Anna/Kap 01
|
Andra kapitlet → |
Första Kapitlet.
Det var vår. — Himlen hade högre spännt sitt blåa luftskir; sipporna myste sina ljufva leenden och fåglarna slogo de fulla tonerna från de rika lunder, som omgifva sydöstra delen af det herrliga landskap, från hvars nordliga trakter östersjövågen liksom bäfvande för den gamle, dystra röfvarhöfdingen Kolmorden, ilat, att i ekarnes skygd, kyssa blommorna i Eds dalar.
På en kyrkogård, der det lugna syskonlägret omskuggades af höga lindar och almar och hvars blomstickade täcken, nästan vattnade af en bland de många hafsvikar, som genomskär denna trakt, syntes en lördags afton i slutet af förra århundradet en gosse, hvilken glad och lätt som en morgonvind, nästan dansade fram bland grafvarne; dock vidrörde aldrig hans fot de små gröna kullarna — det syntes att man lärt honom att vörda de dödas fridlysta boningar.
Gossen, som tycktes vara tolf eller tretton år, var af ett friskt och vackert utseende. Ögat var klart och blått och det bruna håret nedföll i oordnade lockar kring de blomstrande och solbrända kinderna hvilka, vid minsta dragning på de svällande läpparne, visade tvenne små skälmska gropar.
Den snygga och vårdade drägten, det glada och modiga uttryck, som afspeglades i hvarje drag, hvarje blick, vittnade tydligt, att han icke blifvit uppfostrad i behofvet och armodets boning.
I den ena handen — hvilken var så brun, att man skulle trott den tillhöra ett af de hetare klimatens barn, om icke en rand, nästan lika hvit som skjortärmen, framskymtat vid armleden — höll han en liten korg och i den andra svängde han ett hasselspö.
Snart hade han upphunnit en aflägsen vrå af kyrkogården, der han uppsvingade sig i en hög och lummig alm och det med en lätthet, som skulle gjort ära åt nu-tidens skickligaste gymnastiker.
”Ack! att jag jemt skall skrämma bort dig!” utropade han missnöjd, då en fågel utstack det lilla hufvudet ur ett fågelbo från trädets högsta krona och i detsamma, med skyndsam flygt, ilade förbi honom. Men snart var han åter lika glad och började, att ur korgen framtaga den föda hvarmed han skulle mata de små fågelungarne, under ett oupphörligt jollrande med dem. Slutligen började han, att med klar och vacker röst, afsjunga en liten visa, der hvarje vers slöts med: ”Ty Gud han försörjer de fåglar små; Fast intet de skära, och intet så.” Plötsligt tystnade han, ty han hörde de gamla, rostiga gångjernen på kyrkogårdsporten knarra.
”Tänk om det är far, som kommer för att hjelpa klockargubben ringa helgsmål!” sade han och vände helt varsamt hufvudet åt porten: men det var icke far — utan en liten flicka, som inkom på kyrkogården och som rigtade de lätta, ehuru icke dansande, stegen mot den höga almen, der gossen satt, under hvars djupa skugga gömde sig en graf, utan minnesvård och så nyligen skoflad, att icke våren ännu öfver den hunnit vira sina gröna kransar.
Den lilla flickan syntes vara omkring åtta, nie, år och tillhörde den del af menskligheten, som vi, så orättvist, kalle ”sämre folk”. Hennes drägt, ehuru snygg, talade dock om armod; men dragen voro fina och regelbundna och, så väl det stora djupblåa ögat, som hela det lilla, af ljusa lockar omglänsta anletet, talade om en rik, skön barna-själ och visade, att det ädla födes så väl i kojan som palatset.
Hon var icke sorgklädd, men hela hennes varelse förrådde en djup sorg och man såg, att de blommor och björkqvistar, som hon samlat i det lilla uppfästade förklädet, icke voro ämnade till glädjens kransar och hennes steg, ehuru lätta, ja nästan luftiga, antydde dock, att hon icke var kommen till kyrkogården för att der likt gossen jollra med de små i fågelboet, eller att leka med andra barn på kullarne i solskenet.
Framkommen till grafven stannade hon — det lilla hufvudet sänktes mot skuldran och stora varma tårar droppade ner bland blommorna. Så stod hon länge, slutligen flöto tårarne långsammare — hon uppviklade förklädet och snart syntes, virad kring grafven, en frisk björklöfskrans, som inneslöt ett kors, bildadt af doftande violblommor.
”Ach, mamma, se nu ned från himmeln och se hur vacker din graf är!” utropade den lilla och ett engla-leende upplyste det tårskimrande ögat.
I samma ögonblick darrade helgemålsklämtningens toner, stilla bland aftonens flägter, bland suset från de höga lindarne. — Den lilla knäföll.
”Ser du mamma, jag har icke glömt hvad du lärt mig!” utbrast hon och sammanknäppte sina händer och började med ljuf, fastän litet bruten röst, att läsa: ”Gud som hafver barnen kär” och derefter några af de enkla, men herrliga böner, som modern, — åtminstone modern i kojan — lärer de späda och hvilka böner nu voro det enda arf, som den bortgångna lemnat sitt fader- och moderlösa barn.
Emellertid hade gossen alldeles förgätit sina fågelungar. Han hade icke ett enda ögonblick kunnat vända sina blickar, sina tankar från flickan och grafven. Han hade väl icke hört alla hennes ord; men ändå — så djupt hade ännu aldrig något rört hans hjerta. Han hade så varmt gråtit och bedit med den moderlösa. Ack! han hade så gerna velat hoppa ner ur trädet, smyga fram till kullen och säga några tröstande ord till den sorgsna, ensamma, men — ehuru eljest full af mod och raskhet — kände han sig nu så blyg — han ville — han kunde icke störa henne: men han hade vågat sig för långt ut på en späd gren, der icke löfgallret bortskymde flickan — grenen brast och gossen nedföll på kyrkogården, nära grafven, några ögonblick sedan flickan slutat sin bön.
Gossen hade icke skadat sig, utan uppreste sig hastigt, med den enda oron att hafva skrämt flickan; hvilken med utseende af häftig förskräckelse, vände sig om och stod nu helt nära gossen, som, icke utan förlägenhet, strök de bruna lockarna från panna och kinder.
”Skrämde jag dig?” frågade slutligen gossen, som gick fram till flickan och fattade med barnslig ömhet den lilla darrande handen.
”Åh, nej! men stötte du dig inte?” svarade flickan och såg skön och frågande upp mot den vänliga gossen, som försäkrade henne, att han icke det minsta skadat sig.
Nu följde några ögonblicks tystnad.
”Hvems är grafven, som du har klädt så vacker?” frågade gossen, sedan han länge och medlidsamt betraktat flickan.
”Ach! det är min mammas, min goda mammas!” svarade hon och tåren droppade klar ur ögat.
”Är det länge sedan hon dog?”
”Ach! jag tycker att det är så länge — ja mycket längre, än hela tiden när hon lefde — och ändå är det bara en månad i qväll, just så dags som solen går i skogen. Men tiden är lång för den, som hvarken har far eller mor.”
”Lefver inte din far heller?”
”Nej! han var död, innan jag föddes”, svarade den lilla och suckade djupt.
”Nå! men du har väl syskon och annan slägt?”
”Nej! ingen, ingen!”
”Hos hvem är du då?”
”Hos en gammal gumma, som jag kallar för mormor och som mamma bodde hos.”
”Är hon beskedlig mot dig?”
”Ach ja! men hon är så gammal och så dålig och har ingenting att äta.”
”Herre Gud, så olycklig du är, och hvad det är synd med dig!” utropade gossen och tårar svällde fram i hans ögon.
”Ach, ja! ty det finns ingen, som nu mer bryr sig om lilla Anna!” utbrast den värnlösa, med qvalfull röst. ”Ach! när mamma lefde, då hade jag bröd — och om det inte alltid räckte till — så hade jag henne och då kände jag inte att jag var hungrig, när hon klappade och kysste mig och kallade mig sin ”lilla Anna;” och talte med mig om Gud och om pappa och om englarne och om Guds rike, — men nu talar ingen med mig — ingen klappar mig och ingen ger mig bröd. Ach, nej! Anna har ingen!” tillade hon och förde båda händerna för ögonen.
”Jo! Anna har Gud, och Annas mor har nog sagt, att han älskar alla goda barn: och mest de fader- och moderlösa,” svarade gossen med en slags helig ingifvelse.
”Ja! det har hon visst sagt mig och det vet jag — men ändå — ack! du skulle få se, om de gräfde ner båd’ din far och din mor och du skulle stå, som jag, vid deras graf — då skulle du också gråta och tycka, att du så gerna äfven ville ligga i grafven.”
”Ja! om min mor vore död!”
”Inte din far?”
”Nej! för jag håller inte så mycket af far, för han är inte så god.”
”Ack vet du, att min mor sade mig, att min far var mycket mera god än hon; men si, det trodde jag aldrig, och jag trodde, att de begge voro lika goda. Men hvem är din far? — Han är visst rik — du har så vackra kläder och ser så rödblommig och mätt ut.”
”Min far är kyrkvärd, och bor derborta i kyrkbyn och jag tror att han är rik, för han har godt om pengar och jag får äta så mycket jag nånsin vill”
En synbar rysning genomgick flickans själ; hon suckade djupt och blickade upp mot gossen; som länge och medlidsamt betraktade henne; derefter stod han länge tyst och tankfull, liksom öfverlade han något.
”Jag går ifrån dig litet Anna!” sade han slutligen, ”men du skall sitta qvar tills jag kommer igen” tillade han och de friska rosorna brunno i högre färg på den fylliga kinden.
Skyndsamt ilade gossen öfver kyrkogården och, sedan han sakta tillslutit dess port, fördubblade han sina steg och stod innan några ögonblick vid den röda grinden, som förde till en, efter den tidens fordringar, ovanligt väl bygd bondgård, hvilken genom sitt tegeltak, sina rödfärgade väggar, sin så kallade kryddgård, med körsbärsträd och lysande ringblommor, prydligt och stolt, liksom höjde sig öfver de många, lägre husen, som stodo der så gråa och mosslupna och hvilkas stupande tak, med sina blommande taklökar, voro egarnes enda blomsterparterr.
”Jag är så hungrig mor!” utropade gossen, då han inträdde i hvardagsstugan ”och nu får jag tjärn-gäs” tillade han och torkade svetten ur pannan, då han såg modern sysselsatt, att, i den hvita enbyttan, inlägga det färska smöret.
Den så kallade, hvardagsstugan, var ganska rymlig, med trenne smårutiga blyfenster och de stora fathyllorna blänkande af blankskurade tenn- och kopparkäril, bland hvilka i synnerhet utmärkte sig, ”prostgårdsfatet” d. v. s. det stora tennfat, på hvilket ostkakorna alltid buros till prestgården och ”julkitteln”, som endast begagnades, när julölet bryggdes. På det hvitskurade ekbordet, som stod vid gafvelfenstret, var, till ära för sabbatsaftonen, utbredd en slags bordduk, eller som den kallades ”bordkläde,” hvilken var af lärft och hvars båda ändar pryddes af långa knutna fransar. En uppslagen psalmbok låg på bordet och öfver de grofva, men rena gardinerna voro fästade tvenne friska björkqvistar, hvars föreningspunkt pryddes af en stor mörkröd vallmo. På ömse sidor om bordet stod ett blåmåladt skåp, med röda och hvita namn och blommor och på det ena i ett stort rödt hjerta: Anno 1699 och på det andra, som var i yngre stil, 1740. Tvänne sängar med gulrutiga omhängen, en stor rödmålad utdragssoffa, jemte några stolar af samma färg, ett rosigt hörnskåp, och en, i ett stort ljusblått fodral förvarad dalkarlsklocka fulländade stugans möblering.
”Tjärngås ska’ du visst få Olle lilla!” svarade modern och såg vänligt upp mot den vackra, kära gossen, som nu, från sängen, mellan de rena, ehuru grofva lakanen upptog en fin, ännu icke kallnad limpa.
”Jag får ju? mor!” sade Olof och satte en stor knif på limpan och såg på modern, med detta skälmska och barnsliga uttryck, som ännu intet modershjerta kunnat emotstå och, utan att afvakta annat svar, än den ömma och bifallande blicken, afskar han tvenne tjocka skifvor.
“Åh! inte mer än en skifva, din skälm! Du ska’ veta att det är grannt bröd, som jag har bakat; för si nämdemans i Måla kommer hem med far från kyrkan i morgon.”
“Jo! begge mor; och tjockt smör, åtminstone på den största” svarade Olof och framräckte de båda brödskifvorna.
“Inte plär du annars vara så snål af dig?”
”Jo; men i qväll är jag det; för det är långt öfver aftonvardsdags och jag har suttit så länge på kyrkgården hos mina små fogelungar.”
“Nåå! men du har väl inte glömt att gå efter gäss och får? då Gud tröste dig för far.”
”Jo mor, det har jag gjort; men dem kan väl Stina få gå efter?”
”Jo, det skall du se! hon har, Gud hjelpe mig! annat att göra och du är för gammal, att gå så der och slå dank och klättra opp i träna efter fågelungar: så gör min sann inte Jöns Perssons Anders och du är mest så gammal som han.”
”Nu får inte mor vara ond på mig!” svarade Olof och såg bedjande på modern ”utan söta mor bred nu på smörgåsarna! för jag har så brått; så skall jag nog göra så mycket som Anders, bara mor nu är snäll, För se mor! — ja om mor visste” ....
”Du har väl råkat på något tiggarbarn, som ska’ ha smörgåsarna, är det inte så, Olle lilla!” frågade modern alldeles blidkad.
”Nej! inte något tiggarbarn; men en liten så vacker flicka, som satt och gret på sin mors graf och klädde henne med blommor och löf och hon är visst både utsvält och hungrig, för hon är så mager och blek.”
”Nå, nå! det kan väl vara, Gud nå’s! men är hon hungrig, så smakar nog ett stycke spisbröd lika bra som grannt limpebröd.”
”Ach, herre Gud! så ni talar mor! tänk om det vore jag, som satt och gret på er graf och vore hungrig och då” ....
”Ja! vore det inte för din skull Olof, så ville jag så gerna ligga der oppe i kyrkgå’ln,” svarade modern och det svårmod, som låg öfver det blonda vackra ansigtet och som tycktes i förtid härjat det, upplöste sig i tvenne klara tårar. ”Men ser du! för din skull vill jag gerna lefva” tillade hon åter leende, då hon såg det ömma bekymmer som hennes ord uppväckt i gossens själ, ”och flickan skall nog få smörgås på limpbröd, var inte ängslig för det du Olle lilla!”
Glad emottog gossen de tvenne stora smörgåsarne och skulle just klifva, eller hoppa öfver den höga tröskeln, då han hastigt vände sig om.
”Hör på mor lilla! Anna har visst långt hem och det börjar bli sent — kunde inte jag få ta’ henne med mej hem och hon kunde få ligga här i natt?”
”Ach, mitt barn! så gerna jag ville det men .... du vet, att far aldrig vill att vi ska’ hysa någon öfver någon natt. Nej kära min gosse! bed du flickan skynda sig hem och ge henne de begge smörgåsarne, så ska’ du få en ann’ när du kommer tillbaka.”
Vid grafven satt ännu Anna då Olof dit framträdde.
”Vill du äta aftonvard med mej Anna lilla?” frågade gossen och framräckte den stora smörgåsen.
”Ack, en sådan smörgås!” utropade Anna och emottog den, med glad tacksamhet. ”Men jag vill inte äta på min mammas graf, för en får aldrig äta i Guds hus,” tillade hon efter några ögonblicks öfverläggning och snart sutto de båda barnen på ringmuren, äfven der öfverskuggade af den stora almen.
”Har du långt hem Anna?” frågade gossen.
”Åh, ja! inte är det så när, för jag bor bort i skogen, som ligger vid Rimfalla.”
”Hur ska’ du då komma hem i qväll? det börjar bli sent, solen är snart i skogen.”
”Åh, det gör ingenting, för mormor väntar mig aldrig förrän sent hem om lördagsqvällarne; för då vet hon, att jag går till mammas graf och att jag sitter der så länge jag kan!”
Med hungerns begärlighet hade Anna nästan slukat hälften af sin smörgås, då hon hastigt upphörde att äta, men det syntes att detta kostade henne strid.
”Hvarför äter du inte, Anna?” frågade henne Olof.
”Jag ska’ gömma det här hem åt mormor.” svarade hon och visade återstoden af smörgåsen. ”För de andra veckorna plär jag jemt ha’ litet hem åt henne; men nu har jag legat mest hela den här veckan, så att jag inte har kunnat skaffa något åt henne.”
”Åh, herre Gud! har du varit sjuk!”
”Ja! det har jag visst och du må tro, att det var med nöd jag orkade gå hit i qväll och mormor ville det alls inte; men jag längtade så mycket och jag kände, att jag skulle bli bättre, sen’ jag ha’ bett på mammas graf; så att jag skulle orka nästa vecka gå och skaffa några brödbitar åt mormor.”
Olof suckade. ”Du skall äta upp din smörgås” sade han och visade henne, att hon ändå skulle få en hem till mormor. Anna var svår att öfvertala; men slutligen gjorde hon dock Olof till viljes.
“Men hvarför har du aldrig någon gång gått till oss?” återtog Olof, efter några ögonblicks tystnad.
“Det har jag inte tordts, för jag var vid grinden en gång och då kom det en stor karl och sa’, att han inte tålde tiggarungar, och förbjöd mej, att nånsin gå in i den röda byggningen, och ja vardt så rädd och begynte gråta, och då kom det en gammal gumma och sa’, att det var kyrkvärden, och derför vardt jag så ängslig, när du sa att han var din far.”
Olof rodnade märkbart; men försäkrade Anna, att hans far icke var så elak, som Anna trodde och att han då säkert varit mycket ond på någon annan och att han visst inte skulle vara hård emot Anna, eller köra ut henne; hvarföre han ock gjorde allt att förmå henne att snart komma till hans hem.
Anna nekade envist härtill och sade oupphörligt, att hon icke tordes; men slutligen gaf hon vika för Olofs böner och lofvade, att komma följande lördagsafton; dock med det vilkor, att Olof skulle möta henne vid grafven, och att han sedan skulle åtfölja henne hem.
Åter sutto de båda barnen vid grafven och talade oskuldens rena och hjertliga språk. Aftonflägtarna susade milda och ljumma kring dem och den blomsterklädda kullen och solstrålarne lekte skimrande likt uppståndelsens härolder, öfver de små gröna kullarna, på deras fridfulla segertecken.
”Ser du Olof! nu går solen i skogen!” utbrast Anna, med djup rörelse och sammanknäppte händerna och lutade det ljuslockiga hufvudet ned mot torfvan, som gömde det kallnade modershjertat.