Anna/Kap 02
| ← Första kapitlet |
|
Tredje kapitlet → |
Andra Kapitlet.
Veckan hade förflutit. ”Ser mormor, att ja vardt bra sen jag läst ”fader vår” på mammas graf,” hade Anna sagt och, med sin lilla korg på armen, måndagsmorgonen lemnat den gamla för att börja den sorgliga vandringen efter bröd. Många snäsande och hårda ord om lättja och tiggarungar hade väl, äfven denna vecka, sårat det späda hjertat och mången gång hade hon, utan annan gåfva, måst lemna den rikes boning; men så hade också mången gång kärlek och medlidande, kanske mest från den fattigas koja, mött den fader- och moderlösa, och månget vänligt ord, månget hjertligt deladt bröd inflätat en blomma i den tunga och törniga tiggarstafven. Då hade Anna alltid tänkt på sin mor och tackat Gud, som, för hennes skull, ställt dessa goda menniskor i hennes väg — och lördagsaftonen, detta veckans och hjertats mål — då skulle, hon på grafven ännu innerligare tacka och bedja.
För Olof hade aldrig en vecka gått så långsamt — han trodde, att den icke skulle hafva ett slut. Dagligen besökte han väl sina små fågelungar; men han dröjde dock längre på grafven, än hos dem; och hvarje morgon, innan ”far” kom upp; ty sedan hade Olof icke mycken tid för sig sjelf, klädde han den med friska blad och blommor.
Lördagsaftonen var kommen. — Till stor glädje för Olof hade kyrkovärden straxt på morgonen afrest till tinget. Han kunde således vara säker att få möta sin lilla Anna och sedan hemföra henne till modern, som lofvat gifva henne pannkaka och filbunke, det bästa Olof sjelf visste.
Hela dagen hade varit klar och herrlig, men emot aftonen hade de små sväfvande molnen sammandragit sig och stodo nu hotande och mörka. Olof satt redan på kyrkogården, väntande på Anna. Grafven var klädd vackrare än någonsin, ty Annas öga skulle nu skåda den; men Anna dröjde — himlen blef med hvarje ögonblick, mörkare — åskan mullrade på afstånd och då och då ljungade en blixt ur de svarta molnen. Regnet började falla i stora, tunga droppar och snart var det, som hade hela himlen öppnat sig; ty vilda störtskurar nedströmmade och bortsköljde sand och stickor; och bortförde blad och blommor från grafven. Olof hade sökt skygd under almen, der han stod med ögat oafvändt mot kyrkoporten. Och nu, midt under det häftiga skyfallet, under den vilda orkanens hvirfveldansar, upptäckte hans öga den späda flickan, som brottades en hård kamp med ovädret och hade all möda att kunna hålla sig uppe.
Med några steg stod Olof hos Anna, kastade sin aftagna rock öfver hennes axlar och bar henne, nästan innan hon sjelf visste det, under den stora almen.
”Stackars lilla Anna!” sade Olof och ställde Anna på det ställe, der grenarne voro mest lummiga och igenknäppte rocken väl omkring den bara genomvåta halsen. ”Men hvar är din halsduk?” tillade han, då han nu märkte, att Anna icke hade någon sådan.
”Här,” sade hon och pekade på korgen, ”jag var så rädd, att mormors brödbitar skulle bli våta: Men ack, se mina blommor, de är alldeles förbi!” utbrast hon, då hon öppnade det lilla förklädet och såg, att ehuru väl hon än sökt bevara den blomsterskatt, hon plockat, för att dermed pryda den älskade moderns graf, regnet ändå härjat och nästan förstört den.
Regnet hade upphört, men åskan dundrade med oupphörligt tilltagande styrka.
”Ack, se! hvem har burit hit det här?” frågade Anna med glad förundran, då hon såg några lemningar af de kransar, hvarmed Olof några stunder förut prydt grafven, vid hvilken Anna nu stod.
”Det har jag Anna!” svarade gossen. ”Jag har hvar dag klädt grafven och var så glad, att du i qväll skulle få se att den var vacker och grön, fast du intet har varit der.”
Anna såg så barnsligt tacksam på Olof.
”Mamma ber nog för dig hos Gud, för du är så snäll mot hennes Anna!” utbrast hon slutligen med barnslig rörelse.
Nu ville Olof att Anna skulle följa honom hem; ty han såg att regnet skulle åter börja och att blixtarna blefvo allt tätare och starkare; men Anna ville det ej. Hon skulle först bedja på grafven, och Olofs alla föreställningar kunde icke beveka henne. ”Ack! jag har ju så många gånger lofvat Gud och mamma, att jag i qväll här skulle tacka Gud för allt godt han gett mig under hela veckan, och hur skulle nästa vecka bli för mig, om jag inte nu skulle be här, att Guds engel får gå med mig?”
Och Anna nedföll på grafven och bad — bad böner, som säkrare än långa, välljudande tal hördes af de värnlösas fader i himmelen.
”Se här mor är Anna! men se hur våt hon är,” utropade Olof, då han med den lilla flickan inträdde i stugan, dit hon, icke utan bäfvan, följt honom.
Den goda hustrun hälsade vänligt vår lilla våta hjeltinna och, innan hon ens hunnit tänka derpå, hade Olof upptändt en flammande brasa. Annas kläder skulle torkas för elden.
”Hur dags tror ni far kommer hem?” frågade Olof, som nu höll Annas halsduk så nära brasan, att han nästan brände sina egna fingrar.
”Åh när far är till tinget, så plär han inte brådska hem; så förrn emot midnatt är han väl inte här.”
”Nå nu pannkaka och filbunke, söta snälla mor, för nu ska’ Anna och jag ha’ kalas, för ni må tro att vi ha slitit en hund i ovädret.”
Emellertid satt Anna i en vrå, blyg och tyst, insvept i en af mor Elsas stora, så kallade, kyrkoschalar, medan denna tillredde kalaset, och Olof torkade Annas lilla gulrandiga blångarns klädning. Men snart var klädningen torr, rätterna framsatta och de båda barnen sutto helt förnöjda midt emot hvarandra, för att i ljuf ro njuta sin aftonmåltid, sedan Anna först iklädt sig sin egen drägt.
”Herre Gud! sådana Guds englar” sade mor Elsa sakta för sig sjelf och betraktade de båda barnen och hörde huru Anna sade, att hon trodde att ingen, mer än kungen skulle äta en så rar pannkaka och såg att Olof glömde alldeles bort att äta, endast för att se på Anna. Och Anna var i detta ögonblick outsägligt skön. Lockarne lågo så nykammade och glänsande; kinden hade klara rosor; ögat var tårfritt och strålande och den lilla rosenmunnen log oskuldens skönaste leende.
”Ser du hur det blickar, Olof?” frågade Anna och såg, med ett slags högtidligt allvar, ut mot de ljungande blixtarne.
”Ja nog ser jag det; men nu se’n jag fått dig under tak, så bryr jag mig inte om vädret. Nu må det dundra och blicka hur mycket som helst, för nu blir du här i natt.”
”Ack, om jag finge det!” utbrast Anna och såg, på en gång glad och bedjande upp mot gossen.
”Hvad f-n är det för ett kalas som du håller med tiggarungen?” ljöd i samma ögonblick en stark röst, och kyrkovärden stod med ljungande ögon framför honom.
Kyrkovärden Folke Jonson var en medelålders karl, af stor och stark kroppsbyggnad. Han sades härstamma från de gamla folkungarne och, så väl den höga gestalten, den starkt böjda näsan, som det drag af slughet och egennytta som, vid närmare betraktande, framblickade ur de ljusblåa, djupt liggande ögonen och spelade kring den välbildade munnen, tycktes gifva visshet åt denna förmodan. Han stod inom församlingen i särdeles anseende, ty han var förmögen, uppträdde alltid med en viss prakt, var frikostig, när han dermed kunde göra uppseende och känd för sin ovanliga klokhet i landtbruk och hushållning. Man täflade om hans vänskap och fruktade hans vrede; ty försonlighet kände han icke en gång till namnet. Han hade tidigt gift sig med en förmögen och vacker bondflicka, som stilla och undergifven, i tjugu år varit mera hans slaf, än hans hustru. De hade tvenne barn, den äldsta, som ärft fadrens utseende och karakter, var också redan från de spädare åren hans gunstling. Folke skulle studera — fadren ville det så — han skulle ”veta så mycket som presten;” men var ändå icke ämnad, att med sitt högre vetande bekläda något embete. Han skule i lugn på sitt ärfda jordagods, hvila på sina lagrar, hvilket fadren hoppades kunna, till dess, ordna och utvidga till en liten prydlig herrgård. Folke studerade i Linköping och kallades alltid af fadern ”min son herr gymnasisten.” Trenne barn hade dött emellan honom och den vackre och vänlige Olof, som ärft både moderns hjerta och utseende och var hennes enda sällhet den enda, som förstod och besvarade hennes kärlek.
Kyrkovärdens oväntade ankomst, den hotande blicken, det hårda tilltalet, hade häftigt förskräckt vår stackars Anna. Hennes kind blef likblek, och en våldsam darrning skakade de späda lemmarne. Hon ville uppstiga, men kunde det ej, utan fäste de tårfulla ögonen, liksom bönfallande, på Olof.
”Var inte rädd Anna! och ni far, var inte så ond!” sade Olof och uppreste sig, för att gå emot fadren; men denne märkte hvarken honom eller hans ord; ty nu öfverhopade han sin hustru med förebråelser och skällsord, så väl derföre, att hon uppdukat ett sådant bord åt ”tiggarungen,” som att hon tillåtit hans son äta tillsammans med henne.
”Kära far! banna inte mor, utan mej, för det är jag, som bad Anna komma hem; för jag råkte henne på kyrkogården och hon var alldeles genomblöt, och jag tyckte att det var synd med henne och att hon behöfde både bli torr och få lite mat, och då tiggde jag mor så mycket, att vi skulle få pannkaka.”
”Jag gitter inte höra ditt prat! om du, som är en barnunge är galen, så skulle väl mor din ha’ bättre förstånd; och nu bort med tiggarungen och det på rappet ändå, ty häradsdomarn kommer hit och skall vara här i natt och då skall huset vara rent för pack och byke för jag vill visa honom att Folke Jönsson i kyrkbyn är karl som har mat och fjäderbolstrar, så att han kan hysa annat folk än tiggare.”
”Ja, kära far! du ska’ inte få någe te skämmas för; svarade hustrun, som nu först vågade sig fram med ett ord; ”men du är så våt min gubbe! du skall först ömsa på dej; sen ska ja nog sörja för häradsdomarn.”
Emedlertid hade Anna krupit i en vrå af stugan från hvilken hon nu, bäfvande framträdde. Hon uppsökte sin lilla korg och ämnade åtlyda kyrkovärdens befallning, då Olof, efter en synbar öfverläggning, framträdde till fadern.
”Jag har lofvat Anna, att hon skulle få hus här i natt och, inte kan väl far ha hjerta att köra ut henne i ett sådant väder; utan kära söta far låt Anna få bli still!” sade Olof med barnslig innerlighet.
”Mitt hus är ingen fattigstuga, utan på dörren med tiggarungen!” svarade kyrkovärden med våldsam vrede. ”Den som har lofvat henne husrum får herrbergera henne; men under mitt tak får hon inte ligga; utan bort och ut ska’ hon och det genast, innan häradsdomarn kommer hit.”
Det syntes huru Olof kämpade med de frambrytande tårarne, men han besegrade dem.
”Kom du med mig Anna!” sade han med ädel värdighet. Himlen har tak för oss begge, för si jag ligger inte inne, när jag vet att du ligger ute. Men kom i håg far, att om Gud ville så kunde ni sjelf bli husvill i natt” tillade han och såg med prophetiskt allvar på kyrkovärden.
”Herre Jesus beskydda oss!” utropade modern, i det hon sammanknäppte sina händer; ty det var, som hade åskan i detta ögonblick krossande nedfallit öfver deras hufvuden.
Kyrkovärden bleknade — men dörren öppnades — häradsdomaren inträdde och blodet återvände hastigt till hans kinder.
”Ett herrans väder, bror kyrkovärd!” sade den inträdande och skakade vid dörren regnet af den våta kapprocken.
”Välkommen! välkommen! Jag som inte hörde när bror häradsdomarn kom” sade kyrkovärden och fattade den ärade gästens framräckta hand ”för annars skulle jag väl inte tagit emot här i skräpet: men var så god och kom med mig, så ska vi gå i anderstugan och se'n mor så sätter du fram en aftonvardsrisp åt oss. När en har åkt en mil i sådant väder, så behöfs båd’ öl och brännvin. Glöm inte silfverkanna!” tillade han sakta till sin hustru och lemnade, tillika med häradsdomarn, rummet.
Aldrig har en medlem af Skeppsbro-adeln med större högtidlighet och känsla af mera stolthet och förnöjelse sett dubbeldörrarne uppslås till den stora praktvåningen, för att der införa en utländsk diplomat, än vår kyrkovärd öppnade dörren till anderstugan och dit införde häradsdomarn, som aldrig förr varit i hans hus och således icke ännu sett anderstugans herrlighet. Han njöt en af sitt lifs högsta triumfer och hade ingen möda ospard, att, för den nye gästen, visa hvarje litet pretiosum, och mycket kunde verkligen efter den tidens fordringar, med skäl förtjena detta namn; och medan detta försiggår vilja vi återvända till våra små vänner i hvardagsstugan.
Så fort som fadren utgått, tog Olof Anna vid handen, för att lemna sitt hem.
”Du tänker väl inte ligga ute heller?” frågade modern, som oaktadt brådskan med aftonvarden, icke glömde sin kära Olof.
”Jo, mor! visst gör jag det.”
”I ett sådant väder! Nej det ska då inte hända. Nu kan ni begge i all ro äta opp er pannkaka och er mjölk; för nu kommer inte far hit in i qväll, ty säkert ligger han der inne i utdragssoffa; och sen ni har ätit er väl mätta så kan du Olle följa Anna på vår foderskulle och der kan du göra en bädd åt henne och så kommer du in och lägger dig på ditt vanliga ställe.”
»Nej mor! det kan jag inte göra, för far förbjöd Anna att ligga under hans tak, och det är hans tak, så väl på skullen, som i stugan, derför skall Anna ligga under Guds eget stora tak; men jag ligger inte inne, när Anna inte kan få ligga inne med. Nog finge Anna husrum hos grannas; men det vill jag inte, för det vore så stor skam för far, när Anna skulle tala om, att hon vardt utkörd här, och ljuga — det kan inte Anna.”
”Men hvar i herrans namn tänker du då ligga?”
”På kyrkgåln, under den stora almen, på Annas mors graf.”
”I ett sådant väder? Nej för Guds skull min gosse, gör inte din mor ett sådant bekymmer! Då får jag ingen ro i natt, för du vet ju, att åskan jemt slår ner i stora trän och hon har två gånger, som jag minns, slagit ner just i det trä't der du vill ligga.”
”Kära, söta mor! var inte orolig för min skull!” bad Olof nu och tog modern hjertligt i famn. ”Den Gud vill bevara, han är utan fara,” har ju mor sjelf lärt mig; och tro mig mor, att utom i Guds rike, finns intet ställe så säkert, som Annas mors graf, för dit kan inte ondt komma.”
”Du ska bli inne Olof!” inföll med bestämdhet Anna, som ända dittills varit tyst. ”Det vore synd, att göra din mor emot och synd med dig, som har en mjuk bädd och tak öfver hufvudet, att ligga på våta sanden i regnet. Nej söta Olof! jag ser nog hur snäll och god du är: men inne skall du ligga.”
”Tyst Anna! du skall tro, att jag inte är pojke för ro skull; och nu god natt! söta snälla mor! se nu håller det oppe. Var inte ängslig för oss, utan Gud vare med er! jag ligger säkrare på kyrkogården, än ni under detta taket.”
”Ja rätt har Olle!” suckade modern och stod sedan länge och såg efter de utgångna barnen i orolig tankfullhet. ”Gud förlåte far!” utbrast hon slutligen och tvenne tårar nedföllo på den stora silfverkannan, i hvilken hon nu skulle ihälla det något surnade marsölet.
Regnet hade upphört; men åskan dundrade med ökad styrka och himmelen ljungade likt ett vredgadt eldhaf.
”Är du rädd Anna?” frågade Olof.
”Åh, nej! inte så länge jag håller i din hand” svarade den darrande flickan.
»Men nu får du lof att släppa min hand, för jag skall gå upp på skullen efter hö, så du slipper ligga i våta sanden.” Och Olof tog ett rep och inlade deri en höbörda, så stor, att man skulle trott den fordra en karls krafter, ehuru den tolfåriga gossen med lätthet bar den till kyrkogården, Vid grafven nedlade han sin börda — uppklättrade i almen och skakade, sedan han bedt Anna akta sig, de grenar, som hängde öfver grafven, så länge tills ingen droppe mera nedföll från dem. Sedan han åter hoppat ned; utbredde han höet och gjorde deraf en bädd, på det sättet, att hufvudgärden hvilade på grafven, eller utgjordes af den. På den sidan som var närmast trädet, d. v. s. under dess djupaste skugga, var bädden tjock och rik på hö, då deremot den på andra sidan var så tunn, att stenarne nästan syntes igenom.
Nu uppknöt han en liten grof halsduk och uppvecklade derutur en lång blomsterkrans, som han bildade till ett litet rundt örongott på Annas hufvvudgärd.
”Jag har ingen annan kudde åt dig Anna, än de här rosorna, som jag plockade och flätade, för att sätta på din halmhatt; och när det började regna, så tog jag af mig halsduken och knöt dem uti och stoppade den i fågelboet och se derför ä’ blommorna torra och du ska sofva på dem. Och nu ska vi lägga oss ser du, jag har en rock till täcke åt dig.”
”Ack, så god du är Olof!” utropade den hjertligt rörda Anna, ”hvad jag skall sofva godt och ligga väl! men först skall jag tacka Gud, som lät dig bli min engel och så ska ja’ be mamma och Gud välsigna dig.”
Och Anna nedföll vid grafven, på bädden, bland blommorna. Olof nedföll bredvid henne. Blixtarne ljungade — men de lågo stilla och bådo lugna sin aftonbön. — De bådo för hvarandra och Olof bad också en hjertlig bön för den kära modern. Ack! han hade icke velat, att hon skulle sofva derborta under det röda taket. Han bäfvade — han tyckte att en förbannelse hvilade öfver det.
Emellertid hade mor Elsa, sedan hon framsatt aftonvarden, hvilken verkligen, så väl i afseende på öfverflöd, som tidslängd, med skäl kunde kallas qvällsvard, på kyrkovärdens tillsägelse bäddat både sängen och utdragssoffan i anderstugan och prydt den förra med det storblommiga sidentäcke, som kyrkovärden nyligen inköpt på en auction.
Kyrkovärden var vid det gladaste lynne och häradsdomaren kunde icke nog prisa sin värds rikedom och gästfrihet. De samtalade länge, under ett ständigt smuttande på ölkannan och flaskan. Slutligen förtyngdes deras ögonlock, de sågo med längtande blickar på de mjuka bäddarne och beslöto att lägga sig.
”Jag skulle väl först ta’ god natt af mor!” sade häradsdomaren, som icke engång halfrusig, glömde att visa sitt, i egen tanka, stora lefnadsvett, ”Elsa!” ropade värden och öppnade dörren.
Mor Elsa inträdde och ceremonien försiggick.
”Men, kära far! törs du lägga dig i ett sådant förfärligt åskdunder?” frågade hustrun bäfvande, som hon skulle lemna de båda gubbarne.
”Var inte ifrig för det du mor!” svarade kyrkovärden och försökte gifva säkerhet åt den litet stapplande stämman. Låt åskan gå bäst hon gitter, hon håller nog mitt tegeltak i respekt, för hon vet, att det är lättare att tända halmkojorna, der skräpet inte är värdt mera än en fingervärme.”
Suckande lemnade mor Elsa rummet, Och några ögonblick derefter hördes ett högt snarkande från anderstugan.
I hvardagsstugan var äfven allt stilla, husets drängar och pigor sofvo, som vanligt på skullarne.
Det var en hemsk natt, med sina dofva knallar, sina blixtrande ljungeldsstrålar, så tyckte åtminstone mor Elsa, der hon stod vid fenstret, med psalmboken mellan de sammanknäppta händerna. ”Och min Olof! mitt kära barn!” utropade hon och såg bort mot kyrkogården, som nu klart upplystes af de starka blixtarne. ”Jag begriper inte, att jag är så rädd och så orolig, jag plär bli så lugn, sen jag befaldt mig i Guds hand; men i natt hjelper inte det engång — kanske Olof förkyler sig på kyrkogården, jag skall gå och hölja fars gamla kapprock på’n.”
Och hon tog verkligen kapprocken på armen, stängde sakta förstugudörren och tog vägen åt kyrkogården. En rysning öfverföll mor Elsa, då hon, i den hemska natten, hörde de gamla tunga gångjernen gnälla, då hon öppnade porten till kyrkogården. Hon tyckte sig i blixtarnes sken, se bleka vålnader smyga mellan de svarta korsen. Hon var nära att vända om, men nu såg hon den höga almen och moderskärleken vaknade åter i hennes bröst och förjagade nattens och kyrkogårdens skräckbilder.
Med säkra steg vandrade hon fram till grafven. Ack, en skönare syn hade aldrig mött hennes öga! Barnen slumrade stilla och ljuft. — Flickans ljuslockiga hufvud hvilade bland blommorna på gossens arm och den andra omslöt hennes späda lif och liksom fasthöll den rock han, till täcke, utbredt öfver henne. Öfver dem dundrade det krossande thordönet, ljungade de mördande blixtarne och de slumrade ändå ljuft och tryggt, som vid Guds hjerta. Sådan är oskuldens slummer.
Elsa stod länge och betraktade dem. ”Ack! Olle hade rätt — här kan inte ondt hända dem!” utbrast hon och utbredde den stora kapprocken öfver de små englarne. ”Gud välsigne och beskydde dig min Olof!” suckade hon; ”hade jag inte dig — så hade jag intet” tillade hon och klappade sakta den runda men kalla kinden; derefter gick hon till de små gröna kullar, som gömde stoftet efter hennes tvenne små barn. Hon hade så ömt vårdat dessa oskuldens bäddar. ”O låge jag här!” utbrast hon — och varma tårar droppade ner ur hennes öga — ”ty på jorden är bara oro — men i grafven ro.”
Hon satte sig på en af grafvarne och liksom tryckte sig allt innerligare till den vännens hjerta, som om den ock synes dröja — synes bortglömt den längtande anden — dock kommer en gång — kommer säkert och ljuft att hemförlofva den kämpande, den trötte; och i lugn christlig sinnesstämning lemnade hon kyrkogården, sedan hon ännu en gång i blixtarnes sken, betraktat de sofvande barnen.
Hon hade hunnit sitt hem; men just som hon skulle tillsluta grinden, så blixtrade det så starkt, att hon tyckte att flammorna omslöto henne och att den rysliga knallen nedstörtade öfver hennes hufvud. Hon sjönk sanslös till marken.
Då hon uppvaknade, visste hon icke huru det var, eller hvad det var; men vid de häftiga lågor som omgåfvo henne, tände minnet sin dystra fackla, och i ett ögonblick blef allt henne tydligt.
Åskan hade skonat de halmtäckta kojorna, men hade helt djerft vågat sig genom kyrkovärdens tegeltäckta tak och der inom med otrolig häftighet härjat dess skatter.
Förskräckelsen förlamar — men den ger äfven stundom mod, och mor Elsa kände sig nu, i dessa farans ögonblick, rådig och beslutsam. Hon ilade till huset och såg med tacksam glädje att lågorna ännu icke gripit det inre af anderstugan. Hon rusade in i stugan fram till sin mans säng, hvilken så tungt insomnat, att hon hade all möda att få honom till lif. Slutligen lyckades det henne, sedan han från de oupphörliga ederna, att icke få sofva i fred, blifvit så vaken, att han sett huru lågorna upplyste rummet. Nu skyndade hon till häradsdomarns säng; men han hade redan vaknat vid hennes väckelserop till kyrkovärden; derefter hastade hon upp på skullen till drängarne och så ut kring byn till skullar och stugor.
Menniskor kommo i rörelse — vatten kördes — krafter användes — och Elsa var öfverallt uppmuntrande, lifvande; och den stolte, aktade kyrkovärden fick, till råga på eländet, icke sällan, från den stojande hopen, höra: ”Ja för mor Elsas skull ska vi göra allt hvad vi kan!” men inga egentliga släckningsmedel funnos — blåsten hade tilltagit — vädret låg åt byn, dock antändes ingen af de torf- och halmtäckta kojorna; men alla kyrkovärdens hus nedbrunno, liksom hade en hämnande hand fört lågorna. Gud ville det så; kyrkovärden blef sjelf husvill den samma natt, som han nekat tak och skygd åt den späda, den fader och moderlösa, hvilken han i sitt hjerta svor en evig hämnd och öfver hvilken han nedkallade de rysligaste förbannelser — men Anna sof i ostörd ro i de goda englarnes skydd, och uppslog glad det rena ögat, under den klara, åter molnfria himlen, stilla uppväckt af solstrålar och fågelsång.