Alina Frank; Bland bränningar; Röda fanan/AF5
| ← Kapitel IV |
|
Kapitel VI → |
V.
»Har du läst morgontidningarna?» frågade
en af Alinas kamrater som kom på besök.
»Jag kastade en blick i dem», svarade Alina likgiltigt.
»Kära Alina, nu måste du väl vara nöjd med hvad din doktor skrifver! Aldrig förr har han stämt upp sådana lofsånger.»
»Min doktor! Sådant prat ... Han är rätt snäll i dag, tyckte jag mig se som hastigast. Han är också den samvetsgrannaste af alla recensenterna.»
»Och den älskvärdaste.»
»Hm!»
»Den som ser bäst ut.»
»Tycker du det?»
»Du sade själf i går, att han är en vacker gosse. Och så hörde jag dig försäkra, att det vore för honom du spelade andra akten.»
»Det var ett förhastande ... bara en liten artighet ...»
»Fy, Alina! Nu är du inte uppriktig. Du är kär i doktor Bäck.»
»Kär!» utropade Alina och for upp från kåsösen.
Hon såg riktigt förskräckt ut.
»Det var grufligt hvad du tar illa vid dig», utbrast väninnan. »Det är väl inte så farligt häller att tycka om en ung, vacker karl. Dess utom har folk redan länge pratat om er.»
Alina hade åter satt sig. Hon vände bort hufvudet och tycktes icke höra hvad väninnan sade.
»Nog har väl litet hvar vid teatern sett hur det står till», fortfor väninnan. »Att han är pinkär i dig, bör du väl ha märkt för länge sen.»
Alina fortsatte med sin tystnad och ouppmärksamhet. Hon stirrade framför sig, endast upptagen af egna tankar.
»Det är ju riktigt lyckligt att älskas af en recensent ...»
»Inte ett ord mera!» afbröt Alina, som tycktes väckt till medvetande af det senaste yttrandet. »Det ar kanske sant, att jag verkligen tycker om Elof Bäck. Nu känner jag det, men jag har själf inte förut vetat af det. Tro mig, Berta, det är rena sanningen. För öfrigt vet jag inte, om det kan kallas verklig kärlek. Någon sådan har jag aldrig känt ända hittils, fastän jag mycket önskat att erfara den åt minstone för ett ögonblick för att veta huru den bör göras på scenen ... Men, Berta, hur kan du misstänka, att jag skulle på något sätt begagna mig af en mans kärlek för att få fördelaktiga recensioner? Det är en ovärdig misstanke och kunde tagas såsom en förolämpning.»
»Tra la la!» sjöng den glada skådespelerskan. »Du får inte bli ond, ma belle. Nog vet både du och jag, att människohjärtat är en underlig komposition. Inte rå vi aktriser för, om vi blanda i hop kärlek och vackra recensioner. Därför är det väl inte sagdt, att vi skulle vara så lumpna, att vi sålde oss för en recension.»
Väninnan tog afsked. Alina gick i djupa tankar fram och till baka. Hon tyckte sig ha undergått en stor förvandling. Vore det kärlek hon kände? ... Ja, Elof Bäck var en högst älskvärd man och henne ömt tillgifven. Men borde hon öfverlemna sig åt den känsla, som nu tycktes få makt med henne? Den frågan kunde hon ej klart besvara. Hon viste egentligen icke riktigt hvad som försiggick hos henne.
Men så tog hon till baka Dagsljuset, i hvilken Bäcks recension var tryckt och som hon kastat afsides, då väninnan inträdde. Nu läste hon teaterartikeln för sjätte eller sjunde gången. Egentligen brydde hon sig aldrig om det som »stod i bladet». Det hade hon många gånger försäkrat och själf trott på, men nog var det i alla fall en ganska intressant läsning, detta beröm utan alla inskränkningar, denna med verklig hänförelse skrifna artikel, som så klart bevisade, att Alina Frank vore en af samtidens största skådespelerskor.
Hon njöt af hvad hon läste. Elof Bäck hade således ändtligen tvungits att fullständigt erkänna hennes konstnärskap. Hon tänkte med ömhet på honom, såg hans bild i fantasien, tyckte till och med, att han åter satt vid hennes sida, betraktande henne med kärleksbrinnande blickar. Hon fann honom nu vara en lika älskvärd person, som samvetsgrann recensent, dess utom en riktigt vacker karl. Hon erinrade sig alla de intressanta samtal hon haft med honom. Det var ett nöje att tala med honom om konst. Och det var såsom ett erkännande af hans behörighet att döma öfver scenisk konst, som Alina aftonen förut låtit undfalla sig yttrandet, att det vore för honom hon spelade andra akten, kanske också därför att han såge mycket bra ut och onekligen vore ett värdigare föremål än den skådespelare, mot hvilken Alina spelade och som hon icke kunde tåla.
Och likväl hade Elofs erkännande icke varit henne nog. Hon måste ha hela publikens, från parkett till öfversta raden. Månne icke den utmärkta tidningsartikeln skulle hjälpa henne därtill?
Så tänkte hon åter uteslutande på Elof, artikelns författare, den käre vännen, den älskade ... Älskade? Ja, Alina måste erkänna, att hon älskade honom på fullt allvar, älskade honom varmt och djupt hängifvet. Huru nytt och underbart! Många gånger hade åskådarne klappat händerna och ropat in henne, då hon på scenen utfört en älskarinneroll, men nu kände hon, att hon förut icke förstått hvad kärlek vore. Huru skulle icke den erfarenhet hon nu gjort gifva ökad kraft och sanning åt hennes spel! Hon försökte sig genast på att ännu en gång framför sin spegel spela igenom hertiginnans roll i andra akten. Hon var nöjd med sig själf och naturligtvis också med Elof.
Vid den andra föreställningen satt Elof åter på sin plats i salongen. Han hade icke varit nöjd med sin uppsats i morgonnumret, men sökte trösta sig med, att det varit den ofantliga brådskan och oron på tidningsbyrån som vållat det mindre tillfredsställande i recensionen.
»Alina är alldeles förtjust i hvad doktorn skrifvit», hade en annan skådespelerska, som han mött på gatan, yttrat i förbigående, icke utan en anstrykning af gäckeri.
Den tonen bekymrade Elof föga. Han var van vid dylika gäckerier. Lika litet brydde han sig om de försmädliga ord, som Malén kastat till honom i teaterförstugan, där den kritiske doktorn stod och harmade sig öfver att parkett vore utsåld till äfven andra föreställningen.
Att Alina vore förtjust i hvad han skrifvit, borde icke kunna trösta honom öfver hvad han själf ansåg misslyckadt, och likväl tänkte han därpå med stort välbehag. Alinas åsigter betydde för honom mer än hans egna. Hon var nu mer alt för honom. En dag sade han henne detta, och hon mottog förklaringen med otvetydigt uttryck af glädje och lycka, såg honom kärleksfullt i ögonen och lade sin hand i hans.
Dagen därefter lästes i tidningarna: »Förlofvade Elof Bäck och Alina Frank.»
Det vardt uppståndelse i hela konstnärsverlden och för öfrigt i »hela Stockholm».
»Det var således sant, hvad man berättat om dem», sade somliga.
»Ryktet var väl bara prat», sade andra, »efter som de nu äro riktigt förlofvade.»
Elof och Alina profgingo i »torget», lyckönskades af sina bekanta och uppmärksammades af alla andra torgbesökande. Det var ett litet triumftåg i östra allén. Doktor Malén hälsade mycket artigt och sade till sitt sällskap ett kvickt glåpord om de nyförlofvade.
Fru Adamson tryckte med uppriktigt deltagande de förlofvades händer, och grosshandlaren var mycket artig. Herrar Ström och Barman lyckönskade också, men fäste ingen uppmärksamhet vid fästmannen. De fortforo att visa sig som lika ifriga tillbedjare af fästmön, otvifvelaktigt glada öfver att hon vore blott fästmö, icke älskarinna, såsom ryktet förut förkunnat. Hon var ju skådespelerska, således en person för sig. Icke behofver man bry sig om en sådan persons fästman eller man, då han själf icke är skådespelare. Betänkligare är, i fall fråga är om älskare.
»Där går Alina Franks fästman», hette det hvar Elof visade sig. Han hade ej mera något eget namn eller någon själfständig uppgift. Han var endast bihang till en konstnärinna, kallades med hennes namn och fick sin lilla betydelse genom hennes stora rykte.
Själf viste Elof ingenting om alt detta, och hade han vetat det, skulle det föga ha bekymrat honom. Han älskade och kände sig vara älskad af en skön och rikt utrustad kvinna, hvars konstnärliga betydelse visserligen i hög grad tilltalade honom samt till och med gjorde honom stolt, men detta var dock af mindre vigt. Det var icke i den firade konstnärinnan han var kär, utan i den sköna och snillrika kvinnan och vid hennes sida tänkte han sig den lyckligaste framtid i ett lugnt familjelif.
Och Alina? Hon var själf fast öfvertygad, att hon riktigt varmt älskade Elof. Hon ville egna honom hela sitt lif, naturligtvis utan att inkräkta något på den del som tillhörde konsten.
»Hvad det är tråkigt», sade hon en dag till sin fästman, »att jag inte får någon ny roll.»
»Det är ju inte länge se’n du skapade hertiginnans», anmärkte Elof leende.
»Inte länge se’n! Det är ju en hel evighet. Just nu, sedan jag riktigt funnit dig, ville jag ha en ny roll. Den skulle jag instudera med dig, älskling! Ack, så härligt! Och så skulle du skrifva i tidningen om den.»
»Det skulle jag, och genom mina anmärkningar kunde man se, att vår kärlek inte rubbat mina åsigter.»
»Anmärkningar!» utropade Alina. »Skulle du nu mera kunna göra anmärkningar mot mitt spel?»
»Hvarför inte? Nu mer än förr är det min skyldighet att riktigt uppmärksamt följa utvecklingen af ditt konstnärskap.»
Alina rodnade och såg forskande på Elof. Hennes blick mulnade, men klarnade åter, när hon i hans ögon läste idel kärlek och hängifvenhet.
»Du har rätt», återtog hon med sitt älskvärdaste uttryck. »Du skall följa mina sträfvanden med din skarpa blick, men också med din kärleksfulla välvilja. Konstgranskaren bör ju alltid bistå konstnären.»
»Båda böra hjälpas åt att göra konsten klar för allmänheten», yttrade Elof med hänförelse, men tillade i nedstämd ton:
»Olyckligtvis begriper granskaren själf kanske ej mycket af konsten.»
»Det är hvad vi vid teatern alltid säga», bekräftade Alina småleende. »Men det är nu så, att bara en person, om också aldrig så okunnig och svag i omdömet, skaffat sig tillfälle att skrifva i en tidning, så lyssnar publiken till honom samt bildar sitt omdöme efter hans, och konstnären är beroende af honom.»
»Ty värr!» medgaf Elof som kände sig träffad af anmärkningen.
»Annat är det med dina recensioner på senare tider, sade Alina och tryckte Elofs hand. »De äro alldeles utmärkta. Det säga alla människor, också vi vid teatern. Men det bästa du någonsin skrifvit var det som stod i bladet morgonen efter min hertiginna.»
»Den artikeln!» utropade Elof och reste sig hastigt. »Den var jag visst inte nöjd med. Den hade tillkommit i nattlig brådska.»
»Så-å!» utbrast Alina förvånad. »Det vill säga, att du skrifvit den annorlunda, om du suttit i lugn och haft mera tid på dig.»
»Ganska visst! Då hade jag aldrig berömt din andra akt. Där var ditt spel inte fullt naturligt och ...»
»Inte det?» afbröt Alina, »och det var ändå för dig jag spelade den akten ... och jag skulle inte ha varit naturlig?»
Alina vandrade i stark sinnesrörelse fram och till baka. Plötsligt stannade hon framför Elof och såg på honom med blickar, i hvilka tillgifvenhet och ömhet stredo med kränkt själfkänsla.
»Tror du, att vi varit förlofvade nu, om du inte skrifvit den artikeln?»
Hon talade med låg röst, men med tonvigt på hvarje ord. Elof såg ut att vara obehagligt öfverraskad. Alina fortfor något lugnare:
»Det var den artikeln som öppnade mina ögon för att du verkligen hade mig kär, och då kände äfven jag, att jag älskade dig.»
»Men, kära min Alina, hur kan du blanda i hop kärlek och recensioner? Hur vill ...»
»Se så», afbröt Alina honom ännu en gång. Hon betvingade sin rörelse, och lade sin arm om hans hais. »Låt oss inte mer tala om det där! Men kom inte en gång till och förneka värdet af det bästa du skrifvit.»
Elof log, men såg tankfull ut och tycktes icke känna sig rigtigt väl till mods.
Alina var åter glad och älskvärd och frågade, om han ville följa henne på teatern.
»Du spelar ju inte», invände Elof.
»Nej, men vi kunde fara till Söder och se på den där farsen. Eller ska’ vi gå på nya operetten?»
»Du har ju sett båda två. Kan det roa dig att se om sådant där?»
»Inte roa pjeserna mig. Men hvad skall man ta sig till? Adamsons skulle också gå på teatern i afton, och jag är säker på att Ström och Barman äro där. Södra teatern har blifvit på modet.»
»Vill du inte hällre stanna hemma? Vi kunna ju läsa något till sammans.»
»Ack, kära du, nog vet du, att läsa inte roar mig. Jag läste alldeles för mycket i Upsala för tio år se’n.»
»Men viil du då, att vi aldrig skola läsa något till sammans, sitta i vårt lugna hem och utbyta tankar om hvad vi läsa? Kan man tänka sig något angenämare?»
»Se så, var inte pedant, käre Elof. Jag har alldeles nog af att lära mina roller, men dem vill jag gärna läsa med dig.»
»Och recensionerna då?» sporde Elof retsamt. »Dem vill du väl läsa? Jag menar naturligtvis berömmande recensioner.»
Alina rodnade och skrattade, men inlät sig icke vidare på det ämnet, utan förklarade, att nu skulle han vara riktigt snäll och följa henne på teatern, icke till Söder eller Nya, utan till Dramatiska teatern, där man spelade det där stycket som gaf så många fulla hus för några år sedan.
»Det gamla stycket!» utropade Elof och såg helt förskräckt ut. »Hur många gånger har du sett det?»
»Inte vet jag», svarade Alina skrattande, »men om stycket är aldrig så gammalt, om det als inte roar mig, om det spelas illa, så är det ändå teater ... och», tillfogade hon hastigt, »i ditt sällskap.»
Elof hade hunnit den punkt i en teateranmälares lif, då han med glädje hälsar hvarje afton, på hvilken han är fri från teatersalongen. Nu måste han likväl hvar enda kväll följa Alina till teatern, vare sig att hon spelade eller icke. Han gjorde det naturligtvis gärna, ty hvar Alina vore, där ville och måste också han vara. Han kunde icke vara på annat ställe. Men då och då lofvade han sig själf, att detta skulle i framtiden bli annorlunda, och det lika mycket för Alinas, som för hans egen skull.
Nu nötte han bort tiden antingen i salongen för att se på skådespel som han kunde utantill eller med att stå sig trött mellan kulisserna eller gäspa öfver en tidning i foyern.
Han erfor till sin egen öfverraskning liksom början till afsmak för teatern. Men detta ville han ej riktigt erkänna för sig själf. Kärleken till Alina förbjöd honom det. Och hon kunde naturligtvis aldrig komma på den tanken, att Elof, som så högt älskade henne och som hon lika högt älskade, kunde erfara någon trötthet eller ledsnad mellan kulisserna.
»Men när vi blifvit gifta», sade Elof en afton, då både han och Alina voro fria från tjänstgöring, »kunna vi väl inte tillbringa alla våra kvällar i teatern?»
»Skynda dig, käre Elof! Vi komma för sent till första aktens början.»
Det var alt hvad Alina svarade. Och så ilade de till teatern, funno ingen plats i salongen, men inkvarterade sig mellan kulisserna, där de stannade till styckets slut, och detta förnyades alla aftnar, då Alina icke spelade eller Elof skulle från sin recensentplats i salongen se ett nytt stycke.
I oktober skulle de ha bröllop. Alina trodde sig kunna till bröllopsgåfva räkna på en extra recett i september. Man var nu i början af juni, vid det gamla spelårets slut. Elof ville på läkares råd att Alina skulle hvila sig och hemta krafter till det nya spelåret. Hon skulle ackordera in sig i en vacker trakt i Stockholms skärgård. Där skulle han hälsa på henne minst en gång i veckan, men för öfrigt bo i staden och arbeta på ett skådespel, till hvilket han gjort upp planen.
Han hade så länge sett andras dramatiska arbeten och granskat dem, att han nu ville själf skrifva för teatern. Det roade honom att gå och tänka på detta företag, under det han kände sig lycklig öfver Alinas kärlek. Så snart han kommit i lugn, skulle han odeladt egna sig åt arbetet, men i hvarje vecka skulle han läsa upp en akt för Alina, då han besökte henne i den stilla fristaden ute i skärgården. Det skulle räcka i fem veckor. Hvilken härlig tid! Elof hade aldrig sett lifvet i svart, men att det kunde vara så ljust, som han nu fann det, hade han ej vågat tro.
»Du har väl tänkt på mig till den förnämsta fruntimmersrollen? Det faller för öfrigt af sig själft», sade Alina, då Elof talade om sina författareplaner.
»Det har jag verkligen inte», svarade han, »ty jag anser, att man inte bör skrifva en roll för en viss person.»
»Men, käre Elof, du kan väl aldrig vilja att någon annan skulle tolka dina tankar? Tror du, att någon skulle göra det så klart som jag? Ar det någon som känner dig så väl? Är jag inte en del af dig själf, älskade Elof?»
Det kunde Alina ha rätt uti. Hvem kunde vara närmare än hon? Hon skulle otvifvelaktigt göra något alldeles utmärkt af rollen, som han ännu icke riktigt uttänkt och på hvilken han ej skrifvit en enda rad. Det vore en afundsvärd lycka att få en så utmärkt konstnärinna att tolka författarens idéer.
Nu öfverlade Elof och Alina hvarje dag om skådespelet och om hjältinnan, hvilken borde utrustas med alla förträffliga egenskaper, just sådana som författaren funnit hos Alina Frank.
Skådespelerskan var älskvärdare än någonsin. Kärleken hade utvecklat hennes egenskaper på ett sätt som ytterligare fängslade Elof. Han kunde omöjligt finna en annan så utmärkt förebild till den kvinliga hufvudpersonen i skådespelet.
Elofs lycka var i ständigt stigande. Han var älskad af den skönaste, snillrikaste, ädlaste och mest hjärtegoda kvinna som hans fantasi någonsin kunnat dikta, men som gick lifs lefvande vid hans sida, stödde sig förtroendefullt på hans arm, hviskade ljufva ord i hans öra och berusade honom med sina blickars glöd. Hvilken härlig framtid de gingo till mötes! Hon skulle egna sig helt och hållet åt honom, liksom han redan nu skänkte henne hela sitt lif. Han skulle på scenen ställa henne i konstens förklarande ljus; hon skulle göra hans tankar lefvande och därmed öka hans lycka.
Med denna glada föreställning skyndade Elof en vacker försommardag till Alina för att med henne samråda om utflyttningen till skärgården. I trappan mötte han fru Adamson, som meddelade, att hon och hennes man skulle tillbringa sommaren vid en badort på västkusten.
»Jag har lyckats öfvertala Alina att också komma dit», tillade frun, önskade doktorn mycket angenäm sommar och rullade sakta utför trapporna.
»Toka!» mumlade Elof och trädde med segerglad visshet in till Alina.
Hon kom emot honom, slog sina armar om hans hals och såg honom riktigt bevekande in i ögonen.
»Vet du hvad, min Elof; vi få ge återbud till Hasselö. Jag far till västkusten.»
Elof stod häpen och stirrade på sin fästmö. Det vore således sant hvad den tokan yttrade i trappan!
»Västkusten! ... Och skådespelet?»
»Det skrifver du naturligtvis färdigt och kommer till mig med så fort du kan.»
»Alina, jag begriper inte ...»
»Kära du, det är väl inte så obegripligt Fru Adamson har fått mitt löfte. Jag skall hvila, sköta mig, segla, göra nya bekantskaper och slippa se ens skymten af en roll ... Åh, det blir gudomligt!»
Alina var uppsluppet glad. Hon ville valsa med Elof, skrattade åt hans öfverraskning och gjorde narr af hans dystra uppsyn. Han erinrade henne om nödvändigheten af att njuta sommaren i fullständigt lugn. Hon hade öfveransträngt sig, i synnerhet mot slutet af spelåret, och vore af läkaren anbefald oafbruten hvila i minst två månader.
Alina fortfor att visa sitt goda lynne och förklarade, att ingenting kunde vara hälsosammare än luft och bad vid västkusten. Hon skulle ju hvila sig. Sällskapsspektaklerna, om det blefve några, kunde väl inte skada hennes hälsa, blott lekverk, ett angenämt afbrott i det ansträngande arbetet att bada, segla och slå dank. För öfrigt skulle hon bara dansa och roa sig och rakt icke tänka. Det skulle fullständigt friska upp henne.
I Stockholms skärgård kunde hon icke hvila sig hälften så bra. Hon skulle grubbla sig förderfvad öfver Elofs pjes, det kände hon. De skulle komma att arbeta båda två för mycket, därom vore hon öfvertygad.
»Se så, inga sura miner, käraste Elof», tillade hon. »Du kunde gärna följa med.»
Elof var långt ifrån så lycklig som nyss förut. Hans utseende vittnade därom.
»Du reser med?» fortfor Alina, ömt öfvertalande.
»Jag kan inte!» förklarade Elof kort.
Han kunde verkligen icke af brist på tid, ett mycket prosaiskt hinder, som aldrig borde förekomma i kärlekshistorier, men som ej lät fantisera bort sig. Alina tycktes dock icke inse hindrets vigt. Hon beklagade, att Elof toge saken så allvarsamt, men detta kunde ej hålla henne kvar. Då hon vardt ensam, tänkte hon mycket öfver förhållandet mellan sig och Elof och var ej riktigt nöjd med hans missbelåtenhet samt hans vägran att följa henne till västkusten. Och likväl kunde hon icke tvifla på hans kärlek, lika litet som på sin egen.
Hvarför skulle han envisas att stanna i Stockholm? Stackars Elof! Det gjorde henne ondt om honom. Men nog var det i alla fall bättre, att han stannade och arbetade på hennes roll. Det skulle hon alltid hålla honom räkning för. Huru skön skulle icke hösten bli, med den nya rollen, i hvilken hon för Elofs skull ville vinna en lysande triumf, och så deras bröllop och bosättning och lifvet med honom, som vore henne så outsägligt kär. Först skulle hon dock på badorten visa sin förmåga såsom ledarinna af en teater, ty att där skulle bli sällskapsspektakel, det hade hon redan beslutat.
Ett par dagar därefter ledsagade Elof sin fästmö till centralstationen. Där var mycket folk. Alla skulle ut och lufta på sig, några till främmande land, andra till brunnar och bad i Sverige. Många hälsade på Alina och gjorde sig underrättade om målet för hennes resa. Man trängdes omkring konstnärinnan, allmänhetens gunstling, öfverhopade henne med artigheter, smicker och allt slags tokprat. Och ju närmare man kom afgångstiden, dess mera folk infann det sig, dess starkare vardt trängseln, dess angelägnare var hvar och en att få åt minstone se en skymt af den firade skådespelerskan.
Elof fick ej tillfälle att säga ett enda förtroligt ord till sin fästmö, från hvilken han nu skulle vara skild under större delen af sommaren. Främmande människor trängde sig mellan dem i afskedets stund. Hon hindrades från att skänka honom ens så mycket som ett ömt ögonkast. Han kände sig illa till mods.
Det vardt oro i trängseln. En stor blombukett syntes sväfva öfver mängdens hufvuden. Den skulle naturligtvis fram till fröken Frank, men det var icke lätt att komma dit. Först såg man endast buketten, som sväfvade ut från väntsalen och småningom nalkades, och därpå syntes en arm som höll buketten högt öfver folket. Till sist såg man också armens egare, hvilken andfådd och drypande af svett bjöd denna blomstrande hyllning åt den sköna konstnärinnan.
Mannen med buketten var hr Adamson.
»Nej, se där kommer en ännu värre!» ropades i folkmassan, och på samma sätt nalkades en mycket större och rikare blomsterkvast.
Öfverlemnaren var hr Barman, ännu mera andfådd och svettig, men också lyckligare öfver sin bukett.
Alina var rörd af så mycken uppmärksamhet. Hon tackade på det hjärtligaste, tryckte Adamsons och Barmans händer och utbytte vänliga afskedsord med alla de uppvaktande tillbedjarne. Så susade tåget bort. Alina nickade genom vagnsfönstret och viftade med bägge buketterna. Ett sorl af beundran hördes från den tätt packade skaran på perrongen.
Åt hvem nickade hon? Hvem gälde blomsterviftningen?
Det vågade Elof icke afgöra. Alt hade ju gått så hastigt. Nu stod han ensam på perrongen. Folkmassan hade redan strömmat bort. En och annan hade likgiltigt sagt:
»Där står Alina Franks fästman.»
Att han stod där, fann man helt naturligt, lika naturligt som att Alina skyndade bort för att roa sig under mellanterminen.
För att icke vara alt för olycklig i sin ensamhet, skulle Elof redan den aftonen börja skrifva på skådespelet, men han kunde icke samla tankarne. Icke ett enda ord kom på papperet. Han gick till »Lagerlunden», träffade gamla bekanta, som togo vänligt emot honom, nödgade honom att stanna i ett gladt lag och släpte honom först långt in på natten. Många gånger under aftonen dracks Alina Franks och Elof Bäcks välgångsskål.
Aftonen var ganska glad, tyckte den öfvergifne fästmannen, hvilken icke på länge deltagit i ett så muntert lag. Men då han gick ensam hem, tänkte han med alt större bitterhet på det knapphändiga afskedet från Alina och sedan såg han i drömmen ett järnvägståg, många tåg till och med som foro i vild ringdans omkring honom, och i hvar enda vagn såg han Alinas alla tillbedjare midt ibland ofantligt stora och många rosenbuketter, och i hvar bukett satt Alina och smålog, men om det vore åt honom eller åt reskamraterna hon log, kunde han omöjligt afgöra.
Efter några få timmars orolig hvila satt Elof på morgonen vid sitt skrifbord och började arbeta på skådespelets första scen.
——————