ljudet ä, med bokstafven e, hvar helst denna teckning inträffar, merendels förutsätter en stafvelse af den art, som gör vokalen kort, till ex. hjelp, efter, eller, dessa, m. fl. Detta är stafbyggnads-grundens andra hufvudpunkt. Men den tredje återstår, och här inträffar afvikelsen. Det är ej nog att e, så snart det skall uttalas ä, nästan alltid står såsom kort ä. Allt kort ä skulle efter principen också tecknas med e; men olyckligtvis äro de fall då ljudet ä, fastän kort, likväl ej tecknas med bokstafven e, så ganska många, att de knappt kunna anses såsom blotta undantag, utan tyckas bero af något annat, från stafbyggnads-grunden, helt åtskilligt språkförhållande.
Men, frågar någon, lemnar icke just denna afvikelse, som således sträcker sig öfver en hel stor del af språket, den klaraste grund till tvifvelsmål emot sjelfva stafbyggnads principens pålitlighet? Borde ej en princip för stafningen, i fall verkeligen grundad i sjelfva språkarten, också vara öfver hela språket lika allmänt gällande? Den kan hafva tillfälliga undantag, flera eller färre, men den synes ej böra kunna, i en viss del af språket, förlora på en gång hela sin användlighet.
Emedlertid, då denna princip aldrig varit som regel känd och fastställd, utan blott genom ögats och örats ovissa ledning, ömsevis följd i språket, och försummad, synes man också, å andra sidan, föga böra förundra sig öfver afvikelser derifrån, hurudana eller huru många de helst må befinnas, vid undersökningen.
Skulle, dessutom, en stafnings-grund ej kunna äga en, i och för sig sjelf, allmän gilltighet och likväl förlora sin kraft, för någon viss del af språket, genom särskilta orsaker, det vill säga, genom en viss egen beskaffenhet af denna del, och de tillfälliga svårigheter, som deraf uppkomma? Denna fråga skall snart besvaras af det efterföljande.
Man bör åtminstone ej föreställa sig, att stafbyggnadsprincipen varit, i anseende till användningen af e såsom kort ä, alltid så oåtföljd som efter vårt närvarande bruk. Med den ringaste uppmärksamhet på stafnings-sättet under ett ej längesedan förflutit tidelopp, röjer man tydeligen en benägenhet i bruket att, i stället för kort ä, införa e i språket, alldeles på samma sätt som o (omikron) redan länge brukats i stället för kort å. Många af den tidens skrifter vittna härom. Man behöfver blott rådföra vår berömda Ihres Glossar. Svio-Goth. Man skall ännu der finna orden beskerma, dreng, emne, erter, ettika, flesk, felt, flemta, flenga, gella, hefta, kerf, lecker, lemna, leska, prenta, hemta, heftig, herma, herfvel, snell, kerfve, lerka, lespa, mestare, refla, renna, renta, specka, sverma, med en mängd flera af samma art, stafvade med e såsom kort ä. Det är således blott ett nyare tycke, som infört detta vidsträckta bruk af ä i stället för det fordna e; hvilket utgör, i denna del af språket, en nu mera oföränderlig afvikelse från stafbyggnads-grunden.
Men då det blifvit sagdt ofvanföre, att det allmänna bruket, så snart det fått tid att stadga sig, nästan i alla ämnen är det sundaste, så frågas med skäl: denna brukets afvikelse ifrån en princip, nyttig för ordning i stafnings-läran, och eljest allmänt gällande, är den ett bevis eller en vederläggning af hvad till brukets loford således blifvit anfördt?
Dertill svaras; att om än bruket i denna afvikelse kunde, nu efteråt, sägas hafva handlat mindre fördelaktigt för den orthographiska ordningen, saknas åtminstone ej skäl, som bort göra den till det visaste beslut, hvilket, efter hittills kända och följda språkgrunder, kunde vidtagas.
Det förhåller sig nemligen icke med e brukadt såsom kort ä, fullkomligen på samma sätt som med o, brukadt såsom kort å. Fig. o ljuder alltid ganska bestämdt, antingen omega eller omikron. Den har aldrig, i sednare fallet, något mellanljud, som vacklar emellan o och å, och som småningom drar uttalet allt mer och mer tillbaka till bokstafvens egna och slutna ljud. E har deremot icke i språket denna för vissa tillfällen bestämdt erkända och antagna natur af ä, ehuru ofta det i ljudet också närmar sig dertill. Det har, i egenskap af kort ä, icke utgjort likt o (omikron) en bokstaf med sitt eget särskilta, fast främmande namn. Deraf har skett, att dess uttal såsom ä (när vissa ord undantagas, i hvilka en åldrig vana fullkomligen fastställt detta ljud) nästan alltid behållit en oviss vackling emellan e och ä; ofta dragit sig närmare till figurens egna ljud, och i många ord nästan alldeles återtagit det, såsom i rensa, grensle, lemna, remna, m. fl. Denna dragning ifrån ljudet ä till e, är nästan omärklig för örat, och har derföre insmygt sig, utan att man gifvit akt dertill. Dragningen deremot ifrån ljudet omikron till omega, vore omöjlig utan att strax röjas och stöta, och har derföre ej kunnat inträffa. Många uttala person, gerning, jern, med ganska tydligt e, utan att detta uttal mycket märkbart skiljer sig ifrån det allmänna. Men ingen skulle säga med omega, rost, i stället för råst; kol, i stället för kål; rock, i stället för råck, utan att stöta hvart öra, vant vid det svenska språkljudet.
Under denna obestämda och omskiftande beskaffenhet af vokalen e, har man med skäl fruktat, att det oftare och villkorliga bruket af e i stället för ä i stafningen, skulle slutligen, också i uttalet, ombyta alla dessa ljud af ä till e; och derigenom till skada för språkljudet, omskapa det. Ty efter hvad grund och genom hvilken fordom känd regel, ville man väl hafva, utan accenter, fastställt ljudet af ä, der e likväl stod för ögat i skrifningen?
Man fann sig således i ett slags nödvändighet, att förkasta det äldre vidsträcktare bruket af e i stället för ä, och, så långt det nu mera lät sig göra, återföra vokal-tecknet ä öfverallt der ljudet af ä borde höras i uttalet.
Ännu en orsak dertill, ligger tvifvelsutan i svårigheten som vid nyssnämda staf-sätt nödvändigt måste förefalla, att i läsningen åtskilja sådana ord, som brädd och bredd, rädd och redd, hemma och hämma, sätt och sett, lätt och lett m. fl. en svårighet som syntes oundviklig, i fall kort ä skulle, efter principen, alltid tecknas med e.
Man kan ej neka till dessa svårigheter. En annan fråga är, om de vid ett närmare eftersinnande ej bort försvinna, och äfven kunnat med lätthet afhjelpas.
Det ovissa vacklande ljudet af e, hade varit för alltid stadgadt genom den enda regeln, att e, framför dubbelt ljud af consonant, alltid förlorar sitt eget ljud och antager det af ä. Undantagen hade varit lätt upptecknade.
Den lika stafningen af sådana ord som brädd och bredd, rädd och redd, var dels ej oundviklig, dels ej så förvillande, som man synes hafva föreställt sig.
Just samma svårighet möter äfven i anseende till o i vissa ord, sådana t. ex. som grodd och brodd, trott och lott, tomt (af tom) och tomt (jordgrund). Man skall äfven finna vid pröfningen af detta ämne, att undantagen från uttalet af vokalerna e och o, såsom korta tecken för ljudet ä och å, hade blifvit för begge af nästan alldeles samma beskaffenhet. Emot verbala flexionerna på odd och ott, såsom trodd och grott, (hvari o höres omega oaktadt kort genom påföljande ljud af dubbel consonant;) hade verbala flexionerna på edd och ett svarat, såsom i beredd och skett, hvari e på lika sätt behåller sitt slutna ljud, oaktadt kort genom påföljande ljud af dubbel consonant. Emot nominala ändelsen på om, i bom, tom, gom; m. fl. som ensam har omega framför m, till skillnad ifrån verber och andra ord, (såsom komma, somna, om, som, somliga, sommar) hade svarat nominala ändelsen på em i lem, rem, slem, hem, som, till fullkomlig likhet dermed, ensam har e framför m, till skillnad ifrån verber och andra ord, såsom lemna, remna, dem, fem, m. fl. Emot särskilta undantag såsom probst, lots, hosta, hade svarat några äfven så få särskilta undantag, af lika art, såsom spets, eld, hetsig o. s. v.
När man ser denna märkvärdiga likhet i undantag som finnes emellan begge fallen, förundrar man sig med skäl, att samma stafnings princip likväl icke blifvit i begge antagen.
Det är sant som nyss ofvanföre blifvit anmärkt, att brädd och bredd, rädd och redd, rätt och rett, sätt och sett, lätt och lett, hämma och hemma, bäst och best, m. fl. skulle fått, efter regeln, med olika uttal alldeles lika skrifning. Sant, att ljudet af e såsom kort ä, framför tvåskrifven consonant, kunnat synas blifva villsamt och osäkert. Men då regel i allmänhet ej upphäfver tillåtligheten af vissa inskränkningar, vissa sparsamma afvikelser, hade ingenting varit lättare, än att förekomma dessa olägenheter. Man hade blott behöft fastställa:
1:o Att stafändelser på dd, dt, tt fått tecknas i skrifningen med e och ä efter som de hafva i uttalet, det ena eller andra. Derigenom hade ej allenast sådana ord som brädd och bredd, sätt och sett, vätt och vett, hätta och hetta, fullkomligen kunnat åtskilja sig. Man hade derjemte undvikit att skrifva med e neutr. spädt, beträdt, beklädt, som man skrifver bredt, sedt, skedt, och hade ej lupit fara att läsa skädd, snädd, spätt, fätt i stället för skedd, snedd, spett, fett, o. s. v.
2:o Att några särskilta ord, sådana såsom skepp, grepp, tenn, m. fl. hvilka ej utgöra sex eller åtta till antalet, behålla e i uttalet, oaktadt tvåskrifven consonant, och fastän de ej utgöra, såsom sett, gett, skett, verbala böjningar af en infinitif på e.
Lägg till dessa undantag af särskilta ord några andra, af olika stafbyggnad och högst ringa antal, och e hade för öfrigt, ej allenast kunnat lika så väl tjena att uttrycka kort ä, som o att uttrycka kort å: bruket af e såsom kort ä hade äfven haft långt enklare lagar, än bruket af o såsom kort å, och varit derigenom underkastadt långt färre svårigheter.
Man jemföre nu med denna uppgift staf-sättet på den äldre tid, då man ofta såg skrifvas: elska, venner, oveldig, stemma, hemta, flenga, nebba, fjella, gella, stella, slenda, strengar, hefta, mestare, jef, jette, flemta, lecker, flecka, skerm, smeck, snecka, snell, spenna, renna, sverd, smelta, men deremot alltid: glädde, trädde, hädde, rätt, sätt, lätt, mätt; — och man skall finna, huru nära man verkligen varit, till en språk-stafning, efter nyss föreslagna reglor, och af den möjligast allmänna enlighet med stafbyggnads-principen. Det hade varit då, som denna stafning kunnat och kanske bort vidtagas, när ögats vana, icke, som i våra dagar, fullkomligt motsade den. Nu vore den ett våld både på ögat och bruket. Hindret derför låg blott, dels i fördomen om etymologiens enda behörighet såsom stafningsgrund, dels, och när etymologien öfverensstämde dermed, i den förutsatta omöjligheten att fästa ljudskiftet af vokalen e vid något så alldeles synbart och hörbart kännetecken, som stafbyggnads arten; ändteligen äfven i saknaden af all kunskap om några allmänna och blott mekaniska lagar för språkstafningen: lagar, hvartill man i alla språk likväl sluteligen måste komma, sedan härledningarna begynt förloras ur minnet, och de dubbla bokstafs-tecknen för samma ljud annars skulle komma att sakna all regel för användningen.
Fördelen deraf hade varit, att man kunnat äga bestämda reglor både för ljudet och skrifbruket, ej mindre af e och ä, än af o såsom omega och omikron; och att stafningen öfver hela språket hade hvilat på en enda allmän princip, icke utan undantag, det är sant, men med vissa och lätt faststäldta. Den hade ej varit, som den nu är, i frågan om e och ä, en sammanblandning af två olika staf-sätt, omöjliga att förena under någon allmän regel. Men då man insett svårigheterna, utan att ens gissa till sättet att förekomma dem, har man tvert afskurit knuten i stället för att upplösa den, och på en gång afvikit ifrån den stafning, som man redan hade till betydlig del antagit. Bruket har valt, i stället för all annan regel i anseende till e och ä, bokstäfvernas egna ljud. Det har likväl på långt när ej kunnat fullkomligen följa den, och se der olägenheten. Om det tillräckligt ursäktas af de ofvan anförda skäl, underlåter sådant dock ej att medföra lika vissa och stora olägenheter. Bruket af e, som kort ä, hvilket kunnat vara regelbundet, är nu öfver hela språket fullkomligen i saknad af allt skäl och all föreskrift. Och en mängd ord, hvari stafningen med e i stället för ä redan blifvit en allmän vana, måste såsom en nyck af bruket lemnas åt blotta minnet att behålla, utan att ens vara till antalet bestämd, eller kunna bestämmas utan mycken svårighet.
Ingen ting skulle således tyckas vara i denna ovisshet enklare och rättare, än att rent af fastställa bruket af bokstafven ä för alla de ljud i språket, som synas fordra den, och hvilka ej tydeligen höras e. Men det oaktadt har detta förslag, så enkelt det i början må synas, likväl i utöfningen sina ganska stora betänkligheter. Ty först är det svårt, om ej omöjligt för örat, att med visshet urskilja denna ofta fina skillnad i uttalet emellan ä och e; i synnerhet då sjelfva uttalet ofta befinnes olika och vacklande, såsom emellan rensa och ränsa, lemna och lämna, frästa och fresta. För det andra ville det föga låta göra sig att vänja ögat, äfven då ä tydligt höres, vid en sådan stafning som denna: äller, äfter, härre, däm, pänna, hänne, emällan, trätton, tränne, fjärde, m. fl. ehuru sant uttryck af sjelfva uttalet den ock skulle synas vara.
Dernäst är det också klart, strax af ögats vittnesbörd, att ljudet ä, som i språket så ofta förekommer, tecknadt som nyss ofvanföre, alltid med bokstafven ä, ville gifva åt skrifningen ett visst obehagligt utseende, och åt handen en förökad svårighet genom de vid alla i, alla å, alla ö, och nu ytterligare vid alla dessa mångfalldiga ä ständigt nödvändiga öfverskrifnings-tecken. Så ringa detta sista skäl än må synas, torde det böra komma i betraktande.
Det följer af dessa anmärkningar, att alla ljud på ä, eller som, efter vissa orters eller vissa personers uttal, närma sig dertill, icke kunna, för skäl, grundade både i ögats fordringar och språkljudets, beqvämligen tecknas med denna enda bokstaf ä. Det öppna, e synes således böra, såsom en gång antagit i språket, bibehållas; samt, om ej nu mera till sitt bruk så långt utsträckas, som någre i förra tider försökt, åtminstone icke alltför långt inskränkas. Så långt det kan tålas, utan att motsäga bruket, lärer det böra, för många skäl, antagas och fastställas.
Men gränsen och reglorna för bruket deraf, huru skola nu de bestämmas, då ingen enda allmän princip synes vara för hand, som skulle kunna lämpeligen följas? ty bruket är deladt, härledningarne ytterst mörka och tvistiga för en så ansenlig del af språket, och stafbyggnads-grunden härvid, nästan utan tillämpning. Man brukar ä eller öppet e ömsevis, och nästan utan regel i sådana stafvelser, hvari det följes af flera än en enda consonant.
Intet annat val synes då vara i detta fall öfrigt, än att af de ord, hvari bruket hitintills mer eller mindre allmänt infört det öppna e, stadga, efter godtfinnande, ett visst antal till bibehållande af detta staf-sätt. Ty man måste nödvändigt, ett af två, antingen bortlägga ett skriftecken, för hvilket ingen regel kan med visshet ur sjelfva språknaturen utletas, eller också vidtaga den utvägen, att fastställa såsom regel, ett en gång stadgadt godtfinnande.
Men som alla ord af ett sådant staf-sätt svårligen skulle kunna i minnet behållas förutan något visst tecken eller några vissa allmänna klasser, hvarunder de kunna föras; och som dessutom sjelfva godtfinnandet tyckes böra äga några grunder, hvarefter bruket fastställes af det ena skriftecknet eller det andra: så torde ej vara onyttigt, att till en början framställa de grunder (så goda de låta finna sig) efter hvilka stafningen med det öppna e, i stället för ä, i någon del af språket skulle kunna bestämmas. Det lärer ej fordras, att alla dessa grunder skola äga i sig sjelfva det slags nödvändighet, som gör dem obestridligt gällande. I de fall, der valet måste bero af ett blott godtfinnande, kan man ej skäligen begära, att de grunder, som dertill framställas, skola vara annat än försvarliga anledningar eller antagliga kännetecken. Tillägg blott det allmänna och nödvändiga villkoret, att i intet ord någon fullkomlig nystafning införes, utan att valet stadgas här som tillförne, endast emellan skiljaktiga bruk.