Baskervilles hund (1912)/Kapitel 7

←  Baskerville Hall

Baskervilles hund av Arthur Conan Doyle Översättare: Hanny Flygare Syskonen Stapleton på Merripit House

Barrymore vid fönstret  →

SJUNDE KAPITLET.
SYSKONEN STAPLETON PÅ MERRIPIT HOUSE.

Dagen därpå var vädret så vackert, att det i viss mån utplånade det dystra intryck vi båda fått av Baskerville Hall. Under det att sir Henry och jag sutto vid frukostbordet, strömmade solen in genom de götiska fönstren, och de i kulört glas inlagda vapensköldarna, som betäckte dem, kastade rörliga färgfläckar över hela salen. Den mörka panelen glänste som brons i de gyllne strålarna, och det var nästan svårt att fatta, att detta rum var detsamma, som föregående afton verkat så hemskt på våra sinnen.

— Det var förmodligen vårt eget fel och inte rum­mets, sade baroneten. Vi voro trötta efter resan, frusna och ruskiga, och därför sågo vi allt i grått. Sedan vi nu vilat ut och må bra igen, synes oss allt ljust och glatt.

— Bara inbillning var det nog inte ändå, svarade jag. Hörde ni inte i natt någon — antagligen en kvinna — som grät och snyftade?

— Det var märkvärdigt, att ni skulle göra mig den frågan! I halvsovande tillstånd tyckte jag mig verk­ligen höra något dylikt. Jag låg och väntade, att lju­det skulle upprepas, men då detta inte inträffade, antog jag, att jag endast drömt.

— Men jag hörde det alldeles tydligt, och jag är fullt säker på, att det var en kvinnas snyftningar.

— Den saken måste genast undersökas. Han ringde, och då Barrymore kom in, frågade han denne, om han kunde upplysa oss om vem som gråtit. Jag tyckte, att hovmästarens bleka drag blevo än blekare, då han lyssnade till sin husbondes fråga.

— Det finnes endast två kvinnor i huset, sir Henry, svarade han. Den ena är kökspigan, som har sitt rum i motsatta flygeln. Den andra är min hustru, och jag kan ansvara för, att det inte var hon som snyf­tade.

Och dock talade han osanning den gången, ty efter frukosten råkade jag att möta fru Barrymore i den långa korridoren, och solen lyste henne rakt i ansiktet Hon var en storväxt kvinna med grova drag och ett föga livligt utseende samt någonting strängt och hårt kring munnen. Hon såg på mig, och de röda ögonen och svullna ögonlocken skvallrade om tårar. Det var alltså hon som gråtit om natten, och detta måste natur­ligtvis hennes man veta. Han hade dock utsatt sig för den ganska sannolika risken av upptäckt, i det han förnekat denna vetskap. Varför hade han gjort det? Och varför hade hon gråtit så bittert? Kring den bleke, vackre, svartskäggige mannen började redan en atmosfär av dyster hemlighetsfullhet att sammandraga sig. Det var han, som först upptäckt sir Charles’ döda kropp, och vi hade blott hans ord att bygga på, då det gällde alla de omständigheter, som utmynnade i den gamle mannens död. Var det möjligt, att det verkligen varit Barrymore vi sett i droskan på Regent Street? Skäg­get var inte olikt hans. Droskkusken hade beskrivit mannen som något kortare, men i en sådan småsak hade han lätt kunnat misstaga sig. Hur skulle jag väl kunna komma på det klara med den saken? Det första jag hade att göra var att uppsöka Grimpens postmästare och taga reda på, om det telegram, som avsänts för att utrannsaka, om hovmästaren befunnit sig på ort och ställe, verkligen blivit lämnat i Barrymores egna händer. Vilket resultatet av min förfrågan än blev, skulle jag dock ha något att inrapportera till Sherlock Holmes.

Sir Henry hade en mängd papper att gå igenom efter frukosten, och stunden befanns lämplig för min utflykt. Efter en angenäm promenad på fyra eng. mil längs hedens utkant, kom jag till en liten grå köping, i vilken tvenne större byggningar — värdshuset och doktor Mortimers bostad — reste sig högt över alla de andra. Postmästaren — som tillika var byns eller köpingens specerihandlare — påminde sig mycket väl telegrammet.

— Det är fullt säkert, min herre, att jag efter före­skrift tillsände herr Barrymore telegrammet, sade han.

— Vem avlämnade det?

— Jo, det gjorde min pojke. James, visst lämnade du fram det där telegrammet till herr Barrymore på Baskerville Hall i förra veckan?

— Ja, far, det gjorde jag visst.

— Och han tog själv emot det?

— Nej, han var uppe på vinden, så jag kunde inte lämna det till honom själv utan jag lämnade det till fru Barrymore, som lovade att genast ge det åt sin man.

— Såg du herr Barrymore?

— Nej, jag sa’ ju herrn, att han var på vinden.

— Hur kan du då veta, att han var på vinden, om du inte såg honom?

— Det är alldeles tydligt, att hans egen hustru visste var han var, inföll postmästaren litet förargad. Fick han då inte telegrammet? Om något misstag blivit begånget, är det väl herr Barrymore som skall klaga.

Det syntes hopplöst att driva undersökningen vidare, men det var alldeles klart, att trots Holmes’ list saknade vi bevis på att icke Barrymore hela tiden kunnat be­finna sig i London. Men även om han befunnit sig där, även om samme man varit den siste, som sett sir Charles i livet och den förste som spionerat på den nye arvingen vid dennes ankomst till England — vad mer? Var han ett verktyg i andras händer, eller hade han själv några olycksbringande avsikter? Vad kunde han ha för intresse av att förfölja familjen Baskerville? Jag tänkte på den där underliga varningen, som blivit utklippt ur den ledande artikeln i Times. Var väl den hans verk eller möjligen någon annans, som velat motarbeta hans manövrer? Den enda upptänkliga bevekelsegrunden var den, som framkastats av sir Henry: om familjen bleve skrämd från stället, skulle Barrymore och hans hustru kunnat tillförsäkra sig ett trevligt och bekvämt hem för sina återstående dagar. En sådan förklaring var dock alldeles otillräcklig, när det gällde att bemöta den djupgående och listiga intrig, som med sina osynliga trådar tycktes spinna ett nät kring den unge baroneten. Holmes själv hade sagt, att under hela den långa serien av spännande och mångskiftande fall, som han haft om händer, hade intet mera inveckladt än detta blivit honom förelagt. Då jag vandrade till­baka på den gråa ensliga vägen bad jag, att min vän måtte kunna slita sig lös från sina göromål i staden och komma hit och lyfta det tunga ansvarets börda från mina axlar.

Plötsligt avbrötos mina funderingar av att någon kom springande och högt ropade mig vid namn. Jag vände mig om i tanke att få se doktor Mortimer, men till min överraskning fann jag, att det var en främling, som skyndat efter mig. Det var en liten spenslig, slätrakad, siratlig man med linfärgat hår och smal underkäke, mellan trettio och fyrtio år gammal och klädd i grå dräkt och halmhatt. Över axeln bar han en fyrkantig portör och i ena handen höll han en insektshåv.

— Jag ber om ursäkt för min djärvhet, doktor Watson, sade han, i det han med andan i halsen skyn­dade fram till mig; men här på heden äro vi enkelt folk och vänta icke på att bli formligt presenterade för varandra. Möjligen har ni hört mitt namn av vår gemensamme vän doktor Mortimer. Jag är Stapleton på Merripit House.

— Er håv och er portör skulle ha kommit mig att antaga det, svarade jag, ty jag visste, att herr Stap­leton var naturforskare. Men hur kunde ni veta vem jag var?

— Jag var på besök hos doktor Mortimer, och när ni gick förbi fönstret i hans laboratorium, sade han mig det. Som våra vägar ligga åt samma håll tänkte jag, att jag skulle springa i fatt er och presentera mig själv. Jag hoppas att sir Henry befinner sig väl efter resan?

— Ja tack, han mår mycket bra.

— Vi voro allesammans här i trakten litet rädda för, att den nye baroneten inte skulle vilja slå sig ned på egendomen efter sir Charles’ så sorgliga död. Det är mycket begärt av en rik man, att han skall gräva ner sig på ett sådant ställe, men jag behöver inte säga er av vilken betydelse det är för godset och grannskapet. Sir Henry hyser väl antagligen inga vid­skepliga farhågor eller hur?

— Jag anser föga sannolikt, att han gör det.

— Ni känner naturligtvis till sägnen om den där hunden, som påstås spöka i familjen?

— Jag har hört den berättas.

— Det är alldeles förvånande vad bönderna här i trakten äro lättrogna. Jag vet inte hur många, som ej skulle vara färdiga att svära på, att de ha sett det där djuret ute på heden. Han sade detta med ett leende, men jag tyckte mig läsa i hans ögon, att han själv tog saken ganska allvarsamt. Historien hade gjort ett djupt intryck på sir Charles, och jag tar för av­gjort, att det var den, som föranledde hans sorgliga slut.

— På vad sätt då?

— Hans nerver voro så upparbetade, att jag tror, att åsynen av vilken hund som helst hade kunnat ha ett olycksbringande inflytande på hans sjuka hjärta. Jag föreställer mig, att han verkligen såg något underligt djur den där sista aftonen i idegransalléen. Jag var alltid rädd att någon olycka skulle inträffa, ty jag höll mycket av den gamle mannen, och jag visste att hans hjärtverksamhet var svag.

— Hur kunde ni veta det?

— Det hade jag hört av min vän doktor Mortimer.

— Ni tror således, att sir Charles förföljdes av en hund och att hans död framkallats av rädsla för denne?

— Har ni någon bättre förklaring att framkasta?

— Jag har ännu inte bildat mig någon övertygelse.

— Har inte heller herr Sherlock Holmes gjort det?

Jag blev nästan andlös av förvåning, men en blick på min följeslagares lugna ansikte och orörliga ögon övertygade mig om, att han icke haft för avsikt att slå mig med häpnad.

— Det tjänar ingenting till att låtsa som om man ej kände er, doktor Watson, sade han. Era anteck­ningar rörande er vän privatdetektivens äventyr ha även nått fram till våra bygder, och ni kunde icke upp­höja honom utan att själv bli känd. När Mortimer sade mig ert namn, kunde han inte förneka er identitet. Det faktum att ni är här ådagalägger, att herr Sherlock Holmes intresserar sig för saken, och natur­ligtvis skulle jag bra gärna vilja veta, vad han tän­ker därom.

— Jag fruktar, att jag inte kan svara er på det.

— Törs jag fråga, om han själv kommer att hedra oss med ett besök?

— För det närvarande kan han inte lämna London. Han har andra fall, som taga hans uppmärksamhet i anspråk.

— Vilken skada! Han hade möjligen kunnat kasta något ljus över det, som förefaller oss så dunkelt. Vad era egna efterforskningar angår, så ställer jag mig helt och hållet till ert förfogande, i händelse jag kan vara er till någon hjälp. Om ni blott ville i någon mån antyda beskaffenheten av era misstankar eller sättet varpå ni ämnar undersöka förhållandena, skulle jag kanhända redan nu kunna giva er några vinkar och råd.

— Jag försäkrar, att jag endast är här för att göra min vän, sir Henry, ett besök och att jag alldeles inte behöver någon hjälp eller några råd.

— Bravo! sade Stapleton. Ni gör rätt i att vara försiktig och tystlåten. Jag erkänner, att jag förtjänar den tillrättavisning jag fått för min oförlåtliga närgån­genhet, och jag lovar att inte återkomma till detta ämne.

Vi hade nu hunnit fram till en plats, där en smal, gräsbevuxen gångstig tog av från vägen och slingrade sig bort över heden. Till höger hade vi en skarpt sluttande kulle, som i forna tider tjänat till granit­brott. Den sida därav, som var vänd åt oss, bildade en mörk bergvägg, i vars skrevor växte ormbunkar och törnbuskar. Från en stigning i fjärran virvlade ett grått rökmoln.

— Om vi följa den här gången, så komma vi snart nog till Merripit House, sade han. Vill ni offra en timme, så kunde jag kanske få det nöjet att presen­tera er för min syster.

Min första tanke var den, att jag icke borde av­lägsna mig från sir Henry. Men så påminde jag mig den hög av papper och räkningar, som legat framför honom på hans skrivbord. Med dem kunde jag för visso icke hjälpa honom. Och Holmes hade ju ut­tryckligen sagt, att jag skulle studera grannarna på he­den. Jag antog Stapletons inbjudning, och vi veko in på stigen.

— Det är någonting förunderligt med den här he­den, sade han och såg sig omkring på de böljande dynerna — dessa gröna svallvågor med kammar av tandad granit, som resa sig i fantastiska skepnader. Man tröttnar aldrig på den. Ni kan inte ana vilka underbara hemligheter den inrymmer. Den är så vidsträckt, så ödslig, så mystisk.

— Ni känner således till den väl?

— Jag har inte bott här mer än i två år och anses av de gamla invånarna i trakten som en nykomling. Vi flyttade hit kort efter sedan sir Charles tagit godset i besittning, men min smak för att ströva omkring i det fria drev mig till att genomforska hela den kring­liggande nejden, och jag tror inte, att det finnes många, som känna den bättre än jag.

— Är den så svår att komma underfund med?

— Ja, det är den verkligen. Ni ser till exempel den där stora slätten åt norr, som begränsas av de sällsamt formade klipporna. Märker ni något ovan­ligt där?

— Jag tycker, att den förträffligt skulle lämpa sig för en galopp på en rask häst.

— Det kan så tyckas, och den föreställningen har kostat åtskilliga personer livet. Ni ser väl de där klar­gröna fläckarna, som sticka av överallt?

— Ja, det ser ut som om jordmånen på dessa punkter vore något bördigare än annorstädes på heden.

Stapleton skrattade.

— Det är det så kallade »Grimpens träsk», sade han. Ett steg åt sidan betyder där döden för män­niskor och djur. Senast i går såg jag en av småhästarna på heden gå ner sig i ett sådant hål. Han kom aldrig upp igen. Länge såg jag hans huvud höja sig över gyttjegropen, men den drog ner honom till sist. Till och med under den torra årstiden är det farligt att gå över det träsket, men efter höstregnen är faran mycket större. Jag kan dock leta mig fram överallt och komma tillbaka med livet. Men vad är det där? Återigen en av de olycksaliga småhästarna, som råkat illa ut!

Någonting brunt rullade omkring och stretade i den gröna starren. Därpå höjde sig hastigt en lång ångestfullt uppsträckt hals, och ett förfärligt skrik ljöd över heden. Det kom mitt blod att isas av fasa, men min ledsagares nerver voro visst starkare än mina.

— Nu är han borta, sade han. Dyn har tagit honom. Två på två dagar och kanhända ändå flera, ty de vänja sig att gå dit under torkan och veta intet om den förändring som inträtt, förrän träsket upp­slukat dem. »Grimpens träsk» är ett otäckt ställe.

— Och ni säger, att ni vågar vandra fram där?

— Ja, där finnes ett par stigar, som man kan följa, om man är vig och försiktig. Jag har själv upptäckt dem.

— Men hur kan ni finna nöje i att uppsöka en så ruskig plats?

— Ser ni inte klipporna där borta? De äro i själva verket öar, på alla sidor omgivna av detta oöverstig­liga träsk, som under årens lopp slutit sig omkring dem. Det är där man finner de mest sällsynta växter och fjärilar, om man bara har förstånd att leta sig dit.

— Jag skall väl försöka min lycka endera dagen.

Han såg på mig med överraskning.

— För Guds skull, tänk inte på något sådant, sade han. Ni gjorde er då till självspilling, ty jag försäkrar er, att det inte funnes ringaste utsikt för er att komma därifrån med livet. Det är endast genom att i minnet fasthålla vissa ganska invecklade väg­märken, som jag lyckats göra det.

— Hallå! skrek jag. Vad är det där?

Ett sakta långdraget klagoljud svepte som en sorg­sen kvidan över heden. Det uppfyllde hela luften, och ändå var det omöjligt att säga, varifrån det kom. Från ett doft mummel svällde det ut till ett vemodsfullt, sakta pulserande mummel. Stapleton såg på mig med ett underligt uttryck i sitt ansikte.

— Det är en besynnerlig plats, det här, sade han.

— Men vad är det då?

— Bondfolket påstår, att det är familjen Baskervilles hund, som tjuter efter rov. Jag har visst hört det ett par gånger förr, men aldrig så tydligt.

— Men ni är en man med uppfostran, sade jag, och ni tror väl inte på sådant skrock? Vad tror ni det är som föranleder det besynnerliga ljudet?

— Underliga ljud förekomma ibland i träsk- och kärrmarker. Det är dyn, som sätter sig, eller vattnet, som stiger upp, eller något sådant.

— Nej, nej, det var en levande röst.

— Ja, det är ju inte omöjligt. Har ni någonsin hört en rördrums skrik?

— Nej, aldrig.

— Rördrummen är en mycket sällsynt fågel, numera så gott som utdöd i England, men allt är möj­ligt på heden. Det skulle verkligen inte förvåna mig, om jag finge veta, att vad vi nyss hörde var den siste rördrummens skrik.

— Aldrig i mitt liv har jag hört någonting så trolskt och underligt.

— Ja, hela heden är hemsk och spöklik. Se till exempel på den där bergsluttningen. Vad tror ni det där är?

Hela den branta sluttningen var betäckt med stora cirkelformiga ringar av sten — minst tjugu till antalet

— Vad kan det väl vara? Fårfållor?

— Nej, våra vördade förfäders boningshus. Heden var i forntiden tätt befolkad med förhistoriska män­niskor, och som just ingen bott där uppe på branterna sedan dess, finna vi dessa människors byggnader i täm­ligen orubbat skick. Det är deras märke. Ja, doktor Watson, ni kommer att finna åtskilligt, som är beaktansvärt på heden. Men ursäkta, att jag lämnar er ett ögonblick! Det där är bestämt en cyclopides.

En liten fluga eller mal hade fladdrat över stigen och ögonblickligen satte Stapleton med en högst ovanlig energi och hastighet efter den. Till min bestörtning flög den lilla insekten rakt mot det stora träsket, men min nyförvärvade bekantskap hejdade sig icke en sekund; han hoppade efter från tuva till tuva, och den gröna håven svängde i luften. Hans gråa kläder och flaxande oregelbundna sicksack-rörelser gjorde honom själv icke olik en ofantlig mal. Med blandade känslor av be­undran för hans ovanliga vighet och fruktan för att han skulle förlora fotfäste i det förrädiska träsket, stod jag och såg efter honom, då jag på en gång hörde ljudet av steg, vände mig om och fick se en kvinna helt nära mig på stigen. Hon hade kommit från det håll, där rökmolnet angivit Merripit House’ läge, men en sänka i heden hade dolt henne, tills hon var tätt inpå den punkt där jag stod.

Jag kunde icke betvivla, att hon var fröken Stapleton, som jag hört talas om. Med sin ovanligt vackra figur och eleganta dräkt var hon i sanning en sällsam uppenbarelse här på den ödsliga hedens gångstig. Hen­nes ögon voro riktade på brodern, då jag vände mig om, och hon påskyndade sina steg mot mig. Jag hade lyft på hatten och ämnade säga någonting till förkla­ring, då hennes egna ord ledde mina tankar i en an­nan kanal.

— Res härifrån! sade hon. Vänd genast tillbaka till London!

Jag stod och stirrade på henne i stum förvåning. Hennes ögon flammade, och hon stampade otåligt i marken.

— Varför skulle jag resa härifrån? frågade jag.

— Det kan jag inte förklara för er. Hon talade lågt och ivrigt med en egendomlig brytning. Gör dock, för Guds skull, som jag säger. Res härifrån och sätt aldrig mer er fot på heden.

— Men jag är ju alldeles nyss hitkommen.

— Sluta då med era invändningar, utbrast hon. Kan ni då inte begripa, att denna varning avser ert bästa? Res tillbaka till London. Begiv er av redan i kväll. Laga att ni kommer härifrån till vad pris som helst. Men tyst, nu kommer min bror. Ej ett ord om vad jag sagt. Skulle ni vilja ge mig den där orkidéen, som växer där borta på kullen? Heden är mycket rik på orkidéer, ehuru ni kommit hit något sent för att se allt det vackra den har att bjuda på.

Stapleton hade uppgivit hoppet att fånga insekten och kom tillbaka, andfådd och röd i synen.

— Nej, se Beryl! sade han, och det föreföll mig som om tonen i hälsningsorden ej varit den hjärtligaste.

— Det var fasligt, vad du är varm, Jack.

— Ja, jag har sprungit efter en cyclopides. Den är mycket rar och man finner den sällan så här sent på hösten. Skada, att jag inte fick den! Han talade helt obesvärat, men de små ljusa ögonen blickade oav­låtligt från flickan till mig och tillbaka igen.

— Jag kan se att presentationen redan ägt rum, sade han.

— Ja. Jag har alldeles nyss sagt sir Henry, att han kommit hit väl sent för att få se alla våra vackra orkidéer.

— Vem tror du då den här herrn är?

— Jag tar för avgjort, att det är sir Henry Baskerville.

— Visst inte, sade jag. Blott en ringa ofrälse, men en vän till honom. Jag är doktor Watson.

En harmsen rodnad gick över hennes uttrycksfulla ansikte.

— Då ha vi talat under oriktiga förutsättningar, sade hon.

— Jag tycker just inte det varit lång tid att tala på, anmärkte hennes bror med samma frågande blick som förut.

— Jag talade till doktor Watson, som om han varit bosatt här och ej blott på besök, sade hon.

— Det kan just inte intressera er, om det är för tidigt eller för sent för orkidéerna att blomma. Nu kommer ni väl i alla fall med oss till Merripit House?

Efter en kort promenad voro vi framme vid det tämligen oansenliga huset, som i de gamla goda tiderna tjänat någon boskapsuppfödare till en modern bostad. Det omgavs av en fruktträdgård, men som man kunnat vänta sig av läget, voro träden förkrympta och sneda, och hela stället gjorde ett torftigt och melankoliskt in­tryck. Vi blevo insläppta av en underlig, skinntorr gammal betjänt i nött dräkt, som var fullkomligt i stil med husets yttre. Där inne voro dock rummen stora och möblerade med en elegans, i vilken jag trodde mig spåra den unga damens smak. Då jag från fönstren skådade ut över den oändliga, med gra­nitklippor och stora stenar beströdda heden, som rullade ut sig ända bort till horisonten, kunde jag icke låta bli att undra vad det var, som förmått denne fint bildade man och denna vackra kvinna att bosätta sig i en sådan trakt.

— Underligt val av hem, inte sant? sade han, som till svar på mina tankar. Och ändå trivas vi gott här, eller hur, Beryl?

— Ja, det göra vi visst, svarade hon, men orden saknade övertygelsens klang.

— Jag höll förr en skola i norra delen av landet, sade han. Arbetet var för en man med mitt tempera­ment mekaniskt och föga intressant, men jag ansåg det som en stor företrädesrätt att få leva bland ung­dom och hjälpa till att forma dessa unga själar, bilda deras karaktärer efter min egen och förse dem med höga idealer. Ja, den uppgiften var mig mycket kär. Men ödet var oss icke gunstigt. En farlig epidemi bröt ut i skolan, och tre av gossarna dogo. Skolan hämtade sig aldrig efter det slaget, och en stor del av mitt kapital uppslukades i och med skolans fall. Likväl kan jag säga, att saknade jag inte gossarna och deras glada umgänge, skulle jag glädja mig över min egen motgång, ty med min utpräglade smak för zoologi och botanik, finner jag här ett vidsträckt arbetsfält, och min syster älskar naturen lika högt som jag gör det. Och allt detta, doktor Watson, kommer nu över er med anledning av vad jag läste i ert ansikte, då ni från vårt fönster blickade utåt heden.

— Jag kan inte neka till, att jag verkligen tänkte, att det kunde vara litet enformigt att bo här — kan­hända mindre för er än för er syster.

— Nej, nej, det tycker jag visst inte, inföll hon.

— Vi ha underhållande böcker, vi studera, och vi ha angenäma grannar. Doktor Mortimer är i sitt fack en lärd man. Den nyligen hädangångne sir Charles var också en behaglig umgängesvän. Vi kände honom mycket väl och sakna honom mer än jag kan beskriva. Tror ni, att det skulle anses ogrannlaga, om jag i eftermiddag avlade ett besök hos sir Henry för att få göra hans bekantskap ?

— Tvärtom tror jag, att han skulle bli mycket glad, om ni gjorde det.

— Vill ni då vara god och nämna, att jag tänker komma. På vårt enkla sätt torde vi kunna bidraga till att göra det lättare för honom att leva här, innan han kommer riktigt in i ställningar och förhållanden. Skulle ni, doktor Watson, vilja gå upp med mig och se på min fjärilsamling? Jag tror, att den är den fullständigaste i hela sydvästra England. Då vi hunnit att gå igenom den är nog lunchen färdig.

Men jag var angelägen att komma tillbaka till den man, som jag skulle skydda genom mitt sällskap. He­dens dysterheter, den stackars ponnyns död, det trolska läte, som man velat sammanställa med den hemska familjesägnen — allt detta gjorde mig illa till mods. Och till råga på dessa mer och mindre svävande in­tryck hade jag fått fröken Stapletons klara och tyd­liga varning, uttalad med ett så omisskänneligt allvar, att jag icke kunde tvivla på, att den hade någon be­stämd anledning. Jag motstod alla försök, som gjor­des att övertala mig att stanna till lunchen, och jag anträdde oförtövat återfärden på samma gräsbevuxna gångstig jag begagnat för att komma dit.

Emellertid måste det ha funnits någon ginväg, ehuru jag ej kände till den, ty innan jag hunnit fram till landsvägen överraskades jag av att få se fröken Stapleton, som satt på en stor sten bredvid stigen. Hennes kinder hade fått en varm färg av ansträngningen, och hon höll handen tryckt mot sidan.

— Jag har sprungit så mycket jag förmått i avsikt att genskjuta er, doktor Watson, sade hon. Jag gav mig inte ens tid att sätta på mig hatten. Jag får inte dröja länge här, ty då märker min bror, att jag för­svunnit. Jag vill endast säga er, att jag beklagar mitt misstag, då jag tog er för sir Henry. Glöm, om ni kan, vad jag då sade, ty det har alls ingen tillämpning på er.

— Men jag kan inte glömma det, fröken Stapleton, sade jag. Jag är sir Henrys vän och hans välfärd ligger mig varmt om hjärtat. Säg mig varför ni var så angelägen, att sir Henry med det första skulle fara tillbaka till London.

— Det var blott ett kvinnligt infall, doktor Watson. När ni lärt känna mig bättre, skall ni komma under­fund med, att jag inte alltid kan giva skäl för vad jag säger eller gör.

— Ni bedrar mig inte. Jag minns mycket väl dall­ringen i er röst och uttrycket i era ögon. Jag ber er, fröken Stapleton, var uppriktig, ty alltsedan jag kom hit, tycker jag att jag omsvävas av skuggor. Livet har blivit likt det där stora Grimpenträsket med dess gröna fläckar, i vilka man kan sjunka ner, om man inte har någon som visar en vägen. Säg mig nu vad ni menade, och jag lovar att överbringa er varning till sir Henry.

Ett uttryck av tvekan gick ett ögonblick över hen­nes ansikte, men ögonen hade åter blivit hårda, då hon svarade mig.

— Ni gör för mycket av det där, doktor Watson, sade hon. Min bror och jag blevo mycket upprörda av sir Charles’ död. Vi kände honom väl, ty han promenerade ofta och gärna över heden till vårt hem. Den där historien om en förbannelse, som vilade över familjen, hade gjort ett djupt intryck på honom, och när den sorgliga tilldragelsen sedan inträffade, trodde jag, som väl var helt naturligt, att det måtte funnits någon grund för hans fruktan. Det oroade mig där­för, att ännu en medlem av familjen skulle bosätta sig här, och jag kände, att han borde varnas för den fara, som hotade honom. Det var vad jag menade — intet annat.

— Men vari består väl denna fara?

— Ni känner ju till historien om hunden?

— Jag tror inte på sådana dumheter.

— Men det gör jag. Om ni har något inflytande över sir Henry, så laga att han kommer bort från ett ställe, som alltid visat sig så olycksdigert för hans familj. Världen är stor. Varför skulle han vilja bo där det är farligast för honom?

— Jo, just för att det anses farligt. Sådan är sir Henry, och jag fruktar, att om ni inte närmare kan precisera er varning, blir det mig omöjligt att förmå honom att avlägsna sig härifrån.

— Jag kan inte närmare precisera den av det enkla skäl, att jag ingenting bestämt vet.

— Ännu en fråga skulle jag vilja göra er, fröken Stapleton. Om ni inte menade mer än ni nu sagt första gången ni talade med mig, varför var ni då angelägen, att er bror inte skulle höra det? Er var­ning innebär ju ingenting, som han eller någon annan skulle kunna klandra.

— Min bror är mycket angelägen att godsets ägare skall slå sig ned på stället, ty han anser det av vikt för de fattiga, som bo på heden. Han skulle bli myc­ket ond, om han finge veta, att jag sagt någonting, som kunde föranleda sir Henry att begiva sig härifrån. Men nu har jag gjort min plikt och ämnar inte säga någonting mer. Jag måste skynda mig hem igen, an­nars saknar han mig och misstänker att jag träffat er. Farväl! Hon gick och hade inom några minuter försvunnit bakom klipporna, under det att jag, med sinnet uppfyllt av oro och farhågor, fortsatte min väg till Baskerville Hall.

---