Arfvingen till Redclyffe/Kapitel 04
| ← Kapitel 3 |
|
Kapitel 5 → |
FJERDE KAPITLET.
»Så glad jag är! utropade Guy, i det han kom in i salongen.
»För hvad då?» frågade Charles.
»Jag trodde, att jag skulle komma för sent, så jag blef helt belåten öfver att se, att ingen annan var inne ännu.»
»Men hvar har du varit?»
»Jag gick vilse på höjden af åsen. Jag tyckte, att någon sade, att hafvet syntes därifrån.»
»Och kan du inte lefva utan att se hafvet?»
»Allting ser så dödt och instängdt ut, när man inte ser annat än skog och berg rundt omkring. Jag saknar det där lefvande glittret och den ständiga rörelsen …»
»Tyst! En vagn.
»Den unge mannen och rådgifvaren för unge män.»
»Men Charlie då!» sade Laura. »Hvad skulle man då tänka att herr Thorndale är?»
»Inte Philips betjänt, åtminstone, ifall det är sant, att ingen är hjälte för sin kammartjänare; och hvad är icke löjtnant Morville för välborne herr James Thorndale?»
»Philip, Alexander och Bucefalus på köpet», hviskade Amy på sitt halft rädda, halft skalkaktiga sätt, som narrade alla utom Laura att skratta — desto mer, som de båda ungherrarne verkligen hördes närma sig i detsamma.
Unge Thorndale var mycket stillsam, och egentligen fanns det intet att anmärka på honom, men han väckte aldrig någons intresse — förmodligen emedan han så fullkomligt gjort sig till ett eko af Philip.
Nu ringde det på dörrklockan.
»Ännu fler?» sade Philip misslynt till Laura.
»Olyckligtvis ja», svarade Laura.
»Att farbror skall bjuda ihop folk, när man ber att få komma i hvardagslag! Jag ångrar, att jag tog Thorndale med mig. Laura, hur skall man kunna hindra det där fnittrandet, som alltid blir, när Amy och flickorna Harper komma ihop?»
»Kanske någon lek?» föreslog Laura, och han nickade, men det var omöjligt att nu säga mera, ty de främmande kommo in.
Det var Maurice de Courcy, den unge irländske löjtnanten, en riktig pratmakare men mycket stor gunstling hos herr Edmonstone; vidare två fröknar Harper, döttrar till förre prästen i församlingen, snälla men ganska simpla flickor; doktor Mayerne, Charles’ gamle trogne läkare och vän; pastorn, som hette Ross, och hans dotter Mary.
Mary Ross var fickorna Edmonstones bästa vän, ehuru hon var bra mycket äldre än de — redan hela tjugufem år. Hon hade tidigt förlorat sin mor och hade alltsedan troget bistått sin far med vården om hemmet och syskonen. Nu voro »de små» utflugna ur boet, och hon var ensam kvar.
Mary vinnlade sig alltid om att roa Charles, kom och hälsade på honom, när vädret var som svårast, så att andra icke vågade sig ut, och gaf sig så god ro att språka med honom, som om hon icke haft det minsta att göra, fast hon i själfva verket uträttade otroligt mycket, såväl i hemmet som i skolorna och bland de fattiga i församlingen.
Det nöje, Charles egentligen räknade på den dagen, var att få språka med Mary om Guy, och när damerna kommo in från matsalen, kom hon ganska riktigt med sitt arbete till hans soffa, medan flickorna Harper, Laura och Amy slogo sig ned omkring pianot.
»Så att ni tycka om er gäst?» sade hon.
»Han är aldrig i vägen», sade fru Edmonstone, som också var i närheten, »men ändå glömmer man aldrig hans närvaro.»
»Han har ett mycket fint och artigt sätt», sade Mary.
»Liksom farfadern», sade fru Edmonstone; »jag hoppas det varar.»
»Ett fåfängt hopp», sade Charles. »Än så länge är han som Kaspar Hauser, hvilken tillbragte tjugu år i ett mörkt rum. Det är tur för mamma, att han har höfviska later i stället för bondaktiga.»
»Tur för dig också, Charlie; han skämmer alldeles bort dig.»
»Han har den sällsynta förmågan att göra klart för mig hvad jag själf vill; jag har aldrig förr riktigt vetat det.»
»Jaså, är det det, som har fattats, Charlie? Det kan jag aldrig tro», sade Mary.
»Du tror kanske, att jag får som jag vill, du Mary? Det är bara afundsjuka och fullständigt misstag. Om du kunde gissa hvad jag utstår, hvar gång någon hjälper mig uppför den där fasliga trappan eller ändrar min hufvudgärd! Sista gången Philip var här några dagar blef det en dispyt för hvart trappsteg, så att jag till slut af ren utmattning hängde mig handlöst på honom och han fick bära mig upp. Honom gjorde det visst detsamma, för han är ju så stor och stark; men gången därpå släpade jag mig ensam ner på kryckorna, och det tror jag verkligen förargade honom.»
När teet var drucket, föreslog Laura, att man skulle göra en lek. »Till exempel att göra definitioner», sade hon. »Du kan ju den leken, Philip; det var du, som lärde oss den.»
»Och jag lärde mig den af Thorndales systrar», sade Philip.
»Å för all del, låt oss försöka den leken; den är säkert rolig», ropade fröknarna Harper, när de hörde, hvar idéen kommit ifrån.
»Definitioner!» sade Charles föraktligt. »Det är så godt att gå efter konversationslexikonet genast.»
»Det är just den sortens definitioner, som man inte hittar i konversationslexikonet», sade herr Thorndale. »Vi bruka ta ett exempel för att förklara saken. Om vi skulle definiera ett sådant ord som ’motgång’, kan det antingen bli ’en söt kärna i ett beskt skal’ eller en ’pröfvosten för vänskapen’.»
»Ja visst, andemeningen af ordet», sade Guy intresserad.
»Nå, vi försöka väl då», sade Charles, »fast jag inte kan säga det förefaller mig så lofvande. Börja, Maurice, och definiera en irländare!»
»Nej, nej, inga personligheter», protesterade Laura. »Jag har tänkt föreslå ordet 'lycka'. Definitionerna skrifvas på papperslappar, blandas och läsas upp.»
Denna lek pågick mer än en timme med mycket lif. Det var svårt att afgöra, hvem som bidrog mest till munterheten, Maurice, Charles eller Guy, hvilken sistnämnde nu deltog af hjärtans lust.
Då kvällen led till slut, stodo Mary Ross och Amy kvar vid bordet och samlade ihop papperslapparna, medan de kommo öfverens om, att det hade varit riktigt roligt.
»Somliga voro så karakteristiska», sade Amy, »såsom Maurices definition på lycka: ’Gatgruff i Dublin’.»
»Men somliga var det verklig mening i», sade Mary. »Om det inte är ogrannlaga, skulle jag vilja veta hvems den här var, också en definition på lycka.»
»Jaså den», sade Amy: »’Skymtar af en bättre värld, blott för snart försvunna eller förverkade’. Jag trodde den var Philips, men det är Guys stil. Så sorgligt! Jag skulle inte vilja tycka så. Och han, som var så munter hela tiden! Det här är också hans, ser jag, om rikedomen: ’Ett anförtrodt gods, för hvilket vandraren bär ansvar’.»
Om en stund närmade sig Guy och bad att få gömma en definition, hvilken gjort särskildt intryck på honom. Den gällde ordet »småsaker» och lydde så här:
»Väsen små
på vingar små
bära till himmeln själar små.»
»Å, det var bara ett citat», sade Amy, som skrifvit detta.
Laura och Philip hjälptes åt att lägga undan några böcker.
»Du har rätt, Laura», sade Philip. »Han har förstånd och hjärta och saknar icke djup; men — att tala så öppet om sina innersta tankar!»
»Mamma tror, att det beror på, att han varit med så litet. Han har ju aldrig ens varit i en skola, och han är så viss på deltagande, att han icke är det minsta rädd att bli utskrattad. Men det är sent; god natt!»
Andra dagen regnade det, så att det strömmade ned, och både Guy och Philip stodo länge vid fönstret. Det var, som om det strida regnet tjusat dem båda.
Guy undrade, om det skulle bli öfversvämning vid Redclyffe, och de andra blefvo helt intresserade af hans beskrifning på hur hastigt bergbäckarna brukade svälla upp efter starkt regn, hur de lågt liggande ängarna blefvo till sjöar och de små kullarna till holmar, och hur underliga träden sågo ut, när nästan endast kronorna stucko upp öfver vattnet.
»Å, det är väldigt lifvadt, när det är en stor flod», sade han.
»Jag tycker mig ha hört talas om, att du en gång höll på att drunkna vid ett sådant tillfälle», sade Philip.
»Ja», sade Guy, »det var nära nog.»
»Å berätta!» bad Amy.
»Det skall bli intressant att höra, hur det känns att drunkna», sade Charles. »Börja från början!»
»Jag stod och såg på hur stark strömmen var, då jag fick syn på en stackars bagge, som kom drifvande och bräkte så ömkligt, att jag inte kunde låta bli att försöka hjälpa honom. Jag kastade af mig rocken och hoppade i. Det var dumt af mig, för strömmen var alldeles för stark; jag var två år yngre då än nu. Dessutom var baggen förskräckligt tung och visst inte tacksam för min välmening, så jag fann snart, att det skulle bära af utåt hafvet med mig, om jag inte innan dess slog ihjäl mig på någon sten; men just i det samma kom jag i närheten af ett stort lummigt träd, hvari baggen fastnade. Jag tog genast fast i en gren; och lyckades klättra upp, medan baggen snärjde in sin långa ull bland kvistarna …»
»'Omne quum Proteus pecus egit altos visere montes'», … citerade Philip.
»'Ovium et summa genus hæsit ulmo'», tillade Guy.[1]
»'Ovium!'» utbrast Philip med en min af förfäran. »Vet du inte, att det är kort o i 'ovis'? Gör hvad du vill, men tag dig inga friheter med Horatius!»
»Kom ner ur trädet först, Guy», sade Charles. »För närvarande ser det ut, som om din historia skulle sluta med ett mycket långt och sorgligt o!»
»Nå ja, Protevs kom mig inte till hjälp, men väl en Triton», sade Guy skrattande. »Jag kunde inte röra mig, och trädet sviktade så starkt för strömmen, att jag hvart ögonblick fruktade, att det skulle bära af med alltihop, hvarför jag gaf hals af alla krafter. Ingen hörde, utom Triton, vår gamla newfoundlandshund, som kom simmande dit, så ifrig att rädda mig, att jag nästan trodde, att han skulle strypa mig. Jag tog min näsduk och kastade till honom samt sade åt honom att bära den till Arnaud, hvilken jag var säker på genast skulle förstå, att något var på färde.
»Gjorde han det? Fick du vänta länge?»
»Det vet jag inte en gång; nog föreföll det mig långt, innan ändtligen en båt uppenbarade sig med fera karlar i och Triton i största ångest. De hade nog knappast hittat mig, om han inte hade varit, för jag orkade inte skrika längre; ja, sanningen att säga minns jag ingenting mer, utom att jag vaknade till medvetande på gräset i parken, medan Markham — förvaltaren — brummade: Ja, Sir Guy, om ni nödvändigt skall våga lifvet, så låt det en annan gång bli för något bättre än arrendator Holts gamla argsinta bagge.»
»Blef du sjuk sedan?» sade Amy.
»Inte alls. Jag var så glad åt att det var Holts bagge; ni skall veta, att jag burit mig ganska illa åt mot den där Holt. Jag blef så ond för att han slog vår gamla jakthund, hvilken han trodde jagade hans får; inte att Dart hade gjort något sådant, visst inte.
»Och blef baggen räddad?»
»Ja då, och nästa gång jag såg honom, höll han på att slå omkull mig.»
»Skulle du göra om det en gång till?» frågade Philip.
»Jag vet knappt.»
»Jag hoppas du fick räddningsmedaljen», sade Charles.
»Den skulle väl då ha tillfallit Triton.»
»Och du skulle ha haft en ovation», sade Charles och gjorde o'et öfverdrifvet kort, i det han såg på Philip.
Laura såg, att Charles var vid sitt mest retsamma lynne, och skyndade sig att bedja Philip läsa något högt för dem. Han hade redan försett sig med lämplig lektyr, sade han, och roade dem alla med att föreläsa ända till andra frukosten, medan Amy sydde, Laura fortsatte med sin perspektivritning och Guy fingrade på hennes passare, hennes linjal eller hennes pennor, aldrig ett ögonblick stilla, om icke något särskildt vackert eller högstämdt i det förelästa grep honom för en stund.
Då Philip slutat, räckte Charles ut handen efter boken. Philip gaf honom den med ett halft leende.
»Latin!» sade Charles. »Tyckte jag inte att du öfversatte! Är det din egen?»
»Ja.»
»Är den mycket svår? Jag skulle vilja läsa den, om jag hade någon, som ville göra mig sällskap.»
»Menar du mig?» sade Guy. »Naturligtvis skulle det vara roligt för mig, men du har nyss hört, hur litet latin jag kan.»
»Just det», sade Charles. »Det där 'ovis' var som musik för mina öron; jag skulle ha velat ge dig Gyllene skinnets orden på fläcken. Lärare skulle jag kunna få i tjogtal, men en dummerjöns till kamrat är oskattbar.»
»Då komma vi öfverens om det», sade Guy, »ifall Philip har läst boken själf och vill låna oss den.»
Det ringde till andra frukosten, och alla begåfvo sig till matsalen. Herr Edmonstone kom in, när måltiden var nära nog slut, glad att han ändtligen fått sin post färdig; men sedan ställde han sig att med dyster min titta ut genom fönstret och beklaga sig öfver vädret.
Det är ingen annan råd än att ta ett parti bilJard. Man kan tycka, att biljarden kan vara öfverfödig i ett sådant hus som vårt, men för min del vet jag inte, hur man annars skulle stå ut med regniga dagar. Philip får väl stuka mig, som han brukar, och Guy och någon af flickorna få väl hjälpa oss.»
»Tack», sade Guy, »men jag spelar inte.»
»Kan du inte? Å, det lär du dig snart. Du får spela med Philip, och min Amy och jag hålla ihop.»
»Nej tack», upprepade Guy rodnande, »jag har lofvat att inte spela biljard.»
»Hva — hvad? Lofvat farfar? Men det här kan aldrig vara något ondt i. Du förstår väl, att vi inte spela om pengar?»
»Naturligtvis inte», sade Guy ifrigt, »men det är i alla fall omöjligt för mig. Jag har lofvat att aldrig ens se på ett parti biljard.»
»Ja, ja, stackars karl, han hade nog sina goda skäl», mumlade herr Edmonstone för sig själf men fick en varnande blick från sin fru och teg plötsligt. Guy satt en stund försjunken i sorgsna tankar men vaknade upp och sade: »Låt mig inte hindra er andra.»
Herr Edmonstone behöfde inte öfvertalas; han och Philip begåfvo sig ut i förstugan, där biljarden fanns, och den senare hviskade till Laura, som gjorde tjänst som markör, att Guy var nog mycket barn ännu.
»Så bra!» ropade Charlotte. »Nu har jag någon att leka med, när de andra spela biljard! Kom, Guy, och kasta boll med mig i öfre förstugan — kom, kom!»
Slutligen började molnen lätta litet vid halffyratiden, och Philip frågade Guy, om de icke skulle ta en promenad tillsammans.
De voro ute länge; det blef skumt, ja, det blef nästan mörkt, och först då hela sällskapet från salongen var på väg genom förstugan för att gå och kläda om sig till middagen, slogs stora dörren upp, och de båda Morvillarne kommo in. Guy stannade icke ens för att taga af sig ytterrocken utan sprang genast uppför trappan och in i sitt rum samt slog igen dörren med en sådan kraft, att hela huset skakade.
Alla hoppade till och sågo på Philip för att få något slags förklaring.
»Det Redclyffska lynnet», sade Philip med ett lugnt leende.
»Hvad har du gjort med honom?» frågade Charles.
»Ingenting. Åtminstone ingenting, som behöfde föranleda så mycken harm. Jag bara började tala om hans förestående studietid vid akademien och rådde honom att bereda sig litet, ty det han hittills lärt har varit idel skräp. Han tog lektioner ett par gånger i veckan af en som hette Potts, en lärare i handelsskolan i Moorworth, hvilken hade tillägnat sig vetande på egen hand. Det är ju inte alls pojkens fel, förstås, men han har knappt så pass kunskaper i latinet, att han skulle kunna följa med i näst högsta klassen, och han får begagna sin tid, om han inte skall bli kuggad i examen. Allt detta framställde jag för honom så saktmodigt som möjligt, eftersom jag visste, hvem jag hade att göra med; men ni ser, hur det gick.»
»Hvad sade han?» frågade Charles.
»Ingenting, det får jag erkänna; men han gick som en rasande den sista biten, och det här utbrottet är finalen. Det är synd om honom, stackars pojke; var så snälla och låtsa ingenting om! Skall jag hjälpa dig i trappan, Charles?»
»Nej tack», sade Charles litet trumpet.
»Det är bestämdt bäst», envisades Philip. »Det är för tungt för Amy.»
»Liksom kamelian, kanske», sade Charles och började beslutsamt gå uppför trappan på sina kryckor, så långsamt han kunde, så att Philip skulle få vänta. Det var verkligen för svårt med Charles, att han så gärna retades med sin kusin, fast Philip aldrig låtsade om, att han märkte det.
En stund senare knackade det på dörren till arbetsrummet. Fru Edmonstone ropade »Stig in!», och Guy inträdde med mycket nedslagen uppsyn.
»Jag kommer», sade han, »för att bedja om ursäkt för mitt opassande uppförande nyss. Jag var nog dum att bli förargad öfver Philips sätt, när han gaf mig några goda råd, och jag är mycket ledsen däröfver.»
»Hur är det med din läpp?» frågade hon helt häpen.
Han tryckte näsduken emot den.
»Blöder den än? Det är en ful vana af mig att bita mig i läppen, när jag blir ond. Det är, som om jag kunde hålla orden tillbaka lättare då. Nu har jag satt ett märke på mig själf för att påminna om detta stygga utbrott.»
Han såg djupt olycklig ut — mycket mer, tyckte fru Edmonstone, än saken var värd.
»Det var ju ändå en seger, att du icke sade något», svarade hon.
»Hufvudsaken är ju hvad man känner», sade Guy; »dessutom visade jag nog hvad jag tänkte, äfven utan ord.»
»Det är inte så angenämt att ta emot råd af en person, som är så litet äldre än en själf», började fru Edmonstone, men han afbröt henne.
»Det var inte rådens skull; de voro nog mycket bra; jag …» — han gjorde tydligen våld på sig — »jag är tacksam för dem. Det var … nej, jag vill inte säga hvad det var», tillade han med en ny blixt i ögonen. Men i nästa ögonblick återtog han i en ton af sorgsen beslutsamhet: »Jo, jag skall göra det, så får jag riktigt skämmas. Det var hans lugna öfverlägsenhet, hans ringaktning för allt, som jag har fått lära. Visst har han all rätt att förakta mig, han med sin begåfning och sina kunskaper, efter de oerhörda misstag jag gjort just i dag. Jag har just just inte gifvit honom skäl att tänka högt om hvad jag lärt mig; men det är inte min lärares fel.»
Fru Edmonstone var mycket vänlig och deltagande.
»Du måste komma ihåg», sade hon, att den, som genomgått en högre skola, anser ingenting annat duga än grundliga kunskaper i de klassiska språken. Det var säkert mycket retsamt.»
»Jag vill inte bli ursäktad, tack», sade Guy. »Å, hvad jag är ledsen; jag trodde att mitt lynne var så godt som kufvadt. Jag trodde det skulle vara omöjligt annat … efter allt som har händt. Det är bara att misslyckas och göra föresatser och misslyckas igen.»
»Du får inte misströsta, min käre gosse», sade hon vänligt och uppmuntrande. »Du stridde ju emot; säkert blef du öfverflyglad af att anfallet kom från ett håll, där du icke väntat det.»
»Ja, just det», inföll han ifrigt.
»Och om du kämpar mot dina fel på detta sätt, skall du få se, att du mer och mer sällan blir öfvervunnen och att slutet blir seger.»
»Slutet blir seger!» upprepade Guy i drömmande ton.
»Ja, för den, som härdar ut och söker den rätta hjälpen» sade fru Edmonstone.
Han såg upp på henne med en blick, som förvånade henne; det var, som om hon sagt honom något alldeles nytt. Men hon blef bortkallad i detsamma, och de möttes sedan först vid middagsbordet.
Guy var mycket tyst och tankspridd vid måltiden, och Philip försökte förgäfves locka honom in i samtalet genom att tala om Redclyffe och det inflytande, som dess ägare hade i politiska frågor; slutligen, då han icke tycktes vilja intressera sig för något, lämnade Philip honom åt sina funderingar, i den tro att han fortfarande var vid dåligt lynne.
Så fort herrarne efter middagen blefvo ensamma, blef Guy språksammare; han vände sig till sin förmyndare och sade, att han, Guy, visst var mycket efter i de klassiska språken och att han nog måste arbeta duktigt, innan han begaf sig till universitetet; slutligen frågade han, om det fanns någon i närheten, som skulle kunna åtaga sig att ge honom lektioner.
Herr Edmonstone gjorde stora ögon; han blef lika förvånad, som om Guy hade frågat, huruvida det fanns någon skarprättare i grannskapet, som kunde hugga af honom hufvudet. Philip blef icke mindre öfverraskad men teg, i den tanke att Guy var klok, som föreslog detta själfmant; annars hade Philip tänkt ge sin farbror en vink därom, så fort de blifvit ensamma.
Då herr Edmonstone hunnit sansa sig något, förklarade han, att det var ju mycket bra och förståndigt tänkt; och efter en stunds rådplägande lofvade Philip höra efter, huruvida en gammal skolkamrat till honom, nu pastorsadjunkt i Broadstone, skulle vilja åtaga sig undervisningen.
Guy såg helt nöjd ut, då saken var afgjord, men han var sig icke lik på hela kvällen och satt försjunken i en allvarlig bok i stället för att sjunga, prata eller läsa den roliga bok han nyss börjat.
Philip skulle dagen därpå återvända till Broadstone, och fru Edmonstone och Guy skjutsade honom dit i ponnyvagnen. Guy skulle aflägga ett besök hos herr Lascelles, sin blifvande lärare, och fru Edmonstone skulle göra uppköp. Senare tog hon Guy med sig på visit till öfverstinnan Deane.
De unga i Edmonstoneska familjen påstodo, att oo mamma och öfverstinnan aldrig samspråkade om annat än löjtnant Morvilles förträfflighet, och det var åtminstone denna gång sant. Öfverstinnan, som var en godhjärtad gammal dam, var mycket stolt öfver löjtnant Morville såsom en heder för regementet, och hon hade åtskilligt att förtälja om hans goda omdöme, hans varmhjärtenhet, hans takt och goda inflytande på kamraterna. Fru Edmonstone hörde på med strålande ögon, och Guy såg icke mindre hänförd ut.
Sedan fru Edmonstone på hemvägen fått höra, att Guy fått löfte om lektioner två gånger i veckan och skulle börja nästa måndag, sade hon:
»Du har brådtom.»
»Jag har ingen tid att förlora. Jag har haft för trefligt hos er och behöfver någonting, som håller styr på mig — något riktigt svårt och tråkigt», sade han och slog med piskan, som om han velat begagna den, ifall intet annat funnits till hands.
»För trefligt hos oss, stillsamma människor! Men jag förstår dig, det är första gången du varit i en större familj, där det alltid är lifligare än för en gosse utan syskon.»
»Icke är det ert fel; felet ligger hos mig själf, som låter allting rycka mig med», sade han ifrigt.
»Allting kan ju bli en frestelse», sade hon, »men om frestelsen är förenad med en plikt, såsom nu att lefva bland oss och vara vänlig och sällskaplig, måste den bekämpas inifrån. Du kan icke heller afsäga dig din ställning i samhället, därför att den medför frestelser. Det vore feghet och brist på förtröstan på den, som har gifvit dig din plats i lifvet. Han ger tillfälle till själfförsakelse på hvarje plats och i hvarje verksamhet. Det nöje, som icke är förenadt med någon plikt, är det som bör försakas, om vi se, att det vill locka oss vilse.»
»Jag förstår det nu», sade Guy. »Den här läsningen kommer så lämpligt och är just hvad jag behöfver för att motväga allt det roliga.»
Samtalet kom småningom in på Philip.
»Ju mer jag hör om honom, dess mer förvånad blir jag», sade Guy. »Så roligt det var att höra det där, som öfverstinnan berättade!»
»Hon tycker mycket om honom.»
»Att tillvinna sig så mycken vänskap och aktning af alldeles främmande! Allt som man hör om honom är värdt beundran. — Ni skrattar åt mig?»
»Bara åt din hänförelse.»
»Det är egentligen underligt, att jag inte är mera hänförd», sade Guy. »Det beror väl på hans lugna och förståndiga sätt, att man inte mer betraktar honom som en hjälte.»
»Stackars Philip, han har genomgått en svår missräkning, som gjort honom sluten och något senfärdig, när det gäller att skänka sitt förtroende. Det gällde hans äldsta syster, Margaret, hvilken varit hans närmaste vän och förtrogna sedan den tidigaste barndomen. Hur han såg upp till henne! Hon var honom i mors ställe. Det var mycket för hennes skull han uppoffrade sina framtidsutsikter, så att det gamla hemmet vid Stylehurst skulle kunna bibehållas för hennes och Fannys räkning. Så blef då Fanny sjuk, och Margaret gjorde bekantskap med doktor Henley, med hvilken hon efter Fannys död gifte sig. Ingen kunde just säga något emot giftermålet; doktor Henley har stor praktik, är ansedd för att vara skicklig och har förmögenhet, men han är alls icke någon fin karl; dessutom mycket äldre än hon, och — hvad värre är — han är så godt som utan all religion. Man skulle aldrig ha kunnat tro, att Margaret Morville skulle ha velat gifta sig för yttre fördelars skull.»
»Hvad sade Philip?»
»Han gjorde henne de lifligaste föreställningar, men man kan lätt förstå, att det icke skulle göra någon verkan — han var ju bara nitton, hon tjugusju år, och hon var mycket bestämd till lynnet. Det tog honom mycket hårdt, just som han förlorat den andra systern, som verkligen var så älsklig; och han har aldrig varit sig riktigt lik sedan, tycker jag.»
»Hvad han skall vara glad att ha er, som kan trösta honom!»
»Philip? Nej, han har aldrig visat sina innersta känslor för någon annan än Margaret, och nu är han mera sluten än någonsin förr.
»Det var snällt af er att berätta mig detta», sade Guy. »Nu tror jag, att jag skall förstå honom bättre. Å, det är förskräckligt, när man får veta, att någon, som man håller af, inte är — eller har varit — allt hvad man trott. Stackars Philip!
- ↑ Citatet ur Horatii ode kan återgifvas så här:— — »då Protevs dref hela sin hjord till besök på de höga bergen och fiskarnas släkte fastnade i almens topp.» Guy säger i stället för fiskarnas fårens släkte.